Universitetets regionala utbildningsansvar

Umeå universitet har under lång tid, ända sedan dess grundande, spelat en stor och viktig roll för den regionala utvecklingen och tagit ett stort och viktigt regionalt ansvar. Hur det regionala ansvaret tett sig har skiftat genom åren, men täcker idag i princip hela universitetets bredd såväl vad gäller verksamhet, dvs forskning, utbildning, innovation och annan samverkan, som ämnesområde. Det finns naturligtvis näst intill hur mycket som helst att säga om detta stora och viktiga område. Idag tänkte jag dock inskränka mig till universitetets utbildning på grund och avancerad nivå och hur jag ser på dess roll i vårt regionala ansvar.

Vare sig vi vill det eller inte och vare sig vi tycker det är bra eller inte, så spelar universitet på en global marknad när det gäller studentrekrytering, något som skulle kunna utgöra grunden för ett eget blogginlägg. I denna konkurrens klarar sig UmU tämligen bra. I höstas var vi landets tredje mest attraktiva lärosäte mätt i antalet antagna förstahandssökande. Endast Stockholms och Uppsala universitet kom högre. Också i den internationella konkurrensen klarar vi oss bra såväl vad gäller freemovers som avgifts- och utbytesstudenter. Vi har nu ungefär 31000 studenter och varje hösttermin antas drygt fem tusen. Av dessa har, enligt universitetskanslersämbetet, knappt 70% sitt ursprung söder om de fyra nordligaste länen.

Höst på Campus - dammenUniversitetet är alltså en gigantisk magnet vad gäller att attrahera nya människor till regionen. Vår roll måste vara att ge högkvalitativa utbildningar som ger studenterna en möjlighet att under lång tid framöver verka på arbetsmarknaden. För att behålla vår position, kan vi aldrig tulla på kvaliteten för att göra några snabba quick-fixs här eller där. Det viktigaste och kanske svåraste är frågan hur vi får de personer som utbildas vid UmU att stanna kvar i regionen. Att bidra till att fylla regionens behov av högutbildad arbetskraft och bidra till en befolkningstillväxt i hela regionen.

Vi har lång erfarenhet av att på olika sätt bedriva utbildning i regionen. Under vissa tider har universitetsstyrelsen fattat beslut om att si och så många studieplatser ska förläggas till den och den orten. Under andra perioder har institutioner, fakulteter eller universitetsledning efter diskussioner med företag, kommuner eller organisationer Regionen-20120322_DSC_1635kommit överens om att starta en utbildning någonstans. Många gånger har det blivit alldeles ypperliga utbildningar med långvarigt gott söktryck, mycket gott samarbete mellan universitetet och den andra organisationen och alltså verkligen varit något som alla inblandade – studenter, universitet och extern organisation – vunnit mycket på. Alltför ofta har dock scenariot varit sådant att ofta både universitet och företag lagt väsentliga summor på att utveckla en utbildning som vid första och möjligen andra året den givits haft någorlunda gott om studenter, men som väldigt snart stått med många gapande tomma platser med resultat att utbildningen lagts ned. Det har naturligtvis lett till stor irritation hos såväl företag/kommun som universitet, lärare och – kanske inte minst – skattebetalare. Om Umeå universitet ska utveckla och starta en utbildning måste vi kunna bedöma att studentunderlaget kommer att vara hyggligt under en någorlunda lång tid framöver och att kvaliteten kan hållas hög. Det omvända vore stort slöseri med resurser och skattemedel.

Oavsett om det är bra eller inte, så är min erfarenhet att till kurser förlagda till olika orter i regionen söker nästan uteslutande studenter från närområdet. Det har naturligtvis en poäng i sig och bidrar till den regionala utvecklingen på ett viktigt sätt. Än viktigare för regionens utveckling tror jag dock det är att utnyttja universitetets förmåga att attrahera nya högutbildade personer att flytta in och stanna kvar. Det bidrar förmodligen långsiktigt positivt också till att få fler som redan bor här att utbilda sig.

En förutsättning för att vi ska fortsätta vara den magnet vi idag är, är dock att vi kan fortsätta vara det stora internationella forskningsuniversitet vi är idag och långsiktigt är Regionen-20121222-DSC_6575det då endast kvaliteten i det vi gör som spelar någon roll. Både inom forskning och utbildning. Vårt fokus måste därför vara att utveckla och driva utbildningar som vi tror kan hålla en långsiktigt mycket hög kvalitet. Det gör att studenter fortsätter lockas till regionen och här får en god utbildning. Det svåra och det område där både universitetet och regionen har väldigt mycket att göra och framförallt borde lägga sitt krut på, är att av dessa studenter få väldigt många fler än idag att stanna kvar i regionen. Då gäller det, tror jag, att få studenterna att upptäcka fördelarna med vår del av landet. Få studenterna att se att här finns det möjligheter för framtiden. Ett av de, enligt mig, bästa sätten att göra det på är att på ett mycket tidigt stadium i utbildningen knyta upp studenterna till kommun, företag eller annan organisation. Att erbjuda studiebesök, praktik, verksamhetsförlagd utbildning, möjlighet att skriva uppsatser och examensarbeten och att känna att här – i den här kommunen, vid det här företaget – har jag mycket goda möjligheter att få jobb eller att kunna starta mitt eget företag när min utbildning är slut.

Det här är ingenting som gör sig självt utan det kräver mycket idogt och systematiskt arbete inte minst av kommuner och företag, men det ger också mycket bättre möjligheter att få kompetent arbetskraft och en nyinflyttning av högutbildade. Det ger också arbetsgivare möjlighet att påverka och bidra till utbildningarnas utveckling. Också för universitetet finns stora vinster: Att på ett bra sätt tillsammans med det omgivande samhället kunna utveckla våra utbildningar så det blir än bättre. Personligen är jag övertygad om att det är mycket viktigare för den regionala utvecklingen att lägga kraft och energi på detta, än att träta om en ny utbildning med 20 studenter ska starta här eller där. Med lite olika modeller jobbar vi redan i liten skala så här bl.a. vad gäller ingenjörsutbildningar mot främst Örnsköldsvik. Vi diskuterar också en modell vad gäller socionomer och även den regionaliserade läkarutbildningen kan på sätt och vis sägas vara ett exempel på detta.

Något jag inte tagit upp här är ett annat viktigt område, nämligen fort- och vidareutbildning. Där handlar det ofta om jämförelsevis kortare utbildningar eller kurser och personer som har ett socialt liv som gör det mycket svårt att flytta till en högskole- eller universitetsort. I detta sammanhang spelar därför nät, flex och andra Regionen-20120322_DSC_1594distributionsformer för utbildning en ännu viktigare roll. Här har Umeå universitet en mycket lång tradition och erfarenhet. Kompetensen är såvitt jag kan bedöma mycket hög i jämförelse med många andra lärosäten och vi är i dagsläget ett av de allra största svenska universiteten på området. Det är såklart också en viktig del av vårt regionala ansvar, men när det kommer till den typen av utbildning spelar tid och plats väsentligt mycket mindre roll. Inte bara för var studenten sitter utan också för vilket lärosäte den väljer att läsa vid. Om en kommun önskar en specifik vidareutbildning för en viss yrkeskategori, så är självklart Umeå universitet väldigt glada om vi tillfrågas och ställer väldigt gärna upp med att utveckla och driva en sådan. Om den ska ges inom ordinarie utbud och inte som uppdragsutbildning är dock en förutsättning som vi inte kan tulla på att vi ser möjlighet till att ge en långsiktig utbildning med mycket hög kvalitet där skattemedel används på ett klokt sätt. Bedömer vi inte att så är fallet är det kanske bättre att ett annat lärosäte ger utbildningen eller att man beställer den som uppdragsutbildning hos oss. Kanske passar den bättre in i Mittuniversitetets, Luleå tekniska universitets, Lunds universitets eller Harvards upplägg. Vi har en mängd lärosäten bara i Sverige och alla kan och ska inte ge allt. Dock är det viktigt att påpeka att Umeå universitet sedan länge alltså ger och utvecklar mängder av goda sådana utbildningar. Bara som ett exempel kan fort- och vidareutbildning inom lärarutbildningens område nämnas. Där ger vi fristående magisterutbildning för lärare på distans med flexibla former, utbildar yrkeslärare, lärare i hem- och konsumentkunskap, bild, musik och slöjd på distans för hela landet och ger delvis även den kompletterande pedagogiska utbildningen på distans. Till detta kan läggas ett antal kortkurser på distans för vidareutbildning av verksamma lärare inom allt från ”läs- och skriv”, naturvetenskapernas didaktik till ”it och lärande”. Detta exempel bara från ett av vårt fullbreddsuniversitets områden. De initiativ som tas måste dock vara långsiktiga, hållbara och passa in i vår utbildningsportfölj. Det vinner hela regionen på i längden.

Sammanfattningsvis tror jag alltså att universitetet tillsammans med regionens företag, kommuner och andra organisationer snarast måste intensifiera arbetet med att få studenter som genom universitetet dras till regionen och utbildas att stanna kvar i regionen och bidra till dess utveckling. Detta tror jag görs bäst genom att studenterna tidigt och under hela utbildningen får möjlighet att upptäcka allt fantastiskt och alla möjligheter som finns i landets norra delar!Regionen-DSC_0202

 

 

Lärplattformar vid Umeå universitet

Inledning

Umeå universitet har en lång tradition och erfarenhet av att bedriva utbildning med många olika varianter av pedagogik och distributionsformer. Föreläsningar för hundratals studenter, flipped classroom, distansutbildning på platsCambro i Karesuando, apotekarprogram via nät, flexutbildningar osv. Listan kan göras nästan hur lång som helst. En idag mycket viktig del i nästan alla typer av utbildningar, oavsett om det handlar om ren campusutbildning, blended learning eller rena nät- och distansutbildningar, är våra lärplattformar. Det händer mycket på den fronten. Både globalt och lokalt hos oss i Umeå. Vi vill i ett par texter berätta lite grand om vad som händer med lärplattformar vid Umeå universitet och slå ett slag för ett fördjupat användande.

Horizon report är en Nordamerikansk forskningspublikation som varje år listar trender, utmaningar och utvecklingsområden inom högre utbildning. I 2015 års upplaga av rapporten nämns bland annat ökad användning av blended learning samt ”blending formal and informal learning” som pågående trender och utmaningar. Vi känner igen oss i detta även vid Umeå universitet, men frågan är hur vi tar oss an dessa utmaningar. En viktig förutsättning är naturligtvis att det finns såväl teknisk infrastruktur, som pedagogiskt och tekniskt stöd som tillsammans erbjuder olika möjligheter att stödja undervisning och lärande. Lärplattformar är ett exempel på IT-stöd som vi inte kan undvara och ju mer integrerade, stabila och säkra de är, desto bättre upplevelse får våra lärare och studenter. Vår utmaning är att se till att de alltid är tillgängliga, fungerar väl och upplevs som ett stöd i utbildningen.

Vid Umeå universitet finns flera olika lärplattformar och varje institution/program väljerMoodle normalt själv vilken plattform (om ens någon) man ska använda. Detta val sker, eller bör ske, främst på pedagogiska grunder, men naturligtvis spelar många andra faktorer in, till exempel ekonomi, tillgänglighet, kompetens, stöd och support. I dagsläget har två lärplattformar en särställning och det är Cambro och Moodle. Att de har en särställning betyder att de används av fler lärare och studenter än de övriga och vid flera olika institutioner och program. För dessa finns centralt finansierade installationer samt teknisk och pedagogisk support (främst vid UPL och ITS). I IT-chefens prioritering ligger dessa system högt upp bland alla universitets IT-system vad gäller snabb åtgärd/support vid ett krisläge. Moodle finns dessutom i ett flertal lokala installationer som sköts av enskilda institutioner.

Störst och säkrast

Cambro är den i särklass största lärplattformen vid Umeå universitet med fler användare än alla Moodle-installationer tillsammans. Varje år använder 33 000 unika CAS-användare lärplattformen, det motsvarar i stort sett samtliga studenter som är registrerade vid vårt universitet samt majoriteten av lärarna. Totalt antal registrerade konton i Cambro uppgår nu till drygt en kvarts miljon och tillsammans har användarna skapat över fyra tusen rum för lärande (sajter) i Cambro. Umeå universitets Cambro är stort även nationellt och internationellt.

De lärplattformar vi använder ska, liksom det mesta vi gör, självklart hålla hög kvalitet. Vad är då hög kvalitet i det här fallet? En aspekt är att plattformarna är funktionella och driftsäkra. Ett sätt att mäta detta på är att titta på mängden supportärenden som kommer in. I genomsnitt registreras 45 ärenden per månad till Cambrosupporten. Det betyder att en lärare eller student stöter på problem eller har förslag eller frågor ungefär var sextusende gång någon loggar in. Med tanke på hur många som använder Cambro så kvalar Cambro in som ett av de driftsäkraste systemen vid universitetet. När det ändå händer något är det självklart ett störningsmoment och varje incident åtgärdas fortast möjligt. De ärenden som kommer in är av olika karaktär, mest handlar det om problem med inställningar eller allmänna frågor, därefter felanmälningar och tekniska fel, men det kommer även förslag på ändringar och förbättringar i Cambro.

Fördelar med centrala lärplattformar

Det är ett stort ansvar att installera och förvalta en lärplattform vid universitetet. Den är en del av den studiemiljö som universitetet erbjuder och stora fördelar får vi om lärare och studenter möter samma tekniska miljö vid olika utbildningar. Detta är något som inte minst studenter och studentkårer ofta påpekar. Det är ganska vanligt i olika typer av utvärderingar, men också i direkta dialoger och samtal, att studenter undrar varför vi inte kan ha ett gemensamt system över universitetet. Bild1-20150410-DSC_0380Ibland kan vi motivera olika plattformar på pedagogiska grunder, men ofta inte. En annan mycket viktig aspekt av centrala plattformar är att gemensamma lärmiljöer kan erbjuda smarta integrationer med andra IT-stöd som Urkund, universitetets inloggning och federation mot andra lärosäten, Office 365 och Ladok. Under införande är det nya Ladok3 och grupphanteringsverktyg vilka ger nya möjligheter till värdeskapande integrationer. Just nu pågår också ett pilotprojekt inför en eventuell kommande integration: UMU Play. Det är en tjänst som gör det möjligt att spela in, lagra och visa video direkt i Cambro.

Om vi skulle bestämma oss för att vi vill bli bättre på att följa upp studenter och grupper av studenter, kan vi också inkludera verktyg för Learning Analytics, något som kan användas för åtgärder som underlättar studentens studier, ökar genomströmningen och höjer kvaliteten i utbildningen.

Gemensamma lärmiljöer blir tekniskt säkrare då de kan inkluderas i universitetets IT-säkerhetssystem och systemövervakning. Ibland kan dock de pedagogiska fördelarna vara så stora att det motiverar en lokal lösning, men vi tror verkligen det är undantagsfall.

Möjligheter med centralt Cambro

Många, kanske rent utav de flesta lärare som använder Cambro har nog bara kännedom om och bara använt en bråkdel av de möjligheter plattformen tillåter. I själva verket är Cambro en mycket flexibel lärplattform som tillåter användaren att forma det efter sina egna behov. Det skiljer sig från andra lärplattformar där det finns färre alternativ och möjligheter. I den nuvarande versionen av Cambro finns 31 verktyg att välja bland. Verktygen spänner över en bredd av funktioner, från administration (såsom Resultat, Filsamling och Sajtinformation) och examination (ex. Test & Quiz, Inlämningsmapp och Uppgifter) till verktyg för kommunikation och interaktion (ex. Meddelanden, Forum, Diskussioner, Chatt och Anslagstavla). Genom att göra, för sin kurs, rätt val av verktyg blir Cambro det rum för lärande som läraren avser.

Ett mycket användbart verktyg är Lektioner. Med hjälp av detta verktyg kan lärare integrera mängder av resurser och andra verktyg i en pedagogisk ordning, eller skapa interaktivitet genom att studenter kan få egna sidor att publicera på. Ett annat verktyg med stor potential är Test och Quiz som idag används för både diagnostiska tester och examinerande uppgifter. Resultatverktyget kan förenkla lärares administration avsevärt om det används tillsammans med exempelvis Test & Quiz eller verktyget Uppgifter. En styrka med Cambro är att alla CAS-anslutna kan skapa projektsajter för samarbeten i eller utanför kurserna. Dessutom kan lärare skapa programsajter där flera sajter inom samma utbildningsprogram kan länkas ihop. Detta förenklar kommunikationen med studenterna och skapar en tydlig struktur och integration mellan olika kurssajter.

Nästa version av Cambro (Sakai 10) kommer den 11 juni. Den innehåller många nya funktioner och uppgraderad funktionalitet. Bland annat kommer det att vara möjligt att skicka snabbmeddelanden till andra inloggade användare och genomföra kollegial bedömning (peer review) mellan studenter i större utsträckning än tidigare.

Framtiden

Mycket händer inom IT-världen och det går som alltid fort. Kommer Cambro att finnas kvar vid Umeå universitet? Är det lönt att lägga ned tid och resurser på att utveckla Campus Snö 2-20130408-DSC_8080utbildningar i Cambro? Vårt enkla svar är: Ja! Liksom för alla tekniska system så kommer det nya lösningar som kan vara intressanta, men processen att byta lärplattform är komplicerad och kräver noggranna förberedelser. Cambro ägs av Umeå universitet och är inte bundet i avtal som löper ut och sedan måste upphandlas på nytt. Detta skapar trygghet och kontinuitet. I dagsläget finns inga planer på att byta central lärplattform vid Umeå universitet. Däremot kommer vi att göra en satsning på den centrala Moodle-installationen så att den erbjuder den funktionalitet och det stöd som efterfrågas. I en kommande text kommer vi att berätta lite mer om vad som händer på Moodle-fronten.

Som vi nämnt ovan är nästan alla lärare och studenter någon gång under ett år aktiva på en lärplattform. Vår förhoppning är att många fler lärare än idag nu tar nästa steg och utvecklar det sätt man använder lärplattformen och utnyttjar alla dess möjligheter, av vilka vi väldigt kort beskrivit några i denna text. Självklart måste den genomtänkta pedagogiken ligga bakom valet hur man arbetar, men vi tror, för att inte säga, är övertygade om att utbildningarna och studenterna i många fall har mycket att vinna pedagogiskt på att utnyttja lärplattformarnas möjligheter. För att välja rätt pedagogiskt angreppssätt för en kurs, ett moment eller ett program, måste man rimligtvis känna till och veta vilka olika möjligheter som finns och vilka val man kan göra.

Anders Fällström 
Prorektor

Katarina Winka
Chef för universitetspedagogik och lärandestöd

Sören Berglund
IT-chef

Interaktiva miljöer

Bild1Alldeles innan jul fattade universitetsstyrelsen beslut om placering och innehåll för Umeå universitets första interaktiva fokusmiljö. Historien bakom det beslutet är både lång och intressant och inget jag ska fokusera på här, men några få ord om historien kan ändå vara på sin plats, även om vi nu framförallt gläds åt att se framåt och fortsätta utvecklingen!

I december 2012 beslutade universitetsstyrelsen att universitetet skulle göra en inledande satsning om 72 mnkr på så kallade interaktiva miljöer. Det absolut viktigaste motivet och målet var och är att öka kvaliteten i den forskning och utbildning som bedrivs vid lärosätet. Att integrera utbildning och forskning och att studenter och forskare vid Umeå universitet med modern teknik på ett naturligt sätt möter experter och forskare från hela världen. Satsningen var tänkt att bli en inledning till något som på (mycket lång) sikt präglar samtliga miljöer vid universitetet. Inledningsvis är den uppdelad i två spår: styrelsen beslutade om att två miljöer skulle skapas som ”interaktiva lärmiljöer” och tre som ”interaktiva fokusmiljöer”. Det fanns två viktiga grundförutsättningar i satsningen: De miljöer som skapades skulle obönhörligen vara vardagsmiljöer och skulle i så stor utsträckning som möjligt samordnas med redan planerade renoveringar och ombyggnationer. Att det handlar om vardagsmiljöer betyder att det här inte är några flashiga uppvisningsmiljöer, miljöer dit man tar sin studentgrupp en gång under en kurs för att visa vilka möjligheter som finns och ”hur man skulle kunna bedriva utbildning” eller en miljö som enbart används för att emellanåt anordna event där forskare och företag träffas, minglar och imponeras av den senaste tekniken. Nej, bland det viktigaste är att det handlar om vårt vardagliga arbete, må vara utbildning, forskning, samverkan eller en blandning av alla eller delar av dessa.

Campus-20141027-DSC_7825Styrelsemötet blev ett av de stormigaste och mer högljudda jag bevistat. Argumenten var många både för och emot. Studentkårernas representanter var de som ivrigast stödde universitetsledningens förslag medan andra grupperingar var starkt negativa. Kanske berodde – jag vill åtminstone gärna tro det – det starka motståndet på att vi inte tillräckligt väl lyckades kommunicera att det handlade just om ”vardagsmijlöer” där forskaren och läraren fick större möjligheter att utveckla eller att göra det de sedan länge velat, men pga av rummets begränsningar inte kunnat, utan en misstanke om att det här var något som universitetsledningen tryckte på verksamheten uppifrån för att ha något att visa upp och skryta om. Oavsett vad orsakerna till motståndet var, så innebar det – trots att ett positivt beslut fattades – en viss fördröjning i det fortsatta arbetet. En förutsättning för att en så stor satsning ska bli bra är att det finns en samsyn på hur miljöerna ska utformas, hur de ska användas och, kanske viktigast av allt, en stark drivkraft hos enskilda lärare, forskare, institutioner och program.

I dag, två år senare, har vi kommit en bra bit på väg. De två lärmiljöerna som valdes ut var samhällsvetarhuset och humanisthuset. I samhällsvetarhuset ska samtliga lärosalar byggas om, något som görs i nära samarbete mellan Lisbeth Lundahls forskningsprojekt ”Rum för lärande”, enheten för universitetspedagogik och lärandestöd, lokalförsörjningsenheten, universitetsservice, samhällsvetenskapliga fakulteten och naturligtvis enskilda lärare och studenter. Huset är stort och den byggnad där flest studenter har sina utbildningar och där trycket på lärosalar är störst, något som betyder att ombyggnation bara kan göras under somrarna. Det kommer att pågå i ungefär sex år och hittills har alltså två somrar använts till ungefär en tredjedel av huset. Samhällsvetarhuset är en av de äldsta byggnaderna på campus, något som sätter gränser för vad som faktiskt går att göra. Till exempel hade man om möjligheten funnits, också här velat göra betydligt mer än vad som nu går åt de informella ytorna utanför lärosalarna. Ytor som i många fall är nog så viktiga för utbildningen som själva lärosalarna.

Vardagsrummet. Humanisthuset

Vardagsrummet. Humanisthuset

Humanisthuset har totalrenoverats och i samband med det gjordes den andra lärmiljön. Här har man på ett bättre sätt kunnat utnyttja ombyggnaden av hela huset och fått ett fantastiskt resultat där själva lärmiljön (definierad utifrån att den finansieras av projektet) och övrig ombyggnation verkligen samspelar. Från att ha varit ett hus dit väldigt få studenter som inte läser humaniora tog sig, är nu inte minst det s.k. ”vardagsrummet” överbefolkat av både lärare och studenter från hela universitetet. Här finns ett fantastiskt klimat för både studier och diskussioner. Den stora öppna ytan i kombination med de intilliggande välutrustade ”grupprummen” och den stora lärmiljösalen har verkligen blivit en succé såväl bland såväl studenter som lärare och forskare.

Även om den fysiska ombyggnationen nu alltså kommit en bit och många tycker det blivit fantastiskt, så återstår det kanske allra viktigaste och framförallt det svåraste. När det gäller lärmiljöerna handlar det om stödet till framförallt lärare, men också studenter. Det handlar till viss del om tekniskt stöd och utbildning, men ack så mycket mer om pedagogiskt stöd, vidareutbildning och modingivande! Ska det bli den vardagsmiljö vi önskar, vill det till att alla lärare törs, kan och vill utnyttja alla möjligheter som finns och där behövs mycket, väl avvägt och bra stöd där en del så sakteliga får prova sig fram, börja våga och se vad som faktiskt går att göra, medan andra (men en mindre del skulle jag tro) redan idag ligger långt fram och behöver mer av expertstöd. Här kommer pedagogiska utvecklare från Universitetspedagogik och lärandestöd att spela stor roll, men långsiktigt tror åtminstone jag att det allra bästa och viktigaste medlet är levande och livfulla pedagogiska diskussioner och samtal lärare emellan på varje institution.

Campus-20141030-DSC_7869Fokusmijöerna då? Här har det inte hunnit hända lika mycket som syns ännu, men under ytan har mycket skett. Sedan i våras har en grupp bestående av prefekter, forskare, hustekniker, studenter och andra från MIT-huset under ledning av arkitekt Ellen Skånberg gjort ett fantastiskt jobb. Utifrån informatiks, datavetenskaps, matematik och matematisk statistiks och UMIT research labs utbildnings- och forskningsverksamheter har man på ett konstruktivt, engagerande och inspirerande sätt enats om var den nya miljön ska placeras och vad dess andliga innehåll ska vara. Precis såsom tanken alltid varit. Det är forskare och lärare i verksamheten som styr innehållet i verksamheten. Men viktigt är det också att andra nivåer och personer hjälper till med att bidra till inspiration och kunskap som kan ge ytterligare höjd, visa på saker som den enskilde forskaren inte har möjlighet att vara insatt i. Att vara professor i matematik eller något annat ämne innebär som bekant inte att man är expert på allting annat här i världen också. Det senaste årets arbete kulminerade så nu i december då en av MIT-husets prefekter, Mikael Wiberg vid informatik, gjorde en strålande dragning i universitetsstyrelsen. En dragning som ledde till att det sista formella hindret (eller stödet om man så vill) var passerat och spaden nu kan sättas i jorden. Visst återstår fortfarande massor, men min förhoppning är att vi i december 2015 kan inviga en ny miljö som påverkar de flesta civilingenjörsutbildningar och utbildningar i informatik, datavetenskap och matematik, men framförallt – som huvudtanken ju var – knyter samman forskning och utbildning och även samarbeten med företag och organisationer för både forskare och studenter.

Intressant blir det också att följa de forskningsprojekt som leds av Lisbeth Lundahl (lärmiljöerna) och Patrik Svensson (fokusmiljöerna). Lisbeths forskargrupp följer nu studentgrupper där en del har sin utbildning i traditionella klassrum med ”traditionell pedagogik” och en del i de nya interaktiva lärmiljöerna. Att få ta del av de resultat man kommer fram till ska bli oerhört spännande och är säkert också det något jag kommer att återkomma till. Tilläggas bör också att hela satsningen på både lär- och fokusmiljöer löpande utvärderas av externa experter.

Campus-20141030-DSC_7877Vi har säkerligen mycket spännande och bra att se fram emot och jag lär säkert återkomma till våra miljöer också i detta forum. Två ytterligare fokusmiljöer ska placeras och innehållsbestämmas. Preliminärt en inom KBC (kemiskt-biologiskt centrum) och en vid den medicinska fakulteten och också om processerna kring dessa finns mycket att berätta, men för den här gången skulle jag vilja avsluta med Mikael Wibergs ord om MIT-miljön efter universitetsstyrelsemötet i december:

Miljön blir ett sätt att synliggöra och möjliggöra ökad integration mellan MIT-husets verksamheter och mellan utbildning och forskning. Det kommer att bli en mötesplats för projekt och gemensamma aktiviteter mellan universitet och omgivande samhälle. Vi ser oerhört positivt på denna satsning, säger Mikael Wiberg, prefekt vid institutionen för informatik vid Umeå universitet och ledamot i referensgruppen.

En god start på den nya terminen önskar jag nu er alla och så hoppas jag att så många som möjligt tar chansen både att undervisa i de nya lärmiljöerna och att flitigt besöka det nya humanisthuset!

Allvarligt problem för UmU, Umeå kommun och regionen – studentbostäder!

Studentrum-090902-DSC_9611En viktig varningsklocka för Västerbotten, Umeå och universitetet!

Förra veckan arrangerade Umeå universitet tillsammans med Akademiska hus, Länsstyrelsen och Umeå kommun en eftermiddag på temat studentbostäder. En bra dag med fullsatt sal på Sliperiet, Konstnärligt campus. Umeå kommun och Bostaden presenterade sina tankar, jag presenterade en enkätundersökning som gjorts bland våra studenter, Akademiska hus berättade om ett spännande arbete i Stockholm, Boverket om lättnader i regler och normer och ett Luleåföretag presenterade ett koncept om ”småor” som tagits fram tillsammans med civilingenjörsstudenter vid LTU. Dagen avslutades med en paneldebatt.

Bostadssituationen för studenter är riktigt illa i Umeå just nu och inte är den bättre för gästforskare. 20% av våra studenter har övervägt att avbryta sina studier pga bostadsproblematik. Särskilt tydligt är det inte minst på läkarutbildningen. Hur många av de som blivit antagna i första urvalet, men sedan inte kommer, gör det på grund av att det inte går att hitta bostad vet vi inte, men vad vi säkert vet är att vi inte längre ser ut att kunna ta emot utbytesstudenter och andra internationella studenter i den takt vi så väl behöver eftersom den bostadsgaranti som behövs för denna grupp inte längre går att upprätthålla.
Studentrum-090902-DSC_9589

Oavsett hur attraktivt Umeå universitet skulle vara, så kan vi aldrig räkna med att studenter kommer om det inte finns någon stans att bo. Vi är ett av de allra mest riksrekryterande universiteten. Närmare 70% av våra studenter kommer inte från de fyra nordligaste länen och större delen kommer från storstadsregionerna i södra Sverige. Läser man vid Stockholms universitet, KI, KTH eller andra lärosäten i närheten av storstäderna, finns en mycket större möjlighet att bo i närliggande kommuner. Kollektivtrafiken, möjligheten att bo hemma och andra lösningar som är omöjliga här existerar, även om det naturligtvis är långt ifrån optimalt.

För Umeå universitet har det här utvecklats till ett riktigt allvarligt problem. Inte minst den så välbehövda internationaliseringen blir högst lidande. Det är ett område som utvecklats relativt bra de senaste 3-4 åren, men där vi fortfarande ligger en bra bit efter jämförbara universitet. Vi behöver verkligen växa inom det området, men utan bostäder låter det sig inte göras hur bra vi än jobbar med det vi faktiskt kan styra över.

Att det är allvarligt för Umeå universitet innebär också att det är något som Umeå kommun och regionen i stort borde ta som en väldigt viktig väckarklocka. Universitetet är en gigantisk magnet som drar unga människor från södra delarna av landet (och internationellt) till regionen. Att presumtiva studenter låter bli att komma hit eller nyblivna studenter avbryter sina studier för att vi inte kan erbjuda rimliga bostäder är högst oroande för kommun och region.

Allra värst är det naturligtvis för de unga människor som kommit in på sin drömutbildning, men som antingen tvingas tacka nej eller får en lång tid av sina studier fylld av oro över var de ska bo nästa månad. En del företrädare för olika delar av samhället brukar hävda att ”ja, men det är ju första terminen det är besvärligt. Nu kanske det har ökat till första året, men det löser sig ju alltid efter hand”. Att tala så är tämligen cyniskt och visar enligt mig på hur lite man förstår av högre utbildning. Steget från gymnasiet till universitetsstudier är ofta mycket stort. Den första tiden är också den kanske viktigaste för de flesta studenterna. Det är nu man måste komma in i sina studier, finna en ny studieteknik, hänga med från början eftersom det för det mesta går i ett rasande tempo i jämförelse med vad man är van vid. Att då ständigt behöva oroas för var man ska bo, behöva flytta från det ena provisoriska boendet till nästa och inte kunna ägna all den tid och koncentration man så väl behöver till studierna är faktiskt fruktansvärt både för den enskilda studenten och samhället i stort!

Vad som behövs är åtminstone två saker. För det första tror jag både kommun och fastighetsbolag behöver inse att det i många fall är skillnad på att bygga för studenter och för andra unga människor. Många studenter har en högst begränsad ekonomi och då hjälper det inte hur många mindre men dyrare lägenheter man bygger. Många har ingen möjlighet att bo där. Vad som behövs är diversitet. En del studenter vill naturligtvis ha lite dyrare lägenheter och klarar av att betala dem. Många inte. Det behövs nytänkande liknande de ”småor” som Lindbäcks bygg tagit fram i Luleå. Man kan tänka sig studentboenden där flera studenter delar rum, något som är dominerande internationellt. Det kanske framförallt passar våra internationella studenter. Studentkorridorer förkastas ofta idag, men också det är viktigt inte minst för våra internationella studenter. Överhuvudtaget tror jag att en stor blandning av olika typer av boenden är nödvändigt!

Det positiva med förra veckans arrangemang var att strålkastarljuset nu förhoppningsvis riktats mot bostadsproblematiken för studenter. Det finns, som jag upplever det, en vilja bland byggföretag, kommun och Länsstyrelse och kanske allra mest hos Akademiska hus, att ta tag i det här och jag tror att vi nu kan påbörja ett nytt kapitel med mer positiv utveckling. Vi har ett mycket gott diskussionsklimat med kommunledningen, länsstyrelsen och inte minst akademiska hus. Inser vi alla allvaret tror jag vi snart kan ha kommit en bra bit på väg!

MIT-huset-20131108-DSC_3021Jag avslutar med ett citat av en läkarstudent vid Umeå universitet:

”Att blir antagen var den lätta biten. Att mannen skulle hitta nytt jobb & barnet få förskoleplats likaså jämfört med hur svårt det var att hitta bostad. Att vi skulle flytta till Umeå hängde på om vi skulle få bostad. Värre än Stockholm som vi flyttade ifrån!”

Pedagogisk utveckling – NU2014

I veckan gick Sveriges största konferens inom högre utbildning av stapeln i Umeå. NU 2014. NU står för nätverk och utveckling och 547 personer från 49 lärosäten och organisationer besökte Umeå universitet. Arrangörer var Umeå universitet tillsammans med Mittuniversitetet, Luleå tekniska universitet, SLU och SUHF. Konferensen öppnades av Pam Fredman (rektor vid Göteborgs universitet och ordförande i SUHF), Lena Gustafsson (rektor Umeå universitet) och Lena Andersson-Eklund (prorektor SLU), vilka alla var rörande överens om hur viktigt det är att vi gemensamt tar stort ansvar för utbildningen och hur viktiga utbildningsfrågorna är för vårt samhälle. Lena Andersson-Eklund poängterade också hur märkligt det är att forskningssamarbeten mellan olika lärosäten är mer regel än undantag medan samarbeten på utbildningssidan mellan lärosäten är både ovanligt och relativt komplicerat. Där har vi något att jobba med gemensamt!

Först ut som huvudtalare var SFS vice ordförande Johan Alvfors. Han höll ett mycket inspirerande och klokt (som så mycket som kommer från studenter är) föredrag som kretsade kring studentens lärande, hur viktig pedagogiken är, vilken ojämlikhet det finns mellan olika utbildningar och att vi måste utgå från ett vetenskapligt förhållningssätt och tillsammans utveckla vår utbildning. Studenterna ska sannerligen vara en del av akademin. En hel del av det Johan tog upp återfinns i SFS rapport ”Studentens lärande i centrum – kvalitet ur ett studentperspektiv”. Högst läsvärt!

Small LiedmanEfter Johans föredrag rusade dagarna tre på med mängder av intressanta och bra seminarier, demonstrationer och verkstäder. Sex teman utgjorde ett slags ramverk: Pedagogiskt ledarskap, Lärares kompetens, Akademiska kulturer, Utbildning 2.014, Den lärande organisationen och Kvalitet och utvärdering. För den som missade konferensen, kommer inom kort huvudtalarnas – Johan Alvfors, Christina Segerholm, Sanna Järvelä och Sven-Eric Liedman – fördrag att finnas att se på via UPL:s hemsida (eller http://sites.upc.umu.se/nu2014/).

Arrangörsgruppen, med Mona Fjellström och Katarina Winka i spetsen, har gjort ett alldeles fantastiskt arbete. Alla jag pratade med var mäkta imponerade såväl över program och innehåll, som den synnerligen väloljade organisationen. Vi har sannerligen förmågor som kan organisera stora konferenser vid vårt universitet.

Pedagogisk utveckling är naturligtvis en av de mest centrala saker vi alla vid universitet vill, ska och måste arbeta med. Jag är övertygad om att vi ytterligare måste förstärka en del stödfunktioner, såsom avdelningen för universitetspedagogik och lärande (UPL), för att vi på ett effektivt och bra sätt ska kunna stödja varandra, få hjälp med och inspiration till utveckling, men också få hjälp att sprida våra egna goda exempel. Alla som fått stöd av UPL vet vilken kompetens som finns där, men oavsett hur duktiga, stora och starka de blir, så måste naturligtvis det allra mesta arbetet ske ute på institutioner och program. Och väldigt mycket görs! Här behöver det finnas en öppenhet för att prova ny pedagogik, ny teknik och nya utvärderingssätt, nya undervisningsmetoder och Gud vet allt. Samtidigt är min personliga övertygelse den att man ska vara försiktig när man förändrar i större skala. Jag vill därför avsluta det här blogginlägget med delar av vad jag i fredags sa när jag avslutade konferensen:

Är det något jag insett under mina år i en Small WP_20141009_21_58_38_Prouniversitetsledning för ett hyggligt stort universitet, så är det dels hur lite jag själv kan och dels hur mycket fantastisk kunskap och vilket engagemang som finns i våra olika utbildningsmiljöer. Och åtminstone min slutsats är att ett ämnes eller områdes ofta långa tradition och särprägel spelar en mycket viktig roll i hur framgångsrik utbildningen ska bli. Med det menar jag inte att allt ska förbli som det är, att vi inte ska lära av varandra, bryta med gammalt och ta in nytt, eller ta intryck av både ny högskolepedagogisk forskning, nya metoder och ny teknik. Nej, inte alls, men förändringar – oavsett vari de består – måste med varlig hand föras in i den lokala och specifika miljön för att i kombination med dess tradition växa och utnyttjas på ett för området specifikt sätt.

Varlighet, ödmjukhet för våra olikheter och övertygelsen om att alla – åtminstone de flesta – miljöer vill utvecklas till det bättre – är åtminstone i min nuvarande roll de kanske viktigaste ledorden.

Under middagen igår gav Sven, Katarina, Mona och övriga fantastiska medarbetare vid vår enhet för universitetspedagogik och lärandestöd, en rad exempel på karaktärer för pedagogiska utvecklare och även om vi alla skrattade så vi höll på att kikna, så fanns det naturligtvis väldigt mycket allvar i detta. Och det är just det som gör alla pedagogiska utvecklare – vare sig man är på en universitetspedagogisk enhet, är studierektor, pedagogisk ledare, prefekt, lärare eller på annat sätt sysslar med utveckling av vår utbildning –  till våra universitets och högskolors stora hjältar. Vi måste klara av att på så klokt sätt som möjligt föra in nya metoder och ny utveckling och forskning i så vitt skilda utbildningar som matematik, farmaci, slöjdlärarutbidlning, arkitektur, idéhistoria eller vad ni önskar. Och – kanske ännu viktigare – också veta när det inte ska föras in något nytt. Kunna känna av när det faktiskt är den tusenåriga föreläsningsformen som passar allra bäst. För just det här ämnet, för just den här läraren i just det här tillfället. Men också när ett så väldigt radikalt grepp som att lägga om en hel apotekarutbildning till nätutbildning ska göras. Diversitet och icke-strömlinjeformning tror jag är en av de viktigare sakerna vi ska betona!

Jag skulle vilja sluta såsom den här konferensen började. Johan Alvfors, SFS viceordförande, sa: ”Pedagogiken gör hela skillnaden”. Och visst är det så! Och visst har vi lång väg kvar att gå inom många områden, men det är inte en väg vi ska gå utan många – med samma mål!

/Anders
PS. Nästa gång arrangeras NU-konferensen av Lärosäten Syd och går av stapeln i Malmö den 15-17 juni.

 

Kvalitetssystem

Höst på Campus - dammen

Innan det här inlägget börjar på riktigt, låt mig få poängtera att det här handlar om kvalitetssystem och system för kvalitetssäkring av högre utbildning. Det är viktigt och spelar en stor roll, men trots det vill jag redan nu poängtera att jag personligen tycker det är ännu mycket viktigare att jobba med ”själva kvaliteten” i våra utbildningar och diskutera vad det innebär. Till detta vill jag dock återkomma i nästa blogginlägg.

Så vidare till systemen! I den gångna veckan hade vi, med anledning av ett nytt nationellt system för kvalitetssäkring av högre utbildning, en dialog med den relativt nytillträdda universitetskanslern Harriet Wallberg. Harriet har ju, förutom sitt uppdrag som nytillträdd kansler, också ett personligt regeringsuppdrag att ta fram ett förslag till nytt sådant system. Hennes resultat ska redovisas till regeringen senast den 1 december, men redan om ett par veckor kommer hon på SUHF:s förbundsförsamling att presentera huvuddragen i resultatet. Riktigt var det landar ska vi väl inte spekulera alltför mycket i, men att både departementet, som formulerade uppdraget, och kanslern tagit intryck av SUHF:s förslag och rektorernas samlade styrka i våras, står klart. Utgångspunkterna för Harriets utredning är att

  • Systemet ska vara sammanhållet och innefatta både lärosätenas eget kvalitetssäkringsarbete och de granskningar som UKÄ gör
  • Systemet ska kontrollera att studenterna tillgodogör sig de kunskaper som utbildningen ska ge.
  • Systemet ska vara kvalitetsdrivande och ge lärosätena fortsatta incitament och vägledning att utveckla sina utbildningar
  • Utbildningens användbarhet och förberedelse för arbetslivet ska vara en viktig aspekt i granskningarna. I det arbetet bör företrädare för arbetslivet involveras tydligare.
  • Studenterna ska få en tydligare roll.

Det finns mycket att diskutera kring detta och vid veckans dialog framförde rektor och jag liksom Ester Roos Engstrand och Anders Steinwall från planeringsenheten Umeå universitets syn på vad vi tycker är viktigt att tänka på i utformandet av ett nytt system, vilka speciella förutsättningar vi har och hur vi tror att vi själva kan klara av att sköta stora delar av kvalitetssäkringsarbetet.

Om man för en stund bortser från resultatet om hur ett nytt system kommer att se ut, så är det värt att notera kanslerns inställning till sitt och universitetskanslersämbetets uppdrag och roll. Bara det faktum att landets alla universitets- och högskoleledningar bjuds in till enskilda dialoger för att i en trevlig, konstruktiv och – skulle jag säga – ödmjuk ton diskutera viktiga frågor är högst berömvärt. Lika god dialoganda uppvisades också på ett möte med samtliga universitets- och högskoleledningar för ett par veckor sedan. Fortsätter kanslern och UKÄ på samma linje framöver har vi förhoppningsvis en ny era att se fram emot. En samförståndsera där det verkligen lyssnas till lärosätenas åsikter och synpunkter. Viktigt för oss!

Det är värt att påpeka att Umeå universitet ligger i startgroparna för att lansera ett nytt kvalitetsutvärderingssystem för utbildning på grund- och avancerad nivå. Ett gediget arbete har utförts av en grupp utsedd av utbildningsstrategiska rådet och ledd av samhällsvetenskapliga fakultetens prodekan Ulrika Haake. Systemet är i princip färdigt för att slutdiskuteras i USSR, men innan beslut fattas av rektor, avvaktar vi nu beslut om det nationella systemet för att eventuellt kunna göra justeringar som gör att vårt lokala passar bra ihop med det nationella. Systemet bygger framförallt på att det ska vara kvalitetsdrivande, men ett visstHöst på campus mått av kontroll måste också finnas. Det senaste är kanske det svåraste både i ett lokalt och nationellt system. En viktig förutsättning för det nationella är trots allt att UKÄ ska kunna dra in examensrätter. Om man, vilket vi hoppas, låter de lärosäten som vill och anser sig kunna, sköta kvalitetssäkringen själva – med sina egna system – så måste det finnas ett sätt för UKÄ att dra in examensrätter för utbildningar som inte håller måttet. Frågan om hur det ska utformas, liksom hur frågan om ”utbildningens användbarhet” ska avgöras är nog kanske de svåraste knäckfrågorna. Umeå universitet anser sig i alla fall ha både viljan och förmågan att själva sköta kvalitetskontrollen. Om inte något väldigt oväntat dyker upp i kanslerns slutliga resultat, är väl bäst att tillägga.

Hur vårt eget system kommer att se ut får jag återkomma till vid i ett senare blogginlägg. Det förslag som arbetsgruppen, med stort stöd av UPL (Universitetspedagogik och lärandestöd) och Mona Fjellström, tagit fram ska diskuteras på utbildningsstrategiska rådets internat i november. Att gruppen gjort ett alldeles fantastiskt arbete är dock väldigt tydligt redan nu!

För att ett kvalitetssystem ska fylla någon funktion – och ha något att utvärdera och stimulera – behövs dock ett aktivt och intensivt arbete med utveckling av både våra kurser och program i sig, hela vår utbildningsportfölj, våra pedagogiska metoder, vår utbildningsforskningsanknytning, samverkansinslag, internationalisering och mycket mer! Till detta återkommer jag som sagt i nästa inlägg!

 

 

 

Restauranghögskolan vid Umeå universitet

Det finns några dolda pärlor vid Umeå universitet. En del är dolda på ett lite speciellt sätt eftersom nästan alla känner till dem och tycker sig ha mycket god kunskap om dem. En sådan kan jag tänka mig att restauranghögskolan är. Jag skulle tro att så gott som alla hört talas om den, att väldigt många ätit den mest utsökta lunch eller middagen där och att alla tycker det är väldig trevligt med en sådan exotisk miljö vid campus. Vad förmodligen inte alla har särskilt god kunskap om är dock vilken typ av utbildning och annan verksamhet som bedrivs där, vilka framtidsplaner som finns eller vilket omstruktureringsarbete som gjorts under de senaste åren.

Förra veckan hade universitetsstyrelsen det stora nöjet inte bara att äta lunch vid Restauranghögskolan, utan också – vad viktigare var – få en mycket intressant och bra presentation av högskolans verksamhet och framtid. En verksamhet som är ett synnerligen gott exempel på något jag skrev om för ett par veckor sedan – fakultetsövergripande utbildningar. Studenterna vid restauranghögskolan läser åtminstone inom tre olika fakulteter. Kemi, historia, design och företagsekonomi är bara några exempel på vad de möter och brottas med. Samarbete med arkitekthögskolan är kanske inte heller det första man tänker på när man intar en delikat måltid här.

Restauranghögskolan har genomgått ett remarkabelt omstruktureringsarbete de senaste åren, varför jag tror man kan säga att den utbildning som idag ges är någonting tämligen annorlunda mot för hur det såg ut för några år sedan. Att det lyckats såväl och att man nu är inne på, som jag tror, helt rätt spår, beror inte minst på högskolans nya ledning med föreståndare Ute Walter i spetsen, men också på ett gediget förarbete av lärarhögskolans nuvarande vicerektor Jan Mannberg. Allt med starkt stöd från den samhällsvetenskapliga fakulteten, som är värdfakultet. Ett rejält kvalitetslyft har gjorts och än bättre blir det allteftersom de nya planerna implementeras.

Samtidigt finns, som så ofta med fakultetsövergripande utbildningar och lite speciellare typer av verksamhet, en hel del utmaningar. Forskningsöverbyggnaden skulle behöva bli betydligt större. Bristen på finansiering av doktorander och en väl fungerande forskarutbildning gör att denna så viktiga del ännu inte riktigt kommit igång. Lokalfrågor och grundutbildningsekonomi är de kanske mest akuta utmaningarna. Det är inte en slump att Restauranghögskolan är en mycket frekvent gäst i universitetets kursklassificeringskommitté och inte är det helt lätta ärenden att avgöra heller. Hur mycket är design? Hur mycket naturvetenskap? Restauranghšgskolan vid UmeŒ UniversitetHur mycket samhällskunskap eller humaniora? Ofta slutar det, åtminstone i mitt huvud, med ett konstaterande av hur märkligt vårt tilldelningssystem är. Ett klassificeringssystem som bygger på hur universitetsutbildning såg ut och bedrevs för många många decennier sedan. Den diskussionen och kursklassificeringskommitténs arbete är dock en fråga som tarvar ett eget blogginlägg.

Avslutningsvis skulle jag bara vilja tipsa alla som besöker eller är intresserade av restauranghögskolans mat och servering att också höra sig för om och ta reda på lite mer om den lite djupare verksamheten. Den är värd all heder och uppmärksamhet!

Vad händer med nätkurser och e-lärande?

Umeå universitets utbildningsutbud har förändrats ganska radikalt de senaste åren. Inte minst inom hum-samområdet har antalet studenter minskat rejält. Basutbildningar, som i princip andra aktörer skulle och kanske borde kunna ansvara för, har skurits ned, medan utbildningar på avancerad nivå har ökat. Det här har vi alla sett och hört ganska länge nu. En fråga som inte sällan dyker upp är vad som hänt med vårt stora engagemang inom nät- och distansutbildning. Har det helt försvunnit? Varför har vi skurit ned så mycket på det? Mitt svar har brukat vara att om det ärBild1 så att det skett en markant minskning på nätkurser, så kanske det hänger samman med att det framförallt var nätdistribuerade kurser som växte åren före 2010 väldigt snabbt både i antal kurser och antal studenter och att det i vissa fall kan ha fört med sig att kvaliteten inte alltid hängde med. När man nu tvingas plocka bort kurser, så har de därför kanske varit de som legat nära till hands att börja med. En del nätkurser kom kanske till i tron att det skulle vara billigare att utveckla och driva sådana. Min, och många andras, erfarenhet är dock, att det i många fall är mer kostsamt att utveckla riktigt bra nätkurser eller nätinslag för campuskurser.

Nu ser det dock ut som att minskningen av nätkurser inte alls varit särskilt dramatisk. Vårt totala kursutbud sedan 2010 har minskat med ungefär 6% medan våra nätkurser minskat med ungefär 7%. Vi har nu ett tjugotal färre nätkurser jämfört med 2010. Samtidigt har den genomsnittliga prestationsgraden (genomströmningen) på nätkurser ökat från 52% till 63%. Mycket glädjande!

Diagram

Bryter man ned det här på fakultetsnivå, så blir det dock mer dramatiskt och naturligtvis är det därifrån mycket av den diskussion som nu kanske finns kommer. TekNat har ökat antalet nätkurser med 27% samtidigt som samhällsvetenskapliga fakulteten har minskat antalet nätkurser med hela 41% sedan 2010. Medfak har minskat (6%) och humfak ökat (7%).

Men vad vill då Umeå universitet med nätkurser, blended learning, e-lärande, flexutbildningar, MOOCs och liknande fenomen. Vi vill naturligtvis mycket! Umeå universitet har en mycket lång tradition av distansutbildning och därmed av att utveckla och bedriva utbildning på andra sätt än traditionell campusutbildning. Det har handlat om allt från föreläsningsanteckningar, frågor- och svar och annat via fax till avancerat utvecklade kurser i t.ex. Second Life. Också idag pågår såklart massor av utveckling inom i princip alla områden av e-lärande.

Vad som dock saknas är en strategi för vad vi som universitet vill med e-lärandet. Ska vi göra satsningar, samordna resurser och utveckla stöd till de som utvecklar och driver e-utbildningar i någon form, så kan vi kanske inte springa på alla bollar samtidigt. Precis som med så mycket kring utveckling och framtidsstrategier vid universitetet, så tror inte jag på att en universitetsledning direkt sitter och pekar ut vilka områden vi ska satsa på eller exakt vilken väg vi ska gå. Att e-lärande är viktigt och är något vi ska fortsätta göra satsningar på råder det ingen tvekan om, men vi ska göra det klokt och på ett hållbart sätt. Med det som bakgrund tillsatte rektor i våras en arbetsgrupp med uppdrag att ta fram ett förslag till e-lärandestrategi för Umeå universitet. Gruppen leds av Katarina Winka (UPL) och består i övrigt av representanter från de tre studentkårerna, fakulteterna, meriterade- och excellenta lärare och Universitetspedagogik och lärandestöd. Gruppen ska till den 30 november ha kommit med ett förslag till strategi. Detta förslag ska sedan hanteras inom förvaltningen och universitetsledningen framförallt med avseende på ekonomiska, juridiska och tekniska frågor. Förhoppningen är att vi i god tid inför arbetet med budgeten för 2016 ska ha fattat beslut om en strategi och därmed också kan få en ordentlig skjuts genom ekonomisk stimulans.

Många kan tycka att vi snabbt borde ha hoppat på olika tåg och gjort rejäla satsningar. Dessa kan jag väl lugna med att vi naturligtvis är högst involverade i mycket av det allra senaste. Vi är inblandade i MOOC-utveckling tillsammans med andra universitet, vi för intensiva diskussioner om digital examination och har på det området precis i dagarna startat ett pilotförsök vid läkarutbildningen, men vad som är viktigt är att om vi ska göra något i större skala, så finns det några saker som är viktiga att komma ihåg. För det första: När vi gör något inom utbildningsområdet, så måste pedagogiken och ämnesinnehållet alltid komma i första hand och tekniken i andra (men helst väldigt tätt sammanknutna naturligtvis). Tekniken måste hjälpa och stödja pedagogiken och inte tvärtom. Däremot kan det ofta vara så att ny teknik får oss att tänka nytt också pedagogiskt, så det bör naturligtvis handla om en god symbios. Detta kräver dock ofta en hel del eftertanke och att genast hoppa på den senaste tekniken leder sällan till något riktigt bra för vår utbildnings kvalitet (annat än om det görs i mycket små försök naturligtvis). För det andra: det måste vara lärare, forskare och studenter som avgör vad som bäst gynnar utbildningen och vad som ger högst kvalitet i framtiden.

Med detta som utgångspunkt – utbildningens kvalitet och övertygelsen om att det är lärare, forskare och studenter som är bäst lämpade att avgöra – ser vi nu mycket fram emot resultatet från e-lärande-strategi-gruppen i november. Jag får säkerligen anledning att återkomma till detta ämne därefter, men innan dess blir det på det här området förmodligen också något inlägg om just digital examination, eftersom det är en av de frågor som kommer att diskuteras under utbildningsstrategiska rådets (USSR:s) internat i början av november.

En spännande nutid och framtid är det allt vi verkar i!

 

Fakultetsöverskridande utbildningar

Campus

Ett samlat campus med medicin, teknik, humaniora, samhälls-, natur- och utbildningsvetenskap

Umeå universitet har en kombination av bredd och djup som få andra lärosäten. Det finns en både fysisk och andlig närhet mellan så vitt skilda discipliner som neurokirurgi, fri konst, teknisk fysik, arkitektur, museologi, juridik och sociolog, bara för att ta några exempel. Med medicin, teknik, naturvetenskap, samhällskunskap, humaniora och utbildningsvetenskap samlat inom ett av Sveriges vackraste campus, med en knapp kilometer till arkitektur, design och fri konst och med en femtioårig tradition av prestigelöshet och samarbete över ämnesgränser har universitetet en unik möjlighet att skapa gränsöverskridande utbildningar som kan möta samhällets stora framtidsutmaningar. Lägg därtill Umeås långa erfarenhet av och relativt höga kompetens inom distans-, nät- och flexutbildningar, så är utgångsläget synnerligen gynnsamt.

Det handlar inte om att plocka ihop några ämnen här och där och skapa några roliga, men kanske lite halvflummiga utbildningar. Det kan många göra. Nej, styrkan hos Umeå ligger i en hög höjd, god forskning och stor kompetens inom alla intressanta områden. Det handlar om att bygga utbildningar utifrån stark och välrenommerad forskning med lärare och forskare som brinner både för sina egna ämnen och för att samarbeta i nya spännande kombinationer. Sådana finns det gott om vid Umeå universitet.

Fakultetsöverskridande utbildningar finns en hel del redan idag såklart, men de är tyvärr inte så många som man skulle kunna önska och, vad värre är, i en tid när universitetet de senaste åren minskat sitt utbildningsutbud ordentligt, är det inte ovanligt att samarbeten mellan institutioner är det som får stryka på foten i ett tidigt skede. Vid samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteterna har antalet helårsstudenter minskat med 11 respektive 13 procent mellan 2010 och 2013. Teknisk-naturvetenskapliga och medicinska fakulteterna har under samma tid ökat med två respektive sex procent, men också vid de två senare har inte minst det fristående kursutbudet fått stryka på foten rätt rejält. HSTförändr09-13Ibland har det handlat om kurser som inte varit avgörande för den egna fakultetens program, men väl spelat en viktig roll i en bredd i andra fakulteters utbud. Bara för att ta ett, bland många, exempel, kan man nämna rättsmedicin som varit en populär kurs inom juristutbildningen och som satt Umeås juristutbildning på kartan, men som kanske inte varit allra högst prioriterad inom medicinska fakultetens program. Enstaka fall såsom detta kan ofta lösas genom dialog och överenskommelser, men det tuffa läge som många institutioner nu befinner sig i gynnar definitivt inte nyutveckling av ämnes- och fakultetsöverskridande utbildningar.

