Äntligen!

Ja, idag kan vi faktiskt utbrista i ett rungande ”äntligen”! Så länge jag kan minnas, och betydligt längre än det, har man vid Umeå universitet diskuterat hur vi bättre ska kunna höja statusen för våra lärare och goda utbildningsinsatser. Olika typer av premieringssystem och meriteringssystem har diskuterats. Många kloka personer har lagt sina pannor i veck för att hitta sätt att både synliggöra goda utbildningsinsatser och stimulera pedagogisk utveckling. Varje gång under ett, kanske två, decennier något förslag har kommit fram, har det dock på ett eller annat sätt fastnat. Det har säkert berott på många olika saker. Det kan kanske ha handlat om prestige, om olika syn mellan olika fakulteter, om olika syn inom fakulteter på vad som är fint och viktigt och vad som inte är det. En ordentlig vilja på alla nivåer samtidigt har kanske också spelat en stor roll. Egentligen spelar det inte så stor roll och vi har nog inte så mycket att vinna på att försöka reda ut varför ingenting hänt. Inte idag i alla fall, ty idag står vi närmare en lösning än vi någonsin gjort.

Idag har utbildningsstrategiska rådet träffats och en viktig punkt under mötet handlade om det förslag till pedagogiskt meriteringssystem som en av våra arbetsgrupper utarbetat. I rådet finns stor enighet mellan universitetsledningen och samtliga fakulteter. Utkast till förslaget har tidigare också diskuterats t.ex. vid SPA-seminarier anordnade av UPC och i olika forum vid våra fakulteter. Jag bedömer det som att det också där funnits stor enighet om huvuddragen i förslaget. Däremot finns naturligtvis, som alltid, en hel del detaljer att diskutera.

Förslaget kommer nu endera dagen att gå ut på remiss till Lärarhögskolan och fakulteterna, till studentkårer och fackliga organisationer, till UPC och personalenheten. Här förväntar vi oss naturligtvis en hel del synpunkter inte minst på olika detaljer, men tanken är att vi nu, efter remissomgången, ska fatta ett principbeslut om att ett pedagogiskt meriteringssystem ska införas och att vi därefter utarbetar en handläggningsordning där bedömningskriterier och annat preciseras ytterligare. Det är här också viktigt att det universitetsgemensamma systemet samtidigt är just universitetsövergripande och att det lämnar viss tolkningsmån till fakulteter med olika ämnen och tradition. Precis som kriterierna för att utses till docent skiljer sig en aning mellan olika områden.

Närmare än så här tror jag alltså aldrig att vi har stått och jag är ganska övertygad om att vi kan gå in i 2013 med ett nytt, mycket väl genomarbetat och fungerande, pedagogiskt meriteringssystem som dels synliggör duktiga pedagoger, men också – kanske viktigare – stimulerar till utveckling och till att höja kvaliteten i vår utbildning ytterligare. Den som är intresserad bör alltså höra av sig till sitt fakultetskansli eller institutionsledning (lite beroende på hur respektive fakultet avser behandla remissen) för att få se förslaget såsom det ser ut idag. En stor och viktig dag för lärare och studenter vid vårt universitet och för hela vår utbildning! Den som, likt mig, tycker att detta är något positivt och bra bör därför sända en tacksamhetens tanke till ledamöterna, pro-/vice-dekaner och utbildningsledare i utbildningsstrategiska rådet, ty utan dem och utan deras förmåga att fullständigt prestigelöst samarbeta över fakultetsgränserna hade vi säkert kunnat fortsätta i ytterligare ett decenium med att diskutera utan att egentligen komma fram.
/Anders

Studentrekrytering

Idag har styrgruppen för Study Destination Sweden (SDS) haft möte på Münchenbryggerierna i Stockholm. SDS är ett samarbete mellan de flesta lärosäten och Svenska Institutet. I diskussionerna är det en självklarhet att bilden av Sverige som land i utlandet nog ofta är viktigare än bilden av varje enskilt lärosäte. ”Om olika aktörer förmedlar ungefär samma bild av något som ska marknadsföras, så blir det effektivare än om målgruppen möts av en splittrad bild, där en säger si och en annan säger så”. Även om ett lärosäte för en presumtiv utländsk student kan verka mycket attraktivt, så finns risken att studenten ändå inte väljer att åka till Sverige om landet inte känns lockande.

En självklarhet kan tyckas. Men hur har vi det egentligen på vårt eget lärosäte om vi förflyttar fokus till nationell studentrekrytering? Är det så att vi samordnar vår information och våra rekryteringssatsningar så att budskapet om Umeå universitet blir tydligt och entydigt? Eller är det så att varje fakultet tycker att man nog är bättre på att själv marknadsföra sina utbildningar, utan någon större inblandning av centrala enheter? Eller är det kanske så att varje institution nog tycker att man är bättre på att själv marknadsföra sina utbildningar, helst utan inblandning av fakulteterna?

Jag tror att vi har kommit en bit på väg när det gäller att samordna våra budskap, men jag är ganska övertygad om att vi också har mycket kvar att göra. Därmed inte sagt att allt ska centraliseras och att de som faktiskt sitter på specifik kunskap (på institutionerna!) inte ska spela en viktig roll. Ofta handlar det nog om bristande förtroende och respekt för våra olika nivåer. Och det är kanske lätt hänt.

Visst blir man som prefekt eller rekryteringsansvarig på en institution irriterad när fakulteten ”kräver” att vi ska gå ut på mässor under gemensam flagg. ”De där på fakultetskansliet begriper ju inte vårt område”. Och visst blir man som dekan, kanslichef eller rekryteringsansvarig på en fakultet irriterad när universitetsledningen eller informationsenheten ska lägga sig i rekryteringsarbetet av ”våra utbildningar”. Men det är inte bra. Varken för institution, fakultet eller universitet.

Vi måste börja med att hitta arenor där vi kan diskutera och föra dialog om hur vi vill ha det. Och vi måste visa respekt för våra olika nivåer och utnyttja de styrkor vi har och den profession som finns. På alla nivåer. Tillsammans!
/Anders

Pedagogisk meritering

”Ständigt står han i dialog med studenter och kolleger om undervisningens innehåll och upplägg, han är hela tiden öppen för nya initiativ och idéer och beredd att ompröva tidigare upplägg.” Så beskrivs Svante Norrhem i humanistiska fakultetens motivering till fakultetens pedagogiska pris 2011. Är det inte så vi önskar att vi alla som lärare kunde vara? Och är det inte en sådan inställning  både vi som enskilda lärare och institutioner, fakulteter och universitet som helhet måste sträva mot?

Våren närmar sig och därmed fakulteters och studentkårers utseende av pedagogiska pristagare. Att uppmärksamma och premiera goda pedagoger och lärare är mycket viktiga inslag i vår verksamhet. Det är tyvärr på alltför många instituioner och fakulteter som  utbildning och undervisning kommer i andra hand. Här har vi mycket att göra för att åstadkomma miljöer där gränserna mellan forskning, utbildning och samverkan suddas ut mer och mer. Miljöer, där det är en självklarhet för de mest framgångsrika forskarna att undervisa också på kurser på grundläggande nivå, och där det är en självklarhet att de allra bästa pedagogerna också deltar i forskningsprojekt eller samverkansprojekt med företag och myndigheter.

Att premiera och uppmärksamma duktiga pedagoger är något som diskuterats under många år. Jag tror de flesta fakulteter haft formuleringar kring detta på sina handlingsplaner under en följd av år, men nu äntligen känns det som att det börjar röra en del på sig. Humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna är kanske de som kommit längst. Om jag förstått det rätt, så har samfak sneglat på vad man gör vid t.ex. Lunds universitet (se här). Framförallt samfak i Lund, men även Tekniska högskolan där. Humfak diskuterar en annan modell.
Personligen är jag ganska inspirerad av varianter på Lunds tankar. Mycket förenklat och kort uttryckt kan man kanske säga att det är ett slags ”docent-spår” fast för den pedagogiska sidan. Det stimulerar pedagogisk utveckling, individen premieras, men jag tror också att en institution med många ”excellenta lärare” bör premieras. Här vet jag att det finns olika syn på om detta är rätt väg att gå. Definitivt har vi grunder för många goda diskussioner.

Dessa frågor, med utgångspunkt i samfaks arbete, kommer att diskuteras vid utbildningsstrategiska rådets nästa möte den 11 maj. Jag tycker det är viktigt att vi här hittar ett universitetsgemensamt system i stället för att varje fakultet bygger upp sitt eget. Jag tror också det är viktigare att vi någorlunda snart kan besluta om att införa någonting än att vi p.g.a. mindre oenigheter drar på frågan i ytterligare fem år.

Om ni känner starkt för dessa frågor, så passa på att diskutera med er fakultets representanter i utbidlningsstrategiska rådet innan den 11 maj! Eller kommentera här!

/Anders