Några tankar kring samverkan

Under de senaste veckorna hade jag anledning att fundera lite mer om samverkan. Samverkan har, lite slarvigt kan man tycka, kallats högskolans tredje uppgift men om man läser högskolelagen så kan man läsa följande i 1 kap. 2§:

Staten ska som huvudman anordna högskolor för
1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och
2. forskning och konstnärlig forskning samt utvecklingsarbete.

I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

Det är en intressant formulering eftersom den första målsättningen, utbildning på vetenskaplig grund, förutsätter den andra uppgiften forskningen. Även den ”tredje” uppgiften (som uppenbart inte har förtjänat numrering) förutsätter forskning, ett faktum som egentligen skapar tydliga hierarkier för universitetets uppdrag; Forskning är förutsättning för utbildning och samverkan. Att bedöma samverkansinsatser utan att samtidigt bedömer forskningens kvalitet – ett uppdrag som Vinnova har fått – känns därför rätt så meningslöst och platt. Det finns en överhängande risk att sådana uppdrag leder till vad Virgina Langum och Staffan I Lindberg nyligen har befarat i Göteborgs Posten, nämligen  att ”Det blir lika värdefullt att samverka mycket och göra dålig forskning tillgänglig, som att producera forskning av högsta kvalitet men samverka lite”.

Med detta sagt skulle jag ändå vilja slå ett slag för samverkan. Här om veckan fick jag delta i en AIMday om turism som Enheten för externa relationer (ER) hade ordnat tillsammans med en av mina geografikollegor. Konceptet innebär att externa parter bjuds in att ställa frågor till forskare. ER bjuder sedan in forskare att besvara dessa frågor under en timme. Det blev en bra dag där intressanta frågor ventilerades och nya kontakter skapades. Det intressanta i sammanhanget var att det uppstått nya möten också mellan forskarna, som för övrigt kom från tre av fyra fakulteter. Många deltagare uttryckte sin uppskattning för denna typ av kärnfulla och gränsöverskridande möten. Förhoppningsvis leder verksamheten också till nya spännande projekt, kanske inom ramen för företagsforskarskolan som är ett av våra verktyg för att främja samverkan mellan universitet och det omliggande samhället.

Några dagar senare fick jag delta i en workshop om regionala och lokala stödstrukturer för kunskapsbildning inom det sociala välfärdsområdet som hade organiserats inom ramen för ett så kallat FLEXIT-projekt.  Detta är Riksbankens jubileumsfonds stödform för att möjliggöra tillfällig mobilitet mellan akademi och andra arbetsgivare. I det aktuella fallet hade forskaren från epidemiologin valt att arbeta en tid på FoU-välfärd, en enhet på Region Västerbotten. Mötet som hade samlat deltagare från kommunala och regionala aktörer från Väster – och Norrbotten, var också ett forum för kreativt och gemensamt lärande.

Det är bara två exempel på hur samverkan kan sättas igång. Den gemensamma nämnaren för deltagarna vid båda möten var insikten att alla aktörer, innan- och utanför universitetet, har nytta av samverkan. Själv har jag påpekat vid flera tillfällen att samverkan berikar min forskning; samverkan gör det möjligt för mig som samhällsvetare att ställa relevanta frågor, att tolka resultat och dra rimliga slutsatser samt att kunna ge vettig utbildning. Visst, jag kan absolut förstå att möjligheten men också behovet att samverka skiljer sig mellan olika ämnesområden. Det jag däremot har svårt för är om samverkan sker isolerat utan koppling till våra huvuduppdrag, forskning och undervisning. Händer det har vi missat vad högskolelagen ålägger oss. Det ska vi försöka att undvika, för det innebär också att vi tar jobb ifrån dem som vi har utbildat och utbildning kommer att förbli vårt viktigaste sätt att se till att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

 

P.S. Det känns rätt så privilegierat att kunna diskutera utmaningar och möjligheter för samverkan när man samtidigt i media behöver läsa att den ungerska staten ska inskränka den akademiska friheten och tysta kollegor vid Central European University eftersom den står för liberala värden. Umeå universitet undertecknar därför en gemensam protestskrivelse av de svenska universitet som ingår i nätverket Scholars at Risk.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *