Universitetets regionala utbildningsansvar

Umeå universitet har under lång tid, ända sedan dess grundande, spelat en stor och viktig roll för den regionala utvecklingen och tagit ett stort och viktigt regionalt ansvar. Hur det regionala ansvaret tett sig har skiftat genom åren, men täcker idag i princip hela universitetets bredd såväl vad gäller verksamhet, dvs forskning, utbildning, innovation och annan samverkan, som ämnesområde. Det finns naturligtvis näst intill hur mycket som helst att säga om detta stora och viktiga område. Idag tänkte jag dock inskränka mig till universitetets utbildning på grund och avancerad nivå och hur jag ser på dess roll i vårt regionala ansvar.

Vare sig vi vill det eller inte och vare sig vi tycker det är bra eller inte, så spelar universitet på en global marknad när det gäller studentrekrytering, något som skulle kunna utgöra grunden för ett eget blogginlägg. I denna konkurrens klarar sig UmU tämligen bra. I höstas var vi landets tredje mest attraktiva lärosäte mätt i antalet antagna förstahandssökande. Endast Stockholms och Uppsala universitet kom högre. Också i den internationella konkurrensen klarar vi oss bra såväl vad gäller freemovers som avgifts- och utbytesstudenter. Vi har nu ungefär 31000 studenter och varje hösttermin antas drygt fem tusen. Av dessa har, enligt universitetskanslersämbetet, knappt 70% sitt ursprung söder om de fyra nordligaste länen.

Höst på Campus - dammenUniversitetet är alltså en gigantisk magnet vad gäller att attrahera nya människor till regionen. Vår roll måste vara att ge högkvalitativa utbildningar som ger studenterna en möjlighet att under lång tid framöver verka på arbetsmarknaden. För att behålla vår position, kan vi aldrig tulla på kvaliteten för att göra några snabba quick-fixs här eller där. Det viktigaste och kanske svåraste är frågan hur vi får de personer som utbildas vid UmU att stanna kvar i regionen. Att bidra till att fylla regionens behov av högutbildad arbetskraft och bidra till en befolkningstillväxt i hela regionen.

Vi har lång erfarenhet av att på olika sätt bedriva utbildning i regionen. Under vissa tider har universitetsstyrelsen fattat beslut om att si och så många studieplatser ska förläggas till den och den orten. Under andra perioder har institutioner, fakulteter eller universitetsledning efter diskussioner med företag, kommuner eller organisationer Regionen-20120322_DSC_1635kommit överens om att starta en utbildning någonstans. Många gånger har det blivit alldeles ypperliga utbildningar med långvarigt gott söktryck, mycket gott samarbete mellan universitetet och den andra organisationen och alltså verkligen varit något som alla inblandade – studenter, universitet och extern organisation – vunnit mycket på. Alltför ofta har dock scenariot varit sådant att ofta både universitet och företag lagt väsentliga summor på att utveckla en utbildning som vid första och möjligen andra året den givits haft någorlunda gott om studenter, men som väldigt snart stått med många gapande tomma platser med resultat att utbildningen lagts ned. Det har naturligtvis lett till stor irritation hos såväl företag/kommun som universitet, lärare och – kanske inte minst – skattebetalare. Om Umeå universitet ska utveckla och starta en utbildning måste vi kunna bedöma att studentunderlaget kommer att vara hyggligt under en någorlunda lång tid framöver och att kvaliteten kan hållas hög. Det omvända vore stort slöseri med resurser och skattemedel.

Oavsett om det är bra eller inte, så är min erfarenhet att till kurser förlagda till olika orter i regionen söker nästan uteslutande studenter från närområdet. Det har naturligtvis en poäng i sig och bidrar till den regionala utvecklingen på ett viktigt sätt. Än viktigare för regionens utveckling tror jag dock det är att utnyttja universitetets förmåga att attrahera nya högutbildade personer att flytta in och stanna kvar. Det bidrar förmodligen långsiktigt positivt också till att få fler som redan bor här att utbilda sig.

En förutsättning för att vi ska fortsätta vara den magnet vi idag är, är dock att vi kan fortsätta vara det stora internationella forskningsuniversitet vi är idag och långsiktigt är Regionen-20121222-DSC_6575det då endast kvaliteten i det vi gör som spelar någon roll. Både inom forskning och utbildning. Vårt fokus måste därför vara att utveckla och driva utbildningar som vi tror kan hålla en långsiktigt mycket hög kvalitet. Det gör att studenter fortsätter lockas till regionen och här får en god utbildning. Det svåra och det område där både universitetet och regionen har väldigt mycket att göra och framförallt borde lägga sitt krut på, är att av dessa studenter få väldigt många fler än idag att stanna kvar i regionen. Då gäller det, tror jag, att få studenterna att upptäcka fördelarna med vår del av landet. Få studenterna att se att här finns det möjligheter för framtiden. Ett av de, enligt mig, bästa sätten att göra det på är att på ett mycket tidigt stadium i utbildningen knyta upp studenterna till kommun, företag eller annan organisation. Att erbjuda studiebesök, praktik, verksamhetsförlagd utbildning, möjlighet att skriva uppsatser och examensarbeten och att känna att här – i den här kommunen, vid det här företaget – har jag mycket goda möjligheter att få jobb eller att kunna starta mitt eget företag när min utbildning är slut.

Det här är ingenting som gör sig självt utan det kräver mycket idogt och systematiskt arbete inte minst av kommuner och företag, men det ger också mycket bättre möjligheter att få kompetent arbetskraft och en nyinflyttning av högutbildade. Det ger också arbetsgivare möjlighet att påverka och bidra till utbildningarnas utveckling. Också för universitetet finns stora vinster: Att på ett bra sätt tillsammans med det omgivande samhället kunna utveckla våra utbildningar så det blir än bättre. Personligen är jag övertygad om att det är mycket viktigare för den regionala utvecklingen att lägga kraft och energi på detta, än att träta om en ny utbildning med 20 studenter ska starta här eller där. Med lite olika modeller jobbar vi redan i liten skala så här bl.a. vad gäller ingenjörsutbildningar mot främst Örnsköldsvik. Vi diskuterar också en modell vad gäller socionomer och även den regionaliserade läkarutbildningen kan på sätt och vis sägas vara ett exempel på detta.

Något jag inte tagit upp här är ett annat viktigt område, nämligen fort- och vidareutbildning. Där handlar det ofta om jämförelsevis kortare utbildningar eller kurser och personer som har ett socialt liv som gör det mycket svårt att flytta till en högskole- eller universitetsort. I detta sammanhang spelar därför nät, flex och andra Regionen-20120322_DSC_1594distributionsformer för utbildning en ännu viktigare roll. Här har Umeå universitet en mycket lång tradition och erfarenhet. Kompetensen är såvitt jag kan bedöma mycket hög i jämförelse med många andra lärosäten och vi är i dagsläget ett av de allra största svenska universiteten på området. Det är såklart också en viktig del av vårt regionala ansvar, men när det kommer till den typen av utbildning spelar tid och plats väsentligt mycket mindre roll. Inte bara för var studenten sitter utan också för vilket lärosäte den väljer att läsa vid. Om en kommun önskar en specifik vidareutbildning för en viss yrkeskategori, så är självklart Umeå universitet väldigt glada om vi tillfrågas och ställer väldigt gärna upp med att utveckla och driva en sådan. Om den ska ges inom ordinarie utbud och inte som uppdragsutbildning är dock en förutsättning som vi inte kan tulla på att vi ser möjlighet till att ge en långsiktig utbildning med mycket hög kvalitet där skattemedel används på ett klokt sätt. Bedömer vi inte att så är fallet är det kanske bättre att ett annat lärosäte ger utbildningen eller att man beställer den som uppdragsutbildning hos oss. Kanske passar den bättre in i Mittuniversitetets, Luleå tekniska universitets, Lunds universitets eller Harvards upplägg. Vi har en mängd lärosäten bara i Sverige och alla kan och ska inte ge allt. Dock är det viktigt att påpeka att Umeå universitet sedan länge alltså ger och utvecklar mängder av goda sådana utbildningar. Bara som ett exempel kan fort- och vidareutbildning inom lärarutbildningens område nämnas. Där ger vi fristående magisterutbildning för lärare på distans med flexibla former, utbildar yrkeslärare, lärare i hem- och konsumentkunskap, bild, musik och slöjd på distans för hela landet och ger delvis även den kompletterande pedagogiska utbildningen på distans. Till detta kan läggas ett antal kortkurser på distans för vidareutbildning av verksamma lärare inom allt från ”läs- och skriv”, naturvetenskapernas didaktik till ”it och lärande”. Detta exempel bara från ett av vårt fullbreddsuniversitets områden. De initiativ som tas måste dock vara långsiktiga, hållbara och passa in i vår utbildningsportfölj. Det vinner hela regionen på i längden.

Sammanfattningsvis tror jag alltså att universitetet tillsammans med regionens företag, kommuner och andra organisationer snarast måste intensifiera arbetet med att få studenter som genom universitetet dras till regionen och utbildas att stanna kvar i regionen och bidra till dess utveckling. Detta tror jag görs bäst genom att studenterna tidigt och under hela utbildningen får möjlighet att upptäcka allt fantastiskt och alla möjligheter som finns i landets norra delar!Regionen-DSC_0202

 

 

Lärplattformar vid Umeå universitet

Inledning

Umeå universitet har en lång tradition och erfarenhet av att bedriva utbildning med många olika varianter av pedagogik och distributionsformer. Föreläsningar för hundratals studenter, flipped classroom, distansutbildning på platsCambro i Karesuando, apotekarprogram via nät, flexutbildningar osv. Listan kan göras nästan hur lång som helst. En idag mycket viktig del i nästan alla typer av utbildningar, oavsett om det handlar om ren campusutbildning, blended learning eller rena nät- och distansutbildningar, är våra lärplattformar. Det händer mycket på den fronten. Både globalt och lokalt hos oss i Umeå. Vi vill i ett par texter berätta lite grand om vad som händer med lärplattformar vid Umeå universitet och slå ett slag för ett fördjupat användande.

Horizon report är en Nordamerikansk forskningspublikation som varje år listar trender, utmaningar och utvecklingsområden inom högre utbildning. I 2015 års upplaga av rapporten nämns bland annat ökad användning av blended learning samt ”blending formal and informal learning” som pågående trender och utmaningar. Vi känner igen oss i detta även vid Umeå universitet, men frågan är hur vi tar oss an dessa utmaningar. En viktig förutsättning är naturligtvis att det finns såväl teknisk infrastruktur, som pedagogiskt och tekniskt stöd som tillsammans erbjuder olika möjligheter att stödja undervisning och lärande. Lärplattformar är ett exempel på IT-stöd som vi inte kan undvara och ju mer integrerade, stabila och säkra de är, desto bättre upplevelse får våra lärare och studenter. Vår utmaning är att se till att de alltid är tillgängliga, fungerar väl och upplevs som ett stöd i utbildningen.

Vid Umeå universitet finns flera olika lärplattformar och varje institution/program väljerMoodle normalt själv vilken plattform (om ens någon) man ska använda. Detta val sker, eller bör ske, främst på pedagogiska grunder, men naturligtvis spelar många andra faktorer in, till exempel ekonomi, tillgänglighet, kompetens, stöd och support. I dagsläget har två lärplattformar en särställning och det är Cambro och Moodle. Att de har en särställning betyder att de används av fler lärare och studenter än de övriga och vid flera olika institutioner och program. För dessa finns centralt finansierade installationer samt teknisk och pedagogisk support (främst vid UPL och ITS). I IT-chefens prioritering ligger dessa system högt upp bland alla universitets IT-system vad gäller snabb åtgärd/support vid ett krisläge. Moodle finns dessutom i ett flertal lokala installationer som sköts av enskilda institutioner.

Störst och säkrast

Cambro är den i särklass största lärplattformen vid Umeå universitet med fler användare än alla Moodle-installationer tillsammans. Varje år använder 33 000 unika CAS-användare lärplattformen, det motsvarar i stort sett samtliga studenter som är registrerade vid vårt universitet samt majoriteten av lärarna. Totalt antal registrerade konton i Cambro uppgår nu till drygt en kvarts miljon och tillsammans har användarna skapat över fyra tusen rum för lärande (sajter) i Cambro. Umeå universitets Cambro är stort även nationellt och internationellt.

De lärplattformar vi använder ska, liksom det mesta vi gör, självklart hålla hög kvalitet. Vad är då hög kvalitet i det här fallet? En aspekt är att plattformarna är funktionella och driftsäkra. Ett sätt att mäta detta på är att titta på mängden supportärenden som kommer in. I genomsnitt registreras 45 ärenden per månad till Cambrosupporten. Det betyder att en lärare eller student stöter på problem eller har förslag eller frågor ungefär var sextusende gång någon loggar in. Med tanke på hur många som använder Cambro så kvalar Cambro in som ett av de driftsäkraste systemen vid universitetet. När det ändå händer något är det självklart ett störningsmoment och varje incident åtgärdas fortast möjligt. De ärenden som kommer in är av olika karaktär, mest handlar det om problem med inställningar eller allmänna frågor, därefter felanmälningar och tekniska fel, men det kommer även förslag på ändringar och förbättringar i Cambro.

Fördelar med centrala lärplattformar

Det är ett stort ansvar att installera och förvalta en lärplattform vid universitetet. Den är en del av den studiemiljö som universitetet erbjuder och stora fördelar får vi om lärare och studenter möter samma tekniska miljö vid olika utbildningar. Detta är något som inte minst studenter och studentkårer ofta påpekar. Det är ganska vanligt i olika typer av utvärderingar, men också i direkta dialoger och samtal, att studenter undrar varför vi inte kan ha ett gemensamt system över universitetet. Bild1-20150410-DSC_0380Ibland kan vi motivera olika plattformar på pedagogiska grunder, men ofta inte. En annan mycket viktig aspekt av centrala plattformar är att gemensamma lärmiljöer kan erbjuda smarta integrationer med andra IT-stöd som Urkund, universitetets inloggning och federation mot andra lärosäten, Office 365 och Ladok. Under införande är det nya Ladok3 och grupphanteringsverktyg vilka ger nya möjligheter till värdeskapande integrationer. Just nu pågår också ett pilotprojekt inför en eventuell kommande integration: UMU Play. Det är en tjänst som gör det möjligt att spela in, lagra och visa video direkt i Cambro.

Om vi skulle bestämma oss för att vi vill bli bättre på att följa upp studenter och grupper av studenter, kan vi också inkludera verktyg för Learning Analytics, något som kan användas för åtgärder som underlättar studentens studier, ökar genomströmningen och höjer kvaliteten i utbildningen.

Gemensamma lärmiljöer blir tekniskt säkrare då de kan inkluderas i universitetets IT-säkerhetssystem och systemövervakning. Ibland kan dock de pedagogiska fördelarna vara så stora att det motiverar en lokal lösning, men vi tror verkligen det är undantagsfall.

Möjligheter med centralt Cambro

Många, kanske rent utav de flesta lärare som använder Cambro har nog bara kännedom om och bara använt en bråkdel av de möjligheter plattformen tillåter. I själva verket är Cambro en mycket flexibel lärplattform som tillåter användaren att forma det efter sina egna behov. Det skiljer sig från andra lärplattformar där det finns färre alternativ och möjligheter. I den nuvarande versionen av Cambro finns 31 verktyg att välja bland. Verktygen spänner över en bredd av funktioner, från administration (såsom Resultat, Filsamling och Sajtinformation) och examination (ex. Test & Quiz, Inlämningsmapp och Uppgifter) till verktyg för kommunikation och interaktion (ex. Meddelanden, Forum, Diskussioner, Chatt och Anslagstavla). Genom att göra, för sin kurs, rätt val av verktyg blir Cambro det rum för lärande som läraren avser.

Ett mycket användbart verktyg är Lektioner. Med hjälp av detta verktyg kan lärare integrera mängder av resurser och andra verktyg i en pedagogisk ordning, eller skapa interaktivitet genom att studenter kan få egna sidor att publicera på. Ett annat verktyg med stor potential är Test och Quiz som idag används för både diagnostiska tester och examinerande uppgifter. Resultatverktyget kan förenkla lärares administration avsevärt om det används tillsammans med exempelvis Test & Quiz eller verktyget Uppgifter. En styrka med Cambro är att alla CAS-anslutna kan skapa projektsajter för samarbeten i eller utanför kurserna. Dessutom kan lärare skapa programsajter där flera sajter inom samma utbildningsprogram kan länkas ihop. Detta förenklar kommunikationen med studenterna och skapar en tydlig struktur och integration mellan olika kurssajter.

Nästa version av Cambro (Sakai 10) kommer den 11 juni. Den innehåller många nya funktioner och uppgraderad funktionalitet. Bland annat kommer det att vara möjligt att skicka snabbmeddelanden till andra inloggade användare och genomföra kollegial bedömning (peer review) mellan studenter i större utsträckning än tidigare.

Framtiden

Mycket händer inom IT-världen och det går som alltid fort. Kommer Cambro att finnas kvar vid Umeå universitet? Är det lönt att lägga ned tid och resurser på att utveckla Campus Snö 2-20130408-DSC_8080utbildningar i Cambro? Vårt enkla svar är: Ja! Liksom för alla tekniska system så kommer det nya lösningar som kan vara intressanta, men processen att byta lärplattform är komplicerad och kräver noggranna förberedelser. Cambro ägs av Umeå universitet och är inte bundet i avtal som löper ut och sedan måste upphandlas på nytt. Detta skapar trygghet och kontinuitet. I dagsläget finns inga planer på att byta central lärplattform vid Umeå universitet. Däremot kommer vi att göra en satsning på den centrala Moodle-installationen så att den erbjuder den funktionalitet och det stöd som efterfrågas. I en kommande text kommer vi att berätta lite mer om vad som händer på Moodle-fronten.

Som vi nämnt ovan är nästan alla lärare och studenter någon gång under ett år aktiva på en lärplattform. Vår förhoppning är att många fler lärare än idag nu tar nästa steg och utvecklar det sätt man använder lärplattformen och utnyttjar alla dess möjligheter, av vilka vi väldigt kort beskrivit några i denna text. Självklart måste den genomtänkta pedagogiken ligga bakom valet hur man arbetar, men vi tror, för att inte säga, är övertygade om att utbildningarna och studenterna i många fall har mycket att vinna pedagogiskt på att utnyttja lärplattformarnas möjligheter. För att välja rätt pedagogiskt angreppssätt för en kurs, ett moment eller ett program, måste man rimligtvis känna till och veta vilka olika möjligheter som finns och vilka val man kan göra.

Anders Fällström 
Prorektor

Katarina Winka
Chef för universitetspedagogik och lärandestöd

Sören Berglund
IT-chef

Vad händer med nätkurser och e-lärande?

Umeå universitets utbildningsutbud har förändrats ganska radikalt de senaste åren. Inte minst inom hum-samområdet har antalet studenter minskat rejält. Basutbildningar, som i princip andra aktörer skulle och kanske borde kunna ansvara för, har skurits ned, medan utbildningar på avancerad nivå har ökat. Det här har vi alla sett och hört ganska länge nu. En fråga som inte sällan dyker upp är vad som hänt med vårt stora engagemang inom nät- och distansutbildning. Har det helt försvunnit? Varför har vi skurit ned så mycket på det? Mitt svar har brukat vara att om det ärBild1 så att det skett en markant minskning på nätkurser, så kanske det hänger samman med att det framförallt var nätdistribuerade kurser som växte åren före 2010 väldigt snabbt både i antal kurser och antal studenter och att det i vissa fall kan ha fört med sig att kvaliteten inte alltid hängde med. När man nu tvingas plocka bort kurser, så har de därför kanske varit de som legat nära till hands att börja med. En del nätkurser kom kanske till i tron att det skulle vara billigare att utveckla och driva sådana. Min, och många andras, erfarenhet är dock, att det i många fall är mer kostsamt att utveckla riktigt bra nätkurser eller nätinslag för campuskurser.

Nu ser det dock ut som att minskningen av nätkurser inte alls varit särskilt dramatisk. Vårt totala kursutbud sedan 2010 har minskat med ungefär 6% medan våra nätkurser minskat med ungefär 7%. Vi har nu ett tjugotal färre nätkurser jämfört med 2010. Samtidigt har den genomsnittliga prestationsgraden (genomströmningen) på nätkurser ökat från 52% till 63%. Mycket glädjande!

Diagram

Bryter man ned det här på fakultetsnivå, så blir det dock mer dramatiskt och naturligtvis är det därifrån mycket av den diskussion som nu kanske finns kommer. TekNat har ökat antalet nätkurser med 27% samtidigt som samhällsvetenskapliga fakulteten har minskat antalet nätkurser med hela 41% sedan 2010. Medfak har minskat (6%) och humfak ökat (7%).

Men vad vill då Umeå universitet med nätkurser, blended learning, e-lärande, flexutbildningar, MOOCs och liknande fenomen. Vi vill naturligtvis mycket! Umeå universitet har en mycket lång tradition av distansutbildning och därmed av att utveckla och bedriva utbildning på andra sätt än traditionell campusutbildning. Det har handlat om allt från föreläsningsanteckningar, frågor- och svar och annat via fax till avancerat utvecklade kurser i t.ex. Second Life. Också idag pågår såklart massor av utveckling inom i princip alla områden av e-lärande.

Vad som dock saknas är en strategi för vad vi som universitet vill med e-lärandet. Ska vi göra satsningar, samordna resurser och utveckla stöd till de som utvecklar och driver e-utbildningar i någon form, så kan vi kanske inte springa på alla bollar samtidigt. Precis som med så mycket kring utveckling och framtidsstrategier vid universitetet, så tror inte jag på att en universitetsledning direkt sitter och pekar ut vilka områden vi ska satsa på eller exakt vilken väg vi ska gå. Att e-lärande är viktigt och är något vi ska fortsätta göra satsningar på råder det ingen tvekan om, men vi ska göra det klokt och på ett hållbart sätt. Med det som bakgrund tillsatte rektor i våras en arbetsgrupp med uppdrag att ta fram ett förslag till e-lärandestrategi för Umeå universitet. Gruppen leds av Katarina Winka (UPL) och består i övrigt av representanter från de tre studentkårerna, fakulteterna, meriterade- och excellenta lärare och Universitetspedagogik och lärandestöd. Gruppen ska till den 30 november ha kommit med ett förslag till strategi. Detta förslag ska sedan hanteras inom förvaltningen och universitetsledningen framförallt med avseende på ekonomiska, juridiska och tekniska frågor. Förhoppningen är att vi i god tid inför arbetet med budgeten för 2016 ska ha fattat beslut om en strategi och därmed också kan få en ordentlig skjuts genom ekonomisk stimulans.

Många kan tycka att vi snabbt borde ha hoppat på olika tåg och gjort rejäla satsningar. Dessa kan jag väl lugna med att vi naturligtvis är högst involverade i mycket av det allra senaste. Vi är inblandade i MOOC-utveckling tillsammans med andra universitet, vi för intensiva diskussioner om digital examination och har på det området precis i dagarna startat ett pilotförsök vid läkarutbildningen, men vad som är viktigt är att om vi ska göra något i större skala, så finns det några saker som är viktiga att komma ihåg. För det första: När vi gör något inom utbildningsområdet, så måste pedagogiken och ämnesinnehållet alltid komma i första hand och tekniken i andra (men helst väldigt tätt sammanknutna naturligtvis). Tekniken måste hjälpa och stödja pedagogiken och inte tvärtom. Däremot kan det ofta vara så att ny teknik får oss att tänka nytt också pedagogiskt, så det bör naturligtvis handla om en god symbios. Detta kräver dock ofta en hel del eftertanke och att genast hoppa på den senaste tekniken leder sällan till något riktigt bra för vår utbildnings kvalitet (annat än om det görs i mycket små försök naturligtvis). För det andra: det måste vara lärare, forskare och studenter som avgör vad som bäst gynnar utbildningen och vad som ger högst kvalitet i framtiden.

Med detta som utgångspunkt – utbildningens kvalitet och övertygelsen om att det är lärare, forskare och studenter som är bäst lämpade att avgöra – ser vi nu mycket fram emot resultatet från e-lärande-strategi-gruppen i november. Jag får säkerligen anledning att återkomma till detta ämne därefter, men innan dess blir det på det här området förmodligen också något inlägg om just digital examination, eftersom det är en av de frågor som kommer att diskuteras under utbildningsstrategiska rådets (USSR:s) internat i början av november.

En spännande nutid och framtid är det allt vi verkar i!

 

Nät- och flexutbildning. Receptarieprogrammet som exempel

Emellanåt blossar det upp debatter kring nät- eller flexutbildningar. Under våren har vi i lokala medier kunnat följa insändare, debattartiklar och reportage om bland annat nätinslag i vårdutbildningarna. Ibland låter man på mer eller mindre fint sätt insinuera att nätutbildningar eller inslag av nätundervisning skulle hålla betydligt lägre kvalitet än traditionell utbildning och vara ett sätt att spara pengar. Lokalt på Umeå universitet har jag under det senaste året ofta fått frågor om varför universitetsledningen valt att skära ned på nätutbildning och istället prioritera fyra andra områden.

Idag kom ett nytt kvalitetsutvärderingsbeslut från Högskoleverket. Den här gången gällde det statsvetenskap (och närliggande områden) och receptarie/farmaci. Umeå universitet var det enda lärosäte i landet där receptarieprogrammet och kandidatexamen i farmaci fick högsta omdömet: mycket hög kvalitet. Det är såklart alltid glädjande när våra utbildningar får det betyget, men att just receptarieprogrammet fick det och dessutom var ensamt i landet är extra roligt just därför att det är en helt igenom nätburen utbildning. Det visar att kvaliteten i en utbildning inte alls behöver ha med distributionsform att göra.

Alla som på ett eller annat sätt haft lite insyn i utvecklingen av receptarieprogrammet, inte minst vi som under olika perioder suttit nära budgetarbetet vid den teknisk-naturvetenskapliga fakulteten, vet att utvecklingen minsann inte varit gratis. Tvärtom skulle jag nog säga att en ganska ansenlig mängd utvecklingsmedel pumpats in. Ett stort och tungt arbete har också utförts av många, inte minst Martin Burman och Hanna Fick. Detta antyder också något jag vet att det finns många skilda åsikter om, men där jag själv känner mig ganska övertygad, nämligen att nätutbildning inte är billigare eller kräver mindre resurser än traditionell distribution. Snarare tvärtom. Min slutsats är därför att nätutbildning kan vara betydligt bättre än traditionell utbildning men det krävs då också både resurser och ett stort utvecklingsarbete (inklusive kunskap såklart). Det kräver förmodligen också en öppenhet och nyfikenhet och vilja att tänka om hos de lärare som är involverade i utbildningarna när de väl är utvecklade. Sedan ska man såklart komma ihåg att också de allra bästa utbildningar, vare sig det rör sig om nät- eller campusutbildningar, tillfälligvis kan få svackor. Det kan bero på alltifrån problem med teknik, speciella omständigheter hos en enskild lärare eller en väldigt speciell studentgrupp. Det är ju så mycket som ska fungera för att vår utbildning ska bli riktigt, riktigt bra.

I inledningen nämnde jag också att jag det senaste året ganska ofta mötts av frågan om varför den förra universitetsledningen var så positiv och satsade så stort på nätutbildning medan den nya bara verkar vilja skära ned på den. Hur ska lärare förhålla sig till det och hur ska man klara av så snabba svängningar? Först vill jag då säga att något tal om att lägga ned eller minska på en utbildning just för att den är nätburen har aldrig vare sig tänkts eller uttalats från vare sig mig eller någon annan i unviversitetsledningen. Tvärtom har det, i de få fall vi faktiskt engagerat oss i en specifik utbilding, handlat just om att vi velat se en utveckling av nätinslag och flexutbildning. När vi pratat minskning och omformning av vårt utbildningsutbud, så har det uteslutande handlat om kvalitet och om de fyra kriterier som vi gemensamt med fakultetsledningarna kommit fram till: internationalisering, avancerad nivå, samverkansinslag och forskningsanknytning.

Och ändå tycks frågan ha bitit sig fast: ”Varför motarbetar universitetsledningen nätburen utbildning?”. Jag har naturligtvis inget svar på den frågan eftersom det inte är så, utan kan bara spekulera i varför den ställs. Jag tror de allra flesta av oss kan vara överens om att vår nätutbildning håller väldigt skiftande kvalitet. Förmodligen mycket större spännvidd än våra traditionella kurser. Som vi fått bekräftat idag, kan nätutbildning hos oss hålla den allra högsta tänkbara kvalitet, men det finns också många kurser som nog faktiskt inte är de vi vill skryta med i första hand. Det är också så att i våra programutbildningar är andelen nätinslag, tyvärr, väsentligt lägre än bland de fristående kurserna.

I arbetet med att omforma vårt utbud, har universitetsledningen varit mycket tydlig med att fakulteterna måste – utifrån de fyra kriterierna – skaffa sina egna strategier. Vi ska naturligtvis inte bara behålla utbildningar som är på avancerad nivå, har stora internationaliseringsinslag, är mycket forskningsanknytna och dessutom har stora samverkansinslag. I så fall skulle vi snart inte ha mycket utbildning kvar. De flesta fakulteter har jobbat mycket mycket seriöst med detta. Jag tror att de ofta kommit fram till att en bredd och en mix är viktig att behålla, men att det också i många fall är viktigare att prioritera programutbildningar framför fristående kurser, ofta utbildningar på kandidat- eller masternivå framför utbildningar som leder till högskoleexamen. Och slutligen tror jag mig veta att de flesta fakulteter dessutom gjort en slags kvalitetsgenomgång. I detta arbete tror jag tyvärr att fristående kurser på nätet kommit sämre ut än kurser som på ett eller annat sätt ingår i progaramutbildningar. Men – och det är viktigt att komma ihåg – det har i sig naturligtvis inte något att göra med själva distributionsformen.

Kanske är det bara så att vår nätutbildning fått frodas och växa ganska fritt och att det då där blivit en större andel kurser som inte riktigt passar in i vårt huvudutbud. Den som tagit del av vårt nya visionsdokument, UmU2020, som nu ska ligga till grund för kommande verksamhetsplanering, har redan sett att ambitionen när det gäller flex- och nätutbildning fortfarande är mycket hög. Inte minst på grund av att denna distributionsform gynnar både en breddad rekrytering, fortbildning senare i livet och vårt regionala ansvar. Men, den fyller också en mycket viktig funktion för våra ”traditionella campusstudenter”.

Med detta vill jag bara säga att nät- och flexutbildning är ett för universitetsledningen mycket prioriterat område. Men kvalitet måste stå i centrum och utveckling kostar mycket pengar. Den som tror att man ska lägga över utbildningen på nätet för att spara resurser, den är i mina ögon helt fel ute och en sådan syn är mycket kortsiktig.

Glad sommar, Anders

Frågor för utbildningsrådet under 2012

Det var ett tag sedan senaste inlägget. Det beror nu inte på att ingenting händer i universitetsledningen, tvärtom, så har den senaste tiden varit fylld av arbete – inte minst med utvecklingsprogrammet (Umeå universitet 2020), budgetarbete, USE och mycket annat. Som jag skrev i föregående inlägg har vi nu, efter ett drygt års intensiva diskussioner och ordentligt arbete, nått ett första konkret delmål i arbetet med att ställa om vårt utbildningsutbud.

Universitetsstyrelsen fattade beslut om de föreslagna kriterierna och jag skulle vara mycket förvånad om inte de allra flesta som deltagit i diskussionerna under året känner igen sig. Jag läste häromdagen igenom de förslag vi fick från fakultetsnämnderna för ett drygt halvår sedan, och även om formuleringarna är nya, så överensstämmer de nästan till fullo med vad fakulteterna (och därmed, får man hoppas, institutionerna) velat prioritera i framtiden.

Även om vi nu alltså nått ett viktigt delmål, så är det såklart samtidigt så att det är nu det verkliga arbetet påbörjas. Det är nu saker och ting ska konkretiseras i utveckling av nya – och nedläggning av en del gamla – kurser och program. Mycket av det arbetet måste ske på fakultets- och institutitonsnivå. Det utbildningsstrategiska rådet kommer såklart att följa arbetet noga, men vid gårdagens rådsmöte lyfte vi också frågan om vilka stora frågor vi har att jobba med under 2012.

Några frågor som lyftes igår och som ska diskuteras vidare och som nog kommer att hamna i 2012 års verksamhetsplan för rådet var följande (man ska då komma ihåg att vi också noga följer arbetet med internationalisering, samverkansinslag i utbildningarna, forskningsanknytning och den avancerade nivån):

  • Samarbeten över fakultets- och ämnesgränser och generiska färdigheter. Hur hittar vi metoder (ekonomiska eller andra) som premierar och sätter fart på arbetet med detta?
  • Nät-distans-flex och DEC-utbildningen. Vilket stöd behöver fakulteterna och hur får vi igång arbetet med kvalitetsarbetet inom detta?
  • Goda exempel. Rådet anser att en av dess viktigaste uppgifter är att sprida goda exempel mellan fakulteterna. Vi kommer därför att fortsätta och förhoppningsvis utöka vår seminarieverksamhet. I höst har vi anordnat seminarier kring t.ex. HSV-utvärderingarna, IKT-frågor och plagiatkontroll. Såvitt jag förstått mycket uppskattade seminarier.
  • Kvalitetsuppföljningar. Idag görs det kursutvärderingar, studiebarometrar, nybörjarenkäter och en mängd andra viktiga verksamheter för att ta reda på hur studenterna uppfattar våra utbildningar och på vilket sätt vi kan höja kvaliteten i dessa. Vi vet alla hur svårt sådant här är. Det blir för  mycket och det blir för lite, det blir för många återrapporteringar och det önskas mer återrapportering. Rådet har för avsikt att fortsätta under 2012, men också göra en nystart kring hela detta arbete och se det som ett paket. Också här gäller det att våga prioritera och göra saker som leder till förändringar och inte göra saker för att de ska göras. Här finns en mängd goda exempel både hos oss själva och vid andra lärosäten att inspireras av.
  • Uppdragsutbildning. Det här är kanske ett av de största arbeten som ligger framföra oss. Här har vi alla mycket att vinna, men vi måste hitta en organisation som både kan stödja externa parters möjlighet att hitta rätt hos oss och hjälpa våra egna institutioner att hitta ut på ett bra och rätt sätt. Det här är ett exempel där kanske det samverkansstrategiska rådet kommer att vara allra flitigast, men det kommer att ske i samarbete med utbildningsstrategiska rådet. Det är en av många frågor där vi behöver – och vill ha – samarbete mellan de olika råden.
  • Internationalisering. Även om internationalisering nu är ett av de fyra kriterierna och fakulteterna nu säkert sätter igång ett rejält arbete med detta, så är det ett område som jag tror alltid kommer att behöva ett starkt centralt stöd och en stark central sammanhållande funktion.

Nåväl, utbildningsstrategiska rådet kommer i januari att diskutera detta vidare och jag hoppas därefter kunna återkomma med en handlingsplan för 2012 och berätta om de största frågorna som kommer att dominera året. Sedan har vi såklart, som alltid, en mängd andra viktiga frågor att arbeta med. Inte minst HSV:s kvalitetsutvärderingar kommer såklart att också under 2012 uppta en hel del av vår tid.

Julen närmar sig och vi har nu äntligen också fått snö. Jag säger dock inte God jul ännu eftersom jag hoppas kunna återkomma med ett litet inlägg om lärarutbildningen och USE innan lugnet lägger sig över nejden.

/Anders

 

Campus Skellefteå

Idag har delar av universitetsledningen med rektor i spetsen besökt Skellefteå kommun och campus Skellefteå för ett möte med kommunledning, personal på campus Skellefteå och ENS personal i Skellefteå. Jag önskar att så många som möjligt skulle få möjlighet att spendera en dag på detta sätt och se ett blomstrande campus och lyssna till människor fyllda av idéer och framtidstankar.

Skellefteå campus huserar ungefär 2000 studenter, vilket sannerligen inte är illa. Större delen av dessa läser vid Luleå tekniska universitet och jag tror att vi faktiskt har en del att lära av Luleå i detta avseende, men vi kan också göra väldigt mycket som är avsevärt bättre än det mesta som görs idag.

