#integodkänt

När det gör som mest ont hjälper det inte att få höra att det går över eller att det inte är så farligt. För kunna att komma vidare efter en traumatisk upplevelse är det nödvändigt med bekräftelse. Som en följd av rörelsen #metoo där kvinnor har delat sina upplevelser av sexistiska och förtryckande kulturer pågår just nu det s k Akademiupproret på Facebook, där mer än 10.000 kvinnor vittnar om sexuella trakasserier, och regelrätta övergrepp inom den svenska högskolevärlden. Hela sektorn har anledning till eftertanke och självrannsakan, så också Umeå universitet.

Det som blir uppenbart när man tar del av berättelserna är hur ofta bekräftelsen har uteblivit och de drabbade har mötts av ointresse eller till och med misstro. Akademikernas #integodkänt har skapat ett sammanhang där kvinnor har kunnat ge stöd åt varandra och uttrycka sin ilska och frustration över de tysthetskulturer som förringade deras upplevelser. Det är omskakande att läsa vittnesbörden, men en positiv effekt av den pågående kampanjen är att den ger synlighet åt den smärta som de utsatta alltför ofta har tvingats uthärda ensamma.

Osunda kulturer ska inte kunna utvecklas inom akademin. Sexuella trakasserier ska inte förekomma. Vid ett universitet där ledorden är öppenhet, kunskapssökande och frihet får det inte finnas miljöer som präglas av maktmissbruk och tystnad. Vi har ett gemensamt ansvar för att uppmärksamma och reagera på missförhållanden så att alla studenter, alla anställda ska känna sig trygga i vetskapen om att ifall något oönskat händer kommer de att få det stöd de behöver.

Likavillkorsfrågor ingår i alla våra medarbetarutbildningar, från chefsutbildningar till information till nyanställda. Vi har handläggningsordningar att följa vid diskriminering, trakasserier och kränkande särbehandling. Vi har en omfattande likavillkorsorganisation med företrädare på alla institutioner och enheter, handläggare på fakultetsnivå och samordnare på universitetsövergripande nivå. Vi har en lång tradition av stark genusvetenskaplig forskning. Allt detta ska vi aktivera.

Vi ska också aktivera vår medmänsklighet och se och bekräfta den utsatthet som tyvärr fortfarande finns i våra miljöer. Man läker inga sår genom att låtsas som om de inte finns. Man stävjar heller inte oacceptabelt maktutövande genom att vända bort blicken och tänka att det kanske blir bättre nästa dag, nästa vecka, nästa år.

Vi har redan inlett ett arbete med att formulera Umeå universitets värdegrund, och det kommer att förstärkas under 2018. En självklar utgångspunkt är respekten för allas lika värde. Det här är inte bara en fråga om rättvisa, utan i högsta grad en fråga om kvalitet inom utbildning och forskning. Respekt för andras värde innebär en öppenhet för andras erfarenheter och villkor som kan skapa ny kunskap och bli en drivkraft för förändring. Det är akademins ansvar att vara föregångare här.

Högre studier en risk värd att ta

Varje år presenterar Universitetskanslerämbetet en analys av hur stor andel av en årskull som har påbörjat högskolestudier vid 19, 21 och 24 års ålder. Siffrorna för 2016 visar en lägre övergångsfrekvens för 19-åringarna än på flera år. Bara 12 procent – 13,9 procent av kvinnorna och 11,9 procent av männen – valde att gå vidare till högskolan, jämfört med de cirka 15 procent som påbörjade sina studier vid 19 års ålder under åren 2009-2015. Följer man upp övergångsfrekvensen till och med de år då studenterna fyller 21 respektive 24 år är siffrorna betydligt högre, men skillnaderna mellan könen ökar. Vid uppföljningen 2016 hade 43,6 procent av 24-åringarna påbörjat högskolestudier. Av dem var 51,6 procent kvinnor och 36 procent män. Om man tittar på högskolan som helhet utgör kvinnorna cirka 60 procent, och så har det sett ut under de senaste tio åren.

Det finns stora skillnader mellan kommunerna i landet, framför allt mellan större städer och glesbygd, och man kan se ett samband mellan invånarnas utbildningsnivå och övergångsfrekvensen. Det här kan förstås bli bekymmersamt för kompetensförsörjningen, och för att nå grupper som traditionellt inte söker sig till högskoleutbildning behöver kommuner, landsting, privata arbetsgivare, skolor, universitet och andra aktörer arbeta tillsammans. När arbetsmarknaden är god minskar intresset för högre studier, i alla fall kortsiktigt.

Att satsa på högre studier innebär alltså ett visst risktagande enligt principen att en fågel i handen, dvs ett jobb direkt efter gymnasiet, är bättre än tio i skogen, eller de möjligheter att påverka sin framtid som en högskoleutbildning erbjuder. Det man glömmer bort i ett sådant resonemang är att dagens jobb inte nödvändigtvis är morgondagens. Högre studier tillfredsställer inte bara individens och samhällets nuvarande behov, utan förbereder för en arbetsmarknad som är i ständig förändring.

För att återgå till uppgifterna om övergångsfrekvens kan man då fråga sig om kvinnor är mera benägna att ta risker än män eller om invånare i storstäderna är modigare än landsbygdsbor. Säkert inte. Men när man befinner sig i miljöer där man inte har så många förebilder eller föregångare kan det upplevas mera riskabelt att välja en oprövad väg. Därför är det nödvändigt att vi från universitetens sida fortsätter att arbeta för att alla studerande ska känna sig välkomna i akademin, och att dagens och framtidens arbetsgivare visar att utbildning värderas.

 

Kunskap tillsammans

Vi är inne i den samiska årstiden höstsommar. Björkarna på campus är fortfarande gröna men börjar få inslag av gult som lyser upp. Hösten är skördetid och livets höjdpunkt och inte sällan en metafor för att slutet nalkas. I utbildningsvärlden är det tvärtom. Här börjar året på hösten och luften är full av förväntan och löften om nya möjligheter.

Ett årstidstecken som förstärker känslan av nystart är att det börjar bli påtagligt trångt på cykelbanorna. Den här höstterminen har nästan 8000 nya studenter påbörjat sina universitetsstudier och totalt finns mer än 30000 studerande på olika program och kurser. För oss som arbetar vid universitetet är september månad då vi får en kick att utvecklas i våra yrken och uppdrag genom den stimulans som mötet med nya, nyfikna studenter innebär.

Kunskap är en levande företeelse, vare sig det handlar om teoretisk utveckling, empiriska upptäckter, erfarenhetsbaserat kunnande eller konstnärlig produktion. Kunskapen är inte statisk, och därför kan den heller inte förpackas och förmedlas i färdig form, utan måste hela tiden skapas på nytt. Universiteten uppstod för att människor ville söka kunskap tillsammans, och den idén fortsätter att genomsyra högre utbildning. Det betyder att en av universitetets viktigaste funktioner är att vara en mötesplats.

Människor är sociala varelser och vi lär oss genom att bryta våra idéer mot varandra, skapa nya sammanhang och förändra våra perspektiv. Vi får nya insikter genom att mötas och interagera, med varandra, med textböcker, med forskningsresultat och med vår omvärld. Mitt och många andra lärares mål är att vi aldrig ska lämna en lektion utan att känna att vi själva har lärt oss något. Den kunskap vi har med oss när vi går in i lektionssalen växer och förändras i mötet med studenterna, studenternas kunskaper utvecklas i mötet med lärarna och tillsammans kommer vi längre än någon av oss hade klarat på egen hand.

Så ett varmt välkommen till alla nya och återvändande studenter! Ni gjorde rätt när ni kom hit till Umeå universitet. Ni är en tillgång för universitetets lärare och forskare, för det är bara tillsammans som vi kan driva kunskapen framåt. Ta chansen att gå utanför gränserna för era egna ämnen och program och utforska vilka nya perspektiv som öppnar sig när ni berättar för andra studenter vad ni studerar och får ta emot deras berättelser tillbaka. Ställ frågor och pröva det ni lär er mot nya teorier och andras kunskaper och erfarenheter. Utnyttja biblioteket, studieverkstan, studentkårernas och föreningarnas aktiviteter, caféerna, möjligheterna till sport och friluftsliv och alla andra mötesplatser som finns. Använd cykelhjälm. Och för guds skull, låt inte era lärare lämna lektionen utan att de har fått lära sig något nytt.

Innovationsplattform Norr

Universitetet har under senare år stärkt sitt engagemang för samarbeten i Norr. Sedan tidigare har Umeå universitet ett samarbetsavtal med UiT – Norges arktiska universitet, men under året har vi också anslutit oss till Joint Arctic Agenda, ett samarbete mellan UiT, University of Lapland, University of Oulu, Luleå tekniska universitet för att stärka forskningen och utbildningen i regionen. Nu är det också dags att stärka samarbete mellan lärosäten i Norra Sverige och agera gemensamt på den nationella nivån. Därför passade Umeå universitet, Luleå tekniska universitet och Mittuniversitet på att presentera ett gemensamt forsknings- och utbildningsinitiativ med namnet Innovationsplattform Norr för Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och för forskning, under hennes besök i Luleå. Inbjudan till denna träff kom från Luleås kommunalråd Niklas Nordström som vid mötet underströk att de stora kommunerna i Norra Sverige mer än välkomnade detta initiativ.

En grundidé för denna gemensamma satsning i Norr är att möta de utmaningar som har lagts fram av regering och andra aktörer i olika sammanhang. Här kan det nämnas landsbygdsutredningens önskan att stödja utveckling även utanför storstadsområden, men också utbildningsdepartementets ambition att kunna tillhandahålla utbildning som är attraktiv och tillgänglig i hela landet, under hela livet och för hela världen.

För statliga aktörer finns det anledning att förhålla sig till dessa målsättningar. I Innovationsplattform Norr fokuserar vi följande områden som är angelägna för den framtida utvecklingen i Norr och där vi kan bidra med kunskap och expertis:

  • Utveckla framtidens lärande mot mer flexibla former
  • Förädla de arktiska styrkorna, inte minst naturresurser och klimat, och utveckla näringslivet på ett hållbart sätt
  • Utveckla nya modeller för attraktiva arktiska samhällen som inte kräver hög befolkningstäthet, inte minst med hänsyn till vård och annan samhällsservice

Ett tema som går på tvären genom alla dessa teman är behovet av en fungerande digital men också fysisk infrastruktur. Den behövs inte bara att underlätta för kontakter inom regionen utan också för integrationen med andra delar av världen.

Varför krävs det då en innovationsplattform och vad är mervärden som skapas genom en sådan? En viktig aspekt är att processen kring plattformen kräver att deltagare inom regionen identifierar och utforskar sina styrkor och unika egenskaper och mobiliserar sin potential för en positiv samhällsutveckling. Norra Sverige rankas redan idag som en av de ledande regioner i Europa när det gäller innovationer. Tillgången till kompetens med tre universitet på mindre än 900 000 invånare i de fyra nordligaste länen innebär att det finns goda förutsättningar att utveckla sätt att hantera glesa strukturer, en åldrande befolkning på många håll och kallt klimat. Norra Sveriges geografi har kanske till och med varit en viktig drivkraft för innovation och lett till att universiteten tidigt har satsat på flexibla utbildningssätt och digitala lösningar inom t.ex. medicinsk försörjning men också bidragit till innovativa sätt att förvalta regionens naturresurser.

I en tid av global konkurrens är det dock viktigt att man fortsätter att utveckla attraktiva samhällen där människor vill och kan leva och försörja sig i men också att se till att innovationer kommer andra utanför regionen tillgodo. Det är därför läge att höja ambitionsnivån. Innovationsplattform Norr är för de tre nordliga universiteten ett sätt att arbeta för att nå dessa mål tillsammans med regionens privata och offentliga aktörer.

Därför har vi föreslagit ministern att satsa ekonomiskt på detta samarbete. Större anslag för utbildning och forskning ska inte bara kompensera för högre kostnader utan också vara en investering i regionens och Sveriges välfärdssamhälle och framtida konkurrenskraft.

Ministern lyssnade noga och en första reaktion kan höras på P4 Norrbotten.

Samma dag som mötet i Luleå släppte regeringen också nyheten att Polarforskningssekretariatet, myndigheten med uppdraget att samordna svensk polarforskning, skall flytta till Luleå. Jag tror att detta kommer att gynna Polarforskningssekretariatet och det innebär också att universitetets engagemang i arktiska frågor snabbt kan komma till nytta även i detta sammanhang.

När det gäller Innovationsplattform Norr kan man nog konstatera fortsättning följer

Hälsningar från Arjeplog

Att vara ute och berätta om den forskning som bedrivs vid Umeå universitet är en viktig del av forskningsprocessen. Ibland innebär det att man måste lämna campus och beger sig till de miljöer där intressenterna finns. Universitetets samiska forskningscentrum Vaartoe hade valt att genomföra årets samiska forskningsdag på Silvermuseet i Arjeplog. Silvermuseet har under de senaste åren etablerat sig som en viktig forskningsnod i den norrländska glesbygden med arkeologer, ekologer, statsvetare och jurister, som delvis är anställda på museets forskningsprojekt eller av praktiska skäl har förlagt sin vardagliga gärning till Arjeplog.

Vaartoe föreståndare Patrik Lantto välkomnar till Samiska forskningsdagen

Mer än 40 personer hade samlats, varav ungefär en tredjedel från Umeå universitet medan de övriga deltagarna representerade olika samiska aktörer eller aktörer med samiska intressen.

Temat för dagen var hur forskningen kan komma det samiska samhället till godo. I presentationerna talades bland annat om behovet att förankra forskningsfrågorna och forskningsprocessen bland dem som berörs, och har dessa som partner i forskningsprocessen snarare än som ’forskningsobjekt’, eller att ’dekolonisera’ forskningen. Detta sätt att generera forskningsfrågor eftersträvas idag t.ex. i Kanada eller Nya Zeeland och den underliggande idén är nog relevant långt bortom urfolksfrågor.

Om man hårdrar idén blir det tydligt att det finns en del problem: dels förutsätter ansatsen en samsyn bland den grupp som berörs vilket i ett land som Sverige som i World Value Survey karakteriseras som det mest individualiserade landet i världen, nog mycket sällan finns. Dels krävs det att gruppen har förmågan att formulera genuina forskningsfrågor som verkligen genererar ny kunskap, vilket är en svår uppgift eftersom det förutsätter vetskap av den befintliga kunskapen. Och inte minst krävs det att man överhuvudtaget är intresserat att vara involverad i forskningen. Det sista skulle inte minst vara ett problem för kritiska samhällsforskare eftersom långt ifrån alla verksamheter välkomnar kritiskt granskning.

En mindre extrem tolkning är däremot att god samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning förutsätter ett engagemang med de människor som berörs av forskningen. Detta är en fråga om etik men också en fråga om kvalitet. Genom att bygga långvariga relationer till olika samhällsaktörer och involvera dem på olika sätt finns det möjlighet att identifiera relevanta frågeställningar och perspektiv. Genom att återkoppla forskningsresultat skapas förtroende, partnerskap och förhoppningsvis samhälleligt ’impact’. Vaartoes forskningsdag är ett bra exempel på ett sådant relationsbyggande och samverkan och den var väl värt resan till Arjeplog.

Det är dock viktigt att inte glömma en annan viktigt etisk utmaning som forskningen behöver förhålla sig till, nämligen att förse samhällen och dess medborgare med den bästa möjliga kunskap som finns att tillgå. Det är nog det ultimata skälet för den offentliga finansieringen av universitet och forskning. Som Ingela Bergman från Silvermuseet, värden för dagen, uttryckte det så är peer review av forskningsidéer och forskningsresultat fortsatt det bästa sättet att säkerställa detta.

 

Bästa medarbetare – välkomna tillbaka till ett nytt läsår!

Jag hoppas att ni alla har haft en skön sommar även om vädret i Sverige kanske inte alltid varit på topp, och de där medelhavsvarma sommardagarna som brukar kunna infinna sig i juli eller början av augusti inte riktigt nådde ända upp till Norden i år. Själv har jag njutit av några veckors ledighet tillsammans med släkt och vänner. Jag är nu tillbaka på campus och precis som i början av sommaren är det en speciell känsla av lugn och tomhet, så här veckorna innan alla studenter dyker upp och universitetet börjar sjuda av liv igen. Jag vet att forskningsintensiteten brukar vara hög på våra institutioner även under sommaren så nog pågår det aktivitet allt, men det syns inte lika bra på utsidan.

Aktivitet, och en ganska så turbulent sådan har det också varit utanför universitetsvärlden. Jag tänker då på alla turer som varit kring Transportstyrelsen och de politiska konsekvenser som den affären fått. Turbulent inom politiken är det också internationellt, i synnerhet när det gäller det amerikanska etablissemanget. Jag har inte gjort någon vetenskaplig analys men det måste ha skrivits hundratals spaltmeter om allt som sägs av Donald Trump och vad som händer i hans administration. Ifrågasättande av vetenskapliga rön är vardag för oss forskare, men då ska det ifrågasättas utifrån rätt perspektiv. Att fullständigt förkasta aktuell forskning och förbjuda ordet ”klimatförändring” och istället kalla det för ”extremt väder” tyder på okunskap och en ovilja mot att arbeta för globala mål till förmån för amerikanska särintressen. Det är i sådana röriga lägen som det är skönt att veta att vi som lärosäte kan stå för något stabilt och långsiktigt, och våra viktigaste uppgifter är att via utbildning och forskning främja kunskapsutveckling, vetenskaplighet och transparens.

Som jag summerade i mitt blogginlägg innan sommaren så har det gångna läsåret varit mycket händelserikt och bra. Mina förhoppningar är att även det läsår vi har framför oss kommer att bli lika bra, eller varför inte ännu bättre. Om vi ser till utbildningssidan så ser det lovande ut. Universitetets antagningssiffror för höstterminen är bland de starkaste i landet, och där flera lärosäten backar med avseende på antalet studenter så går vi mot strömmen och antar fler än tidigare läsår. Vi får nu hoppas att de studenter som antagits också dyker upp i samband med terminsstarten om några veckor.

Vad kan vi då förvänta oss av det nya läsåret förutom att vi förhoppningsvis får tillräckligt med studenter till våra utbildningar? En intressant utredning som vi har all anledning att följa är den resurstilldelningsutredning som regeringen tillsatte under våren och som leds av en av mina tidigare rektorskollegor, Pam Fredman, fram till i somras rektor på Göteborgs universitet. Pam kommer inom ramen för utredningen att hålla dialoger med lärosätena och jag ser fram mot dessa dialogmöten som kommer att vara viktiga arenor för inspel från oss i verksamheten. Det har tidigare gjorts ett par utredningar om resurstilldelningssystemet som inte resulterat i några större konkreta förändringar, men vi får hoppas att den här leder till en reformering till det bättre, där jag framförallt efterlyser en större flexibilitet kring hur vi kan utnyttja de statliga anslagen vi får för utbildning och forskning.

Det känns bra att vara tillbaka efter ledigheten och nu ser jag fram emot att få lära känna och arbeta tillsammans med universitetets nya fakultetsledningar som tillträdde vid halvårsskiftet. Den här hösten blir spännande.

Återigen, varmt välkomna tillbaka efter sommarledigheten!

Snart ett helt år – ett bra år!

This article is available in English

Vi är inne i midsommarveckan och jag inser att det bara är några dagar kvar tills det att jag haft förmånen att inneha rektorsposten vid Umeå universitet under ett helt år – ett första år. Hur har året varit, sett ur en rektors perspektiv? Jag tänkte på dessa rader ge er en liten inblick i mitt första år som rektor och göra små djupdykningar i sådant som funnits på agendan.

Efter en intensiv avslutande period vid mitt gamla lärosäte i Stockholm så tillträdde jag den 1 juli 2016 och var då på plats på universitetet för att för första gången på riktigt träffa mina nya medarbetare. Då hade våren redan ägnats åt att rekrytera de övriga i universitetsledningen och det kändes mycket bra med vetskapen att den nya ledningen var brett förankrad vid universitetet. Att komma som ny rektor till ett av Sveriges stora och breda universitet och ha en vetskap om att mina kollegor i ledningen har goda kunskaper om verksamheten vid alla fakulteter kändes mycket tryggt.

Sommaren rivstartade sedan med ett besök på Gotland och Almedalen. Här fick jag snabbt bekanta mig med några av universitetets forskare som var på plats och presenterade sin verksamhet, samt några av universitetets närmaste samarbetspartners på det regionala planet. Sommarveckorna flöt sedan på i lugn takt vilket gjorde att jag också kunde landa bra i Umeå och mitt nya boende, samt få gott om tid att bekanta mig med såväl universitetet (i skrift) och Umeå med omnejd (via många spännande utflykter).

En levande myllrande plats
I augusti körde vi sedan igång på allvar. Ledningen träffades under ett lunch-lunch-internat och hade intressanta diskussioner om det kommande uppdraget. Augusti fortsatte med många interna möten och i slutet av månaden kom alla nya och gamla studenter tillbaka till campus, och plötsligt förvandlades universitetsområdet till en levande myllrande plats som verkligen upplevdes som en kontrast mot sommarens stiltje. Verksamheten var i full gång. September inleddes med kunglig glans, då forskningsprojektet Future Forests som universitetet driver tillsammans med bl.a. SLU, gjorde en exkursion till skogarna kring Vindeln för att där inför kungen och ett antal andra inbjudna gäster sprida kunskap om vilka resultat projektet lett till.

Under hösten inleddes också ledningens besök vid universitetets institutioner och enheter. Besöken började hos Idrottshögskolan i början av oktober 2016 och avslutades i slutet av maj i år med ett besök vid Pedagogiska institutionen. De här besöken har för oss i ledningen varit mycket betydelsefulla. Vi har fått en god inblick i verksamheten hos er alla genom många intressanta presentationer, och vi har också kunnat ta del av de utmaningar som ni står inför i det dagliga arbetet. Några av de gemensamma utmaningar vi har är finansiering och hanterande av infrastruktur, resurser till forskning och utbildning samt rekrytering och anställningsfrågor. Det här är något som vi gemensamt måste arbeta mer med.

Sätter Umeå universitet på kartan

Denis Mukwege, hedersdoktor vid medicinska fakulteten 2010, överläkare, Panzisjukhuset i Bukavu, Demokratiska republiken Kongo.

Hösten fortsatte med många spännande möten och händelser såväl internt som externt. I samband med Årshögtiden besöktes vi av Dennis Mukwege, en av universitetets hedersdoktorer. Dennis Mukwege har genom sina insatser betytt mycket för utsatta kvinnor och barn i inbördeskrigets Kongo.

Förutom ett fascinerande föredrag och diskussion med doktor Mukwege så var det också premiär för filmen ”The man who mends women” som visar hur han vid Panzisjukhuset jobbat med denna livsviktiga uppgift. Årshögtiden var också ett fint inslag i höstmörkret och personligen är jag mycket stolt över att numera vid speciella tillfällen få bära universitetets vackra rektorskedja. Jag fick också under hösten möjlighet att för första gången vara med på Umegalan och slogs där av vilken kraft och fart det är i Umeås entreprenörsanda och näringsliv.

I början av december ordnades en kickoff för Umeå Lunar Venture, ett projekt som verkligen kommer att sätta universitetet på kartan. En grupp studenter och forskare kommer att bli först i världen med att mäta det elektriska fältet på månens yta och samtidigt blir Umeå universitet det första svenska lärosäte att landa på himlakroppen. December är också Nobel-månaden, och universitetet besöktes av Edward Moser som delade 2014 års Nobelpris i fysiologi eller medicin för sina upptäckter om hjärnans positioneringssystem. En fullsatt Aula Nordica kunde ta del av en mycket spännande och givande föreläsning. I samband med prisutdelningen av SciLifeLabs och tidskriften Science vetenskapliga pris för bästa avhandling kunde vi glädjande se att David Seekell, en av universitetets Wallenberg Academy Fellows och verksam vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, var en av 2016 års fyra pristagare.

Fördjupat samarbete med nordliga universitet
Vi passerade årsskiftet och de återkommande Västerbottensveckorna på Grand Hôtel i Stockholm bjöd som vanligt på evenemang där universitetet var representerade. Dels deltog vi med presentationer under Skogens dag och sedan arrangerade universitetet Kunskapsnoden som i år gick under temat Arktis. Forskning i frågor som rör Arktis och den norra regionen är något som engagerar forskare vid samtliga av våra fyra fakulteter, och det är roligt att se att vårt universitetsövergripande forskningscentrum Arcum idag har mer än 300 forskare knutna till sin verksamhet.

Vi har valt att prioritera Arktis som tema under 2017 för att ytterligare profilera de insatser som Umeå universitet gör för den norra regionen, och de presentationer och den diskussion som hölls under Kunskapsnoden var ett bra avstamp för detta. I den andan har också universitetsledningen och några av universitetets forskare besökt vårt alliansuniversitet i Tromsö, där vi diskuterade hur vi ytterligare ska kunna fördjupa vårt samarbete. Inom ramen för det arbetet har vi så vidgat samarbetet och Umeå universitet ingår numera i the Joint Arctic Agenda som är ett samarbete mellan universitetet i Tromsö, universiteten i Oulu och i Rovaniemi, samt med Luleå tekniska universitet.

Hans Adolfsson och Peter Sköld, föreståndare för Arcum, vid invigningen av forskningskonferensen ICASS IX

Ett ytterligare bevis på att vi är att räkna med när det gäller forskning kring det nordliga området är arrangemanget av ICASS IX, en stor forskningskonferens med fokus på humanistiska- och samhällsvetenskapliga frågeställningar kopplade till Arktis. Konferensen samlade den imponerande summan av över 800 forskare från olika länder här på campus under några dagar i början av juni.

Invigning av forskningsfartyget r/v Botnica vid Umeå marina forskningscentrum i Norrbyn.

Internt på universitetet har vi under våren sedan haft ett antal invigningar av olika karaktär. Två av universitetets fokusmiljöer, Common ground på Norrlands universitetssjukhus och MIT-place i MIT-huset invigdes med pompa och ståt, och sedan har vi berikats med en mycket avancerad forskningsrestaurang knuten till Restauranghögskolan. Att utveckla universitetets campusområden är en kontinuerlig process och bra formella såväl som informella lärmiljöer är något vi alla vinner på. När vi nämner invigningar så har jag också haft den stora äran att döpa universitetets nya forskningsfartyg r/v Botnica, som har sin hemmabas vid Umeå marina forskningscentrum, UMF, i Norrbyn.

Värdegrunden ligger i fokus
Våren innebar också förändringar i universitetsledningen när Anders Fällström lämnade sin post som vicerektor för att ta upp rektorsjobbet på Mittuniversitetet. Lycka till Anders! Under våren har regeringen också beslutat om nya externa ledamöter till universitetets styrelse. Vi tackar därmed av Lennart Evrell som avgående styrelseordförande och hälsar Chris Heister välkommen som ny. Övriga nya ledamöter är professor Sophia Hober från KTH, samt två personer med förflutet vid Umeå universitet, professor Mohammad Fazlhashemi, nu verksam vid Uppsala universitet, samt länsrådet Lars Lustig.

Under våren inleddes också universitetets arbete med värdegrundsfrågor. Universitetsstyrelsen lyfte redan under hösten 2016 frågan om hur vi långsiktigt kan arbeta med etiska frågor inom organisationen och gav då mig som rektor i uppdrag ge förslag på hur detta kunde genomföras. Efter diskussioner i ledningen landade vi i att med utgångspunkt i den statliga värdegrunden, som gäller alla statligt anställda, diskutera hur densamma bäst kan implementeras i vår akademiska verksamhet. Efter den inledande diskussionen under vårens chef- och prefektmöte har ledningen nu gett ett uppdrag till samtliga verksamheter vid universitet att under hösten 2017 ta upp den frågan och på ett konkret sätt leta fram och diskutera exempel där värdegrunden ligger i fokus.

Det här är en fråga som ständigt måste hållas levande och där vi hela tiden måste veta vart vår etiska kompass pekar. Oredligheter, små som stora, ska inte förekomma inom universitetet.

Imponerande möten
Vårterminen har nu precis avslutats och på samma abrupta sätt som vi i augusti påmindes om att universitetet har mer än 30 000 studenter så märktes det lika tydligt när maj övergick i juni och i stort sett samtliga studenter lämnade campusområdet. Visst var det liv och rörelse den första helgen i juni med Brännbollsyra och allt, men efter nationaldagsfirandet låg campus ganska öde – nja inte helt öde dock. När terminen tar slut börjar konferenssäsongen, och det är imponerande vilka möten vi har fått förtroende att arrangera.

Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, möter Hans Adolfsson och forskarna Erland Mårald och Jan Karlsson.

Först ut var kunskapsseminariet om klimatfrågan som är ett led i regeringens arbete med att föra ut och diskutera viktiga samhällsfrågor med utgångspunkt i den senaste forskningspropositionen ”Kunskap i samverkan”. Seminariet inleddes av ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, vilket följdes av presentationer från Umu-forskare, och sedan en avslutande paneldiskussion. Den stora Arktis-konferensen har redan nämnts ovan, och universitetet har sedan tillsammans med SLU och Kungl. Vetenskapsakademien stått värd för ett stort jubileumssymposium för att fira Knut & Alice Wallenbergs stiftelse som i år fyller 100 år. Vid symposiet vars tema var riktat mot infektionsforskning medverkade ett antal av världens ledande forskare inom området, däribland professor Emmanuelle Charpentier.

Ett bra lärosäte
Som nämndes i inledningen – vi är nu i midsommarveckan och en sommar med lite lugn och ro väntar förhoppningsvis alla medarbetare vid universitetet. Det har varit ett i alla avseenden händelserikt år, där jag nu som rektor börjar känna mig lite varm i kläderna. Umeå universitet är ett bra lärosäte. Vi har en öppenhet och ett samarbetsklimat som vi ska vara rädda om. Vi gör bra ifrån oss både inom utbildning, forskning och samverkan, och det med mycket gott stöd från universitetets förvaltning.

Nu ska vi dock passa på att njuta av sommaren och jag önskar alla medarbetare en riktigt skön sådan. På återseende till hösten!

Arktisk bibliometri

För två år sedan publicerade VR en bibliometrisk studie kring polarforskning som konstaterar att Stockholm är självklart centrum för polarforskning i Sverige. Umeå universitet framstår i VRs kartläggning som en tämligen oväsentlig plats för svensk polarforskning. Mot denna bakgrund kan det verka något märkligt att mer än 700 polarforskare, många med bakgrund inom samhällsvetenskap och humaniora, men också medicinare och naturvetare samlas under slutet av veckan i Umeå  för 9th International Congress of Arctic Social Sciences (ICASS IX). Antalet deltagare och sessioner gör den till den i särklass största ICASS-konferensen hittills. International Arctic Social Science Association (IASSA) som står bakom ICASS-konferenserna har dessutom under de senaste tre åren letts av Peter Sköld och Arcum. Uppdraget som IASSA:s president har bl.a. inneburit att Peter har deltagit med observatörsstatus vid Arktiska rådets sammanträden. ICASS-konferensen bekräftar därmed den starka ställning som Umeå universitet åtnjuter inom det arktiska forskningsfältet.

Så hur kan det komma sig att VR kunde missa Umeås starka ställning? En närmare granskning av rapporten ger svaret. Som alltid när det gäller VR, baseras analysen på Web of Science och diskriminerar därför forskningen inom humaniora och samhällsvetenskap. VRs analytiker konstaterar dessutom att det inte finns tydliga kriterier för att avgränsa Arktis, vilket är korrekt. Man väljer därför ett antal geografiska namn som sökord för att hitta arktiska publikationer i WoS-databasen. Vid sidan om begreppet Arktis är det framför allt namn av olika platser och regioner men i synnerhet havsområden. Urvalet känns något slumpmässigt och så nämns t.ex. av någon oklar anledning Alaska som sökord medan man däremot inte listar grannregionen Yukon i Kanada.

VRs analytiker är medvetna om att deras tillvägagångsätt inte fångar alla artiklar om Arktis men Arcums styrelse blev nyfiken ändå och ville veta hur VRs analys lyckades med att fånga Umeåforskningen. Arcum fick därför genomföra en egen kartläggning. Utgångspunkten för denna är Arcums affilierade forskare och deras arktiska publikationer. En viktig förändring vid sidan om en uppdaterad sökordslista, är att Arcums analys baseras på den geografiska avgränsningen som Arktiska rådet använder och som bl.a. återfinns i Arctic Human Development Report. Detta har som följd att sökorden också omfattar bebodda platser, helt enkelt för att vi vet att det finns människor i Arktis (och inte bara havsområden). Vi antog dessutom att den arktiska regionen inte bara omfattar landområden i Nordamerika och Ryssland utan också i Norge, Sverige, Finland och Island. Resultatet är slående: VR:s mätning fångar endast 12% av de refereegranskade publikationer som Arcums egna bibliometri lyckas identifiera.

Är då VRs beskrivning av den arktiska forskningen ett problem? Man skulle kunna argumentera att det bara är en kartläggning som inte spelar så stor roll. Men VRs position inom det svenska forskningslandskapet innebär nog ändå att rapporten bidrar till att skapa en bild av vad Arktis är och vilken forskning som är relevant i sammanhanget. Genom den valda definitionen av Arktis och datakällan WoS osynliggör VRs rapport en stor del (88%) av Umeå universitets arktiska forskning. Forskning om klimatförändringar, om urfolksfrågor, om hälsa och levnadsförhållande i Norra Sverige ryms inte i den bild som VRs rapport ger. Den återskapar en klassisk kolonial bild av Arktis som en region täckt av is och snö och i stort sett utan människor. Den ger också intrycket att kunskapen om Arktis kommer från universitet utanför den arktiska regionen – i det svenska fallet från Stockholm och Uppsala.

ICASS-konferensen är ett uttryck för att denna bild är felaktig. Den visar att forskningen om de nordliga områdena inte minst görs i Norr där människor är medvetna om de vardagliga utmaningar som livet i regionen innebär. Som Arcums kartläggning har visat bedrivs det vid Umeå universitet omfattande forskning i, om, och för den arktiska regionen. Att synliggöra detta är fortfarande nödvändigt och angeläget vilket tyvärr VRs kartläggning tydligt exemplifierar.

Att vara en av de andra

Den 27 april hade Umeå universitet förmånen att få arrangera de nationella träffen för Include, nätverket för breddad rekrytering till högskolan. Det kändes väldigt rätt att mötet var förlagt till Umeå universitet som ju på många sätt kan betraktas som i sig självt ett exempel på breddat deltagande. När universitet etablerades för lite drygt femtio år sedan var det just en ökad tillgänglighet på utbildning i ett område utan starka akademiska traditioner som var en av de viktigaste drivkrafterna. Vid den tiden talade man fortfarande om den s k begåvningsreserven, människor i glesbygd, med knappa ekonomiska resurser som hade stor potential men sällan eller aldrig övervägde högre studier. Som Sveriges då nordligaste lärosäte fick Umeå universitet en enorm betydelse för att förändra bilden av högre utbildning i norr.

Samtidigt levde bilden av exklusivitet vidare, jämsides med bilden av tillgänglighet. Högskolans stora utmaning är ju att den är och ska vara både elitistisk och egalitär. Många har säkert hört talas om hur man i universitetets barndom placerade en professor i ett skyltfönster i centrala Umeå. Samtidigt som påhittet var ett skämtsamt sätt att bryta ner gränserna mellan stad och akademi, förstärkte man en känsla av avstånd genom att visa upp professorn som ett utställningsföremål.

Om man överför resonemanget till dagens arbete med breddat deltagande kan man säga att det inte är tillräckligt att universitetet finns inom räckhåll, geografiskt eller genom sitt utbud av distansutbildningar. Det handlar också om att nya studentgrupper ska ta universitetet i besittning och känna att de hör hemma här.

Med risk för att verka självupptagen tror jag att det är viktigt att återföra frågorna om breddat deltagande till sig själv. För någon tid sedan hade jag en besvärlig förkylning och hörde avsevärt sämre än vanligt. Vid ett möte där jag deltog märkte jag att jag snabbt halkade efter, både för att jag inte alltid uppfattade diskussionen och för att jag inte kunde ta plats i samtalet. Det här är förstås långt ifrån den verklighet som råder varje dag för studenter med olika typer av funktionsvariation och jag vill på inget sätt likställa min tillfälliga erfarenhet med deras. Men upplevelsen av att inte hänga med – trots att jag visste vad den berodde på – gjorde att jag kände mig dum. Det fick mig att inse hur lätt det är att överföra en känsla av misslyckande till en annan och att ge upp i stället för att ställa krav på berättigad hjälp.

Rädslan att en dag bli avslöjad som en bluffmakare lär vara ett allmänmänskligt fenomen, men kanske är oron att inte passa in större inom högskolan än på många andra håll. I arbetet med breddat deltagande behöver vi använda insikterna från vår egen vardagsvariation, kompetensmässigt, kraftmässigt och humörmässigt. Då blir det tydligt att de där andra som vi ska hjälpa in i högskolan egentligen är vi själva.

March for Science

Jag deltog i helgen i March for Science. Det var kul att se att många hade trotsat vind och kylan och deltog i promenaden från Umevatoriet till Renmarkstorget. Det blev ett mycket trevligt evenemang som gav möjlighet att prata med kollegor från universitetet och SLU och att lyssna på bra talare som belyste olika aspekter på faktaresistens och kunskapsförakt. Det skapade även en insikt om samhörighet och solidaritet, i alla fall hos mig.

En sak som kan noteras var att i stort sett alla talare påpekade behovet att bli bättre på att förmedla forskning till beslutsfattare och allmänhet. Jag uppskattar verkligen detta budskap eftersom jag har intrycket att jakten efter akademisk erkännelse och optimerat H-index ibland har gått överstyr. Visst, självklart ska vi sträva efter hög kvalitet i forskning och fira publiceringsframgångar eller stora forskningsanslag. Ibland gäller det dock att stanna upp och fundera över varför vi gör detta.

March for Science markerar kanske just ett sådant moment; en reaktion på en förtroendekris för forskningen som skapar en medvetenhet om att forskningens legitimitet måste värnas och om och om återskapas. Detta gör vi också genom att tala om vad vi gör och, som det påpekades av flera talare, genom att se forskning som en integrerad del av samhället och demokratiska beslutsprocesser.

Stort tack till alla som engagerade sig i March for Science, genom att hjälpa till i organisationen, genom att tala eller helt enkelt genom att promenera och lyssna.

 

P.S.: Ett sätt att förmedla vad man gör i forskningen är så klart att samverka med aktörer utanför akademin. Just nu har Företagsforskarskolan utlyst ett antal doktorandresurser som ger goda möjligheter att skapa eller fördjupa kontakter med företag, offentlig sektor eller civilsamhället. Så kolla gärna upp denna möjlighet till doktorandfinansiering.