Om universitetet och regionen

När Umeå universitet grundades i mitten av 1960-talet spelade inte minst regionalpolitiska överväganden en viktig roll för etableringen. Universitetet förväntades bidra till kunskapsförsörjning och ekonomisk tillväxt i Norr. Jag minns väl att min förra kollega Erik Bylund, tillika den första professorn i geografi vid lärosätet, vittnade om att inte alla aktörer omfamnade universitetet med förståelse eller glädje. För sitt eget ämne geografi såg Erik ändå ett litet genombrott när studenterna hjälpte till med mätningen av hoppbacken i Lycksele, vilket tydligt demonstrerade den praktiska nyttan av en universitetsutbildning. Erik själv blev så småningom känd som ”Norrlandsprofessor”, dels för sin glesbygdsforskning, dels för sina interventioner i den svenska regionalpolitiken.

Idag har vi facit för den viktiga roll som universitetet har spelat och fortfarande spelar när det gäller utvecklingen i regionen. Stadens befolkningstillväxt har länge gått hand i hand med universitetets kontinuerliga utbyggnad. Än idag bidrar universitetet till att locka inte minst unga människor till Norrland. Den största gruppen studenter rekryteras idag från Stockholms län, följd av Västerbottens län, utlandet, Västra Götaland och Skåne län. Detta understryker att Umeå universitetet utgör en viktig del av stadens attraktivitet. I motsats till tidigare årtionden tömmer Umeå inte norra inlandssverige. Det flyttar faktiskt fler människor från Umeå till resten av Sverige and tvärtom. Tittar man på befolkningsutvecklingen för Umeå kommun under det senaste decenniet ser man att staden faktiskt huvudsakligen växer på grund av ett stort barnafödande och internationella inflyttare. I den senare gruppen kan man anta att universitetsanställda samt aktiva och före detta studenter är överrepresenterade.

Universitetet har också sedan starten haft ett omfattande engagemang i utbildningar utanför campus. Medan detta tidigare inte minst inneburit många resor till studieorter i inlandet, medför digitaliseringen att utbildningar distribueras nu mer flexibelt och platsoberoende. Läkarutbildningen som idag är en gemensam utbildning i Umeå, Sunderbyn, Sundsvall och Östersund är ett utmärkt exempel för detta och första resultat visar att såväl studenter och studieorter har gynnats av denna satsning. Universitet har också genererat många avknoppningsföretag och inte minst Umeå universitet holding är en aktiv part i den lokala näringslivsutvecklingen.

Regionens intresse för universitetet rör dock inte enbart kompetensförsörjningen i bristyrken eller start-up företagen. Istället finns det rätt så omfattande förväntningar på att universitetet ska medverka i många regionala utvecklingssammanhang. Det är naturligtvis alla anställdas aktiviteter inom forskning och utbildning, inte minst i samverkan med privata och offentliga aktörer, som gör att universitetet kan möta dessa förväntningar. Men även universitetsledningen samordnar och diskuterar aktiviteter och strategier vid regelbundna möten med de större kommunerna, Region Västerbotten, Landstinget och Länsstyrelsen. Universitetet är också representerat i många andra viktiga regionala sammanhang och utifrån mitt eget perspektiv kan jag säga att detta utgör en icke oväsentlig post i min almanacka.

Under senaste året har även universitetets samarbete med Luleå tekniska universitetet och Mittuniversitetet stärkts. Tillsammans vill vi satsa på att flytta fram positionerna när det gäller kunskap om nya modeller inom utbildning, regionens arktiska styrkor samt attraktiva samhällen utanför landets storstadsregioner. Detta ska också ske i samverkan med sex större kommuner i de fyra nordligaste länen. Aktörerna har även ett gemensamt intresse för euroepiska frågor kring regional utveckling och forskningsfinansiering.

Universitetet är på så vis fortsättningsvis en viktig aktör när det gäller den regionala utvecklingen, en roll som också understrukits av senaste forskningspropositionen som betonar vikten av samverkan.

Finns det då en risk att vi mer och mer profilerar oss som ett regionalt universitet? Inte utifrån mitt sätt att se det. Så länge universitetet producerar kunskap av hög kvalitet och relevans finns det inte någon större risk att endast ha en regional betydelse. Och även forskningen inom universitetets fakulteter som rör förhållanden i norr behöver inte vara provinsiell och perifer. Det finns mycket att lära från människors erfarenheter i norr, på samma sätt som vi kan lära oss från andra.

På så vis vill jag gärna se Umeå universitet som ett internationellt universitet med stark regional förankring – det är bra om regionen och universitetet är angelägna om att utvecklas tillsammans även i framtiden.

På väg mot 2018

Det är bara någon dag kvar av det här året när jag skriver detta och det är otroligt hur fort tiden går och hur mycket som händer vid vårt universitet. Med den mörka decembermånaden i färskt minne kan jag konstatera att det är mycket som ska hinnas med innan jul- och nyårsfirandet kommer igång. Exempelvis hade universitetsstyrelsens sitt tredje möte med styrelsens fyra nya externa ledamöter. Under mötet hade vi många spänstiga och dynamiska diskussioner om allt från riskanalys, antal doktorander, kvalitetsutvärderingar och förslag till ny anställningsordning.

Styrelsen, under ledning av ordförande Chris Heister, är verkligen ett bra forum för oss i ledningen för inspel och kloka tankar i viktiga frågor som rör universitetets verksamhet och framtid.

En annan händelse att uppmärksamma under december är besöket av en av årets Nobelpristagare i kemi, professor Jacques Dubochet, vilket var en riktig höjdare. Inför en nästan fullsatt Aula Nordica höll professor Dubochet en fantastisk föreläsning som förutom att handla om hans egen forskning och vägen till Nobelpriset också belyste grundläggande frågeställningar om vad forskning faktiskt går ut på och för vem vi bedriver densamma.

Frågan om vad som är bra forskning och vikten av densamma är något vi alla behöver reflektera över. Professor Dubochet betonade att en framlagd hypotes eller teori aldrig egentligen kan bevisas, utan det viktiga är att vi med olika metoder och ”experiment” utsätter vår hypotes för kritisk granskning i avsikt att försöka falsifiera densamma. Det är misslyckandet av en sådan falsifiering som leder till att nya teorier får fäste och kan byggas vidare på. Tyvärr är det vanligt att forskare istället försöker hitta argument som styrker den egna tesen. Här kan vi alla bli bättre.

