Inlägg

Miljöer för högre utbildning och forskning – Singapore

Singapore-20150928_DSC_2763Under veckan som gått har rektor Lena Gustafsson, vicerektor Marianne Sommarin och jag besökt Singapore och Japan. I Singapore hade vi ett mycket givande tredagarsbesök vid det universitet i världen som kanske utvecklats allra snabbast under de senaste åren: Nanyang Technological University (NTU), där rektor Bertil Andersson (UmU-alumn och tidigare LiU-rektor bl.a.) berättade om sin och universitetets filosofi och arbete bakom framgångarna och såklart tog emot oss på ett fantastiskt trevlig och bra sätt. Marianne och Lena är dessutom sedan många många år goda vänner med Bertil, så lite extra fokus blev det kanske ibland kring Life-science-området. NTU är idag rankat som det trettonde bästa universitetet i världen (QS-ranking).
Singapore-20150930_DSC_2900Vi har under dessa dagar fördjupat vårt sedan tidigare mycket goda samarbete och diskuterat hur vi ytterligare ska utveckla det, inte minst på doktorand- och forskarnivå. Vi kommer säkert att återkomma i flera bloggar och på andra sätt betydligt djupare och bredare om olika delar av det, men nu vill jag bara väldigt kort säga några ord om en av alla saker vi mötte. En sak som verkligen både imponerade och gjorde mig väldigt glad. Något som är slående är nämligen hur detta universitet, varande ett av världens främsta forskningsuniversitet, satsar minst lika mycket på utbildning som forskning och inte minst på samspelet och integrationen mellan utbildning och forskning. Det är ju precis såsom det ska vara och borde egentligen inte ha uppfattats som särskilt märkvärdigt eller som är något specifikt för NTU, utan snarare något som är rätt uttalat för de allra flesta riktigt stora och framgångsrika universiteten i världen, men, som vi tyvärr i Sverige har glidit allt längre och längre ifrån under senare decennier. Tyvärr är det alltför ofta man kan konstatera en stor klyfta mellan grundutbildning och forskning vid svenska universitet. Det tror jag, eller är helt övertygad om, beror  betydligt mer på det system vi har än de lärare och forskare som är aktiva vid våra lärosäten.

Ett intressant område, som för några år sedan skapade en väldig diskussion och debatt vid Umeå universitet, är rummens betydelse för högre utbildning och forskning. Efter mycket om och men beslutade universitetsstyrelsen för ett par år sedan i linje med universitetsledningens förslag att avsätta ca 70 miljoner kronor till att utveckla våra fysiska miljöer på campus. Det handlar främst om två saker.

Singapore-20150930_DSC_2905Det ena är att möjliggöra för våra forskare och lärare att få större möjlighet att använda just den pedagogik som passar bäst för aktuellt moment inom aktuellt område utan att hindras av det fysiska rummets utformning eller de tekniska hjälpmedel som finns till hands. Kort och gott, det är läraren och forskaren som ska avgöra vilken typ av pedagogik som bäst gynnar studenterna och inte de fysiska eller tekniska begränsningarna. För att det ska vara möjligt krävs en stor flexibilitet. Ibland, som vid vissa tillfällen i mitt eget ämne, kan en föreläsning i en vanlig hörsal vara det allra bästa, men desto oftare är det nog andra typer av pedagogik som bäst hjälper studenterna att utvecklas. Det kan handla om allt från flipped classroom, problembaserat lärande, grupphandledning till utomhuspedagogik. Helt beroende på ämne och aktuellt område. Det andra är att skapa miljöer där studenter, lärare, forskare och personer från andra delar av samhället på ett naturligt och bra sätt träffas och arbetar tillsammans.

Att se vad NTU gjort på detta område är både fantastiskt roligt och inspirerande, men på ett sätt också lite deprimerande. Deprimerande därför att det här är så självklart att man avsätter stora pengar för att investera både i lokaler (i precis ”samma tänk” som vi själva nu gör i vår, i jämförelse mycket mycket lilla, 70-miljonerssatsning) och i ny pedagogik. Singapore-20150930_DSC_2912Man kan inte annat än bli lite avundsjuk över att se en så fantastisk uppslutning inte bara från rektor och universitetsledningshåll, utan bland dekaner, fantastiska forskare från såväl life-science som humaniora och lärare inom olika ämnen. Förståelsen för utbildningens betydelse och för att allt som har med utbildning att göra inte kan ske på samma sätt som det gjort de senaste 100 åren är slående!

Dock blir man såklart allra mest både glad och väldigt inspirerad över att se att ett så framgångsrikt universitet som NTU tänker i precis samma banor som vi. Att de sedan har helt andra resurser till sitt förfogande får man såklart komma ihåg, men också vår lilla Singapore-20150929_DSC_2887satsning kan få stor betydelse om den sedan spiller över på framtida renoveringar och investeringar. Som grädden på moset, förstärktes  bilden av att vi är på rätt väg och att vad man gjort på NTU verkligen tilltalar studenterna ytterligare när vi talat med ett par studenter från Handelshögskolan vid Umeå universitet som just nu befinner sig i Singapore. De kommer säkert under vårterminen på olika sätt att dela med sig av sina erfarenheter, men kort uttryckt kan man nog säga att pedagogiken och rummets betydelse vid NTU gjort att de ”tvingas” studera betydligt mer, men också får betydligt mer ut av den tid de spenderar vid universitetet och av sina lärare!

Vi går trots allt mot en mycket ljus framtid vad gäller högre utbildning!

Indien – en lärosätessatsning

Indien-20141210-DSC_8127I september beslutade rektor att starta projektet ”En Lärosätessatsning på Indien”. Projektet kan sägas vara en konsekvens dels av den i juni fastställda internationaliseringsstrategin, dels av det faktum att Rupali Bhalerao, planeringsenheten, från och med januari 2014 är styrelseordförande för Nordiska centret i Indien, vilket också innebär att dess sekretariat nu är placerat vid Umeå universitet. Indienprojektet leds av Elin Ljungström, international office, och Rupali Bhalerao.

Syftet med projektet är att öka samarbeten med indiska lärosäten, företag och organisationer. Även om själva projektet formellt är ett utbildningsprojekt, så kommer det naturligtvis att handla om att spänna över allt från att öka student- och lärarmobiliteten och stimulera forskningsprojekt till praktik och fältstudier såväl för indier i Sverige som för svenskar i Indien.

I dagarna har projektets första delegationsresa ägt rum. Den första veckan deltog Elin Ljungström, Lennart Johansson (TekNats kansli) och Rupali Bhalerao i flera Indien-20141209-DSC_8081studentmässor och gjorde några lyckade universitetsbesök. I början av den här veckan anslöt Curt Löfgren (folkhälsa), Greg Neeley (psykologi), Per Nilsson (international office), Jessica Grahn-Bergström (kommunikationsenheten) och jag. Då har vi på dagtid besökt flera mycket intressanta universitet och institut och ägnat kvällarna åt alumnträffar arrangerade av Jessica. Ett mycket givande besök på svenska ambassaden och diskussioner med bl.a. ambassadör Harald Sandberg och Andreas Muranyi Scheutz från Tillväxtanalys har också genomförts. Ambassadens inställning och vilja att stödja och hjälpa till var för mig imponerande. Det gäller allt från Vinnovaprojekt (och andra finansiärer) och forsknings- och utvecklingssamarbeten med företag till studentaktiviteter. Vi var rörande överens om vikten av att om vi ska lyckas med långsiktiga samarbeten, så är nyckeln att alla inblandade parter ser vinster och fördelar med dem.

När det gäller lärosätesbesök under den gångna veckan, har jag själv deltagit i besök vid Indien-20141209-DSC_7999SRM i Chennai, Indian Institute of Management (IIM-B) och St Johns medical college i Bangalore och det fantastiska Manipal university i Manipal. Med St Johns har läkarprogrammet sedan flera år tillbaka ett, inte minst av studenterna, mycket uppskattat och såvitt jag förstår väl fungerande samarbete. Till alumnträffen i Bangalore hade vi, förutom våra indiska alumner, också bjudit in de svenska läkarstudenter som just nu läser på St Johns. En fröjd för själen var det att höra hur väl de trivs, vilka erfarenheter de fått och hur uppskattat utbytet är. Här gäller det nu att förlänga och kanske fördjupa och bredda samarbetet till också andra medfak-områden än läkarutbildningen. Viljan från St Johns är stor och inte minst våra studenter önskar inget hellre, då vistelsen vid St Johns tillför så mycket nya perspektiv till deras utbildning. Här gäller det nu nog främst att Umeå universitet visar samma engagemang som St Johns. St Johns imponerade stort på mig och det var inte bara vid ett tillfälle mina tankar flög iväg och jag önskade att jag hade varit yngre, varit läkarstudent och fått spendera en tid vid institutet.

Indien-20141210-DSC_8104

Det besök där jag nog spontant ser de största möjligheterna till ett brett och djupt samarbete är dock Manipal university. Det har ett vackert campus beläget i den lilla kuststaden Manipal, någon timmes bilresa norr om Mangalore på Indiens västkust. Universitet har, varande ett riktigt fullbreddsuniversitet, mycket gemensamt med Umeå universitet. Här, liksom vid övriga besök, delade vi upp oss i mindre grupper för att besöka institutioner och avdelningar utifrån våra olika intressen och bakgrunder. Inte minst Indien-20141211-DSC_8228Manipals arkitektutbildning gjorde ett stort intryck på mig. Den påminner i många drag om arkitektutbildningen i Umeå, med ungefär samma filosofi, vision och arbetssätt. Här borde det finnas goda möjligheter till ett fruktbart samarbete på många olika plan. Ett imponerande ”IKSU” finns här också. Besöket slutade med en diskussion med bl.a. delar av universitetsledningen, där vi var överens om att teckna ett allmänt samarbetsavtal som konkret inleds med studentutbyten så snart som möjligt, men också pekar ut vikten av fördjupade samarbeten såsom lärarutbyten, forskningssamarbeten, gemensamma utbildningar, praktikplatssamarbeten och mycket annat. Detta kan bli mycket bra! Överlag är det intressant och mycket glädjande att vi vid i princip alla lärosäten vi besökt sett ett mycket stort intresse för fördjupade samarbeten inom en mängd områden.

Kvällarna har som sagts ägnats åt alumnträffar. Ett mer systematiskt arbete med internationella alumner inleddes vid Umeå universitet först för ett par år sedan. Vi Indien-20141209-DSC_8087grundade då alumnföreningar i Shanghai och Peking, något som sedan följts av föreningar i Seoul och några europeiska städer. Jessica Bergström-Grahn är vår internationella alumnkoordinator som håller ihop det hela på ett mycket föredömligt sätt. Under den här resan har vi träffat indiska alumner i Chennai, Bangalore och Delhi. Det är alltid så givande att höra deras minnen från sin tid i Umeå, vad de sysslar med nu, deras ofta mycket stora vilja att på något sätt hjälpa till och ge något tillbaka till Umeå och Umeå universitet. De internationella alumnerna är naturligtvis viktiga för framtida studentrekrytering, men betydligt viktigare kommer de att vara som dörröppnare, kontaktförmedlare och samarbetspartners när det gäller allt ifrån praktik och examensarbetes-platser till forsknings- och utvecklingssamarbeten med både företag och lärosäten. Detta arbete är fortfarande i sin linda, men det är en mycket viktig del av vårt internationaliseringsarbete.

Indien-projektet är ett tvåårigt projekt. När det avslutas gäller det att allt som uppnåtts inom projektet arbetats in i ordinarie verksamhet så att det där kan utvecklas vidare. Projektet ska ses som en slags injektion till något mycket långsiktigt.

Min bild är att Indien i många fall kan vara ett betydligt svårare land än många andra att hitta rätt samarbetspartner i. Detta inte minst pga de stora kontraster som finns i landet och den enorma flora av lärosäten på alla tänkbara nivåer. Att då ha projektledarna Indien-20141209-DSC_8083Rupalis och Elins mångåriga erfarenheter av och kunskaper om Indien, deras kontaktnät inom akademi och samhälle i stort och inte minst deras brinnande engagemang och professionalitet sätter oss dock i en mycket bättre position än de flesta andra och gör att det finns näst intill oändliga möjligheter i vårt samarbete med Indien. Om det faktiskt ska bli något hållbart som verkligen tillför något ”på riktigt”, så gäller det dock att det finns ett genuint intresse och engagemang från institutioner och program och att man där börjar smida medan järnet är varmt. När vi nu kommer hem, kommer Curt, Lennart och Greg att kontakta områden som de under resan funnit borde kunna vara intresserade av samarbeten med de lärosäten vi besökt, men jag skulle vilja uppmana prefekter, programansvariga och enskilda forskare/lärare som har ett intresse av att starta, utöka eller fördjupa samarbeten med Indien att också själva skriva en rad, slå en signal eller på annat sätt kontakta Rupali Bhalerao eller Elin Ljungström. Jag är ganska övertygad om att de med stor glädje också skulle kunna besöka t.ex. studierektorsträffar, prefektträffar, personalmöten vid institutioner eller liknande. Just nu finns mycket goda möjligheter till stöd och hjälp och jag hoppas att så många som möjligt tar chansen att öka internationaliseringen och upptäcka ett fantastiskt land!

PS. Naturligtvis kommer det inom kort att skrivas en rapport med fakta och erfarenheter från besökta lärosäten. Den som vill veta mer om Nordiska Centret i Indien kan också med fördel gå in på deras hemsida eller kontakta Rupali.

 

 

Allvarligt problem för UmU, Umeå kommun och regionen – studentbostäder!

Studentrum-090902-DSC_9611En viktig varningsklocka för Västerbotten, Umeå och universitetet!

Förra veckan arrangerade Umeå universitet tillsammans med Akademiska hus, Länsstyrelsen och Umeå kommun en eftermiddag på temat studentbostäder. En bra dag med fullsatt sal på Sliperiet, Konstnärligt campus. Umeå kommun och Bostaden presenterade sina tankar, jag presenterade en enkätundersökning som gjorts bland våra studenter, Akademiska hus berättade om ett spännande arbete i Stockholm, Boverket om lättnader i regler och normer och ett Luleåföretag presenterade ett koncept om ”småor” som tagits fram tillsammans med civilingenjörsstudenter vid LTU. Dagen avslutades med en paneldebatt.

Bostadssituationen för studenter är riktigt illa i Umeå just nu och inte är den bättre för gästforskare. 20% av våra studenter har övervägt att avbryta sina studier pga bostadsproblematik. Särskilt tydligt är det inte minst på läkarutbildningen. Hur många av de som blivit antagna i första urvalet, men sedan inte kommer, gör det på grund av att det inte går att hitta bostad vet vi inte, men vad vi säkert vet är att vi inte längre ser ut att kunna ta emot utbytesstudenter och andra internationella studenter i den takt vi så väl behöver eftersom den bostadsgaranti som behövs för denna grupp inte längre går att upprätthålla.
Studentrum-090902-DSC_9589

Oavsett hur attraktivt Umeå universitet skulle vara, så kan vi aldrig räkna med att studenter kommer om det inte finns någon stans att bo. Vi är ett av de allra mest riksrekryterande universiteten. Närmare 70% av våra studenter kommer inte från de fyra nordligaste länen och större delen kommer från storstadsregionerna i södra Sverige. Läser man vid Stockholms universitet, KI, KTH eller andra lärosäten i närheten av storstäderna, finns en mycket större möjlighet att bo i närliggande kommuner. Kollektivtrafiken, möjligheten att bo hemma och andra lösningar som är omöjliga här existerar, även om det naturligtvis är långt ifrån optimalt.

För Umeå universitet har det här utvecklats till ett riktigt allvarligt problem. Inte minst den så välbehövda internationaliseringen blir högst lidande. Det är ett område som utvecklats relativt bra de senaste 3-4 åren, men där vi fortfarande ligger en bra bit efter jämförbara universitet. Vi behöver verkligen växa inom det området, men utan bostäder låter det sig inte göras hur bra vi än jobbar med det vi faktiskt kan styra över.

Att det är allvarligt för Umeå universitet innebär också att det är något som Umeå kommun och regionen i stort borde ta som en väldigt viktig väckarklocka. Universitetet är en gigantisk magnet som drar unga människor från södra delarna av landet (och internationellt) till regionen. Att presumtiva studenter låter bli att komma hit eller nyblivna studenter avbryter sina studier för att vi inte kan erbjuda rimliga bostäder är högst oroande för kommun och region.

Allra värst är det naturligtvis för de unga människor som kommit in på sin drömutbildning, men som antingen tvingas tacka nej eller får en lång tid av sina studier fylld av oro över var de ska bo nästa månad. En del företrädare för olika delar av samhället brukar hävda att ”ja, men det är ju första terminen det är besvärligt. Nu kanske det har ökat till första året, men det löser sig ju alltid efter hand”. Att tala så är tämligen cyniskt och visar enligt mig på hur lite man förstår av högre utbildning. Steget från gymnasiet till universitetsstudier är ofta mycket stort. Den första tiden är också den kanske viktigaste för de flesta studenterna. Det är nu man måste komma in i sina studier, finna en ny studieteknik, hänga med från början eftersom det för det mesta går i ett rasande tempo i jämförelse med vad man är van vid. Att då ständigt behöva oroas för var man ska bo, behöva flytta från det ena provisoriska boendet till nästa och inte kunna ägna all den tid och koncentration man så väl behöver till studierna är faktiskt fruktansvärt både för den enskilda studenten och samhället i stort!

Vad som behövs är åtminstone två saker. För det första tror jag både kommun och fastighetsbolag behöver inse att det i många fall är skillnad på att bygga för studenter och för andra unga människor. Många studenter har en högst begränsad ekonomi och då hjälper det inte hur många mindre men dyrare lägenheter man bygger. Många har ingen möjlighet att bo där. Vad som behövs är diversitet. En del studenter vill naturligtvis ha lite dyrare lägenheter och klarar av att betala dem. Många inte. Det behövs nytänkande liknande de ”småor” som Lindbäcks bygg tagit fram i Luleå. Man kan tänka sig studentboenden där flera studenter delar rum, något som är dominerande internationellt. Det kanske framförallt passar våra internationella studenter. Studentkorridorer förkastas ofta idag, men också det är viktigt inte minst för våra internationella studenter. Överhuvudtaget tror jag att en stor blandning av olika typer av boenden är nödvändigt!

Det positiva med förra veckans arrangemang var att strålkastarljuset nu förhoppningsvis riktats mot bostadsproblematiken för studenter. Det finns, som jag upplever det, en vilja bland byggföretag, kommun och Länsstyrelse och kanske allra mest hos Akademiska hus, att ta tag i det här och jag tror att vi nu kan påbörja ett nytt kapitel med mer positiv utveckling. Vi har ett mycket gott diskussionsklimat med kommunledningen, länsstyrelsen och inte minst akademiska hus. Inser vi alla allvaret tror jag vi snart kan ha kommit en bra bit på väg!

MIT-huset-20131108-DSC_3021Jag avslutar med ett citat av en läkarstudent vid Umeå universitet:

”Att blir antagen var den lätta biten. Att mannen skulle hitta nytt jobb & barnet få förskoleplats likaså jämfört med hur svårt det var att hitta bostad. Att vi skulle flytta till Umeå hängde på om vi skulle få bostad. Värre än Stockholm som vi flyttade ifrån!”

Frågor för utbildningsrådet under 2012

Det var ett tag sedan senaste inlägget. Det beror nu inte på att ingenting händer i universitetsledningen, tvärtom, så har den senaste tiden varit fylld av arbete – inte minst med utvecklingsprogrammet (Umeå universitet 2020), budgetarbete, USE och mycket annat. Som jag skrev i föregående inlägg har vi nu, efter ett drygt års intensiva diskussioner och ordentligt arbete, nått ett första konkret delmål i arbetet med att ställa om vårt utbildningsutbud.

Universitetsstyrelsen fattade beslut om de föreslagna kriterierna och jag skulle vara mycket förvånad om inte de allra flesta som deltagit i diskussionerna under året känner igen sig. Jag läste häromdagen igenom de förslag vi fick från fakultetsnämnderna för ett drygt halvår sedan, och även om formuleringarna är nya, så överensstämmer de nästan till fullo med vad fakulteterna (och därmed, får man hoppas, institutionerna) velat prioritera i framtiden.

Även om vi nu alltså nått ett viktigt delmål, så är det såklart samtidigt så att det är nu det verkliga arbetet påbörjas. Det är nu saker och ting ska konkretiseras i utveckling av nya – och nedläggning av en del gamla – kurser och program. Mycket av det arbetet måste ske på fakultets- och institutitonsnivå. Det utbildningsstrategiska rådet kommer såklart att följa arbetet noga, men vid gårdagens rådsmöte lyfte vi också frågan om vilka stora frågor vi har att jobba med under 2012.

Några frågor som lyftes igår och som ska diskuteras vidare och som nog kommer att hamna i 2012 års verksamhetsplan för rådet var följande (man ska då komma ihåg att vi också noga följer arbetet med internationalisering, samverkansinslag i utbildningarna, forskningsanknytning och den avancerade nivån):

  • Samarbeten över fakultets- och ämnesgränser och generiska färdigheter. Hur hittar vi metoder (ekonomiska eller andra) som premierar och sätter fart på arbetet med detta?
  • Nät-distans-flex och DEC-utbildningen. Vilket stöd behöver fakulteterna och hur får vi igång arbetet med kvalitetsarbetet inom detta?
  • Goda exempel. Rådet anser att en av dess viktigaste uppgifter är att sprida goda exempel mellan fakulteterna. Vi kommer därför att fortsätta och förhoppningsvis utöka vår seminarieverksamhet. I höst har vi anordnat seminarier kring t.ex. HSV-utvärderingarna, IKT-frågor och plagiatkontroll. Såvitt jag förstått mycket uppskattade seminarier.
  • Kvalitetsuppföljningar. Idag görs det kursutvärderingar, studiebarometrar, nybörjarenkäter och en mängd andra viktiga verksamheter för att ta reda på hur studenterna uppfattar våra utbildningar och på vilket sätt vi kan höja kvaliteten i dessa. Vi vet alla hur svårt sådant här är. Det blir för  mycket och det blir för lite, det blir för många återrapporteringar och det önskas mer återrapportering. Rådet har för avsikt att fortsätta under 2012, men också göra en nystart kring hela detta arbete och se det som ett paket. Också här gäller det att våga prioritera och göra saker som leder till förändringar och inte göra saker för att de ska göras. Här finns en mängd goda exempel både hos oss själva och vid andra lärosäten att inspireras av.
  • Uppdragsutbildning. Det här är kanske ett av de största arbeten som ligger framföra oss. Här har vi alla mycket att vinna, men vi måste hitta en organisation som både kan stödja externa parters möjlighet att hitta rätt hos oss och hjälpa våra egna institutioner att hitta ut på ett bra och rätt sätt. Det här är ett exempel där kanske det samverkansstrategiska rådet kommer att vara allra flitigast, men det kommer att ske i samarbete med utbildningsstrategiska rådet. Det är en av många frågor där vi behöver – och vill ha – samarbete mellan de olika råden.
  • Internationalisering. Även om internationalisering nu är ett av de fyra kriterierna och fakulteterna nu säkert sätter igång ett rejält arbete med detta, så är det ett område som jag tror alltid kommer att behöva ett starkt centralt stöd och en stark central sammanhållande funktion.

Nåväl, utbildningsstrategiska rådet kommer i januari att diskutera detta vidare och jag hoppas därefter kunna återkomma med en handlingsplan för 2012 och berätta om de största frågorna som kommer att dominera året. Sedan har vi såklart, som alltid, en mängd andra viktiga frågor att arbeta med. Inte minst HSV:s kvalitetsutvärderingar kommer såklart att också under 2012 uppta en hel del av vår tid.

Julen närmar sig och vi har nu äntligen också fått snö. Jag säger dock inte God jul ännu eftersom jag hoppas kunna återkomma med ett litet inlägg om lärarutbildningen och USE innan lugnet lägger sig över nejden.

/Anders

 

Snart är det 2013

Igår sammanträdde universitetsstyrelsen och de kriterier som vi jobbat med fastslogs. I 2013 års budget kommer därför omkring 135 miljoner kronor och från 2014 och framåt i storleksordningen 190 miljoner kronor av grundutbildningsbudgeten att fördelas utifrån de fyra kriterier vi nu pratat ganska länge om: internationalisering, avancerad nivå, forskningsanknytning och samverkansinslag i utbildningarna.

Varför då dessa kriterier? Jag ska återkomma till det i framtida bloggar, men framförallt handlar det om vad vi vill vara för slags universitet i framtiden och var vi har våra svagheter idag. När det gäller såväl andel disputerade lärare som in- och utresande studenter och andel utbildning på den avancerade nivån, halkar vi oroväckande efter övriga universitet i landet och ligger i vissa fall närmare de större högskolorna. Vi behöver stimulera dessa områden.

