Ledarskapets betydelse på agendan

Forskningsinfrastruktur var ämnet för ett seminarium på tisdag eftermiddag här i Visby. Vetenskapsrådet har tillsammans med tio lärosäten (de största universiteten, vilket förstås inkluderar Umeå universitet) under det gångna året tagit fram en första modell för hur vi ska hantera nationell infrastruktur.

Behoven är stora om vi som nation ska kunna konkurrera också i fortsättningen med förstklassig forskning. John Womersly, som besökte Almedalen enkom för detta symposium, uttryckte att infrastruktur är nyckeln till framgång och behövs på alla nivåer och för innovationsekosystemet. John Womersly är ordförande i European Strategy Forum on Research Infrastructures (ESFRI).

Den svenska modellen för nationell infrastruktur som börjar ta form ska utvidgas för att också omfatta svensk medverkan i internationell infrastruktur. Vi kommer i landet, både inom Vetenskapsrådet och på lärosätena, att stå inför många svåra avväganden framöver, inte minst kostnadsmässigt. Vetenskapsrådets budget för forskningsinfrastruktur har under de senaste 10 åren ökat från ca 500 miljoner kronor till drygt 1 200 miljoner kronor (exklusive European Spallation Source, ESS, som är under uppförande i Lund). Vad som också diskuterades på seminariet är intresset för tung forskningsinfrastruktur ur ett industriperspektiv och hur industrin kan medverka för en positiv utvecklingen – och som användare.

Under onsdagsförmiddagen besökte jag bland annat Cancerdagen, med Umeåengagemang, som innebar ett antal seminarier på Visby lasarett. Många, många seminarier har i år handlat om den stora betydelsen av samverkan. Ser vi till områden som läkemedelsutveckling och implementering av ny kunskap i vården, så framhålls inte förvånande forskningens betydelse och samarbetet mellan universitet, landsting och andra vårdgivare och näringslivet. Vad som kanske inte lika ofta lyfts i diskussionen är patientens roll för nyttiggörande av kunskap fram till nya innovationer i vården. Man delade åsikten om behovet av att med stor spridning över landet kunna erbjuda patienter att delta i kliniska studier. Man var enig om betydelsen av detta för att snabbt och effektivt nå ut med nya innovationer till patienterna och därmed implementera dem i vården. En annan viktig komponent som diskuterades för att stärka innovationssystemet är att ställa krav på att forskningen ges utrymme på klinikerna.

Under onsdagseftermiddagen gav Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) tre seminarier i rad. Det första bar titeln Leder produktivitetsavdraget till att högskolan tvingas ta bort undervisningen? Utgångspunkten för diskussionen var ett tänkt scenario där rutinmässiga och långtgående krav på produktivitetsökning i högskolan leder till att undervisningen succesivt helt bortrationaliseras. Frågan togs upp om den högre utbildningen kunde effektiviseras ytterligare, men den relevanta frågan är snarast vilken effekt neddragningar och effektivisering redan nu har på kvaliteten. Johan Alvfors, viceordförande Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), återvände med envishet till frågan som vi alla inklusive våra politiker måste ställa oss, det vill säga ”hur mycket är vi beredda att satsa på högre utbildning och forskning?”.

En annan mycket relevant fråga som ställdes i nästa seminarium var Tänk om utvärdering blir högskolans främsta uppgift? I dagsläget pågår flera utredningar som direkt eller indirekt kommer att påverka uppföljning, utvärdering och styrning av den svenska högskolan. Allt från universitetskanslerns nya kvalitetsutvärderingssystem till utredningen om ledningsfunktioner i högskolan, Vetenskapsrådets förslag till utvärdering av forskningskvalitet samt Vinnovas modell för att värdera samverkan. Dessutom diskuterades utvärdering av högskolans verksamhet in i minsta detalj och de långsiktiga effekterna av detta på styrning av och inom lärosätena.

Bo Rothstein, professor på Göteborgs universitet, inledde med en, i mitt tycke uppfriskande och provocerande diskussion, som vi känner igen från tidigare inlägg i debatten av Bo. Han menar att resultatet av utvärderingar inte har någon effekt, vilket i så fall kan leda till att inte optimalt fungerande enheter får fortsätta som ickefungerande enheter utan att åtgärder vidtas. Bo diskuterade skillnaden på svenska och amerikanska universitet, där de senare, menar han, har stor autonomi, men som blir straffade om de inte sköter sig. I Sverige, sa Bo vidare, har vi svaga ledningar och svaga kollegiala organ; kollegiala organ, som endast kan fungera i medvind. Han menar att det både behövs mycket starka ledare och starka kollegiala organ, där ledare kan fungera kraftfullt så länge de har kollegiets förtroende.

Att kollegiala organ har svårt att göra prioriteringar tas också upp i Kåre Bremers utredning om ledningsfunktioner i högskolan, som i delar presenterades vid seminariet. Ledningsutredningen tar också upp svårigheten att rekrytera akademiska ledare, inte minst prefekter, vilket är ett bekymmer.

Högskole- och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson, som också medverkade vid detta seminarium, har vid flera tillfällen betonat vikten av ett starkt ledarskap vid högskolan, i synnerhet om vi ska få effekt av eventuellt höjda basanslag i förening av behövda förändringar. Kanske kontrakt mellan regering och högskola kan vara ett gynnsamt verktyg? Man kan lugnt säga att ledarskapets roll och utvärderingars utformning och mängd, är ämnen som inte ännu är färdigdiskuterade!

Själv är jag övertygad om behovet av starkt (och klokt) ledarskap på alla nivåer och att detta inte är en motsättning mot styrkan i kollegialitet. Detta måste vara samverkande och integrerade funktioner, men med en tydlig rollfördelning, för en behövd utveckling av våra lärosäten i dess mångfacetterade och viktiga roll i dagens samhälle. Vidare delar jag uppfattningen att det finns en stor risk i om utvärderingar och kontroll får en alltför stort tyngd, som tar kraft och utrymme från vår egentliga uppgifter och som istället för hjälper, stjälper vår nödvändiga utveckling inom högskolan.

Frågan för SUHFs tredje seminarium under onsdagen löd: Högskolans samarbetspartners berättar – hur samverkar vi med hög kvalitet? Utgångspunkten för seminariet var betydelsen av samverkan – och samverkansformer – med olika parter från både offentlig och privat verksamhet med högskolan. Minister Helene Hellmark Knutssons statssekreterare Anders Lönn medverkade bland många andra. Anders Lönn menade att nyttiggörande måste adresseras i nästa forskningspolitiska proposition och att detta är ett område som har hög prioritet. Vikten av närheten mellan utbildning, forskning och innovation kommer förmodligen också på något sätt att lyftas i propositionen, vilket vore mer än välkommet, enligt min åsikt. I detta ligger samverkan i olika former som ett grundelement. Dessutom glöms ofta utbildningens betydelse bort i innovationsdiskussioner eller så är den dessvärre inte ens förstådd. Dessvärre lyfts alltför sällan också utbildningen stora betydelse för forskningen, medan ingen ifrågasätter forskningens stora betydelse för utbildningen.

Avslutningen för min del på årets Almedalsvecka, blev Region Västerbottens varumärkesseminarium Innovationer i regioner – att göra möjligheter av utmaningar, som under torsdagen fylldes av seminarier, mingel, diskussioner och glada möten. Det blev en väldig intressant dag med utgångspunkt från Västerbotten som innovationsregion, med många starka och positiva förtecken.

Presentationer och diskussioner fokuserades på Life Science området, där Anders Lönnberg, regeringens nationella samordnare för Life Science, inledde. Anders tog upp de olika komponenterna i ett innovationsekosystem som behöver samverka; med start i forskningens stora betydelse, både för näringslivets utveckling och nya viktiga innovationer för hälsoområdet, som för innovationer i sjukvården.

Mikael Wiberg, FOU-direktör vid Västerbottens läns landsting, diskuterade innebörden i begreppet ”universitetssjukvård” och att det behövs en vetenskaplig ledning genom hela systemet och att vetenskapligt meriterade personer måste uppmärksammas inom sjukvården. Hela konceptet forskning-utbildning-sjukvård måste verka integrerat. Vidare diskuterade Anders Sylvan, landstingsdirektör, betydelsen av nya innovationer i vården och Anna Pettersson, regiondirektör för Region Västerbotten presenterade Innovationsloopen, ett arbetssätt som ska stödja Västerbottens fortsatta utveckling som innovationsregion.

Flera konkreta projekt lyftes fram, inte minst Psykiatriprojektet som Emelie Erhardt, projektledare vid Philips healthcare, och Jennie Liling Ståhl, verksamhetsområdeschef, medicin, vid Västerbottens läns landsting, presenterade. De visade på ett mycket intressant samarbete kring vikten av lokalernas utformning för välbefinnande för patienter och personal, samt läkningen för de förra. Thomas Molén, strateg för vård på distans på Västerbottens läns landsting diskuterade hur långt, och det är långt, vi har kommit inom e-hälso-området i Västerbotten! Men än återstår mer att göra!

Själv deltog jag i paneldiskussion och vi var flera som med glädje kunde konstatera att det starka samarbetet och konkretiseringen av detta, på flera olika punkter, under det senaste året har nått en ny nivå. Tankar och viljan om den fortsatta gemensamma utvecklingen saknas inte!

Trots alla intressanta seminarier och möten så betyder Almedalsveckan också en ständig känsla av att missa ett och annat. Ett seminarium som jag gärna deltagit i men som krockade med ovan nämnda var ”Från löften till beslut – så blir akademin jämställd” där förutom minister Helene Hellmark Knutsson också docent Malin Rönnblom, verksam vid UCGS på Umeå universitet deltog. SUHF kommer att lägga upp en film från seminariet men för den som redan nu vill veta mer finns här en artikel i Universitetsläraren.

Universitetsläraren 2015-07-02: ”Manliga professorer inkvoterade”

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *