”Vårt språk” – igår, idag och i morgon

I Språklagen 2009 fastställs att det finns 5 nationella minoritetsspråk i Sverige: samiska, meänkieli, finska, jiddisch och romani chib. Förutom att det sedan länge finns utbildning i finska och samiska vid Umeå universitet har vi erbjudit kurser i meänkieli på akademisk nivå från och med hösten 2017. På sikt är målet att utveckla en ämneslärarutbildning. För att diskutera språkets utveckling och utmaningar genomförs ett symposium den 20 april med rubriken ”Meänkielis rumsliga och tematiska räckvidd – igår, idag, imorgon”.

Den etymologiska bakgrunden för ordet ”folk” i våra vanligaste västerländska språk går tillbaka på latinets populus och grekiskans plethos och har en grundbetydelse som helt enkelt avser ”mängd”. Om man är ett folk är man alltså många. Men i flera urfolksspråk är i stället ordet för ”folk” ofta detsamma som ordet för ”människa”. Det handlar alltså inte om att vara många utan om att vara en särskild kategori, till skillnad från andra kategorier som fisk, fågel, växtlighet eller gudom.

Språk och kultur är oupplösligt förknippade och det är en truism i språkvetenskapen att språket är avgörande för hur vi förhåller oss till oss själva och vår omvärld. Språket bestämmer hur vi beskriver släktskapssamband, geografiska företeelser, vardagsliv och andlighet. De stora språken idag hämtar sina beteckningar från de nationalstater där de kodifierades. Meänkieli betyder i stället ”vårt språk” och har ingen koppling till en särskild nation. Att välja benämningen ”vårt språk” är ett sätt att säga att jag och de som delar mitt språk har rätt att själva definiera vår verklighet. Det är en ideologisk markering som bygger på en språk-och kulturgemenskap bortom eller utöver nationella och geografiska gränser.

Min egen världsbild utgår från de språk jag behärskar väl, alltså svenska och engelska. Världen delas in på olika sätt i de språken och den indelningen avgör formerna och gränserna för hur man kan tala om olika frågor. Peter Høegs roman Fröken Smillas känsla för snö populariserade de här språkegenskaperna genom att göra de grönländska orden för olika typer av snö centrala i romanens intrig. I min undervisning brukar jag illustrera språkets makt över tanken genom att ställa upp en tabell över de ord vi använder för att beskriva rinnande vatten i svenska och engelska. Om man inte har tillgång till ett ord som motsvarar vårt svenska ”älv” då kan man inte göra skillnad mellan Donau och Ume-älven och om man inte har tillgång till ett ord som engelskans ”rill” kan man inte på ett enkelt sätt skilja mellan en porlande bäck i poesins värld och den kanske lite mindre tilltalande Sandbäcken som delar av vårt campus.

Jag behärskar inte meänkieli överhuvudtaget, tyvärr. Det jag vet är att språkets grammatik skiljer sig från de grammatiska system jag förstår och att ordförrådet bygger på en annan historia och inflytande från andra språk. Jag tänker att det borde finnas viktiga likheter mellan strävandena att som minoritetsspråkstalare kunna beskriva världen på ett sätt som känns riktigt och välbekant och strävandena att uppnå ett könsneutralt språk där vi ersätter ord som talman med talesperson och i vår universitetsvärld, den manliga formen dekanus med det mera neutrala ”dekan”, och där vi sedan länge har slutat dela upp lärarkåren i lärarinnor och lärare.

Det är en utmaning för ett språk som fortfarande befinner sig i en kodifieringsprocess att ta steget in i ett akademiskt sammanhang. Men det är också en utmaning för akademin att formulera nya typer av forskningsfrågor och utveckla nya former för utbildning för att ta vara på de insikter som förmedlas genom ett annat språk. Här finns något att vinna inom alla forsknings- och utbildningsområden, inte bara språk- och kulturämnena. Att meänkieli och andra minoritetsspråk finns och hålls levande på vårt campus och i vår verksamhet förändrar vår vanestyrda världsbild och berikar våra perspektiv.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *