Forskningens framtid diskuteras i Almedalen

Återigen en Almedalsvecka och Umeå universitet finns representerat i ett antal olika sammanhang genom ett antal forskare och ledningspersoner. Konkurrensen om deltagare i de olika aktiviteterna hårdnar från år till år. Om jag har uppfattat rätt så är i år en ny rekordsiffra nådd – 3500 olika aktiviteter! Man kan med rätta fråga sig om det är värt tid och pengar att delta. Jag måste nog ändå tillstå att jag än så länge tycker att det är det. Man blir då också förvånad över att det faktiskt kan vara fullsatt på olika evenemang. Själv har jag hittills deltagit i tre mycket välbesökta seminarier.

På måndagen startade vi med styrgruppsmöte för Agenda för Hälsa och Välstånd. Arbetet med agendan startades för ett år sedan under dåvarande Almedalsvecka genom att en bredd av aktörer inbjöds till ett första möte med Forska!Sverige. Målet var just att ta fram en agenda som skulle tjäna som ett inspel till den kommande forskningspropositionen (eller vad den i slutänden får för titel) inom hälsoområdet. Det målet nåddes då den färdiga agendan presenterades under våren för 400 deltagare och med 3 ministrar på plats på KI som aktivt deltog i sina roller som mottagare av agendan. Slutsatsen av gårdagens diskussioner är att vi nu, trots allt, fortsätter det så här långt lyckade samarbetet för att ytterligare öka påverkan och effekt inför propositionen. Från Umeå deltar Anders Sylvan, Landstingsdirektör för VLL och jag själv. Budskapen i agendan diskuterades i går med företrädare för flertalet politiska partier, med representanter från olika utskott, vilket betyder ytterligare spridning av och insikt i de 14 målen som agendan satt upp.

Igår tisdag har jag deltagit som kommentator och som paneldeltagare i ett seminarium, som arrangerades av Vetenskapsrådet – också det fullsatt. Seminariet, som gick under titeln Ett samtal om Forskningens Framtid – Bättre förutsättningar för svensk forskning av högsta kvalitet; mål och rekommendationer för en 10-årsperiod, syftade till att diskutera viktiga punkter i det underlag som Vetenskapsrådet för närvarande arbetar med inför forskningspropositionen. Jag får nog erkänna att vad jag läst, jag har fått ta del av det preliminära underlaget, och vad som framkommit i diskussionen idag, så känner jag mig nöjd, glad och förhoppningsfull! Det börjar äntligen röra sig i Sverige på den här fronten! Vetenskapsrådets förslag kan än så länge delas upp i två avdelningar, där del 1 presenterades av Kerstin Sahlin, huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap, under titeln Finansiering av forskning för samhällets behov. I den här delen diskuteras till största delen kommande planer för Vetenskapsrådets arbete och satsningar, med bland annat ökad budget för fria projektbidrag och stöd till yngre lovande forskare med långsiktiga bidrag. Samverkan med lärosäten för att skapa förutsättningar för långsiktigt hållbara forskningsmiljöer av världsklass ligger också på agendan, liksom rådsprofessurer, nationella forskningsprogram och förstås forskningsinfrastruktur. Det finns för närvarande en delad nöjdhet i landet med att de tio största lärosätena, däribland förstås Umeå universitet, tillsammans med Vetenskapsrådet arbetat fram en ny modell för nationell forskningsinfrastruktur.  Även om arbetet så här långt har gått förvånansvärt bra, får man nog säga, så inser alla att vi står inför prövningar när vi dels ska få ekonomin att gå ihop och dels framöver ställs inför prioriteringsarbetet. Kommentatorer var Helene Andersson Svahn, professor vid KTH i nanoteknologi och Anders Nilsson, professor i kemisk fysik vid SU och tidigare verksam vid Stanford University, som båda kommenterade utifrån sina forskningserfarenheter vad som krävs för bra förutsättningar för forskningen både avseende tjänster, miljö och infrastruktur. Till diskussion var förstås också betydelsen av mobilitet, mellan olika sektorer, universitet och länder, och mångfald för kreativitet och forskningsgenombrott.

Den andra delen presenterades av Sven Stafström, GD för Vetenskapsrådet, under titeln Forskningssystemet. Här tog Sven upp behovet av att skapa ett enhetligt nationellt karriärsystem, för att förkorta tidsspannet för att komma ifråga för en tidsbegränsad meriteringsanställning, samt formulera nationella riktlinjer för ”tillsvidarebefordran”. För detta efterfrågas regeringens hjälp. Förväntan på lärosätena i ett förbättrat system är att öka antalet meriteringsanställda och att minska antalet forskare som lite ospecifikt går under benämningen ”annan forskande och undervisande personal”. Viktigt i sammanhanget är att rekrytering av unga lovande forskare ska ske i öppna utlysningar och i internationell konkurrens, med kriterier som ska gynna rörlighet, rättvisa och jämställdhet. Den andra viktiga punkten avsåg att erbjuda forskare och lärare stabila villkor, vilket troligtvis för med sig att antalet forskare måste minska med tiden på våra svenska lärosäten. För att verkligen sjösätta ett nytt system så efterfrågas ett utvecklat akademiskt ledarskap för att förbättra strategisk prioritering. Dessutom presenteras en förhoppning att genom ökat samarbete med andra parter skapa starka forsknings- och utbildningsmiljöer. Men Sven framhöll också behovet av att förtydliga forskningsfinansiärernas roller och ansvar, innebärande större samarbete och samordning av forskningsresurserna. Man föreslår också regeringen att utreda dagens forskningsrådsstruktur med målet att uppnå ett mer effektivt system för forskningsfinansiering.

Kommentatorer för detta avsnitt var Göran K Hansson, professor vid KI och ständig sekreterare för KVA, samt jag själv, i rollen som professor och rektor. Återigen så säger jag – äntligen! Äntligen tar vi eller tycks beredda att ta ett gemensamt ansvar för hela forskningssystemet i Sverige, med dess nödvändiga kopplingar till utbildning, samverkan och innovation

I sammanhanget är det roligt att notera och förmedla den vilja till samarbete för att gemensamt utveckla det svenska forskningssystemet, som jag själv erfarit under våren i samtal för SUHF:s räkning med flertalet forskningsfinansiärer, statliga såväl som privata.

Ett system där satsningar och utlysningar av olika slag från finansiärerna, idag företrätt av Vetenskapsrådet, diskuterades med tydlig koppling till vad som är lärosätenas roll, inte minst för långsiktighet och risktagande.  Vad behöver regeringen göra, vad gör finansiärerna, andra relevanta aktörer och inte minst lärosätena som måste äga frågor som gäller långsiktighet, attraktivitet och goda förutsättningar för lärare och forskare. Det är vi som rekryterar, anställer och ansvarar för personal.

Det finns nu också en ökad insikt i att vi tappar i konkurrens mot de mest framgångsrika forskningsnationerna. Det är allvarliga signaler för en liten kunskapsnation som Sverige som för samhällsutvecklingen och näringslivets utveckling och konkurrenskraft vilar på utbildning och forskning av högsta kvalitet. Vi tycks nu ense om att det svenska forskningssystemet är splittrat, består av väldigt många aktörer, gått mot allt större kortsiktighet och större otydlighet!

Det är en farlig utveckling om inte unga lovande forskare ser en attraktiv möjlighet att verka inom akademin eller om den mer etablerade forskaren och läraren inte kan verka för utbildning och forskning av högsta kvalitet, eller ett system som inte gynnar mobilitet eller tar till vara på alla krafter i ett jämställt system.

Men ett attraktivt karriärsystem, kanske ett ”äkta” tenure track system, måste vara konkurrensutsatt vid rekrytering och innebär dessutom att tjänstgöring måste kunna avslutas – alla kan inte bli professorer!  Det måste därmed också ske en utveckling som klargör att det kan vara både möjligt och attraktivt att gå vidare i andra karriärspår inom eller utom akademin.

Den andra viktiga delen, som handlar om att erbjuda forskare och lärare stabila villkor, innebär att vi som lärosäten tar ansvar för finansiering och långsiktiga villkor. Det är också otroligt viktigt att se forskning och utbildning i ett enda sammanhang – och inte som vi har utvecklat systemet i Sverige idag där vi på olika sätt skiljer forskning från utbildning! I stället att se forskningens betydelse för utbildningen och i lika hög grad utbildningens betydelse för forskningen.

Också vår forsknings- och utbildningsminister Helene Hellemark Knutsson gav sin syn, och därmed regeringens syn på vad som krävs för att utveckla systemet. Hon utvecklade vidare och förstärkte snarast den bild jag just presenterat, men hon satte också ord på vad som krävs för att systemet och inte minst lärosätena och dess ledningar ska få nödvändiga verktyg i sin hand. Den ena förändringen är en ökad basfinansiering till våra lärosäten – det vill säga en högre andel basanslag för forskning och utbildning på forskarnivå. Det andra som vi inom hela högskolesektorn har framfört via SUHF:s manifest är möjligheten att använda medel för utbildning och forskning samlat! Inte som nu, i princip, som två icke kommunicerande kärl! Också detta tog ministern upp värdet av, men hon betonade också för att rätt och effektivt utnyttja mer resurser och samlade resurser så krävs ett stort ansvarstagande bland landets lärosäten och dess rektorer för att faktiskt åstadkomma nödvändig förändring om ökade resurser ges.

Sammanfattningsvis, upprepade dagens moderator, Agneta Bladh, att slutorden fick bli ett gemensamt ansvar bland alla aktörer för utveckling av ett konkurrenskraftigt forskningssystem.

Se livesändning från seminariet här

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *