Öppen vetenskap – på väg mot ett paradigmskifte?

Jag lyssnade i veckan på ett intressant seminarium om öppen vetenskap som anordnades av SUHF. Stora förändringar verkar vara på gång. De tyska universitetens vägran att underteckna ett avtal med Elsevier, och olika nya EU-policyer, är tecken i tiden för att dagens publicerings- och meriteringssystem är allt mer ifrågasatta. Statssekreteraren Karin Röding talade om ett förestående paradigmskifte och VR:s Sven Stafström om irreversibla processer som var på gång.

Det är naturligtvis lätt att hålla med om den grundläggande idén att göra vetenskapliga resultat i form av publikationer och forskningsdata öppet tillgängliga (hur tänkte man egentligen när forskningen inte blev allmänt tillgängligt?). Skenande kostnader för publicering och prenumerationer – där universitet får betala för att publicera och sedan betala igen för att läsa – är helt enkelt inte gångbart i längden. Även om många initiativ idag syftar till att ställa om till öppen vetenskap är det uppenbart svårt att gå från vision till handling.

I diskussionerna som dels rörde publicering, dels datatillgång, blev det tämligen snabbt tydligt att det återstår stora utmaningar. En fråga i sammanhanget rör meriteringen. Om den enskilde forskaren uppmanas till publicering i open access-tidskrifter innebär detta att även bedömare av ansökningar till anställningar och forskningsmedel måste vara medvetna om att tidskriften där forskningen är publicerad inte ska beaktas. Men hur åstadkommer man detta? Att VR arbetar på riktlinjer kring bedömning av forskning kommer nog inte att hjälpa hela vägen. Meriteringsvärdet av att publicera sig i renommerade tidskrifter är ingen svensk företeelse. Och även om EU-länderna tycks kunna enas om principer kring öppen vetenskap, är forskningen i ökande grad global – ett faktum seminariediskussionerna tyvärr missade. För den enskilde forskaren som eftersträvar en internationell karriär är europeiska särlösningar knepiga, även om man kan anta att nya vetenskapsnationer som Kina och Singapore står inför liknande problem.

En biblioteksjurist från Stockholms universitet lyfte lagliga aspekter kring open access. EU:s dataskyddsförordning kräver en striktare hantering av inte minst persondata, som är ett annat hett ämne när det gäller open access. Här finns det tydligen en målkonflikt mellan å ena sidan open access och å andra sidan krav på bevarad personlig integritet, som även behöver skötas genom ny lagstiftning för hantering av forskningsdata och etikprövning.

Det finns även andra axiomatiska påståenden som jag kan se som tveksamma. Så antas det att alla forskare är intresserade av redan existerande data som idag inte står till förfogande. Det antas också att återanvändning av data är ett effektivt och kvalitetshöjande förfaringssätt. Även om detta kan stämma i vissa sammanhang, är det inte alltid så. Det som bekymrar mig är att diskussionerna (även här) är styrda utifrån en norm som kan kopplas till de exakta vetenskaperna; diskussionerna präglas av en epistemologisk omedvetenhet och ibland ignorans. Att mycket av samhällsvetenskapliga och humanistiska data (men även vissa naturvetenskapliga och medicinska data) är starkt kontextuella är något som få tycks vara medvetna om. Återanvändandet av data utan att vara medveten om denna egenskap kan i själva verket sänka forskningskvaliteten.

På så vis kunde man lätt sympatisera med Peter Aronsson, Linnéuniversitet, som undrade vad som händer när man har löst de ”enkla” frågorna om teknik och juridik runt datalagringen som idag tar all uppmärksamhet – i slutändan handlar det ju om att använda data till att möta de stora samhällsutmaningarna. Hur lyckas man göra något meningsfullt med den i framtiden tillgängliga informationen? Att svara på denna fråga kräver en diskussion om hela forskningsprocessen och är i själva verket naturligtvis mycket viktigare än open access data och publicering.

Avslutningsvis kan man konstatera att det fanns en viss villrådighet i diskussionerna kring frågan hur man startar en revolution och genomför det förestående paradigmskiftet. Statssekreteraren passade på att hänvisa till lärosätenas ansvar. Och så klart åberopades den nyligen aviserade resursförstärkningen till universitet och högskolor som finansieringslösning för alla uppstående kostnader i detta sammanhang. Annars var staten en stark anhängare av övergången till öppen vetenskap. Fast en fråga som jag glömde att ställa till Karin Röding var när statens egna data från SCB, lantmäteri och andra myndigheter kommer att vara öppna och kostnadsfria för forskare…

 

2 Kommentarer
  1. Jonas Lidström says:

    Väl refererat.

    En undring apropå open access: Finns det några tankar från Umeå universitets sida om att i framtiden närma sig Kriterium-konsortiet, vilket syftar till att främja vetenskaplig bokutgivning enligt open access-principer?

    http://www.kriterium.se/site/about/

    Svara
    • Dieter Müller says:

      Just nu har Umeå universitet inga konkreta planer rörande Kriterium-konsortiet som i dagsläge huvudsakligen fokuserar böcker utgivna på svenska. Dessa utgör en relativt liten del av Umeå universitets publiceringar. Under 2016 registrerades sammanlagt 1510 författarfraktioner. Av dessa avser 9,7 böcker och 95,2 bokkapitel på andra språk än engelska, vilket då sannolikt är svenska. Personligen tror jag inte att vi framöver ser en ökande andel publikationer på svenska.

      Svara

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *