Östra riksdagshuset med vy från öster. Svenska flaggan och FN-flaggan vajar i vinden.

Forskningspropositionen: Ett första steg mot att ”reintegrera” forskning och utbildning

Debattillfällena inför kommande forskningsproposition duggar nu tätt! I onsdags var ett sådant tillfälle i Riksdagshuset där bland andra Helen Hellmark Knutsson, vår minister för högre utbildning och forskning, återigen deltog.

Inte förvånande så är det samma frågor som med lite olika ingångar debatteras om och om igen, men utifrån våra egna ställningstaganden vid olika tillfällen på Umeå universitet och utgående från vårt eget arbete så är det med tillfredsställelse jag ser en ökad tydlighet i hur fältet rör sig för vissa, som jag anser, centralt viktiga ställningstaganden.

Nu märks en mer samlad bild av att även om Sverige fortfarande är ett land som internationellt står sig starkt som forskningsnation så tappar vi position gentemot andra länder, såsom vårt grannland Danmark och Nederländerna, som från redan höga positioner fortsätter att röra sig uppåt. Hur mäter vi då framgång? Jag tror nog inte det kommer som en överraskning att det är bibliometriska jämförelser det handlar om, främst citeringar, vilket förstås i sig kan diskuteras. Vi är nog många som kan enas om vikten av att se vår verksamhet vid våra lärosäten, i vårt samhällsuppdrag, ur ett bredare perspektiv, men vi kan nog också enas om värdet i att vara ett land som betraktas som en stark forskningsnation och att vi vill se Umeå universitet som ett starkt forskningsuniversitet.

Men mycket glädjande, inte nytt, men som framträder allt tydligare är samstämmigheten i den mycket stora betydelsen av att högre utbildning och forskning måste gå hand i hand för Sveriges utveckling som en stark kunskapsnation, för att vi ska kunna ta del i lösningen av de stora samhällsutmaningarna, för att Sverige ska vara en stark innovationsnation, för utvecklingen av det samhälle som vi vill fortsätta att utveckla för demokrati, mänskliga rättigheter och ett samhälle som vi vill överlämna till kommande generationer. Inför kommande forskningspolitiska proposition så kan vi nu nog med säkerhet utgå ifrån att den kommer att innehålla inslag också av högre utbildning – kopplad till forskning och innovation – och inte minst viktigt så inbegrips i diskussionen hela utbildningslinjens betydelse!

Utbildningens och forskningens ömsesidiga beroende är ju något som vi själva jobbat för och haft som utgångspunkt i vår egen utveckling! Sverker Sörlin, som var en av presentatörerna, satte ner foten för att vi måste ”reintegrera” forskning och utbildning och att framtidens kunskapsmiljöer integrerar forskning, utbildning och samverkan, samt uppmanade politikerna till att byta perspektiv: ”Se statens budget för forskning och högre utbildning som en investering i en ansvarfull samhällsomställning”!

Några av de sammanfattande punkterna som Sverker lyfte som medicin för att nå en hälsosam utveckling var att ”Ge ett samlat anslag för utbildning, forskning och samverkan”, ”Öka samarbetet mellan forskningsmyndigheterna”, ”Bygg system för kvalitetsutveckling” och ”Ge universiteten stort självansvar – följ upp dem mångsidigt vart femte år! Men koppla inte utvärdering till finansiering”!

Jag kan inte nog understryka vikten av en utveckling som i alla fall delvis sammanfattas väl i Sverkers punkter! Det finns fler och de måste alla sättas i ett sammanhang – och det är just det som är av stor betydelse, att vi ser hur systemet hänger samman för att vi inte ska fortsätta på den mångåriga vägen mot ett alltmer fragmenterat och kortsiktigt system. Vi måste bland annat integrera forskning och utbildning i alla nödvändiga avseenden. Det gäller hur vi utvecklar förutsättningar i fråga om inte minst tjänster, karriärvägar, miljöer, jämställdhet, mångfald, mobilitet, digitalisering och internationalisering.

För att avsluta för stunden så väljer jag att lyfta punkten ”Bygg system för kvalitetsutveckling”. Riksdagen har nu beslutat om ett nytt kvalitetssystem för högre utbildning, som bygger på att lärosätena utvecklar sina egna kvalitetssystem. Styrkan i ett sådant system, om det utvecklas väl, är den inneboende drivkraften i att utföraren av högre utbildning utvecklar ett system för en kontinuerligt pågående kvalitetsutveckling. Förhoppningen är att detsamma kan hända för forskningens vidkommande. Inte minst intressant är, om jag nu återvänder till jämförelser med länder såsom Danmark, Nederländerna och Schweiz, så har dessa länder på fortsatt frammarsch som starka forskningsnationer utvecklat en stark kvalitetskultur. Detta ämne vill jag också gärna återkomma till för fortsatt diskussion, men hänvisar så länge till intressant läsning i den skrift som nu utgivits av SUHF, System för forskningsfinansiering & kvalitet – en internationell kunskapsöversikt, och som presenterades av Stephen Hwang vid seminariet i Riksdagshuset i veckan!

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *