Nät- och flexutbildning. Receptarieprogrammet som exempel

Emellanåt blossar det upp debatter kring nät- eller flexutbildningar. Under våren har vi i lokala medier kunnat följa insändare, debattartiklar och reportage om bland annat nätinslag i vårdutbildningarna. Ibland låter man på mer eller mindre fint sätt insinuera att nätutbildningar eller inslag av nätundervisning skulle hålla betydligt lägre kvalitet än traditionell utbildning och vara ett sätt att spara pengar. Lokalt på Umeå universitet har jag under det senaste året ofta fått frågor om varför universitetsledningen valt att skära ned på nätutbildning och istället prioritera fyra andra områden.

Idag kom ett nytt kvalitetsutvärderingsbeslut från Högskoleverket. Den här gången gällde det statsvetenskap (och närliggande områden) och receptarie/farmaci. Umeå universitet var det enda lärosäte i landet där receptarieprogrammet och kandidatexamen i farmaci fick högsta omdömet: mycket hög kvalitet. Det är såklart alltid glädjande när våra utbildningar får det betyget, men att just receptarieprogrammet fick det och dessutom var ensamt i landet är extra roligt just därför att det är en helt igenom nätburen utbildning. Det visar att kvaliteten i en utbildning inte alls behöver ha med distributionsform att göra.

Alla som på ett eller annat sätt haft lite insyn i utvecklingen av receptarieprogrammet, inte minst vi som under olika perioder suttit nära budgetarbetet vid den teknisk-naturvetenskapliga fakulteten, vet att utvecklingen minsann inte varit gratis. Tvärtom skulle jag nog säga att en ganska ansenlig mängd utvecklingsmedel pumpats in. Ett stort och tungt arbete har också utförts av många, inte minst Martin Burman och Hanna Fick. Detta antyder också något jag vet att det finns många skilda åsikter om, men där jag själv känner mig ganska övertygad, nämligen att nätutbildning inte är billigare eller kräver mindre resurser än traditionell distribution. Snarare tvärtom. Min slutsats är därför att nätutbildning kan vara betydligt bättre än traditionell utbildning men det krävs då också både resurser och ett stort utvecklingsarbete (inklusive kunskap såklart). Det kräver förmodligen också en öppenhet och nyfikenhet och vilja att tänka om hos de lärare som är involverade i utbildningarna när de väl är utvecklade. Sedan ska man såklart komma ihåg att också de allra bästa utbildningar, vare sig det rör sig om nät- eller campusutbildningar, tillfälligvis kan få svackor. Det kan bero på alltifrån problem med teknik, speciella omständigheter hos en enskild lärare eller en väldigt speciell studentgrupp. Det är ju så mycket som ska fungera för att vår utbildning ska bli riktigt, riktigt bra.

I inledningen nämnde jag också att jag det senaste året ganska ofta mötts av frågan om varför den förra universitetsledningen var så positiv och satsade så stort på nätutbildning medan den nya bara verkar vilja skära ned på den. Hur ska lärare förhålla sig till det och hur ska man klara av så snabba svängningar? Först vill jag då säga att något tal om att lägga ned eller minska på en utbildning just för att den är nätburen har aldrig vare sig tänkts eller uttalats från vare sig mig eller någon annan i unviversitetsledningen. Tvärtom har det, i de få fall vi faktiskt engagerat oss i en specifik utbilding, handlat just om att vi velat se en utveckling av nätinslag och flexutbildning. När vi pratat minskning och omformning av vårt utbildningsutbud, så har det uteslutande handlat om kvalitet och om de fyra kriterier som vi gemensamt med fakultetsledningarna kommit fram till: internationalisering, avancerad nivå, samverkansinslag och forskningsanknytning.

Och ändå tycks frågan ha bitit sig fast: ”Varför motarbetar universitetsledningen nätburen utbildning?”. Jag har naturligtvis inget svar på den frågan eftersom det inte är så, utan kan bara spekulera i varför den ställs. Jag tror de allra flesta av oss kan vara överens om att vår nätutbildning håller väldigt skiftande kvalitet. Förmodligen mycket större spännvidd än våra traditionella kurser. Som vi fått bekräftat idag, kan nätutbildning hos oss hålla den allra högsta tänkbara kvalitet, men det finns också många kurser som nog faktiskt inte är de vi vill skryta med i första hand. Det är också så att i våra programutbildningar är andelen nätinslag, tyvärr, väsentligt lägre än bland de fristående kurserna.

I arbetet med att omforma vårt utbud, har universitetsledningen varit mycket tydlig med att fakulteterna måste – utifrån de fyra kriterierna – skaffa sina egna strategier. Vi ska naturligtvis inte bara behålla utbildningar som är på avancerad nivå, har stora internationaliseringsinslag, är mycket forskningsanknytna och dessutom har stora samverkansinslag. I så fall skulle vi snart inte ha mycket utbildning kvar. De flesta fakulteter har jobbat mycket mycket seriöst med detta. Jag tror att de ofta kommit fram till att en bredd och en mix är viktig att behålla, men att det också i många fall är viktigare att prioritera programutbildningar framför fristående kurser, ofta utbildningar på kandidat- eller masternivå framför utbildningar som leder till högskoleexamen. Och slutligen tror jag mig veta att de flesta fakulteter dessutom gjort en slags kvalitetsgenomgång. I detta arbete tror jag tyvärr att fristående kurser på nätet kommit sämre ut än kurser som på ett eller annat sätt ingår i progaramutbildningar. Men – och det är viktigt att komma ihåg – det har i sig naturligtvis inte något att göra med själva distributionsformen.

Kanske är det bara så att vår nätutbildning fått frodas och växa ganska fritt och att det då där blivit en större andel kurser som inte riktigt passar in i vårt huvudutbud. Den som tagit del av vårt nya visionsdokument, UmU2020, som nu ska ligga till grund för kommande verksamhetsplanering, har redan sett att ambitionen när det gäller flex- och nätutbildning fortfarande är mycket hög. Inte minst på grund av att denna distributionsform gynnar både en breddad rekrytering, fortbildning senare i livet och vårt regionala ansvar. Men, den fyller också en mycket viktig funktion för våra ”traditionella campusstudenter”.

Med detta vill jag bara säga att nät- och flexutbildning är ett för universitetsledningen mycket prioriterat område. Men kvalitet måste stå i centrum och utveckling kostar mycket pengar. Den som tror att man ska lägga över utbildningen på nätet för att spara resurser, den är i mina ögon helt fel ute och en sådan syn är mycket kortsiktig.

Glad sommar, Anders

7 Kommentarer
  1. Urban Karlsson says:

    Det finns flera svagheter i A Fällströms argumentation.

    Först det första: Som man ropar får man svar. I flertalet av de artiklar jag gått igenom om nätutbildning så har forskningen oftast utförts av de som varit aktiva inom nätutbildning eller till och med inom de kurser som utvärderas. Det finns med andra ord en bias avseende ”intressejäv”.

    För det andra: Vilka är kvalitetskriterierna, på vilka teoretiska och pedagogiska grunder är de fastställda? Som om de fanns oberoende kriterier. Om kunskap jämställs med information så är det självklart att också katekesinlärning får hög kvalitet. Högskoleverkets kriterier är långt ifrån oproblematiska. I vissa fall kan man fråga vad de egentligen mäter?

    För de tredje: Fällströms tes att distributionsformen är oberoende av innehållet klarar inte första bästa test mot verkligheten. Kan man utbilda en kirurg, tandläkare etc endast via nätet. Vill Fällström bli opererad av en kirurg som aldrig tidigare träffat en livs levande lärare, handledare eller patient, utan som bara utfört sin utbildning bakom en bildskärm? Om inte? Varför då? Distributionsformen spelar ju ingen roll. Då så, då är det väl bara att lägga sig under skalpellen.

    För det fjärde: All forskning inom lärande och pedagogik förutsätter att kunskap och lärande har en social dimension. Det är märkligt att universiteten på rektorsnivå under de senaste tio femton åren börjat att uppträda som analfabeter ifråga om vetenskaplig kunskap. Ledningarna bli snarare offer för konsultverksamhet. Vad Fällström och hans meningsfränder glömmer är att på föreläsningar kan spontana frågor uppstå som kan skapa ny kunskap i det förtätade sociala samspelet. Det visste redan Sokrates, så det är ingen nyhet. Hur många av oss lärare och forskare har inte hört hur doktorander just blivit inspirerade av forskning i mötet med engagerade föreläsare och levande seminarier. Dylika aspekter mäts inte i dessa utvärderingar.

    För de femte: I många utvärderingar av nätutbildning talar man om blended learning. Det är en kombination av både nät och face to face. Vilket helt säkert innehåller en rad fördelar. Detta är något att utveckla. Det är i själva verket en minoritet som förefaller vara av den åsikten att allt ska överföras till nätet och att alla föreläsningar och vanliga seminarier kan avskaffas. Men flertalet förefaller tvärt emot Fällström och hans meningsfränder, tala om blended learning. I det sammanhanget representerar Fällström en extrem åsikt som jag tror att resten av universitetet inte står bakom.

    För det sjätte: Varför vill så många studenter ha campustbildningar om de nu är sämre än nätutbildningar eller i vart fall inte bättre? Och varför finns överhuvudet taget de nuvarande universiteten kvar med alla sin lokaler om allt kan läggas över på nätet? Det är ju totalt ekonomiskt ansvarslöst att ha kvar allt detta om kvaliteten på nätutbildningar är lika bra eller bättre. Uppenbart spelar pengar en avgörande roll. Det sista som Fällström skriver blir ju direkt självmotsägande.

    För det sjunde: Vi som står och undervisar face to face, vi gör således ett onödigt arbete. Föreläsningar in real life har ju inget mervärde enligt Fällström. Det är ju bra att man får veta att man gör ett onödigt arbete jämfört med nätet.

    Det är ju intressant att Umeå universtet har en vice rektor som vill avskaffa det nuvarande universitetet och i förlängningen göra tusentals lärare och forskare arbetslösa. Vilket blir följden om allt läggs över till nätet. Och studenter som endast sitter vid en bildskärm och aldrig träffar en människa under hela sin utbildning. Att människor inte ska mötas längre är en anti-tes till de värdegrunder som fanns redan när de första universiteten skapades. Därför är Fällströms inlägg om universitetens nedmontering och hans föreställning om kunskapens och människans asocialitet en extrem och ganska sorglig läsning.

    Urban Karlsson

    Svara
    • Andreas Nilsson says:

      Blir något besvärad av att läsa Urbans kommentar då den vittnar om en oerhört bristande insikt om vad modern undervisning via nätet innebär och bidrar med. Det du syftar till verkar vara en modernare variant av Hermods. Självklart är det svårt att öva praktiska fördigheter såsom kirurgi via nätet men att det skulle vara omöjligt att kunna skapa förutsättningar för sociala aktiviteter som leder till lärande och utveckling är direkt felaktigt. Detta finns det många studier (och många studentkommentarer) som bekräftar.

      Svara
  2. Urban Karlsson says:

    Andreas Nilsson kommenterar ett inlägg han inte läst eller förstått. Jag talar om blended learning som värt att utveckla, det är nät kombinerat med face to face. Jag är inte emot webbaserade kurser. Däremot tog jag A Fällström på orden, det är hans inlägg jag argumenterar mot, som representerar en tämligen extrem syn, då den öppnar för att man kan lägga ned all utbildning via campus. Den faktiska forskningen på området ger den extrema nätvarianten ett tämligen svagt stöd, på tal om detta med att vara påläst.

    Svara
    • Anders Fällström says:

      Urban,
      jag föreslår att du först konstaterar att flex och blended learning är detsamma, därefter att du läser om mitt inlägg för att se att det är just blended learning universitetsledningen engagerat sig extra i. Därefter skulle jag föreslå att du sätter dig in i hur t.ex. våra nätbaserade vårdutbildningar, vår receptarieutbildning eller vår apotekarutbildning är upplagd, så tror jag du kan känna dig betydligt tryggare och lugnare inför framtiden.
      Har tämligen svårt att se var du hittar ”den extrema nätvarianten” som skulle göra tusentals lärare och forskare arbetslösa. Hör gärna av dig, så kan vi träffas och diskutera detta närmare./Anders

      Svara
    • Urban Karlsson says:

      Jag argumenterar inte mot detta, på det kan vi vara överens. Jag argumenterar bokstavligen på texten i ditt inlägg vilket är något annat än verkligheten bakom inlägget. Det är en diskurs som måste bemötas. Den har dessvärre fått en viss spridning inom universitetet.

      Svara
  3. Student master farmaci says:

    Jag tycker att masterprogrammet i farmaci/apotekarprogrammet är en rätt så extrem nätvariant då det enbart finns distans grupp.
    På receptarieprogrammet finns en Umeå grupp som studenter kan söka till, där träffas studenter-handledare eller lärare varje vecka på universitetet och pratar om studierna.

    Jag går från hösten 2011 masterprogrammet i farmaci. Det är periodvis ungefär fyra veckor i streck framför datorn och med läroboken, och sedan laborationsvecka.
    Då det är träffar på datorn vill inte studenter synas i bild på datorn. Inte heller vill alltid läraren synas i bild. Det man ser är en bild av en mikrofon som fladdrar då någon student pratar. Det behövs inte mycket lärartid för dessa möten.
    Det måste vara flertal studenter som sitter hemma framför datorn och tycker det är besvärligt och far illa av att man inte får träffas på riktigt.
    Jag tycker det är märkligt att Umeå universitet lägger allt på distans grupp på masterprogrammet i farmaci (3+2) och apotekarprogrammet, då det för flera studenter måste ge en dålig arbetsmiljö. Umeås pengar borde kunna gå till också en Umeå grupp för studenter i Umeå och närområdet.
    Ledningen på Umeå universitet och för dessa program har förmodligen heller aldrig själva provat att i så långa perioder sitta fysiskt isolerad framför datorn och med läroboken och man förväntas klara hårda och svåra studier. (Eftersom det är heltidsstudier och man kan behöva lägga ändå mer tid, så kan inte alla studenter också förväntas ha ett arbete vid sidan om, där man kan få vanlig social kontakt under dagen.)

    Att studera tycker jag brukar vara intressant, roligt och jobbigt. Men dessa studier på masterprogrammet i farmaci blir inte roliga då man så mycket ska sitta isolerad. Tjusningen med studierna tappas då så mycket läggs på distans, tycker jag.
    Det är rätt konstigt att vi studenter utbildas till ett område där vi ofta ska vara i kontakt med mycket människor och ofta människor med problem och sjukdomar. Ändå sitter vi så mycket vid datorn. Datorn är en plåtburk, och ingen riktig människa.
    Med distansstudier går också en del annat förlorat.
    Och vem vet, kanske kan Umeå universitet, med att lägga så mycket på distans, i förlängningen göra att Umeå universitet och Sverige tappar studenter som skulle kunnat bli duktiga forskare. Studenter som kunnat bidra till utvecklingen av samhället och medicinen.

    Svara
    • Student master farmaci says:

      Komplettering/förtydligande
      Det är olika hur mycket lärartid det är. Och studenterna kan delas upp i grupper för den lärartid som finns.

      Svara

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *