Om universitetet och regionen

När Umeå universitet grundades i mitten av 1960-talet spelade inte minst regionalpolitiska överväganden en viktig roll för etableringen. Universitetet förväntades bidra till kunskapsförsörjning och ekonomisk tillväxt i Norr. Jag minns väl att min förra kollega Erik Bylund, tillika den första professorn i geografi vid lärosätet, vittnade om att inte alla aktörer omfamnade universitetet med förståelse eller glädje. För sitt eget ämne geografi såg Erik ändå ett litet genombrott när studenterna hjälpte till med mätningen av hoppbacken i Lycksele, vilket tydligt demonstrerade den praktiska nyttan av en universitetsutbildning. Erik själv blev så småningom känd som ”Norrlandsprofessor”, dels för sin glesbygdsforskning, dels för sina interventioner i den svenska regionalpolitiken.

Idag har vi facit för den viktiga roll som universitetet har spelat och fortfarande spelar när det gäller utvecklingen i regionen. Stadens befolkningstillväxt har länge gått hand i hand med universitetets kontinuerliga utbyggnad. Än idag bidrar universitetet till att locka inte minst unga människor till Norrland. Den största gruppen studenter rekryteras idag från Stockholms län, följd av Västerbottens län, utlandet, Västra Götaland och Skåne län. Detta understryker att Umeå universitetet utgör en viktig del av stadens attraktivitet. I motsats till tidigare årtionden tömmer Umeå inte norra inlandssverige. Det flyttar faktiskt fler människor från Umeå till resten av Sverige and tvärtom. Tittar man på befolkningsutvecklingen för Umeå kommun under det senaste decenniet ser man att staden faktiskt huvudsakligen växer på grund av ett stort barnafödande och internationella inflyttare. I den senare gruppen kan man anta att universitetsanställda samt aktiva och före detta studenter är överrepresenterade.

Universitetet har också sedan starten haft ett omfattande engagemang i utbildningar utanför campus. Medan detta tidigare inte minst inneburit många resor till studieorter i inlandet, medför digitaliseringen att utbildningar distribueras nu mer flexibelt och platsoberoende. Läkarutbildningen som idag är en gemensam utbildning i Umeå, Sunderbyn, Sundsvall och Östersund är ett utmärkt exempel för detta och första resultat visar att såväl studenter och studieorter har gynnats av denna satsning. Universitet har också genererat många avknoppningsföretag och inte minst Umeå universitet holding är en aktiv part i den lokala näringslivsutvecklingen.

Regionens intresse för universitetet rör dock inte enbart kompetensförsörjningen i bristyrken eller start-up företagen. Istället finns det rätt så omfattande förväntningar på att universitetet ska medverka i många regionala utvecklingssammanhang. Det är naturligtvis alla anställdas aktiviteter inom forskning och utbildning, inte minst i samverkan med privata och offentliga aktörer, som gör att universitetet kan möta dessa förväntningar. Men även universitetsledningen samordnar och diskuterar aktiviteter och strategier vid regelbundna möten med de större kommunerna, Region Västerbotten, Landstinget och Länsstyrelsen. Universitetet är också representerat i många andra viktiga regionala sammanhang och utifrån mitt eget perspektiv kan jag säga att detta utgör en icke oväsentlig post i min almanacka.

Under senaste året har även universitetets samarbete med Luleå tekniska universitetet och Mittuniversitetet stärkts. Tillsammans vill vi satsa på att flytta fram positionerna när det gäller kunskap om nya modeller inom utbildning, regionens arktiska styrkor samt attraktiva samhällen utanför landets storstadsregioner. Detta ska också ske i samverkan med sex större kommuner i de fyra nordligaste länen. Aktörerna har även ett gemensamt intresse för euroepiska frågor kring regional utveckling och forskningsfinansiering.

Universitetet är på så vis fortsättningsvis en viktig aktör när det gäller den regionala utvecklingen, en roll som också understrukits av senaste forskningspropositionen som betonar vikten av samverkan.

Finns det då en risk att vi mer och mer profilerar oss som ett regionalt universitet? Inte utifrån mitt sätt att se det. Så länge universitetet producerar kunskap av hög kvalitet och relevans finns det inte någon större risk att endast ha en regional betydelse. Och även forskningen inom universitetets fakulteter som rör förhållanden i norr behöver inte vara provinsiell och perifer. Det finns mycket att lära från människors erfarenheter i norr, på samma sätt som vi kan lära oss från andra.

På så vis vill jag gärna se Umeå universitet som ett internationellt universitet med stark regional förankring – det är bra om regionen och universitetet är angelägna om att utvecklas tillsammans även i framtiden.

Ett arv från 1968?

I den svenska högskolan är det självklart att studenterna ska ha makt att påverka sin utbildning och studiesituation. Studentinflytandet är lagstadgat och följs upp i utbildningsutvärderingar och årsredovisningar. Men det har inte alltid varit en självklarhet. Studenternas rätt att delta i det formella beslutsfattandet vid våra högre lärosäten har en historia som på många sätt kan spåras tillbaka till studentrevolternas år 1968.

I mitten av 1960-talet fanns det fler studenter än någonsin tidigare vid de svenska universiteten och det var inte ovanligt att studiegången saknade en tydlig yrkesinriktning. Från regeringens sida ville man öka genomströmningen, så 1966 tillsattes Universitetskanslerämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar, UKAS. Målet var att högre utbildning skulle bli mera kostnadseffektiv. UKAS-betänkandet presenterades i april 1968 och innehöll bland annat förslag på fasta, treåriga studiegångar, inskränkning av fria ämnesval och avstängning av studenter som inte tog tillräckligt många poäng.

Förslaget mötte massivt motstånd från studenterna .UKAS skulle förvandla universiteten till utbildningsfabriker och begränsade tankens frihet ansåg man. Det var ett försök från statsmakterna att kontrollera utbildningen och därigenom i förlängningen medborgarna. Protesterna kulminerade i kårhusockupationen i Stockholm 24-27 maj.

Men 1969 infördes en mjukare variant av förslaget och i och med Högskolereformen 1977 var programutbildningarna ett faktum – all utbildning skulle bedrivas i form av yrkesinriktade linjer och utgå från samhällets och arbetslivets behov. Betyder det här att studenterna förlorade slaget om den fria utbildningen? Betyder det att kraften i studentrevolterna pyste ut? Är det faktiskt så att 1968 var ett utslag av en revolutionsromantik och ungdomskultur utan överlevnadsförmåga?

I och med 68-rörelserna blev ungdomar och kanske i synnerhet studenter en egen samhällsgrupp och en politisk faktor som det inte längre var möjligt att ignorera. Det internationella engagemanget mot apartheid, mot Vietnam-kriget, för den amerikanska medborgarrättsrörelsen öppnade Sverige mot världen och var i sig en betydande orsak till att den svenska biståndsbudgeten ökade. Debatten styrdes inte längre bara av män med makt utan påverkades av demonstrationer, husockupationer, sittstrejker och protesaktioner av olika slag. De demokratiska uttryckssätten förnyades och auktoriteten minskade.

Under sina första decennier var Umeå universitet känt som ”det röda universitetet”. I jubileumsboken Umeå universitet 25 år (1990) skriver Gunnel Gustafsson, professor i statsvetenskap och prorektor vid universitetet 2000-2004 att Umeåstudenterna ”hade starkare vänstersympatier än på andra håll i landet” och att detta ”hade sin bakgrund i lång och ofta personlig erfarenhet av utsugning från överhetens sida” (140). Vänstervågen i Umeå skilde sig därför från den dominerande vänstertendensen i Sverige som var romantisk, anarkistisk och överklassbetonad menar hon.

Hur det förhåller sig med den personliga erfarenheten av utsugning kan vara svårt att bedöma, men det står klart att Umeå universitet i stor utsträckning befolkades av studenter som var första generationens akademiker. Det innebar en frihet från exkluderande akademiska traditioner och ofta också en mindre formell relation mellan Umeåstudenterna och deras lärare. Ovanan att betrakta professorer och lektorer som en del av överheten gav en kortare startsträcka för implementeringen av studentinflytandet på alla nivåer.

Berättelserna om 1968 glömmer ofta bort att mycket av engagemanget var politisk obundet och handlade om vårt sätt att relatera till varandra och vår omvärld som medmänniskor. Protester och opinionsyttringar handlade lika ofta om att bygga upp som att riva ner. Visst kännetecknades perioden av såväl naivitet som revolutionsromantik, men i grunden fanns ett starkt engagemang och förhoppningar för en bättre värld, nära och långt borta. Det som började med demonstrationer mot en utbildningsreform slutade med att studenterna fick ta plats i universitetens demokratiska församlingar. Det arvet är värt att förvalta.

30 år ERASMUS!

I dagarna firas 30 år med ERASMUS-programmet. För dem som inte vet kan det sägas att ERASMUS, som är en akronym för European Region Action Scheme for the Mobility of University Students, är världens största utbytesprogram. Programmet gör att mer än 200 000 europeiska studenter årligen kan läsa vid ett lärosäte i ett annat europeiskt land. Sverige har inte varit medlem hela tiden utan blev medlem i ERASMUS-familjen först vid EU-inträdet men har likväl påverkats avsevärt.

Från ett svenskt perspektiv kan grunderna av dagens internationella studentmobilitet spåras till svenska präststudenter som på 1600-talet reste till Tyskland för att studera i Martin Luthers fotspår. Och även idag är internationalisering av högre utbildning en viktig målsättning för staten och universitetet.

Umeå universitet är i detta sammanhang ett självklart val för många studenter från Tyskland, Frankrike, Spanien och många andra europeiska länder. Det relativt stora utbudet av kurser på engelska och ett excellent mottagande har inneburit att Umeå universitet regelbundet hamnar i topp på europeiska rankinglistor över populära utbytesuniversitet. Det är naturligtvis roligt och någonting att vara stolt över.

Jag själv kom som utbytesstudent till Umeå från universitetet i Würzburg och just detta universitet har under åren varit en viktig partner också när det gäller ERASMUS-avtalen. Det stora antalet tyska studenter därifrån har bidragit till att Umeå är en välkänd stad i Würzburg och en annan konsekvens är att kommunerna är engagerade i ett vänortssamarbete som omfattar inte minst kulturella utbyten och i år firar 25 år.

Tyvärr är svenska studenternas intresse att läsa utomlands mer begränsat. Här finns det anledning att fundera vad som kan göras för att sätta fart på studenternas intresse. En termin utomlands är en vederhäftig erfarenhet som inte kan ersättas av likvärdiga alternativ. För mig har den varit oerhört stimulerande och avgörande för min akademiska karriär.

Utbytesstudenter bidrar också på plats i Umeå till att ge universitetets svenska studenter internationella utblickar och skapar personliga och professionella nätverk som ofta vara länge. Så klart har detta varit ett skäl för programmets tillkomst: att skapa en europeisk identitet och sammanhållning i Europa. Med hänsyn till Brexit, nationalistiska strömningar och försök att återuppbygga gränser i Europa känns ERASMUS-programmet och idéerna bakom programmet som mer aktuella och viktigare än på länge.

Därför är det angeläget att uppmärksamma ERASMUS-jubileet och arbeta för dess utveckling även i framtiden.

Abisko, Huvudmannarådet och Budgetpropositionen för 2018

Ännu en händelserik vecka börjar gå mot sitt slut. Terminen har pågått några veckor och det märks på den intensitet som nu råder på universitetet. Efter sommarens lugn är det en stor kontrast, men samtidigt en skön sådan – visst är det roligt när det händer en massa saker.

I början av veckan hade jag förmånen att besöka ANS eller Abisko naturvetenskapliga forskningsstation som drivs av Polarforskningssekretariatet. Förutom Polars verksamhet har vi också en del av forskningsstationen i form av lokaler för Climate Impact Research Center, CIRC, viket är universitetets forskningscentrum för klimatforskning. Jag var där med anledning av att ett annat av universitetets forskningscentra, ARCUM, hade valt att förlägga ett av sina styrelsemöten till ANS.

Som rektor försöker jag få en inblick i all vår verksamhet och nu hade jag möjlighet att kombinera både ett besök hos CIRC med att få en djupare inblick i vår arktiska verksamhet inom ARCUM. Under besöket fick vi ta del av presentationer av Jan Karlsson och Ellen Dorrepaal som föredömligt visade upp i vilken fantastisk miljö de bedriver sin högintressanta klimatforskning.

Just Abisko ligger mycket lämpligt för att studera effekter av klimatförändringar, då det bl.a. går att studera växthusgasers frigörande i samband med upptinande permafrost. Vid styrelsemötet i ARCUM diskuterades många viktiga framtidsfrågor och kommande strategier för forskningscentret.

Från Abisko bar det sedan av till Stockholm för möte med Huvudmannarådet, vilket består av rektorerna för landets största forskningsuniversitet. Där fick vi en dragning om Sveriges ansökan om att få ta över ansvaret för EMA, den europeiska motsvarigheten till Läkemedelsverket. EMA som i dag ligger i Storbritannien, kommer i samband med Brexit att flyttas därifrån. Sverige och Mälardalsregionen är en av 19 möjliga kandidater för att härbärgera EMA. Att få detta till Sverige skulle betyda mycket för landets position inom Life Science, och även om det geografiskt placeras i Stockholm kommer även vi i Umeå, med en erkänt stark forskning inom livsvetenskap, att kunna dra nytta av detta.

Förutom EMA diskuterade vi också vidare i en evig fråga – infrastruktur. Hur vi som lärosäten systematiskt ska kunna koordinera våra intressen och behov av infrastruktur för forskning är en alltigenom viktig fråga. Här pågår nu också ett projekt på hemmaplan där vi just nu inventerar och försöker skapa en helomfattande bild av såväl det vi idag har som våra kommande behov.

Karin Röding, statssekreterare vid utbildningsdepartementet och Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning.

I onsdags kom också regeringens budgetproposition för 2018 och under torsdagseftermiddagen deltog jag i ett seminarium där Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, redogjorde för regeringens planerade satsningar. Statsrådet betonade regeringens avsikt att Sverige ska ha ”högre utbildning och forskning av högsta kvalitet i hela landet”, där framförallt utbildning ska vara tillgänglig för alla ”hela livet”.

När vi sedan tittar på innehållet i propositionen är det glädjande att det satsas på ytterligare utbildningsplatser, såväl ”fria” som styrda mot specifika samhällsutmaningar. Här får vi i Umeå en utökning med ytterligare 130 ej öronmärkta platser, vilket är ytterst välkommet. Vidare får vi en förstärkning av antalet läkarutbildningsplatser, något vi påtalat behovet av i de senaste årens budgetunderlag till regeringen. Glädjande är också att regeringen valt att behålla den kvalitetsförstärkning som går till utbildning inom humaniora och samhällsvetenskap samt till utbildningsvetenskap.

Mer problematiskt är att regeringen valt att öronmärka medel för sommarkurser. Tanken från regeringens sida är att sommarmånaderna kan utnyttjas för att snabbare få igenom studenter i samhällsviktiga professionsutbildningar, exempelvis lärarutbildningarna, samt att vi lärosäten därigenom ska kunna erbjuda alternativ inom ramen för det livslånga lärandet. Från sektorns sida har vi varit tydliga med att sommarveckorna, utan alltför omfattande utbildningsinslag, är mycket viktiga för att våra lärare ska få tid för att kunna bedriva forskning och delta i konferenser, och inte minst för att kunna få en välbehövlig sommarsemester. Jag ser detta uppdrag som en utmaning där vi inom universitetet får diskutera hur vi bäst ska ta hand om detsamma. 

På forskningssidan börjar förslagen som presenterades i forskningspropositionen 2016 nu att realiseras också finansiellt. Regeringen planerade i den propositionen att skjuta till ytterligare 1,3 miljarder kronor i basanslag vilket är ytterst välkommet, och 500 miljoner kronor av dessa fördelas under 2018. Av basanslagen går 90 miljoner direkt till Malmö högskola som vid årsskiftet får universitetsstatus. 306 miljoner kronor fördelas till alla lärosäten utifrån tre olika indikatorer, där bibliometri och externa bidrag är välkända sedan tidigare, och där en samverkansparameter nu lagts till. Denna samverkansparameter baseras på det pilotprojekt som tidigare tilldelats Vinnova för att utveckla och mäta lärosätenas förmåga att bedriva samverkan med det omgivande samhället.

Intentionen må vara god i att också premiera samverkan i medelstilldelning, men tyvärr är modellen för denna fördelning både trubbig och saknar helt transparens. Universitetet får totalt ytterligare 16 miljoner i basanslag och vi lyckas bra i tilldelningen baserad på de båda första indikatorerna, men något sämre med avseende på samverkansparametern. Vi kanske ska vara glada ändå, sist det tilldelades nya basanslag fick vi liksom alla andra större lärosäten blott 5 miljoner var. Nu genomförs det dock en utredning om styr och resurstilldelning till högre utbildning och forskning, så vi får hoppas att den nuvarande fördelningsmodellen blir kortvarig.

 

 

En vecka med budgetpropositionen i fokus

I tisdags släppte regeringen budgetpropositionen för 2017 och som vanligt var mycket av innehållet redan känt. Det är numera praxis att statsråden i förväg kommunicerar delar av de satsningar som kommer att presenteras i propositionen, och förra helgen kunde vi i Svenska Dagbladet läsa om hur regeringen ”miljardsatsar på svensk forskning”. I en debattartikel presenterade Helen Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, hur regeringen avser att tillföra nya resurser för att på ett ansvarsfullt sätt långsiktigt höja kvaliteten på svensk forskning, utbildning och innovation.

Sammanlagt ska anslagen ökas med 2.8 miljarder kronor till år 2020. Av dessa medel är 1.3 miljarder avsedda att gå till universitet och högskolors basanslag för forskning och forskarutbildning. Det här är naturligtvis mycket glädjande information då vi länge tryckt på vikten av ökade basanslag i förhållande till externa medel. Vid ett halvdagsseminarium på Rosenbad i onsdags presenterade ministern innehållet i budgetpropositionen för rektorer och styrelseordföranden från landets lärosäten. I propositionen och vid presentationen ser vi dock att de resterande 1.5 miljarder går till forskningsråden, Vinnova, Rymdstyrelsen och RISE, för olika samhällsviktiga satsningar.

Det gör att regeringens ambition med att höja basanslagen så att vi som lärosäten ska kunna kan skapa attraktiva och trygga karriäranställningar, och långsiktigt ta ansvar för forskningsinfrastruktur tenderar att gå om intet. Med en fortsatt hög grad av externfinansierad verksamhet kommer en stor del av basanslagen även i framtiden att behöva användas till medfinansiering. Att de reella kostnadsökningarna sedan med marginal överträffas av ersättningen för pris och löneomräkningen gör att det inte blir mycket kvar av dessa ökade basanslag. En ytterligare fråga som ännu inte besvarats utan som kommer att presenteras i forskningspropositionen som beräknas komma i november, är hur höjningen av basanslagen kommer att fördelas.

Regeringen skriver i budgetpropositionen att de avser stärka forskningsresurserna vid de mindre statliga högskolorna och vissa enskilda utbildningsanordnare för att säkerställa utbildningens anknytning till forskning, vilket kan ge en föraning om att de forskningsstarka universiteten inte kommer att prioriteras. I slutet av november lär vi veta mer.

Lärar- och förskollärarutbildning är en högt prioriterad fråga för regeringen och här räknar man med att tidigare och nuvarande satsningar ska resultera i en ökning av antalet utbildningsplatser från 30 000 till 40 000 fram till 2021. Behovet är stort men frågan är om vi kommer att ha såväl studentunderlag som forskarutbildade universitetslärare för att kunna utbilda så många nya lärare. Den föreslagna ökningen i årets budgetproposition är 960 platser där Umeå universitet får 40 av dessa.

För vår del betyder satsningarna i budgetpropositionen också att vi äntligen får stöd för att bedriva läkarutbildning på fyra orter. Det här är en verksamhet som inneburit ökade kostnader och som nu uppmärksammas av regeringen genom att vi får 6 miljoner som ett särskilt åtagande. Det är ett mycket glädjande besked.

Fakulteternas utbildningsledare

Egentligen hade jag tänkt skriva om tankar inför utvecklingsprogrammet UmU 2020, om hur väl ansedda vi är över världen för vårt sätt att ta emot och ta hand om våra internationella studenter (topplaceringen i International student barometer) och om Högskoleverkets pågående utvärderingar. Av en händelse avbröts jag dock av detta för att se över några arbetsgrupper som utbildningsstrategiska rådet tillsatt och då insåg jag att det egentligen för länge sedan varit hög tid att skriva ett par rader om fakulteternas utbildningsledare som deltar i rådets arbete.

Jag är mer än väl medveten om hur överfyllda utbildningsledarnas dagar och kvällar är av en hiskelig massa arbetsuppgifter vid fakultetskanslierna och inom fakulteterna. Alltifrån kanske ganska trista detalj- och rutinärenden till att delta i fakulteternas strategiska diskussioner kring utbildning. Trots detta heltidsjobb, så skulle jag också säga att så väldigt mycket av universitetets utveckling på utbildningsområdet vilar på dessa utbildningsledares kunskaper, vilja och goda samarbetsklimat.

Utbildningsområdet är, som alla vet, tämligen omfattande och i utbildningsrådet diskuteras allt från det långsiktiga utbildningsutbudet och därtill hörande aktuella prioriteringar, internationalisering, kvalitetsutvärderingar, kurs- och programutvärderingar, hur vi ska kunna utveckla den avancerade nivån, förväntade studieresultat, IKT i utbildningen till distans- och decentraliserad utbildning, lärares pedagogiska meritering, plagiatverktyg etc. Ja, listan kan göras hur lång som helst. Naturligtvis kan inte rådet i sig jobba med alla dessa frågor i detalj utan oftast tillsätter vi arbetsgrupper som på ett genomgående sätt borrar sig djupt i frågorna och tar fram de allra bäst tänkbara underlagen till rådets sammanträden. Dessa arbetsgrupper bärs helt och fullt upp av fakulteternas utbildningsledare (och ofta också pro- eller vicedekanerna) och jag förstår inte hur och när de finner tid till alla uppgifter utbildningsstrategiska rådet lägger på dem. Min uppfattning utifrån är också att utbildningsledarna kommer mycket bra överens tillsammans och på så sätt fungerar deras universitetsövergripande arbete också som ett av de allra bästa exemplen på hur vi kan sprida goda exempel och idéer över fakultetsgränserna. Jag skulle nästan vilja gå så långt så att den, såsom jag uppfattar, goda stämning som nuförtiden finns mellan fakulteterna på utbildningsområdet till allra största delen kommer sig av utbildningsledarnas täta, positiva och goda samarbete.

Vi är nu inne i en tid när mycket förändras. Fakulteterna är mitt uppe i ett mycket tufft prioriteringsarbete, där vi ska ta bort tämligen många utbildningsplatser och samtidigt utveckla andra delar av vår utbildning på ett ganska genomgripande sätt. En förutsättning för att detta ska lyckas och att vi ska kunna gå vidare framåt som ett universitet är just det goda samarbetsklimatet mellan fakulteterna. Ett klimat där fakulteterna lyssnar till varandra, delar erfarenheter av både goda och mindre lyckade exempel och känner att vi för att lyckas måste jobba tillsammans. Jag är övertygad om att en väldigt viktig orsak till att det nu fungerar så bra som det gör, är just fakulteternas utbildningsledares imponerande arbete tillsammans.

Så, istället för att nu skriva om några konkreta viktiga framtidsfrågor, får detta bli en liten hyllning och stort tack till framförallt Per Lindström (med), Maria Löfgren (hum), Lennart Nilsson (TekNat) och Nils Eriksson (sam). Till dessa bör man också lägga de två personer som knyter ihop fakulteternas goda samarbete med universitetsledningen i alla dessa arbetsgrupper, nämligen Staffan Uvell och Kurt-Allan Andersson. Ge dem alla ett glatt uppskattande ord nästa gång ni ser dem!

/Anders