Om universitetet och regionen

När Umeå universitet grundades i mitten av 1960-talet spelade inte minst regionalpolitiska överväganden en viktig roll för etableringen. Universitetet förväntades bidra till kunskapsförsörjning och ekonomisk tillväxt i Norr. Jag minns väl att min förra kollega Erik Bylund, tillika den första professorn i geografi vid lärosätet, vittnade om att inte alla aktörer omfamnade universitetet med förståelse eller glädje. För sitt eget ämne geografi såg Erik ändå ett litet genombrott när studenterna hjälpte till med mätningen av hoppbacken i Lycksele, vilket tydligt demonstrerade den praktiska nyttan av en universitetsutbildning. Erik själv blev så småningom känd som ”Norrlandsprofessor”, dels för sin glesbygdsforskning, dels för sina interventioner i den svenska regionalpolitiken.

Idag har vi facit för den viktiga roll som universitetet har spelat och fortfarande spelar när det gäller utvecklingen i regionen. Stadens befolkningstillväxt har länge gått hand i hand med universitetets kontinuerliga utbyggnad. Än idag bidrar universitetet till att locka inte minst unga människor till Norrland. Den största gruppen studenter rekryteras idag från Stockholms län, följd av Västerbottens län, utlandet, Västra Götaland och Skåne län. Detta understryker att Umeå universitetet utgör en viktig del av stadens attraktivitet. I motsats till tidigare årtionden tömmer Umeå inte norra inlandssverige. Det flyttar faktiskt fler människor från Umeå till resten av Sverige and tvärtom. Tittar man på befolkningsutvecklingen för Umeå kommun under det senaste decenniet ser man att staden faktiskt huvudsakligen växer på grund av ett stort barnafödande och internationella inflyttare. I den senare gruppen kan man anta att universitetsanställda samt aktiva och före detta studenter är överrepresenterade.

Universitetet har också sedan starten haft ett omfattande engagemang i utbildningar utanför campus. Medan detta tidigare inte minst inneburit många resor till studieorter i inlandet, medför digitaliseringen att utbildningar distribueras nu mer flexibelt och platsoberoende. Läkarutbildningen som idag är en gemensam utbildning i Umeå, Sunderbyn, Sundsvall och Östersund är ett utmärkt exempel för detta och första resultat visar att såväl studenter och studieorter har gynnats av denna satsning. Universitet har också genererat många avknoppningsföretag och inte minst Umeå universitet holding är en aktiv part i den lokala näringslivsutvecklingen.

Regionens intresse för universitetet rör dock inte enbart kompetensförsörjningen i bristyrken eller start-up företagen. Istället finns det rätt så omfattande förväntningar på att universitetet ska medverka i många regionala utvecklingssammanhang. Det är naturligtvis alla anställdas aktiviteter inom forskning och utbildning, inte minst i samverkan med privata och offentliga aktörer, som gör att universitetet kan möta dessa förväntningar. Men även universitetsledningen samordnar och diskuterar aktiviteter och strategier vid regelbundna möten med de större kommunerna, Region Västerbotten, Landstinget och Länsstyrelsen. Universitetet är också representerat i många andra viktiga regionala sammanhang och utifrån mitt eget perspektiv kan jag säga att detta utgör en icke oväsentlig post i min almanacka.

Under senaste året har även universitetets samarbete med Luleå tekniska universitetet och Mittuniversitetet stärkts. Tillsammans vill vi satsa på att flytta fram positionerna när det gäller kunskap om nya modeller inom utbildning, regionens arktiska styrkor samt attraktiva samhällen utanför landets storstadsregioner. Detta ska också ske i samverkan med sex större kommuner i de fyra nordligaste länen. Aktörerna har även ett gemensamt intresse för euroepiska frågor kring regional utveckling och forskningsfinansiering.

Universitetet är på så vis fortsättningsvis en viktig aktör när det gäller den regionala utvecklingen, en roll som också understrukits av senaste forskningspropositionen som betonar vikten av samverkan.

Finns det då en risk att vi mer och mer profilerar oss som ett regionalt universitet? Inte utifrån mitt sätt att se det. Så länge universitetet producerar kunskap av hög kvalitet och relevans finns det inte någon större risk att endast ha en regional betydelse. Och även forskningen inom universitetets fakulteter som rör förhållanden i norr behöver inte vara provinsiell och perifer. Det finns mycket att lära från människors erfarenheter i norr, på samma sätt som vi kan lära oss från andra.

På så vis vill jag gärna se Umeå universitet som ett internationellt universitet med stark regional förankring – det är bra om regionen och universitetet är angelägna om att utvecklas tillsammans även i framtiden.

Ett arv från 1968?

I den svenska högskolan är det självklart att studenterna ska ha makt att påverka sin utbildning och studiesituation. Studentinflytandet är lagstadgat och följs upp i utbildningsutvärderingar och årsredovisningar. Men det har inte alltid varit en självklarhet. Studenternas rätt att delta i det formella beslutsfattandet vid våra högre lärosäten har en historia som på många sätt kan spåras tillbaka till studentrevolternas år 1968.

I mitten av 1960-talet fanns det fler studenter än någonsin tidigare vid de svenska universiteten och det var inte ovanligt att studiegången saknade en tydlig yrkesinriktning. Från regeringens sida ville man öka genomströmningen, så 1966 tillsattes Universitetskanslerämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar, UKAS. Målet var att högre utbildning skulle bli mera kostnadseffektiv. UKAS-betänkandet presenterades i april 1968 och innehöll bland annat förslag på fasta, treåriga studiegångar, inskränkning av fria ämnesval och avstängning av studenter som inte tog tillräckligt många poäng.

Förslaget mötte massivt motstånd från studenterna .UKAS skulle förvandla universiteten till utbildningsfabriker och begränsade tankens frihet ansåg man. Det var ett försök från statsmakterna att kontrollera utbildningen och därigenom i förlängningen medborgarna. Protesterna kulminerade i kårhusockupationen i Stockholm 24-27 maj.

Men 1969 infördes en mjukare variant av förslaget och i och med Högskolereformen 1977 var programutbildningarna ett faktum – all utbildning skulle bedrivas i form av yrkesinriktade linjer och utgå från samhällets och arbetslivets behov. Betyder det här att studenterna förlorade slaget om den fria utbildningen? Betyder det att kraften i studentrevolterna pyste ut? Är det faktiskt så att 1968 var ett utslag av en revolutionsromantik och ungdomskultur utan överlevnadsförmåga?

I och med 68-rörelserna blev ungdomar och kanske i synnerhet studenter en egen samhällsgrupp och en politisk faktor som det inte längre var möjligt att ignorera. Det internationella engagemanget mot apartheid, mot Vietnam-kriget, för den amerikanska medborgarrättsrörelsen öppnade Sverige mot världen och var i sig en betydande orsak till att den svenska biståndsbudgeten ökade. Debatten styrdes inte längre bara av män med makt utan påverkades av demonstrationer, husockupationer, sittstrejker och protesaktioner av olika slag. De demokratiska uttryckssätten förnyades och auktoriteten minskade.

Under sina första decennier var Umeå universitet känt som ”det röda universitetet”. I jubileumsboken Umeå universitet 25 år (1990) skriver Gunnel Gustafsson, professor i statsvetenskap och prorektor vid universitetet 2000-2004 att Umeåstudenterna ”hade starkare vänstersympatier än på andra håll i landet” och att detta ”hade sin bakgrund i lång och ofta personlig erfarenhet av utsugning från överhetens sida” (140). Vänstervågen i Umeå skilde sig därför från den dominerande vänstertendensen i Sverige som var romantisk, anarkistisk och överklassbetonad menar hon.

Hur det förhåller sig med den personliga erfarenheten av utsugning kan vara svårt att bedöma, men det står klart att Umeå universitet i stor utsträckning befolkades av studenter som var första generationens akademiker. Det innebar en frihet från exkluderande akademiska traditioner och ofta också en mindre formell relation mellan Umeåstudenterna och deras lärare. Ovanan att betrakta professorer och lektorer som en del av överheten gav en kortare startsträcka för implementeringen av studentinflytandet på alla nivåer.

Berättelserna om 1968 glömmer ofta bort att mycket av engagemanget var politisk obundet och handlade om vårt sätt att relatera till varandra och vår omvärld som medmänniskor. Protester och opinionsyttringar handlade lika ofta om att bygga upp som att riva ner. Visst kännetecknades perioden av såväl naivitet som revolutionsromantik, men i grunden fanns ett starkt engagemang och förhoppningar för en bättre värld, nära och långt borta. Det som började med demonstrationer mot en utbildningsreform slutade med att studenterna fick ta plats i universitetens demokratiska församlingar. Det arvet är värt att förvalta.

Ett museum som måste besökas

Jag har med stort intresse följt de senaste veckornas debatt i lokalpressen om museerna i Umeå. Inte minst Guitars – the Museum har varit starkt ifrågasatt och har dragits med sviktande besökarantal. Allvarligt talat kommer detta inte som överraskning utan den problematik som upplevs av Guitars är ett välkänt fenomen. Det finns många exempel där ambitiösa museiprojekt har sjösatts men efter tre år upplever många att det initiala intresset för museet har svalnat. Mot denna bakgrund kan man reflektera varför det har gått så bra för Umeå universitets eget museum, Bildmuseet.

