Glad vecka – företagsekonomi och Lärarhögskolan

Veckan som gått har bjudit på flera positiva nyheter. HSV:s utvärderingar kan man ha många åsikter om och vi är nog många som ställer oss frågande till hela systemet i sig. Utan att ge sig in i den diskussionen, kan man dock konstatera att visst betyder resultaten en del för oss och visst pekar de på saker som vi kan behöva jobba mer med i våra utbildningar. De talar långt ifrån om någon helhet kring utbildningarnas kvalitet, men de omdömen vi får kan trots det vara en viktig vägledning i hur vi kan jobba vidare.

För ett par veckor sedan anordnade det utbidningsstrategiska rådet ett seminarium med anledning av att de första resultaten kommit. Vi fokuserade då framförallt på de utbildningar som fått omdömet bristande kvalitet och vilka lärdomar vi kunde dra därav. Många värdefulla synpunkter kom fram i diskussionen. Bara en sådan fråga som: Hur ofta underkänner vi egentligen ett examensarbete (underförstått trots att vi vet att det kanske inte håller måttet). En annan lärdom som åtminstone vissa utbildningar verkar dra är att vi kanske inte ska erbjuda studenter att skriva examensarbeten alltför brett utan försöka fokusera till de områden där vi har god och bra forskning och verklig spetskompetens på handledarsidan.

De första resultaten bjöd både på ris och ros för Umeå universitet. Geovetenskap fick högsta omdömet (mycket hög kvalitet) medan några, framförallt små (i betydelsen få studenter), examina fick omdömet bristande kvalitet och de flesta kort och gott ”hög kvalitet”. I veckan som gick offentliggjorde så Högskoleverket resultaten för examina inom de i Sverige volymmässigt största utbildningarna – företagsekonomi. Här är konkurrensen hård. HSV anser att 40% (25 utbildningar) har bristande kvalitet och endast åtta i hela landet fick omdömet ”mycket hög kvalitet”. Med det som bakgrund är det extra glädjande att Umeå universitet och Handelshögskolan här fick detta omdöme för sin magisterexamen. Tittar vi på de utbildningar som fått högsta omdömet vid vårt universitet, så är det utbildningar och institutioner som verkligen jobbat med sin grundutbildning, tänkt nya tankar, utvecklat såväl forsknings- som samverkansinslag och ständigt ägnar sig åt kvalitetsförbättringar och utveckling. Extra roligt blir det då när det visar sig att detta betalar sig i utvärderingarna.

En annan positiv nyhet den gångna veckan är att vi nu äntligen är klara med rekryteringen av en ny ledning till Lärarhögskolan. Få, om ens något, är de områden inom universitetet som de senaste åren genomgått en mer genomgripande förändring än Lärarhögskolan. Det gäller både organisatoriskt och, i utbildningarna, innehållsmässigt. Nu har vi en Lärarhögskola som har alla möjligheter att sikta framåt och se till att Umeå blir Sverigeledande både vad gäller utbildning och utbildningsvetenskaplig forskning.

Under hösten har en hel del ytterligare förändringar och justeringar genomförts. Vi har sedan årsskiftet en ny styrelse med ny sammansättning på plats och den nya styrelsen har bl.a. redan beslutat om ett ramverk för en ny, förenklad, beställningsmodell, inrättat det som så många under så många år efterfrågat – programråd – samt påbörjat en översyn över kostnadsläget och kansliets funktioner. Jag är ganska övertygad om att en viktig förutsättning för att det nu finns ett  gott samarbetsklimat och att det nu gått att komma vidare med så stora och viktiga frågor som beställningsmodellen, programråden och ekonomin, är styrelsens sammansättning i kombination med en bra ledning. Att fakultetsledningarna nu sitter i styrelsen tvingar fakulteterna att både ta ansvar och känna engagemang för Lärarhögskolan. Helt nödvändigt för en långsiktigt god utveckling.

Många pusselbitar har alltså fallit på plats det senaste halvåret, men den viktigaste kunde vi presentera i veckan som gått. Efter ett ganska långvarigt arbete har vi nu, även om de börjar först i augusti, en ny rektor och en ny ledning för Lärarhögskolan. Med litteraturvetaren Maria Löfgren som rektor, pedagogen Jan Mannberg som biträdande rektor (utbildning) och matematikdidaktikern Johan Lithner som biträdande rektor för forskningsfrågor har vi ett gäng som verkligen har alla förutsättningar att ta nya stora steg framåt! Ett varmt och stort ”välkommen till era nya befattningar” får jag därför avsluta med att utbrista till Maria, Janne och Johan! /Anders

 

Äntligen!

Ja, idag kan vi faktiskt utbrista i ett rungande ”äntligen”! Så länge jag kan minnas, och betydligt längre än det, har man vid Umeå universitet diskuterat hur vi bättre ska kunna höja statusen för våra lärare och goda utbildningsinsatser. Olika typer av premieringssystem och meriteringssystem har diskuterats. Många kloka personer har lagt sina pannor i veck för att hitta sätt att både synliggöra goda utbildningsinsatser och stimulera pedagogisk utveckling. Varje gång under ett, kanske två, decennier något förslag har kommit fram, har det dock på ett eller annat sätt fastnat. Det har säkert berott på många olika saker. Det kan kanske ha handlat om prestige, om olika syn mellan olika fakulteter, om olika syn inom fakulteter på vad som är fint och viktigt och vad som inte är det. En ordentlig vilja på alla nivåer samtidigt har kanske också spelat en stor roll. Egentligen spelar det inte så stor roll och vi har nog inte så mycket att vinna på att försöka reda ut varför ingenting hänt. Inte idag i alla fall, ty idag står vi närmare en lösning än vi någonsin gjort.

Idag har utbildningsstrategiska rådet träffats och en viktig punkt under mötet handlade om det förslag till pedagogiskt meriteringssystem som en av våra arbetsgrupper utarbetat. I rådet finns stor enighet mellan universitetsledningen och samtliga fakulteter. Utkast till förslaget har tidigare också diskuterats t.ex. vid SPA-seminarier anordnade av UPC och i olika forum vid våra fakulteter. Jag bedömer det som att det också där funnits stor enighet om huvuddragen i förslaget. Däremot finns naturligtvis, som alltid, en hel del detaljer att diskutera.

Förslaget kommer nu endera dagen att gå ut på remiss till Lärarhögskolan och fakulteterna, till studentkårer och fackliga organisationer, till UPC och personalenheten. Här förväntar vi oss naturligtvis en hel del synpunkter inte minst på olika detaljer, men tanken är att vi nu, efter remissomgången, ska fatta ett principbeslut om att ett pedagogiskt meriteringssystem ska införas och att vi därefter utarbetar en handläggningsordning där bedömningskriterier och annat preciseras ytterligare. Det är här också viktigt att det universitetsgemensamma systemet samtidigt är just universitetsövergripande och att det lämnar viss tolkningsmån till fakulteter med olika ämnen och tradition. Precis som kriterierna för att utses till docent skiljer sig en aning mellan olika områden.

Närmare än så här tror jag alltså aldrig att vi har stått och jag är ganska övertygad om att vi kan gå in i 2013 med ett nytt, mycket väl genomarbetat och fungerande, pedagogiskt meriteringssystem som dels synliggör duktiga pedagoger, men också – kanske viktigare – stimulerar till utveckling och till att höja kvaliteten i vår utbildning ytterligare. Den som är intresserad bör alltså höra av sig till sitt fakultetskansli eller institutionsledning (lite beroende på hur respektive fakultet avser behandla remissen) för att få se förslaget såsom det ser ut idag. En stor och viktig dag för lärare och studenter vid vårt universitet och för hela vår utbildning! Den som, likt mig, tycker att detta är något positivt och bra bör därför sända en tacksamhetens tanke till ledamöterna, pro-/vice-dekaner och utbildningsledare i utbildningsstrategiska rådet, ty utan dem och utan deras förmåga att fullständigt prestigelöst samarbeta över fakultetsgränserna hade vi säkert kunnat fortsätta i ytterligare ett decenium med att diskutera utan att egentligen komma fram.
/Anders

UPC, kvalitet och pedagogisk utbildning

Tromsö - ett av våra alliansuniversitet finns här

I fredags hade jag förmånen att få besöka en UPC-kurs för att samtala med kursdeltagarna. Vid just det här tillfället handlade det om en kurs för pedagogiska ledare och temat var ”Kvalitetsarbete och pedagogiskt ledarskap”. Ett stort och svårt område som man kan ha väldigt många åsikter om.
Det viktigaste är naturligtvis att kvalitetsarbetet handlar om ett strategiskt och långsiktigt arbete. För att kunna utföra det behöver vi ofta veta var vi står idag och hur vi utvecklas. För detta genomförs mängder av olika utvärderingar, uppföljningar och mätningar. Många av dessa är naturligtvis viktiga även om jag tror att en hel del av dem tillhör de ting som världen skulle vara nog så glad utan. Vad jag tror vi alltför ofta dock brister i är fortsättningen. Steget från nuvärdes- och omvärldsanalyserna till konkret handling framåt verkar alltför ofta vara för svårt och komplext för att vi ska orka genomföra det. Dialoger och återkoppling brister ofta. Kort och lite överdrivet är min bild:

Mäta är relativt lätt. Veta vad man ska mäta lite svårare. Analysera resultatet av sin mätning ofta ganska svårt. Från analyserna förmå förändra och höja kvaliteten är både komplext, jobbigt och svårt.

Inte desto mindre måste vi lägga mer arbete på det senare!

Deltagarna vid fredagens UPC-kurs visade också på vilken fantastisk bredd vi har vid vårt universitet. Från företagsekonomi till odontologi, från manusutbildning till arkitektur och från pedagogik till ingenjörsutbildning etc. Och visst är väl det ett viktigt inslag i UPC:s kurser. Tillfället att få utbyta åsikter, vidga sina vyer och samtala med kolleger från andra fakulteter än sin egen. Jag tror vi är många som tyckt att det varit det som kanske gett allra mest när vi gått en kurs.
Lite oroväckande tycker jag därför det är när jag allt oftare hör att fakulteterna önskar sina egna specialskräddade kurser från UPC. Naturligtvis kan det i vissa fall finnas behov av sådant, men vi får inte glömma att ett viktigt inslag är just möjligheten till meningsutbyte under en längre tid med kolleger från andra områden. Jag hoppas fakultets- och institutionsledningar därför tänker efter en extra gång nästa gång man vill beställa en ”egen” kurs och funderar över hur specifik kursen faktiskt måste vara. Och kommer ihåg vad man går miste om genom att utestänga andra deltagare.
Själv tror jag att det kanske viktigaste kvalitetsarbetet och en väldigt viktig del i pedagogisk utveckling beskrivs i den sista bilden jag visade för kursdeltagarna i fredags:

Viktigast är: Erfarenhetsutbyte mellan olika aktörer. Ingen institution eller fakultet är bäst i alla avseenden. Alla har något att lära av, men också något väsentligt att delge, andra.

Bilden ovan är tagen i Tromsö, där ett av våra två alliansuniversitet ligger. Universitets- och fakultetsledningarna var i förra veckan på besök där och om det hoppas jag kunna återkomma i ett senare blogginlägg. Vi har mycket gemnsamt med universitetet i Tromsö!

/Anders

Mer resurser till klassrummet – visst behövs det!

I senaste numret av SULF:s tidning, Universitetsläraren, kan vi ta del av en insändare från en av Umeå universitets studierektorer (http://www.sulf.se/Universitetslararen/Arkiv/2012/Nummer-6-12/Tjugo-och-ett-ansprakslost-tack/). Insändaren tar upp den mätning av kontakttid som universitetsstyrelsen beslutade om 2011. Huvudbudskapet tycks dels vara att universitetsledningen tror att utbildningskvalitet inte kan påverkas av ökade resurser, dels att universitetsledningen tycker att lärare och studierektorer är ”inkompetenta och oförmögna att planera undervisning” och att låg kontakttid är ”en effekt av lärares lättja och ovilja att bistå studenter i deras lärande”.

Det är inte utan att känna en viss sorg i hjärtat som jag tar del av denna insändare. Sorg över att en studierektor tycks tro att avståndet mellan lärare och universitetsledningen skulle vara så stort och sorg över att vi i just detta fall uppenbart inte nått ut till alla med tankarna bakom mätningen.

Universitetsledningen är ju ingen abstrakt grupp som befinner sig långt ifrån universitetets verksamhet. Tvärtom innehåller ledningen personer som, precis som prefekter, dekaner och studierektorer, parallellt med sina ledningsuppdrag både undervisar, handleder och forskar aktivt. Vi är alltså mer än väl medvetna om lärares och forskares villkor. Universitetsledningen, med rektor i spetsen, är dessutom nu inne på sin, inom loppet av ett år, andra runda av institutionsbesök, där både problem och möjligheter lyfts.

När det gäller den aktuella mätningen av kontakttid, så är den, såsom insändarskribenten mycket riktigt påpekar, något som beslutats av universitetsstyrelsen. Bakgrunden är dels, lokalt i Umeå, en skrivelse från Umeå studentkår om krav på ökad kontakttid vid humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna, dels den mycket aktiva debatt som förts över landet under lång tid.
De flesta tycks vara överens om att kontakttiden är för låg, dock utan att egentligen kunna precisera vad man menar med kontakttid. Det är också där en stor del av problemet ligger.

I en tid, när ny teknik, ny pedagogik och nya undervisningsmetoder växer fram som aldrig förr, när nät-, distans- och campusutbildning växer ihop och när föreläsningar, gruppövningar, seminarier, laborationer och praktik mer och mer går in i varandra, då är det inte längre så lätt att vara överens om vad kontakttid är – och det är också en av anledningarna till att universitetsledningen tillsammans med planeringsenheten och fakulternas utbildningsledare begränsat mätningen till ett ytterst litet antal kurser spridda över universitetet.
Skribenten tycks tro att bakgrunden till mätningen är att universitetsledningen vill få bättre kontroll över vad lärarna faktiskt ägnar sin tid åt. Inget kunde naturligtvis vara mer fel. Tvärtom handlar debatten i allmänhet och mätningen i synnerhet om hur och om vi ska kunna öka tiden lärarna kan ägna sig åt undervisning.  Både universitetsstyrelsen och såväl föregående som nuvarande universitetsledning har arbetat intensivt med att minska kostnaderna för stödverksamheten för att frigöra resurser till kärnverksamheten, dvs, när det gäller utbildning, mer resurser direkt ut i klassrummet. Umeå universitet tillhör också de lärosäten som har allra lägst andel ”gemensamma OH-kostnader”. Det är också därför uppdraget till fakulteterna i fjol, som skribenten mycket riktigt påpekar, var att ”öka kontakttiden med befintliga resurser”. Det betydde naturligtvis inte, som insändarskribenten tycks tro, att lärarna ska jobba mer på fritiden, utan att fakulteterna ska se över sin administration och övrig verksamhet så att mer resurser kan användas ”i klassrummet”.

Vid Umeå universitet finns ca 2 500 kurser. Den första mätning som gjordes strax före jul omfattade sju(!) av dessa, varav en på humfak och två vardera på övriga fakulteter. Denna mätning följs i dagarna upp med en enkät till universitetets studierektorer, där studierektor ska läsa av schemat för ett par kurser vid institutionen och fylla i hur många föreläsningstimmar, grupptimmar etc som schemalagts. Jag har själv fyllt i ett sådant formulär och det tog för mig för två kurser ungefär tio minuter. Det optimala hade naturligtvis varit om dessa uppgifter kunnat hämtas ur centrala system, så att varken lärare eller studierektorer hade behövt tillfrågas, men i väntan på att det nya bemanningsplanesystemet är igång kan jag ändå tycka att det är en relativt liten arbetsinsats som behövs om man betänker att syftet är just att underlätta vår (lärarnas) situation så att vi framöver i större utsträckning kan ägna oss åt det vi verkligen brinner för – undervisning.

Att det här med kontakttid är svårt och komplicerat kan vi nog alla vara överens om. Till skillnad från insändarskribenten tror jag det är viktigt att vi har en aktiv och god diskussion om hur vi kan öka den tid våra studenter får möjlighet att på ett eller annat sätt ha kontakt med sina lärare.

Om det är så – såsom studenterna hävdar i sin skrivelse och som många lärare och ledare också menar – att den tiden bör öka, då krävs förmodligen viss förändring i de sätt på vilka våra lärosäten arbetar idag, men för att kunna göra en sådan förändring och för att kunna diskutera på ett bra sätt, tycker jag det är en fördel om vi kan ha åtminstone ett någorlunda hyggligt underlag för vår diskussion. Eftersom det är så svårt att definiera vad vi menar med kontakttid, blir inte heller den mätning som nu görs ett optimalt och entydigt svar på hur det ser ut, men den ger i alla fall väsentligt mycket bättre möjlighet att jämföra olika utbildningar och utbildningsområden. Kanske är en kvart av studierektorns tid ändå väl investerade medel för att få en något bättre underbyggd diskussion både i universitetsstyrelsen, universitetsledningen och oss lärare och studenter emellan.

/Anders

 

Frågor för utbildningsrådet under 2012

Det var ett tag sedan senaste inlägget. Det beror nu inte på att ingenting händer i universitetsledningen, tvärtom, så har den senaste tiden varit fylld av arbete – inte minst med utvecklingsprogrammet (Umeå universitet 2020), budgetarbete, USE och mycket annat. Som jag skrev i föregående inlägg har vi nu, efter ett drygt års intensiva diskussioner och ordentligt arbete, nått ett första konkret delmål i arbetet med att ställa om vårt utbildningsutbud.

Universitetsstyrelsen fattade beslut om de föreslagna kriterierna och jag skulle vara mycket förvånad om inte de allra flesta som deltagit i diskussionerna under året känner igen sig. Jag läste häromdagen igenom de förslag vi fick från fakultetsnämnderna för ett drygt halvår sedan, och även om formuleringarna är nya, så överensstämmer de nästan till fullo med vad fakulteterna (och därmed, får man hoppas, institutionerna) velat prioritera i framtiden.

Även om vi nu alltså nått ett viktigt delmål, så är det såklart samtidigt så att det är nu det verkliga arbetet påbörjas. Det är nu saker och ting ska konkretiseras i utveckling av nya – och nedläggning av en del gamla – kurser och program. Mycket av det arbetet måste ske på fakultets- och institutitonsnivå. Det utbildningsstrategiska rådet kommer såklart att följa arbetet noga, men vid gårdagens rådsmöte lyfte vi också frågan om vilka stora frågor vi har att jobba med under 2012.

Några frågor som lyftes igår och som ska diskuteras vidare och som nog kommer att hamna i 2012 års verksamhetsplan för rådet var följande (man ska då komma ihåg att vi också noga följer arbetet med internationalisering, samverkansinslag i utbildningarna, forskningsanknytning och den avancerade nivån):

  • Samarbeten över fakultets- och ämnesgränser och generiska färdigheter. Hur hittar vi metoder (ekonomiska eller andra) som premierar och sätter fart på arbetet med detta?
  • Nät-distans-flex och DEC-utbildningen. Vilket stöd behöver fakulteterna och hur får vi igång arbetet med kvalitetsarbetet inom detta?
  • Goda exempel. Rådet anser att en av dess viktigaste uppgifter är att sprida goda exempel mellan fakulteterna. Vi kommer därför att fortsätta och förhoppningsvis utöka vår seminarieverksamhet. I höst har vi anordnat seminarier kring t.ex. HSV-utvärderingarna, IKT-frågor och plagiatkontroll. Såvitt jag förstått mycket uppskattade seminarier.
  • Kvalitetsuppföljningar. Idag görs det kursutvärderingar, studiebarometrar, nybörjarenkäter och en mängd andra viktiga verksamheter för att ta reda på hur studenterna uppfattar våra utbildningar och på vilket sätt vi kan höja kvaliteten i dessa. Vi vet alla hur svårt sådant här är. Det blir för  mycket och det blir för lite, det blir för många återrapporteringar och det önskas mer återrapportering. Rådet har för avsikt att fortsätta under 2012, men också göra en nystart kring hela detta arbete och se det som ett paket. Också här gäller det att våga prioritera och göra saker som leder till förändringar och inte göra saker för att de ska göras. Här finns en mängd goda exempel både hos oss själva och vid andra lärosäten att inspireras av.
  • Uppdragsutbildning. Det här är kanske ett av de största arbeten som ligger framföra oss. Här har vi alla mycket att vinna, men vi måste hitta en organisation som både kan stödja externa parters möjlighet att hitta rätt hos oss och hjälpa våra egna institutioner att hitta ut på ett bra och rätt sätt. Det här är ett exempel där kanske det samverkansstrategiska rådet kommer att vara allra flitigast, men det kommer att ske i samarbete med utbildningsstrategiska rådet. Det är en av många frågor där vi behöver – och vill ha – samarbete mellan de olika råden.
  • Internationalisering. Även om internationalisering nu är ett av de fyra kriterierna och fakulteterna nu säkert sätter igång ett rejält arbete med detta, så är det ett område som jag tror alltid kommer att behöva ett starkt centralt stöd och en stark central sammanhållande funktion.

Nåväl, utbildningsstrategiska rådet kommer i januari att diskutera detta vidare och jag hoppas därefter kunna återkomma med en handlingsplan för 2012 och berätta om de största frågorna som kommer att dominera året. Sedan har vi såklart, som alltid, en mängd andra viktiga frågor att arbeta med. Inte minst HSV:s kvalitetsutvärderingar kommer såklart att också under 2012 uppta en hel del av vår tid.

Julen närmar sig och vi har nu äntligen också fått snö. Jag säger dock inte God jul ännu eftersom jag hoppas kunna återkomma med ett litet inlägg om lärarutbildningen och USE innan lugnet lägger sig över nejden.

/Anders

 

Snart är det 2013

Igår sammanträdde universitetsstyrelsen och de kriterier som vi jobbat med fastslogs. I 2013 års budget kommer därför omkring 135 miljoner kronor och från 2014 och framåt i storleksordningen 190 miljoner kronor av grundutbildningsbudgeten att fördelas utifrån de fyra kriterier vi nu pratat ganska länge om: internationalisering, avancerad nivå, forskningsanknytning och samverkansinslag i utbildningarna.

Varför då dessa kriterier? Jag ska återkomma till det i framtida bloggar, men framförallt handlar det om vad vi vill vara för slags universitet i framtiden och var vi har våra svagheter idag. När det gäller såväl andel disputerade lärare som in- och utresande studenter och andel utbildning på den avancerade nivån, halkar vi oroväckande efter övriga universitet i landet och ligger i vissa fall närmare de större högskolorna. Vi behöver stimulera dessa områden.

2013 – det låter långt bort. Vi vet ju dock alla hur trög materia utbildningsutbudet är och förstår därför att det snarare nu borde brinna i knutarna ute på fakulteterna. Om vi ska förändra de områden som nu är aktuella tror jag att inte minst fakulteter, men i vissa fall kanske också institutioner, behöver avsätta en del utvecklingsmedel i sina budgetar redan för 2012. Ska vi jobba med utveckling av t.ex. den avancerade nivån eller av internationalisering, så kommer det att behövas också ekonomiska satsningar. Det är dock viktigt att varje fakutet själv får bedöma på vilket sätt medel ska avsättas för att det ska ge så god verkan som möjligt inom sina utbildningar.

Att ramarna till fakulteterna nu minskar en aning pga takbeloppet till universitetet får naturligtvis inte medföra att medel för utveckling uteblir. Tvärtom. Det är nu vi verkligen måste utveckla våra utbildningar för att bli än mer attraktiva i framtiden.

Jag återkommer som sagt i kommande bloggar till de olika kriterierna och hur våra utbildningar kan utvecklas.
/Anders

Hur mycket har gjorts?

Idag har Per Nilsson och jag besökt ett framstående universitet utanför Seoul: Inha-universitetet. Det är ett fullbreddsuniversitet med allt från medicin med eget sjukhus och naturvetenskap till ekonomi (i synnerhet logistics management), samhällskunskap och humaniora, men tyngdpunkten just här ligger på teknikforskning och ingenjörs-utbildning. Det är ett av de två högst rankade sydkoreanska universiteteten inom teknikområdet. Inom den teknikvetenskapliga forskningen och inte minst inom ingenjörsutbildningen är internationalisering en självklarhet och ett högt uttalat prioriterat område. En stor del av studenterna reser ut och campus är fyllt av internationella ingenjörsstudenter.
Detta fick mig att tänka på en utvärdering som HSV gjorde av civilingenjörsutbildningarna i Sverige för fem år sedan (2009). Om Umeå universitet skrev HSV då bl.a:

Bedömargruppen anser att målet, 20 procent utresande studenter, kanske är realistiskt men är ganska lågt satt.Trots det, och att förutsättningarna att resa ut är goda, är det få studenter som utnyttjar möjligheten. Bedömargruppen anser att informationen om utlandsstudier är bra i och för sig, men att universitetet behöver arbeta mer aktivt för att den ska nå studenterna. Lärarutbyten tycks inte heller förekomma i någon större utsträckning, och bedömargruppen ser inte någon medvetenhet om det värdefulla för lärare att resa ut just som lärare.

Detta gällde specifikt civilingenjörsutbildningarna, men kan nog passa in på flera andra av våra utbildningar. Man kan fråga sig hur mycket som hänt på dessa fem år. På vissa områden väldigt mycket skulle jag säga. På andra nästan ingenting. Hur ska vi utbilda studenter som blir attraktiva både inom och utom landets gränser genom att ha erfarenhet från andra länder? Hur jobbar vi idag med att öka andelen ut- och inresande studenter? Hur lägger vi upp våra program så att vi underlättar för studenterna att göra en del av utbildningen vid ett utländskt universitet? Jag är övertygad om att det på  ganska många håll och kanter finns en hel del att ta tag i. Och detta måste göras snarast möjligt om vi inte ska tappa position.
/Anders

Inha universitetet, Incheon, Sydkorea

Inha universitetet, Incheon, Sydkorea

Vad gör vi i stället? Satsar framåt!

Om bara några dagar kommer budgetpropositionen. Den kommer att innehålla en hel del nyheter vad gäller grundutbildningsfinansiering. Inga nya medel är att vänta, men däremot en hel del omfördelningar mellan olika lärosäten och olika områden inom lärosätena. Mycket av det vi sett ser ut att gå väl i linje med det vi vid vårt universitet jobbat med under det senaste året – och kanske kan det mesta sammanfattas med vad vi sagt i drygt ett år nu: ”mindre men bättre”.

Vid veckans chefs- och prefektträff berättades om en del förändringar som är på gång i medelstilldelningen för grundutbildningen lokalt inom universitetet. Detta hänger såklart ihop med vad vi har att förvänta oss av budgetpropositionen, men ännu viktigare är kanske att det hänger ihop med de diskussioner om vårt utbildningsutbud som vi haft under det gångna året . Vi vet att vi står inför en period då vi inte längre kommer att växa. Takbelopp och studentkullar sätter stopp för det. Det betyder tuffare tider på institutioner och fakulteter, men jag tycker det är viktigt att vi ser det på ett positivt sätt. Nu har vi en verklig chans (och piska) att göra nödvändiga förändringar i vårt utbud.

Vid chefs- och prefektträffen nämndes några exempel på förändringar i medelstilldelningen. Det kan handla om att fakulteter får en viss del (10–15%) av sin tilldelning utifrån hur ”duktiga” man är på t.ex. internationalisering, utbildning på avancerad nivå, samverkansinslag i utbildningarna och forskningsanknytning i utbildningarna. Något annat som aviserats från statsmakterna och som också med stor sannolikhet kommer att slå igenom lokalt, är s.k. ”inaktiva studenter”: Nedskärningar i tilldelning utifrån ett lärosätes andel studenter som registrerar sig på kurser men aldrig tar några poäng under året. Det här kan komma att drabba Umeå lite värre än andra lärosäten eftersom vi har en relativt stor volym på nät- och distanskurser.

Om det nu talas en hel del om omprioriteringar och neddragningar, så är det viktigt att komma ihåg att sådant inte är ekvivalent med stagnation i utvecklingsarbetet. Tvärtom är det nu kanske viktigare än någonsin att utveckla, förbättra och spetsa vårt utbildningsutbud. Men det kommer att kräva prioriteringar och strategiskt tänkande på alla nivåer. Ibland också riktigt svåra prioriteringar.

Ibland nås jag av frågor om vi nu inte längre ska satsa på nät- och distansutbildning. Inget kunde vara mer fel tycker jag. Vi är stora på detta område och vi ska naturligtvis utnyttja vår erfarenhet och vår storlek till att bli ännu bättre. Det är också så att vi inte på något enkelt sätt längre kan skilja på nät- och campusutbildning. Universitetsledningens inriktning är här solklar. Vi ska jobba mer och mer mot flexutbildning, där campus- och nätutbildning går i ett. Där stora delar av campusutbildningen distribueras via nätet, där man kan läsa samma utbildning i t.ex. Umeå, Skellefteå och Örnsköldsvik. Här krävs mycket utveckling och jobb, men vi har all chans i världen att lyckas väl.

Vi har som sagt idag en stor volym nät- och distans-kurser. En del av dessa är fantastiskt bra och tillhör de kurser eller utbildningar som har den allra högsta kvaliteten vid vårt lärosäte. Andra är betydligt sämre och håller en både teknisk och pedagogisk nivå som har mycket att önska. Budskapet är alltså inte att sluta utveckla nätkurser utan tvärtom; lägga ned det dåliga men verkligen satsa på och utveckla det som är eller kan bli riktigt bra. Och framförallt i tanken av flex! Vi ska vara tydliga med att skilja på själva utbildningarna och på distributionsformen.

Ett annat område där vi verkligen har chans att växa och där vi både kan och behöver ta marknadsandelar är uppdragsutbildningen. Idag är vi, bortsett från två ganska speciella (polis- och rektorsutbildningarna) inte särskilt duktiga på detta område, men där är vi i gott sällskap av väldigt många andra lärosäten. När först takbeloppet sätter tillväxtgränser och sedan studentkullarna går ner, får vi svårt att växa på vår ”huvudmarknad”. Däremot har vi världens chans att nu utveckla och börja erbjuda ett gott utbud av uppdragsutbildning. Fortbildning och livslångt lärande är här viktiga ord.

Så, även om det kan tyckas pratas mycket om neddragningar, så är det nu vi ska satsa framåt och spetsa vårt utbud. Nät, flex, avancerad nivå, internationalisering, forskningsanknytning och samverkansinslag i utbildningarna – där har vi mycket att jobba med och det är detta som – på en universitetsgemensam nivå – ska garantera en ljus och god framtid för Umeå universitet. Sedan är det naturligtvis viktigt att komma ihåg att ett stort strategiskt arbete vilar på dekaner och fakulteter. Inom en fakultet måste man också kunna erbjuda sådant som inte optimerar alla dessa kriterier samtidigt, men som kan vara grunden för att helheten ska bli bra!

Nu får vi se fram emot en spännande budgetproposition på tisdag. Till dess: Trevlig helg,

Anders

Studentrekrytering

Idag har styrgruppen för Study Destination Sweden (SDS) haft möte på Münchenbryggerierna i Stockholm. SDS är ett samarbete mellan de flesta lärosäten och Svenska Institutet. I diskussionerna är det en självklarhet att bilden av Sverige som land i utlandet nog ofta är viktigare än bilden av varje enskilt lärosäte. ”Om olika aktörer förmedlar ungefär samma bild av något som ska marknadsföras, så blir det effektivare än om målgruppen möts av en splittrad bild, där en säger si och en annan säger så”. Även om ett lärosäte för en presumtiv utländsk student kan verka mycket attraktivt, så finns risken att studenten ändå inte väljer att åka till Sverige om landet inte känns lockande.

En självklarhet kan tyckas. Men hur har vi det egentligen på vårt eget lärosäte om vi förflyttar fokus till nationell studentrekrytering? Är det så att vi samordnar vår information och våra rekryteringssatsningar så att budskapet om Umeå universitet blir tydligt och entydigt? Eller är det så att varje fakultet tycker att man nog är bättre på att själv marknadsföra sina utbildningar, utan någon större inblandning av centrala enheter? Eller är det kanske så att varje institution nog tycker att man är bättre på att själv marknadsföra sina utbildningar, helst utan inblandning av fakulteterna?

Jag tror att vi har kommit en bit på väg när det gäller att samordna våra budskap, men jag är ganska övertygad om att vi också har mycket kvar att göra. Därmed inte sagt att allt ska centraliseras och att de som faktiskt sitter på specifik kunskap (på institutionerna!) inte ska spela en viktig roll. Ofta handlar det nog om bristande förtroende och respekt för våra olika nivåer. Och det är kanske lätt hänt.

Visst blir man som prefekt eller rekryteringsansvarig på en institution irriterad när fakulteten ”kräver” att vi ska gå ut på mässor under gemensam flagg. ”De där på fakultetskansliet begriper ju inte vårt område”. Och visst blir man som dekan, kanslichef eller rekryteringsansvarig på en fakultet irriterad när universitetsledningen eller informationsenheten ska lägga sig i rekryteringsarbetet av ”våra utbildningar”. Men det är inte bra. Varken för institution, fakultet eller universitet.

Vi måste börja med att hitta arenor där vi kan diskutera och föra dialog om hur vi vill ha det. Och vi måste visa respekt för våra olika nivåer och utnyttja de styrkor vi har och den profession som finns. På alla nivåer. Tillsammans!
/Anders

Oro för den avancerade nivån

Alldeles snart kommer läsårets nya studenter till våra olika campus liksom till nät- och distanskurser. Som de flesta säkert sett, så har vi också i år nytt rekord i antalet antagna studenter. Jag ska återkomma till detta i ett senare blogginlägg när vi sett hur många studenter som faktiskt påbörjar sina studier hos oss.

Något man redan nu med säkerhet kan konstatera är dock att vår avancerade nivå inte är någon framgångssaga. Vår utveckling har varit sämre än de lärosäten vi brukar jämföra oss med. Sedan Bolognareformen genomfördes och vi fick de första siffrorna för registrerade studenter på avancerad nivå har vi endast ökat antalet studenter med 32 procent. Stockholms universitet har under samma tidsperiod nästan fördubblat antalet studenter som läser på avancerad nivå, en ökning med 97 procent.

 

 

 

 

 

 

Med en svag avancerad nivå äventyrar vi såväl vår forskarutbildning som vår grundutbildning. Om kräftgången fortsätter och vi inte kan uppehålla avancerade kurser inom fler områden, kommer med stor sannolikhet många studenter inte längre att söka sig till Umeå universitet för att påbörja grundutbildning heller. Vi hamnar i en division tillsammans med mindre högskolor. En division där vi knappast vill spela.
Jag är övertygad om att just den avancerade nivån kommer att bli ett viktigt kriterium i den nya typen av ekonomisk fördelning till fakulteterna från och med 2013. Om detta återkommer jag också senare.

Helt klart är att ett stort arbete ligger framför oss. Universitetsledningen och utbildningsstrategiska rådet kommer att lägga stor vikt vid detta, men precis som med alla utbildningsfrågor är det ute på institutioner och fakulteter det betydelsefullaste arbetet utförs och det är därför viktigt att alla institutioner under hösten kommer igång med ett strategiskt arbete kring den avancerade nivån.

/Anders