Universitetets regionala utbildningsansvar

Umeå universitet har under lång tid, ända sedan dess grundande, spelat en stor och viktig roll för den regionala utvecklingen och tagit ett stort och viktigt regionalt ansvar. Hur det regionala ansvaret tett sig har skiftat genom åren, men täcker idag i princip hela universitetets bredd såväl vad gäller verksamhet, dvs forskning, utbildning, innovation och annan samverkan, som ämnesområde. Det finns naturligtvis näst intill hur mycket som helst att säga om detta stora och viktiga område. Idag tänkte jag dock inskränka mig till universitetets utbildning på grund och avancerad nivå och hur jag ser på dess roll i vårt regionala ansvar.

Vare sig vi vill det eller inte och vare sig vi tycker det är bra eller inte, så spelar universitet på en global marknad när det gäller studentrekrytering, något som skulle kunna utgöra grunden för ett eget blogginlägg. I denna konkurrens klarar sig UmU tämligen bra. I höstas var vi landets tredje mest attraktiva lärosäte mätt i antalet antagna förstahandssökande. Endast Stockholms och Uppsala universitet kom högre. Också i den internationella konkurrensen klarar vi oss bra såväl vad gäller freemovers som avgifts- och utbytesstudenter. Vi har nu ungefär 31000 studenter och varje hösttermin antas drygt fem tusen. Av dessa har, enligt universitetskanslersämbetet, knappt 70% sitt ursprung söder om de fyra nordligaste länen.

Höst på Campus - dammenUniversitetet är alltså en gigantisk magnet vad gäller att attrahera nya människor till regionen. Vår roll måste vara att ge högkvalitativa utbildningar som ger studenterna en möjlighet att under lång tid framöver verka på arbetsmarknaden. För att behålla vår position, kan vi aldrig tulla på kvaliteten för att göra några snabba quick-fixs här eller där. Det viktigaste och kanske svåraste är frågan hur vi får de personer som utbildas vid UmU att stanna kvar i regionen. Att bidra till att fylla regionens behov av högutbildad arbetskraft och bidra till en befolkningstillväxt i hela regionen.

Vi har lång erfarenhet av att på olika sätt bedriva utbildning i regionen. Under vissa tider har universitetsstyrelsen fattat beslut om att si och så många studieplatser ska förläggas till den och den orten. Under andra perioder har institutioner, fakulteter eller universitetsledning efter diskussioner med företag, kommuner eller organisationer Regionen-20120322_DSC_1635kommit överens om att starta en utbildning någonstans. Många gånger har det blivit alldeles ypperliga utbildningar med långvarigt gott söktryck, mycket gott samarbete mellan universitetet och den andra organisationen och alltså verkligen varit något som alla inblandade – studenter, universitet och extern organisation – vunnit mycket på. Alltför ofta har dock scenariot varit sådant att ofta både universitet och företag lagt väsentliga summor på att utveckla en utbildning som vid första och möjligen andra året den givits haft någorlunda gott om studenter, men som väldigt snart stått med många gapande tomma platser med resultat att utbildningen lagts ned. Det har naturligtvis lett till stor irritation hos såväl företag/kommun som universitet, lärare och – kanske inte minst – skattebetalare. Om Umeå universitet ska utveckla och starta en utbildning måste vi kunna bedöma att studentunderlaget kommer att vara hyggligt under en någorlunda lång tid framöver och att kvaliteten kan hållas hög. Det omvända vore stort slöseri med resurser och skattemedel.

Oavsett om det är bra eller inte, så är min erfarenhet att till kurser förlagda till olika orter i regionen söker nästan uteslutande studenter från närområdet. Det har naturligtvis en poäng i sig och bidrar till den regionala utvecklingen på ett viktigt sätt. Än viktigare för regionens utveckling tror jag dock det är att utnyttja universitetets förmåga att attrahera nya högutbildade personer att flytta in och stanna kvar. Det bidrar förmodligen långsiktigt positivt också till att få fler som redan bor här att utbilda sig.

En förutsättning för att vi ska fortsätta vara den magnet vi idag är, är dock att vi kan fortsätta vara det stora internationella forskningsuniversitet vi är idag och långsiktigt är Regionen-20121222-DSC_6575det då endast kvaliteten i det vi gör som spelar någon roll. Både inom forskning och utbildning. Vårt fokus måste därför vara att utveckla och driva utbildningar som vi tror kan hålla en långsiktigt mycket hög kvalitet. Det gör att studenter fortsätter lockas till regionen och här får en god utbildning. Det svåra och det område där både universitetet och regionen har väldigt mycket att göra och framförallt borde lägga sitt krut på, är att av dessa studenter få väldigt många fler än idag att stanna kvar i regionen. Då gäller det, tror jag, att få studenterna att upptäcka fördelarna med vår del av landet. Få studenterna att se att här finns det möjligheter för framtiden. Ett av de, enligt mig, bästa sätten att göra det på är att på ett mycket tidigt stadium i utbildningen knyta upp studenterna till kommun, företag eller annan organisation. Att erbjuda studiebesök, praktik, verksamhetsförlagd utbildning, möjlighet att skriva uppsatser och examensarbeten och att känna att här – i den här kommunen, vid det här företaget – har jag mycket goda möjligheter att få jobb eller att kunna starta mitt eget företag när min utbildning är slut.

Det här är ingenting som gör sig självt utan det kräver mycket idogt och systematiskt arbete inte minst av kommuner och företag, men det ger också mycket bättre möjligheter att få kompetent arbetskraft och en nyinflyttning av högutbildade. Det ger också arbetsgivare möjlighet att påverka och bidra till utbildningarnas utveckling. Också för universitetet finns stora vinster: Att på ett bra sätt tillsammans med det omgivande samhället kunna utveckla våra utbildningar så det blir än bättre. Personligen är jag övertygad om att det är mycket viktigare för den regionala utvecklingen att lägga kraft och energi på detta, än att träta om en ny utbildning med 20 studenter ska starta här eller där. Med lite olika modeller jobbar vi redan i liten skala så här bl.a. vad gäller ingenjörsutbildningar mot främst Örnsköldsvik. Vi diskuterar också en modell vad gäller socionomer och även den regionaliserade läkarutbildningen kan på sätt och vis sägas vara ett exempel på detta.

Något jag inte tagit upp här är ett annat viktigt område, nämligen fort- och vidareutbildning. Där handlar det ofta om jämförelsevis kortare utbildningar eller kurser och personer som har ett socialt liv som gör det mycket svårt att flytta till en högskole- eller universitetsort. I detta sammanhang spelar därför nät, flex och andra Regionen-20120322_DSC_1594distributionsformer för utbildning en ännu viktigare roll. Här har Umeå universitet en mycket lång tradition och erfarenhet. Kompetensen är såvitt jag kan bedöma mycket hög i jämförelse med många andra lärosäten och vi är i dagsläget ett av de allra största svenska universiteten på området. Det är såklart också en viktig del av vårt regionala ansvar, men när det kommer till den typen av utbildning spelar tid och plats väsentligt mycket mindre roll. Inte bara för var studenten sitter utan också för vilket lärosäte den väljer att läsa vid. Om en kommun önskar en specifik vidareutbildning för en viss yrkeskategori, så är självklart Umeå universitet väldigt glada om vi tillfrågas och ställer väldigt gärna upp med att utveckla och driva en sådan. Om den ska ges inom ordinarie utbud och inte som uppdragsutbildning är dock en förutsättning som vi inte kan tulla på att vi ser möjlighet till att ge en långsiktig utbildning med mycket hög kvalitet där skattemedel används på ett klokt sätt. Bedömer vi inte att så är fallet är det kanske bättre att ett annat lärosäte ger utbildningen eller att man beställer den som uppdragsutbildning hos oss. Kanske passar den bättre in i Mittuniversitetets, Luleå tekniska universitets, Lunds universitets eller Harvards upplägg. Vi har en mängd lärosäten bara i Sverige och alla kan och ska inte ge allt. Dock är det viktigt att påpeka att Umeå universitet sedan länge alltså ger och utvecklar mängder av goda sådana utbildningar. Bara som ett exempel kan fort- och vidareutbildning inom lärarutbildningens område nämnas. Där ger vi fristående magisterutbildning för lärare på distans med flexibla former, utbildar yrkeslärare, lärare i hem- och konsumentkunskap, bild, musik och slöjd på distans för hela landet och ger delvis även den kompletterande pedagogiska utbildningen på distans. Till detta kan läggas ett antal kortkurser på distans för vidareutbildning av verksamma lärare inom allt från ”läs- och skriv”, naturvetenskapernas didaktik till ”it och lärande”. Detta exempel bara från ett av vårt fullbreddsuniversitets områden. De initiativ som tas måste dock vara långsiktiga, hållbara och passa in i vår utbildningsportfölj. Det vinner hela regionen på i längden.

Sammanfattningsvis tror jag alltså att universitetet tillsammans med regionens företag, kommuner och andra organisationer snarast måste intensifiera arbetet med att få studenter som genom universitetet dras till regionen och utbildas att stanna kvar i regionen och bidra till dess utveckling. Detta tror jag görs bäst genom att studenterna tidigt och under hela utbildningen får möjlighet att upptäcka allt fantastiskt och alla möjligheter som finns i landets norra delar!Regionen-DSC_0202

 

 

Samarbeten över många gränser

Umeå universitets ledningsråd är just hemkommet från ett mycket intressant besök i Vasa, som ju geografiskt inte innebar just mer än ett litet språng över Kvarken! Vi besökte Vasa högskolekonsortium för att diskutera ett fördjupat samarbete och ett förnyat avtal. Inte minst intressant är detta ur utbildningssynpunkt, för alla våra fakultetsområden. Djupt intryck på oss gjorde också besöket på Technobothnia, ett undervisnings- och forskningscentrum som delas mellan tre högskolor och som också innebär en fruktbar samverkan med näringslivet. Technobothnia är ett enda jättestort och flexibelt tekniskt laboratorium, med en imponerande utrustning. Det syntes att studenterna trivdes! Vasa högskolekonsortium består av Vasa universitet, Åbo Akademi (Vasa), Svenska handelshögskolan, Vasa yrkeshögskola, Yrkeshögskolan Novia samt Helsingfors universitets juridiska utbildning i Vasa.

Mer nordiskt! Själv deltog jag förra veckan, den 3 och 4 mars, i det nordiska rektorsmötet i Oslo, på temat ”Changing Universities in a Changing World. Intresset för att utnyttja våra gemensamma styrkor uttalades tydligt, men frågan är varför vi inte redan i dag utnyttjar denna potential? Jag har själv tidigare under ett antal år varit ganska djupt engagerad i det nordiska samarbetet och möttes då också från representationen i Bryssel för EU-samarbetet av en uttalad både förvåning över avsaknaden av och förväntan om ett samlat agerande från nordiskt håll. Vi har en stor gemensam potential att nyttja som de kunskaps- och innovationsnationer vi är. Vi delar redan mycket, men jag hoppas vi kan ta ett än mer uttalat steg till handling. Vi är också en långt starkare röst gemensamt än var och en för sig – inom många områden. Tänk bara vad ett utökat utbildnings- och studentutbyte mellan våra länder skulle kunna innebära för framtiden!

Från nations- och universitetsöverskridande samarbeten till våra egna gränsöverskridande samarbeten och dess möjligheter inom Umeå universitet. Vår stolta 50-åriga tradition, som utgör bas för Vision 2020 ”Umeå universitet möter framtiden med gränslös kunskap”, vilar på utvecklad styrka som nu bäddar för nya möjligheter. Vi är ett universitet, som liksom Uppsala universitet, Linköpings universitet och Lunds universitet, spänner över i stort hela bredden av humaniora, samhällsvetenskap, naturvetenskap, teknik och medicin. Vad innebär denna bredd för oss i form av styrka eller kanske svaghet?

vision-umu-liggande.fw

Det är en fråga som också universitetsstyrelsen diskuterade vid sitt decembermöte och som kommer att diskuteras igen under aprilmötet, den 16 april, då styrelsen fortsätter sin strategiska diskussion kring bland annat betydelsen av att vara ett ”fullbreddsuniversitet” (ett begrepp som i sig kan diskuteras, men det lämnar jag nu därhän). Något jag mött sedan min första dag som rektor för Umeå universitet är både en uttalad stolthet och många konkreta bevis för hur många medarbetare under en lång rad av år har omsatt möjligheten av att samarbeta över våra egna gränser. Vi har till exempel flera imponerande teknikplattformar som därmed erbjuder en forskningsinfrastruktur av mycket hög internationell klass och som spänner över olika ämnesgränser. Vi bygger vidare på vår satsning att utveckla våra så kallade interaktiva miljöer. Många andra samarbeten, över våra egna organisatoriska gränser, har utvecklats starkt genom åren, men inte minst ska vi värna om stoltheten och viljan att verkligen jobba gränsöverskridande. Kanske är detta ett av Umeå universitets största styrkor i att vara ett universitet som kan utnyttja mötet över olika gränser, där nya idéer kan kläckas, där mötet mellan studenter, lärare, forskare och alla möjliga samarbetspartner erbjuds och kanske kan och bör erbjudas ett utökat utrymme?

Själv är jag övertygad om potentialen i detta, i hela sin mångfald av möjligheter inom både utbildningen som forskningen och som ett led i att fortsatt vara en innovativ stark kraft i samhällets utveckling. Vi vet att konkurrensen om att inta en framstående position som universitet bara kommer att öka och därmed kommer vi ständigt att stå inför val och prioriteringar, stora som små, varför jag inbjuder er alla att kommentera våra möjligheter, men även risker, med att vara det breda universitet vi är. Kommentera gärna i kommentarsfältet som följer på detta inlägg och delta i styrelsens diskussion kring detta viktiga ämne!

Välkomna!

Lena

Interaktiva miljöer

Bild1Alldeles innan jul fattade universitetsstyrelsen beslut om placering och innehåll för Umeå universitets första interaktiva fokusmiljö. Historien bakom det beslutet är både lång och intressant och inget jag ska fokusera på här, men några få ord om historien kan ändå vara på sin plats, även om vi nu framförallt gläds åt att se framåt och fortsätta utvecklingen!

I december 2012 beslutade universitetsstyrelsen att universitetet skulle göra en inledande satsning om 72 mnkr på så kallade interaktiva miljöer. Det absolut viktigaste motivet och målet var och är att öka kvaliteten i den forskning och utbildning som bedrivs vid lärosätet. Att integrera utbildning och forskning och att studenter och forskare vid Umeå universitet med modern teknik på ett naturligt sätt möter experter och forskare från hela världen. Satsningen var tänkt att bli en inledning till något som på (mycket lång) sikt präglar samtliga miljöer vid universitetet. Inledningsvis är den uppdelad i två spår: styrelsen beslutade om att två miljöer skulle skapas som ”interaktiva lärmiljöer” och tre som ”interaktiva fokusmiljöer”. Det fanns två viktiga grundförutsättningar i satsningen: De miljöer som skapades skulle obönhörligen vara vardagsmiljöer och skulle i så stor utsträckning som möjligt samordnas med redan planerade renoveringar och ombyggnationer. Att det handlar om vardagsmiljöer betyder att det här inte är några flashiga uppvisningsmiljöer, miljöer dit man tar sin studentgrupp en gång under en kurs för att visa vilka möjligheter som finns och ”hur man skulle kunna bedriva utbildning” eller en miljö som enbart används för att emellanåt anordna event där forskare och företag träffas, minglar och imponeras av den senaste tekniken. Nej, bland det viktigaste är att det handlar om vårt vardagliga arbete, må vara utbildning, forskning, samverkan eller en blandning av alla eller delar av dessa.

Campus-20141027-DSC_7825Styrelsemötet blev ett av de stormigaste och mer högljudda jag bevistat. Argumenten var många både för och emot. Studentkårernas representanter var de som ivrigast stödde universitetsledningens förslag medan andra grupperingar var starkt negativa. Kanske berodde – jag vill åtminstone gärna tro det – det starka motståndet på att vi inte tillräckligt väl lyckades kommunicera att det handlade just om ”vardagsmijlöer” där forskaren och läraren fick större möjligheter att utveckla eller att göra det de sedan länge velat, men pga av rummets begränsningar inte kunnat, utan en misstanke om att det här var något som universitetsledningen tryckte på verksamheten uppifrån för att ha något att visa upp och skryta om. Oavsett vad orsakerna till motståndet var, så innebar det – trots att ett positivt beslut fattades – en viss fördröjning i det fortsatta arbetet. En förutsättning för att en så stor satsning ska bli bra är att det finns en samsyn på hur miljöerna ska utformas, hur de ska användas och, kanske viktigast av allt, en stark drivkraft hos enskilda lärare, forskare, institutioner och program.

I dag, två år senare, har vi kommit en bra bit på väg. De två lärmiljöerna som valdes ut var samhällsvetarhuset och humanisthuset. I samhällsvetarhuset ska samtliga lärosalar byggas om, något som görs i nära samarbete mellan Lisbeth Lundahls forskningsprojekt ”Rum för lärande”, enheten för universitetspedagogik och lärandestöd, lokalförsörjningsenheten, universitetsservice, samhällsvetenskapliga fakulteten och naturligtvis enskilda lärare och studenter. Huset är stort och den byggnad där flest studenter har sina utbildningar och där trycket på lärosalar är störst, något som betyder att ombyggnation bara kan göras under somrarna. Det kommer att pågå i ungefär sex år och hittills har alltså två somrar använts till ungefär en tredjedel av huset. Samhällsvetarhuset är en av de äldsta byggnaderna på campus, något som sätter gränser för vad som faktiskt går att göra. Till exempel hade man om möjligheten funnits, också här velat göra betydligt mer än vad som nu går åt de informella ytorna utanför lärosalarna. Ytor som i många fall är nog så viktiga för utbildningen som själva lärosalarna.

Vardagsrummet. Humanisthuset

Vardagsrummet. Humanisthuset

Humanisthuset har totalrenoverats och i samband med det gjordes den andra lärmiljön. Här har man på ett bättre sätt kunnat utnyttja ombyggnaden av hela huset och fått ett fantastiskt resultat där själva lärmiljön (definierad utifrån att den finansieras av projektet) och övrig ombyggnation verkligen samspelar. Från att ha varit ett hus dit väldigt få studenter som inte läser humaniora tog sig, är nu inte minst det s.k. ”vardagsrummet” överbefolkat av både lärare och studenter från hela universitetet. Här finns ett fantastiskt klimat för både studier och diskussioner. Den stora öppna ytan i kombination med de intilliggande välutrustade ”grupprummen” och den stora lärmiljösalen har verkligen blivit en succé såväl bland såväl studenter som lärare och forskare.

Även om den fysiska ombyggnationen nu alltså kommit en bit och många tycker det blivit fantastiskt, så återstår det kanske allra viktigaste och framförallt det svåraste. När det gäller lärmiljöerna handlar det om stödet till framförallt lärare, men också studenter. Det handlar till viss del om tekniskt stöd och utbildning, men ack så mycket mer om pedagogiskt stöd, vidareutbildning och modingivande! Ska det bli den vardagsmiljö vi önskar, vill det till att alla lärare törs, kan och vill utnyttja alla möjligheter som finns och där behövs mycket, väl avvägt och bra stöd där en del så sakteliga får prova sig fram, börja våga och se vad som faktiskt går att göra, medan andra (men en mindre del skulle jag tro) redan idag ligger långt fram och behöver mer av expertstöd. Här kommer pedagogiska utvecklare från Universitetspedagogik och lärandestöd att spela stor roll, men långsiktigt tror åtminstone jag att det allra bästa och viktigaste medlet är levande och livfulla pedagogiska diskussioner och samtal lärare emellan på varje institution.

Campus-20141030-DSC_7869Fokusmijöerna då? Här har det inte hunnit hända lika mycket som syns ännu, men under ytan har mycket skett. Sedan i våras har en grupp bestående av prefekter, forskare, hustekniker, studenter och andra från MIT-huset under ledning av arkitekt Ellen Skånberg gjort ett fantastiskt jobb. Utifrån informatiks, datavetenskaps, matematik och matematisk statistiks och UMIT research labs utbildnings- och forskningsverksamheter har man på ett konstruktivt, engagerande och inspirerande sätt enats om var den nya miljön ska placeras och vad dess andliga innehåll ska vara. Precis såsom tanken alltid varit. Det är forskare och lärare i verksamheten som styr innehållet i verksamheten. Men viktigt är det också att andra nivåer och personer hjälper till med att bidra till inspiration och kunskap som kan ge ytterligare höjd, visa på saker som den enskilde forskaren inte har möjlighet att vara insatt i. Att vara professor i matematik eller något annat ämne innebär som bekant inte att man är expert på allting annat här i världen också. Det senaste årets arbete kulminerade så nu i december då en av MIT-husets prefekter, Mikael Wiberg vid informatik, gjorde en strålande dragning i universitetsstyrelsen. En dragning som ledde till att det sista formella hindret (eller stödet om man så vill) var passerat och spaden nu kan sättas i jorden. Visst återstår fortfarande massor, men min förhoppning är att vi i december 2015 kan inviga en ny miljö som påverkar de flesta civilingenjörsutbildningar och utbildningar i informatik, datavetenskap och matematik, men framförallt – som huvudtanken ju var – knyter samman forskning och utbildning och även samarbeten med företag och organisationer för både forskare och studenter.

Intressant blir det också att följa de forskningsprojekt som leds av Lisbeth Lundahl (lärmiljöerna) och Patrik Svensson (fokusmiljöerna). Lisbeths forskargrupp följer nu studentgrupper där en del har sin utbildning i traditionella klassrum med ”traditionell pedagogik” och en del i de nya interaktiva lärmiljöerna. Att få ta del av de resultat man kommer fram till ska bli oerhört spännande och är säkert också det något jag kommer att återkomma till. Tilläggas bör också att hela satsningen på både lär- och fokusmiljöer löpande utvärderas av externa experter.

Campus-20141030-DSC_7877Vi har säkerligen mycket spännande och bra att se fram emot och jag lär säkert återkomma till våra miljöer också i detta forum. Två ytterligare fokusmiljöer ska placeras och innehållsbestämmas. Preliminärt en inom KBC (kemiskt-biologiskt centrum) och en vid den medicinska fakulteten och också om processerna kring dessa finns mycket att berätta, men för den här gången skulle jag vilja avsluta med Mikael Wibergs ord om MIT-miljön efter universitetsstyrelsemötet i december:

Miljön blir ett sätt att synliggöra och möjliggöra ökad integration mellan MIT-husets verksamheter och mellan utbildning och forskning. Det kommer att bli en mötesplats för projekt och gemensamma aktiviteter mellan universitet och omgivande samhälle. Vi ser oerhört positivt på denna satsning, säger Mikael Wiberg, prefekt vid institutionen för informatik vid Umeå universitet och ledamot i referensgruppen.

En god start på den nya terminen önskar jag nu er alla och så hoppas jag att så många som möjligt tar chansen både att undervisa i de nya lärmiljöerna och att flitigt besöka det nya humanisthuset!

Mänskliga rättigheter

I veckan har MR-dagarna – Nordens största forum för mänskliga rättigheter – gått av stapeln i Umeå. Här möts forskare, myndigheter, praktiker, politiker och ideellt engagerade. Med mänskliga rättigheter i fokus har mängder av seminarier, föreläsningar och andra arrangemang ägt rum i dagarna tre. Många viktiga frågor har lyfts och diskuterats. Kultur och mänskliga rättigheter, invigningstal av nya kulturministern, Edward Snowden på direktlänk, Anja Pärson i teateruppsättning, mänskliga rättigheter i Europa, FN-frågor, konsumtionskultur och mängder av andra programpunkter – jag tror det var ett drygt 120-tal – har spänt över ett brett spektrum.

Snowden

Edward Snowden med på länk under MR-dagarna i Idun

Umeå universitet har i år varit tämligen djupt involverade i arrangemanget. Malin Eklund Wimelius från Statsvetenskap har under lång tid dragit ett stort lass med förberedelser och gjort ett fantastiskt jobb i den lokala arrangörsgruppen. Forskare från många olika institutioner, inte minst Statsvetenskapliga institutionen och CeSam (Centrum för samisk forskning) har bidragit med frågor kring allt från gruvexploatering till kultur som ett verktyg för försoning och fred efter väpnad konflikt.

Universitetet har naturligtvis ett stort ansvar för att dessa frågor är viktiga inslag i vår forskning och våra utbildningar, men vi har också en viktig uppgift i att sprida kunskap utanför akademin. Visst finns universitetet ofta med i samhällsdebatten, men jag tycker att vi på ett än större sätt än idag måste vara en viktig länk mellan olika intressenter och ta vårt ansvar för den viktiga uppgiften vi har att skapa debatt och diskussion. Vi ska bidra till att viktiga frågor som t.ex. mänskliga rättigheter och hållbarhet sätts på agendan i den aktuella debatten och vi ska arrangera möten mellan forskare, politiker, beslutsfattare och allmänhet.

Om Umeå universitet har spelat en viktig roll och bidragit på ett positivt sätt i årets genomförande av MR-dagarna, så tycker jag också att vi kan konstatera att MR-dagarna varit en viktig injektion och ögonöppnare för oss. Arrangemanget har hjälpt oss att på ett samlat sätt få syn på allt det som vi gör som är av relevans för mänskliga rättigheter och nu gett oss ett ypperligt tillfälle att ta avstamp framåt och på allvar diskutera hur vi konkret kan utveckla mänskliga rättigheter på ett än större sätt vid vårt eget lärosäte:

  • Kan vi till exempel starta utbildningar profilerade mot MR? Skulle delar av lärarutbildningen kunna vara ett lämpligt första område att diskutera? Eller kan vi använda de tänkte medlen för fakultetsöverskridande utbildningar för att bygga en riktigt bra utbildning eller utveckla någon nu existerande mot detta område?
  • Skulle Umeå universitet kunna bli ett ledande kunskapscentrum för MR-frågor? Vad behövs då och hur nära är vi?
  • Under förberedelserna för årets MR-dagar har ett mycket gott samarbete mellan UmU, Länsstyrelsen, Umeå kommun, Svenska kyrkan, Sensus och andra vuxit fram. Hur kan vi nu fortsätta med det samarbetet för att bygga regionala strukturer kring dessa frågor?
  • Nästa år fyller Umeå universitet 50 år. Låt oss se till att MR-frågor då verkligen står högt på agendan, och att vi gör ett avstamp för ett långsiktigt ännu djupare engagemang i MR-dagarna från vår sida. Göteborgs universitet är ju en av huvudarrangörerna. Varför inte också Umeå universitet i den listan?

Själv är jag alldeles för dåligt insatt i vad vi har och hur vi lämpligast går vidare, men jag tycker det är mycket viktiga frågor och det finns många – inte minst de som nu varit engagerade i MR-dagarna – som säkerligen har många goda tankar och idéer. Låt oss därför diskutera detta och snart komma fram till något konkret. En fröjd har det allt varit att se hur Umeå universitet deltagit i MR-dagarna i år, hur många studenter som varit både engagerade och mycket intresserade åhörare!