Mer resurser till klassrummet – visst behövs det!

I senaste numret av SULF:s tidning, Universitetsläraren, kan vi ta del av en insändare från en av Umeå universitets studierektorer (http://www.sulf.se/Universitetslararen/Arkiv/2012/Nummer-6-12/Tjugo-och-ett-ansprakslost-tack/). Insändaren tar upp den mätning av kontakttid som universitetsstyrelsen beslutade om 2011. Huvudbudskapet tycks dels vara att universitetsledningen tror att utbildningskvalitet inte kan påverkas av ökade resurser, dels att universitetsledningen tycker att lärare och studierektorer är ”inkompetenta och oförmögna att planera undervisning” och att låg kontakttid är ”en effekt av lärares lättja och ovilja att bistå studenter i deras lärande”.

Det är inte utan att känna en viss sorg i hjärtat som jag tar del av denna insändare. Sorg över att en studierektor tycks tro att avståndet mellan lärare och universitetsledningen skulle vara så stort och sorg över att vi i just detta fall uppenbart inte nått ut till alla med tankarna bakom mätningen.

Universitetsledningen är ju ingen abstrakt grupp som befinner sig långt ifrån universitetets verksamhet. Tvärtom innehåller ledningen personer som, precis som prefekter, dekaner och studierektorer, parallellt med sina ledningsuppdrag både undervisar, handleder och forskar aktivt. Vi är alltså mer än väl medvetna om lärares och forskares villkor. Universitetsledningen, med rektor i spetsen, är dessutom nu inne på sin, inom loppet av ett år, andra runda av institutionsbesök, där både problem och möjligheter lyfts.

När det gäller den aktuella mätningen av kontakttid, så är den, såsom insändarskribenten mycket riktigt påpekar, något som beslutats av universitetsstyrelsen. Bakgrunden är dels, lokalt i Umeå, en skrivelse från Umeå studentkår om krav på ökad kontakttid vid humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna, dels den mycket aktiva debatt som förts över landet under lång tid.
De flesta tycks vara överens om att kontakttiden är för låg, dock utan att egentligen kunna precisera vad man menar med kontakttid. Det är också där en stor del av problemet ligger.

I en tid, när ny teknik, ny pedagogik och nya undervisningsmetoder växer fram som aldrig förr, när nät-, distans- och campusutbildning växer ihop och när föreläsningar, gruppövningar, seminarier, laborationer och praktik mer och mer går in i varandra, då är det inte längre så lätt att vara överens om vad kontakttid är – och det är också en av anledningarna till att universitetsledningen tillsammans med planeringsenheten och fakulternas utbildningsledare begränsat mätningen till ett ytterst litet antal kurser spridda över universitetet.
Skribenten tycks tro att bakgrunden till mätningen är att universitetsledningen vill få bättre kontroll över vad lärarna faktiskt ägnar sin tid åt. Inget kunde naturligtvis vara mer fel. Tvärtom handlar debatten i allmänhet och mätningen i synnerhet om hur och om vi ska kunna öka tiden lärarna kan ägna sig åt undervisning.  Både universitetsstyrelsen och såväl föregående som nuvarande universitetsledning har arbetat intensivt med att minska kostnaderna för stödverksamheten för att frigöra resurser till kärnverksamheten, dvs, när det gäller utbildning, mer resurser direkt ut i klassrummet. Umeå universitet tillhör också de lärosäten som har allra lägst andel ”gemensamma OH-kostnader”. Det är också därför uppdraget till fakulteterna i fjol, som skribenten mycket riktigt påpekar, var att ”öka kontakttiden med befintliga resurser”. Det betydde naturligtvis inte, som insändarskribenten tycks tro, att lärarna ska jobba mer på fritiden, utan att fakulteterna ska se över sin administration och övrig verksamhet så att mer resurser kan användas ”i klassrummet”.

Vid Umeå universitet finns ca 2 500 kurser. Den första mätning som gjordes strax före jul omfattade sju(!) av dessa, varav en på humfak och två vardera på övriga fakulteter. Denna mätning följs i dagarna upp med en enkät till universitetets studierektorer, där studierektor ska läsa av schemat för ett par kurser vid institutionen och fylla i hur många föreläsningstimmar, grupptimmar etc som schemalagts. Jag har själv fyllt i ett sådant formulär och det tog för mig för två kurser ungefär tio minuter. Det optimala hade naturligtvis varit om dessa uppgifter kunnat hämtas ur centrala system, så att varken lärare eller studierektorer hade behövt tillfrågas, men i väntan på att det nya bemanningsplanesystemet är igång kan jag ändå tycka att det är en relativt liten arbetsinsats som behövs om man betänker att syftet är just att underlätta vår (lärarnas) situation så att vi framöver i större utsträckning kan ägna oss åt det vi verkligen brinner för – undervisning.

Att det här med kontakttid är svårt och komplicerat kan vi nog alla vara överens om. Till skillnad från insändarskribenten tror jag det är viktigt att vi har en aktiv och god diskussion om hur vi kan öka den tid våra studenter får möjlighet att på ett eller annat sätt ha kontakt med sina lärare.

Om det är så – såsom studenterna hävdar i sin skrivelse och som många lärare och ledare också menar – att den tiden bör öka, då krävs förmodligen viss förändring i de sätt på vilka våra lärosäten arbetar idag, men för att kunna göra en sådan förändring och för att kunna diskutera på ett bra sätt, tycker jag det är en fördel om vi kan ha åtminstone ett någorlunda hyggligt underlag för vår diskussion. Eftersom det är så svårt att definiera vad vi menar med kontakttid, blir inte heller den mätning som nu görs ett optimalt och entydigt svar på hur det ser ut, men den ger i alla fall väsentligt mycket bättre möjlighet att jämföra olika utbildningar och utbildningsområden. Kanske är en kvart av studierektorns tid ändå väl investerade medel för att få en något bättre underbyggd diskussion både i universitetsstyrelsen, universitetsledningen och oss lärare och studenter emellan.

/Anders

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *