Uppdragsutbildning

I veckan fastställde rektor en ny handläggningsordning för uppdragsutbildning (https://www.aurora.umu.se/nyheter/2015/11/ny-handlaggningsordning-for-uppdragsutbildning/). Till veckan anordnar UPL ett SPA-seminarium för universitetets pedagogiskt ansvariga och så småningom lär säkert frågan dyka upp både på prefekt- och studierektorsträffar och andra sammankomster ute på fakulteterna.

Det här är förmodligen ett bra tillfälle för en nystart för uppdragsutbildningsengagemanget vid Umeå universitet. I statistiken kan det se ut som att vi har ganska stor uppdragsutbildning, men tar vi bort  polisutbildningen, Lärarhögskolan, skolledarutbildningen och en dryg handfull institutioner framförallt vid den samhällsvetenskapliga fakulteten, så är det tämligen knapert. Dessa institutioner (inte minst pedagogik, socialt arbete och juridiska institutionen) är dock viktiga exempel på hur framgångsrik uppdragsutbildning kan bedrivas och vad det kan betyda också för våra vanliga utbildningar.

Varför ska vi då ägna oss åt uppdragsutbildning? Vid samtal eller diskussioner om den här typen av utbildning är bland det första som åtminstone jag nästan alltid får höra saker som uppdragsutbildning inte är. Man säger ofta att den ska bedrivas så att den reguljära utbildningen inte påverkas negativt, att den ska bedrivas med full kostnadstäckning och att den ska följa samma kvalitetskrav som ordinarie utbildning. Det är ju inte så konstigt eftersom det är krav vi måste följa enligt förordningen, men det är ändå lite trist att så ofta börja i den lite mer negativa eller åtminstone inte särskilt utvecklingsinriktade änden. I bästa fall nämns sedan att uppdragsutbildning kan vara en del av vår samverkan med omgivande samhälle.

Jag skulle dock vilja slå ett slag för att våra samtal framöver till mycket större del utgår från hur mycket positivt uppdragsutbildning kan betyda för våra ordinarie utbildningar. Här finns det massor av saker att nämna. En given sak är förstås att uppdragsutbildning ger en institution eller ett program ett ofta helt överlägset sätt att diskutera med aCampus-20130523-DSC_0636vnämare och andra aktörer i samhället om vad de anser är viktigt ur deras perspektiv. Visst, vi har för det mesta externa representanter i våra programråd, utbildningskommittéer och fakultetsnämnder. Ofta försöker de där framföra sina synpunkter och de är både viktiga och oftast mycket kloka och bra, men jag är rädd att de i dessa sammanhang tyvärr alltför ofta drunknar i andra inlägg, åsikter och synpunkter. Kanske också att de externa representanterna i sådana grupperingar inte heller behöver känna att de både framför viktiga åsikter och samtidigt tvingas ta ett stort ansvar. Här finns naturligtvis också mycket att utveckla, men när det gäller uppdragsutbildning har vi mycket av detta helt gratis. Uppdragsgivaren, beställaren av en utbildning eller den som köper en av oss utbjuden utbildning, är såklart väldigt mån om att formulera vad företaget, myndigheten eller organisationen behöver just nu och långsiktigt. I en förhandling kring en uppdragsutbildning borde vi därför kunna få väldigt mycket skarpare förståelse för avnämarnas önskemål och behov. Därmed inte sagt att alla dessa ska in i våra reguljära utbildningar, men guldkornen och det som överensstämmer med vår syn på våra utbildningar, kan bli byggstenar till ännu bättre utbildningsprogram.

En annan positiv del av det hela är naturligtvis det ekonomiska. Inte minst nu när vi kämpar med ett utbildningsutbud som ligger långt över vårt takbelopp och vi inte kan få ersättning för all utbildning vi vill ge. Också här finns flera aspekter. Uppdragsutbildning kan inte minst i dessa tider när flera institutioner inte har det helt lätt med sin ekonomi och i värsta fall står inför övertalighetsprocesser, vara ett sätt att jämna ut intäkterna. När ordinarie utbildning går ner kan, i den bästa av världar, uppdragsutbildningen ta en större del och vice versa.

Kanske viktigare är dock möjligheten att låta uppdragsutbildning och ordinarie utbildning samspela kring utvecklingsarbete. En hygglig portfölj av uppdragsutbildningar ger ekonomiska resurser till utveckling av ordinarie utbildningar, lärares kompetensutveckling och kan – åtminstone inom en del områden – dessutom ge upphov till nya forskningsprojekt.

CampusVinter-20150207-DSC_9133Jag tror att det på många håll finns en oro för att det är väldigt krångligt och krävs väldigt mycket för att ge sig in i det här med uppdragsutbildningar. Det händer att institutioner får förfrågningar, men på grund av osäkerhet om vad man får och inte får göra inom uppdragsutbildning, inte törs ta på sig ett uppdrag. Bara i höst har det förekommit att institutioner tackat nej till miljonuppdrag då man  inte varit säker på vilka regler som gäller eller tolkat dem fel. Kan t.ex. uppdragsutbildningsstudenter sitta i samma sal och följa samma föreläsningar som ordinarie studenter? Kan vissa platser inom ett ordinarie program utlysas som uppdragsutbildning? Hur kan vi marknadsföra utbildningar vi vill ge som uppdragsutbildning? Hur vet vi vad som efterfrågas? Är det skillnad på skräddarsydda kurser och kurser inom ordinarie utbud?

En del institutioner har provat och gett några enstaka kurser över åren, men kanske aldrig riktigt fått till det flyt och den regelbundenhet som ofta behövs. När man pratar med personer och institutioner som gjort uppdragsutbildning till en mer eller mindre regelbunden del av verksamheten, så inser man dock att det inte alls behöver vara vare sig skrämmande, oroande eller innebära oöverstigliga utmaningar. Ett visst initialt arbete krävs naturligtvis, men framförallt goda kontakter med erfarna personer/institutioner och en bra stödorganisation som snabbt kan ge svar på frågor och funderingar.

Kanske är det därför vid vårt lärosäte just nu viktigast att vi tar ett litet krafttag för att:

  • Under våren vid prefekt- och studierektorsträffar och liknande bjuda in personer som kan berätta och ge goda tips och råd om uppdragsutbildning, något som kan bidra till en bättre allmän kunskap och inspiration
  • Skapa nätverk där institutioner kan mötas för att diskutera uppdragsutbildningsrelaterade frågor
  • Förstärka den stödorganisation som finns (kanske framförallt inom Externa relationer) för att ännu bättre kunna ge information, stöd och mer specialiserad kunskap dit man kan vända sig för att fråga hur man ska göra.

Själv är jag sannerligen ingen expert utan hyser väldigt rudimentära kunskaper om uppdragsutbildning, men jag är övertygad om att det är ett område vi bör förbättra oss på och attUmU-20151107_DSC_3490 det är något som verkligen – på många sätt – kan leda till en högre kvalitet för våra ordinarie utbildningar, kompetensutveckling för våra lärare och något mycket positivt för våra studenter. När vi nu har en alldeles färsk handläggningsordning bör vi alltså den som utgångspunkt för att den närmaste tiden kraftsamla lite kring detta!

Ett råd är alltså att ansvariga för prefekt-, studierektors-, programansvarig-, studieadministratörs- och andra träffar bjuder in personer att tala och ge goda exempel. Intet är så verkningsfullt som att sprida goda exempel!

/Anders

  1. Ni missar väl inte veckans USSR-seminarium om internationalisering med Gregory Neely, Fredrik Snellman och Peter Lindström: https://www.aurora.umu.se/utbildning-och-forskning/stod-till-utbildning/utbildningskvalitet/ussr-seminarium1/internationalisering-vid-umu/

Samarbete

Just nu och i ytterligare ett par veckor har Umeå universitets fakulAbisko-20150825-DSC_2635tetsöverskridande program, genom sina värdfakulteter, möjlighet att ansöka om medel för kvalitetsförstärkning. Två miljoner kronor finns för 2016 avsatt för detta ändamål. Det är inte den allra största satsningen, men en viktig symbol för att lyfta vikten av fakultetsöverskridande utbildningar och samarbete över traditionella gränser. Egentligen hade jag velat att medlen i första hand skulle användas till att utveckla nya ämnesöverskridande utbildningar, men såsom läget är nu, när vi fortfarande måste minska vårt utbildningsutbud vore det kanske felaktigt att uppmuntra till start av helt nya utbildningar. Till 2017 hoppas jag dock att det ska vridas om till nyutveckling!

Att samarbeta över ämnes- och fakultetsgränser är något vi vid Umeå universitet normalt är ovanligt bra på, men samtidigt tror jag att vi har en ännu större icke utnyttjad potential i detta. Med en anda och kultur av låga trösklar och ett samlat campus har vi alla möjligheter att bedriva den forskning och de utbildningar som behövs för att möta framtidens stora utmaningar och det är få andra svenska lärosäten som har lika goda förutsättningar som vi.

Det finns annat än rena utbildningsprogram eller forskningsprojekt där samarbete över gränserna är av stor vikt för att vi ska bli ännu bättre i vår kärnverksamhet. För några veckor sedan hade jag nöjet att hälsa den nationella SUNET-konferensen välkommen till Umeå. Här möttes ett hundratal personer som sysslar med IT- och nätfrågor för att i en vecka diskutera viktiga och aktuella frågor. Några saker jag då hade den stora glädjen att lyfta var just hur vi i Umeå, genom att samarbete, också på detta område nått och når allt längre. Det handlar om vårt samarbete med kommun, region, flygplats och annat för att forskare, studenter och anställda ska ha tillgång till trådlöst nätverk i snart sagt hela staden. Det handlar om hur vi genom ett gott samarbetsklimat mellan t.ex. IT-enheten, ITS och universitetspedagogik och lärandestöd (UPL) blir allt bätSingapore-20150930_DSC_2902tre på att skapa stöd och verktyg för våra studenter och lärare. Stöd och verktyg som utgår från de pedagogiska behoven, men tar kraft och inspiration av den senaste tekniken. Och det handlar inte minst om hur våra nya fysiska och interaktiva miljöer, det må vara lär-, fokus-, formella, informella eller andra typer av miljöer, utvecklas. Här tycker jag vi sett ett fantastiskt gott samarbete mellan alla tänkbara aktörer. Inte minst skulle jag vilja lyfta Lokalförsörjningsenhetens stora intresse för att, genom hela processen, från första idén till slutförandet, jobba väldigt nära lärare, forskare, studenter, pedagogiska utvecklare, IT-personal och många andra. Endast på så sätt kan vi nå dit vi vill och det är en glädje att se hur gott samarbetet för det allra mesta fungerar. Det viktiga är att vi alla har samma gemensamma mål att sträva mot.

Ytterligare exempel på områden där samarbetet ökat och murarna minskat de senaste åren är, åtminstone såvitt jag kan bedöma, samarbetet och kontakterna inom utbildningsområdet mellan våra olika fakulteter och Lärarhögskolan. Det har blivit inte bara betydligt bättre, utan faktiskt fantastiskt bra tycker jag. Informationsutbyten, samarbeten, spridande av goda exempel och mängder av andra saker betyder mycket för att vi ska fungera som ett universitet, men naturligtvis ännu mer för att våra studenter ska få den allra bästa tänkbara utbildningen.

Så finns det naturligtvis områden där vi har mer att göra. Några saker jag tror vi den närmaste tiden behöver koncentrera oss på  när det handlar om samarbeten och relationer är (fortsatt) hur vi jobbar tillsammans med företag, kommuner och organisationer i Uminova Expression-20141030-DSC_7865regionen.  Hur vi jobbar med uppdragsutbildning (ett område där ytterst få institutioner idag har någon större erfarenhet eller kunskap, men där det finns väldigt mycket att göra som är positivt både för våra ordinarie utbildningar, för våra lärare och forskare och för samhället utanför universitetet). Breddad rekrytering och kompletteringsutbildningar och validering för nyanlända är ett par andra områden där vi verkligen behöver samarbeta över många gränser och ta krafttag den närmaste tiden. Det kommer nog båda jag, universitetsledningen och andra att återkomma till väldigt snart.

Samarbeten är alltså en gren vi är ovanligt bra på och en av våra största styrkor. Det betyder såklart inte att det inte finns mer att göra på området samarbete, lägre hinder och större respekt för olika grupper. Låt mig därför få avsluta med att drömma och säga ”tänk om”:

  • Tänk om lektorn som kanske inte gjort så väldigt mycket ny genomgripande forskning (men väl följt med sitt ämnes forskningsutveckling såklart), men däremot gjort fantastiska saker för kvalitetsutvecklingen av institutionens nybörjarprogram, fört viktiga diskussioner med avnämare, dragit igång en uppdragsutbildning eller andra liknande saker, alltid kunde få känna samma uppskattning och status som den docent som just dragit in ett forskningsanslag på ett par miljoner kronor.
  • Tänk om lärare och pedagoger alltid kunde komma ihåg att mycket av de sätt vi idag undervisar och utbildar på och som vi tycker möjliggör den pedagogiska vision vi som lärare har, aldrig skulle ha funnits om inte de fysiska lokalerna, tekniken och de passionerade IT-utvecklarna skulle ha gått före.  Och tänk om varje IT-tekniker vid förvaltningen kunde förstå att det inte spelar någon roll hur häftiga och fantastiska nya teknikverktyg som finns om de inte på ett mycket tidigt stadium förtroendefullt, djupt och med öppna ögon diskuterades med lärare och pedagoger som ska använda verktygen och förstår att allt måste utgå från en pedagogisk tanke.
  • Tänk om den något förvirrade forskaren, som inte är världens mest socialt kompetenta person och kanske inte alltid sköter de administrativa pålagorna på ett perfekt sätt, alltid och av alla kunde uppskattas för sina sidor att hänföra både studenter och andra med sin passion för ämnet
  • Tänk om studievägledaren och studierektorn alltid kunde förstå att studenten blir en minst lika bra civilingenjör om den istället för att läsa den obligatoriska kursen i Fourieranalys, som utgör en sextiosjundedel av utbildningen, spenderat en termin i en annan kultur i ett annat land och där fördjupat sig i teknikhistoria
  • Tänk om matematikern som samarbetar med filologer och där bidrar med ovärderlig hjälp för mänsklighetens vidgade förståelse för våra språks uppbyggnad, trots att den matematik som används i filologin kanske inte är den allra djupaste eller mest prestigefyllda, kunde få samma uppskattning som filologiprofessorn som delvis tack vare den där matematikern publicerar sig i den bästa av tidskriften eller som matematikerkollegorna som ägnar sig åt mer inomvetenskaplig prestigefylld forskning
  • Tänk om den programansvariga, som tycker sig veta precis hur sitt programs material inför nästa års studentrekrytering ska se ut, kunde förstå och uppskatta den kunskap, erfarenhet och förståelse för rätt målgrupp som förvaltningens kommunikatörer besitter och inte tro att en lång forskarutbildning i plurikomplex analys innebär att man är expert på att nå dagens ungdomar. Och tänk om kommunikatörerna vid förvaltningen alltid förstod att det inte spelar någon roll hur kreativa och fantastiska förslag till rekryteringsmaterial de tar fram om de inte på ett väldigt tidigt stadium diskuterades med och förankrades hos utbildningsledare, studierektorer och programansvariga.
  • Tänk om professorn i pseudodifferentialoperatorer kunde förstå att 95% av de som idag påbörjar en grundutbildning i matematik inte är som hon själv var när hon började och att det därför ofta krävs andra både pedagogiska och andra sätt att nå studenterna så att 5% av dem ändå slutar som en, ännu bättre, professorer i pseudodifferntialoperatorer.
  • Tänk om prorektorn, som är ansvarig för utbildningsfrågor, kunde förstå hur förslaget till fördelning av grundutbildningsanslaget skulle uppfattas, tolkas och kunna hanteras ute på institutionerna.

(och självklart kan och ska de matematikrelaterade begreppen bytas ut mot valfritt område)

Väldigt ofta är dessa ”tänk om” naturligtvis inga problem, men tyvärr är det nog alltför många av oss som har svårt att höja blicken och se hur mycket gott och bra som görs också vid sidan om vår egen vardag och hur beroende vi egentligen är av varandra. Det är min starka övertygelse att Umeå universitet skulle kunna ta ännu större steg framåt om vi kunde fortsätta att utveckla den kultur som funnits ända sedan universitetets tillkomst. Att utveckla ”det vänliga universitetet” än mer, utan att för den skull bli mesigt eller flummigt. Därtill krävs det naturligtvis en mycket professionell organisation och att varje person, på varje plats, är riktigt riktigt bra och proffsig.

Kanske räcker det dock att säga: Tänk om vi alla förstod att akademien är en väldigt speciell arbetsplats, men ändå inte så speciell som vi alltför ofta försöker göra den till och att vi alla, både specifikt för vårt område och för universitetet som helhet, skulle vinna så mycket bara på att prata med varandra lite oftare.

Samarbeten över många gränser

Umeå universitets ledningsråd är just hemkommet från ett mycket intressant besök i Vasa, som ju geografiskt inte innebar just mer än ett litet språng över Kvarken! Vi besökte Vasa högskolekonsortium för att diskutera ett fördjupat samarbete och ett förnyat avtal. Inte minst intressant är detta ur utbildningssynpunkt, för alla våra fakultetsområden. Djupt intryck på oss gjorde också besöket på Technobothnia, ett undervisnings- och forskningscentrum som delas mellan tre högskolor och som också innebär en fruktbar samverkan med näringslivet. Technobothnia är ett enda jättestort och flexibelt tekniskt laboratorium, med en imponerande utrustning. Det syntes att studenterna trivdes! Vasa högskolekonsortium består av Vasa universitet, Åbo Akademi (Vasa), Svenska handelshögskolan, Vasa yrkeshögskola, Yrkeshögskolan Novia samt Helsingfors universitets juridiska utbildning i Vasa.

Mer nordiskt! Själv deltog jag förra veckan, den 3 och 4 mars, i det nordiska rektorsmötet i Oslo, på temat ”Changing Universities in a Changing World. Intresset för att utnyttja våra gemensamma styrkor uttalades tydligt, men frågan är varför vi inte redan i dag utnyttjar denna potential? Jag har själv tidigare under ett antal år varit ganska djupt engagerad i det nordiska samarbetet och möttes då också från representationen i Bryssel för EU-samarbetet av en uttalad både förvåning över avsaknaden av och förväntan om ett samlat agerande från nordiskt håll. Vi har en stor gemensam potential att nyttja som de kunskaps- och innovationsnationer vi är. Vi delar redan mycket, men jag hoppas vi kan ta ett än mer uttalat steg till handling. Vi är också en långt starkare röst gemensamt än var och en för sig – inom många områden. Tänk bara vad ett utökat utbildnings- och studentutbyte mellan våra länder skulle kunna innebära för framtiden!

Från nations- och universitetsöverskridande samarbeten till våra egna gränsöverskridande samarbeten och dess möjligheter inom Umeå universitet. Vår stolta 50-åriga tradition, som utgör bas för Vision 2020 ”Umeå universitet möter framtiden med gränslös kunskap”, vilar på utvecklad styrka som nu bäddar för nya möjligheter. Vi är ett universitet, som liksom Uppsala universitet, Linköpings universitet och Lunds universitet, spänner över i stort hela bredden av humaniora, samhällsvetenskap, naturvetenskap, teknik och medicin. Vad innebär denna bredd för oss i form av styrka eller kanske svaghet?

vision-umu-liggande.fw

Det är en fråga som också universitetsstyrelsen diskuterade vid sitt decembermöte och som kommer att diskuteras igen under aprilmötet, den 16 april, då styrelsen fortsätter sin strategiska diskussion kring bland annat betydelsen av att vara ett ”fullbreddsuniversitet” (ett begrepp som i sig kan diskuteras, men det lämnar jag nu därhän). Något jag mött sedan min första dag som rektor för Umeå universitet är både en uttalad stolthet och många konkreta bevis för hur många medarbetare under en lång rad av år har omsatt möjligheten av att samarbeta över våra egna gränser. Vi har till exempel flera imponerande teknikplattformar som därmed erbjuder en forskningsinfrastruktur av mycket hög internationell klass och som spänner över olika ämnesgränser. Vi bygger vidare på vår satsning att utveckla våra så kallade interaktiva miljöer. Många andra samarbeten, över våra egna organisatoriska gränser, har utvecklats starkt genom åren, men inte minst ska vi värna om stoltheten och viljan att verkligen jobba gränsöverskridande. Kanske är detta ett av Umeå universitets största styrkor i att vara ett universitet som kan utnyttja mötet över olika gränser, där nya idéer kan kläckas, där mötet mellan studenter, lärare, forskare och alla möjliga samarbetspartner erbjuds och kanske kan och bör erbjudas ett utökat utrymme?

Själv är jag övertygad om potentialen i detta, i hela sin mångfald av möjligheter inom både utbildningen som forskningen och som ett led i att fortsatt vara en innovativ stark kraft i samhällets utveckling. Vi vet att konkurrensen om att inta en framstående position som universitet bara kommer att öka och därmed kommer vi ständigt att stå inför val och prioriteringar, stora som små, varför jag inbjuder er alla att kommentera våra möjligheter, men även risker, med att vara det breda universitet vi är. Kommentera gärna i kommentarsfältet som följer på detta inlägg och delta i styrelsens diskussion kring detta viktiga ämne!

Välkomna!

Lena