Samiska veckan

Under helgen har jag deltagit i ett antal arrangemang inom ramen för Ubmejen biejvieh, samiska veckan i Umeå. Specialvisningen av den hyllade filmen Sameblod av umeåregissören Amanda Kernell var slutsåld, och filmen var precis så bra som alla filmkritiker redan hade konstaterat. Filmen handlar om en samisk kvinnas uppväxt på 1930-talet och hennes uppbrott från ett liv i Tärnafjällen. Berättelsen är en viktig historielektion och åskådliggör den svenska kolonialismens, rasismens och rasbiologins följder för enskilda människor. En scen som ger särskilt skäl att fundera är när läraren drillar barnen för att välkomna de uppsaliensiska rasbiologer som snart kommer att utsätta dem för övergrepp i forskningens namn. Men filmen behandlar även grundläggande frågor om vad som är hemma och borta, och har också relevans för att förstå situationen för dagens migranter.

Som det noterades i samtalet med regissören efter filmen är konstnärliga uttryck, och kanske i synnerhet filmer, starka verktyg för att förmedla även obekväm historia. Filmen förmår att beröra människor mer än en vetenskaplig text men kan som forskning också baseras på omfattande studier av källmaterial, vilket uppenbart var fallet för den aktuella filmen. Forskningens roll är att vara exakt och producera ny kunskap medan filmens fokus är att kommunicera. Konst och forskning blir på så vis viktiga komplement.

Därför är det även bra att se att programmet för samiska veckan innehåller en attraktiv mix av kultur och vetenskap. Själv passade jag på att närvara när Umeå universitets Centrum för samisk forskning, Vaartoe, delade ut priser för bästa examensarbeten med samisk tematik under invigningsakten på Tráhppie, det samiska kulturhuset på Gammlia. Under veckan erbjuds dessutom flera seminarier och aktiviteter där universitetets forskare presenterar och diskuterar sina forskningsresultat.

För ett arktiskt universitet som Umeå universitet bör ett sådant engagemang vara självklart – om än inte okomplicerat med hänsyn till de ovannämnda övergreppen i forskningens namn. Att samverka med Såhkie, Umeå sameförening, och bidra till samiska veckan är därför ett bra tillfälle att lyfta den samiska forskning som pågår vid Umeå universitet och sprida den till olika intressenter.

Redan sedan universitetets start år 1965 har forskning med samisk tematik spelat en viktig roll och idag har Umeå universitet också ett särskilt uppdrag när det gäller undervisning i de samiska språken. Universitetet är en viktig nod för urfolksforskning. Denna forskning är inte minst viktig med hänsyn till den fortsatta stora okunskapen kring samer och statens övergrepp mot samer som nu också har dokumenterats av Kernells film. Att det behövs större resurser för att producera och förmedla kunskap kring de många olösta historiska och dagsaktuella utmaningarna för den samiska befolkningen finns det ingen tvekan om. Förhoppningsvis kan universitetets forskning och de många aktuella samiska kulturyttringarna tillsammans ge den uppmärksamhet som krävs för att åstadkomma detta.

Jag själv ska ta del av flera programpunkter under veckan och hoppas att fler passar på att ta del av aktuell samisk kultur och ny kunskap om Nordens urfolk.

 

Samiskt jubileum

Jag kommer just från ett arrangemang under samiska veckan i Tromsö där jag just befinner mig för några möten med kollegor vid UiT – Norges arktiska universitet – när jag skriver dessa rader. Temat för dagen var samernas urfolksstatus, och det var intressant att begreppet användes i Norge redan i början av 1900-talet.

I år är det ett särskilt år för samerna i hela Norden. Den 6 februari är det 100 år sedan samer samlades till ett första gemensamt landsmöte i Trondheim för att diskutera gemensamma utmaningar och problem. Mötet var ett viktigt steg i arbetet att bli accepterat som ett folk. I Sverige erkändes samerna som urfolk 1976 och sedan FN:s internationella urfolksår 1993 firas samernas nationaldag varje år den 6 februari. Det är därför Umeå universitet flaggar med samiska flaggor denna dag.

Umeå universitet är nog det enda universitetet i världen som har renar i sin logo, men det är nog inte därför vi ska bry oss om den samiska nationaldagen. Inom ramen för det arktiska tema som universitetet satsar på under 2017 är det en självklarhet att vi också ska uppmärksamma samiska frågor. Universitetet är det givna centret för samisk forskning i Sverige och relevant forskning genomförs på alla fakulteter – och naturligtvis vid vårt Centrum för samisk forskning, Vaartoe. Internationellt är vi erkända för denna forskningstradition.

Den samiska forskningen är också forskning med hög samhällsrelevans. Att kartlägga och analysera relationen mellan det samiska folket och staten har varit ett viktigt tema under många år, men idag är också aktuella frågor kring samiskt näringsliv, hälsa och identitet viktiga för olika samiska och icke- samiska samhällsaktörer.

Det samiska samhället i Sverige är litet. Inte minst mot bakgrund av de historiska övergreppen mot samer finns det inget register, men antalet samer i Sverige uppskattas ibland till 17 000 personer, varav ca 600 bor i Umeå. Naturligtvis är också flera av universitetets anställda samer och den 6 februari är säkert en viktig dag för många av dessa. Jag vill gärna vända mig direkt till dem och önskar en bra nationaldag!

Flyttar Arktis söderut?

Förra veckan fick länet besök av den japanska ambassadören och i detta sammanhang kom han och en liten japansk delegation till universitetet. Gästerna fick önska vad de vilja höra mer om och valde den arktiska forskningen vid Umeå universitet. Arcums föreståndare Peter Sköld fick presentera verksamheten, och det var nog inte första gången han behövde göra detta inför olika nationella och i synnerhet internationella gäster.

Jag vet att en hel del undrar varför det ska riktas så mycket fokus på Arktis vid Umeå universitet, och universitetsledningens val att under 2017 fokusera olika aktiviteter som t.ex. Kunskapsnoden på arktisk forskning kanske har förvånat en del. För Sverige ligger väl ändå inte i Arktis, är vad många skulle hävda. Jag själv har förmånen att till och från diskutera denna fråga med en av mina kollegor på institutionen och det blir intressanta debatter i korridor och fikarum. För henne är Arktis ett kanadensiskt påfund som allt mer anammats också i Europa. Vårt grannuniversitet i Nordnorge, tidigare känt som Universitetet i Tromsø, heter sedan några år tillbaka UiT Norges arktiska universitet. Och även kollegor där vittnar om att idén om att Tromsö ligger i Arktis, kom som en överraskning.

Själv tycker jag att det är just detta är det spännande; Att Arktis har kommit till Europa och tycks här flyttar söderut. Jag är geograf och i min utbildning ingick det en del naturgeografi. Därför är jag medveten om att Arktis som en homogen region avgränsas av trädgräns, permafrostens förekomst, olika isotermer eller polcirkeln. Alla dessa gränser är också föränderliga men ändå tämligen stadiga i jämförelse med avgränsningar av Arktis inom olika samhälleliga sammanhang. Västerbotten och Norrbotten har ofta ingått i nordliga konstellationer; så anses man när det gäller urfolk, Barentssamarbetet och Arktiska rådet som en del av den cirkumpolära regionen Arktis. Det finns också en geopolitisk dimension, där säkerhetsfrågor har inneburit ett stort intresse för området. Klimatförändringar har naturligtvis i sig själv rönt stort intresse och insikten att polarområdena spelar roll för balansen i globala ekosystem rättfärdigar definitivt det vetenskapliga intresset för området. Även sjukdomsspridning påverkas av klimatförändringar, vilka har även inneburit ett nyvaknat intresse för arktiska sjöfartsleder och en del hittills svårtillgängliga naturresurser. Inom turismforskning har det ökande resande till Arktis med hänsyn till klimatförändringarna bland annat karakteriserats som Last chance tourism. Med andra ord är intresset för Arktis mångfacetterat och problemställningar många.

Därför är det inte så märkligt att många aktörer ser det som intressant att positionera sig som arktiska eller att diskutera norra Sverige som en del av den arktiska regionen. Innebörden av sådana val är ett intressant forskningstema för samhällsvetare och humanister oberoende om man tycker att Umeå ligger i Arktis eller inte.

Umeå universitet är idag ett av de största universiteten inom det cirkumpolära området och den forskning som pågår på våra fakulteter är viktigt för människorna i Norr. Arcum och Vaartoe, vårt centrum för samiska forskning, är välkända noder i dessa nordliga forskningsnätverk och även vår verksamhet på CIRC på Abisko Naturvetenskapliga station bidrar med mycket viktig kunskap kring klimatförändringar i Norr. Innehavaren av H. M. Konung Carl XVI Gustafs professur i miljövetenskap 2017–18, Grönlandsexperten John Anderson, professor vid Loughborough University i England, kommer att förstärka denna verksamhet ytterligare. Under året kommer vi dessutom att vara värd för International Congress of Arctic Social Science IX. Och säkert kommer även Kultur på campus ha det ena eller andra inslaget med arktisk kultur.

Jag är övertygad att vårt arktiska år kommer att hjälpa till att positionera oss ytterligare som stark kunskapsnod i Norr och leda till nya spännande forskningsprojekt och samarbeten. Året kommer att bidra med relevant kunskapsinput till den pågående diskursen om Arktis, och jag tror det kommer att bli stimulerande och riktigt kul!

Framtid och utbildning

Familjen Flintas skapare, William Hanna och Joseph Barbera, låg också bakom den tecknade TV-serien Jetsons, om en familj på 2060-talet. Medan humorn i Familjen Flinta byggde på stenåldersvarianter av 1960-talets teknologi, så var de humoristiska effekterna i Jetsons baserade på 1960-talets vardagsliv i science-fiction-tappning.

En central figur i serien var hushållsroboten Rosie, i styvstärkt förkläde och spetshätta, som skötte hemmet åt familjen Jetson. Från sin 1960-talshorisont kunde Hanna och Barbera föreställa sig en teknologiskt utvecklad framtid där städning, matlagning och barnpassning utförs av robotar. Deras framtidsvision innehåller däremot ingen som helst medvetenhet om sociala och demografiska förändringar, allra minst den genusrevolution som låg bara några år framåt i tiden.

Jag blev påmind om Rosie när jag besökte demonstrationsdagarna Interaktivitet i smarta miljöer 10 och 11 januari där 65 studenter från datavetenskap, interaktionsdesign och arbetsterapi visade prototyper för interaktiva intelligenta system. Förevisningen utgjorde avslutningen av en fakultetsöverskridande projektkurs. Studentprojekten tog fasta på såväl genusfrågor som behoven hos en åldrande befolkning och de utmaningar som möter människor med funktionshinder.

Designförslagen kombinerade ingenjörskunnande med sociala, kognitiva och emotionella dimensioner och hade ett integrerat hållbarhetstänkande. Här fanns en sittdyna av mormorsrutor som skickar signaler när den som använder den har suttit stilla för länge. Här fanns armband som stimulerar fysisk aktivitet och spel som uppmuntrar till samarbete och tränar den sociala förmågan hos hemmasittande ungdomar. Här fanns smarta lyktstolpar som kunde ge information om den tryggaste gångvägen samtidigt som deras ljus kunde regleras med hjälp av en smartphone. Demonstrationsdagarna visade de kreativa lösningar och den behovsstyrda innovation som kan bli resultatet när humanvetenskaper och teknikvetenskaper samverkar.

Framtidsvisioner, inklusive humoristiska sådana, har i högsta grad ett bäst-före-datum. Familjen Jetsons framtid är redan förlegad eftersom den var blind för andra utvecklingsvägar än en uppdatering av 1960-talets teknologi. Hannas och Barberas science-fiction-komedi utgick från en grundmurad framtidstro där jordens resurser fortfarande framstod som outtömliga och tekniska landvinningar skulle lösa alla problem. Bilden ser annorlunda ut idag.

Våra utbildningar har självfallet också blinda fläckar och det är svårt att tänka utanför invanda mönster. Det här gäller i synnerhet arbetslivsanknytningen där vi gärna vill se en direkt linje från utbildning till anställning. Men i universitetets uppdrag ingår också att forma framtidens arbetsliv genom att förutse en utveckling som ännu inte har skett. Umeå universitet har fördelen att vara ett bredduniversitet där samtliga utbildningsområden finns representerade. Det innebär att vi kan hämta inspiration från alla fakulteter för att utveckla utbildningar där oväntade ämneskombinationer leder till ny kunskap för en föränderlig framtid. Samarbetsprojektet Interaktivitet i smarta miljöer är ett exempel på hur ett sådant arbete kan se ut.

Varmt välkomna tillbaka efter ledigheten!

Jag vill börja med att hälsa alla välkomna tillbaka till ett nytt år och en ny termin. Även om året precis börjat har det redan hänt en hel del. Universitetsledningen inledde som planerat i höstas en rundvandring på campus för att besöka institutioner och enheter vid universitetet. Eftersom det finns många att besöka har vi under hösten bara hunnit med ett mindre antal, men ambitionen är att vi under det kommande året ska hinna med att genomföra besök hos er alla. Institutionsbesöken är mycket värdefulla för ledningen då det ger oss en bra bild av vad som sker i verksamheten vid universitetet. Det är också en möjlighet för er alla att lyfta de frågor och utmaningar som ni har och som vi tillsammans kan jobba vidare med.

Ledningen har börjat året ambitiöst och vi har redan hunnit med fyra besök. Hos Handelshögskolan fick vi en uppdatering om hur ackrediteringsprocessen fortlöper och det är glädjande att vi nu ser ut att ha nått slutstadiet på det arbetet. Vid besöket hos institutionen för kliniska vetenskaper diskuterade vi bland annat utbildningsfrågor och i synnerhet LP4U, det vill säga vår läkarutbildning på fyra orter.

I måndags besökte vi Konsthögskolan och pratade mycket om deras speciella ställning med utbildning och forskning på konstnärlig grund på ett lärosäte där huvuddelen av verksamheten vilar på vetenskaplig grund. Det är imponerande att se vilken verksamhetsbredd vi har inom konstutbildningen. Vid besöket på institutionen för tillämpad fysik och elektronik diskuterade vi frågor kring rekrytering och samarbeten mellan lärosäten. Besöken kommer som jag nämnde ovan att fortsätta under resten av året och jag ser fram mot att få ge korta kommentarer om dessa möten i kommande blogginlägg. 

Förutom institutionsbesök och interna möten har jag också hunnit med ett antal externa möten. I förra veckan träffade jag och ett antal rektorer ledningen för Göran Gustafssons Stiftelse, som årligen delar ut mycket prestigefyllda priser i ett antal naturvetenskapliga och medicinska ämnen. Vi har genom åren varit ganska framgångsrika, med pristagare framförallt inom kemi, medicin och molekylärbiologi. Lite förvånande är att vi kommit sämre ut när det gäller pristagare inom fysik och matematik, speciellt med tanke på att vi också har stark forskning i om dessa områden. Jag hoppas att vi i framtiden kommer att se en förändring här.

Sedan har jag tillsammans med delar av ledningen deltagit i SUHFs årliga dialogseminarium mellan forskningsfinansiärer och lärosätesledningar. Föga förvånande handlade årets seminarium mycket om regeringens forskningsproposition som släpptes i slutet av november. Statssekreteraren var inbjuden för att ge en kort presentation av densamma, och sedan diskuterades teman som ligger högt på agendan, dvs finansiering av forskningsinfrastruktur, hur ska forskningsproppens betoning av samverkan konkretiseras, samt öppen tillgång till vetenskaplig produktion. När det gäller forskningsinfrastruktur handlade mycket av diskussionen om hur vi långsiktigt ska kunna finansiera driften av de tunga investeringar som gjorts, det vill säga anläggningar som ESS, MAX IV och SciLifeLab.

Viktiga investeringar som för att de ska hålla på sikt och vara attraktiva, kräver att Sverige också satsar på såväl drift som nyinvesteringar i desamma. Samtidigt får vi inte glömma bort finansieringen av den lokala infrastruktur som vi har på lärosätena, det är något som lätt försvinner i debatten, men som är direkt avgörande för att vi ska kunna bedriva vår dagliga verksamhet, såväl inom utbildning som inom forskning. Här vilar nu ansvaret till stor del på oss själva, och det är något vi måste ta höjd för när vi planerar för framtiden.

När det gäller hur samverkan kommer att styra hur medelstilldelningen till universitet och högskolor ser ut finns ännu inga konkreta förslag, men jag delar till fullo Uppsala universitets rektor Eva Åkessons inlägg, att så länge det saknas tydliga kriterier för hur samverkan ska bedömas så bör heller ej detta vara en parameter i resursfördelningen.

Den här veckan fortsätter med en utblick mot den internationella scenen. Jag befinner mig just nu i Glasgow i Skottland för att delta i en workshop på temat ”Fundamental and Institutional Values in Practice” anordnad av Magna Charta Observatory, vars uppgift är att bevaka och försvara grundläggande akademiska värden och rättigheter. Det är frågor som är av yttersta vikt idag när akademiska värden ifrågasätts från såväl politiken som näringslivet. Jag ser fram mot två spännande dagar med intressanta föredrag och diskussioner.

 Än en gång varmt välkomna tillbaka efter helgernas ledighet! 

God jul och gott nytt år!

Hjälp, vi är redan inne i julveckan, hösten har gått i en rasande fart och det har hänt mycket under de snart sex månader som jag har haft förmånen att vara rektor för Umeå universitet. Ni undrar kanske hur det känns att komma som ny till en så stor organisation som universitetet är? Det gjorde jag också innan jag tillträdde posten som rektor. Att ta över ansvaret för en organisation med runt 4 300 anställda och över 30 000 studenter sätter onekligen lite press på en, och det var med stor respekt som jag infann mig på kontoret den 1 juli i år. Jag är övertygad om att det är en känsla jag delar med många av er som kommer till universitetet för första gången, oavsett om det är som ny student eller som nyanställd medarbetare på någon av universitetets institutioner, centrum eller enheter. Nu, så här ett halvår senare, när jag ser tillbaka på den tid jag har varit här inser jag vilken otroligt bra och dynamisk arbetsplats Umeå universitet är.

Vad är det då som gör universitetet så bra? I mina ögon är det universitetets största och viktigaste tillgång – det vill säga ni, alla studenter och medarbetare som verkar på något av våra fyra campusområden. Utan er skulle universitetet inte vara den fantastiska plats som det är. Jag har haft förmånen att under året träffa en del av er i olika sammanhang och det har varit många stimulerande möten där vi pratat om universitetets kärnområden, utbildning, forskning och samverkan. Jag ser därför fram emot mer av den varan när vi återtar arbetet efter några dagars välbehövlig vila efter helgerna.

Ni undrar kanske också hur det går för universitetet? På den frågan kan jag bara säga att det går bra. Under året är det många av våra forskare som fått fina bidrag från olika finansiärer och vi kan också glädja oss åt att flera av våra medarbetare och studenter fått fina priser och utmärkelser. Jag tycker det är något som vi alla ska glädjas över, oavsett om vi själva kanske inte fick den utdelning vi hoppats på under året. Det kommer ju ett nytt år, och med det nya möjligheter.

2017 står för dörren och vad kan vi då vänta oss av det kommande året? En sak som är säker är att nästa år delvis kommer att gå i granskningens tecken. Universitetskanslersämbetet kommer under året att genomföra fyra större utvärderingar av våra olika utbildningar. Dels kommer vi att delta i pilotgranskningarna av vårt kvalitetssäkringssystem samt av våra lärarutbildningar. Sedan kommer UKÄ också att påbörja granskningen av utbildning på forskarnivå, och genomföra den tematiska utvärderingen av hur vi arbetar med hållbar utveckling inom våra utbildningar. Det här kommer att kräva mycket jobb och ett stort engagemang av såväl ledning, medarbetare och studenter, men jag är övertygad om att vi tillsammans kommer att visa granskningspanelerna att vi håller måttet.

2017 kommer också att vara ett år då vi sätter Arktis i fokus. Forskning i frågor som rör Arktis och den norra regionen i ett brett perspektiv, från såväl miljö och klimat till hälsa och samhällsutveckling är något som många delar av universitetet bidrar till. Under det kommande året planerar vi att visa upp den forskningsbredd universitetet har – först ut är Kunskapsnoden som går av stapeln i början av februari. Även om Arktis är så mycket mer än bara miljöfrågor, är det extra roligt att kunna meddela att Umeå universitet tar sitt miljöengagemang på största allvar, då vi nu avyttrat våra finansiella innehav i bolag som handlar med fossila bränslen.

Julhelgen är nu bara några dagar bort och jag vill än en gång passa på att tacka er alla för att ni bidragit till att göra Umeå universitet till det framgångsrika lärosäte det är.

God jul och gott nytt år,

Hans

Årshögtid, SUHFs förbundsförsamling, internationella besök och internat med ledningsrådet

Det har verkligen varit intensivt de senaste två veckorna. Förförra veckan inleddes med ett besök av en delegation från Indonesiens ambassad, med den nye ambassadören Bagas Hapsoro i spetsen. Han har bestämt sig för att besöka svenska lärosäten och här i Umeå fick han möjlighet att träffa lärare och forskare från bl.a. enheten för Epidemiologi och global hälsa som har ett nära och långvarigt samarbete med Gadjah Mada universitetet i Yogyakarta på Java.

Veckan fortsatte med ett besök i huvudstaden för att närvara på SUHF:s förbundsförsamling, som den här gången hölls i Kungliga Musikhögskolans nya lokaler på Valhallavägen. Vid förbundsförsamlingen avhandlades förutom sedvanliga mötesärenden bland annat också inrättande av ett par arbets- och expertgrupper inom lärarutbildning och samverkan, och en presentation av tillträdesutredningen som leds av Jörgen Tholin vid Göteborgs universitet.

Därefter startade så festligheterna kring Årshögtiden med att utställningen som presenterar årets nya professorer, hedersdoktorer, pristagare och medaljörer i universitetsbiblioteket invigdes. Under invigningen höll Ella Nilsson, hedersdoktor vid den humanistiska fakulteten, en mycket inspirerande föreläsning som beskrev hennes fantastiska matresa genom tid och rum. Ellas föreläsning i biblioteket följdes av hedersdoktor Denis Mukweges framträdande i Aula Nordica. Dr. Mukwege fick möjligheten att ge sin syn på hur konflikten kring den illegala mineral- och gruvhanteringen i Kongo, vilken varje år skördar många offer, speciellt kvinnor, kan undvikas om alla gemensamt kunde ställa krav på producenter att inte använda konfliktmetaller vid framställning av framförallt elektronisk utrustning.

Under lördagen hölls sedan traditionsenligt öppna föreläsningar av Årshögtidens festföremål. Glädjande var att se hur välbesökta dessa föreläsningar var, då det många gånger var ståplats som gällde i föreläsningssalarna. Extra roligt att se den blandade publik som passade på att komma och lyssna på vad forskarna hade att berätta.

horsal-161028

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fredrik Almqvists föreläsning.

Årshögtiden 2016 blev verkligen en fest och en högtid med installation av nya professorer, utnämnande av hedersdoktorer, utdelande av priser och hedersmedaljer. För mig personligen innehöll Årshögtiden även en stund av eftertänksamhet när jag installerades som rektor. Jag fick då motta den fantastiska rektorskedjan som tidigare prytt mina sju företrädare som rektorer vid universitetet. Kedjan, vars guld skänkts av Boliden till invigningen av universitetet 1965, överlämnades passande nog av universitetsstyrelsens ordförande Lennart Evrell, som till vardags är koncernchef för just Boliden AB. Om ni följer länken här nedan kan ni läsa det tal som jag höll i samband med installationen.

Rektors installationstal, Årshögtiden 2016

Gruppbild Årshögtiden 2016

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Årshögtiden 2016.

Under den gångna veckan var vi så tillbaka till vardagen efter Årshögtidens festligheter. Universitetsledningen har under hösten inlett en besöksrunda där vi kommer att besöka samtliga institutioner vid universitetet, och under veckan besökte vi Bildmuseet och den Psykologiska institutionen. Besöken är mycket värdefulla för oss i ledningen, då det dels innebär att vi får möjlighet att träffa och lära känna medarbetare i verksamheten, men också för att få ta del av och diskutera de utmaningar som identifierats.

I torsdags avslutades också höstens ledningsrådsinternat, där universitetsledningen tillsammans med fakulteternas dekaner, lärarhögskolans rektor, överbibliotekarien och studentkårernas ordförande, diskuterat aktuella ärenden. Vid mötet, som ägde rum i Örnsköldsvik, diskuterade vi bland annat ett antal viktiga frågor såsom forskningsinfrastruktur, jämställdhetsintegrering, samverkan och innovation, samt hur vi ska arbeta med verksamhetsplanering och uppföljning. Veckan avslutades för min del med ett besök på utbildningsdepartementet för ett möte med statssekreterare Karin Röding och på finansdepartementet för möte med departementsråd Ulla Gustavsson. Efter detta har det varit skönt med helg och ett par dagars vila innan vi nu kör igång igen!

ledningsrad-161028

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ledningsrådets möte.

Universitetsstyrelse, ändring i universitetsledningen och externa bidrag till forskning

 

Igår hade universitetsstyrelsen sitt första möte för terminen, och det var också mitt första möte i det sammanhanget som rektor för universitetet. Centralt vid detta möte var en övergripande diskussion om hur universitetet leds, hur vi efterlever regelverket som vi lever under, och vilken uppföljning vi har av vår verksamhet.

Under mötet gav Kjell Asplund, professor emeritus från Umeå universitet, tidigare ledamot av universitetsstyrelsen, och den utredare som granskat Karolinska sjukhusets roll i Macchiarini-affären, sin bild av hur man agerat på KS och vad som gått fel. Kjells genomgång visade med all tydlighet på ett grupptänkande där ingen ifrågasatte något, och hur en brist på kunskap om och efterlevnad av regler kan leda en verksamhet i helt fel riktning. Mycket av presentationen kretsade kring kulturfrågor och hur viktigt det är att vi kontinuerligt arbetar med att motverka att en osund kultur får fäste i våra forsknings- och utbildningsmiljöer.

Kjell sammanfattade med att ge tre råd till styrelsen, formulerade som det enklaste, det svåraste och det viktigaste, för hur man undviker att hamna i en sådan situation som KI/KS gjort. Det enklaste är att utbilda om regelverket, det svåraste är frågan om att sätta en sund kultur, och här är mycket kopplat till ledarskap och synen på ansvar för en verksamhet, samt hur vi jobbar med såväl öppenhet som frågor kring etik och moral. Att sätta det sistnämnda högt på dagordningen är i mina ögon en mycket central fråga för oss på Umeå universitet. Kjells avslutande råd om vad som borde ha varit viktigast på KS och som helt uppenbart eftersattes, var patientsäkerheten.

I den efterföljande diskussionen i styrelsen konstaterade vi att det här inte är unikt för KI/KS utan att vi gemensamt måste arbeta med frågor kring etik och moral, med en medvetenhet om regelverket, med processer för anställningar, och med öppenhet och delaktighet för att på så sätt få en fungerande kultur där vi kan fånga upp oegentligheter redan på ett tidigt stadium. Jag hoppas att den här diskussionen finns och lever på alla nivåer inom universitetet.

Gårdagens möte inleddes dock med att jag för styrelsen presenterade universitetets ledning, och redan här fick jag möjlighet att presentera en ändring i den nuvarande ledningens sammansättning. Vicerektor Anders Fällström kommer så fort ett regeringsbeslut fattats att utses till ny rektor för Mittuniversitetet. Det är bara att gratulera Anders och Mittuniversitetet men samtidigt betyder det ett avbräck för oss här i Umeå. Anders har under sina år som vice- och prorektor på ett mycket förtjänstfullt och engagerat sätt arbetat med utbildningsfrågor. Den uppgiften kommer nu att tas över av vicerektor Heidi Hansson. Vi strukturerar om lite grann i ledningen och lägger Heidis tidigare uppgift som ansvarig för internationalisering på såväl henne som på prorektor Katrin Riklund och på vicerektor Dieter Müller. Det betyder att vi på ett naturligt sätt samlar frågor kring samverkan och internationalisering direkt under våra två kärnverksamheter, forskning och utbildning.

Styrelsemötet avslutades med ett besök på den medicinska fakulteten där styrelsen fick en inblick i fakultetens organisation, hur den arbetar med anställningar, kopplingen till universitetssjukhuset och avslutningsvis en presentation av några forskningscentra. Besöket var mycket uppskattat och jag ser det som ett viktigt inslag vid kommande styrelsemöten att vi på ett naturlig sätt låter framförallt styrelsens externa ledamöter få en inblick i vår verksamhet.

I veckan fick vi också besked om att tre stora forskningsbidrag om totalt 94 miljoner kronor från K & A Wallenbergs Stiftelse går till Maria Fällman, Jan Karlsson och Markus Schmid. Vi har också ett flertal forskare vid UPSC som är del i det projekt som leds av Ove Nilsson, SLU och som också fick ett stort bidrag från KAW. Vidare annonserade Forte sina bidragsbeslut i veckan och här lyckades forskare från Umeå universitet kamma hem bidrag till 13 forskningsprojekt. Med knappt 37 miljoner av totalt utdelade 272 miljoner kronor placerar vi oss som fjärde mest framgångsrika lärosäte i landet.

Ett stort grattis till alla forskare som framgångsrikt fått nya medel. Lycka till med projekten!

Umeå universitet – Ett universitet!

Begreppet att vara ”ett universitet” rymmer många aspekter. I min kanske sista blogg som Umeå universitets rektor vill jag passa på att uppehålla mig lite extra vid olika, som jag ser det, oerhört viktiga aspekter på att vara ”ett universitet”. Jag startar med betoning på ”universitet”!
Ett universitet måste värna öppenhet och högt i tak för en mångfald av tankar, idéer och det fria ordet, att stå för ett flöde genom universitetet av individer från hela världen, att ingå i det globala samhället där kunskap och kompetens, oavsett bakgrund, kön, etnicitet eller religion, värderas högt.

I universitetens roll ligger förstås uppdraget att svara för högre utbildning och forskning och därmed bidra till hög kunskap och kompetens i samhället. Att därmed bidra till nästa generations välutbildade individer är förväntat av ett universitet. Även om detta är ett stort, centralt och oerhört viktigt uppdrag i sig, så utgör universitetsrollen i dagens samhälle en ännu komplexare materia.

Förväntningarna, världen över, på dagens universitet är att genom samverkan med en mångfald av aktörer, inom både offentlig och privat sektor, utgöra en aktiv del i samhällets innovationssystem, kanske till och med utgöra navet.

Universitetens egen syn på sin betydelse och samhällets förväntningar på universiteten för samhällets utveckling i det egna landet, regionalt till nationellt, och för att möta de globala samhällsutmaningarna är desamma vart man än rör sig över jordens yta. Jag försöker illustrera detta nedan genom exempel på besök, där utbildning, forskning, men också samverkan och innovation – ur ett lokalt såväl som ur ett internationellt perspektiv – är centralt i diskussionen och i arbetet. Innovation utgör i sammanhanget ett brett begrepp och innefattar nyttiggörande av kunskap i produkter och tjänster, som kan främja tex industrins utveckling likväl som den offentliga sektorns, såsom skolans och sjukvårdens, utveckling. Innovationsbegreppet är dock betydligt bredare och innefattar lösningar på våra stora samhällsutmaningar, där social innovation ur olika aspekter är centralt för en hållbar samhällsutveckling. Allt sammantaget så krävs en oerhörd bredd av kompetens och erfarenhet att i samverkan mellan olika parter förflytta våra samhällen i önskad riktning.

2015-10-04 10.10.27

Science and Technology in Society Forum (STS Forum), 2015, Kyoto, Japan

2016-03-17 11.46.48

Stellenbosch University, Sydafrika

2016-03-16 10.57.14

University of Botswana, Gaborone, Botswana

2015-09-28 12.40.08

Nanyang Technological University, Singapore

Som Norrlands största och bredaste universitet har Umeå universitet ett stort ansvar, men också stora möjligheter att bidra till samhällsutvecklingen. Många håller med om den stora regionala betydelsen av universitetet under dess 50-åriga historia. Säger detta, väl medveten om diskussionen om hur vitt spridd betydelsen är över regionen och därmed hur långt regionsbegreppet sträcker sig.

 

Umeås utveckling har gått hand i hand med Umeå universitets utveckling under vår 50-åriga historia! Umeå universitet har på många sätt haft ett nära och fruktbart samarbete med regional aktörer, såväl offentliga som privata.

Umeås utveckling har gått hand i hand med Umeå universitets utveckling under vår 50-åriga historia! Umeå universitet har på många sätt haft ett nära och fruktbart samarbete med regional aktörer, såväl offentliga som privata.

Sammantaget är för Umeå universitet en utgångspunkt, som uttrycks i vår Vision 2020, att vara ett internationellt attraktivt universitet, som därmed har möjlighet att spela en avgörande roll i den regionala samhällsutvecklingen. Vi måste som ”ett universitet” förena det internationella med det regionala i vårt dagliga arbete och vi måste göra det så att kvaliteten i vår utbildning och forskning hela tiden rör sig mot nya höjder. Detta bygger vår samverkansmodell på, det vill säga att utgångspunkten för samverkan med andra parter för vår del är att ytterligare öka kvaliteten i forskningen liksom i utbildningen. Kvalitetsmålet förenas med vår medverkan till utveckling hos annan part och i samhället. Sammantaget kräver detta ett systematiskt arbete med hela vidden av samverkansmöjligheter. Kvalitetsmålet mynnar ut i internationell lyskraft, utan vilken vi inte är särskilt användbara som samverkanspart i regionen. Regional betydelse och internationell konkurrenskraft går alltså hand i hand!

2013-05-29 12.26.41Jag lägger nu istället betoningen på ”ett” i begreppet ”ett universitet”. Vi har under de senaste sex åren gemensamt arbetat vidare på, det som jag tidigt upplevde var lite av Umeå universitets själ. Det vill säga en stolthet i att vara ett öppet universitet och utnyttja och uppträda som ett enat universitet. Givetvis är den beskrivningen något förskönande, eftersom vi fortfarande har stora utmaningar i att till fullo nyttja potentialen i det faktum att vi är ett brett eller ett komplett universitet. Umeå universitet täcker ju som bekant humaniora, samhällsvetenskaperna, teknik och naturvetenskaperna, medicin och konstnärliga områden.

Vi har i vår ledningsstruktur, centralt tillsammans med fakulteterna och Lärarhögskolan, inte att förglömma studenterna, genom Ledningsrådet och genom våra Strategiska råd, samt på motsvarande sätt mellan fakultets- och institutionsnivå, arbetat gemensamt med mängder av utvecklingsfrågor. Vi har också förenats i vår portfölj av mål i verksamhetsutvecklingen. Samtidigt har vi gemensamt över hela världen blivit varse att ska vi på allvar tackla dagens stora samhällsutmaningar, vare sig vi pratar om klimatproblematiken, hälsofrågor, samhällsskick och på alla sätt ett uthålligt samhälle, där alla människors lika värde är naturligt för alla, så måste vi arbeta gemensamt över gränser av varierat slag. Vi har på Umeå universitet, kanske inte en unik, men en mycket stor möjlighet att utnyttja hela vår samlade bredd i kunnande och erfarenheter. Men inte isolerat, utan tillsammans med andra parter i samhället i övrigt. Inte osystematiskt, utan noga planerat!

I sammanhanget har vi en återkommande fråga, som vi i ledningen mottagit ett antal gånger: Hur ska vi prioritera bland våra utbildningar när ytterligare nedskärningar krävs? Ett önskemål är att detta görs eller leds centralt! Vi har hitintills värjt oss för detta; inte av lathet eller rädsla, men utifrån en insikt om det omöjliga i uppdraget. Rätt eller fel? Olika parter i samhället önskar fler ingenjörer, eller fler lärare, eller sjuksköterskor eller bioanalytiker, eller ekonomer eller jurister, eller utbildning i språk eller idé och lärdomshistoriker, eller arkitekter och samhällsbyggare! Eller varför inte kombinationer av det ena och det andra? Vad vet vi om samhällets eller industrins eller någon annans behov framöver? Hur prioriterar vi? En spännande fråga, som bör arbetas med, men vilka ska utgångspunkterna vara? Hur gör vi analysen? Jag skulle gärna delta i det arbetet, men får nu nöja mig med att önska lycka till och följa utvecklingen på avstånd. Men samtidigt gör vi ständigt en mängd olika prioriteringar i det dagliga jobbet, också när det gäller vårt utbildningsutbud, men vi har ännu inte gjort jobbet övergripande och gemensamt över hela universitetet!

Dessa frågor och tankar går tillbaka till huruvida Umeå universitet ska vara ett ”bredd-universitet” eller ej? Själv är jag förvissad i styrkan i detta, förutsatt att potentialen utnyttjas till fullo! För detta krävs nog fler incitament än vad vi har idag! Vi kan, tror jag, om vi lyckas, nå än en mer framträdande internationell position och därmed vara av ännu större betydelse för den regionala utvecklingen.

Jag ska avsluta dessa funderingar med att tacka ALLA för det fantastiska samarbetet både inom Umeå universitet och med externa parter – lokalt till internationellt – under min och ledningens 6 år tillsammans med er alla!

Vi gladdes oerhört över det fantastiska samspel över universitetet som vi fick uppleva under torsdagen den gångna veckan, när vi fick njuta av ”ETT GRÄNSLÖST FARVÄL”.

spex

Ett stort och varmt tack till er alla!

Lena – ett tack som jag är säker på hela rektorsgruppen stämmer in i!