2013 – det låter långt bort. Vi vet ju dock alla hur trög materia utbildningsutbudet är och förstår därför att det snarare nu borde brinna i knutarna ute på fakulteterna. Om vi ska förändra de områden som nu är aktuella tror jag att inte minst fakulteter, men i vissa fall kanske också institutioner, behöver avsätta en del utvecklingsmedel i sina budgetar redan för 2012. Ska vi jobba med utveckling av t.ex. den avancerade nivån eller av internationalisering, så kommer det att behövas också ekonomiska satsningar. Det är dock viktigt att varje fakutet själv får bedöma på vilket sätt medel ska avsättas för att det ska ge så god verkan som möjligt inom sina utbildningar.

Att ramarna till fakulteterna nu minskar en aning pga takbeloppet till universitetet får naturligtvis inte medföra att medel för utveckling uteblir. Tvärtom. Det är nu vi verkligen måste utveckla våra utbildningar för att bli än mer attraktiva i framtiden.

Jag återkommer som sagt i kommande bloggar till de olika kriterierna och hur våra utbildningar kan utvecklas.
/Anders

Hur mycket har gjorts?

Idag har Per Nilsson och jag besökt ett framstående universitet utanför Seoul: Inha-universitetet. Det är ett fullbreddsuniversitet med allt från medicin med eget sjukhus och naturvetenskap till ekonomi (i synnerhet logistics management), samhällskunskap och humaniora, men tyngdpunkten just här ligger på teknikforskning och ingenjörs-utbildning. Det är ett av de två högst rankade sydkoreanska universiteteten inom teknikområdet. Inom den teknikvetenskapliga forskningen och inte minst inom ingenjörsutbildningen är internationalisering en självklarhet och ett högt uttalat prioriterat område. En stor del av studenterna reser ut och campus är fyllt av internationella ingenjörsstudenter.
Detta fick mig att tänka på en utvärdering som HSV gjorde av civilingenjörsutbildningarna i Sverige för fem år sedan (2009). Om Umeå universitet skrev HSV då bl.a:

Bedömargruppen anser att målet, 20 procent utresande studenter, kanske är realistiskt men är ganska lågt satt.Trots det, och att förutsättningarna att resa ut är goda, är det få studenter som utnyttjar möjligheten. Bedömargruppen anser att informationen om utlandsstudier är bra i och för sig, men att universitetet behöver arbeta mer aktivt för att den ska nå studenterna. Lärarutbyten tycks inte heller förekomma i någon större utsträckning, och bedömargruppen ser inte någon medvetenhet om det värdefulla för lärare att resa ut just som lärare.

Detta gällde specifikt civilingenjörsutbildningarna, men kan nog passa in på flera andra av våra utbildningar. Man kan fråga sig hur mycket som hänt på dessa fem år. På vissa områden väldigt mycket skulle jag säga. På andra nästan ingenting. Hur ska vi utbilda studenter som blir attraktiva både inom och utom landets gränser genom att ha erfarenhet från andra länder? Hur jobbar vi idag med att öka andelen ut- och inresande studenter? Hur lägger vi upp våra program så att vi underlättar för studenterna att göra en del av utbildningen vid ett utländskt universitet? Jag är övertygad om att det på  ganska många håll och kanter finns en hel del att ta tag i. Och detta måste göras snarast möjligt om vi inte ska tappa position.
/Anders

Inha universitetet, Incheon, Sydkorea

Inha universitetet, Incheon, Sydkorea

En femtedel internationella studenter

Medel till utbildning får vi till allra största del genom det statliga anslaget. I dagsläget sätter det ett tak på hur mycket vi kan växa. I framtiden minskar landets studentkullar vilket på ett annat sätt gör att vi inte kan växa.
Det finns två områden där vi, samtidigt som vi utvecklar vår ordinarie utbildning, kan satsa, utvecklas och har all möjlighet att växa oberoende av det statliga anslaget. Det är uppdragsutbildning och internationella avgiftsstudenter. När utgörs vår utbildning av en femtedel internationella (inte bara avgifts-) studenter och en tiondel uppdragsutbildning?
En alldeles ny skrift om internationell rekrytering finns för övrigt här