Ett arv från 1968?

I den svenska högskolan är det självklart att studenterna ska ha makt att påverka sin utbildning och studiesituation. Studentinflytandet är lagstadgat och följs upp i utbildningsutvärderingar och årsredovisningar. Men det har inte alltid varit en självklarhet. Studenternas rätt att delta i det formella beslutsfattandet vid våra högre lärosäten har en historia som på många sätt kan spåras tillbaka till studentrevolternas år 1968.

I mitten av 1960-talet fanns det fler studenter än någonsin tidigare vid de svenska universiteten och det var inte ovanligt att studiegången saknade en tydlig yrkesinriktning. Från regeringens sida ville man öka genomströmningen, så 1966 tillsattes Universitetskanslerämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar, UKAS. Målet var att högre utbildning skulle bli mera kostnadseffektiv. UKAS-betänkandet presenterades i april 1968 och innehöll bland annat förslag på fasta, treåriga studiegångar, inskränkning av fria ämnesval och avstängning av studenter som inte tog tillräckligt många poäng.

Förslaget mötte massivt motstånd från studenterna .UKAS skulle förvandla universiteten till utbildningsfabriker och begränsade tankens frihet ansåg man. Det var ett försök från statsmakterna att kontrollera utbildningen och därigenom i förlängningen medborgarna. Protesterna kulminerade i kårhusockupationen i Stockholm 24-27 maj.

Men 1969 infördes en mjukare variant av förslaget och i och med Högskolereformen 1977 var programutbildningarna ett faktum – all utbildning skulle bedrivas i form av yrkesinriktade linjer och utgå från samhällets och arbetslivets behov. Betyder det här att studenterna förlorade slaget om den fria utbildningen? Betyder det att kraften i studentrevolterna pyste ut? Är det faktiskt så att 1968 var ett utslag av en revolutionsromantik och ungdomskultur utan överlevnadsförmåga?

I och med 68-rörelserna blev ungdomar och kanske i synnerhet studenter en egen samhällsgrupp och en politisk faktor som det inte längre var möjligt att ignorera. Det internationella engagemanget mot apartheid, mot Vietnam-kriget, för den amerikanska medborgarrättsrörelsen öppnade Sverige mot världen och var i sig en betydande orsak till att den svenska biståndsbudgeten ökade. Debatten styrdes inte längre bara av män med makt utan påverkades av demonstrationer, husockupationer, sittstrejker och protesaktioner av olika slag. De demokratiska uttryckssätten förnyades och auktoriteten minskade.

Under sina första decennier var Umeå universitet känt som ”det röda universitetet”. I jubileumsboken Umeå universitet 25 år (1990) skriver Gunnel Gustafsson, professor i statsvetenskap och prorektor vid universitetet 2000-2004 att Umeåstudenterna ”hade starkare vänstersympatier än på andra håll i landet” och att detta ”hade sin bakgrund i lång och ofta personlig erfarenhet av utsugning från överhetens sida” (140). Vänstervågen i Umeå skilde sig därför från den dominerande vänstertendensen i Sverige som var romantisk, anarkistisk och överklassbetonad menar hon.

Hur det förhåller sig med den personliga erfarenheten av utsugning kan vara svårt att bedöma, men det står klart att Umeå universitet i stor utsträckning befolkades av studenter som var första generationens akademiker. Det innebar en frihet från exkluderande akademiska traditioner och ofta också en mindre formell relation mellan Umeåstudenterna och deras lärare. Ovanan att betrakta professorer och lektorer som en del av överheten gav en kortare startsträcka för implementeringen av studentinflytandet på alla nivåer.

Berättelserna om 1968 glömmer ofta bort att mycket av engagemanget var politisk obundet och handlade om vårt sätt att relatera till varandra och vår omvärld som medmänniskor. Protester och opinionsyttringar handlade lika ofta om att bygga upp som att riva ner. Visst kännetecknades perioden av såväl naivitet som revolutionsromantik, men i grunden fanns ett starkt engagemang och förhoppningar för en bättre värld, nära och långt borta. Det som började med demonstrationer mot en utbildningsreform slutade med att studenterna fick ta plats i universitetens demokratiska församlingar. Det arvet är värt att förvalta.

På väg mot 2018

Det är bara någon dag kvar av det här året när jag skriver detta och det är otroligt hur fort tiden går och hur mycket som händer vid vårt universitet. Med den mörka decembermånaden i färskt minne kan jag konstatera att det är mycket som ska hinnas med innan jul- och nyårsfirandet kommer igång. Exempelvis hade universitetsstyrelsens sitt tredje möte med styrelsens fyra nya externa ledamöter. Under mötet hade vi många spänstiga och dynamiska diskussioner om allt från riskanalys, antal doktorander, kvalitetsutvärderingar och förslag till ny anställningsordning.

Styrelsen, under ledning av ordförande Chris Heister, är verkligen ett bra forum för oss i ledningen för inspel och kloka tankar i viktiga frågor som rör universitetets verksamhet och framtid.

En annan händelse att uppmärksamma under december är besöket av en av årets Nobelpristagare i kemi, professor Jacques Dubochet, vilket var en riktig höjdare. Inför en nästan fullsatt Aula Nordica höll professor Dubochet en fantastisk föreläsning som förutom att handla om hans egen forskning och vägen till Nobelpriset också belyste grundläggande frågeställningar om vad forskning faktiskt går ut på och för vem vi bedriver densamma.

Frågan om vad som är bra forskning och vikten av densamma är något vi alla behöver reflektera över. Professor Dubochet betonade att en framlagd hypotes eller teori aldrig egentligen kan bevisas, utan det viktiga är att vi med olika metoder och ”experiment” utsätter vår hypotes för kritisk granskning i avsikt att försöka falsifiera densamma. Det är misslyckandet av en sådan falsifiering som leder till att nya teorier får fäste och kan byggas vidare på. Tyvärr är det vanligt att forskare istället försöker hitta argument som styrker den egna tesen. Här kan vi alla bli bättre.

2017 har som bekant varit året då universitetet valt att profilera vår forskning inom det Arktiska området. Vi valde Arktis som tema för att belysa den bredd av forskning med fokus på den norra regionen som görs vid Umeå universitet, och det tycker jag personligen att vi lyckats mycket bra med. Vid ett flertal tillfällen under året har vi framgångsrikt presenterat, diskuterat och debatterat frågor som rör den norra regionen. Vi startade med Kunskapsnoden i februari, följt av såväl ett klimatseminarium med ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, och en större internationell arktiskonferens inom samhällsvetenskap och humaniora på campus under juni månad.

I oktober i samband med Årshögtiden besökte HMK Carl Gustaf universitetet och mottog det seminarium som kungen fick av universitetet i samband med sin 70-årsdag. Seminariet hade tydligt fokus på klimat och Arktis. Det arktiska året avslutades med ett välbesökt heldagssymposium på Sliperiet, där vi firade ARCUMs 5-årsjubileum. Under året har Umeå universitet också skrivit på samarbetsavtal med såväl Polarforskningssekretariatet som med fem nordliga universitet.

The Arctic 5 är numera namnet på det gemensamma samarbetet mellan universiteten i Luleå, Oulu, Rovaniemi, Tromsö och Umeå. Med alla dessa aktiviteter och framförallt med all forskning som bedrivs kring arktiska frågor har vi verkligen lyckats sätta Umeå universitet på den arktiska kartan. Verksamheten slutar inte med att året tar slut, utan här ska vi fortsätta att ta plats och vidga begreppen kring arktisk forskning bortom det som bedrivs på isbrytare i det norra polarområdet.

Under senare delen av året har vi också sett en kraftfull manifestation mot sexuella trakasserier i alla de upprop som kommit fram från det ursprungliga #metoo-uppropet. Sexuella trakasserier, likväl som alla andra former trakasserier ska inte behöva förekomma, men ändå gör de tyvärr det. Alla människors lika värde är en självklarhet som ska råda i samhället i stort och självklart vid Umeå universitet. Här har vi alla ett gemensamt ansvar att se till att så också sker, att vara tydliga med vilken värdegrund som gäller och att påtala och markera när någon går över gränsen.

Att fortsätta arbeta med vår värdegrund ser jag som en naturlig väg till att skapa en arbets- och studieplats där alla känner sig välkomna. Jag betonar det igen – här har vi alla ett tydligt ansvar att bidra till att göra Umeå universitet till en sådan miljö.

2018 står för dörren och vad kan vi då vänta oss av det kommande året? Som jag nämnde ovan så var valet att kommunicera vår forskning kring Arktis mycket lyckosam under 2017, och vi kommer därför att fortsätta med att fokusera på tematiska områden på årsbasis.

2018 har vi valt demokrati som årets tema. Demokrati är något som vi som lever i Sverige idag tar för givet men så har det inte alltid varit. Nästa år är det återigen val i Sverige, men det är också 100 år sedan Sverige införde allmän och lika rösträtt i kommunala val och det kan ses som det avgörande steget till att landet fick ett demokratiskt styrelseskick. Demokrati är dock inte lika självklart i resten av världen. Vi har stora delar av jordens befolkning som lever i länder där inte demokratiska val hålls och där medborgerligt inflytande inte ligger högt på agendan. Men även i många av världens demokratier är medbestämmande och åsiktsfrihet något som alltmer naggas i kanten.

Vi kommer under 2018 att fokusera på att sprida information om universitetets verksamhet som har koppling till demokrati och demokratibegreppet, något som glädjande finns representerat över hela universitetets bredd. Jag ser mycket fram mot detta.

Med dessa rader vill jag avslutningsvis tacka alla medarbetare och studenter för att ni tillsammans bidragit till att utveckla såväl utbildning som forskning, samt förstärkt Umeå universitets plats i samhället. Jag brukar ofta framhäva att vi är ett internationellt universitet med stark regional förankring. Det är något som vi ska vara stolta över, förvalta och fortsätta att utveckla. Det sistnämnda gör vi redan 2018.

Gott nytt år!

Hans

Utbildning och bostäder

Studentrum-090902-DSC_9589Vad är det som gör våra utbildningar riktigt bra?  Vad är det som gör att de studenter som efter genomgången utbildning lämnar oss väl förberedda för framtidens samhälle och det de ska ägna sig åt efter år av studier?  Vad är det som får våra studenter att rekommendera vårt universitet till andra?

Självklart är en mycket viktig del i detta uppbyggnaden av och kvalitetsarbetet med våra utbildningar och våra lärares och övrig personals kompetens och inställning. Frågor som internationalisering, samverkan, forskningsanknytning och breddad rekrytering är också annat som vi känner igen som kvalitetshöjande inslag i våra utbildningar.

Sedan finns det också mängder av andra saker som kan spela en nog så stor roll för att våra studenter. Många av oss lärare tänker kanske inte varje dag på hur i många fall avgörande för studentens studier saker som studievägledning, studenthälsa, möjlighet till bra praktikplatser och hjälp om problem uppstår vid utlandsstudier och mycket mycket annat kan vara. Det här är saker som vi inom universitetet själva kan prioritera upp eller ned. Även om vi lärare och forskare inte varje dag tänker på detta, så brukar sådana här frågor alltid komma upp i budgettider och då inte sällan tämligen ordentligt polariserat. Viktigt är i alla fall att det är vi själva som avgör hur mycket vi vill satsa på detta och vilken standard vi tycker att de ska hålla. Det ligger helt i våra händer.

Men så finns det saker som kan ha enorm påverkan, om inte kvaliteten på själv utbildningarna, så definitivt hur det går för våra studenter och därmed hur väl förberedda de är när de lämnar oss. Och mer än så. Saker som påverkar vår möjlighet att överhuvudtaget attrahera de studenter vi vill till våra utbildningar. Rekrytering, retention och genomströmning beror också till mycket stor del på hur våra studenter mår också utanför föreläsningssalen eller laborationslokalen.

På ett sätt kan man kanske säga att det är en ödets ironi att en av de allra viktigaste frågorna som rör både våra rekryteringsmöjligheter och våra möjligheter att förbereda de bäst tänkbara studenterna för framtida samhälle, hänger på något där vi egentligen inte har någon som helst vare sig möjlighet eller laglig rätt att gör något åt. Det handlar förstås om bostadssituationen och möjligheten för våra studenter att få ett vettigt studentboende.

Studentrum-090902-DSC_9611För lite drygt ett år sedan såg situationen för vissa delar av universitetets verksamhet mycket kritiska ut just på grund av den stora bostadsbristen för studenter. VI har länge haft ett viktigt mål om att öka antalet internationella studenter. Vi har till och med tagit med det som en parameter för att fördela pengar. Som läget är nu har vi egentligen inte någon möjlighet till det. Man reser inte från en annan världsdel till Umeå utan att veta att man har någonstans att bo och när det gäller våra utbytesstudenter, så kan vi inte teckna nya avtal eller utöka antalet utbytesstudenter i befintliga om vi inte kan garantera bostäder för dem.

Också när det gäller nationella studenter vet vi inte säkert hur många som tackat ja till sin utbildning, men aldrig kommer eller hur många som kommer till Umeå, men efter någon vecka, några månader eller någon termin ger upp och reser tillbaka hem då det inte gått att få något vettigt boende.

För ett eller två år sedan såg det alltså väldigt mörkt ut. Glädjande nog, mycket glädjande nog, har det hänt väldigt mycket det senaste året och som vi kunnat läsa i flera nyheter på universitetets hemsida (t.ex. http://www.umu.se/om-universitetet/aktuellt/campusutveckling/byggboom-pa-campus/ ) ser situationen bättre ut redan inför hösten 2016, men framförallt efter ytterligare några år. Det finns idag således stort hopp för något som påverkar våra utbildningar och våra studenter i så hög utsträckning, men som vi egentligen inte har någonting att säga till om.

Det finns naturligtvis många orsaker till att det nu börjar röra på sig och gå åt rätt håll, men en ganska avgörande sak tror jag trots allt är att kommun, landsting, Akademiska hur, olika bostadsaktörer och vi gemensamt tagit krafttag och samarbetet på ett myckCampus-20130523-DSC_0636et gott sätt.

Extra roligt är det att så pass mycket händer i och runt vårt campus. 280 studentlägenheter är på gång där och Akademiska hus planerar för över 400 studentlägenheter inom campus. Senast 2017 tror David Carlsson (Akademiska hus regiondirektör) att minst 700 studentlägenheter kommer att stå färdigbyggda och klara vid campus. Samtidigt öppnar snart den nybyggda gymnasieskolan och ett dagis på campusområdet. Äntligen känns det som att vi är på väg mot det som vi under så många år, så lång tid, kämpat för: Ett levande campus. Levande inte bara på dagtid utan under större delen av tiden på dygnet och veckans dagar.

Internationellt, inte minst i Asien och USA, är det ju väldigt vanligt att studenter bor på campusområdet och alla som besökt universitetet i dessa delar av världen vet hur det bidrar till ett helt annat klimat och en helt annan stämning vid universitetet. Något som jag tror också gynnar studierna och våra utbildningar. Ju mer studenter umgås med varandra och pratar om sina kurser och utbildningar, desto bättre blir de ofta.

Således kan vi nu börja blicka framåt igen, återgå till våra planer, mål och visioner om en större andel internationella studenter på campus, färre hinder för rekrytering av nationella studenter och – framförallt – en större trygghet och därmed ett bättre studieklimat för våra studenter!

Miljöer för högre utbildning och forskning – Singapore

Singapore-20150928_DSC_2763Under veckan som gått har rektor Lena Gustafsson, vicerektor Marianne Sommarin och jag besökt Singapore och Japan. I Singapore hade vi ett mycket givande tredagarsbesök vid det universitet i världen som kanske utvecklats allra snabbast under de senaste åren: Nanyang Technological University (NTU), där rektor Bertil Andersson (UmU-alumn och tidigare LiU-rektor bl.a.) berättade om sin och universitetets filosofi och arbete bakom framgångarna och såklart tog emot oss på ett fantastiskt trevlig och bra sätt. Marianne och Lena är dessutom sedan många många år goda vänner med Bertil, så lite extra fokus blev det kanske ibland kring Life-science-området. NTU är idag rankat som det trettonde bästa universitetet i världen (QS-ranking).
Singapore-20150930_DSC_2900Vi har under dessa dagar fördjupat vårt sedan tidigare mycket goda samarbete och diskuterat hur vi ytterligare ska utveckla det, inte minst på doktorand- och forskarnivå. Vi kommer säkert att återkomma i flera bloggar och på andra sätt betydligt djupare och bredare om olika delar av det, men nu vill jag bara väldigt kort säga några ord om en av alla saker vi mötte. En sak som verkligen både imponerade och gjorde mig väldigt glad. Något som är slående är nämligen hur detta universitet, varande ett av världens främsta forskningsuniversitet, satsar minst lika mycket på utbildning som forskning och inte minst på samspelet och integrationen mellan utbildning och forskning. Det är ju precis såsom det ska vara och borde egentligen inte ha uppfattats som särskilt märkvärdigt eller som är något specifikt för NTU, utan snarare något som är rätt uttalat för de allra flesta riktigt stora och framgångsrika universiteten i världen, men, som vi tyvärr i Sverige har glidit allt längre och längre ifrån under senare decennier. Tyvärr är det alltför ofta man kan konstatera en stor klyfta mellan grundutbildning och forskning vid svenska universitet. Det tror jag, eller är helt övertygad om, beror  betydligt mer på det system vi har än de lärare och forskare som är aktiva vid våra lärosäten.

Ett intressant område, som för några år sedan skapade en väldig diskussion och debatt vid Umeå universitet, är rummens betydelse för högre utbildning och forskning. Efter mycket om och men beslutade universitetsstyrelsen för ett par år sedan i linje med universitetsledningens förslag att avsätta ca 70 miljoner kronor till att utveckla våra fysiska miljöer på campus. Det handlar främst om två saker.

Singapore-20150930_DSC_2905Det ena är att möjliggöra för våra forskare och lärare att få större möjlighet att använda just den pedagogik som passar bäst för aktuellt moment inom aktuellt område utan att hindras av det fysiska rummets utformning eller de tekniska hjälpmedel som finns till hands. Kort och gott, det är läraren och forskaren som ska avgöra vilken typ av pedagogik som bäst gynnar studenterna och inte de fysiska eller tekniska begränsningarna. För att det ska vara möjligt krävs en stor flexibilitet. Ibland, som vid vissa tillfällen i mitt eget ämne, kan en föreläsning i en vanlig hörsal vara det allra bästa, men desto oftare är det nog andra typer av pedagogik som bäst hjälper studenterna att utvecklas. Det kan handla om allt från flipped classroom, problembaserat lärande, grupphandledning till utomhuspedagogik. Helt beroende på ämne och aktuellt område. Det andra är att skapa miljöer där studenter, lärare, forskare och personer från andra delar av samhället på ett naturligt och bra sätt träffas och arbetar tillsammans.

Att se vad NTU gjort på detta område är både fantastiskt roligt och inspirerande, men på ett sätt också lite deprimerande. Deprimerande därför att det här är så självklart att man avsätter stora pengar för att investera både i lokaler (i precis ”samma tänk” som vi själva nu gör i vår, i jämförelse mycket mycket lilla, 70-miljonerssatsning) och i ny pedagogik. Singapore-20150930_DSC_2912Man kan inte annat än bli lite avundsjuk över att se en så fantastisk uppslutning inte bara från rektor och universitetsledningshåll, utan bland dekaner, fantastiska forskare från såväl life-science som humaniora och lärare inom olika ämnen. Förståelsen för utbildningens betydelse och för att allt som har med utbildning att göra inte kan ske på samma sätt som det gjort de senaste 100 åren är slående!

Dock blir man såklart allra mest både glad och väldigt inspirerad över att se att ett så framgångsrikt universitet som NTU tänker i precis samma banor som vi. Att de sedan har helt andra resurser till sitt förfogande får man såklart komma ihåg, men också vår lilla Singapore-20150929_DSC_2887satsning kan få stor betydelse om den sedan spiller över på framtida renoveringar och investeringar. Som grädden på moset, förstärktes  bilden av att vi är på rätt väg och att vad man gjort på NTU verkligen tilltalar studenterna ytterligare när vi talat med ett par studenter från Handelshögskolan vid Umeå universitet som just nu befinner sig i Singapore. De kommer säkert under vårterminen på olika sätt att dela med sig av sina erfarenheter, men kort uttryckt kan man nog säga att pedagogiken och rummets betydelse vid NTU gjort att de ”tvingas” studera betydligt mer, men också får betydligt mer ut av den tid de spenderar vid universitetet och av sina lärare!

Vi går trots allt mot en mycket ljus framtid vad gäller högre utbildning!

Studenter och studentkårer

Campus-20141027-DSC_7829Ungefär en gång i månaden träffar jag tillsammans med Helena Lindvall och Thomas Wahlström från Studentcentrum våra tre studentkårers utbildningsbevakare och studiesocialt ansvariga. Formen för dessa möten har varierat en hel del genom åren. Under vissa tider har de varit väldigt lösa i kanten och mer av bara samtal om aktuella händelser, medan de under andra tider varit uppstyrda och på gränsen liknande styrelsemöten och med ett tydligt konkret fokus på vad som bör och kan förändras. Det som dock alltid, oavsett tid, varit slående för mig är hur givande och inspirerande det är att ha dessa möten. Studentkårerna – och kanske i synnerhet deras utbildningsbevakare – är oftast fyllda både av kunskap, god målsättning och, kanske viktigast, massor av inspiration och energi för att vilja göra våra utbildningar än bättre. Visst har det förekommit en del gnäll, kanske lite väl mycket klagomål och en antydan till trångsynthet, men det är verkligen ytterst sällsynt. Istället blir jag nästan alltid väldigt imponerad över både den kunskap och den osjälviskhet dessa studenter besitter. Att då vid sin sida ha den expertis som Studentcentrum kommer med gör att det, åtminstone ur min synvinkel, blir väldigt spänstiga och bra diskussioner.

Anslagstavla 2I veckan som gått hade vi återigen ett av dessa dialogmöten. När jag gick därifrån var hela mitt väsen fyllt av en fantastisk glädjestämning och en känsla av att vi tillsammans kommer att göra näst intill underverk med våra utbildningar. En del av glädjen kom också ifrån att det även den här gången fanns punkter på vår dagordning där vi hade diametralt motsatta åsikter, men ändå verkligen diskuterade, ville förstå varandra, förstod varandra och slutligen insåg att vi faktiskt tycker olika trots att vi förstått hela bakgrunden. Emellanåt önskar jag att den respekten och den viljan att förstå varandras åsikter alltid fanns och var lika stark också i diskussioner i olika styrelser och nämnder där vi forskare och lärare möts för att fatta beslut.

NTK skyltNågot jag tycker mig sett genom åren och som varit extra tydligt de senaste två åren är hur våra studentkårer är villiga att själva driva frågor som lika gärna hade kunnat vara universitetets uppgift att se till att det blev fart på. Det kan handla om likabehandlingsfrågor, digital examination eller förbättrade rutiner i skrivsalarna, bara för att nämna några som varit på tapeten de senaste månaderna. Visst kan man tycka att det här är något som universitetet självt – kanske efter påstötningar av studentkårerna – borde ta tag i och driva på egen hand och ibland är det såklart befogat, men själv tror jag att resultatet blir mycket bättre när det är studenterna som håller i taktpinnen. För det allra mesta handlar det ju om att kårerna och universitetet gör sakerna tillsammans och då är det inte bara resultatet som blir extra bra utan vi får också en process där vi lär av varandra och bättre förstår varandras syn både på den aktuella saken och ofta kring utbildning i stort.

NTK styrelseIbland när jag är ute på förvaltningsenheter, institutioner eller fakulteter, pratas det, om inte alltid rakt ut, så mellan raderna, om besvärliga studenter och man frågar sig om studentkårerna verkligen måste vara med. ”Det blir bara en massa långa, inte sällan formella diskussioner.” Jag får väl erkänna att också jag emellanåt kan låta på det sättet, men jag tror det är viktigt att vi alla kommer ihåg att det dels för det mesta endast är positiva förslag, idéer och tankar som kommer från studenter som är med i olika grupper, råd, nämnder eller styrelser, dels, när det av oss upplevs som lite gnälligt eller överformellt, ofta handlar om något som vi faktiskt kanske inte vill se, men borde ta till oss eller något som träffar oss i en öm punkt. Sedan är det naturligtvis också emellanåt precis så, som vid mina dialoger med utbildningsbevakarna, att vi faktiskt har olika åsikter. Det är också så att ibland sitter studenterna inne med betydligt mer kunskap än vi i ett ämne och ibland är det vi som sitter inne med mer erfarenhet eller kunskap.

I veckan höll TCO sin stora utbildningskonferens. Där talade bl.a. vår nya minister för högre utbildning och forskning, hennes statssekreterare, universitetskanslern, fd kanslern och en rad andra intressanta personer. En fråga som ställdes där var vem som skulle få ha mer inflytande över hur vårt utbildningsutbud ska se ut i framtiden. Som alternativ fanns, arbetsmarknaden (näringsliv och organisationer utanför universitetet), riksdag och regering, universiteten själva, studenterna och kanske ytterligare något. Om jag minns rätt, så tyckte nog de flesta att universiteten själva är de som är bäst lämpade att avgöra Anslagstavla 1hur utbildningsutbudet ska se ut, något som också jag röstade för. Men när man säger det ska man naturligtvis ha i åtanke att det faktiskt betyder att det i väldigt stor utsträckning är studenterna (och blivande studenter) som är de som innehar den riktigt stora makten och det är väldigt bra. Det är studenterna som väljer vad de vill läsa och oftast anpassar vi naturligtvis vårt utbud – åtminstone i stora drag – utifrån det. Är det då bra? Det kan man naturligtvis ha olika uppfattning om och det finns många som tycker både si och så, men personligen är jag rätt övertygad om att det dels är så att ett riktigt bra studieresultat oftast kan uppnås endast om studenten är riktigt engagerad och motiverad, dels – och det är än viktigare – faktiskt i mina ögon är så att det är studenten själv som vet vad de ska ha sin utbildning till och genom denna kunskap och förmåga att sedan använda sin utbildning på bästa sätt kan bidra till vårt samhälle. Det relativt nya begreppet ”användbarhet” (som ersättning för anställningsbarhet) måste faktiskt definieras av studenten själv. Det är den som vet när och hur den är ”användbar”. (Sedan kan jag inte låta bli att påpeka att jag tycker också detta begrepp inte är särskilt bra eller trevligt, men det kräver en annan diskussion).

Slutligen! En mängd självklarheter har jag nog skrivit om här, men jag vill ändå sluta med en liten uppmaning till alla inom såväl förvaltning som fakulteter och institutioner: Lyssna på studenterna! Se vilken resurs vi har i dem! De har inte alltid rätt (det har inte vi heller), men de har nästan alltid mycket goda idéer och förslag och framförallt så vill de tillsammans med oss bygga den allra bästa utbildning och utbildningsmiljö vi kan åstadkomma. Dessutom är det faktiskt de som långsiktigt bestämmer och avgör om vi kommer att vara ett attraktivt universitet eller inte!

PS. Om några studenter från Umeå studentkår eller Umeå medicinska studentkår läser det här och förfäras över att nästan alla bilder har koppling till Umeås naturvetar- och teknologkår, så får ni ursäkta mig så mycket. Inlägget skrivs en lördag i MIT-huset och jag lyckas inte komma åt vare sig US eller UMS för fotografering…