Campus Skellefteå är en ypperlig spelplan där vi på många olika sätt skulle kunna samarbeta både med LTU och – framförallt – ett blomstrande och i högsta grad samarbetsvilligt företagande samt en kommun fylld av idéer och vilja.
Till hösten startar i Skellefteå en ny utbildning som ges av Samhällsvetenskapliga fakulteten. Det är ett internationellt rekryterande program i Cross Media Interaction Design (CMID) som ges av institutionen för informatik och i starkt samarbete med det lokala näringslivet.

Jag tror att vi har väldigt mycket att göra kring våra två campus i Örnsköldsvik och Skellefteå. Idag är det tyvärr ofta så att man på institutionsnivå inte ser alla möjligheter dessa campus har att ge och ganska ofta tror jag det på institutioner och även fakulteter upplevs som ett nödvändigt ont att ge utbildningar utanför Umeå. Detta måste vi naturligtvis komma ifrån och vi måste lägga upp vårt utbildningsutbud så att vi verkligen utnyttjar dessa orters styrkor. Det är här CMID är ett sådant lysande exempel. Samarbete med företag som inte finns i Umeå gör att programmet har väldigt många sökande från hela landet och även internationellt. På samma sätt kan vi utnyttja andra styrkor i både Övik och Skellefteå.

Om vi också kring dessa campus försöker se en helhet i det vi sysslar med och inte, som tyvärr så ofta är fallet, driver någon lösryckt kurs här eller ett program som fungerar i ett par år där, då kommer vi att kunna skörda många framgångar.
Jag ska på olika sätt i samtal och diskussioner återkomma till campus Skellefteå och Övik och det kommer att bli viktiga samtalsämnen i alla vår tre centrala strategiska råd, ty det här är två viktiga platser i Umeå universitets framgång.

Tills vidare – ett stort tack till Skellefteå kommun, campus Skellefteå. Och till alla er som har, har haft eller funderar på att starta verksamhet (forskning, utbildning och samverkan) i Skellefteå eller Övik kan jag bara än en gång understryka att det verkligen kommer att löna sig. Bara man ser och gör det på rätt sätt!

Ta gärna en titt på campus Skellefteås hemsida: http://www.campus.skelleftea.se
/Anders

Vi har många kurser…

Häromdagen så blev jag, liksom flera andra, intervjuad av internrevisor Eva Blomquist. Hon gör på universitetsstyrelsens uppdrag en granskning av hur vårt kursutbud ser ut. Det var ett intressant och givande samtal. Det handlade mycket om näst intill identiska kurser som ges på olika fakulteter och institutioner, kurser med väldigt låg genomströmning, ett spretigt kursutbud som saknar strategiskt tänkande och många andra aspekter. Vi ser fram emot en intressant rapport, som jag tror kan vara ett viktigt bidrag i det fortsatta arbetet med prioriteringar i våra utbildningar.

Jag har ju inte stuckit under stolen med att jag tycker vi på grundnivå har alldeles för många kurser som har väldigt få studenter. Till många av dessa finns det goda förklaringar och ordet samläsning dyker ofta upp. Andra kurser sägs vara nödvändiga för ett ämnes överlevnad. Ibland handlar det nog också om kurser som någon lärare eller forskare själv verkligen brinner för och skulle se som en mindre katastrof om den lades ned. Oavsett hur få studenter som läser den.

Varför ska man då från ledningshåll ge sig på detta? Först och främst så är naturligtvis det viktigaste att vi har ett väl genomtänkt kurs- och utbildningsutbud grundat på strategiska överväganden. Sedan handlar det också om så viktiga saker som arbetsmiljö för våra lärare och ”kontakttid” för våra studenter. Kvaliteten i vår utbildning och våra lärares situation kort och gott. Sedan kan man såklart också säga att varje kurs ger upphov till administrativa kostnader, men det är en inte fullt lika viktig aspekt kan jag tycka, även om detta naturligtvis också bidrar till att studenterna får mindre chans att träffa sina lärare.

Kanske handlar mycket om i hur små enheter vi ser vårt utbildningsutbud och vad vi tycker är viktigt. Kanske är det inte nödvändigt att ge en kurs på grundnivå i plurikomplex analys, för att ta ett exempel. Kanske överlever man och kan bli en duktig matematiker också utan detta och säkerligen överlever också den plurikomplexa analysen utan att behöva ha en särskild del av grundutbildningen. Det kanske är viktigare att vi har ett högkvalitativt brett grundutbud i matematik som gör att man senare kan fylla en viktig funktion på arbetsmarknaden eller gå vidare till avancerad nivå och senare ge sig in i mängd olika forskningsområden – där den plurikomplexa analysen kan vara en möjlighet. Här kan man nog byta ut orden plurikomplex analys och matematik mot nästan vilket specialområde som helst inom någon av våra fyra fakulteter.

På flera institutioner har man såklart ett mycket väl strategiskt genomtänkt kursutbud, men jag tror också det finns en hel del där man kanske skulle behöva tänka lite mer helhet och kanske våga släppa tanken på att det måste se ut som det alltid gjort. Sedan tror jag att våra fakultetsnämnder i allmänhet bör ta ett mycket mer strategiskt ansvar också för kursutbudet och inte bara våra program. Härom råder säkerligen skilda meningar.

Med solen strålande in genom samverksanshusets tak ska jag nu snart ge mig iväg till budgetkommittén för att föredra ett ärende om Umevatoriet. Också det en spännande verksamhet som vi nog kan göra mycket mer av än vi gör idag. Om detta får jag återkomma.

/Anders