Med gemensamma krafter och med stor kunskap och insikt lägger vi grunden för framtiden

Svenska lärosäten för högre utbildning och forskning befinner sig i en intensiv, och på flera sätt kritisk och omtumlande utvecklingsperiod. Det är många väldigt viktiga diskussioner som för närvarande pågår och som är avgörande för Sveriges framtida kurs för att borga för hög kvalitet i forskningen och den högre utbildningen. Integrerat med utbildningen och forskningen utgör vi som lärosäte en viktig kugge i samhällets innovationssystem och kan tillsammans med andra parter i samhället, regionalt till globalt, vara en kraftfull drivkraft i samhällsutvecklingen.

Vi har en forskningspolitisk proposition framför oss och landets lärosäten har också som tidigare år inbjudits att inkomma med budgetunderlag till regeringen. Ett nytt kvalitetssäkringssystem för högre utbildning är på väg och kommer enligt uppgift upp i Riksdagen i slutet av februari. Eftersom en tänkt ny modell innebär att landets lärosäten måste utveckla sina egna kvalitetsutvärderingssystem så pågår arbetet för fullt ute i landet. Vi har på Umeå universitet redan kommit långt med att utarbeta vårt egna system.

En uppmärksammad diskussion om kvalitet i den högre utbildningen, som initierades av historieprofessorn Dick Harrison vid Lunds universitet (läs artikeln i Svenska Dagbladet), tog fart under januari. En del av Harrisons kritik länkar till resurstilldelningsmodellen för högre utbildning vid landets lärosäten. Vi har själva, till exempel i vårt underlag till den forskningspolitiska propositionen (länk till underlaget), fört fram behovet av att tillsätta en utredning för att utforma ett nytt system som vilar på kvalitetsincitament istället för att främja stordrift och största möjliga produktion. En väg att öka resurserna till högre utbildning är att ta bort produktivitetsavsdraget, som under många år urholkat resurserna och därmed underminerar arbetet med en hög kvalitet i utbildningen.

En annan viktig fråga som Harrison debatterade i sitt inlägg var att det svenska utbildningssystemet lider av att studentkårerna har alltför stor makt. Det är inte lätt att följa logiken i detta, då å ena sidan det är svårt att se vari denna otillbörliga makt ligger och å andra sidan så har jag under alla mina år inom akademin sett studenternas medverkan som klart kvalitetshöjande och en viktig del i vårt gemensamma utvecklingsarbete. Snarare bör vi i än högre grad se till att studenterna på ett effektivt och konkret sätt kan delta i verksamhetsutvecklingen.

När det gäller forskningen så har det av Vetenskapsrådet utarbetade förslaget (FOKUS) av ett nytt kvalitetsutvärderingssystem av forskningen, tillika nytt system för fördelning av resurser till forskningen, remissbehandlats. Umeå universitet avvisar som helhet FOKUS och är liksom många andra lärosäten starkt kritisk till förslaget av flera olika anledningar (läs universitetets remissvar). Förutom att FOKUS är ett mycket kostsamt system, så ser jag den stora faran med modellen i att transformera resultatet av ett gigantiskt peer review system till ett antal poäng som i sin tur transformeras till fördelning av forskningsanslaget till landets lärosäten. Vi riskerar att styra mot likformighet, istället för att främja mångfald och profilering över landets lärosäten. Och dessvärre kan en sådan sifferlek invagga oss i tron att detta leder till ökad transparens, men istället riskerar vi med ett sådant system att gå mot en likriktning som inte främjar tvärvetenskap eller ett långsiktigt strategiskt arbete där hög risk i forskningen måste ha ett rejält utrymme.

Dessutom remissbehandlas för närvarande den så kallade Ledningsutredningen, som Kåre Bremer svarat för, samtidigt som diskussion pågår om däri mycket centrala frågeställningar för högskolans framtid. Ytterligare en viktig regeringstillsatt utredning handlar om villkor och karriärvägar för unga forskare, leds av Ann Fust, förvaltningschef på Vetenskapsrådet, ska läggas fram inom någon månad.

Det är alltså väldigt mycket av stor vikt på gång inom sektorn, samtidigt som det finns en del mycket tydliga orosmoln. Ett av dessa rör forskningsinfrastruktur, där medel som fördelas av Vetenskapsrådet kraftigt har krympt på grund av Sveriges deltagande i internationella forskningsinfrastrukturer, som kraftigt fördyrats för landets räkning på grund av förändringar i valutakurser – till Sveriges nackdel! För att Sverige ska kunna inta en framträdande position som forskningsnation också framöver så är vi beroende av tillgång på avancerad forskningsinfrastruktur. Det gäller förstås också specifikt Umeå universitet, om vi ska utveckla vår internationella, men också regionala position, och vara ett attraktivt utbildnings- och forskningsuniversitet. Så även om vi nationellt under det senaste året haft ett mycket intressant och så långt vi kan överblick framgångsrikt samarbete mellan de största forskningsuniversiteten (till vilka Umeå universitet hör) och Vetenskapsrådet, för att tillsammans utveckla ett nationellt effektivt, tillgängligt och komplementärt infrastruktursystem av hög klass, så är och förblir finansieringsfrågan ett stort gemensamt orosmoln.

Under 2015 så ställdes vi dessutom inför en ny situation, som jag redan tagit upp tidigare, och som är ett resultat av de mycket stora flyktingströmmarna till bland annat Sverige från främst det härjade Syrien, men som också inbegriper nyanlända från andra delar av världen. Umeå universitet, liksom andra lärosäten i landet, arbetar nu bland annat med kompletteringsutbildningar, breddad rekrytering och breddad delaktighet, som ett led i att integrera flyktingar och andra nyanlända så snabbt och bra som möjligt i det svenska samhället. Detta bidrar också till en internationalisering på hemmaplan. Vi ser från vår sida arbetet som mycket viktigt både vad gäller vårt ansvarstagande, men också utifrån möjligheten att tillvarata människors erfarenheter och kompetens från andra del av världen. Rätt hanterat så ser vid detta som viktigt för att öka vår kvalitet i vårt arbete på Umeå universitet och samtidigt att så kraftfullt som möjligt bidra till ökad kvalitet och kompetens i olika samhällsfunktioner – regionalt och nationellt.

Ovanpå allt annat så skakas vi nu av höstens och den senaste tidens händelser på Karolinska institutet. Tillsatta utredningar måste nu ha sin gång och som Sten Heckscher, som ska leda den externa utredningen av Macchiarini-ärendet på Karolinska Institutet, säger så har han som mål att jobba så skyndsamt som möjligt, men att kvaliteten är viktigare än snabbheten. Givetvis är det som skett omskakande för landets lärosäten, för vår sektor i stort och för landet. Att detta skadar Sveriges rykte som forskningsnation och allmänhetens förtroende för forskare är oundvikligt, men förhoppningen är nu att den kommande processen vinner förtroende både nationellt och över världen.

Inget lärosäte i landet kan nu blunda för att undra hur våra egna säkerhetssystem ser ut när det gäller att upptäcka och förhindra forskningsfusk? Har vi på Umeå universitet ett ”vattentätt system”, som gör att vi kan säga att ingenting dylikt kan hända på vårt eget lärosäte? Nej, det vore förmätet av mig att lämna en hundraprocentig garanti för att inte oredlighet i forskningen – eller annan oredlighet – kan förekomma, men frågan återstår hur vi kan säkra att vi fångar upp misstänkta fall tillräckligt tidigt och effektivt, samt förstås att vi vid eventuell upptäckt har system för att hantera detta för att undvika stor skada. Vi har på Umeå universitet flera inbyggda kontrollsteg i vårt system, något som jag kommer att återkomma till. Bara som ett inspel till diskussionen så är en möjlighet att Sverige inför ett nationellt system för att hantera oredlighet i forskningen. Danmark har ett sådant system som går under beteckningen ”The Danish Committes on Scientific Dishonesty” (DCSD). Kanske skulle det vara fördelaktigt att ha en utomstående organisation som kan hantera misstänkta fall av forskningsfusk?

Men vad jag också vill ta upp till diskussion är förhoppningen att inte det inträffade ska utnyttjas som utgångspunkt för irrelevanta debatter, som på olika sätt kan försvåra det viktiga arbete vi gemensamt har framför oss för att utveckla inte bara vårt eget universitet utan också hela det svenska universitets- och högskolesystemet. Vill samtidigt kraftig understryka att jag med den kommentaren inte manar till tystnad! Tvärtom inbjuder jag till en livgivande och viktig diskussion i alla möjliga frågor av stor vikt för framtiden och inte minst till delaktighet i arbetet. Det är med gemensamma krafter, utgående från stor kunskap och insikt, vi kan använda den närmaste tiden till att lägga grunden för framtiden.

Det finns väldigt många frågeställningar att återkomma till med hänvisning till vad jag tagit upp ovan och allt det arbete som nu är på gång inom högskolesektorn, vilket jag och Anders Fällström, prorektor, kommer att återkomma till i kommande bloggar.

Med bästa hälsningar,

Lena Gustafsson

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *