Om kompetensförsörjning och omlokaliseringen av myndigheter

Statens politik att flytta olika myndigheter från Stockholm har under senaste året rönt viss uppmärksamhet och ofta, tyvärr något oemotsagt kritik. Nyligen var det dags igen; Ardalan Shekarabi meddelade att flera myndigheter skulle lämna Stockholm och flyttas till Botkyrka, Göteborg, Malmö och några andra periferier. Som vanligt lyfte debattörer frågan huruvida detta skulle undergräva myndigheternas kompetensförsörjning och om sådana åtgärder verkligen kan rädda landsbygden. Det senare var tema för en radiointervju med Charlotta Melander, professor i nationalekonomi vid Högskolan i Jönköping, som jag lyssnade på. Visst, tyckte reportern, kunde man förstå att landsbygden behöver ha poliser och arbetsförmedlare men andra statliga myndigheter kunde väl inte göra någon nytta.

Tyvärr kom diskussionen aldrig mycket längre och stannade vid de kända argumenten. Kompetensförlusten vid en flytt, förorsakat dels av att anställda inte flyttade med , dels av att kompetent personal kanske var svårt att få tag i, var de främsta skäl att behålla myndigheterna centralt i Stockholm. Regeringens skäl för en utlokalisering har varit att det är viktigt med statens närvaro och legitimitet.

Det finns flera saker som jag kan tycka saknas i resonemanget. Redan begreppsvalet irriterar. ’Utlokalisering’ antyder att någonting flyttas från den plats det hör hemma. Det döljer däremot att det under många år har skett en smygcentralisering där flera statliga myndigheter har koncentrerad sin verksamhet till Stockholm även om kanske vissa funktioner har behållits i olika regional centra. Denna ’utlokalisering’ till Stockholm glöms dock ofta bort.

Det huvudsakliga argumentet för en omlokalisering av myndigheter är dock tillgången till kompetens. Det finns 53 000 forskarutbildade utanför Stockholms län jämfört med 25 000 inom länet. Därutöver kan det konstateras att mer än 70 procent av de personerna med längre eftergymnasial utbildning (>2 år) bor utanför Stockholms län. Ca 80 % av alla universitetsexamen utfärdas utanför Stockholms län. Mot denna bakgrund kan man undra varför just 20-30 % som råkar bo eller utbildas i Stockholms län är mest lämpade att utföra myndighetsarbeten? Bostadsmarknaden och pendlingsmöjligheter i Stockholm utgör effektiva barriärer som förhindrar att människor kan ta sig dit (i fall de skulle vilja, vilket inte alls är självklart). Mina egna erfarenheter med myndigheter i Stockholm ger dessutom upphov att tro att den ackumulerade kompetensen kanske inte är så stor, vilket inte förvånar med hänsyn till den stora konkurrensen om personal som många myndigheter tycks vara utsatta för inte minst från den privata sektorn.

På så vis handlar frågan om myndighetsomlokalisering inte om riket utanför Stockholm kan räddas med några statliga jobb. Frågan är snarare om Sverige har råd att avstå från all kompetens som finns utanför Stockholms län och som staten satsar mycket pengar på att utbilda?  Umeå universitet och Västerbotten spelar i detta sammanhang en viktig roll. När det gäller forskarutbildade ligger Västerbotten efter storstadslänen och Uppsala på plats fyra i landet med 4,3 % av landets alla forskarutbildade. Och när det gäller andelen examina som kräver studier längre än 2 år och som har utfärdats under de senaste 10 åren – 5,9% utfärdades i Västerbotten – står sig Västerbotten väl.

Med andra ord är länet väl förberett att ta emot nationella myndigheter och universitetet bidrar i alla högsta grad att tillhandahålla den nödvändiga kompetensen.

 

2 Kommentarer
  1. Michael Gentile says:

    Herr Prof. Dr. Müller,
    Jag håller med om den allmänna bilden som du målar upp, men det finns ytterligare dimensioner som du själv inte nämnt:
    1. Miljödimensionen – ”om”lokaliserade myndigheter skapar ökat resande mellan x och Stockholm, ceteris paribus;
    2. Att en omlokalisering till en mindre arbetsmarknad gör att det blir svårare för eventuella medföljande att få jobb i exempelvis Umeå. Det är inte andelen högskoleutbildade lokalt som är intressant i sammanhanget, utan LA-storleken överhuvudtaget, och där regerar Stockholm. Som jag ser det här så är inte problemet själva kompetensförsörjningen (det funkar säkert fint i både Gbg och Malmö) utan den djupa orättvisan som finns i att folk måste känna sig tvungna att säga upp sig från sina statliga jobb för att dessa utlokaliseras. Det betyder sälja huset, flytta barnen till en ny skola, etc. Att folk säger upp sig innebär dessutom en kompetensförlust i och med att erfarenhetskompetensen försvinner.
    Botkyrkafallet är intressant då det rör sig om renodlad symbolpolitik: ”staten ska synas här”. Ja, visst, staten syns, men rekryteringen blir från hela Storstockholm – eller rättare sagt så kommer de flesta inte att säga upp sig. Enda skillnaden är att folk kommer att drabbas av betydligt längre resor till jobbet, vilket försämrar deras livskvalitet påtagligt – och även arbetsinsatsen kan man tänka sig. Jag gissar att fler kommer att jobba hemifrån. Och miljömässigt är det dumt. De som bör i södra halvan av Storstockholm kommer för det mesta att välja bilen, för kollektivtrafiken kommer inte att anpassas efter en specifik utlokaliserad myndighet. Ett sammantaget högt pris att betala för symbolpolitiken.

    Svara
    • Dieter Müller says:

      Hej Michael,
      jag håller med dig att Botkyrkabeslutet är symbolpolitik (om än kanske ack så viktigt) men konstaterar samtidigt att det naturligtvis sker hela tiden att myndigheterna i Stockholm flyttar runt och inte minst till mer perifera lägen för att optimera hyreskostnader.
      När det gäller dina andra synpunkter är den rimliga slutsatsen av ditt resonemang att alla aktiviteter behöver centreras till en stad, nämligen Stockholm eftersom detta innebär ett minimum av resor och ett maximum av potentiella arbetstillfällen. Nu vet vi dock att många stockholmare tillbringar betydligt mer tid i bilen än invånare i medelstora städer och vi kan dessutom anta att vissa inte vill bo i Stockholm.
      När det gäller den potentiella kompetensförlust som flyttningar innebär tycker jag att vi inte behöver överdriva riskerna; många myndigheter i Stockholm tycks byta personal ganska frekvent och i alla fall utifrån mina egna erfarenheter är kompetensen bland de myndighetspersoner som jag har träffat på inget sätt extraordinär.
      Mitt huvudsakliga argument är dock ett annat – det behövs inte att människor flyttar till Göteborg, Malmö eller Luleå för att förse myndigheter där med kompetent arbetskraft. Den kompetensen finns nämligen redan på plats och på så vis är frågan om myndighetslokaliseringarna snarare än fråga om att optimera statens tillgång till kompetent arbetskraft och av den varan finns det mer utanför Stockholm än innanför.

      Svara

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *