Inlägg

Interaktiva miljöer

Bild1Alldeles innan jul fattade universitetsstyrelsen beslut om placering och innehåll för Umeå universitets första interaktiva fokusmiljö. Historien bakom det beslutet är både lång och intressant och inget jag ska fokusera på här, men några få ord om historien kan ändå vara på sin plats, även om vi nu framförallt gläds åt att se framåt och fortsätta utvecklingen!

I december 2012 beslutade universitetsstyrelsen att universitetet skulle göra en inledande satsning om 72 mnkr på så kallade interaktiva miljöer. Det absolut viktigaste motivet och målet var och är att öka kvaliteten i den forskning och utbildning som bedrivs vid lärosätet. Att integrera utbildning och forskning och att studenter och forskare vid Umeå universitet med modern teknik på ett naturligt sätt möter experter och forskare från hela världen. Satsningen var tänkt att bli en inledning till något som på (mycket lång) sikt präglar samtliga miljöer vid universitetet. Inledningsvis är den uppdelad i två spår: styrelsen beslutade om att två miljöer skulle skapas som ”interaktiva lärmiljöer” och tre som ”interaktiva fokusmiljöer”. Det fanns två viktiga grundförutsättningar i satsningen: De miljöer som skapades skulle obönhörligen vara vardagsmiljöer och skulle i så stor utsträckning som möjligt samordnas med redan planerade renoveringar och ombyggnationer. Att det handlar om vardagsmiljöer betyder att det här inte är några flashiga uppvisningsmiljöer, miljöer dit man tar sin studentgrupp en gång under en kurs för att visa vilka möjligheter som finns och ”hur man skulle kunna bedriva utbildning” eller en miljö som enbart används för att emellanåt anordna event där forskare och företag träffas, minglar och imponeras av den senaste tekniken. Nej, bland det viktigaste är att det handlar om vårt vardagliga arbete, må vara utbildning, forskning, samverkan eller en blandning av alla eller delar av dessa.

Campus-20141027-DSC_7825Styrelsemötet blev ett av de stormigaste och mer högljudda jag bevistat. Argumenten var många både för och emot. Studentkårernas representanter var de som ivrigast stödde universitetsledningens förslag medan andra grupperingar var starkt negativa. Kanske berodde – jag vill åtminstone gärna tro det – det starka motståndet på att vi inte tillräckligt väl lyckades kommunicera att det handlade just om ”vardagsmijlöer” där forskaren och läraren fick större möjligheter att utveckla eller att göra det de sedan länge velat, men pga av rummets begränsningar inte kunnat, utan en misstanke om att det här var något som universitetsledningen tryckte på verksamheten uppifrån för att ha något att visa upp och skryta om. Oavsett vad orsakerna till motståndet var, så innebar det – trots att ett positivt beslut fattades – en viss fördröjning i det fortsatta arbetet. En förutsättning för att en så stor satsning ska bli bra är att det finns en samsyn på hur miljöerna ska utformas, hur de ska användas och, kanske viktigast av allt, en stark drivkraft hos enskilda lärare, forskare, institutioner och program.

I dag, två år senare, har vi kommit en bra bit på väg. De två lärmiljöerna som valdes ut var samhällsvetarhuset och humanisthuset. I samhällsvetarhuset ska samtliga lärosalar byggas om, något som görs i nära samarbete mellan Lisbeth Lundahls forskningsprojekt ”Rum för lärande”, enheten för universitetspedagogik och lärandestöd, lokalförsörjningsenheten, universitetsservice, samhällsvetenskapliga fakulteten och naturligtvis enskilda lärare och studenter. Huset är stort och den byggnad där flest studenter har sina utbildningar och där trycket på lärosalar är störst, något som betyder att ombyggnation bara kan göras under somrarna. Det kommer att pågå i ungefär sex år och hittills har alltså två somrar använts till ungefär en tredjedel av huset. Samhällsvetarhuset är en av de äldsta byggnaderna på campus, något som sätter gränser för vad som faktiskt går att göra. Till exempel hade man om möjligheten funnits, också här velat göra betydligt mer än vad som nu går åt de informella ytorna utanför lärosalarna. Ytor som i många fall är nog så viktiga för utbildningen som själva lärosalarna.

Vardagsrummet. Humanisthuset

Vardagsrummet. Humanisthuset

Humanisthuset har totalrenoverats och i samband med det gjordes den andra lärmiljön. Här har man på ett bättre sätt kunnat utnyttja ombyggnaden av hela huset och fått ett fantastiskt resultat där själva lärmiljön (definierad utifrån att den finansieras av projektet) och övrig ombyggnation verkligen samspelar. Från att ha varit ett hus dit väldigt få studenter som inte läser humaniora tog sig, är nu inte minst det s.k. ”vardagsrummet” överbefolkat av både lärare och studenter från hela universitetet. Här finns ett fantastiskt klimat för både studier och diskussioner. Den stora öppna ytan i kombination med de intilliggande välutrustade ”grupprummen” och den stora lärmiljösalen har verkligen blivit en succé såväl bland såväl studenter som lärare och forskare.

Även om den fysiska ombyggnationen nu alltså kommit en bit och många tycker det blivit fantastiskt, så återstår det kanske allra viktigaste och framförallt det svåraste. När det gäller lärmiljöerna handlar det om stödet till framförallt lärare, men också studenter. Det handlar till viss del om tekniskt stöd och utbildning, men ack så mycket mer om pedagogiskt stöd, vidareutbildning och modingivande! Ska det bli den vardagsmiljö vi önskar, vill det till att alla lärare törs, kan och vill utnyttja alla möjligheter som finns och där behövs mycket, väl avvägt och bra stöd där en del så sakteliga får prova sig fram, börja våga och se vad som faktiskt går att göra, medan andra (men en mindre del skulle jag tro) redan idag ligger långt fram och behöver mer av expertstöd. Här kommer pedagogiska utvecklare från Universitetspedagogik och lärandestöd att spela stor roll, men långsiktigt tror åtminstone jag att det allra bästa och viktigaste medlet är levande och livfulla pedagogiska diskussioner och samtal lärare emellan på varje institution.

Campus-20141030-DSC_7869Fokusmijöerna då? Här har det inte hunnit hända lika mycket som syns ännu, men under ytan har mycket skett. Sedan i våras har en grupp bestående av prefekter, forskare, hustekniker, studenter och andra från MIT-huset under ledning av arkitekt Ellen Skånberg gjort ett fantastiskt jobb. Utifrån informatiks, datavetenskaps, matematik och matematisk statistiks och UMIT research labs utbildnings- och forskningsverksamheter har man på ett konstruktivt, engagerande och inspirerande sätt enats om var den nya miljön ska placeras och vad dess andliga innehåll ska vara. Precis såsom tanken alltid varit. Det är forskare och lärare i verksamheten som styr innehållet i verksamheten. Men viktigt är det också att andra nivåer och personer hjälper till med att bidra till inspiration och kunskap som kan ge ytterligare höjd, visa på saker som den enskilde forskaren inte har möjlighet att vara insatt i. Att vara professor i matematik eller något annat ämne innebär som bekant inte att man är expert på allting annat här i världen också. Det senaste årets arbete kulminerade så nu i december då en av MIT-husets prefekter, Mikael Wiberg vid informatik, gjorde en strålande dragning i universitetsstyrelsen. En dragning som ledde till att det sista formella hindret (eller stödet om man så vill) var passerat och spaden nu kan sättas i jorden. Visst återstår fortfarande massor, men min förhoppning är att vi i december 2015 kan inviga en ny miljö som påverkar de flesta civilingenjörsutbildningar och utbildningar i informatik, datavetenskap och matematik, men framförallt – som huvudtanken ju var – knyter samman forskning och utbildning och även samarbeten med företag och organisationer för både forskare och studenter.

Intressant blir det också att följa de forskningsprojekt som leds av Lisbeth Lundahl (lärmiljöerna) och Patrik Svensson (fokusmiljöerna). Lisbeths forskargrupp följer nu studentgrupper där en del har sin utbildning i traditionella klassrum med ”traditionell pedagogik” och en del i de nya interaktiva lärmiljöerna. Att få ta del av de resultat man kommer fram till ska bli oerhört spännande och är säkert också det något jag kommer att återkomma till. Tilläggas bör också att hela satsningen på både lär- och fokusmiljöer löpande utvärderas av externa experter.

Campus-20141030-DSC_7877Vi har säkerligen mycket spännande och bra att se fram emot och jag lär säkert återkomma till våra miljöer också i detta forum. Två ytterligare fokusmiljöer ska placeras och innehållsbestämmas. Preliminärt en inom KBC (kemiskt-biologiskt centrum) och en vid den medicinska fakulteten och också om processerna kring dessa finns mycket att berätta, men för den här gången skulle jag vilja avsluta med Mikael Wibergs ord om MIT-miljön efter universitetsstyrelsemötet i december:

Miljön blir ett sätt att synliggöra och möjliggöra ökad integration mellan MIT-husets verksamheter och mellan utbildning och forskning. Det kommer att bli en mötesplats för projekt och gemensamma aktiviteter mellan universitet och omgivande samhälle. Vi ser oerhört positivt på denna satsning, säger Mikael Wiberg, prefekt vid institutionen för informatik vid Umeå universitet och ledamot i referensgruppen.

En god start på den nya terminen önskar jag nu er alla och så hoppas jag att så många som möjligt tar chansen både att undervisa i de nya lärmiljöerna och att flitigt besöka det nya humanisthuset!

Restauranghögskolan vid Umeå universitet

Det finns några dolda pärlor vid Umeå universitet. En del är dolda på ett lite speciellt sätt eftersom nästan alla känner till dem och tycker sig ha mycket god kunskap om dem. En sådan kan jag tänka mig att restauranghögskolan är. Jag skulle tro att så gott som alla hört talas om den, att väldigt många ätit den mest utsökta lunch eller middagen där och att alla tycker det är väldig trevligt med en sådan exotisk miljö vid campus. Vad förmodligen inte alla har särskilt god kunskap om är dock vilken typ av utbildning och annan verksamhet som bedrivs där, vilka framtidsplaner som finns eller vilket omstruktureringsarbete som gjorts under de senaste åren.

Förra veckan hade universitetsstyrelsen det stora nöjet inte bara att äta lunch vid Restauranghögskolan, utan också – vad viktigare var – få en mycket intressant och bra presentation av högskolans verksamhet och framtid. En verksamhet som är ett synnerligen gott exempel på något jag skrev om för ett par veckor sedan – fakultetsövergripande utbildningar. Studenterna vid restauranghögskolan läser åtminstone inom tre olika fakulteter. Kemi, historia, design och företagsekonomi är bara några exempel på vad de möter och brottas med. Samarbete med arkitekthögskolan är kanske inte heller det första man tänker på när man intar en delikat måltid här.

Restauranghögskolan har genomgått ett remarkabelt omstruktureringsarbete de senaste åren, varför jag tror man kan säga att den utbildning som idag ges är någonting tämligen annorlunda mot för hur det såg ut för några år sedan. Att det lyckats såväl och att man nu är inne på, som jag tror, helt rätt spår, beror inte minst på högskolans nya ledning med föreståndare Ute Walter i spetsen, men också på ett gediget förarbete av lärarhögskolans nuvarande vicerektor Jan Mannberg. Allt med starkt stöd från den samhällsvetenskapliga fakulteten, som är värdfakultet. Ett rejält kvalitetslyft har gjorts och än bättre blir det allteftersom de nya planerna implementeras.

Samtidigt finns, som så ofta med fakultetsövergripande utbildningar och lite speciellare typer av verksamhet, en hel del utmaningar. Forskningsöverbyggnaden skulle behöva bli betydligt större. Bristen på finansiering av doktorander och en väl fungerande forskarutbildning gör att denna så viktiga del ännu inte riktigt kommit igång. Lokalfrågor och grundutbildningsekonomi är de kanske mest akuta utmaningarna. Det är inte en slump att Restauranghögskolan är en mycket frekvent gäst i universitetets kursklassificeringskommitté och inte är det helt lätta ärenden att avgöra heller. Hur mycket är design? Hur mycket naturvetenskap? Restauranghšgskolan vid UmeŒ UniversitetHur mycket samhällskunskap eller humaniora? Ofta slutar det, åtminstone i mitt huvud, med ett konstaterande av hur märkligt vårt tilldelningssystem är. Ett klassificeringssystem som bygger på hur universitetsutbildning såg ut och bedrevs för många många decennier sedan. Den diskussionen och kursklassificeringskommitténs arbete är dock en fråga som tarvar ett eget blogginlägg.

Avslutningsvis skulle jag bara vilja tipsa alla som besöker eller är intresserade av restauranghögskolans mat och servering att också höra sig för om och ta reda på lite mer om den lite djupare verksamheten. Den är värd all heder och uppmärksamhet!

Vad händer med nätkurser och e-lärande?

Umeå universitets utbildningsutbud har förändrats ganska radikalt de senaste åren. Inte minst inom hum-samområdet har antalet studenter minskat rejält. Basutbildningar, som i princip andra aktörer skulle och kanske borde kunna ansvara för, har skurits ned, medan utbildningar på avancerad nivå har ökat. Det här har vi alla sett och hört ganska länge nu. En fråga som inte sällan dyker upp är vad som hänt med vårt stora engagemang inom nät- och distansutbildning. Har det helt försvunnit? Varför har vi skurit ned så mycket på det? Mitt svar har brukat vara att om det ärBild1 så att det skett en markant minskning på nätkurser, så kanske det hänger samman med att det framförallt var nätdistribuerade kurser som växte åren före 2010 väldigt snabbt både i antal kurser och antal studenter och att det i vissa fall kan ha fört med sig att kvaliteten inte alltid hängde med. När man nu tvingas plocka bort kurser, så har de därför kanske varit de som legat nära till hands att börja med. En del nätkurser kom kanske till i tron att det skulle vara billigare att utveckla och driva sådana. Min, och många andras, erfarenhet är dock, att det i många fall är mer kostsamt att utveckla riktigt bra nätkurser eller nätinslag för campuskurser.

Nu ser det dock ut som att minskningen av nätkurser inte alls varit särskilt dramatisk. Vårt totala kursutbud sedan 2010 har minskat med ungefär 6% medan våra nätkurser minskat med ungefär 7%. Vi har nu ett tjugotal färre nätkurser jämfört med 2010. Samtidigt har den genomsnittliga prestationsgraden (genomströmningen) på nätkurser ökat från 52% till 63%. Mycket glädjande!

Diagram

Bryter man ned det här på fakultetsnivå, så blir det dock mer dramatiskt och naturligtvis är det därifrån mycket av den diskussion som nu kanske finns kommer. TekNat har ökat antalet nätkurser med 27% samtidigt som samhällsvetenskapliga fakulteten har minskat antalet nätkurser med hela 41% sedan 2010. Medfak har minskat (6%) och humfak ökat (7%).

Men vad vill då Umeå universitet med nätkurser, blended learning, e-lärande, flexutbildningar, MOOCs och liknande fenomen. Vi vill naturligtvis mycket! Umeå universitet har en mycket lång tradition av distansutbildning och därmed av att utveckla och bedriva utbildning på andra sätt än traditionell campusutbildning. Det har handlat om allt från föreläsningsanteckningar, frågor- och svar och annat via fax till avancerat utvecklade kurser i t.ex. Second Life. Också idag pågår såklart massor av utveckling inom i princip alla områden av e-lärande.

Vad som dock saknas är en strategi för vad vi som universitet vill med e-lärandet. Ska vi göra satsningar, samordna resurser och utveckla stöd till de som utvecklar och driver e-utbildningar i någon form, så kan vi kanske inte springa på alla bollar samtidigt. Precis som med så mycket kring utveckling och framtidsstrategier vid universitetet, så tror inte jag på att en universitetsledning direkt sitter och pekar ut vilka områden vi ska satsa på eller exakt vilken väg vi ska gå. Att e-lärande är viktigt och är något vi ska fortsätta göra satsningar på råder det ingen tvekan om, men vi ska göra det klokt och på ett hållbart sätt. Med det som bakgrund tillsatte rektor i våras en arbetsgrupp med uppdrag att ta fram ett förslag till e-lärandestrategi för Umeå universitet. Gruppen leds av Katarina Winka (UPL) och består i övrigt av representanter från de tre studentkårerna, fakulteterna, meriterade- och excellenta lärare och Universitetspedagogik och lärandestöd. Gruppen ska till den 30 november ha kommit med ett förslag till strategi. Detta förslag ska sedan hanteras inom förvaltningen och universitetsledningen framförallt med avseende på ekonomiska, juridiska och tekniska frågor. Förhoppningen är att vi i god tid inför arbetet med budgeten för 2016 ska ha fattat beslut om en strategi och därmed också kan få en ordentlig skjuts genom ekonomisk stimulans.

Många kan tycka att vi snabbt borde ha hoppat på olika tåg och gjort rejäla satsningar. Dessa kan jag väl lugna med att vi naturligtvis är högst involverade i mycket av det allra senaste. Vi är inblandade i MOOC-utveckling tillsammans med andra universitet, vi för intensiva diskussioner om digital examination och har på det området precis i dagarna startat ett pilotförsök vid läkarutbildningen, men vad som är viktigt är att om vi ska göra något i större skala, så finns det några saker som är viktiga att komma ihåg. För det första: När vi gör något inom utbildningsområdet, så måste pedagogiken och ämnesinnehållet alltid komma i första hand och tekniken i andra (men helst väldigt tätt sammanknutna naturligtvis). Tekniken måste hjälpa och stödja pedagogiken och inte tvärtom. Däremot kan det ofta vara så att ny teknik får oss att tänka nytt också pedagogiskt, så det bör naturligtvis handla om en god symbios. Detta kräver dock ofta en hel del eftertanke och att genast hoppa på den senaste tekniken leder sällan till något riktigt bra för vår utbildnings kvalitet (annat än om det görs i mycket små försök naturligtvis). För det andra: det måste vara lärare, forskare och studenter som avgör vad som bäst gynnar utbildningen och vad som ger högst kvalitet i framtiden.

Med detta som utgångspunkt – utbildningens kvalitet och övertygelsen om att det är lärare, forskare och studenter som är bäst lämpade att avgöra – ser vi nu mycket fram emot resultatet från e-lärande-strategi-gruppen i november. Jag får säkerligen anledning att återkomma till detta ämne därefter, men innan dess blir det på det här området förmodligen också något inlägg om just digital examination, eftersom det är en av de frågor som kommer att diskuteras under utbildningsstrategiska rådets (USSR:s) internat i början av november.

En spännande nutid och framtid är det allt vi verkar i!

 

Studentkårer och doktorander

I många olika grupper, alltifrån de centrala strategiska råden till olika grupperingar på institutionsnivå finns våra studentkårer representerade. Ofta på ett alldeles ypperligt sätt.

I många av dessa grupper är det viktigt att erfarenheter och synpunkter från studenter från såväl grund- och avancerad- som forskarnivå kommer fram. Ganska ofta finns svårigheter med att få doktorandrepresentanter och inte alltför sällan tycker studentkårerna att studenter på grundnivå kan representera också doktoranderna. Jag tror inte det. I en del fall tror jag att detta kommer sig av att våra tre olika kårer inte riktigt kan komma övrens om vilken kår som ska stå för doktoranderepresentationen och vilka för studenter på grund- och avancerad nivå. Kanske vore det dags att diskutera om våra tre studentkårer skulle bilda en gemensam doktorandsektion som kunde representera universitetets doktorander.

/Anders