Ett arv från 1968?

I den svenska högskolan är det självklart att studenterna ska ha makt att påverka sin utbildning och studiesituation. Studentinflytandet är lagstadgat och följs upp i utbildningsutvärderingar och årsredovisningar. Men det har inte alltid varit en självklarhet. Studenternas rätt att delta i det formella beslutsfattandet vid våra högre lärosäten har en historia som på många sätt kan spåras tillbaka till studentrevolternas år 1968.

I mitten av 1960-talet fanns det fler studenter än någonsin tidigare vid de svenska universiteten och det var inte ovanligt att studiegången saknade en tydlig yrkesinriktning. Från regeringens sida ville man öka genomströmningen, så 1966 tillsattes Universitetskanslerämbetets arbetsgrupp för fasta studiegångar, UKAS. Målet var att högre utbildning skulle bli mera kostnadseffektiv. UKAS-betänkandet presenterades i april 1968 och innehöll bland annat förslag på fasta, treåriga studiegångar, inskränkning av fria ämnesval och avstängning av studenter som inte tog tillräckligt många poäng.

Förslaget mötte massivt motstånd från studenterna .UKAS skulle förvandla universiteten till utbildningsfabriker och begränsade tankens frihet ansåg man. Det var ett försök från statsmakterna att kontrollera utbildningen och därigenom i förlängningen medborgarna. Protesterna kulminerade i kårhusockupationen i Stockholm 24-27 maj.

Men 1969 infördes en mjukare variant av förslaget och i och med Högskolereformen 1977 var programutbildningarna ett faktum – all utbildning skulle bedrivas i form av yrkesinriktade linjer och utgå från samhällets och arbetslivets behov. Betyder det här att studenterna förlorade slaget om den fria utbildningen? Betyder det att kraften i studentrevolterna pyste ut? Är det faktiskt så att 1968 var ett utslag av en revolutionsromantik och ungdomskultur utan överlevnadsförmåga?

I och med 68-rörelserna blev ungdomar och kanske i synnerhet studenter en egen samhällsgrupp och en politisk faktor som det inte längre var möjligt att ignorera. Det internationella engagemanget mot apartheid, mot Vietnam-kriget, för den amerikanska medborgarrättsrörelsen öppnade Sverige mot världen och var i sig en betydande orsak till att den svenska biståndsbudgeten ökade. Debatten styrdes inte längre bara av män med makt utan påverkades av demonstrationer, husockupationer, sittstrejker och protesaktioner av olika slag. De demokratiska uttryckssätten förnyades och auktoriteten minskade.

Under sina första decennier var Umeå universitet känt som ”det röda universitetet”. I jubileumsboken Umeå universitet 25 år (1990) skriver Gunnel Gustafsson, professor i statsvetenskap och prorektor vid universitetet 2000-2004 att Umeåstudenterna ”hade starkare vänstersympatier än på andra håll i landet” och att detta ”hade sin bakgrund i lång och ofta personlig erfarenhet av utsugning från överhetens sida” (140). Vänstervågen i Umeå skilde sig därför från den dominerande vänstertendensen i Sverige som var romantisk, anarkistisk och överklassbetonad menar hon.

Hur det förhåller sig med den personliga erfarenheten av utsugning kan vara svårt att bedöma, men det står klart att Umeå universitet i stor utsträckning befolkades av studenter som var första generationens akademiker. Det innebar en frihet från exkluderande akademiska traditioner och ofta också en mindre formell relation mellan Umeåstudenterna och deras lärare. Ovanan att betrakta professorer och lektorer som en del av överheten gav en kortare startsträcka för implementeringen av studentinflytandet på alla nivåer.

Berättelserna om 1968 glömmer ofta bort att mycket av engagemanget var politisk obundet och handlade om vårt sätt att relatera till varandra och vår omvärld som medmänniskor. Protester och opinionsyttringar handlade lika ofta om att bygga upp som att riva ner. Visst kännetecknades perioden av såväl naivitet som revolutionsromantik, men i grunden fanns ett starkt engagemang och förhoppningar för en bättre värld, nära och långt borta. Det som började med demonstrationer mot en utbildningsreform slutade med att studenterna fick ta plats i universitetens demokratiska församlingar. Det arvet är värt att förvalta.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *