Inlägg

Uppdragsutbildning

I veckan fastställde rektor en ny handläggningsordning för uppdragsutbildning (https://www.aurora.umu.se/nyheter/2015/11/ny-handlaggningsordning-for-uppdragsutbildning/). Till veckan anordnar UPL ett SPA-seminarium för universitetets pedagogiskt ansvariga och så småningom lär säkert frågan dyka upp både på prefekt- och studierektorsträffar och andra sammankomster ute på fakulteterna.

Det här är förmodligen ett bra tillfälle för en nystart för uppdragsutbildningsengagemanget vid Umeå universitet. I statistiken kan det se ut som att vi har ganska stor uppdragsutbildning, men tar vi bort  polisutbildningen, Lärarhögskolan, skolledarutbildningen och en dryg handfull institutioner framförallt vid den samhällsvetenskapliga fakulteten, så är det tämligen knapert. Dessa institutioner (inte minst pedagogik, socialt arbete och juridiska institutionen) är dock viktiga exempel på hur framgångsrik uppdragsutbildning kan bedrivas och vad det kan betyda också för våra vanliga utbildningar.

Varför ska vi då ägna oss åt uppdragsutbildning? Vid samtal eller diskussioner om den här typen av utbildning är bland det första som åtminstone jag nästan alltid får höra saker som uppdragsutbildning inte är. Man säger ofta att den ska bedrivas så att den reguljära utbildningen inte påverkas negativt, att den ska bedrivas med full kostnadstäckning och att den ska följa samma kvalitetskrav som ordinarie utbildning. Det är ju inte så konstigt eftersom det är krav vi måste följa enligt förordningen, men det är ändå lite trist att så ofta börja i den lite mer negativa eller åtminstone inte särskilt utvecklingsinriktade änden. I bästa fall nämns sedan att uppdragsutbildning kan vara en del av vår samverkan med omgivande samhälle.

Jag skulle dock vilja slå ett slag för att våra samtal framöver till mycket större del utgår från hur mycket positivt uppdragsutbildning kan betyda för våra ordinarie utbildningar. Här finns det massor av saker att nämna. En given sak är förstås att uppdragsutbildning ger en institution eller ett program ett ofta helt överlägset sätt att diskutera med aCampus-20130523-DSC_0636vnämare och andra aktörer i samhället om vad de anser är viktigt ur deras perspektiv. Visst, vi har för det mesta externa representanter i våra programråd, utbildningskommittéer och fakultetsnämnder. Ofta försöker de där framföra sina synpunkter och de är både viktiga och oftast mycket kloka och bra, men jag är rädd att de i dessa sammanhang tyvärr alltför ofta drunknar i andra inlägg, åsikter och synpunkter. Kanske också att de externa representanterna i sådana grupperingar inte heller behöver känna att de både framför viktiga åsikter och samtidigt tvingas ta ett stort ansvar. Här finns naturligtvis också mycket att utveckla, men när det gäller uppdragsutbildning har vi mycket av detta helt gratis. Uppdragsgivaren, beställaren av en utbildning eller den som köper en av oss utbjuden utbildning, är såklart väldigt mån om att formulera vad företaget, myndigheten eller organisationen behöver just nu och långsiktigt. I en förhandling kring en uppdragsutbildning borde vi därför kunna få väldigt mycket skarpare förståelse för avnämarnas önskemål och behov. Därmed inte sagt att alla dessa ska in i våra reguljära utbildningar, men guldkornen och det som överensstämmer med vår syn på våra utbildningar, kan bli byggstenar till ännu bättre utbildningsprogram.

En annan positiv del av det hela är naturligtvis det ekonomiska. Inte minst nu när vi kämpar med ett utbildningsutbud som ligger långt över vårt takbelopp och vi inte kan få ersättning för all utbildning vi vill ge. Också här finns flera aspekter. Uppdragsutbildning kan inte minst i dessa tider när flera institutioner inte har det helt lätt med sin ekonomi och i värsta fall står inför övertalighetsprocesser, vara ett sätt att jämna ut intäkterna. När ordinarie utbildning går ner kan, i den bästa av världar, uppdragsutbildningen ta en större del och vice versa.

Kanske viktigare är dock möjligheten att låta uppdragsutbildning och ordinarie utbildning samspela kring utvecklingsarbete. En hygglig portfölj av uppdragsutbildningar ger ekonomiska resurser till utveckling av ordinarie utbildningar, lärares kompetensutveckling och kan – åtminstone inom en del områden – dessutom ge upphov till nya forskningsprojekt.

CampusVinter-20150207-DSC_9133Jag tror att det på många håll finns en oro för att det är väldigt krångligt och krävs väldigt mycket för att ge sig in i det här med uppdragsutbildningar. Det händer att institutioner får förfrågningar, men på grund av osäkerhet om vad man får och inte får göra inom uppdragsutbildning, inte törs ta på sig ett uppdrag. Bara i höst har det förekommit att institutioner tackat nej till miljonuppdrag då man  inte varit säker på vilka regler som gäller eller tolkat dem fel. Kan t.ex. uppdragsutbildningsstudenter sitta i samma sal och följa samma föreläsningar som ordinarie studenter? Kan vissa platser inom ett ordinarie program utlysas som uppdragsutbildning? Hur kan vi marknadsföra utbildningar vi vill ge som uppdragsutbildning? Hur vet vi vad som efterfrågas? Är det skillnad på skräddarsydda kurser och kurser inom ordinarie utbud?

En del institutioner har provat och gett några enstaka kurser över åren, men kanske aldrig riktigt fått till det flyt och den regelbundenhet som ofta behövs. När man pratar med personer och institutioner som gjort uppdragsutbildning till en mer eller mindre regelbunden del av verksamheten, så inser man dock att det inte alls behöver vara vare sig skrämmande, oroande eller innebära oöverstigliga utmaningar. Ett visst initialt arbete krävs naturligtvis, men framförallt goda kontakter med erfarna personer/institutioner och en bra stödorganisation som snabbt kan ge svar på frågor och funderingar.

Kanske är det därför vid vårt lärosäte just nu viktigast att vi tar ett litet krafttag för att:

  • Under våren vid prefekt- och studierektorsträffar och liknande bjuda in personer som kan berätta och ge goda tips och råd om uppdragsutbildning, något som kan bidra till en bättre allmän kunskap och inspiration
  • Skapa nätverk där institutioner kan mötas för att diskutera uppdragsutbildningsrelaterade frågor
  • Förstärka den stödorganisation som finns (kanske framförallt inom Externa relationer) för att ännu bättre kunna ge information, stöd och mer specialiserad kunskap dit man kan vända sig för att fråga hur man ska göra.

Själv är jag sannerligen ingen expert utan hyser väldigt rudimentära kunskaper om uppdragsutbildning, men jag är övertygad om att det är ett område vi bör förbättra oss på och attUmU-20151107_DSC_3490 det är något som verkligen – på många sätt – kan leda till en högre kvalitet för våra ordinarie utbildningar, kompetensutveckling för våra lärare och något mycket positivt för våra studenter. När vi nu har en alldeles färsk handläggningsordning bör vi alltså den som utgångspunkt för att den närmaste tiden kraftsamla lite kring detta!

Ett råd är alltså att ansvariga för prefekt-, studierektors-, programansvarig-, studieadministratörs- och andra träffar bjuder in personer att tala och ge goda exempel. Intet är så verkningsfullt som att sprida goda exempel!

/Anders

  1. Ni missar väl inte veckans USSR-seminarium om internationalisering med Gregory Neely, Fredrik Snellman och Peter Lindström: https://www.aurora.umu.se/utbildning-och-forskning/stod-till-utbildning/utbildningskvalitet/ussr-seminarium1/internationalisering-vid-umu/

Restauranghögskolan vid Umeå universitet

Det finns några dolda pärlor vid Umeå universitet. En del är dolda på ett lite speciellt sätt eftersom nästan alla känner till dem och tycker sig ha mycket god kunskap om dem. En sådan kan jag tänka mig att restauranghögskolan är. Jag skulle tro att så gott som alla hört talas om den, att väldigt många ätit den mest utsökta lunch eller middagen där och att alla tycker det är väldig trevligt med en sådan exotisk miljö vid campus. Vad förmodligen inte alla har särskilt god kunskap om är dock vilken typ av utbildning och annan verksamhet som bedrivs där, vilka framtidsplaner som finns eller vilket omstruktureringsarbete som gjorts under de senaste åren.

Förra veckan hade universitetsstyrelsen det stora nöjet inte bara att äta lunch vid Restauranghögskolan, utan också – vad viktigare var – få en mycket intressant och bra presentation av högskolans verksamhet och framtid. En verksamhet som är ett synnerligen gott exempel på något jag skrev om för ett par veckor sedan – fakultetsövergripande utbildningar. Studenterna vid restauranghögskolan läser åtminstone inom tre olika fakulteter. Kemi, historia, design och företagsekonomi är bara några exempel på vad de möter och brottas med. Samarbete med arkitekthögskolan är kanske inte heller det första man tänker på när man intar en delikat måltid här.

