Om universitetet och regionen

När Umeå universitet grundades i mitten av 1960-talet spelade inte minst regionalpolitiska överväganden en viktig roll för etableringen. Universitetet förväntades bidra till kunskapsförsörjning och ekonomisk tillväxt i Norr. Jag minns väl att min förra kollega Erik Bylund, tillika den första professorn i geografi vid lärosätet, vittnade om att inte alla aktörer omfamnade universitetet med förståelse eller glädje. För sitt eget ämne geografi såg Erik ändå ett litet genombrott när studenterna hjälpte till med mätningen av hoppbacken i Lycksele, vilket tydligt demonstrerade den praktiska nyttan av en universitetsutbildning. Erik själv blev så småningom känd som ”Norrlandsprofessor”, dels för sin glesbygdsforskning, dels för sina interventioner i den svenska regionalpolitiken.

Idag har vi facit för den viktiga roll som universitetet har spelat och fortfarande spelar när det gäller utvecklingen i regionen. Stadens befolkningstillväxt har länge gått hand i hand med universitetets kontinuerliga utbyggnad. Än idag bidrar universitetet till att locka inte minst unga människor till Norrland. Den största gruppen studenter rekryteras idag från Stockholms län, följd av Västerbottens län, utlandet, Västra Götaland och Skåne län. Detta understryker att Umeå universitetet utgör en viktig del av stadens attraktivitet. I motsats till tidigare årtionden tömmer Umeå inte norra inlandssverige. Det flyttar faktiskt fler människor från Umeå till resten av Sverige and tvärtom. Tittar man på befolkningsutvecklingen för Umeå kommun under det senaste decenniet ser man att staden faktiskt huvudsakligen växer på grund av ett stort barnafödande och internationella inflyttare. I den senare gruppen kan man anta att universitetsanställda samt aktiva och före detta studenter är överrepresenterade.

Universitetet har också sedan starten haft ett omfattande engagemang i utbildningar utanför campus. Medan detta tidigare inte minst inneburit många resor till studieorter i inlandet, medför digitaliseringen att utbildningar distribueras nu mer flexibelt och platsoberoende. Läkarutbildningen som idag är en gemensam utbildning i Umeå, Sunderbyn, Sundsvall och Östersund är ett utmärkt exempel för detta och första resultat visar att såväl studenter och studieorter har gynnats av denna satsning. Universitet har också genererat många avknoppningsföretag och inte minst Umeå universitet holding är en aktiv part i den lokala näringslivsutvecklingen.

Regionens intresse för universitetet rör dock inte enbart kompetensförsörjningen i bristyrken eller start-up företagen. Istället finns det rätt så omfattande förväntningar på att universitetet ska medverka i många regionala utvecklingssammanhang. Det är naturligtvis alla anställdas aktiviteter inom forskning och utbildning, inte minst i samverkan med privata och offentliga aktörer, som gör att universitetet kan möta dessa förväntningar. Men även universitetsledningen samordnar och diskuterar aktiviteter och strategier vid regelbundna möten med de större kommunerna, Region Västerbotten, Landstinget och Länsstyrelsen. Universitetet är också representerat i många andra viktiga regionala sammanhang och utifrån mitt eget perspektiv kan jag säga att detta utgör en icke oväsentlig post i min almanacka.

Under senaste året har även universitetets samarbete med Luleå tekniska universitetet och Mittuniversitetet stärkts. Tillsammans vill vi satsa på att flytta fram positionerna när det gäller kunskap om nya modeller inom utbildning, regionens arktiska styrkor samt attraktiva samhällen utanför landets storstadsregioner. Detta ska också ske i samverkan med sex större kommuner i de fyra nordligaste länen. Aktörerna har även ett gemensamt intresse för euroepiska frågor kring regional utveckling och forskningsfinansiering.

Universitetet är på så vis fortsättningsvis en viktig aktör när det gäller den regionala utvecklingen, en roll som också understrukits av senaste forskningspropositionen som betonar vikten av samverkan.

Finns det då en risk att vi mer och mer profilerar oss som ett regionalt universitet? Inte utifrån mitt sätt att se det. Så länge universitetet producerar kunskap av hög kvalitet och relevans finns det inte någon större risk att endast ha en regional betydelse. Och även forskningen inom universitetets fakulteter som rör förhållanden i norr behöver inte vara provinsiell och perifer. Det finns mycket att lära från människors erfarenheter i norr, på samma sätt som vi kan lära oss från andra.

På så vis vill jag gärna se Umeå universitet som ett internationellt universitet med stark regional förankring – det är bra om regionen och universitetet är angelägna om att utvecklas tillsammans även i framtiden.

Ett arv från 1968?

I den svenska högskolan är det självklart att studenterna ska ha makt att påverka sin utbildning och studiesituation. Studentinflytandet är lagstadgat och följs upp i utbildningsutvärderingar och årsredovisningar. Men det har inte alltid varit en självklarhet. Studenternas rätt att delta i det formella beslutsfattandet vid våra högre lärosäten har en historia som på många sätt kan spåras tillbaka till studentrevolternas år 1968.

I mitten av 1960-talet fanns det fler studenter än någonsin tidigare vid de svenska universiteten och det var inte ovanligt att studiegången saknade en tydlig yrkesinriktning. Från regeringens sida ville man öka genomströmningen, så 1966 tillsattes Universitetskanslerämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar, UKAS. Målet var att högre utbildning skulle bli mera kostnadseffektiv. UKAS-betänkandet presenterades i april 1968 och innehöll bland annat förslag på fasta, treåriga studiegångar, inskränkning av fria ämnesval och avstängning av studenter som inte tog tillräckligt många poäng.

Förslaget mötte massivt motstånd från studenterna .UKAS skulle förvandla universiteten till utbildningsfabriker och begränsade tankens frihet ansåg man. Det var ett försök från statsmakterna att kontrollera utbildningen och därigenom i förlängningen medborgarna. Protesterna kulminerade i kårhusockupationen i Stockholm 24-27 maj.

Men 1969 infördes en mjukare variant av förslaget och i och med Högskolereformen 1977 var programutbildningarna ett faktum – all utbildning skulle bedrivas i form av yrkesinriktade linjer och utgå från samhällets och arbetslivets behov. Betyder det här att studenterna förlorade slaget om den fria utbildningen? Betyder det att kraften i studentrevolterna pyste ut? Är det faktiskt så att 1968 var ett utslag av en revolutionsromantik och ungdomskultur utan överlevnadsförmåga?

I och med 68-rörelserna blev ungdomar och kanske i synnerhet studenter en egen samhällsgrupp och en politisk faktor som det inte längre var möjligt att ignorera. Det internationella engagemanget mot apartheid, mot Vietnam-kriget, för den amerikanska medborgarrättsrörelsen öppnade Sverige mot världen och var i sig en betydande orsak till att den svenska biståndsbudgeten ökade. Debatten styrdes inte längre bara av män med makt utan påverkades av demonstrationer, husockupationer, sittstrejker och protesaktioner av olika slag. De demokratiska uttryckssätten förnyades och auktoriteten minskade.

Under sina första decennier var Umeå universitet känt som ”det röda universitetet”. I jubileumsboken Umeå universitet 25 år (1990) skriver Gunnel Gustafsson, professor i statsvetenskap och prorektor vid universitetet 2000-2004 att Umeåstudenterna ”hade starkare vänstersympatier än på andra håll i landet” och att detta ”hade sin bakgrund i lång och ofta personlig erfarenhet av utsugning från överhetens sida” (140). Vänstervågen i Umeå skilde sig därför från den dominerande vänstertendensen i Sverige som var romantisk, anarkistisk och överklassbetonad menar hon.

Hur det förhåller sig med den personliga erfarenheten av utsugning kan vara svårt att bedöma, men det står klart att Umeå universitet i stor utsträckning befolkades av studenter som var första generationens akademiker. Det innebar en frihet från exkluderande akademiska traditioner och ofta också en mindre formell relation mellan Umeåstudenterna och deras lärare. Ovanan att betrakta professorer och lektorer som en del av överheten gav en kortare startsträcka för implementeringen av studentinflytandet på alla nivåer.

Berättelserna om 1968 glömmer ofta bort att mycket av engagemanget var politisk obundet och handlade om vårt sätt att relatera till varandra och vår omvärld som medmänniskor. Protester och opinionsyttringar handlade lika ofta om att bygga upp som att riva ner. Visst kännetecknades perioden av såväl naivitet som revolutionsromantik, men i grunden fanns ett starkt engagemang och förhoppningar för en bättre värld, nära och långt borta. Det som började med demonstrationer mot en utbildningsreform slutade med att studenterna fick ta plats i universitetens demokratiska församlingar. Det arvet är värt att förvalta.

Om kompetensförsörjning och omlokaliseringen av myndigheter

Statens politik att flytta olika myndigheter från Stockholm har under senaste året rönt viss uppmärksamhet och ofta, tyvärr något oemotsagt kritik. Nyligen var det dags igen; Ardalan Shekarabi meddelade att flera myndigheter skulle lämna Stockholm och flyttas till Botkyrka, Göteborg, Malmö och några andra periferier. Som vanligt lyfte debattörer frågan huruvida detta skulle undergräva myndigheternas kompetensförsörjning och om sådana åtgärder verkligen kan rädda landsbygden. Det senare var tema för en radiointervju med Charlotta Melander, professor i nationalekonomi vid Högskolan i Jönköping, som jag lyssnade på. Visst, tyckte reportern, kunde man förstå att landsbygden behöver ha poliser och arbetsförmedlare men andra statliga myndigheter kunde väl inte göra någon nytta.

Tyvärr kom diskussionen aldrig mycket längre och stannade vid de kända argumenten. Kompetensförlusten vid en flytt, förorsakat dels av att anställda inte flyttade med , dels av att kompetent personal kanske var svårt att få tag i, var de främsta skäl att behålla myndigheterna centralt i Stockholm. Regeringens skäl för en utlokalisering har varit att det är viktigt med statens närvaro och legitimitet.

Det finns flera saker som jag kan tycka saknas i resonemanget. Redan begreppsvalet irriterar. ’Utlokalisering’ antyder att någonting flyttas från den plats det hör hemma. Det döljer däremot att det under många år har skett en smygcentralisering där flera statliga myndigheter har koncentrerad sin verksamhet till Stockholm även om kanske vissa funktioner har behållits i olika regional centra. Denna ’utlokalisering’ till Stockholm glöms dock ofta bort.

Det huvudsakliga argumentet för en omlokalisering av myndigheter är dock tillgången till kompetens. Det finns 53 000 forskarutbildade utanför Stockholms län jämfört med 25 000 inom länet. Därutöver kan det konstateras att mer än 70 procent av de personerna med längre eftergymnasial utbildning (>2 år) bor utanför Stockholms län. Ca 80 % av alla universitetsexamen utfärdas utanför Stockholms län. Mot denna bakgrund kan man undra varför just 20-30 % som råkar bo eller utbildas i Stockholms län är mest lämpade att utföra myndighetsarbeten? Bostadsmarknaden och pendlingsmöjligheter i Stockholm utgör effektiva barriärer som förhindrar att människor kan ta sig dit (i fall de skulle vilja, vilket inte alls är självklart). Mina egna erfarenheter med myndigheter i Stockholm ger dessutom upphov att tro att den ackumulerade kompetensen kanske inte är så stor, vilket inte förvånar med hänsyn till den stora konkurrensen om personal som många myndigheter tycks vara utsatta för inte minst från den privata sektorn.

På så vis handlar frågan om myndighetsomlokalisering inte om riket utanför Stockholm kan räddas med några statliga jobb. Frågan är snarare om Sverige har råd att avstå från all kompetens som finns utanför Stockholms län och som staten satsar mycket pengar på att utbilda?  Umeå universitet och Västerbotten spelar i detta sammanhang en viktig roll. När det gäller forskarutbildade ligger Västerbotten efter storstadslänen och Uppsala på plats fyra i landet med 4,3 % av landets alla forskarutbildade. Och när det gäller andelen examina som kräver studier längre än 2 år och som har utfärdats under de senaste 10 åren – 5,9% utfärdades i Västerbotten – står sig Västerbotten väl.

Med andra ord är länet väl förberett att ta emot nationella myndigheter och universitetet bidrar i alla högsta grad att tillhandahålla den nödvändiga kompetensen.

 

På väg mot 2018

Det är bara någon dag kvar av det här året när jag skriver detta och det är otroligt hur fort tiden går och hur mycket som händer vid vårt universitet. Med den mörka decembermånaden i färskt minne kan jag konstatera att det är mycket som ska hinnas med innan jul- och nyårsfirandet kommer igång. Exempelvis hade universitetsstyrelsens sitt tredje möte med styrelsens fyra nya externa ledamöter. Under mötet hade vi många spänstiga och dynamiska diskussioner om allt från riskanalys, antal doktorander, kvalitetsutvärderingar och förslag till ny anställningsordning.

Styrelsen, under ledning av ordförande Chris Heister, är verkligen ett bra forum för oss i ledningen för inspel och kloka tankar i viktiga frågor som rör universitetets verksamhet och framtid.

En annan händelse att uppmärksamma under december är besöket av en av årets Nobelpristagare i kemi, professor Jacques Dubochet, vilket var en riktig höjdare. Inför en nästan fullsatt Aula Nordica höll professor Dubochet en fantastisk föreläsning som förutom att handla om hans egen forskning och vägen till Nobelpriset också belyste grundläggande frågeställningar om vad forskning faktiskt går ut på och för vem vi bedriver densamma.

Frågan om vad som är bra forskning och vikten av densamma är något vi alla behöver reflektera över. Professor Dubochet betonade att en framlagd hypotes eller teori aldrig egentligen kan bevisas, utan det viktiga är att vi med olika metoder och ”experiment” utsätter vår hypotes för kritisk granskning i avsikt att försöka falsifiera densamma. Det är misslyckandet av en sådan falsifiering som leder till att nya teorier får fäste och kan byggas vidare på. Tyvärr är det vanligt att forskare istället försöker hitta argument som styrker den egna tesen. Här kan vi alla bli bättre.

2017 har som bekant varit året då universitetet valt att profilera vår forskning inom det Arktiska området. Vi valde Arktis som tema för att belysa den bredd av forskning med fokus på den norra regionen som görs vid Umeå universitet, och det tycker jag personligen att vi lyckats mycket bra med. Vid ett flertal tillfällen under året har vi framgångsrikt presenterat, diskuterat och debatterat frågor som rör den norra regionen. Vi startade med Kunskapsnoden i februari, följt av såväl ett klimatseminarium med ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, och en större internationell arktiskonferens inom samhällsvetenskap och humaniora på campus under juni månad.

I oktober i samband med Årshögtiden besökte HMK Carl Gustaf universitetet och mottog det seminarium som kungen fick av universitetet i samband med sin 70-årsdag. Seminariet hade tydligt fokus på klimat och Arktis. Det arktiska året avslutades med ett välbesökt heldagssymposium på Sliperiet, där vi firade ARCUMs 5-årsjubileum. Under året har Umeå universitet också skrivit på samarbetsavtal med såväl Polarforskningssekretariatet som med fem nordliga universitet.

The Arctic 5 är numera namnet på det gemensamma samarbetet mellan universiteten i Luleå, Oulu, Rovaniemi, Tromsö och Umeå. Med alla dessa aktiviteter och framförallt med all forskning som bedrivs kring arktiska frågor har vi verkligen lyckats sätta Umeå universitet på den arktiska kartan. Verksamheten slutar inte med att året tar slut, utan här ska vi fortsätta att ta plats och vidga begreppen kring arktisk forskning bortom det som bedrivs på isbrytare i det norra polarområdet.

Under senare delen av året har vi också sett en kraftfull manifestation mot sexuella trakasserier i alla de upprop som kommit fram från det ursprungliga #metoo-uppropet. Sexuella trakasserier, likväl som alla andra former trakasserier ska inte behöva förekomma, men ändå gör de tyvärr det. Alla människors lika värde är en självklarhet som ska råda i samhället i stort och självklart vid Umeå universitet. Här har vi alla ett gemensamt ansvar att se till att så också sker, att vara tydliga med vilken värdegrund som gäller och att påtala och markera när någon går över gränsen.

Att fortsätta arbeta med vår värdegrund ser jag som en naturlig väg till att skapa en arbets- och studieplats där alla känner sig välkomna. Jag betonar det igen – här har vi alla ett tydligt ansvar att bidra till att göra Umeå universitet till en sådan miljö.

2018 står för dörren och vad kan vi då vänta oss av det kommande året? Som jag nämnde ovan så var valet att kommunicera vår forskning kring Arktis mycket lyckosam under 2017, och vi kommer därför att fortsätta med att fokusera på tematiska områden på årsbasis.

2018 har vi valt demokrati som årets tema. Demokrati är något som vi som lever i Sverige idag tar för givet men så har det inte alltid varit. Nästa år är det återigen val i Sverige, men det är också 100 år sedan Sverige införde allmän och lika rösträtt i kommunala val och det kan ses som det avgörande steget till att landet fick ett demokratiskt styrelseskick. Demokrati är dock inte lika självklart i resten av världen. Vi har stora delar av jordens befolkning som lever i länder där inte demokratiska val hålls och där medborgerligt inflytande inte ligger högt på agendan. Men även i många av världens demokratier är medbestämmande och åsiktsfrihet något som alltmer naggas i kanten.

Vi kommer under 2018 att fokusera på att sprida information om universitetets verksamhet som har koppling till demokrati och demokratibegreppet, något som glädjande finns representerat över hela universitetets bredd. Jag ser mycket fram mot detta.

Med dessa rader vill jag avslutningsvis tacka alla medarbetare och studenter för att ni tillsammans bidragit till att utveckla såväl utbildning som forskning, samt förstärkt Umeå universitets plats i samhället. Jag brukar ofta framhäva att vi är ett internationellt universitet med stark regional förankring. Det är något som vi ska vara stolta över, förvalta och fortsätta att utveckla. Det sistnämnda gör vi redan 2018.

Gott nytt år!

Hans

Ett museum som måste besökas

Jag har med stort intresse följt de senaste veckornas debatt i lokalpressen om museerna i Umeå. Inte minst Guitars – the Museum har varit starkt ifrågasatt och har dragits med sviktande besökarantal. Allvarligt talat kommer detta inte som överraskning utan den problematik som upplevs av Guitars är ett välkänt fenomen. Det finns många exempel där ambitiösa museiprojekt har sjösatts men efter tre år upplever många att det initiala intresset för museet har svalnat. Mot denna bakgrund kan man reflektera varför det har gått så bra för Umeå universitets eget museum, Bildmuseet.

Det tillhör inte självklarheterna att universitet driver museer eftersom universitetens kärnverksamheter huvudsakligen omfattar forskning och utbildning. Umeå universitet har dock haft tillgång till ett museum sedan mer än 30 år och när Konstnärliga campus sjösattes 2012 öppnades Bildmuseet i nya lokaler vid älven, var det långt ifrån självklart att satsningen skulle visa sig vara en succé. Tidigare har man profiterat av samlokaliseringen med Västerbottens museum och att stå på egna ben var minst sagt ett risktagande som skulle kunna ha lett till ett likande öde som man idag ser hos andra museer.

Bildmuseet har under åren utvecklats till Umeås främsta besöksmål och har rönt stor nationell och internationell uppmärksamhet för sina utställningar och sin arkitektur. Mer än 70 000 personer besöker museet årligen – de som endast besöker bottenvåningen inte medräknat – trots att promenadstråket längs älven varit avstängt. Det är endast få museer som anses vara värda en resa men Bildmuseet tycks tillhöra denna grupp. Under 2016 publicerades i svenskt tryckt dagspress, fackpress och nyhetsbyråer till exempel hela 283 artiklar och notiser där Bildmuseet omnämns. Även i den internationella pressen har Bildmuseet uppmärksammats som remarkabelt och i världsklass och år 2017 listar The Telegraph Bildmuseet som ett av 42 ”incredible museums to visit in your lifetime”.

Bildmuseet – Foto: Wwilhelm Rejnus / barabild.se

En viktig förklaring varför Bildmuseet har kunnat behålla det stora antalet besökare är så klart den höga ambitionsnivån som museichefen Katarina Pierre och hennes kollegor har haft när det gäller att organisera utställningarna och tillhörande programverksamhet. Detta har bland annat inneburit att det ständigt finns nya anledningar att besöka museet. Men även innovativa inslag som t.ex. Art Friday! – ett afterwork arrangemang med olika konstnärliga aktiviteter – bidrar till att göra Bildmuseet till en populär och angelägen plats i staden.

Bildmuseets framgång har också lett till att den inte längre kan ignoreras i den nationella pressen. Utställningarna leder inte längre bara till korta notiser i Dagens nyheter utan till dubbelsidiga uppslag som visar museets vikt och särställning. Att det finns ett internationellt konstmuseum av Bildmuseets kvalitet är inte bara betydelsefullt för hur Umeåborna uppfattar sin stad, utan inte minst för hur Umeå uppfattas i resten av Sverige och världen.

De värden som produceras är dock inte endast relaterade till den direkta besöksupplevelsen. Även museets bidrag till den vardagliga debatten om konst och kultur, till utbildning och kunskap eller till skapandet av kreativitet och inspiration är viktiga funktioner. Skolprogram och öppen kulturförskola är angelägna inslag i detta arbete och till skapandet av ett demokratiskt samhälle. Bildmuseet spelar också en viktig roll för representationsbesök organiserade genom kommun, universitet eller näringsliv och det är tveklöst så att Bildmuseet har spelat en viktig roll för den sociala delen av många konferenser som har organiserats i staden.

Det kan vara svårt att uppskatta sådant i kronor och ören, men utan tvekan bidrar Bildmuseet i högsta grad till besöksnäringen och till att bygga varumärket Umeå. De ekonomiska effekterna uppstår dock inte direkt i museet utan besökarnas pengar hamnar i hotell- och restaurangsektorn, detaljhandeln samt genom skatt och moms i de offentliga hushållen. Utan tvekan genererar Bildmuseet dock betydligt större nytta än de kostnader som den förorsakar för de olika finansiärerna.

Just nu pågår det spännande utställningar om Dada, markanvändningskonflikter i Indien samt arkitektur som både fysiska och mentala platser. För dem som har missat Bildmuseet hittills och naturligtvis för alla andra kan ett besök under den kommande ledigheten eller det nya året starkt rekommenderas (för särskilda öppettider under årsslutet se Bildmuseets hemsida).

 

A och O

När jag skriver dessa rader sitter jag på Umeå Arctic Forum, ett litet evenemang med syfte till att diskutera arktiska frågeställningar med aktörer från universitet, näringsliv, offentlig sektor och civilsamhälle. Evenemanget markerar också 5 års jubileum för Arcum och slutet för det arktiska året vid Umeå universitet.

Klimatpanelen på Umeå Arctic Forum

I ett sådant sammanhang är det naturligtvis intressant att dra ett litet facit över ett år av arktiska aktiviteter. Starten vid årets Kunskapsnoden i Stockholm följdes till exempel av stora ICASS-konferensen med mer än 800 deltagare och Klimatseminarium för att uppmärksamma kungens födelsedag i samband med årshögtiden. Det pågick dessutom en mängd Vetenskapsluncher och även utanför campus i Umeå genomfördes arrangemang; så visade CIRC i Abisko upp sin arktiska forskning under Abisko Arctic Days i Juni. Affilieringsprogrammet har hittills samlat mer än 320 forskare som alla är aktiva eller intresserade i arktiska forskningsfrågor.

Universitetets långvariga partnerskap med UiT – Norges arktiska universitet som under åren har inneburit en hel del kontakter på olika nivåer har dessutom byggts ut. I november undertecknade rektor ett samarbetsavtal med UiT, University of Lapland, University of Oulu och LTU. The Arctic Five som gruppen kallar sig, ser goda möjligheter att utveckla gemensamma forskningsprojekt och driva gemensamma forskningsintressen kopplade till lokaliseringen i Arktis.

Den arktiska forskningen vid Umeå universitet börjades varken den 12-12-12 eller vid Kunskapsnoden på Grand Hotell i februari 2017. Den har naturligtvis en lång tradition. Det arktiska året har därför inte minst varit en kommunikationsinsats som fokuserade ett tema under ett år och talade om att Umeå universitet arbetar på arktiska forskningsfrågor. Det är dock inte endast en fråga om kommunikation. Personalen på Arcum med Peter Sköld i spetsen har genom sitt utmärkta arbete bidragit till att göra året till en stor framgång. De och all andra som på olika sätt har bidragit till det arktiska året ska ha stort tack för sina insatser.

Arcum-föreståndare Peter Sköld öppnar Umeå Arctic Forum

På så vis känns det bra att Umeå Arctic Forum också har lockat många externa intressenter som utgör viktiga samarbetspartner för att utveckla den arktiska forskningen vid universitetet även framöver. För en sak som kan konstateras redan nu, är att det arktiska året har varit ett lyft för den arktiska forskningen vid Umeå universitet, kommunikativt såväl som innehållsligt, och man kan också hoppas att Umeå Arctic Forum kommer att vara ett årligt återkommande evenemang för samtal om Arktis.

Slutet på det arktiska året vid Umeå universitet innebär också början av ett nytt tema för det kommande året. Temat är demokrati och redan nu vågar jag att säga att även detta år kommer att innehålla många spännande inslag: programmet kommer att uppmärksamma valåret, forskningens och kunskapens roll i dagens samhälle, samt 50 års jubileet av 1968, vilket ju ofta anses som speciellt inte minst i relation till studenters politiska engagemang. Mycket att se framemot – och säkert också ett bra sätt att understryka universitetets roll för och inom ett demokratiskt samhälle.

 

Universitetets regionala utbildningsansvar

Umeå universitet har under lång tid, ända sedan dess grundande, spelat en stor och viktig roll för den regionala utvecklingen och tagit ett stort och viktigt regionalt ansvar. Hur det regionala ansvaret tett sig har skiftat genom åren, men täcker idag i princip hela universitetets bredd såväl vad gäller verksamhet, dvs forskning, utbildning, innovation och annan samverkan, som ämnesområde. Det finns naturligtvis näst intill hur mycket som helst att säga om detta stora och viktiga område. Idag tänkte jag dock inskränka mig till universitetets utbildning på grund och avancerad nivå och hur jag ser på dess roll i vårt regionala ansvar.

Vare sig vi vill det eller inte och vare sig vi tycker det är bra eller inte, så spelar universitet på en global marknad när det gäller studentrekrytering, något som skulle kunna utgöra grunden för ett eget blogginlägg. I denna konkurrens klarar sig UmU tämligen bra. I höstas var vi landets tredje mest attraktiva lärosäte mätt i antalet antagna förstahandssökande. Endast Stockholms och Uppsala universitet kom högre. Också i den internationella konkurrensen klarar vi oss bra såväl vad gäller freemovers som avgifts- och utbytesstudenter. Vi har nu ungefär 31000 studenter och varje hösttermin antas drygt fem tusen. Av dessa har, enligt universitetskanslersämbetet, knappt 70% sitt ursprung söder om de fyra nordligaste länen.

