10 år Företagsforskarskolan

När jag skriver detta inlägg sitter jag och lyssnar på föreläsningar och presentationer på Företagsforskarskolans jubileumssymposium. För dem som har missat det, Företagsforskarskolan är ett av universitetets sätt att utbilda doktorander i samverkan med företag och andra aktörer i samhället, där de ingående parterna också delar på kostnaderna för doktoranden. Under de 10 år som Företagsforskarskolan har funnits, har mer än 70 doktorander antagits och genomfört sin forskarutbildning vid universitetet. Företagsforskarskolan har gett dessa doktorander möjligheten att knyta nätverk över fakultets- och institutionsgränser men också till olika samhällsaktörer.

Långt ifrån alla doktorander har efter genomförd doktorandutbildning tagit anställning inom partnerföretagen. Några gör en akademisk karriär, andra har tagit anställning i andra företag och i offentlig sektor. Doktorander och externa aktörer uppskattar gränsöverskridandet och det ömsesidiga lärande inom Företagsforskarskolan som det vittnas om i de presentationer som ges av förre detta doktorander och externa partner. Postersessionen som avslutade förmiddagspasset, visar också den variationsrikedom som finns bland de pågående projekten. En hel del av projekten har frågeställningar som kan beskrivas som ”grundforskning” och det är tydligt att doktorander som varit del av Företagsforskarskolan är konkurrenskraftiga i såväl akademi som näringsliv.

Det var också intressant att tala med några av handledarna som varit på plats under dagen. Kanske inte överraskande var de positiva till den samarbetsmodell som tillämpas inom forskarskolan. De påpekade dock också att det krävs en annan ansats som är mer långsiktig när det gäller kontakterna med de externa parterna. Samverkan med externa aktörer kräver helt enkelt en pågående kommunikation med företag och andra samhällsaktörer samt en beredskap att formulera relevanta forskningsfrågor tillsammans.

Låter detta intressant? I så fall kommer det att finnas nya möjligheter för att ansöka om doktorandutrymmen inom Företagsforskarskolan senare under våren 2019. Håll ögonen öppna!

100 år allmän rösträtt

Idag, 17 december 2018, är det 100 år sedan att Sverige beslutade om införandet av allmän rösträtt, vilket också anses som start för en demokratisk ordning i Sverige. Det var bland annat därför att Umeå universitet har valt att uppmärksamma demokrati under detta år. Demokrati var temat under Kunskapsnoden på granddagarna och i samband med det nya konceptet Umeå universitet möter… kunde anställda, studenter och allmänhet lyssna på samtal mellan inbjudna rikspolitiker och universitetets forskare och studenter. Det var välbesökta evenemang som lyfte viktiga frågor om demokrati och samhällsutveckling i en orolig tid där just den liberala demokratin ifrågasätts av totalitära ideologier. Det var kul att se att många kom och lyssnade. Samhällsvetenskapliga fakulteten passade på att fira sitt 50 årsjubileum med en hel vecka av aktiviteter och föredrag som belyste demokrati på olika sätt och det finns många andra exempel som berörde demokratitemat under det gånga året. Slutligen utgjorde lördagens föredrag av Denis Mukwege, Nobels fredspristagare och hedersdoktor vid Umeå universitet, ytterligare en höjdpunkt under detta demokratiår.

Åhörare på Umeå universitet möter…

Den demokratiska grundordningens vikt även för utbildning och forskning kan inte understrykas nog mycket. Den är bland annat en förutsättning för att universitetets forskare kan fritt välja forskningsfrågor och att studenter och anställda kan uttrycka sina åsikter utan att behöva befara repressalier. Det är lätt att peka ut Ungern och andra stater som försöker strypa universitetens oberoende men även i Sverige finns det krafter som försöker tysta den fria åsiktsbildningen inom universiteten. Också på Umeå universitet finns det forskare som behöver ta emot hot- och hatmail för att de uttrycker forskningsrön som inte passar in i totalitära världsbilder. Detta kan bara fördömas men dagens situation ger en tydlig signal att demokrati inte kan ta tas för given.

Men tänk också hur trist ett universitet skulle vara där det inte skulle ges utrymme för diskussion. Den liberala demokratin är en förutsättning för ett modernt universitet och en blick tillbaks visar att stater som förknippas med demokratisk ordning också dominerar bland de ledande forskningsnationerna. Det är nog ingen slump utan ett intyg för att fri forskning och kollegial granskning är viktiga pelare för kvalitet i forskning. På så vis är 100årsdagen för den svenska demokratin också en viktig påminnelse om de värden som den fria forskningen bygger på.

 

Svenskt näringsliv har ett kommunikationsproblem

Då har det hänt igen. Svenskt näringsliv hävdar att utbildningsutbudet borde speglar arbetsmarknadens behov och kräver att statliga fördelningssystem belönar lärosäten med snabba etableringsgrader. Mig veterligen är just studenters etablering på arbetsmarknaden inte något stort problem (se t.ex. med SCB statistik). Den stora majoriteten av studenter får relevanta arbeten inom relativt kort tid – 4 av 5 tycker detta – även om vissa variationer förekommer. Dessa är dock snarare uttryck för landets geografi samt situationen på bostadsmarknaden.

Samtidigt blir man naturligtvis bekymrad att Svenskt näringslivs har uppenbara problem att rekrytera kompetent arbetskraft. Varför lyckas man inte förmedla att de arbetsplatser som organisationens medlemmar erbjuder är attraktiva? Kanske beror det på att man inte förstår vad unga människor tycker är attraktivt?

I mina ögon är studenter rationella personer som fattar kloka beslut i relation till sina intressen och framtidsplaner. I sådana resonemang spelar inte bara potentiella framtida inkomster roll men också bildningsideal och omsorg för en hållbar framtid. Veckans upprop av tusentals franska studenter att inte arbeta åt företag som inte tar sitt ansvar för att stoppa klimatförändringarna visar tydligt denna position.

Att inte förstå individers behov och önskan att bilda sig och istället försöka kanalisera dem i en riktning som gynnar Svenskt näringsliv framstår inte som särskilt vackert. Det ger uttryck för en objektifiering av studenterna för att åstadkomma organisationens och medlemmars önskemål. Allvarligt talat tror jag att stora delar av näringslivet inte delar Svenskt näringslivs snäva syn på kunskap och högskoleutbildning. Istället är jag övertygad att många arbetsgivare uppskattar nyutexaminerades förmåga att tänka nytt och förnya – det förhindrar stagnation och bevarar konkurrenskraft.

Mot denna bakgrund framstår det som märkligt att Svenskt näringsliv fortsätter på sin linje att åberopa planekonomiska åtgärder som tydligen varken vinner anhängare bland studenter eller högskolor. Istället kan man tycka att organisationen på allvar borde försöka förstå unga människor och i relation till detta fundera på vad svenskt näringsliv kan erbjuda för att säkerställa sitt framtida arbetskraftsbehov.

Om universitetet och regionen

När Umeå universitet grundades i mitten av 1960-talet spelade inte minst regionalpolitiska överväganden en viktig roll för etableringen. Universitetet förväntades bidra till kunskapsförsörjning och ekonomisk tillväxt i Norr. Jag minns väl att min förra kollega Erik Bylund, tillika den första professorn i geografi vid lärosätet, vittnade om att inte alla aktörer omfamnade universitetet med förståelse eller glädje. För sitt eget ämne geografi såg Erik ändå ett litet genombrott när studenterna hjälpte till med mätningen av hoppbacken i Lycksele, vilket tydligt demonstrerade den praktiska nyttan av en universitetsutbildning. Erik själv blev så småningom känd som ”Norrlandsprofessor”, dels för sin glesbygdsforskning, dels för sina interventioner i den svenska regionalpolitiken.

Idag har vi facit för den viktiga roll som universitetet har spelat och fortfarande spelar när det gäller utvecklingen i regionen. Stadens befolkningstillväxt har länge gått hand i hand med universitetets kontinuerliga utbyggnad. Än idag bidrar universitetet till att locka inte minst unga människor till Norrland. Den största gruppen studenter rekryteras idag från Stockholms län, följd av Västerbottens län, utlandet, Västra Götaland och Skåne län. Detta understryker att Umeå universitetet utgör en viktig del av stadens attraktivitet. I motsats till tidigare årtionden tömmer Umeå inte norra inlandssverige. Det flyttar faktiskt fler människor från Umeå till resten av Sverige and tvärtom. Tittar man på befolkningsutvecklingen för Umeå kommun under det senaste decenniet ser man att staden faktiskt huvudsakligen växer på grund av ett stort barnafödande och internationella inflyttare. I den senare gruppen kan man anta att universitetsanställda samt aktiva och före detta studenter är överrepresenterade.

Universitetet har också sedan starten haft ett omfattande engagemang i utbildningar utanför campus. Medan detta tidigare inte minst inneburit många resor till studieorter i inlandet, medför digitaliseringen att utbildningar distribueras nu mer flexibelt och platsoberoende. Läkarutbildningen som idag är en gemensam utbildning i Umeå, Sunderbyn, Sundsvall och Östersund är ett utmärkt exempel för detta och första resultat visar att såväl studenter och studieorter har gynnats av denna satsning. Universitet har också genererat många avknoppningsföretag och inte minst Umeå universitet holding är en aktiv part i den lokala näringslivsutvecklingen.

Regionens intresse för universitetet rör dock inte enbart kompetensförsörjningen i bristyrken eller start-up företagen. Istället finns det rätt så omfattande förväntningar på att universitetet ska medverka i många regionala utvecklingssammanhang. Det är naturligtvis alla anställdas aktiviteter inom forskning och utbildning, inte minst i samverkan med privata och offentliga aktörer, som gör att universitetet kan möta dessa förväntningar. Men även universitetsledningen samordnar och diskuterar aktiviteter och strategier vid regelbundna möten med de större kommunerna, Region Västerbotten, Landstinget och Länsstyrelsen. Universitetet är också representerat i många andra viktiga regionala sammanhang och utifrån mitt eget perspektiv kan jag säga att detta utgör en icke oväsentlig post i min almanacka.

Under senaste året har även universitetets samarbete med Luleå tekniska universitetet och Mittuniversitetet stärkts. Tillsammans vill vi satsa på att flytta fram positionerna när det gäller kunskap om nya modeller inom utbildning, regionens arktiska styrkor samt attraktiva samhällen utanför landets storstadsregioner. Detta ska också ske i samverkan med sex större kommuner i de fyra nordligaste länen. Aktörerna har även ett gemensamt intresse för euroepiska frågor kring regional utveckling och forskningsfinansiering.

Universitetet är på så vis fortsättningsvis en viktig aktör när det gäller den regionala utvecklingen, en roll som också understrukits av senaste forskningspropositionen som betonar vikten av samverkan.

Finns det då en risk att vi mer och mer profilerar oss som ett regionalt universitet? Inte utifrån mitt sätt att se det. Så länge universitetet producerar kunskap av hög kvalitet och relevans finns det inte någon större risk att endast ha en regional betydelse. Och även forskningen inom universitetets fakulteter som rör förhållanden i norr behöver inte vara provinsiell och perifer. Det finns mycket att lära från människors erfarenheter i norr, på samma sätt som vi kan lära oss från andra.

På så vis vill jag gärna se Umeå universitet som ett internationellt universitet med stark regional förankring – det är bra om regionen och universitetet är angelägna om att utvecklas tillsammans även i framtiden.

Ett arv från 1968?

I den svenska högskolan är det självklart att studenterna ska ha makt att påverka sin utbildning och studiesituation. Studentinflytandet är lagstadgat och följs upp i utbildningsutvärderingar och årsredovisningar. Men det har inte alltid varit en självklarhet. Studenternas rätt att delta i det formella beslutsfattandet vid våra högre lärosäten har en historia som på många sätt kan spåras tillbaka till studentrevolternas år 1968.

I mitten av 1960-talet fanns det fler studenter än någonsin tidigare vid de svenska universiteten och det var inte ovanligt att studiegången saknade en tydlig yrkesinriktning. Från regeringens sida ville man öka genomströmningen, så 1966 tillsattes Universitetskanslerämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar, UKAS. Målet var att högre utbildning skulle bli mera kostnadseffektiv. UKAS-betänkandet presenterades i april 1968 och innehöll bland annat förslag på fasta, treåriga studiegångar, inskränkning av fria ämnesval och avstängning av studenter som inte tog tillräckligt många poäng.

Förslaget mötte massivt motstånd från studenterna .UKAS skulle förvandla universiteten till utbildningsfabriker och begränsade tankens frihet ansåg man. Det var ett försök från statsmakterna att kontrollera utbildningen och därigenom i förlängningen medborgarna. Protesterna kulminerade i kårhusockupationen i Stockholm 24-27 maj.

Men 1969 infördes en mjukare variant av förslaget och i och med Högskolereformen 1977 var programutbildningarna ett faktum – all utbildning skulle bedrivas i form av yrkesinriktade linjer och utgå från samhällets och arbetslivets behov. Betyder det här att studenterna förlorade slaget om den fria utbildningen? Betyder det att kraften i studentrevolterna pyste ut? Är det faktiskt så att 1968 var ett utslag av en revolutionsromantik och ungdomskultur utan överlevnadsförmåga?

I och med 68-rörelserna blev ungdomar och kanske i synnerhet studenter en egen samhällsgrupp och en politisk faktor som det inte längre var möjligt att ignorera. Det internationella engagemanget mot apartheid, mot Vietnam-kriget, för den amerikanska medborgarrättsrörelsen öppnade Sverige mot världen och var i sig en betydande orsak till att den svenska biståndsbudgeten ökade. Debatten styrdes inte längre bara av män med makt utan påverkades av demonstrationer, husockupationer, sittstrejker och protesaktioner av olika slag. De demokratiska uttryckssätten förnyades och auktoriteten minskade.

Under sina första decennier var Umeå universitet känt som ”det röda universitetet”. I jubileumsboken Umeå universitet 25 år (1990) skriver Gunnel Gustafsson, professor i statsvetenskap och prorektor vid universitetet 2000-2004 att Umeåstudenterna ”hade starkare vänstersympatier än på andra håll i landet” och att detta ”hade sin bakgrund i lång och ofta personlig erfarenhet av utsugning från överhetens sida” (140). Vänstervågen i Umeå skilde sig därför från den dominerande vänstertendensen i Sverige som var romantisk, anarkistisk och överklassbetonad menar hon.

Hur det förhåller sig med den personliga erfarenheten av utsugning kan vara svårt att bedöma, men det står klart att Umeå universitet i stor utsträckning befolkades av studenter som var första generationens akademiker. Det innebar en frihet från exkluderande akademiska traditioner och ofta också en mindre formell relation mellan Umeåstudenterna och deras lärare. Ovanan att betrakta professorer och lektorer som en del av överheten gav en kortare startsträcka för implementeringen av studentinflytandet på alla nivåer.

Berättelserna om 1968 glömmer ofta bort att mycket av engagemanget var politisk obundet och handlade om vårt sätt att relatera till varandra och vår omvärld som medmänniskor. Protester och opinionsyttringar handlade lika ofta om att bygga upp som att riva ner. Visst kännetecknades perioden av såväl naivitet som revolutionsromantik, men i grunden fanns ett starkt engagemang och förhoppningar för en bättre värld, nära och långt borta. Det som började med demonstrationer mot en utbildningsreform slutade med att studenterna fick ta plats i universitetens demokratiska församlingar. Det arvet är värt att förvalta.

Om kompetensförsörjning och omlokaliseringen av myndigheter

Statens politik att flytta olika myndigheter från Stockholm har under senaste året rönt viss uppmärksamhet och ofta, tyvärr något oemotsagt kritik. Nyligen var det dags igen; Ardalan Shekarabi meddelade att flera myndigheter skulle lämna Stockholm och flyttas till Botkyrka, Göteborg, Malmö och några andra periferier. Som vanligt lyfte debattörer frågan huruvida detta skulle undergräva myndigheternas kompetensförsörjning och om sådana åtgärder verkligen kan rädda landsbygden. Det senare var tema för en radiointervju med Charlotta Melander, professor i nationalekonomi vid Högskolan i Jönköping, som jag lyssnade på. Visst, tyckte reportern, kunde man förstå att landsbygden behöver ha poliser och arbetsförmedlare men andra statliga myndigheter kunde väl inte göra någon nytta.

Tyvärr kom diskussionen aldrig mycket längre och stannade vid de kända argumenten. Kompetensförlusten vid en flytt, förorsakat dels av att anställda inte flyttade med , dels av att kompetent personal kanske var svårt att få tag i, var de främsta skäl att behålla myndigheterna centralt i Stockholm. Regeringens skäl för en utlokalisering har varit att det är viktigt med statens närvaro och legitimitet.

Det finns flera saker som jag kan tycka saknas i resonemanget. Redan begreppsvalet irriterar. ’Utlokalisering’ antyder att någonting flyttas från den plats det hör hemma. Det döljer däremot att det under många år har skett en smygcentralisering där flera statliga myndigheter har koncentrerad sin verksamhet till Stockholm även om kanske vissa funktioner har behållits i olika regional centra. Denna ’utlokalisering’ till Stockholm glöms dock ofta bort.

Det huvudsakliga argumentet för en omlokalisering av myndigheter är dock tillgången till kompetens. Det finns 53 000 forskarutbildade utanför Stockholms län jämfört med 25 000 inom länet. Därutöver kan det konstateras att mer än 70 procent av de personerna med längre eftergymnasial utbildning (>2 år) bor utanför Stockholms län. Ca 80 % av alla universitetsexamen utfärdas utanför Stockholms län. Mot denna bakgrund kan man undra varför just 20-30 % som råkar bo eller utbildas i Stockholms län är mest lämpade att utföra myndighetsarbeten? Bostadsmarknaden och pendlingsmöjligheter i Stockholm utgör effektiva barriärer som förhindrar att människor kan ta sig dit (i fall de skulle vilja, vilket inte alls är självklart). Mina egna erfarenheter med myndigheter i Stockholm ger dessutom upphov att tro att den ackumulerade kompetensen kanske inte är så stor, vilket inte förvånar med hänsyn till den stora konkurrensen om personal som många myndigheter tycks vara utsatta för inte minst från den privata sektorn.

På så vis handlar frågan om myndighetsomlokalisering inte om riket utanför Stockholm kan räddas med några statliga jobb. Frågan är snarare om Sverige har råd att avstå från all kompetens som finns utanför Stockholms län och som staten satsar mycket pengar på att utbilda?  Umeå universitet och Västerbotten spelar i detta sammanhang en viktig roll. När det gäller forskarutbildade ligger Västerbotten efter storstadslänen och Uppsala på plats fyra i landet med 4,3 % av landets alla forskarutbildade. Och när det gäller andelen examina som kräver studier längre än 2 år och som har utfärdats under de senaste 10 åren – 5,9% utfärdades i Västerbotten – står sig Västerbotten väl.

Med andra ord är länet väl förberett att ta emot nationella myndigheter och universitetet bidrar i alla högsta grad att tillhandahålla den nödvändiga kompetensen.

 

På väg mot 2018

Det är bara någon dag kvar av det här året när jag skriver detta och det är otroligt hur fort tiden går och hur mycket som händer vid vårt universitet. Med den mörka decembermånaden i färskt minne kan jag konstatera att det är mycket som ska hinnas med innan jul- och nyårsfirandet kommer igång. Exempelvis hade universitetsstyrelsens sitt tredje möte med styrelsens fyra nya externa ledamöter. Under mötet hade vi många spänstiga och dynamiska diskussioner om allt från riskanalys, antal doktorander, kvalitetsutvärderingar och förslag till ny anställningsordning.

Styrelsen, under ledning av ordförande Chris Heister, är verkligen ett bra forum för oss i ledningen för inspel och kloka tankar i viktiga frågor som rör universitetets verksamhet och framtid.

En annan händelse att uppmärksamma under december är besöket av en av årets Nobelpristagare i kemi, professor Jacques Dubochet, vilket var en riktig höjdare. Inför en nästan fullsatt Aula Nordica höll professor Dubochet en fantastisk föreläsning som förutom att handla om hans egen forskning och vägen till Nobelpriset också belyste grundläggande frågeställningar om vad forskning faktiskt går ut på och för vem vi bedriver densamma.

Frågan om vad som är bra forskning och vikten av densamma är något vi alla behöver reflektera över. Professor Dubochet betonade att en framlagd hypotes eller teori aldrig egentligen kan bevisas, utan det viktiga är att vi med olika metoder och ”experiment” utsätter vår hypotes för kritisk granskning i avsikt att försöka falsifiera densamma. Det är misslyckandet av en sådan falsifiering som leder till att nya teorier får fäste och kan byggas vidare på. Tyvärr är det vanligt att forskare istället försöker hitta argument som styrker den egna tesen. Här kan vi alla bli bättre.

2017 har som bekant varit året då universitetet valt att profilera vår forskning inom det Arktiska området. Vi valde Arktis som tema för att belysa den bredd av forskning med fokus på den norra regionen som görs vid Umeå universitet, och det tycker jag personligen att vi lyckats mycket bra med. Vid ett flertal tillfällen under året har vi framgångsrikt presenterat, diskuterat och debatterat frågor som rör den norra regionen. Vi startade med Kunskapsnoden i februari, följt av såväl ett klimatseminarium med ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, och en större internationell arktiskonferens inom samhällsvetenskap och humaniora på campus under juni månad.

I oktober i samband med Årshögtiden besökte HMK Carl Gustaf universitetet och mottog det seminarium som kungen fick av universitetet i samband med sin 70-årsdag. Seminariet hade tydligt fokus på klimat och Arktis. Det arktiska året avslutades med ett välbesökt heldagssymposium på Sliperiet, där vi firade ARCUMs 5-årsjubileum. Under året har Umeå universitet också skrivit på samarbetsavtal med såväl Polarforskningssekretariatet som med fem nordliga universitet.

The Arctic 5 är numera namnet på det gemensamma samarbetet mellan universiteten i Luleå, Oulu, Rovaniemi, Tromsö och Umeå. Med alla dessa aktiviteter och framförallt med all forskning som bedrivs kring arktiska frågor har vi verkligen lyckats sätta Umeå universitet på den arktiska kartan. Verksamheten slutar inte med att året tar slut, utan här ska vi fortsätta att ta plats och vidga begreppen kring arktisk forskning bortom det som bedrivs på isbrytare i det norra polarområdet.

Under senare delen av året har vi också sett en kraftfull manifestation mot sexuella trakasserier i alla de upprop som kommit fram från det ursprungliga #metoo-uppropet. Sexuella trakasserier, likväl som alla andra former trakasserier ska inte behöva förekomma, men ändå gör de tyvärr det. Alla människors lika värde är en självklarhet som ska råda i samhället i stort och självklart vid Umeå universitet. Här har vi alla ett gemensamt ansvar att se till att så också sker, att vara tydliga med vilken värdegrund som gäller och att påtala och markera när någon går över gränsen.

Att fortsätta arbeta med vår värdegrund ser jag som en naturlig väg till att skapa en arbets- och studieplats där alla känner sig välkomna. Jag betonar det igen – här har vi alla ett tydligt ansvar att bidra till att göra Umeå universitet till en sådan miljö.

2018 står för dörren och vad kan vi då vänta oss av det kommande året? Som jag nämnde ovan så var valet att kommunicera vår forskning kring Arktis mycket lyckosam under 2017, och vi kommer därför att fortsätta med att fokusera på tematiska områden på årsbasis.

2018 har vi valt demokrati som årets tema. Demokrati är något som vi som lever i Sverige idag tar för givet men så har det inte alltid varit. Nästa år är det återigen val i Sverige, men det är också 100 år sedan Sverige införde allmän och lika rösträtt i kommunala val och det kan ses som det avgörande steget till att landet fick ett demokratiskt styrelseskick. Demokrati är dock inte lika självklart i resten av världen. Vi har stora delar av jordens befolkning som lever i länder där inte demokratiska val hålls och där medborgerligt inflytande inte ligger högt på agendan. Men även i många av världens demokratier är medbestämmande och åsiktsfrihet något som alltmer naggas i kanten.

Vi kommer under 2018 att fokusera på att sprida information om universitetets verksamhet som har koppling till demokrati och demokratibegreppet, något som glädjande finns representerat över hela universitetets bredd. Jag ser mycket fram mot detta.

Med dessa rader vill jag avslutningsvis tacka alla medarbetare och studenter för att ni tillsammans bidragit till att utveckla såväl utbildning som forskning, samt förstärkt Umeå universitets plats i samhället. Jag brukar ofta framhäva att vi är ett internationellt universitet med stark regional förankring. Det är något som vi ska vara stolta över, förvalta och fortsätta att utveckla. Det sistnämnda gör vi redan 2018.

Gott nytt år!

Hans

Ett museum som måste besökas

Jag har med stort intresse följt de senaste veckornas debatt i lokalpressen om museerna i Umeå. Inte minst Guitars – the Museum har varit starkt ifrågasatt och har dragits med sviktande besökarantal. Allvarligt talat kommer detta inte som överraskning utan den problematik som upplevs av Guitars är ett välkänt fenomen. Det finns många exempel där ambitiösa museiprojekt har sjösatts men efter tre år upplever många att det initiala intresset för museet har svalnat. Mot denna bakgrund kan man reflektera varför det har gått så bra för Umeå universitets eget museum, Bildmuseet.

Det tillhör inte självklarheterna att universitet driver museer eftersom universitetens kärnverksamheter huvudsakligen omfattar forskning och utbildning. Umeå universitet har dock haft tillgång till ett museum sedan mer än 30 år och när Konstnärliga campus sjösattes 2012 öppnades Bildmuseet i nya lokaler vid älven, var det långt ifrån självklart att satsningen skulle visa sig vara en succé. Tidigare har man profiterat av samlokaliseringen med Västerbottens museum och att stå på egna ben var minst sagt ett risktagande som skulle kunna ha lett till ett likande öde som man idag ser hos andra museer.

Bildmuseet har under åren utvecklats till Umeås främsta besöksmål och har rönt stor nationell och internationell uppmärksamhet för sina utställningar och sin arkitektur. Mer än 70 000 personer besöker museet årligen – de som endast besöker bottenvåningen inte medräknat – trots att promenadstråket längs älven varit avstängt. Det är endast få museer som anses vara värda en resa men Bildmuseet tycks tillhöra denna grupp. Under 2016 publicerades i svenskt tryckt dagspress, fackpress och nyhetsbyråer till exempel hela 283 artiklar och notiser där Bildmuseet omnämns. Även i den internationella pressen har Bildmuseet uppmärksammats som remarkabelt och i världsklass och år 2017 listar The Telegraph Bildmuseet som ett av 42 ”incredible museums to visit in your lifetime”.

Bildmuseet – Foto: Wwilhelm Rejnus / barabild.se

En viktig förklaring varför Bildmuseet har kunnat behålla det stora antalet besökare är så klart den höga ambitionsnivån som museichefen Katarina Pierre och hennes kollegor har haft när det gäller att organisera utställningarna och tillhörande programverksamhet. Detta har bland annat inneburit att det ständigt finns nya anledningar att besöka museet. Men även innovativa inslag som t.ex. Art Friday! – ett afterwork arrangemang med olika konstnärliga aktiviteter – bidrar till att göra Bildmuseet till en populär och angelägen plats i staden.

Bildmuseets framgång har också lett till att den inte längre kan ignoreras i den nationella pressen. Utställningarna leder inte längre bara till korta notiser i Dagens nyheter utan till dubbelsidiga uppslag som visar museets vikt och särställning. Att det finns ett internationellt konstmuseum av Bildmuseets kvalitet är inte bara betydelsefullt för hur Umeåborna uppfattar sin stad, utan inte minst för hur Umeå uppfattas i resten av Sverige och världen.

De värden som produceras är dock inte endast relaterade till den direkta besöksupplevelsen. Även museets bidrag till den vardagliga debatten om konst och kultur, till utbildning och kunskap eller till skapandet av kreativitet och inspiration är viktiga funktioner. Skolprogram och öppen kulturförskola är angelägna inslag i detta arbete och till skapandet av ett demokratiskt samhälle. Bildmuseet spelar också en viktig roll för representationsbesök organiserade genom kommun, universitet eller näringsliv och det är tveklöst så att Bildmuseet har spelat en viktig roll för den sociala delen av många konferenser som har organiserats i staden.

Det kan vara svårt att uppskatta sådant i kronor och ören, men utan tvekan bidrar Bildmuseet i högsta grad till besöksnäringen och till att bygga varumärket Umeå. De ekonomiska effekterna uppstår dock inte direkt i museet utan besökarnas pengar hamnar i hotell- och restaurangsektorn, detaljhandeln samt genom skatt och moms i de offentliga hushållen. Utan tvekan genererar Bildmuseet dock betydligt större nytta än de kostnader som den förorsakar för de olika finansiärerna.

Just nu pågår det spännande utställningar om Dada, markanvändningskonflikter i Indien samt arkitektur som både fysiska och mentala platser. För dem som har missat Bildmuseet hittills och naturligtvis för alla andra kan ett besök under den kommande ledigheten eller det nya året starkt rekommenderas (för särskilda öppettider under årsslutet se Bildmuseets hemsida).

 

A och O

När jag skriver dessa rader sitter jag på Umeå Arctic Forum, ett litet evenemang med syfte till att diskutera arktiska frågeställningar med aktörer från universitet, näringsliv, offentlig sektor och civilsamhälle. Evenemanget markerar också 5 års jubileum för Arcum och slutet för det arktiska året vid Umeå universitet.

Klimatpanelen på Umeå Arctic Forum

I ett sådant sammanhang är det naturligtvis intressant att dra ett litet facit över ett år av arktiska aktiviteter. Starten vid årets Kunskapsnoden i Stockholm följdes till exempel av stora ICASS-konferensen med mer än 800 deltagare och Klimatseminarium för att uppmärksamma kungens födelsedag i samband med årshögtiden. Det pågick dessutom en mängd Vetenskapsluncher och även utanför campus i Umeå genomfördes arrangemang; så visade CIRC i Abisko upp sin arktiska forskning under Abisko Arctic Days i Juni. Affilieringsprogrammet har hittills samlat mer än 320 forskare som alla är aktiva eller intresserade i arktiska forskningsfrågor.

Universitetets långvariga partnerskap med UiT – Norges arktiska universitet som under åren har inneburit en hel del kontakter på olika nivåer har dessutom byggts ut. I november undertecknade rektor ett samarbetsavtal med UiT, University of Lapland, University of Oulu och LTU. The Arctic Five som gruppen kallar sig, ser goda möjligheter att utveckla gemensamma forskningsprojekt och driva gemensamma forskningsintressen kopplade till lokaliseringen i Arktis.

Den arktiska forskningen vid Umeå universitet börjades varken den 12-12-12 eller vid Kunskapsnoden på Grand Hotell i februari 2017. Den har naturligtvis en lång tradition. Det arktiska året har därför inte minst varit en kommunikationsinsats som fokuserade ett tema under ett år och talade om att Umeå universitet arbetar på arktiska forskningsfrågor. Det är dock inte endast en fråga om kommunikation. Personalen på Arcum med Peter Sköld i spetsen har genom sitt utmärkta arbete bidragit till att göra året till en stor framgång. De och all andra som på olika sätt har bidragit till det arktiska året ska ha stort tack för sina insatser.

Arcum-föreståndare Peter Sköld öppnar Umeå Arctic Forum

På så vis känns det bra att Umeå Arctic Forum också har lockat många externa intressenter som utgör viktiga samarbetspartner för att utveckla den arktiska forskningen vid universitetet även framöver. För en sak som kan konstateras redan nu, är att det arktiska året har varit ett lyft för den arktiska forskningen vid Umeå universitet, kommunikativt såväl som innehållsligt, och man kan också hoppas att Umeå Arctic Forum kommer att vara ett årligt återkommande evenemang för samtal om Arktis.

Slutet på det arktiska året vid Umeå universitet innebär också början av ett nytt tema för det kommande året. Temat är demokrati och redan nu vågar jag att säga att även detta år kommer att innehålla många spännande inslag: programmet kommer att uppmärksamma valåret, forskningens och kunskapens roll i dagens samhälle, samt 50 års jubileet av 1968, vilket ju ofta anses som speciellt inte minst i relation till studenters politiska engagemang. Mycket att se framemot – och säkert också ett bra sätt att understryka universitetets roll för och inom ett demokratiskt samhälle.