Om universitetet och regionen

När Umeå universitet grundades i mitten av 1960-talet spelade inte minst regionalpolitiska överväganden en viktig roll för etableringen. Universitetet förväntades bidra till kunskapsförsörjning och ekonomisk tillväxt i Norr. Jag minns väl att min förra kollega Erik Bylund, tillika den första professorn i geografi vid lärosätet, vittnade om att inte alla aktörer omfamnade universitetet med förståelse eller glädje. För sitt eget ämne geografi såg Erik ändå ett litet genombrott när studenterna hjälpte till med mätningen av hoppbacken i Lycksele, vilket tydligt demonstrerade den praktiska nyttan av en universitetsutbildning. Erik själv blev så småningom känd som ”Norrlandsprofessor”, dels för sin glesbygdsforskning, dels för sina interventioner i den svenska regionalpolitiken.

Idag har vi facit för den viktiga roll som universitetet har spelat och fortfarande spelar när det gäller utvecklingen i regionen. Stadens befolkningstillväxt har länge gått hand i hand med universitetets kontinuerliga utbyggnad. Än idag bidrar universitetet till att locka inte minst unga människor till Norrland. Den största gruppen studenter rekryteras idag från Stockholms län, följd av Västerbottens län, utlandet, Västra Götaland och Skåne län. Detta understryker att Umeå universitetet utgör en viktig del av stadens attraktivitet. I motsats till tidigare årtionden tömmer Umeå inte norra inlandssverige. Det flyttar faktiskt fler människor från Umeå till resten av Sverige and tvärtom. Tittar man på befolkningsutvecklingen för Umeå kommun under det senaste decenniet ser man att staden faktiskt huvudsakligen växer på grund av ett stort barnafödande och internationella inflyttare. I den senare gruppen kan man anta att universitetsanställda samt aktiva och före detta studenter är överrepresenterade.

Universitetet har också sedan starten haft ett omfattande engagemang i utbildningar utanför campus. Medan detta tidigare inte minst inneburit många resor till studieorter i inlandet, medför digitaliseringen att utbildningar distribueras nu mer flexibelt och platsoberoende. Läkarutbildningen som idag är en gemensam utbildning i Umeå, Sunderbyn, Sundsvall och Östersund är ett utmärkt exempel för detta och första resultat visar att såväl studenter och studieorter har gynnats av denna satsning. Universitet har också genererat många avknoppningsföretag och inte minst Umeå universitet holding är en aktiv part i den lokala näringslivsutvecklingen.

Regionens intresse för universitetet rör dock inte enbart kompetensförsörjningen i bristyrken eller start-up företagen. Istället finns det rätt så omfattande förväntningar på att universitetet ska medverka i många regionala utvecklingssammanhang. Det är naturligtvis alla anställdas aktiviteter inom forskning och utbildning, inte minst i samverkan med privata och offentliga aktörer, som gör att universitetet kan möta dessa förväntningar. Men även universitetsledningen samordnar och diskuterar aktiviteter och strategier vid regelbundna möten med de större kommunerna, Region Västerbotten, Landstinget och Länsstyrelsen. Universitetet är också representerat i många andra viktiga regionala sammanhang och utifrån mitt eget perspektiv kan jag säga att detta utgör en icke oväsentlig post i min almanacka.

Under senaste året har även universitetets samarbete med Luleå tekniska universitetet och Mittuniversitetet stärkts. Tillsammans vill vi satsa på att flytta fram positionerna när det gäller kunskap om nya modeller inom utbildning, regionens arktiska styrkor samt attraktiva samhällen utanför landets storstadsregioner. Detta ska också ske i samverkan med sex större kommuner i de fyra nordligaste länen. Aktörerna har även ett gemensamt intresse för euroepiska frågor kring regional utveckling och forskningsfinansiering.

Universitetet är på så vis fortsättningsvis en viktig aktör när det gäller den regionala utvecklingen, en roll som också understrukits av senaste forskningspropositionen som betonar vikten av samverkan.

Finns det då en risk att vi mer och mer profilerar oss som ett regionalt universitet? Inte utifrån mitt sätt att se det. Så länge universitetet producerar kunskap av hög kvalitet och relevans finns det inte någon större risk att endast ha en regional betydelse. Och även forskningen inom universitetets fakulteter som rör förhållanden i norr behöver inte vara provinsiell och perifer. Det finns mycket att lära från människors erfarenheter i norr, på samma sätt som vi kan lära oss från andra.

På så vis vill jag gärna se Umeå universitet som ett internationellt universitet med stark regional förankring – det är bra om regionen och universitetet är angelägna om att utvecklas tillsammans även i framtiden.

Om kompetensförsörjning och omlokaliseringen av myndigheter

Statens politik att flytta olika myndigheter från Stockholm har under senaste året rönt viss uppmärksamhet och ofta, tyvärr något oemotsagt kritik. Nyligen var det dags igen; Ardalan Shekarabi meddelade att flera myndigheter skulle lämna Stockholm och flyttas till Botkyrka, Göteborg, Malmö och några andra periferier. Som vanligt lyfte debattörer frågan huruvida detta skulle undergräva myndigheternas kompetensförsörjning och om sådana åtgärder verkligen kan rädda landsbygden. Det senare var tema för en radiointervju med Charlotta Melander, professor i nationalekonomi vid Högskolan i Jönköping, som jag lyssnade på. Visst, tyckte reportern, kunde man förstå att landsbygden behöver ha poliser och arbetsförmedlare men andra statliga myndigheter kunde väl inte göra någon nytta.

Tyvärr kom diskussionen aldrig mycket längre och stannade vid de kända argumenten. Kompetensförlusten vid en flytt, förorsakat dels av att anställda inte flyttade med , dels av att kompetent personal kanske var svårt att få tag i, var de främsta skäl att behålla myndigheterna centralt i Stockholm. Regeringens skäl för en utlokalisering har varit att det är viktigt med statens närvaro och legitimitet.

Det finns flera saker som jag kan tycka saknas i resonemanget. Redan begreppsvalet irriterar. ’Utlokalisering’ antyder att någonting flyttas från den plats det hör hemma. Det döljer däremot att det under många år har skett en smygcentralisering där flera statliga myndigheter har koncentrerad sin verksamhet till Stockholm även om kanske vissa funktioner har behållits i olika regional centra. Denna ’utlokalisering’ till Stockholm glöms dock ofta bort.

Det huvudsakliga argumentet för en omlokalisering av myndigheter är dock tillgången till kompetens. Det finns 53 000 forskarutbildade utanför Stockholms län jämfört med 25 000 inom länet. Därutöver kan det konstateras att mer än 70 procent av de personerna med längre eftergymnasial utbildning (>2 år) bor utanför Stockholms län. Ca 80 % av alla universitetsexamen utfärdas utanför Stockholms län. Mot denna bakgrund kan man undra varför just 20-30 % som råkar bo eller utbildas i Stockholms län är mest lämpade att utföra myndighetsarbeten? Bostadsmarknaden och pendlingsmöjligheter i Stockholm utgör effektiva barriärer som förhindrar att människor kan ta sig dit (i fall de skulle vilja, vilket inte alls är självklart). Mina egna erfarenheter med myndigheter i Stockholm ger dessutom upphov att tro att den ackumulerade kompetensen kanske inte är så stor, vilket inte förvånar med hänsyn till den stora konkurrensen om personal som många myndigheter tycks vara utsatta för inte minst från den privata sektorn.

På så vis handlar frågan om myndighetsomlokalisering inte om riket utanför Stockholm kan räddas med några statliga jobb. Frågan är snarare om Sverige har råd att avstå från all kompetens som finns utanför Stockholms län och som staten satsar mycket pengar på att utbilda?  Umeå universitet och Västerbotten spelar i detta sammanhang en viktig roll. När det gäller forskarutbildade ligger Västerbotten efter storstadslänen och Uppsala på plats fyra i landet med 4,3 % av landets alla forskarutbildade. Och när det gäller andelen examina som kräver studier längre än 2 år och som har utfärdats under de senaste 10 åren – 5,9% utfärdades i Västerbotten – står sig Västerbotten väl.

Med andra ord är länet väl förberett att ta emot nationella myndigheter och universitetet bidrar i alla högsta grad att tillhandahålla den nödvändiga kompetensen.

 

Uppdragsutbildning

I veckan fastställde rektor en ny handläggningsordning för uppdragsutbildning (https://www.aurora.umu.se/nyheter/2015/11/ny-handlaggningsordning-for-uppdragsutbildning/). Till veckan anordnar UPL ett SPA-seminarium för universitetets pedagogiskt ansvariga och så småningom lär säkert frågan dyka upp både på prefekt- och studierektorsträffar och andra sammankomster ute på fakulteterna.

Det här är förmodligen ett bra tillfälle för en nystart för uppdragsutbildningsengagemanget vid Umeå universitet. I statistiken kan det se ut som att vi har ganska stor uppdragsutbildning, men tar vi bort  polisutbildningen, Lärarhögskolan, skolledarutbildningen och en dryg handfull institutioner framförallt vid den samhällsvetenskapliga fakulteten, så är det tämligen knapert. Dessa institutioner (inte minst pedagogik, socialt arbete och juridiska institutionen) är dock viktiga exempel på hur framgångsrik uppdragsutbildning kan bedrivas och vad det kan betyda också för våra vanliga utbildningar.

Varför ska vi då ägna oss åt uppdragsutbildning? Vid samtal eller diskussioner om den här typen av utbildning är bland det första som åtminstone jag nästan alltid får höra saker som uppdragsutbildning inte är. Man säger ofta att den ska bedrivas så att den reguljära utbildningen inte påverkas negativt, att den ska bedrivas med full kostnadstäckning och att den ska följa samma kvalitetskrav som ordinarie utbildning. Det är ju inte så konstigt eftersom det är krav vi måste följa enligt förordningen, men det är ändå lite trist att så ofta börja i den lite mer negativa eller åtminstone inte särskilt utvecklingsinriktade änden. I bästa fall nämns sedan att uppdragsutbildning kan vara en del av vår samverkan med omgivande samhälle.

Jag skulle dock vilja slå ett slag för att våra samtal framöver till mycket större del utgår från hur mycket positivt uppdragsutbildning kan betyda för våra ordinarie utbildningar. Här finns det massor av saker att nämna. En given sak är förstås att uppdragsutbildning ger en institution eller ett program ett ofta helt överlägset sätt att diskutera med aCampus-20130523-DSC_0636vnämare och andra aktörer i samhället om vad de anser är viktigt ur deras perspektiv. Visst, vi har för det mesta externa representanter i våra programråd, utbildningskommittéer och fakultetsnämnder. Ofta försöker de där framföra sina synpunkter och de är både viktiga och oftast mycket kloka och bra, men jag är rädd att de i dessa sammanhang tyvärr alltför ofta drunknar i andra inlägg, åsikter och synpunkter. Kanske också att de externa representanterna i sådana grupperingar inte heller behöver känna att de både framför viktiga åsikter och samtidigt tvingas ta ett stort ansvar. Här finns naturligtvis också mycket att utveckla, men när det gäller uppdragsutbildning har vi mycket av detta helt gratis. Uppdragsgivaren, beställaren av en utbildning eller den som köper en av oss utbjuden utbildning, är såklart väldigt mån om att formulera vad företaget, myndigheten eller organisationen behöver just nu och långsiktigt. I en förhandling kring en uppdragsutbildning borde vi därför kunna få väldigt mycket skarpare förståelse för avnämarnas önskemål och behov. Därmed inte sagt att alla dessa ska in i våra reguljära utbildningar, men guldkornen och det som överensstämmer med vår syn på våra utbildningar, kan bli byggstenar till ännu bättre utbildningsprogram.

En annan positiv del av det hela är naturligtvis det ekonomiska. Inte minst nu när vi kämpar med ett utbildningsutbud som ligger långt över vårt takbelopp och vi inte kan få ersättning för all utbildning vi vill ge. Också här finns flera aspekter. Uppdragsutbildning kan inte minst i dessa tider när flera institutioner inte har det helt lätt med sin ekonomi och i värsta fall står inför övertalighetsprocesser, vara ett sätt att jämna ut intäkterna. När ordinarie utbildning går ner kan, i den bästa av världar, uppdragsutbildningen ta en större del och vice versa.

Kanske viktigare är dock möjligheten att låta uppdragsutbildning och ordinarie utbildning samspela kring utvecklingsarbete. En hygglig portfölj av uppdragsutbildningar ger ekonomiska resurser till utveckling av ordinarie utbildningar, lärares kompetensutveckling och kan – åtminstone inom en del områden – dessutom ge upphov till nya forskningsprojekt.

CampusVinter-20150207-DSC_9133Jag tror att det på många håll finns en oro för att det är väldigt krångligt och krävs väldigt mycket för att ge sig in i det här med uppdragsutbildningar. Det händer att institutioner får förfrågningar, men på grund av osäkerhet om vad man får och inte får göra inom uppdragsutbildning, inte törs ta på sig ett uppdrag. Bara i höst har det förekommit att institutioner tackat nej till miljonuppdrag då man  inte varit säker på vilka regler som gäller eller tolkat dem fel. Kan t.ex. uppdragsutbildningsstudenter sitta i samma sal och följa samma föreläsningar som ordinarie studenter? Kan vissa platser inom ett ordinarie program utlysas som uppdragsutbildning? Hur kan vi marknadsföra utbildningar vi vill ge som uppdragsutbildning? Hur vet vi vad som efterfrågas? Är det skillnad på skräddarsydda kurser och kurser inom ordinarie utbud?

En del institutioner har provat och gett några enstaka kurser över åren, men kanske aldrig riktigt fått till det flyt och den regelbundenhet som ofta behövs. När man pratar med personer och institutioner som gjort uppdragsutbildning till en mer eller mindre regelbunden del av verksamheten, så inser man dock att det inte alls behöver vara vare sig skrämmande, oroande eller innebära oöverstigliga utmaningar. Ett visst initialt arbete krävs naturligtvis, men framförallt goda kontakter med erfarna personer/institutioner och en bra stödorganisation som snabbt kan ge svar på frågor och funderingar.

Kanske är det därför vid vårt lärosäte just nu viktigast att vi tar ett litet krafttag för att:

  • Under våren vid prefekt- och studierektorsträffar och liknande bjuda in personer som kan berätta och ge goda tips och råd om uppdragsutbildning, något som kan bidra till en bättre allmän kunskap och inspiration
  • Skapa nätverk där institutioner kan mötas för att diskutera uppdragsutbildningsrelaterade frågor
  • Förstärka den stödorganisation som finns (kanske framförallt inom Externa relationer) för att ännu bättre kunna ge information, stöd och mer specialiserad kunskap dit man kan vända sig för att fråga hur man ska göra.

Själv är jag sannerligen ingen expert utan hyser väldigt rudimentära kunskaper om uppdragsutbildning, men jag är övertygad om att det är ett område vi bör förbättra oss på och attUmU-20151107_DSC_3490 det är något som verkligen – på många sätt – kan leda till en högre kvalitet för våra ordinarie utbildningar, kompetensutveckling för våra lärare och något mycket positivt för våra studenter. När vi nu har en alldeles färsk handläggningsordning bör vi alltså den som utgångspunkt för att den närmaste tiden kraftsamla lite kring detta!

Ett råd är alltså att ansvariga för prefekt-, studierektors-, programansvarig-, studieadministratörs- och andra träffar bjuder in personer att tala och ge goda exempel. Intet är så verkningsfullt som att sprida goda exempel!

/Anders

  1. Ni missar väl inte veckans USSR-seminarium om internationalisering med Gregory Neely, Fredrik Snellman och Peter Lindström: https://www.aurora.umu.se/utbildning-och-forskning/stod-till-utbildning/utbildningskvalitet/ussr-seminarium1/internationalisering-vid-umu/

Universitetets regionala utbildningsansvar

Umeå universitet har under lång tid, ända sedan dess grundande, spelat en stor och viktig roll för den regionala utvecklingen och tagit ett stort och viktigt regionalt ansvar. Hur det regionala ansvaret tett sig har skiftat genom åren, men täcker idag i princip hela universitetets bredd såväl vad gäller verksamhet, dvs forskning, utbildning, innovation och annan samverkan, som ämnesområde. Det finns naturligtvis näst intill hur mycket som helst att säga om detta stora och viktiga område. Idag tänkte jag dock inskränka mig till universitetets utbildning på grund och avancerad nivå och hur jag ser på dess roll i vårt regionala ansvar.

Vare sig vi vill det eller inte och vare sig vi tycker det är bra eller inte, så spelar universitet på en global marknad när det gäller studentrekrytering, något som skulle kunna utgöra grunden för ett eget blogginlägg. I denna konkurrens klarar sig UmU tämligen bra. I höstas var vi landets tredje mest attraktiva lärosäte mätt i antalet antagna förstahandssökande. Endast Stockholms och Uppsala universitet kom högre. Också i den internationella konkurrensen klarar vi oss bra såväl vad gäller freemovers som avgifts- och utbytesstudenter. Vi har nu ungefär 31000 studenter och varje hösttermin antas drygt fem tusen. Av dessa har, enligt universitetskanslersämbetet, knappt 70% sitt ursprung söder om de fyra nordligaste länen.

Höst på Campus - dammenUniversitetet är alltså en gigantisk magnet vad gäller att attrahera nya människor till regionen. Vår roll måste vara att ge högkvalitativa utbildningar som ger studenterna en möjlighet att under lång tid framöver verka på arbetsmarknaden. För att behålla vår position, kan vi aldrig tulla på kvaliteten för att göra några snabba quick-fixs här eller där. Det viktigaste och kanske svåraste är frågan hur vi får de personer som utbildas vid UmU att stanna kvar i regionen. Att bidra till att fylla regionens behov av högutbildad arbetskraft och bidra till en befolkningstillväxt i hela regionen.

Vi har lång erfarenhet av att på olika sätt bedriva utbildning i regionen. Under vissa tider har universitetsstyrelsen fattat beslut om att si och så många studieplatser ska förläggas till den och den orten. Under andra perioder har institutioner, fakulteter eller universitetsledning efter diskussioner med företag, kommuner eller organisationer Regionen-20120322_DSC_1635kommit överens om att starta en utbildning någonstans. Många gånger har det blivit alldeles ypperliga utbildningar med långvarigt gott söktryck, mycket gott samarbete mellan universitetet och den andra organisationen och alltså verkligen varit något som alla inblandade – studenter, universitet och extern organisation – vunnit mycket på. Alltför ofta har dock scenariot varit sådant att ofta både universitet och företag lagt väsentliga summor på att utveckla en utbildning som vid första och möjligen andra året den givits haft någorlunda gott om studenter, men som väldigt snart stått med många gapande tomma platser med resultat att utbildningen lagts ned. Det har naturligtvis lett till stor irritation hos såväl företag/kommun som universitet, lärare och – kanske inte minst – skattebetalare. Om Umeå universitet ska utveckla och starta en utbildning måste vi kunna bedöma att studentunderlaget kommer att vara hyggligt under en någorlunda lång tid framöver och att kvaliteten kan hållas hög. Det omvända vore stort slöseri med resurser och skattemedel.

Oavsett om det är bra eller inte, så är min erfarenhet att till kurser förlagda till olika orter i regionen söker nästan uteslutande studenter från närområdet. Det har naturligtvis en poäng i sig och bidrar till den regionala utvecklingen på ett viktigt sätt. Än viktigare för regionens utveckling tror jag dock det är att utnyttja universitetets förmåga att attrahera nya högutbildade personer att flytta in och stanna kvar. Det bidrar förmodligen långsiktigt positivt också till att få fler som redan bor här att utbilda sig.

En förutsättning för att vi ska fortsätta vara den magnet vi idag är, är dock att vi kan fortsätta vara det stora internationella forskningsuniversitet vi är idag och långsiktigt är Regionen-20121222-DSC_6575det då endast kvaliteten i det vi gör som spelar någon roll. Både inom forskning och utbildning. Vårt fokus måste därför vara att utveckla och driva utbildningar som vi tror kan hålla en långsiktigt mycket hög kvalitet. Det gör att studenter fortsätter lockas till regionen och här får en god utbildning. Det svåra och det område där både universitetet och regionen har väldigt mycket att göra och framförallt borde lägga sitt krut på, är att av dessa studenter få väldigt många fler än idag att stanna kvar i regionen. Då gäller det, tror jag, att få studenterna att upptäcka fördelarna med vår del av landet. Få studenterna att se att här finns det möjligheter för framtiden. Ett av de, enligt mig, bästa sätten att göra det på är att på ett mycket tidigt stadium i utbildningen knyta upp studenterna till kommun, företag eller annan organisation. Att erbjuda studiebesök, praktik, verksamhetsförlagd utbildning, möjlighet att skriva uppsatser och examensarbeten och att känna att här – i den här kommunen, vid det här företaget – har jag mycket goda möjligheter att få jobb eller att kunna starta mitt eget företag när min utbildning är slut.

Det här är ingenting som gör sig självt utan det kräver mycket idogt och systematiskt arbete inte minst av kommuner och företag, men det ger också mycket bättre möjligheter att få kompetent arbetskraft och en nyinflyttning av högutbildade. Det ger också arbetsgivare möjlighet att påverka och bidra till utbildningarnas utveckling. Också för universitetet finns stora vinster: Att på ett bra sätt tillsammans med det omgivande samhället kunna utveckla våra utbildningar så det blir än bättre. Personligen är jag övertygad om att det är mycket viktigare för den regionala utvecklingen att lägga kraft och energi på detta, än att träta om en ny utbildning med 20 studenter ska starta här eller där. Med lite olika modeller jobbar vi redan i liten skala så här bl.a. vad gäller ingenjörsutbildningar mot främst Örnsköldsvik. Vi diskuterar också en modell vad gäller socionomer och även den regionaliserade läkarutbildningen kan på sätt och vis sägas vara ett exempel på detta.

Något jag inte tagit upp här är ett annat viktigt område, nämligen fort- och vidareutbildning. Där handlar det ofta om jämförelsevis kortare utbildningar eller kurser och personer som har ett socialt liv som gör det mycket svårt att flytta till en högskole- eller universitetsort. I detta sammanhang spelar därför nät, flex och andra Regionen-20120322_DSC_1594distributionsformer för utbildning en ännu viktigare roll. Här har Umeå universitet en mycket lång tradition och erfarenhet. Kompetensen är såvitt jag kan bedöma mycket hög i jämförelse med många andra lärosäten och vi är i dagsläget ett av de allra största svenska universiteten på området. Det är såklart också en viktig del av vårt regionala ansvar, men när det kommer till den typen av utbildning spelar tid och plats väsentligt mycket mindre roll. Inte bara för var studenten sitter utan också för vilket lärosäte den väljer att läsa vid. Om en kommun önskar en specifik vidareutbildning för en viss yrkeskategori, så är självklart Umeå universitet väldigt glada om vi tillfrågas och ställer väldigt gärna upp med att utveckla och driva en sådan. Om den ska ges inom ordinarie utbud och inte som uppdragsutbildning är dock en förutsättning som vi inte kan tulla på att vi ser möjlighet till att ge en långsiktig utbildning med mycket hög kvalitet där skattemedel används på ett klokt sätt. Bedömer vi inte att så är fallet är det kanske bättre att ett annat lärosäte ger utbildningen eller att man beställer den som uppdragsutbildning hos oss. Kanske passar den bättre in i Mittuniversitetets, Luleå tekniska universitets, Lunds universitets eller Harvards upplägg. Vi har en mängd lärosäten bara i Sverige och alla kan och ska inte ge allt. Dock är det viktigt att påpeka att Umeå universitet sedan länge alltså ger och utvecklar mängder av goda sådana utbildningar. Bara som ett exempel kan fort- och vidareutbildning inom lärarutbildningens område nämnas. Där ger vi fristående magisterutbildning för lärare på distans med flexibla former, utbildar yrkeslärare, lärare i hem- och konsumentkunskap, bild, musik och slöjd på distans för hela landet och ger delvis även den kompletterande pedagogiska utbildningen på distans. Till detta kan läggas ett antal kortkurser på distans för vidareutbildning av verksamma lärare inom allt från ”läs- och skriv”, naturvetenskapernas didaktik till ”it och lärande”. Detta exempel bara från ett av vårt fullbreddsuniversitets områden. De initiativ som tas måste dock vara långsiktiga, hållbara och passa in i vår utbildningsportfölj. Det vinner hela regionen på i längden.

Sammanfattningsvis tror jag alltså att universitetet tillsammans med regionens företag, kommuner och andra organisationer snarast måste intensifiera arbetet med att få studenter som genom universitetet dras till regionen och utbildas att stanna kvar i regionen och bidra till dess utveckling. Detta tror jag görs bäst genom att studenterna tidigt och under hela utbildningen får möjlighet att upptäcka allt fantastiskt och alla möjligheter som finns i landets norra delar!Regionen-DSC_0202