2017 har som bekant varit året då universitetet valt att profilera vår forskning inom det Arktiska området. Vi valde Arktis som tema för att belysa den bredd av forskning med fokus på den norra regionen som görs vid Umeå universitet, och det tycker jag personligen att vi lyckats mycket bra med. Vid ett flertal tillfällen under året har vi framgångsrikt presenterat, diskuterat och debatterat frågor som rör den norra regionen. Vi startade med Kunskapsnoden i februari, följt av såväl ett klimatseminarium med ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, och en större internationell arktiskonferens inom samhällsvetenskap och humaniora på campus under juni månad.

I oktober i samband med Årshögtiden besökte HMK Carl Gustaf universitetet och mottog det seminarium som kungen fick av universitetet i samband med sin 70-årsdag. Seminariet hade tydligt fokus på klimat och Arktis. Det arktiska året avslutades med ett välbesökt heldagssymposium på Sliperiet, där vi firade ARCUMs 5-årsjubileum. Under året har Umeå universitet också skrivit på samarbetsavtal med såväl Polarforskningssekretariatet som med fem nordliga universitet.

The Arctic 5 är numera namnet på det gemensamma samarbetet mellan universiteten i Luleå, Oulu, Rovaniemi, Tromsö och Umeå. Med alla dessa aktiviteter och framförallt med all forskning som bedrivs kring arktiska frågor har vi verkligen lyckats sätta Umeå universitet på den arktiska kartan. Verksamheten slutar inte med att året tar slut, utan här ska vi fortsätta att ta plats och vidga begreppen kring arktisk forskning bortom det som bedrivs på isbrytare i det norra polarområdet.

Under senare delen av året har vi också sett en kraftfull manifestation mot sexuella trakasserier i alla de upprop som kommit fram från det ursprungliga #metoo-uppropet. Sexuella trakasserier, likväl som alla andra former trakasserier ska inte behöva förekomma, men ändå gör de tyvärr det. Alla människors lika värde är en självklarhet som ska råda i samhället i stort och självklart vid Umeå universitet. Här har vi alla ett gemensamt ansvar att se till att så också sker, att vara tydliga med vilken värdegrund som gäller och att påtala och markera när någon går över gränsen.

Att fortsätta arbeta med vår värdegrund ser jag som en naturlig väg till att skapa en arbets- och studieplats där alla känner sig välkomna. Jag betonar det igen – här har vi alla ett tydligt ansvar att bidra till att göra Umeå universitet till en sådan miljö.

2018 står för dörren och vad kan vi då vänta oss av det kommande året? Som jag nämnde ovan så var valet att kommunicera vår forskning kring Arktis mycket lyckosam under 2017, och vi kommer därför att fortsätta med att fokusera på tematiska områden på årsbasis.

2018 har vi valt demokrati som årets tema. Demokrati är något som vi som lever i Sverige idag tar för givet men så har det inte alltid varit. Nästa år är det återigen val i Sverige, men det är också 100 år sedan Sverige införde allmän och lika rösträtt i kommunala val och det kan ses som det avgörande steget till att landet fick ett demokratiskt styrelseskick. Demokrati är dock inte lika självklart i resten av världen. Vi har stora delar av jordens befolkning som lever i länder där inte demokratiska val hålls och där medborgerligt inflytande inte ligger högt på agendan. Men även i många av världens demokratier är medbestämmande och åsiktsfrihet något som alltmer naggas i kanten.

Vi kommer under 2018 att fokusera på att sprida information om universitetets verksamhet som har koppling till demokrati och demokratibegreppet, något som glädjande finns representerat över hela universitetets bredd. Jag ser mycket fram mot detta.

Med dessa rader vill jag avslutningsvis tacka alla medarbetare och studenter för att ni tillsammans bidragit till att utveckla såväl utbildning som forskning, samt förstärkt Umeå universitets plats i samhället. Jag brukar ofta framhäva att vi är ett internationellt universitet med stark regional förankring. Det är något som vi ska vara stolta över, förvalta och fortsätta att utveckla. Det sistnämnda gör vi redan 2018.

Gott nytt år!

Hans

Ett museum som måste besökas

Jag har med stort intresse följt de senaste veckornas debatt i lokalpressen om museerna i Umeå. Inte minst Guitars – the Museum har varit starkt ifrågasatt och har dragits med sviktande besökarantal. Allvarligt talat kommer detta inte som överraskning utan den problematik som upplevs av Guitars är ett välkänt fenomen. Det finns många exempel där ambitiösa museiprojekt har sjösatts men efter tre år upplever många att det initiala intresset för museet har svalnat. Mot denna bakgrund kan man reflektera varför det har gått så bra för Umeå universitets eget museum, Bildmuseet.

Det tillhör inte självklarheterna att universitet driver museer eftersom universitetens kärnverksamheter huvudsakligen omfattar forskning och utbildning. Umeå universitet har dock haft tillgång till ett museum sedan mer än 30 år och när Konstnärliga campus sjösattes 2012 öppnades Bildmuseet i nya lokaler vid älven, var det långt ifrån självklart att satsningen skulle visa sig vara en succé. Tidigare har man profiterat av samlokaliseringen med Västerbottens museum och att stå på egna ben var minst sagt ett risktagande som skulle kunna ha lett till ett likande öde som man idag ser hos andra museer.

Bildmuseet har under åren utvecklats till Umeås främsta besöksmål och har rönt stor nationell och internationell uppmärksamhet för sina utställningar och sin arkitektur. Mer än 70 000 personer besöker museet årligen – de som endast besöker bottenvåningen inte medräknat – trots att promenadstråket längs älven varit avstängt. Det är endast få museer som anses vara värda en resa men Bildmuseet tycks tillhöra denna grupp. Under 2016 publicerades i svenskt tryckt dagspress, fackpress och nyhetsbyråer till exempel hela 283 artiklar och notiser där Bildmuseet omnämns. Även i den internationella pressen har Bildmuseet uppmärksammats som remarkabelt och i världsklass och år 2017 listar The Telegraph Bildmuseet som ett av 42 ”incredible museums to visit in your lifetime”.

Bildmuseet – Foto: Wwilhelm Rejnus / barabild.se

En viktig förklaring varför Bildmuseet har kunnat behålla det stora antalet besökare är så klart den höga ambitionsnivån som museichefen Katarina Pierre och hennes kollegor har haft när det gäller att organisera utställningarna och tillhörande programverksamhet. Detta har bland annat inneburit att det ständigt finns nya anledningar att besöka museet. Men även innovativa inslag som t.ex. Art Friday! – ett afterwork arrangemang med olika konstnärliga aktiviteter – bidrar till att göra Bildmuseet till en populär och angelägen plats i staden.

Bildmuseets framgång har också lett till att den inte längre kan ignoreras i den nationella pressen. Utställningarna leder inte längre bara till korta notiser i Dagens nyheter utan till dubbelsidiga uppslag som visar museets vikt och särställning. Att det finns ett internationellt konstmuseum av Bildmuseets kvalitet är inte bara betydelsefullt för hur Umeåborna uppfattar sin stad, utan inte minst för hur Umeå uppfattas i resten av Sverige och världen.

De värden som produceras är dock inte endast relaterade till den direkta besöksupplevelsen. Även museets bidrag till den vardagliga debatten om konst och kultur, till utbildning och kunskap eller till skapandet av kreativitet och inspiration är viktiga funktioner. Skolprogram och öppen kulturförskola är angelägna inslag i detta arbete och till skapandet av ett demokratiskt samhälle. Bildmuseet spelar också en viktig roll för representationsbesök organiserade genom kommun, universitet eller näringsliv och det är tveklöst så att Bildmuseet har spelat en viktig roll för den sociala delen av många konferenser som har organiserats i staden.

Det kan vara svårt att uppskatta sådant i kronor och ören, men utan tvekan bidrar Bildmuseet i högsta grad till besöksnäringen och till att bygga varumärket Umeå. De ekonomiska effekterna uppstår dock inte direkt i museet utan besökarnas pengar hamnar i hotell- och restaurangsektorn, detaljhandeln samt genom skatt och moms i de offentliga hushållen. Utan tvekan genererar Bildmuseet dock betydligt större nytta än de kostnader som den förorsakar för de olika finansiärerna.

Just nu pågår det spännande utställningar om Dada, markanvändningskonflikter i Indien samt arkitektur som både fysiska och mentala platser. För dem som har missat Bildmuseet hittills och naturligtvis för alla andra kan ett besök under den kommande ledigheten eller det nya året starkt rekommenderas (för särskilda öppettider under årsslutet se Bildmuseets hemsida).

 

A och O

När jag skriver dessa rader sitter jag på Umeå Arctic Forum, ett litet evenemang med syfte till att diskutera arktiska frågeställningar med aktörer från universitet, näringsliv, offentlig sektor och civilsamhälle. Evenemanget markerar också 5 års jubileum för Arcum och slutet för det arktiska året vid Umeå universitet.

Klimatpanelen på Umeå Arctic Forum

I ett sådant sammanhang är det naturligtvis intressant att dra ett litet facit över ett år av arktiska aktiviteter. Starten vid årets Kunskapsnoden i Stockholm följdes till exempel av stora ICASS-konferensen med mer än 800 deltagare och Klimatseminarium för att uppmärksamma kungens födelsedag i samband med årshögtiden. Det pågick dessutom en mängd Vetenskapsluncher och även utanför campus i Umeå genomfördes arrangemang; så visade CIRC i Abisko upp sin arktiska forskning under Abisko Arctic Days i Juni. Affilieringsprogrammet har hittills samlat mer än 320 forskare som alla är aktiva eller intresserade i arktiska forskningsfrågor.

Universitetets långvariga partnerskap med UiT – Norges arktiska universitet som under åren har inneburit en hel del kontakter på olika nivåer har dessutom byggts ut. I november undertecknade rektor ett samarbetsavtal med UiT, University of Lapland, University of Oulu och LTU. The Arctic Five som gruppen kallar sig, ser goda möjligheter att utveckla gemensamma forskningsprojekt och driva gemensamma forskningsintressen kopplade till lokaliseringen i Arktis.

Den arktiska forskningen vid Umeå universitet börjades varken den 12-12-12 eller vid Kunskapsnoden på Grand Hotell i februari 2017. Den har naturligtvis en lång tradition. Det arktiska året har därför inte minst varit en kommunikationsinsats som fokuserade ett tema under ett år och talade om att Umeå universitet arbetar på arktiska forskningsfrågor. Det är dock inte endast en fråga om kommunikation. Personalen på Arcum med Peter Sköld i spetsen har genom sitt utmärkta arbete bidragit till att göra året till en stor framgång. De och all andra som på olika sätt har bidragit till det arktiska året ska ha stort tack för sina insatser.

Arcum-föreståndare Peter Sköld öppnar Umeå Arctic Forum

På så vis känns det bra att Umeå Arctic Forum också har lockat många externa intressenter som utgör viktiga samarbetspartner för att utveckla den arktiska forskningen vid universitetet även framöver. För en sak som kan konstateras redan nu, är att det arktiska året har varit ett lyft för den arktiska forskningen vid Umeå universitet, kommunikativt såväl som innehållsligt, och man kan också hoppas att Umeå Arctic Forum kommer att vara ett årligt återkommande evenemang för samtal om Arktis.

Slutet på det arktiska året vid Umeå universitet innebär också början av ett nytt tema för det kommande året. Temat är demokrati och redan nu vågar jag att säga att även detta år kommer att innehålla många spännande inslag: programmet kommer att uppmärksamma valåret, forskningens och kunskapens roll i dagens samhälle, samt 50 års jubileet av 1968, vilket ju ofta anses som speciellt inte minst i relation till studenters politiska engagemang. Mycket att se framemot – och säkert också ett bra sätt att understryka universitetets roll för och inom ett demokratiskt samhälle.

 

Proposition med samverkan i fokus

Så var den då här, regeringens proposition ”Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft”, den forsknings- och innovationsproposition som vi väntat på hela hösten. Tanken med proppen är att denna ska vara långsiktig, och mycket riktigt innehåller den ett antal tioåriga nationella forskningsprogram, strategiska satsningar för att möta samhälleliga utmaningar och problem såsom klimat, hållbar samhällsutveckling och antibiotikaresistens.

Det som dock tydligt präglar forskningsproppens innehåll är dess stora fokus på samverkan, samverkan mellan lärosäten och det omgivande samhället, såväl med näringsliv som med offentlig sektor. Vi förväntas också i högre grad verka för nyttiggörande av forskning och bidra med utveckling inom innovationsområdet.

Regeringen kommer som tidigare aviserats i budgetproppen att under perioden 2017-2020 öka basanslagen för forskning till universitet och högskolor. Det är en välkommen höjning och något som vi starkt propagerade för i vårt inspel till forskningsproppen. Höjningen motiveras med att vi på lärosätena ska ta ett större ansvar för att öka jämställdheten samt för att stärka kopplingen mellan forskning och utbildning.

Vidare vill regeringen att samtliga lärosäten i landet ska bedriva forskning, vilket är en förutsättning för högkvalitativa utbildningar. De ökade anslagen ska också möjliggöra för lärosätena att ta ett helhetsansvar för utbildning på forskarnivå och för forskares karriärvägar, för att vi ska kunna rekrytera de bästa forskarna, ta ansvar för finansiering av för forskningen viktig infrastruktur, och kunna medfinansiera större EU-program.

Det är lätt att konstatera att regeringen har höga ambitioner för vad de nya medlen ska räcka till. Fördelningen av dessa nya medel kommer att presenteras först i samband med att budgeten för 2018 offentliggörs, och kommer då att göras utifrån en ny princip. Regeringen avser att fördela merparten av medlen utifrån de tidigare använda kvalitetsindikatorerna externa bidrag till forskning och bibliometri, som nu kompletteras med parametern samverkan med det omgivande samhället.

Samverkansindikatorn kommer att ges samma vikt som de övriga indikatorerna, och vid fördelningen kommer regeringen att utnyttja Vinnovas bedömningar av lärosätenas samverkansinsatser. Flera utredningar har påtalat behovet av ett nytt resursfördelningssystem och regeringen kommer att tillsätta en utredning som syftar till att ta fram förslag på ett system som väntas kunna användas vid budgetarbetet inför budgetåret 2020. Fram till dess kommer ovanstående system att användas.

Den satsning som det flaggas för med att sprida resurser till alla lärosäten kan dock leda till att vi inte får de ”starka och ansvarsfulla lärosäten” som ministern talar om, utan snarare mediokra och konkurrenssvaga motsvarande. Hursomhelst, då inget specificeras i forskningsproppen så får vi vänta tills i höst för att se i vilken mån vi får del av de ökande resurserna.

 

 

Nya studenter och kungligt besök

Den här veckan startade höstterminen med att vi till Umeå universitet kunde välkomna mer än 20 000 studenter till höstens kurser och program. Efter sommarens stiltje på campus var det både roligt och skönt att se ett sjudande liv med många människor i rörelse.

Umeå universitet är verkligen populärt, vilket visas av att vi är landets tredje största i att anta studenter till hösten. Det är bara universiteten i Stockholm och Uppsala som har fler förstahandssökande till sina utbildningar. Det är ett  gott betyg till vårt universitet och jag hoppas att alla ni studenter, både nya och ni som redan studerat ett tag, kommer att trivas bra också detta år. Jag vill hälsa er alla välkomna och önska er ett stort lycka till med studierna. 

Igår hade jag nöjet att få delta i en exkursion till skogarna kring Vindeln, arrangerat av forskningsprogrammet Future Forests. Future Forests är ett tvärvetenskapligt forskningssamarbete mellan Umeå universitet, Sveriges lantbruksuniversitet och Skogforsk, där forskare huvudsakligen från UmU och SLU tillsammans sedan 2009 belyst olika delar av skogsbruk i ett brett perspektiv.

Från universitetets sida är det huvudsakligen forskare från humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet som deltagit, vilka framgångsrikt samarbetat med sina mer naturvetenskapligt inriktade kollegor från SLU. Forskningsprojektet har sedan starten producerat resultat som lett till mer än 300 vetenskapliga artiklar publicerade i internationellt välrenommerade tidskrifter.

Exkursionen ägde rum i SLUs försöksparker och var upplagd så att deltagarna, huvudsakligen ledande representanter från landets stora skogsbolag,  vandrade runt mellan olika stationer där forskare presenterade sina resultat. Forskarna hade också dagen till ära en mycket prominent åhörare, då HMK Carl XVI Gustaf närvarade under hela exkursionen. Kungen, som är erkänt intresserad av miljöfrågor, deltog entusiastiskt i de diskussioner som följde efter presentationerna.

Vid dagens slut hade vi fått ta del av allt från diskussioner om behovet av ett nytt samhällskontrakt för skogen, om skoglig naturvård, till klimatfrågor som berör skogen och där ett rätt skött skogsbruk kan leda till att skogen gör stor klimatnytta. Programmet lider nu mot sitt slut och forskarna hoppas kunna fortsätta med detta mycket lyckade tvärvetenskapliga samarbete.

Utbildning och bostäder

Studentrum-090902-DSC_9589Vad är det som gör våra utbildningar riktigt bra?  Vad är det som gör att de studenter som efter genomgången utbildning lämnar oss väl förberedda för framtidens samhälle och det de ska ägna sig åt efter år av studier?  Vad är det som får våra studenter att rekommendera vårt universitet till andra?

Självklart är en mycket viktig del i detta uppbyggnaden av och kvalitetsarbetet med våra utbildningar och våra lärares och övrig personals kompetens och inställning. Frågor som internationalisering, samverkan, forskningsanknytning och breddad rekrytering är också annat som vi känner igen som kvalitetshöjande inslag i våra utbildningar.

Sedan finns det också mängder av andra saker som kan spela en nog så stor roll för att våra studenter. Många av oss lärare tänker kanske inte varje dag på hur i många fall avgörande för studentens studier saker som studievägledning, studenthälsa, möjlighet till bra praktikplatser och hjälp om problem uppstår vid utlandsstudier och mycket mycket annat kan vara. Det här är saker som vi inom universitetet själva kan prioritera upp eller ned. Även om vi lärare och forskare inte varje dag tänker på detta, så brukar sådana här frågor alltid komma upp i budgettider och då inte sällan tämligen ordentligt polariserat. Viktigt är i alla fall att det är vi själva som avgör hur mycket vi vill satsa på detta och vilken standard vi tycker att de ska hålla. Det ligger helt i våra händer.

Men så finns det saker som kan ha enorm påverkan, om inte kvaliteten på själv utbildningarna, så definitivt hur det går för våra studenter och därmed hur väl förberedda de är när de lämnar oss. Och mer än så. Saker som påverkar vår möjlighet att överhuvudtaget attrahera de studenter vi vill till våra utbildningar. Rekrytering, retention och genomströmning beror också till mycket stor del på hur våra studenter mår också utanför föreläsningssalen eller laborationslokalen.

På ett sätt kan man kanske säga att det är en ödets ironi att en av de allra viktigaste frågorna som rör både våra rekryteringsmöjligheter och våra möjligheter att förbereda de bäst tänkbara studenterna för framtida samhälle, hänger på något där vi egentligen inte har någon som helst vare sig möjlighet eller laglig rätt att gör något åt. Det handlar förstås om bostadssituationen och möjligheten för våra studenter att få ett vettigt studentboende.

Studentrum-090902-DSC_9611För lite drygt ett år sedan såg situationen för vissa delar av universitetets verksamhet mycket kritiska ut just på grund av den stora bostadsbristen för studenter. VI har länge haft ett viktigt mål om att öka antalet internationella studenter. Vi har till och med tagit med det som en parameter för att fördela pengar. Som läget är nu har vi egentligen inte någon möjlighet till det. Man reser inte från en annan världsdel till Umeå utan att veta att man har någonstans att bo och när det gäller våra utbytesstudenter, så kan vi inte teckna nya avtal eller utöka antalet utbytesstudenter i befintliga om vi inte kan garantera bostäder för dem.

Också när det gäller nationella studenter vet vi inte säkert hur många som tackat ja till sin utbildning, men aldrig kommer eller hur många som kommer till Umeå, men efter någon vecka, några månader eller någon termin ger upp och reser tillbaka hem då det inte gått att få något vettigt boende.

För ett eller två år sedan såg det alltså väldigt mörkt ut. Glädjande nog, mycket glädjande nog, har det hänt väldigt mycket det senaste året och som vi kunnat läsa i flera nyheter på universitetets hemsida (t.ex. http://www.umu.se/om-universitetet/aktuellt/campusutveckling/byggboom-pa-campus/ ) ser situationen bättre ut redan inför hösten 2016, men framförallt efter ytterligare några år. Det finns idag således stort hopp för något som påverkar våra utbildningar och våra studenter i så hög utsträckning, men som vi egentligen inte har någonting att säga till om.

Det finns naturligtvis många orsaker till att det nu börjar röra på sig och gå åt rätt håll, men en ganska avgörande sak tror jag trots allt är att kommun, landsting, Akademiska hur, olika bostadsaktörer och vi gemensamt tagit krafttag och samarbetet på ett myckCampus-20130523-DSC_0636et gott sätt.

Extra roligt är det att så pass mycket händer i och runt vårt campus. 280 studentlägenheter är på gång där och Akademiska hus planerar för över 400 studentlägenheter inom campus. Senast 2017 tror David Carlsson (Akademiska hus regiondirektör) att minst 700 studentlägenheter kommer att stå färdigbyggda och klara vid campus. Samtidigt öppnar snart den nybyggda gymnasieskolan och ett dagis på campusområdet. Äntligen känns det som att vi är på väg mot det som vi under så många år, så lång tid, kämpat för: Ett levande campus. Levande inte bara på dagtid utan under större delen av tiden på dygnet och veckans dagar.

Internationellt, inte minst i Asien och USA, är det ju väldigt vanligt att studenter bor på campusområdet och alla som besökt universitetet i dessa delar av världen vet hur det bidrar till ett helt annat klimat och en helt annan stämning vid universitetet. Något som jag tror också gynnar studierna och våra utbildningar. Ju mer studenter umgås med varandra och pratar om sina kurser och utbildningar, desto bättre blir de ofta.

Således kan vi nu börja blicka framåt igen, återgå till våra planer, mål och visioner om en större andel internationella studenter på campus, färre hinder för rekrytering av nationella studenter och – framförallt – en större trygghet och därmed ett bättre studieklimat för våra studenter!

Samarbete

Just nu och i ytterligare ett par veckor har Umeå universitets fakulAbisko-20150825-DSC_2635tetsöverskridande program, genom sina värdfakulteter, möjlighet att ansöka om medel för kvalitetsförstärkning. Två miljoner kronor finns för 2016 avsatt för detta ändamål. Det är inte den allra största satsningen, men en viktig symbol för att lyfta vikten av fakultetsöverskridande utbildningar och samarbete över traditionella gränser. Egentligen hade jag velat att medlen i första hand skulle användas till att utveckla nya ämnesöverskridande utbildningar, men såsom läget är nu, när vi fortfarande måste minska vårt utbildningsutbud vore det kanske felaktigt att uppmuntra till start av helt nya utbildningar. Till 2017 hoppas jag dock att det ska vridas om till nyutveckling!

Att samarbeta över ämnes- och fakultetsgränser är något vi vid Umeå universitet normalt är ovanligt bra på, men samtidigt tror jag att vi har en ännu större icke utnyttjad potential i detta. Med en anda och kultur av låga trösklar och ett samlat campus har vi alla möjligheter att bedriva den forskning och de utbildningar som behövs för att möta framtidens stora utmaningar och det är få andra svenska lärosäten som har lika goda förutsättningar som vi.

Det finns annat än rena utbildningsprogram eller forskningsprojekt där samarbete över gränserna är av stor vikt för att vi ska bli ännu bättre i vår kärnverksamhet. För några veckor sedan hade jag nöjet att hälsa den nationella SUNET-konferensen välkommen till Umeå. Här möttes ett hundratal personer som sysslar med IT- och nätfrågor för att i en vecka diskutera viktiga och aktuella frågor. Några saker jag då hade den stora glädjen att lyfta var just hur vi i Umeå, genom att samarbete, också på detta område nått och når allt längre. Det handlar om vårt samarbete med kommun, region, flygplats och annat för att forskare, studenter och anställda ska ha tillgång till trådlöst nätverk i snart sagt hela staden. Det handlar om hur vi genom ett gott samarbetsklimat mellan t.ex. IT-enheten, ITS och universitetspedagogik och lärandestöd (UPL) blir allt bätSingapore-20150930_DSC_2902tre på att skapa stöd och verktyg för våra studenter och lärare. Stöd och verktyg som utgår från de pedagogiska behoven, men tar kraft och inspiration av den senaste tekniken. Och det handlar inte minst om hur våra nya fysiska och interaktiva miljöer, det må vara lär-, fokus-, formella, informella eller andra typer av miljöer, utvecklas. Här tycker jag vi sett ett fantastiskt gott samarbete mellan alla tänkbara aktörer. Inte minst skulle jag vilja lyfta Lokalförsörjningsenhetens stora intresse för att, genom hela processen, från första idén till slutförandet, jobba väldigt nära lärare, forskare, studenter, pedagogiska utvecklare, IT-personal och många andra. Endast på så sätt kan vi nå dit vi vill och det är en glädje att se hur gott samarbetet för det allra mesta fungerar. Det viktiga är att vi alla har samma gemensamma mål att sträva mot.

Ytterligare exempel på områden där samarbetet ökat och murarna minskat de senaste åren är, åtminstone såvitt jag kan bedöma, samarbetet och kontakterna inom utbildningsområdet mellan våra olika fakulteter och Lärarhögskolan. Det har blivit inte bara betydligt bättre, utan faktiskt fantastiskt bra tycker jag. Informationsutbyten, samarbeten, spridande av goda exempel och mängder av andra saker betyder mycket för att vi ska fungera som ett universitet, men naturligtvis ännu mer för att våra studenter ska få den allra bästa tänkbara utbildningen.

Så finns det naturligtvis områden där vi har mer att göra. Några saker jag tror vi den närmaste tiden behöver koncentrera oss på  när det handlar om samarbeten och relationer är (fortsatt) hur vi jobbar tillsammans med företag, kommuner och organisationer i Uminova Expression-20141030-DSC_7865regionen.  Hur vi jobbar med uppdragsutbildning (ett område där ytterst få institutioner idag har någon större erfarenhet eller kunskap, men där det finns väldigt mycket att göra som är positivt både för våra ordinarie utbildningar, för våra lärare och forskare och för samhället utanför universitetet). Breddad rekrytering och kompletteringsutbildningar och validering för nyanlända är ett par andra områden där vi verkligen behöver samarbeta över många gränser och ta krafttag den närmaste tiden. Det kommer nog båda jag, universitetsledningen och andra att återkomma till väldigt snart.

Samarbeten är alltså en gren vi är ovanligt bra på och en av våra största styrkor. Det betyder såklart inte att det inte finns mer att göra på området samarbete, lägre hinder och större respekt för olika grupper. Låt mig därför få avsluta med att drömma och säga ”tänk om”:

  • Tänk om lektorn som kanske inte gjort så väldigt mycket ny genomgripande forskning (men väl följt med sitt ämnes forskningsutveckling såklart), men däremot gjort fantastiska saker för kvalitetsutvecklingen av institutionens nybörjarprogram, fört viktiga diskussioner med avnämare, dragit igång en uppdragsutbildning eller andra liknande saker, alltid kunde få känna samma uppskattning och status som den docent som just dragit in ett forskningsanslag på ett par miljoner kronor.
  • Tänk om lärare och pedagoger alltid kunde komma ihåg att mycket av de sätt vi idag undervisar och utbildar på och som vi tycker möjliggör den pedagogiska vision vi som lärare har, aldrig skulle ha funnits om inte de fysiska lokalerna, tekniken och de passionerade IT-utvecklarna skulle ha gått före.  Och tänk om varje IT-tekniker vid förvaltningen kunde förstå att det inte spelar någon roll hur häftiga och fantastiska nya teknikverktyg som finns om de inte på ett mycket tidigt stadium förtroendefullt, djupt och med öppna ögon diskuterades med lärare och pedagoger som ska använda verktygen och förstår att allt måste utgå från en pedagogisk tanke.
  • Tänk om den något förvirrade forskaren, som inte är världens mest socialt kompetenta person och kanske inte alltid sköter de administrativa pålagorna på ett perfekt sätt, alltid och av alla kunde uppskattas för sina sidor att hänföra både studenter och andra med sin passion för ämnet
  • Tänk om studievägledaren och studierektorn alltid kunde förstå att studenten blir en minst lika bra civilingenjör om den istället för att läsa den obligatoriska kursen i Fourieranalys, som utgör en sextiosjundedel av utbildningen, spenderat en termin i en annan kultur i ett annat land och där fördjupat sig i teknikhistoria
  • Tänk om matematikern som samarbetar med filologer och där bidrar med ovärderlig hjälp för mänsklighetens vidgade förståelse för våra språks uppbyggnad, trots att den matematik som används i filologin kanske inte är den allra djupaste eller mest prestigefyllda, kunde få samma uppskattning som filologiprofessorn som delvis tack vare den där matematikern publicerar sig i den bästa av tidskriften eller som matematikerkollegorna som ägnar sig åt mer inomvetenskaplig prestigefylld forskning
  • Tänk om den programansvariga, som tycker sig veta precis hur sitt programs material inför nästa års studentrekrytering ska se ut, kunde förstå och uppskatta den kunskap, erfarenhet och förståelse för rätt målgrupp som förvaltningens kommunikatörer besitter och inte tro att en lång forskarutbildning i plurikomplex analys innebär att man är expert på att nå dagens ungdomar. Och tänk om kommunikatörerna vid förvaltningen alltid förstod att det inte spelar någon roll hur kreativa och fantastiska förslag till rekryteringsmaterial de tar fram om de inte på ett väldigt tidigt stadium diskuterades med och förankrades hos utbildningsledare, studierektorer och programansvariga.
  • Tänk om professorn i pseudodifferentialoperatorer kunde förstå att 95% av de som idag påbörjar en grundutbildning i matematik inte är som hon själv var när hon började och att det därför ofta krävs andra både pedagogiska och andra sätt att nå studenterna så att 5% av dem ändå slutar som en, ännu bättre, professorer i pseudodifferntialoperatorer.
  • Tänk om prorektorn, som är ansvarig för utbildningsfrågor, kunde förstå hur förslaget till fördelning av grundutbildningsanslaget skulle uppfattas, tolkas och kunna hanteras ute på institutionerna.

(och självklart kan och ska de matematikrelaterade begreppen bytas ut mot valfritt område)

Väldigt ofta är dessa ”tänk om” naturligtvis inga problem, men tyvärr är det nog alltför många av oss som har svårt att höja blicken och se hur mycket gott och bra som görs också vid sidan om vår egen vardag och hur beroende vi egentligen är av varandra. Det är min starka övertygelse att Umeå universitet skulle kunna ta ännu större steg framåt om vi kunde fortsätta att utveckla den kultur som funnits ända sedan universitetets tillkomst. Att utveckla ”det vänliga universitetet” än mer, utan att för den skull bli mesigt eller flummigt. Därtill krävs det naturligtvis en mycket professionell organisation och att varje person, på varje plats, är riktigt riktigt bra och proffsig.

Kanske räcker det dock att säga: Tänk om vi alla förstod att akademien är en väldigt speciell arbetsplats, men ändå inte så speciell som vi alltför ofta försöker göra den till och att vi alla, både specifikt för vårt område och för universitetet som helhet, skulle vinna så mycket bara på att prata med varandra lite oftare.

Universitetets regionala utbildningsansvar

Umeå universitet har under lång tid, ända sedan dess grundande, spelat en stor och viktig roll för den regionala utvecklingen och tagit ett stort och viktigt regionalt ansvar. Hur det regionala ansvaret tett sig har skiftat genom åren, men täcker idag i princip hela universitetets bredd såväl vad gäller verksamhet, dvs forskning, utbildning, innovation och annan samverkan, som ämnesområde. Det finns naturligtvis näst intill hur mycket som helst att säga om detta stora och viktiga område. Idag tänkte jag dock inskränka mig till universitetets utbildning på grund och avancerad nivå och hur jag ser på dess roll i vårt regionala ansvar.

Vare sig vi vill det eller inte och vare sig vi tycker det är bra eller inte, så spelar universitet på en global marknad när det gäller studentrekrytering, något som skulle kunna utgöra grunden för ett eget blogginlägg. I denna konkurrens klarar sig UmU tämligen bra. I höstas var vi landets tredje mest attraktiva lärosäte mätt i antalet antagna förstahandssökande. Endast Stockholms och Uppsala universitet kom högre. Också i den internationella konkurrensen klarar vi oss bra såväl vad gäller freemovers som avgifts- och utbytesstudenter. Vi har nu ungefär 31000 studenter och varje hösttermin antas drygt fem tusen. Av dessa har, enligt universitetskanslersämbetet, knappt 70% sitt ursprung söder om de fyra nordligaste länen.

Höst på Campus - dammenUniversitetet är alltså en gigantisk magnet vad gäller att attrahera nya människor till regionen. Vår roll måste vara att ge högkvalitativa utbildningar som ger studenterna en möjlighet att under lång tid framöver verka på arbetsmarknaden. För att behålla vår position, kan vi aldrig tulla på kvaliteten för att göra några snabba quick-fixs här eller där. Det viktigaste och kanske svåraste är frågan hur vi får de personer som utbildas vid UmU att stanna kvar i regionen. Att bidra till att fylla regionens behov av högutbildad arbetskraft och bidra till en befolkningstillväxt i hela regionen.

Vi har lång erfarenhet av att på olika sätt bedriva utbildning i regionen. Under vissa tider har universitetsstyrelsen fattat beslut om att si och så många studieplatser ska förläggas till den och den orten. Under andra perioder har institutioner, fakulteter eller universitetsledning efter diskussioner med företag, kommuner eller organisationer Regionen-20120322_DSC_1635kommit överens om att starta en utbildning någonstans. Många gånger har det blivit alldeles ypperliga utbildningar med långvarigt gott söktryck, mycket gott samarbete mellan universitetet och den andra organisationen och alltså verkligen varit något som alla inblandade – studenter, universitet och extern organisation – vunnit mycket på. Alltför ofta har dock scenariot varit sådant att ofta både universitet och företag lagt väsentliga summor på att utveckla en utbildning som vid första och möjligen andra året den givits haft någorlunda gott om studenter, men som väldigt snart stått med många gapande tomma platser med resultat att utbildningen lagts ned. Det har naturligtvis lett till stor irritation hos såväl företag/kommun som universitet, lärare och – kanske inte minst – skattebetalare. Om Umeå universitet ska utveckla och starta en utbildning måste vi kunna bedöma att studentunderlaget kommer att vara hyggligt under en någorlunda lång tid framöver och att kvaliteten kan hållas hög. Det omvända vore stort slöseri med resurser och skattemedel.

Oavsett om det är bra eller inte, så är min erfarenhet att till kurser förlagda till olika orter i regionen söker nästan uteslutande studenter från närområdet. Det har naturligtvis en poäng i sig och bidrar till den regionala utvecklingen på ett viktigt sätt. Än viktigare för regionens utveckling tror jag dock det är att utnyttja universitetets förmåga att attrahera nya högutbildade personer att flytta in och stanna kvar. Det bidrar förmodligen långsiktigt positivt också till att få fler som redan bor här att utbilda sig.

En förutsättning för att vi ska fortsätta vara den magnet vi idag är, är dock att vi kan fortsätta vara det stora internationella forskningsuniversitet vi är idag och långsiktigt är Regionen-20121222-DSC_6575det då endast kvaliteten i det vi gör som spelar någon roll. Både inom forskning och utbildning. Vårt fokus måste därför vara att utveckla och driva utbildningar som vi tror kan hålla en långsiktigt mycket hög kvalitet. Det gör att studenter fortsätter lockas till regionen och här får en god utbildning. Det svåra och det område där både universitetet och regionen har väldigt mycket att göra och framförallt borde lägga sitt krut på, är att av dessa studenter få väldigt många fler än idag att stanna kvar i regionen. Då gäller det, tror jag, att få studenterna att upptäcka fördelarna med vår del av landet. Få studenterna att se att här finns det möjligheter för framtiden. Ett av de, enligt mig, bästa sätten att göra det på är att på ett mycket tidigt stadium i utbildningen knyta upp studenterna till kommun, företag eller annan organisation. Att erbjuda studiebesök, praktik, verksamhetsförlagd utbildning, möjlighet att skriva uppsatser och examensarbeten och att känna att här – i den här kommunen, vid det här företaget – har jag mycket goda möjligheter att få jobb eller att kunna starta mitt eget företag när min utbildning är slut.

Det här är ingenting som gör sig självt utan det kräver mycket idogt och systematiskt arbete inte minst av kommuner och företag, men det ger också mycket bättre möjligheter att få kompetent arbetskraft och en nyinflyttning av högutbildade. Det ger också arbetsgivare möjlighet att påverka och bidra till utbildningarnas utveckling. Också för universitetet finns stora vinster: Att på ett bra sätt tillsammans med det omgivande samhället kunna utveckla våra utbildningar så det blir än bättre. Personligen är jag övertygad om att det är mycket viktigare för den regionala utvecklingen att lägga kraft och energi på detta, än att träta om en ny utbildning med 20 studenter ska starta här eller där. Med lite olika modeller jobbar vi redan i liten skala så här bl.a. vad gäller ingenjörsutbildningar mot främst Örnsköldsvik. Vi diskuterar också en modell vad gäller socionomer och även den regionaliserade läkarutbildningen kan på sätt och vis sägas vara ett exempel på detta.

Något jag inte tagit upp här är ett annat viktigt område, nämligen fort- och vidareutbildning. Där handlar det ofta om jämförelsevis kortare utbildningar eller kurser och personer som har ett socialt liv som gör det mycket svårt att flytta till en högskole- eller universitetsort. I detta sammanhang spelar därför nät, flex och andra Regionen-20120322_DSC_1594distributionsformer för utbildning en ännu viktigare roll. Här har Umeå universitet en mycket lång tradition och erfarenhet. Kompetensen är såvitt jag kan bedöma mycket hög i jämförelse med många andra lärosäten och vi är i dagsläget ett av de allra största svenska universiteten på området. Det är såklart också en viktig del av vårt regionala ansvar, men när det kommer till den typen av utbildning spelar tid och plats väsentligt mycket mindre roll. Inte bara för var studenten sitter utan också för vilket lärosäte den väljer att läsa vid. Om en kommun önskar en specifik vidareutbildning för en viss yrkeskategori, så är självklart Umeå universitet väldigt glada om vi tillfrågas och ställer väldigt gärna upp med att utveckla och driva en sådan. Om den ska ges inom ordinarie utbud och inte som uppdragsutbildning är dock en förutsättning som vi inte kan tulla på att vi ser möjlighet till att ge en långsiktig utbildning med mycket hög kvalitet där skattemedel används på ett klokt sätt. Bedömer vi inte att så är fallet är det kanske bättre att ett annat lärosäte ger utbildningen eller att man beställer den som uppdragsutbildning hos oss. Kanske passar den bättre in i Mittuniversitetets, Luleå tekniska universitets, Lunds universitets eller Harvards upplägg. Vi har en mängd lärosäten bara i Sverige och alla kan och ska inte ge allt. Dock är det viktigt att påpeka att Umeå universitet sedan länge alltså ger och utvecklar mängder av goda sådana utbildningar. Bara som ett exempel kan fort- och vidareutbildning inom lärarutbildningens område nämnas. Där ger vi fristående magisterutbildning för lärare på distans med flexibla former, utbildar yrkeslärare, lärare i hem- och konsumentkunskap, bild, musik och slöjd på distans för hela landet och ger delvis även den kompletterande pedagogiska utbildningen på distans. Till detta kan läggas ett antal kortkurser på distans för vidareutbildning av verksamma lärare inom allt från ”läs- och skriv”, naturvetenskapernas didaktik till ”it och lärande”. Detta exempel bara från ett av vårt fullbreddsuniversitets områden. De initiativ som tas måste dock vara långsiktiga, hållbara och passa in i vår utbildningsportfölj. Det vinner hela regionen på i längden.

Sammanfattningsvis tror jag alltså att universitetet tillsammans med regionens företag, kommuner och andra organisationer snarast måste intensifiera arbetet med att få studenter som genom universitetet dras till regionen och utbildas att stanna kvar i regionen och bidra till dess utveckling. Detta tror jag görs bäst genom att studenterna tidigt och under hela utbildningen får möjlighet att upptäcka allt fantastiskt och alla möjligheter som finns i landets norra delar!Regionen-DSC_0202

 

 

Samarbeten över många gränser

Umeå universitets ledningsråd är just hemkommet från ett mycket intressant besök i Vasa, som ju geografiskt inte innebar just mer än ett litet språng över Kvarken! Vi besökte Vasa högskolekonsortium för att diskutera ett fördjupat samarbete och ett förnyat avtal. Inte minst intressant är detta ur utbildningssynpunkt, för alla våra fakultetsområden. Djupt intryck på oss gjorde också besöket på Technobothnia, ett undervisnings- och forskningscentrum som delas mellan tre högskolor och som också innebär en fruktbar samverkan med näringslivet. Technobothnia är ett enda jättestort och flexibelt tekniskt laboratorium, med en imponerande utrustning. Det syntes att studenterna trivdes! Vasa högskolekonsortium består av Vasa universitet, Åbo Akademi (Vasa), Svenska handelshögskolan, Vasa yrkeshögskola, Yrkeshögskolan Novia samt Helsingfors universitets juridiska utbildning i Vasa.

Mer nordiskt! Själv deltog jag förra veckan, den 3 och 4 mars, i det nordiska rektorsmötet i Oslo, på temat ”Changing Universities in a Changing World. Intresset för att utnyttja våra gemensamma styrkor uttalades tydligt, men frågan är varför vi inte redan i dag utnyttjar denna potential? Jag har själv tidigare under ett antal år varit ganska djupt engagerad i det nordiska samarbetet och möttes då också från representationen i Bryssel för EU-samarbetet av en uttalad både förvåning över avsaknaden av och förväntan om ett samlat agerande från nordiskt håll. Vi har en stor gemensam potential att nyttja som de kunskaps- och innovationsnationer vi är. Vi delar redan mycket, men jag hoppas vi kan ta ett än mer uttalat steg till handling. Vi är också en långt starkare röst gemensamt än var och en för sig – inom många områden. Tänk bara vad ett utökat utbildnings- och studentutbyte mellan våra länder skulle kunna innebära för framtiden!

Från nations- och universitetsöverskridande samarbeten till våra egna gränsöverskridande samarbeten och dess möjligheter inom Umeå universitet. Vår stolta 50-åriga tradition, som utgör bas för Vision 2020 ”Umeå universitet möter framtiden med gränslös kunskap”, vilar på utvecklad styrka som nu bäddar för nya möjligheter. Vi är ett universitet, som liksom Uppsala universitet, Linköpings universitet och Lunds universitet, spänner över i stort hela bredden av humaniora, samhällsvetenskap, naturvetenskap, teknik och medicin. Vad innebär denna bredd för oss i form av styrka eller kanske svaghet?

vision-umu-liggande.fw

Det är en fråga som också universitetsstyrelsen diskuterade vid sitt decembermöte och som kommer att diskuteras igen under aprilmötet, den 16 april, då styrelsen fortsätter sin strategiska diskussion kring bland annat betydelsen av att vara ett ”fullbreddsuniversitet” (ett begrepp som i sig kan diskuteras, men det lämnar jag nu därhän). Något jag mött sedan min första dag som rektor för Umeå universitet är både en uttalad stolthet och många konkreta bevis för hur många medarbetare under en lång rad av år har omsatt möjligheten av att samarbeta över våra egna gränser. Vi har till exempel flera imponerande teknikplattformar som därmed erbjuder en forskningsinfrastruktur av mycket hög internationell klass och som spänner över olika ämnesgränser. Vi bygger vidare på vår satsning att utveckla våra så kallade interaktiva miljöer. Många andra samarbeten, över våra egna organisatoriska gränser, har utvecklats starkt genom åren, men inte minst ska vi värna om stoltheten och viljan att verkligen jobba gränsöverskridande. Kanske är detta ett av Umeå universitets största styrkor i att vara ett universitet som kan utnyttja mötet över olika gränser, där nya idéer kan kläckas, där mötet mellan studenter, lärare, forskare och alla möjliga samarbetspartner erbjuds och kanske kan och bör erbjudas ett utökat utrymme?

Själv är jag övertygad om potentialen i detta, i hela sin mångfald av möjligheter inom både utbildningen som forskningen och som ett led i att fortsatt vara en innovativ stark kraft i samhällets utveckling. Vi vet att konkurrensen om att inta en framstående position som universitet bara kommer att öka och därmed kommer vi ständigt att stå inför val och prioriteringar, stora som små, varför jag inbjuder er alla att kommentera våra möjligheter, men även risker, med att vara det breda universitet vi är. Kommentera gärna i kommentarsfältet som följer på detta inlägg och delta i styrelsens diskussion kring detta viktiga ämne!

Välkomna!

Lena