Höst på Campus - dammenUniversitetet är alltså en gigantisk magnet vad gäller att attrahera nya människor till regionen. Vår roll måste vara att ge högkvalitativa utbildningar som ger studenterna en möjlighet att under lång tid framöver verka på arbetsmarknaden. För att behålla vår position, kan vi aldrig tulla på kvaliteten för att göra några snabba quick-fixs här eller där. Det viktigaste och kanske svåraste är frågan hur vi får de personer som utbildas vid UmU att stanna kvar i regionen. Att bidra till att fylla regionens behov av högutbildad arbetskraft och bidra till en befolkningstillväxt i hela regionen.

Vi har lång erfarenhet av att på olika sätt bedriva utbildning i regionen. Under vissa tider har universitetsstyrelsen fattat beslut om att si och så många studieplatser ska förläggas till den och den orten. Under andra perioder har institutioner, fakulteter eller universitetsledning efter diskussioner med företag, kommuner eller organisationer Regionen-20120322_DSC_1635kommit överens om att starta en utbildning någonstans. Många gånger har det blivit alldeles ypperliga utbildningar med långvarigt gott söktryck, mycket gott samarbete mellan universitetet och den andra organisationen och alltså verkligen varit något som alla inblandade – studenter, universitet och extern organisation – vunnit mycket på. Alltför ofta har dock scenariot varit sådant att ofta både universitet och företag lagt väsentliga summor på att utveckla en utbildning som vid första och möjligen andra året den givits haft någorlunda gott om studenter, men som väldigt snart stått med många gapande tomma platser med resultat att utbildningen lagts ned. Det har naturligtvis lett till stor irritation hos såväl företag/kommun som universitet, lärare och – kanske inte minst – skattebetalare. Om Umeå universitet ska utveckla och starta en utbildning måste vi kunna bedöma att studentunderlaget kommer att vara hyggligt under en någorlunda lång tid framöver och att kvaliteten kan hållas hög. Det omvända vore stort slöseri med resurser och skattemedel.

Oavsett om det är bra eller inte, så är min erfarenhet att till kurser förlagda till olika orter i regionen söker nästan uteslutande studenter från närområdet. Det har naturligtvis en poäng i sig och bidrar till den regionala utvecklingen på ett viktigt sätt. Än viktigare för regionens utveckling tror jag dock det är att utnyttja universitetets förmåga att attrahera nya högutbildade personer att flytta in och stanna kvar. Det bidrar förmodligen långsiktigt positivt också till att få fler som redan bor här att utbilda sig.

En förutsättning för att vi ska fortsätta vara den magnet vi idag är, är dock att vi kan fortsätta vara det stora internationella forskningsuniversitet vi är idag och långsiktigt är Regionen-20121222-DSC_6575det då endast kvaliteten i det vi gör som spelar någon roll. Både inom forskning och utbildning. Vårt fokus måste därför vara att utveckla och driva utbildningar som vi tror kan hålla en långsiktigt mycket hög kvalitet. Det gör att studenter fortsätter lockas till regionen och här får en god utbildning. Det svåra och det område där både universitetet och regionen har väldigt mycket att göra och framförallt borde lägga sitt krut på, är att av dessa studenter få väldigt många fler än idag att stanna kvar i regionen. Då gäller det, tror jag, att få studenterna att upptäcka fördelarna med vår del av landet. Få studenterna att se att här finns det möjligheter för framtiden. Ett av de, enligt mig, bästa sätten att göra det på är att på ett mycket tidigt stadium i utbildningen knyta upp studenterna till kommun, företag eller annan organisation. Att erbjuda studiebesök, praktik, verksamhetsförlagd utbildning, möjlighet att skriva uppsatser och examensarbeten och att känna att här – i den här kommunen, vid det här företaget – har jag mycket goda möjligheter att få jobb eller att kunna starta mitt eget företag när min utbildning är slut.

Det här är ingenting som gör sig självt utan det kräver mycket idogt och systematiskt arbete inte minst av kommuner och företag, men det ger också mycket bättre möjligheter att få kompetent arbetskraft och en nyinflyttning av högutbildade. Det ger också arbetsgivare möjlighet att påverka och bidra till utbildningarnas utveckling. Också för universitetet finns stora vinster: Att på ett bra sätt tillsammans med det omgivande samhället kunna utveckla våra utbildningar så det blir än bättre. Personligen är jag övertygad om att det är mycket viktigare för den regionala utvecklingen att lägga kraft och energi på detta, än att träta om en ny utbildning med 20 studenter ska starta här eller där. Med lite olika modeller jobbar vi redan i liten skala så här bl.a. vad gäller ingenjörsutbildningar mot främst Örnsköldsvik. Vi diskuterar också en modell vad gäller socionomer och även den regionaliserade läkarutbildningen kan på sätt och vis sägas vara ett exempel på detta.

Något jag inte tagit upp här är ett annat viktigt område, nämligen fort- och vidareutbildning. Där handlar det ofta om jämförelsevis kortare utbildningar eller kurser och personer som har ett socialt liv som gör det mycket svårt att flytta till en högskole- eller universitetsort. I detta sammanhang spelar därför nät, flex och andra Regionen-20120322_DSC_1594distributionsformer för utbildning en ännu viktigare roll. Här har Umeå universitet en mycket lång tradition och erfarenhet. Kompetensen är såvitt jag kan bedöma mycket hög i jämförelse med många andra lärosäten och vi är i dagsläget ett av de allra största svenska universiteten på området. Det är såklart också en viktig del av vårt regionala ansvar, men när det kommer till den typen av utbildning spelar tid och plats väsentligt mycket mindre roll. Inte bara för var studenten sitter utan också för vilket lärosäte den väljer att läsa vid. Om en kommun önskar en specifik vidareutbildning för en viss yrkeskategori, så är självklart Umeå universitet väldigt glada om vi tillfrågas och ställer väldigt gärna upp med att utveckla och driva en sådan. Om den ska ges inom ordinarie utbud och inte som uppdragsutbildning är dock en förutsättning som vi inte kan tulla på att vi ser möjlighet till att ge en långsiktig utbildning med mycket hög kvalitet där skattemedel används på ett klokt sätt. Bedömer vi inte att så är fallet är det kanske bättre att ett annat lärosäte ger utbildningen eller att man beställer den som uppdragsutbildning hos oss. Kanske passar den bättre in i Mittuniversitetets, Luleå tekniska universitets, Lunds universitets eller Harvards upplägg. Vi har en mängd lärosäten bara i Sverige och alla kan och ska inte ge allt. Dock är det viktigt att påpeka att Umeå universitet sedan länge alltså ger och utvecklar mängder av goda sådana utbildningar. Bara som ett exempel kan fort- och vidareutbildning inom lärarutbildningens område nämnas. Där ger vi fristående magisterutbildning för lärare på distans med flexibla former, utbildar yrkeslärare, lärare i hem- och konsumentkunskap, bild, musik och slöjd på distans för hela landet och ger delvis även den kompletterande pedagogiska utbildningen på distans. Till detta kan läggas ett antal kortkurser på distans för vidareutbildning av verksamma lärare inom allt från ”läs- och skriv”, naturvetenskapernas didaktik till ”it och lärande”. Detta exempel bara från ett av vårt fullbreddsuniversitets områden. De initiativ som tas måste dock vara långsiktiga, hållbara och passa in i vår utbildningsportfölj. Det vinner hela regionen på i längden.

Sammanfattningsvis tror jag alltså att universitetet tillsammans med regionens företag, kommuner och andra organisationer snarast måste intensifiera arbetet med att få studenter som genom universitetet dras till regionen och utbildas att stanna kvar i regionen och bidra till dess utveckling. Detta tror jag görs bäst genom att studenterna tidigt och under hela utbildningen får möjlighet att upptäcka allt fantastiskt och alla möjligheter som finns i landets norra delar!Regionen-DSC_0202

 

 

Internationalisering och Fokus

I veckan som gick hade International Office Alumnanordnat den årliga ceremonin för att säga farväl till de utbytesstudenter som den senaste terminen eller året varit vid Umeå universitet och ge en möjlighet för våra egna studenter att träffa och prata med studenter från de länder dit de kommer att åka på utbyte till hösten eller nyligen kommit hem ifrån. Ett väldigt fint ordnat arrangemang. Själva arrangemanget och det arbete international office lagt ned på det, liksom bara åsynen av och mötet med alla dessa studenter från näst intill hela världen imponerade stort på mig. I år tror jag dessutom det var rekord i antalet närvarande studenter.

SkärmklippDet här ska inte bli något långt inlägg om internationalisering. Det har jag skrivit en hel del om tidigare. Egentligen ville jag bara göra lite reklam för en ny sida i vårt ledningsstödssystem Fokus där vi nu kan följa såväl antalet utbytesstudenter och europeiska free-movers som avgiftsstudenter. Här finner man den: https://www.fokus.umu.se/diveport#page=utbildning_internationalisering

Internationalisering i utbildningen handlar om så många olika aspekter, men dess vikt när det gäller universitets och samhällets långsiktiga utveckling kan knappast överdrivas. Ända sedan jag som 19-åring arbetade som tolk i ett antal utbyten mellan grupper av svenska och ukrainska konstnärer och ungdomar har jag brunnit för att genom utbyten av olika slag, särskilt mellan unga människor, öka förståelsen och intresset för varandra för att därigenom komma närmare varandra, förstå varandra och bättre kunna utveckla och utvecklas. Det må handla om kultur, konst, praktisk pedagogik i skola eller högskola, livsstil, traditioner, levnadssätt, syn på ett akademiskt ämne eller nästan vad som helst.

För mig är det den kanske viktigaste anledningen till att vi ska syssla med internationalisering även om det naturligtvis finns många andra också. Genom utbyten och vistelser vid utländska lärosäten får våra studenter och de studenter som kommer till oss inte bara möjligheten att träffa människor från och uppleva en annan kultur och därigenom få en större förståelse för världen, utan också en god möjlighet att se andra sätt Indonesien-20150329-DSC_0248att undervisa och bedriva utbildning i just det ämne det gäller. Hur tar man upp och förklarar gränsvärdesbegreppet vid universitet i Indonesien? Hur har lärarna lagt upp sin undervisning i internationella relationer vid ett sydkoreanskt lärosäte? Och förutom pedagogiken, vad är det inom själva ämnet man trycker på och varför gör man det annorlunda än vid sitt alma mater? Att vara en internationell student är – om studenten har rätt inställning – kanske det allra bästa sättet för att vidga sina vyer både kulturellt, socialt och intellektuellt.

Lika viktigt är det naturligtvis för oss lärare att med jämna mellanrum besöka utländska universitet. Inom vissa ämnesområden är det alldeles självklart. Att bedriva forskning eller utbildning i många av våra ämnen är näst intill omöjligt (om det ska bli bra) om vi inte ständigt umgås med utländska kolleger. Inte alltid tror jag dock att vi samtidigt som vi besöker MGU i Moskva, Stanford i San Fransisco, Princeton i New Jersey, Paris VI i Paris eller något helt annat lärosäte, verkligen tar oss tid att titta på och diskutera också utbildningsfrågor. Alltifrån vilka pedagogiska tankar och tekniker som finns, till rent ämnesinnehåll. Många gör naturligtvis det, men jag tror att många fler skulle kunna göra det också.

Indien-20141210-DSC_8104Detsamma gäller när vi har internationella studenter i våra kurser. Att på någon rast eller efter någon lektion prata lite med dessa, höra vad de tycker om utbildningen och undervisningen här, höra vad som skiljer sig från de sätt utbildningen fungerar hemma hos dem, vad de tycker är bättre här och vad vi skulle kunna ta till oss av det som är bättre hos dem. Också det gör naturligtvis väldigt många av oss, men i dessa tider, när universitetsläraryrket blir alltmer stressat och allt mindre tid finns för så många viktiga saker som inte riktigt går att mäta eller ger ett kortsiktigt tydligt resultat, kanske vi ibland måste försöka oss ta den tiden ändå eftersom det är så viktigt för vår långsiktiga utveckling av utbildningen och universitetet.

Nåväl, det skulle inte bli långt det här utan, som sagt, mer bara ett litet reklaminslag för fokus i allmänhet (www.fokus.umu.se) och för den nya internationaliseringssidan i synnerhet. Robert Axebro vid planeringsenheten har här gjort ett fint arbete!

Mänskliga rättigheter

I veckan har MR-dagarna – Nordens största forum för mänskliga rättigheter – gått av stapeln i Umeå. Här möts forskare, myndigheter, praktiker, politiker och ideellt engagerade. Med mänskliga rättigheter i fokus har mängder av seminarier, föreläsningar och andra arrangemang ägt rum i dagarna tre. Många viktiga frågor har lyfts och diskuterats. Kultur och mänskliga rättigheter, invigningstal av nya kulturministern, Edward Snowden på direktlänk, Anja Pärson i teateruppsättning, mänskliga rättigheter i Europa, FN-frågor, konsumtionskultur och mängder av andra programpunkter – jag tror det var ett drygt 120-tal – har spänt över ett brett spektrum.

Snowden

Edward Snowden med på länk under MR-dagarna i Idun

Umeå universitet har i år varit tämligen djupt involverade i arrangemanget. Malin Eklund Wimelius från Statsvetenskap har under lång tid dragit ett stort lass med förberedelser och gjort ett fantastiskt jobb i den lokala arrangörsgruppen. Forskare från många olika institutioner, inte minst Statsvetenskapliga institutionen och CeSam (Centrum för samisk forskning) har bidragit med frågor kring allt från gruvexploatering till kultur som ett verktyg för försoning och fred efter väpnad konflikt.

Universitetet har naturligtvis ett stort ansvar för att dessa frågor är viktiga inslag i vår forskning och våra utbildningar, men vi har också en viktig uppgift i att sprida kunskap utanför akademin. Visst finns universitetet ofta med i samhällsdebatten, men jag tycker att vi på ett än större sätt än idag måste vara en viktig länk mellan olika intressenter och ta vårt ansvar för den viktiga uppgiften vi har att skapa debatt och diskussion. Vi ska bidra till att viktiga frågor som t.ex. mänskliga rättigheter och hållbarhet sätts på agendan i den aktuella debatten och vi ska arrangera möten mellan forskare, politiker, beslutsfattare och allmänhet.

Om Umeå universitet har spelat en viktig roll och bidragit på ett positivt sätt i årets genomförande av MR-dagarna, så tycker jag också att vi kan konstatera att MR-dagarna varit en viktig injektion och ögonöppnare för oss. Arrangemanget har hjälpt oss att på ett samlat sätt få syn på allt det som vi gör som är av relevans för mänskliga rättigheter och nu gett oss ett ypperligt tillfälle att ta avstamp framåt och på allvar diskutera hur vi konkret kan utveckla mänskliga rättigheter på ett än större sätt vid vårt eget lärosäte:

  • Kan vi till exempel starta utbildningar profilerade mot MR? Skulle delar av lärarutbildningen kunna vara ett lämpligt första område att diskutera? Eller kan vi använda de tänkte medlen för fakultetsöverskridande utbildningar för att bygga en riktigt bra utbildning eller utveckla någon nu existerande mot detta område?
  • Skulle Umeå universitet kunna bli ett ledande kunskapscentrum för MR-frågor? Vad behövs då och hur nära är vi?
  • Under förberedelserna för årets MR-dagar har ett mycket gott samarbete mellan UmU, Länsstyrelsen, Umeå kommun, Svenska kyrkan, Sensus och andra vuxit fram. Hur kan vi nu fortsätta med det samarbetet för att bygga regionala strukturer kring dessa frågor?
  • Nästa år fyller Umeå universitet 50 år. Låt oss se till att MR-frågor då verkligen står högt på agendan, och att vi gör ett avstamp för ett långsiktigt ännu djupare engagemang i MR-dagarna från vår sida. Göteborgs universitet är ju en av huvudarrangörerna. Varför inte också Umeå universitet i den listan?

Själv är jag alldeles för dåligt insatt i vad vi har och hur vi lämpligast går vidare, men jag tycker det är mycket viktiga frågor och det finns många – inte minst de som nu varit engagerade i MR-dagarna – som säkerligen har många goda tankar och idéer. Låt oss därför diskutera detta och snart komma fram till något konkret. En fröjd har det allt varit att se hur Umeå universitet deltagit i MR-dagarna i år, hur många studenter som varit både engagerade och mycket intresserade åhörare!