Det tillhör inte självklarheterna att universitet driver museer eftersom universitetens kärnverksamheter huvudsakligen omfattar forskning och utbildning. Umeå universitet har dock haft tillgång till ett museum sedan mer än 30 år och när Konstnärliga campus sjösattes 2012 öppnades Bildmuseet i nya lokaler vid älven, var det långt ifrån självklart att satsningen skulle visa sig vara en succé. Tidigare har man profiterat av samlokaliseringen med Västerbottens museum och att stå på egna ben var minst sagt ett risktagande som skulle kunna ha lett till ett likande öde som man idag ser hos andra museer.

Bildmuseet har under åren utvecklats till Umeås främsta besöksmål och har rönt stor nationell och internationell uppmärksamhet för sina utställningar och sin arkitektur. Mer än 70 000 personer besöker museet årligen – de som endast besöker bottenvåningen inte medräknat – trots att promenadstråket längs älven varit avstängt. Det är endast få museer som anses vara värda en resa men Bildmuseet tycks tillhöra denna grupp. Under 2016 publicerades i svenskt tryckt dagspress, fackpress och nyhetsbyråer till exempel hela 283 artiklar och notiser där Bildmuseet omnämns. Även i den internationella pressen har Bildmuseet uppmärksammats som remarkabelt och i världsklass och år 2017 listar The Telegraph Bildmuseet som ett av 42 ”incredible museums to visit in your lifetime”.

Bildmuseet – Foto: Wwilhelm Rejnus / barabild.se

En viktig förklaring varför Bildmuseet har kunnat behålla det stora antalet besökare är så klart den höga ambitionsnivån som museichefen Katarina Pierre och hennes kollegor har haft när det gäller att organisera utställningarna och tillhörande programverksamhet. Detta har bland annat inneburit att det ständigt finns nya anledningar att besöka museet. Men även innovativa inslag som t.ex. Art Friday! – ett afterwork arrangemang med olika konstnärliga aktiviteter – bidrar till att göra Bildmuseet till en populär och angelägen plats i staden.

Bildmuseets framgång har också lett till att den inte längre kan ignoreras i den nationella pressen. Utställningarna leder inte längre bara till korta notiser i Dagens nyheter utan till dubbelsidiga uppslag som visar museets vikt och särställning. Att det finns ett internationellt konstmuseum av Bildmuseets kvalitet är inte bara betydelsefullt för hur Umeåborna uppfattar sin stad, utan inte minst för hur Umeå uppfattas i resten av Sverige och världen.

De värden som produceras är dock inte endast relaterade till den direkta besöksupplevelsen. Även museets bidrag till den vardagliga debatten om konst och kultur, till utbildning och kunskap eller till skapandet av kreativitet och inspiration är viktiga funktioner. Skolprogram och öppen kulturförskola är angelägna inslag i detta arbete och till skapandet av ett demokratiskt samhälle. Bildmuseet spelar också en viktig roll för representationsbesök organiserade genom kommun, universitet eller näringsliv och det är tveklöst så att Bildmuseet har spelat en viktig roll för den sociala delen av många konferenser som har organiserats i staden.

Det kan vara svårt att uppskatta sådant i kronor och ören, men utan tvekan bidrar Bildmuseet i högsta grad till besöksnäringen och till att bygga varumärket Umeå. De ekonomiska effekterna uppstår dock inte direkt i museet utan besökarnas pengar hamnar i hotell- och restaurangsektorn, detaljhandeln samt genom skatt och moms i de offentliga hushållen. Utan tvekan genererar Bildmuseet dock betydligt större nytta än de kostnader som den förorsakar för de olika finansiärerna.

Just nu pågår det spännande utställningar om Dada, markanvändningskonflikter i Indien samt arkitektur som både fysiska och mentala platser. För dem som har missat Bildmuseet hittills och naturligtvis för alla andra kan ett besök under den kommande ledigheten eller det nya året starkt rekommenderas (för särskilda öppettider under årsslutet se Bildmuseets hemsida).

 

30 år ERASMUS!

I dagarna firas 30 år med ERASMUS-programmet. För dem som inte vet kan det sägas att ERASMUS, som är en akronym för European Region Action Scheme for the Mobility of University Students, är världens största utbytesprogram. Programmet gör att mer än 200 000 europeiska studenter årligen kan läsa vid ett lärosäte i ett annat europeiskt land. Sverige har inte varit medlem hela tiden utan blev medlem i ERASMUS-familjen först vid EU-inträdet men har likväl påverkats avsevärt.

Från ett svenskt perspektiv kan grunderna av dagens internationella studentmobilitet spåras till svenska präststudenter som på 1600-talet reste till Tyskland för att studera i Martin Luthers fotspår. Och även idag är internationalisering av högre utbildning en viktig målsättning för staten och universitetet.

Umeå universitet är i detta sammanhang ett självklart val för många studenter från Tyskland, Frankrike, Spanien och många andra europeiska länder. Det relativt stora utbudet av kurser på engelska och ett excellent mottagande har inneburit att Umeå universitet regelbundet hamnar i topp på europeiska rankinglistor över populära utbytesuniversitet. Det är naturligtvis roligt och någonting att vara stolt över.

Jag själv kom som utbytesstudent till Umeå från universitetet i Würzburg och just detta universitet har under åren varit en viktig partner också när det gäller ERASMUS-avtalen. Det stora antalet tyska studenter därifrån har bidragit till att Umeå är en välkänd stad i Würzburg och en annan konsekvens är att kommunerna är engagerade i ett vänortssamarbete som omfattar inte minst kulturella utbyten och i år firar 25 år.

Tyvärr är svenska studenternas intresse att läsa utomlands mer begränsat. Här finns det anledning att fundera vad som kan göras för att sätta fart på studenternas intresse. En termin utomlands är en vederhäftig erfarenhet som inte kan ersättas av likvärdiga alternativ. För mig har den varit oerhört stimulerande och avgörande för min akademiska karriär.

Utbytesstudenter bidrar också på plats i Umeå till att ge universitetets svenska studenter internationella utblickar och skapar personliga och professionella nätverk som ofta vara länge. Så klart har detta varit ett skäl för programmets tillkomst: att skapa en europeisk identitet och sammanhållning i Europa. Med hänsyn till Brexit, nationalistiska strömningar och försök att återuppbygga gränser i Europa känns ERASMUS-programmet och idéerna bakom programmet som mer aktuella och viktigare än på länge.

Därför är det angeläget att uppmärksamma ERASMUS-jubileet och arbeta för dess utveckling även i framtiden.

Uppehållet över – våren i antågande

Det har gått några månader sedan det senaste blogginlägget. Det betyder nu inte att ingenting hänt på utbildningsfronten. Tvärtom, så är det nog så att det varit alldeles väldigt mycket fart på alla områden. Förhoppningsvis ska det nu, när sommartiden är här, ljuset sprider sig över vårt vackra campus och de sista skidturerna börjar närmna sig, bli lite ordning och reda också på den här bloggen. Vi har en spännande vår framför oss och det allra mesta som är på gång känns ovanligt positivt.

I förra veckan besökte jag och kommunikationschef Ulrika Frick Lang kommunstyrelsens arbetsutskott för att presentera kommunens och vårt gemensamma studentrekryteringsprojekt. Ett viktigt och intressant projekt som nu, inte minst i och med kommunens treåriga engagemang, lyfts till nya höjder. Vi blev mycket väl mottagna, fick gott om positiv feedback och jag kunde än en gång konstatera vilket gott och bra samarbete vi har med Umeå kommun. Ett så omfattande samarbete med kommunen är ju inte någon självklarhet för ett stort fullbreddsuniversitet som vårt.

Som många uppmärksammat har vi också kommit väl ut i de två senaste nationella rankningar av svenska universitet som presenterats. Dels den s.k. Urank, dels tidningen Fokus ranking. Naturligtvis är det här inte någon totalt sann bild av vårt universitet och vi som är inne i och kan verksamheten ser såklart mängder med brister i dessa, liksom alla andra, rankningar och vet också att det är så mycket annat som spelar roll för en god utbilding.

Trots det, så är det – tyvärr kan man tycka – helt klart att rankinglistorna får tämligen stor uppmärksamhet utanför universitets- och högskolevärlden. Både föräldrar, presumtiva studenter och politiker brukar ofta läsa och tala om dem. När vi i förra veckan besökte Umeå kommun var det just Urank och Fokus som var arbetsutskottets ledamöters första samtalsämne. Nu ska jag inte fördjupa mig i dessa rankningar här. Uranken är intressant såtillvida att den innehåller en hel del områden som vi själva tycker är viktiga och där det är bra att få en jämförelse med övriga lärosäten i landet. Dock krävs en ordentlig analys av oss själva och jag ser framför mig att utbildningsstrategiska rådet kommer att titta på delar av detta och jag får säkert tillfälle att återkomma därefter.

Ett stort arbete som pågår med största intensitet just nu är utvecklingsprogrammet UmU 2020. De strategiska råden har fått i uppgift av den centrala programgruppen, som leds av prorektor Kjell Jonsson, att föreslå tre till fem långsiktiga och övergripande mål som sedan ska behandlas och vävas samman av centrala gruppen. I morgon bitti (tisdag) har utbildningsstrategiska rådet möte där våra mål ska slutputsas för att sändas till centrala gruppen. Hittills har vi haft goda diskussioner och jag ser framför mig att vi imorgon kommer att vara tämligen ense om de mål vi tycker är väsentliga. Sedan kan vi säkert dividera en del om olika formuleringar, men det hör ju till. Jag hoppas kunna återkomma senare i veckan med lite mer om utvecklingsprogrammet och annat.

Till dess, allt väl!
/Anders