Abisko, Huvudmannarådet och Budgetpropositionen för 2018

Ännu en händelserik vecka börjar gå mot sitt slut. Terminen har pågått några veckor och det märks på den intensitet som nu råder på universitetet. Efter sommarens lugn är det en stor kontrast, men samtidigt en skön sådan – visst är det roligt när det händer en massa saker.

I början av veckan hade jag förmånen att besöka ANS eller Abisko naturvetenskapliga forskningsstation som drivs av Polarforskningssekretariatet. Förutom Polars verksamhet har vi också en del av forskningsstationen i form av lokaler för Climate Impact Research Center, CIRC, viket är universitetets forskningscentrum för klimatforskning. Jag var där med anledning av att ett annat av universitetets forskningscentra, ARCUM, hade valt att förlägga ett av sina styrelsemöten till ANS.

Som rektor försöker jag få en inblick i all vår verksamhet och nu hade jag möjlighet att kombinera både ett besök hos CIRC med att få en djupare inblick i vår arktiska verksamhet inom ARCUM. Under besöket fick vi ta del av presentationer av Jan Karlsson och Ellen Dorrepaal som föredömligt visade upp i vilken fantastisk miljö de bedriver sin högintressanta klimatforskning.

Just Abisko ligger mycket lämpligt för att studera effekter av klimatförändringar, då det bl.a. går att studera växthusgasers frigörande i samband med upptinande permafrost. Vid styrelsemötet i ARCUM diskuterades många viktiga framtidsfrågor och kommande strategier för forskningscentret.

Från Abisko bar det sedan av till Stockholm för möte med Huvudmannarådet, vilket består av rektorerna för landets största forskningsuniversitet. Där fick vi en dragning om Sveriges ansökan om att få ta över ansvaret för EMA, den europeiska motsvarigheten till Läkemedelsverket. EMA som i dag ligger i Storbritannien, kommer i samband med Brexit att flyttas därifrån. Sverige och Mälardalsregionen är en av 19 möjliga kandidater för att härbärgera EMA. Att få detta till Sverige skulle betyda mycket för landets position inom Life Science, och även om det geografiskt placeras i Stockholm kommer även vi i Umeå, med en erkänt stark forskning inom livsvetenskap, att kunna dra nytta av detta.

Förutom EMA diskuterade vi också vidare i en evig fråga – infrastruktur. Hur vi som lärosäten systematiskt ska kunna koordinera våra intressen och behov av infrastruktur för forskning är en alltigenom viktig fråga. Här pågår nu också ett projekt på hemmaplan där vi just nu inventerar och försöker skapa en helomfattande bild av såväl det vi idag har som våra kommande behov.

Karin Röding, statssekreterare vid utbildningsdepartementet och Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning.

I onsdags kom också regeringens budgetproposition för 2018 och under torsdagseftermiddagen deltog jag i ett seminarium där Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, redogjorde för regeringens planerade satsningar. Statsrådet betonade regeringens avsikt att Sverige ska ha ”högre utbildning och forskning av högsta kvalitet i hela landet”, där framförallt utbildning ska vara tillgänglig för alla ”hela livet”.

När vi sedan tittar på innehållet i propositionen är det glädjande att det satsas på ytterligare utbildningsplatser, såväl ”fria” som styrda mot specifika samhällsutmaningar. Här får vi i Umeå en utökning med ytterligare 130 ej öronmärkta platser, vilket är ytterst välkommet. Vidare får vi en förstärkning av antalet läkarutbildningsplatser, något vi påtalat behovet av i de senaste årens budgetunderlag till regeringen. Glädjande är också att regeringen valt att behålla den kvalitetsförstärkning som går till utbildning inom humaniora och samhällsvetenskap samt till utbildningsvetenskap.

Mer problematiskt är att regeringen valt att öronmärka medel för sommarkurser. Tanken från regeringens sida är att sommarmånaderna kan utnyttjas för att snabbare få igenom studenter i samhällsviktiga professionsutbildningar, exempelvis lärarutbildningarna, samt att vi lärosäten därigenom ska kunna erbjuda alternativ inom ramen för det livslånga lärandet. Från sektorns sida har vi varit tydliga med att sommarveckorna, utan alltför omfattande utbildningsinslag, är mycket viktiga för att våra lärare ska få tid för att kunna bedriva forskning och delta i konferenser, och inte minst för att kunna få en välbehövlig sommarsemester. Jag ser detta uppdrag som en utmaning där vi inom universitetet får diskutera hur vi bäst ska ta hand om detsamma. 

På forskningssidan börjar förslagen som presenterades i forskningspropositionen 2016 nu att realiseras också finansiellt. Regeringen planerade i den propositionen att skjuta till ytterligare 1,3 miljarder kronor i basanslag vilket är ytterst välkommet, och 500 miljoner kronor av dessa fördelas under 2018. Av basanslagen går 90 miljoner direkt till Malmö högskola som vid årsskiftet får universitetsstatus. 306 miljoner kronor fördelas till alla lärosäten utifrån tre olika indikatorer, där bibliometri och externa bidrag är välkända sedan tidigare, och där en samverkansparameter nu lagts till. Denna samverkansparameter baseras på det pilotprojekt som tidigare tilldelats Vinnova för att utveckla och mäta lärosätenas förmåga att bedriva samverkan med det omgivande samhället.

Intentionen må vara god i att också premiera samverkan i medelstilldelning, men tyvärr är modellen för denna fördelning både trubbig och saknar helt transparens. Universitetet får totalt ytterligare 16 miljoner i basanslag och vi lyckas bra i tilldelningen baserad på de båda första indikatorerna, men något sämre med avseende på samverkansparametern. Vi kanske ska vara glada ändå, sist det tilldelades nya basanslag fick vi liksom alla andra större lärosäten blott 5 miljoner var. Nu genomförs det dock en utredning om styr och resurstilldelning till högre utbildning och forskning, så vi får hoppas att den nuvarande fördelningsmodellen blir kortvarig.

 

 

En vecka med budgetpropositionen i fokus

I tisdags släppte regeringen budgetpropositionen för 2017 och som vanligt var mycket av innehållet redan känt. Det är numera praxis att statsråden i förväg kommunicerar delar av de satsningar som kommer att presenteras i propositionen, och förra helgen kunde vi i Svenska Dagbladet läsa om hur regeringen ”miljardsatsar på svensk forskning”. I en debattartikel presenterade Helen Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, hur regeringen avser att tillföra nya resurser för att på ett ansvarsfullt sätt långsiktigt höja kvaliteten på svensk forskning, utbildning och innovation.

Sammanlagt ska anslagen ökas med 2.8 miljarder kronor till år 2020. Av dessa medel är 1.3 miljarder avsedda att gå till universitet och högskolors basanslag för forskning och forskarutbildning. Det här är naturligtvis mycket glädjande information då vi länge tryckt på vikten av ökade basanslag i förhållande till externa medel. Vid ett halvdagsseminarium på Rosenbad i onsdags presenterade ministern innehållet i budgetpropositionen för rektorer och styrelseordföranden från landets lärosäten. I propositionen och vid presentationen ser vi dock att de resterande 1.5 miljarder går till forskningsråden, Vinnova, Rymdstyrelsen och RISE, för olika samhällsviktiga satsningar.

Det gör att regeringens ambition med att höja basanslagen så att vi som lärosäten ska kunna kan skapa attraktiva och trygga karriäranställningar, och långsiktigt ta ansvar för forskningsinfrastruktur tenderar att gå om intet. Med en fortsatt hög grad av externfinansierad verksamhet kommer en stor del av basanslagen även i framtiden att behöva användas till medfinansiering. Att de reella kostnadsökningarna sedan med marginal överträffas av ersättningen för pris och löneomräkningen gör att det inte blir mycket kvar av dessa ökade basanslag. En ytterligare fråga som ännu inte besvarats utan som kommer att presenteras i forskningspropositionen som beräknas komma i november, är hur höjningen av basanslagen kommer att fördelas.

Regeringen skriver i budgetpropositionen att de avser stärka forskningsresurserna vid de mindre statliga högskolorna och vissa enskilda utbildningsanordnare för att säkerställa utbildningens anknytning till forskning, vilket kan ge en föraning om att de forskningsstarka universiteten inte kommer att prioriteras. I slutet av november lär vi veta mer.

Lärar- och förskollärarutbildning är en högt prioriterad fråga för regeringen och här räknar man med att tidigare och nuvarande satsningar ska resultera i en ökning av antalet utbildningsplatser från 30 000 till 40 000 fram till 2021. Behovet är stort men frågan är om vi kommer att ha såväl studentunderlag som forskarutbildade universitetslärare för att kunna utbilda så många nya lärare. Den föreslagna ökningen i årets budgetproposition är 960 platser där Umeå universitet får 40 av dessa.

För vår del betyder satsningarna i budgetpropositionen också att vi äntligen får stöd för att bedriva läkarutbildning på fyra orter. Det här är en verksamhet som inneburit ökade kostnader och som nu uppmärksammas av regeringen genom att vi får 6 miljoner som ett särskilt åtagande. Det är ett mycket glädjande besked.

Fakulteternas utbildningsledare

Egentligen hade jag tänkt skriva om tankar inför utvecklingsprogrammet UmU 2020, om hur väl ansedda vi är över världen för vårt sätt att ta emot och ta hand om våra internationella studenter (topplaceringen i International student barometer) och om Högskoleverkets pågående utvärderingar. Av en händelse avbröts jag dock av detta för att se över några arbetsgrupper som utbildningsstrategiska rådet tillsatt och då insåg jag att det egentligen för länge sedan varit hög tid att skriva ett par rader om fakulteternas utbildningsledare som deltar i rådets arbete.

Jag är mer än väl medveten om hur överfyllda utbildningsledarnas dagar och kvällar är av en hiskelig massa arbetsuppgifter vid fakultetskanslierna och inom fakulteterna. Alltifrån kanske ganska trista detalj- och rutinärenden till att delta i fakulteternas strategiska diskussioner kring utbildning. Trots detta heltidsjobb, så skulle jag också säga att så väldigt mycket av universitetets utveckling på utbildningsområdet vilar på dessa utbildningsledares kunskaper, vilja och goda samarbetsklimat.

Utbildningsområdet är, som alla vet, tämligen omfattande och i utbildningsrådet diskuteras allt från det långsiktiga utbildningsutbudet och därtill hörande aktuella prioriteringar, internationalisering, kvalitetsutvärderingar, kurs- och programutvärderingar, hur vi ska kunna utveckla den avancerade nivån, förväntade studieresultat, IKT i utbildningen till distans- och decentraliserad utbildning, lärares pedagogiska meritering, plagiatverktyg etc. Ja, listan kan göras hur lång som helst. Naturligtvis kan inte rådet i sig jobba med alla dessa frågor i detalj utan oftast tillsätter vi arbetsgrupper som på ett genomgående sätt borrar sig djupt i frågorna och tar fram de allra bäst tänkbara underlagen till rådets sammanträden. Dessa arbetsgrupper bärs helt och fullt upp av fakulteternas utbildningsledare (och ofta också pro- eller vicedekanerna) och jag förstår inte hur och när de finner tid till alla uppgifter utbildningsstrategiska rådet lägger på dem. Min uppfattning utifrån är också att utbildningsledarna kommer mycket bra överens tillsammans och på så sätt fungerar deras universitetsövergripande arbete också som ett av de allra bästa exemplen på hur vi kan sprida goda exempel och idéer över fakultetsgränserna. Jag skulle nästan vilja gå så långt så att den, såsom jag uppfattar, goda stämning som nuförtiden finns mellan fakulteterna på utbildningsområdet till allra största delen kommer sig av utbildningsledarnas täta, positiva och goda samarbete.

Vi är nu inne i en tid när mycket förändras. Fakulteterna är mitt uppe i ett mycket tufft prioriteringsarbete, där vi ska ta bort tämligen många utbildningsplatser och samtidigt utveckla andra delar av vår utbildning på ett ganska genomgripande sätt. En förutsättning för att detta ska lyckas och att vi ska kunna gå vidare framåt som ett universitet är just det goda samarbetsklimatet mellan fakulteterna. Ett klimat där fakulteterna lyssnar till varandra, delar erfarenheter av både goda och mindre lyckade exempel och känner att vi för att lyckas måste jobba tillsammans. Jag är övertygad om att en väldigt viktig orsak till att det nu fungerar så bra som det gör, är just fakulteternas utbildningsledares imponerande arbete tillsammans.

Så, istället för att nu skriva om några konkreta viktiga framtidsfrågor, får detta bli en liten hyllning och stort tack till framförallt Per Lindström (med), Maria Löfgren (hum), Lennart Nilsson (TekNat) och Nils Eriksson (sam). Till dessa bör man också lägga de två personer som knyter ihop fakulteternas goda samarbete med universitetsledningen i alla dessa arbetsgrupper, nämligen Staffan Uvell och Kurt-Allan Andersson. Ge dem alla ett glatt uppskattande ord nästa gång ni ser dem!

/Anders