Det arbete som sedan 2010 pågått med att stöpa om utbildningsutbudet och som delvis varit kopplat till minskningen av antalet utbildningsplatser har nu börjat ge resultat. Antalet helårsstudenter på avancerad nivå har ökat med 15% mellan 2009 och 2013. Antalet kurser med färre än 10 studenter har vid samhällsvetenskapliga och medicinska fakulteterna minskat med 8-9%, prestationsgraden har gått rakt uppåt och den internationella mobiliteten har, om än något för blygsamt, ökat. Arbetet med detta fortsätter naturligtvis på institutioner och fakulteter, men samtidigt är det dags att gripa an nya utmaningar och initiera nästa steg i omstöpningen av vårt utbildningsutbud.

En av dessa utmaningar och ett av dessa steg som kommer att initieras i höst handlar just om ämnesöverskridande utbildningar. Universitetsledningen har därför för avsikt att, när universitetets takbelopp höjs och nya medel tillförs utbildningen, avsätta en pott för just fakultetsöverskridande utbildningar. Att ekonomiskt stimulera utvecklingen av nya sådana. Hur detta ska ske, vilka kriterierna för att få ta del av sådana medel ska vara och hur de ska utformas för att få högsta möjliga kvalitet i kombination med nytänkande är naturligtvis inte någon enkel sak. Här är det viktigt att de kriterier det slutligen stannar vid är väl förankrade och har kommit underifrån – från institutioner och fakulteter. Utbildningsstrategiska rådet, liksom universitetsledningen kommer därför under hösten att inleda sådana diskussioner med målet att så snart som möjligt, utan att stressa fram ett mindre bra resultat, jobba med detta och slutligen nå fram till något som stärker Umeå universitet, men, än viktigare, också framtidens samhälle.

Om du som läsare av detta har några tankar, idéer eller åskter om hur detta skulle kunna göras, så får du väldigt gärna kommentera här eller på annat sätt höra av dig till mig eller din ”närmaste representant” i utbildningsstrategiska rådet (utbildningsledare, pro- eller vicedekan t.ex).

Nu inleder vi nästa steg i formeringen av framtidens utbildningsutbud!

Nät- och flexutbildning. Receptarieprogrammet som exempel

Emellanåt blossar det upp debatter kring nät- eller flexutbildningar. Under våren har vi i lokala medier kunnat följa insändare, debattartiklar och reportage om bland annat nätinslag i vårdutbildningarna. Ibland låter man på mer eller mindre fint sätt insinuera att nätutbildningar eller inslag av nätundervisning skulle hålla betydligt lägre kvalitet än traditionell utbildning och vara ett sätt att spara pengar. Lokalt på Umeå universitet har jag under det senaste året ofta fått frågor om varför universitetsledningen valt att skära ned på nätutbildning och istället prioritera fyra andra områden.

Idag kom ett nytt kvalitetsutvärderingsbeslut från Högskoleverket. Den här gången gällde det statsvetenskap (och närliggande områden) och receptarie/farmaci. Umeå universitet var det enda lärosäte i landet där receptarieprogrammet och kandidatexamen i farmaci fick högsta omdömet: mycket hög kvalitet. Det är såklart alltid glädjande när våra utbildningar får det betyget, men att just receptarieprogrammet fick det och dessutom var ensamt i landet är extra roligt just därför att det är en helt igenom nätburen utbildning. Det visar att kvaliteten i en utbildning inte alls behöver ha med distributionsform att göra.

Alla som på ett eller annat sätt haft lite insyn i utvecklingen av receptarieprogrammet, inte minst vi som under olika perioder suttit nära budgetarbetet vid den teknisk-naturvetenskapliga fakulteten, vet att utvecklingen minsann inte varit gratis. Tvärtom skulle jag nog säga att en ganska ansenlig mängd utvecklingsmedel pumpats in. Ett stort och tungt arbete har också utförts av många, inte minst Martin Burman och Hanna Fick. Detta antyder också något jag vet att det finns många skilda åsikter om, men där jag själv känner mig ganska övertygad, nämligen att nätutbildning inte är billigare eller kräver mindre resurser än traditionell distribution. Snarare tvärtom. Min slutsats är därför att nätutbildning kan vara betydligt bättre än traditionell utbildning men det krävs då också både resurser och ett stort utvecklingsarbete (inklusive kunskap såklart). Det kräver förmodligen också en öppenhet och nyfikenhet och vilja att tänka om hos de lärare som är involverade i utbildningarna när de väl är utvecklade. Sedan ska man såklart komma ihåg att också de allra bästa utbildningar, vare sig det rör sig om nät- eller campusutbildningar, tillfälligvis kan få svackor. Det kan bero på alltifrån problem med teknik, speciella omständigheter hos en enskild lärare eller en väldigt speciell studentgrupp. Det är ju så mycket som ska fungera för att vår utbildning ska bli riktigt, riktigt bra.

I inledningen nämnde jag också att jag det senaste året ganska ofta mötts av frågan om varför den förra universitetsledningen var så positiv och satsade så stort på nätutbildning medan den nya bara verkar vilja skära ned på den. Hur ska lärare förhålla sig till det och hur ska man klara av så snabba svängningar? Först vill jag då säga att något tal om att lägga ned eller minska på en utbildning just för att den är nätburen har aldrig vare sig tänkts eller uttalats från vare sig mig eller någon annan i unviversitetsledningen. Tvärtom har det, i de få fall vi faktiskt engagerat oss i en specifik utbilding, handlat just om att vi velat se en utveckling av nätinslag och flexutbildning. När vi pratat minskning och omformning av vårt utbildningsutbud, så har det uteslutande handlat om kvalitet och om de fyra kriterier som vi gemensamt med fakultetsledningarna kommit fram till: internationalisering, avancerad nivå, samverkansinslag och forskningsanknytning.

Och ändå tycks frågan ha bitit sig fast: ”Varför motarbetar universitetsledningen nätburen utbildning?”. Jag har naturligtvis inget svar på den frågan eftersom det inte är så, utan kan bara spekulera i varför den ställs. Jag tror de allra flesta av oss kan vara överens om att vår nätutbildning håller väldigt skiftande kvalitet. Förmodligen mycket större spännvidd än våra traditionella kurser. Som vi fått bekräftat idag, kan nätutbildning hos oss hålla den allra högsta tänkbara kvalitet, men det finns också många kurser som nog faktiskt inte är de vi vill skryta med i första hand. Det är också så att i våra programutbildningar är andelen nätinslag, tyvärr, väsentligt lägre än bland de fristående kurserna.

I arbetet med att omforma vårt utbud, har universitetsledningen varit mycket tydlig med att fakulteterna måste – utifrån de fyra kriterierna – skaffa sina egna strategier. Vi ska naturligtvis inte bara behålla utbildningar som är på avancerad nivå, har stora internationaliseringsinslag, är mycket forskningsanknytna och dessutom har stora samverkansinslag. I så fall skulle vi snart inte ha mycket utbildning kvar. De flesta fakulteter har jobbat mycket mycket seriöst med detta. Jag tror att de ofta kommit fram till att en bredd och en mix är viktig att behålla, men att det också i många fall är viktigare att prioritera programutbildningar framför fristående kurser, ofta utbildningar på kandidat- eller masternivå framför utbildningar som leder till högskoleexamen. Och slutligen tror jag mig veta att de flesta fakulteter dessutom gjort en slags kvalitetsgenomgång. I detta arbete tror jag tyvärr att fristående kurser på nätet kommit sämre ut än kurser som på ett eller annat sätt ingår i progaramutbildningar. Men – och det är viktigt att komma ihåg – det har i sig naturligtvis inte något att göra med själva distributionsformen.

Kanske är det bara så att vår nätutbildning fått frodas och växa ganska fritt och att det då där blivit en större andel kurser som inte riktigt passar in i vårt huvudutbud. Den som tagit del av vårt nya visionsdokument, UmU2020, som nu ska ligga till grund för kommande verksamhetsplanering, har redan sett att ambitionen när det gäller flex- och nätutbildning fortfarande är mycket hög. Inte minst på grund av att denna distributionsform gynnar både en breddad rekrytering, fortbildning senare i livet och vårt regionala ansvar. Men, den fyller också en mycket viktig funktion för våra ”traditionella campusstudenter”.

Med detta vill jag bara säga att nät- och flexutbildning är ett för universitetsledningen mycket prioriterat område. Men kvalitet måste stå i centrum och utveckling kostar mycket pengar. Den som tror att man ska lägga över utbildningen på nätet för att spara resurser, den är i mina ögon helt fel ute och en sådan syn är mycket kortsiktig.

Glad sommar, Anders