Välkomna tillbaka!

Jag vill passa på att välkomna alla medarbetare tillbaka efter en förhoppningsvis skön och avkopplande sommarledighet. Jag vill också ta tillfället i akt och kort presentera mig själv i det här första blogginlägget som ny rektor vid Umeå universitet och samtidigt ge en bild över hur min första tid som rektor kommer att se ut.

Jag tillträdde som bekant mitt i sommaren och mitt allra första officiella uppdrag som rektor var att under Almedalsveckan i Visby representera universitetet i några olika sammanhang. Även om upplevelsen i Almedalen är aningen kaosartad, så är det ett bra forum för att under informella former knyta kontakter med för universitetet viktiga samarbetspartners, och för att ta del av sektors-relevanta diskussioner. Efter den första veckan i juli har jag i princip spenderat resten av tiden i sommar här i Umeå och känner att jag har hunnit med att bekanta mig en hel del med staden och dess omgivningar.

Vem är då den nye rektorn? Som ni säkert känner till kommer jag närmast från Stockholms universitet där jag de senaste tre åren varit prorektor. Parallellt med prorektorskapet har jag bedrivit forskning i organisk kemi vid Stockholms universitet. Det sistnämnda är en verksamhet som jag avser att fortsätta med även som rektor, och jag kommer att så snart det går flytta över forskningen från Stockholms universitet till Umeå.

Det är ett stort förtroende att få ta över ledningen för Umeå universitet, och jag är mycket hedrad över detta uppdrag, men att leda ett brett forsknings och utbildningsuniversitet kräver kunskap om verksamheten och de förutsättningar som gäller för densamma. Att fortsätta bedriva forskning som rektor är något som jag ser som en viktig komponent för att inte tappa kontakten med universitetets kärnuppdrag – forskning och utbildning på grund-, avancerad- och forskarnivå. Den filosofin kommer också att genomsyra resten av universitetsledningen, då såväl prorektor som vicerektorer kommer att ha forskningstid vid sidan av sina ledningsuppdrag.

Men att bedriva egen forskning ger ingen helhetsbild över hur verksamheten vid universitetet ser ut. Därför kommer jag att tillsammans med resten av universitetsledningen göra besök på fakulteter och institutioner, för att där träffa er som jobbar vid universitetet. Jag har mycket goda erfarenheter av sådana besök från Stockholms universitet, där ledningen kontinuerligt besökt samtliga institutioner och centrumbildningar för att ta del av aktuella frågor som rör verksamheten.

Jag förstår att många är nyfikna på vad de nya ledningen tänker hitta på, och det är förstås något vi kan prata om på dessa besök, men jag vill samtidigt uppmana er till att ta tillfället i akt och presentera era verksamheter och lyft gärna sådana frågor som ni ser är speciellt relevanta för er verksamhet.

Jag ser fram mot många spännande möten och en rolig tid som rektor här vid Umeå universitet!

Ledarskapets betydelse på agendan

Forskningsinfrastruktur var ämnet för ett seminarium på tisdag eftermiddag här i Visby. Vetenskapsrådet har tillsammans med tio lärosäten (de största universiteten, vilket förstås inkluderar Umeå universitet) under det gångna året tagit fram en första modell för hur vi ska hantera nationell infrastruktur.

Behoven är stora om vi som nation ska kunna konkurrera också i fortsättningen med förstklassig forskning. John Womersly, som besökte Almedalen enkom för detta symposium, uttryckte att infrastruktur är nyckeln till framgång och behövs på alla nivåer och för innovationsekosystemet. John Womersly är ordförande i European Strategy Forum on Research Infrastructures (ESFRI).

Den svenska modellen för nationell infrastruktur som börjar ta form ska utvidgas för att också omfatta svensk medverkan i internationell infrastruktur. Vi kommer i landet, både inom Vetenskapsrådet och på lärosätena, att stå inför många svåra avväganden framöver, inte minst kostnadsmässigt. Vetenskapsrådets budget för forskningsinfrastruktur har under de senaste 10 åren ökat från ca 500 miljoner kronor till drygt 1 200 miljoner kronor (exklusive European Spallation Source, ESS, som är under uppförande i Lund). Vad som också diskuterades på seminariet är intresset för tung forskningsinfrastruktur ur ett industriperspektiv och hur industrin kan medverka för en positiv utvecklingen – och som användare.

Under onsdagsförmiddagen besökte jag bland annat Cancerdagen, med Umeåengagemang, som innebar ett antal seminarier på Visby lasarett. Många, många seminarier har i år handlat om den stora betydelsen av samverkan. Ser vi till områden som läkemedelsutveckling och implementering av ny kunskap i vården, så framhålls inte förvånande forskningens betydelse och samarbetet mellan universitet, landsting och andra vårdgivare och näringslivet. Vad som kanske inte lika ofta lyfts i diskussionen är patientens roll för nyttiggörande av kunskap fram till nya innovationer i vården. Man delade åsikten om behovet av att med stor spridning över landet kunna erbjuda patienter att delta i kliniska studier. Man var enig om betydelsen av detta för att snabbt och effektivt nå ut med nya innovationer till patienterna och därmed implementera dem i vården. En annan viktig komponent som diskuterades för att stärka innovationssystemet är att ställa krav på att forskningen ges utrymme på klinikerna.

Under onsdagseftermiddagen gav Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) tre seminarier i rad. Det första bar titeln Leder produktivitetsavdraget till att högskolan tvingas ta bort undervisningen? Utgångspunkten för diskussionen var ett tänkt scenario där rutinmässiga och långtgående krav på produktivitetsökning i högskolan leder till att undervisningen succesivt helt bortrationaliseras. Frågan togs upp om den högre utbildningen kunde effektiviseras ytterligare, men den relevanta frågan är snarast vilken effekt neddragningar och effektivisering redan nu har på kvaliteten. Johan Alvfors, viceordförande Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), återvände med envishet till frågan som vi alla inklusive våra politiker måste ställa oss, det vill säga ”hur mycket är vi beredda att satsa på högre utbildning och forskning?”.

En annan mycket relevant fråga som ställdes i nästa seminarium var Tänk om utvärdering blir högskolans främsta uppgift? I dagsläget pågår flera utredningar som direkt eller indirekt kommer att påverka uppföljning, utvärdering och styrning av den svenska högskolan. Allt från universitetskanslerns nya kvalitetsutvärderingssystem till utredningen om ledningsfunktioner i högskolan, Vetenskapsrådets förslag till utvärdering av forskningskvalitet samt Vinnovas modell för att värdera samverkan. Dessutom diskuterades utvärdering av högskolans verksamhet in i minsta detalj och de långsiktiga effekterna av detta på styrning av och inom lärosätena.

Bo Rothstein, professor på Göteborgs universitet, inledde med en, i mitt tycke uppfriskande och provocerande diskussion, som vi känner igen från tidigare inlägg i debatten av Bo. Han menar att resultatet av utvärderingar inte har någon effekt, vilket i så fall kan leda till att inte optimalt fungerande enheter får fortsätta som ickefungerande enheter utan att åtgärder vidtas. Bo diskuterade skillnaden på svenska och amerikanska universitet, där de senare, menar han, har stor autonomi, men som blir straffade om de inte sköter sig. I Sverige, sa Bo vidare, har vi svaga ledningar och svaga kollegiala organ; kollegiala organ, som endast kan fungera i medvind. Han menar att det både behövs mycket starka ledare och starka kollegiala organ, där ledare kan fungera kraftfullt så länge de har kollegiets förtroende.

Att kollegiala organ har svårt att göra prioriteringar tas också upp i Kåre Bremers utredning om ledningsfunktioner i högskolan, som i delar presenterades vid seminariet. Ledningsutredningen tar också upp svårigheten att rekrytera akademiska ledare, inte minst prefekter, vilket är ett bekymmer.

Högskole- och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson, som också medverkade vid detta seminarium, har vid flera tillfällen betonat vikten av ett starkt ledarskap vid högskolan, i synnerhet om vi ska få effekt av eventuellt höjda basanslag i förening av behövda förändringar. Kanske kontrakt mellan regering och högskola kan vara ett gynnsamt verktyg? Man kan lugnt säga att ledarskapets roll och utvärderingars utformning och mängd, är ämnen som inte ännu är färdigdiskuterade!

Själv är jag övertygad om behovet av starkt (och klokt) ledarskap på alla nivåer och att detta inte är en motsättning mot styrkan i kollegialitet. Detta måste vara samverkande och integrerade funktioner, men med en tydlig rollfördelning, för en behövd utveckling av våra lärosäten i dess mångfacetterade och viktiga roll i dagens samhälle. Vidare delar jag uppfattningen att det finns en stor risk i om utvärderingar och kontroll får en alltför stort tyngd, som tar kraft och utrymme från vår egentliga uppgifter och som istället för hjälper, stjälper vår nödvändiga utveckling inom högskolan.

Frågan för SUHFs tredje seminarium under onsdagen löd: Högskolans samarbetspartners berättar – hur samverkar vi med hög kvalitet? Utgångspunkten för seminariet var betydelsen av samverkan – och samverkansformer – med olika parter från både offentlig och privat verksamhet med högskolan. Minister Helene Hellmark Knutssons statssekreterare Anders Lönn medverkade bland många andra. Anders Lönn menade att nyttiggörande måste adresseras i nästa forskningspolitiska proposition och att detta är ett område som har hög prioritet. Vikten av närheten mellan utbildning, forskning och innovation kommer förmodligen också på något sätt att lyftas i propositionen, vilket vore mer än välkommet, enligt min åsikt. I detta ligger samverkan i olika former som ett grundelement. Dessutom glöms ofta utbildningens betydelse bort i innovationsdiskussioner eller så är den dessvärre inte ens förstådd. Dessvärre lyfts alltför sällan också utbildningen stora betydelse för forskningen, medan ingen ifrågasätter forskningens stora betydelse för utbildningen.

Avslutningen för min del på årets Almedalsvecka, blev Region Västerbottens varumärkesseminarium Innovationer i regioner – att göra möjligheter av utmaningar, som under torsdagen fylldes av seminarier, mingel, diskussioner och glada möten. Det blev en väldig intressant dag med utgångspunkt från Västerbotten som innovationsregion, med många starka och positiva förtecken.

Presentationer och diskussioner fokuserades på Life Science området, där Anders Lönnberg, regeringens nationella samordnare för Life Science, inledde. Anders tog upp de olika komponenterna i ett innovationsekosystem som behöver samverka; med start i forskningens stora betydelse, både för näringslivets utveckling och nya viktiga innovationer för hälsoområdet, som för innovationer i sjukvården.

Mikael Wiberg, FOU-direktör vid Västerbottens läns landsting, diskuterade innebörden i begreppet ”universitetssjukvård” och att det behövs en vetenskaplig ledning genom hela systemet och att vetenskapligt meriterade personer måste uppmärksammas inom sjukvården. Hela konceptet forskning-utbildning-sjukvård måste verka integrerat. Vidare diskuterade Anders Sylvan, landstingsdirektör, betydelsen av nya innovationer i vården och Anna Pettersson, regiondirektör för Region Västerbotten presenterade Innovationsloopen, ett arbetssätt som ska stödja Västerbottens fortsatta utveckling som innovationsregion.

Flera konkreta projekt lyftes fram, inte minst Psykiatriprojektet som Emelie Erhardt, projektledare vid Philips healthcare, och Jennie Liling Ståhl, verksamhetsområdeschef, medicin, vid Västerbottens läns landsting, presenterade. De visade på ett mycket intressant samarbete kring vikten av lokalernas utformning för välbefinnande för patienter och personal, samt läkningen för de förra. Thomas Molén, strateg för vård på distans på Västerbottens läns landsting diskuterade hur långt, och det är långt, vi har kommit inom e-hälso-området i Västerbotten! Men än återstår mer att göra!

Själv deltog jag i paneldiskussion och vi var flera som med glädje kunde konstatera att det starka samarbetet och konkretiseringen av detta, på flera olika punkter, under det senaste året har nått en ny nivå. Tankar och viljan om den fortsatta gemensamma utvecklingen saknas inte!

Trots alla intressanta seminarier och möten så betyder Almedalsveckan också en ständig känsla av att missa ett och annat. Ett seminarium som jag gärna deltagit i men som krockade med ovan nämnda var ”Från löften till beslut – så blir akademin jämställd” där förutom minister Helene Hellmark Knutsson också docent Malin Rönnblom, verksam vid UCGS på Umeå universitet deltog. SUHF kommer att lägga upp en film från seminariet men för den som redan nu vill veta mer finns här en artikel i Universitetsläraren.

Universitetsläraren 2015-07-02: ”Manliga professorer inkvoterade”

Intensiv start på nya året

Vårt jubileumsår – Umeå universitet 50 år – har börjat intensivt. Med Kunskapsnoden den 4 februari, universitetets mötesplats för dialog under Västerbottensveckorna, gick startsignalen för 50-årsjubileet. Vi firade med ett väsentligt mer omfattande seminarieprogram än tidigare år. Temat var tre breda samhällsutmaningar och Umeå universitets arbete för att svara upp mot dessa. Några riktigt stora samhällsfrågor lyftes, som rörde missbruk och missbruksbehandling, infektionssjukdomar och annan global hälsoproblematik, men också frågor som skär på en annan ledd behandlades som studenter som resurs för forskningen och forskningen som resurs för studenterna. Våra olika tema gav goda exempel på Umeå universitets internationella samarbetsyta och samhällsengagemang av högsta kvalitet, men också på potentialen i att än mer placera våra studenter i centrum av våra verksamheter till fromma för en utveckling som gynnar individ, vår utbildning och forskning liksom samhället. Ett spännande inslag i Kunskapsnodens program var också ett litet samtal med två av våra framgångsrika elitidrottare, något som inte minst var roligt med hänvisning till att vi nu har goda chanser att bli ett av tre Riksidrottsuniversitet i landet.

Året har också startat med flera intressanta och viktiga besök. Först ut var ett besök den 28 januari av Vetenskapsrådets ledning, följt av bland andra Sveriges unga akademi, som själva arrangerade ett av sina möten på Umeå universitet. Detta besök följdes dagen efter, den 6 februari, av ett besök av Bertil Andersson, rektor för NTU, Singapore; ett universitet som med brant lutning har klättrat till toppen på listorna över världens mest uppmärksammade och framgångsrika universitet. Under förra veckan så var det då dags för besök från Utbildningsdepartementet, med fokus på vår medicinska och kliniska verksamhet, vilket följdes av besök från Energimyndigheten och som avslutning på veckan hade vi besök av vår ännu får man väl säga nya forsknings- och utbildningsminister, Helen Hellemark Knutsson.

Något som inte varit minst viktigt vid dessa och andra besök är vår möjlighet att visa upp Umeå universitet med axplock från vår breda och på många sätt mycket framgångsrika verksamhet, samt förstås diskutera centrala frågor av stor betydelse för oss. Betydelsen av dessa möjligheter är svårt att överskatta, då vi ständigt lever med utmaningen att tränga igenom det ofantligt stora informationsflödet och det faktum att vi har ett icke betydelselöst avstånd till främst Stockholm! Men jag kan tryggt säga att många imponeras av vad de får se och ta del av. Inte minst viktiga är förstås de diskussioner som följt.

Men sagt detta, om avståndet och utmaningen att synas och nå fram till olika målgrupper, så känns det bra med vår tunga medverkan i olika viktiga nationella processer som rör högskolesektorns utveckling i flera mycket centrala frågor. Här avser jag frågor som också förenat diskussionerna vid flera av besöken – något som visar vilka frågor som ligger mycket högt på den nationella agendan, både politiskt och på sektorns egen agenda och dess nära intressenters agenda.

När det gäller vår nya politiska ledning, med Helene Hellemark Knutsson i spetsen, så råder det ingen tvekan om att utbildningsfrågorna, främst den högre utbildningens kvalitet, men också dess volym ligger högst på agendan. Våra politiker önskar råda bot på att landet släpar efter i utbildningsnivån över landet i jämförelse med andra relevanta länder.  Såväl vår minister som statssekreterare Anders Lönn är mycket lyhörda för att öka sin egen förståelse för svagheter och möjliga vägar till utveckling av sektorn. Här ryms i allra högsta grad frågor som breddad rekrytering, jämställdhet, internationalisering, samt möjligheter och karriärvägar för unga att vilja och kunna se en framtid inom akademin. Helt klart är att vår minister med medarbetare kommer att verka för ett ökat basanslag för forskningen och utbildningen på forskarnivå, något som de också inser är nödvändigt för en långsiktigare och stabilare verksamhet. Det är bra, men samtidigt vill jag understryka att för att ett ökat basanslag ska ge effekt, så måste vi ta ansvar för att lägga om kursen på våra lärosäten, främst avseende både gynnsamma karriärvägar för unga forskare men inte minst för stabilitet i våra högre lärartjänster, som lektorat och professurer. Vår egen inslagna väg på Umeå universitet väcker intresse!

Detta är en centralt viktig systemfråga, som just nu röner ökat intresse över landet, i olika läger och har diskuterats vid alla de besök jag nämnt ovan, samt vid de olika nationella möten jag deltagit i på sistone. Där vill jag också nämna en diskussion med unga forskare i SSF:s program för framtidens ledare och i dialogen mellan forskningsfinansiärer och lärosäten, som jag bloggade om under januari.

En annan fråga som inte minst ministern har på sitt bord och som kopplar till långsiktighet och ett bättre ansvarstagande för bättre förutsättningar och ökad kvalitet i både högre utbildning och forskning är sektorns samlade framställan, genom SUHF:s manifest, om ett samlat anslag för utbildning och forskning. Jag passar just nu bara på att flagga för denna och andra centralt viktiga frågor som hänger samman, men för att nå pudelns kärna så krävs en längre utveckling som jag återkommer om!

Jag avslutar detta inlägg med att kort kommentera att vi också hade Umeå universitets första styrelsemöte för året den 17 februari. Mötets stora beslutspunkt var förstås Årsredovisningen 2014, men styrelsen tog också beslut om det budgetunderlag som Umeå universitet lämnat till regeringen. I det senare har en del av ovanstående frågor behandlats och som jag härmed hänvisar till budgetunderlag 2016-2018. Sammanfattningsvis kan vi med 2014 års redovisning konstatera att Umeå universitet har en ekonomi i balans och att forskningsbidragen under perioden 2010-2014 ökat med 18 procent. Glädjande är också att antalet avgiftsskyldiga studenter ökat rejält, om än från en mycket låg nivå, och att antalet inresande och utresande studenter också ökar. Mycket, mycket mer kan sägas och det jag gärna vill avsluta med, som också styrelsen fick ta del av, är att universitetet totalt kan redovisa en fortsatt ökning av antalet sökande till universitetets kurser och program med 6.5 procent jämfört med förra året och att antalet förstahandssökande steg med hela 4.8 procent, att jämföra med landets genomsnitt om 1.6 procent. Dessa siffror är ett kvitto på ett väldigt bra arbete som många vid Umeå universitet är delaktiga i.  Detta och mycket annat har under de gånga 50 åren (än fler år för vissa av våra verksamheter) lagt grunden för framtiden!

Lena

En vicerektorsblogg i förändringens tid

En blogg – kan det vara något? Har universitetsledningen inget vettigare för sig?

Frågorna kan vara på sin plats men jag är faktiskt övertygad om att det här är rätt använd tid. Vårt universitet står inför många stora förändringar och ska dessa kunna genomföras på ett bra och smidigt sätt, så är jag övertygad om att vi alla – medarbetare såväl som studenter – måste ha en så bra förståelse som möjligt för varför dessa förändringar bör göras och vad de innebär. Vi måste därför hitta så många sätt som möjligt för att föra en dialog kring vår verksamhet. En blogg av detta slag hoppas jag ska kunna bli en av många vägar till diskussion och debatt. Min förhoppning är därför att det ska bli gott om kommentarer och diskussioner kring det som skrivs.

Vi har som sagt stora saker att arbeta med. Universitetets organisation och arbetssätt (arbetsordningen), vår tjänstestruktur (anställningsordningen), våra framtida integrerade miljöer (utbildning, forskning och samverkan) och vår syn på Umeå universitet som en helhet är de kanske allra största utmaningarna. Utmaningar som kan ta Umeå universitet till helt nya nivåer och dessa påverkar naturligtvis i allra högsta grad våra utbildningar. Vi har också frågor som vårt totala utbildningsutbud, vad vi vill med våra nät- och distansutbildningar, våra campusorter, internationalisering och en mängd andra både stora och små ämnen som förhoppningsvis intresserar och engagerar både personal och studenter.

Jag kommer säkerligen att återvända till allt detta så småningom, men mycket av det som kommer upp i den här bloggen kommer också att handla om vardagliga företeelser och tankar kring vårt universitets utbildning. Också dessa skrivs med hopp om många kommentarer och diskussioner.

/Anders