Restauranghögskolan har genomgått ett remarkabelt omstruktureringsarbete de senaste åren, varför jag tror man kan säga att den utbildning som idag ges är någonting tämligen annorlunda mot för hur det såg ut för några år sedan. Att det lyckats såväl och att man nu är inne på, som jag tror, helt rätt spår, beror inte minst på högskolans nya ledning med föreståndare Ute Walter i spetsen, men också på ett gediget förarbete av lärarhögskolans nuvarande vicerektor Jan Mannberg. Allt med starkt stöd från den samhällsvetenskapliga fakulteten, som är värdfakultet. Ett rejält kvalitetslyft har gjorts och än bättre blir det allteftersom de nya planerna implementeras.

Samtidigt finns, som så ofta med fakultetsövergripande utbildningar och lite speciellare typer av verksamhet, en hel del utmaningar. Forskningsöverbyggnaden skulle behöva bli betydligt större. Bristen på finansiering av doktorander och en väl fungerande forskarutbildning gör att denna så viktiga del ännu inte riktigt kommit igång. Lokalfrågor och grundutbildningsekonomi är de kanske mest akuta utmaningarna. Det är inte en slump att Restauranghögskolan är en mycket frekvent gäst i universitetets kursklassificeringskommitté och inte är det helt lätta ärenden att avgöra heller. Hur mycket är design? Hur mycket naturvetenskap? Restauranghšgskolan vid UmeŒ UniversitetHur mycket samhällskunskap eller humaniora? Ofta slutar det, åtminstone i mitt huvud, med ett konstaterande av hur märkligt vårt tilldelningssystem är. Ett klassificeringssystem som bygger på hur universitetsutbildning såg ut och bedrevs för många många decennier sedan. Den diskussionen och kursklassificeringskommitténs arbete är dock en fråga som tarvar ett eget blogginlägg.

Avslutningsvis skulle jag bara vilja tipsa alla som besöker eller är intresserade av restauranghögskolans mat och servering att också höra sig för om och ta reda på lite mer om den lite djupare verksamheten. Den är värd all heder och uppmärksamhet!

Den blomstertid nu kommer…

Graduation 2011 USBE

Graduation 2011 USBE

Examen och festligheter hör årstiden till och examensceremonierna duggar tätt. Den senaste veckan har jag haft förmånen att delta vid tre sådana.

Universitetets vårpromotion i Aula Nordica är en högtidlig tillställning där våra nya doktorer promoveras. Frackar och långkläningar, doktorshattar och lagerkransar. Allvar och glädje och en efterföljande fest där de nyblivna doktorerna också får möjlighet att knyta kontakter med representanter från näringsliv och myndigheter.

Till Designhögskolans ”Design talks” står företag som Nokia, Microsoft ,BMW, Atlas Copco och många andra i kö för att få träffa nyutexaminerade studenter. Stämningen är på topp. Det räcker att komma in genom dörrarna för att känna en härlig atmosfär med en blandning av industri, konstnärskollektiv och en fantastisk dynamik. Här föreläser några av världens främsta designers.

Handelshögskolan fyller Aula Nordica med över tusen personer till en högtidlig och glad examensceremoni där hundratals nya ekonomer får sina diplom. Framgångsrika alumner berättar om vad som hänt sedan de lämnade universitetet. Inspiration och glädje står i fokus!

Vad som är slående i alla dessa tre exempel är de internationella inslagen. Såväl doktorerna vid vårpromotionen, som studenterna vid både Designhögkskolan och Handelshögskolan kommer från världens alla hörn. När klass på klass av internationella studenter vid Handelshögskolan tågar in på Aula Nordicas scen är det också våra framtida ambassadörer världen över och personer som bidragit med att föra in nya perspektiv till vårt universitet som vi applåderar.

Jag tror examensceremonier är en viktig del i våra utbildningar och något vi bör bli bättre på. Nu vet jag att det med jämna rum funnits arbetsgrupper som sett över detta. Många gånger har det handlat om att skapa en gemensam ceremoni för hela universitetet, eller för dem som inte har någon programceremoni. Kanske är det att gapa över lite för mycket. Kanske skulle vi börja med att från central- och fakultetsnivå uppmuntra och stimulera enskilda program- eller högskolors ceremonier för att på sätt sprida goda exempel.

Framförallt handlar det här om ett av stegen i ”hela utbildningsprocessen” och vi ska naturligtvis se detta som en del i en helhet. Vi har precis påbörjat arbetet med detta. Från rekrytering, via mottagande, utbildningsperiod och examen till alumner (som sedan blir våra bästa rekryterare och därmed sluter cirkeln). Detta kommer att bli ett av höstens stora jobb där såväl fakulteter och institutioner som förvaltningsenheter kommer att blandas in.

Men, innan dess ska vi fortsätta att njuta av den glädje och inspiration våra studenter och doktorander bidrar med och önska alla nyblivna alumner lycka till i sina framtida gärningar. Några återkommer till oss och andra hoppas jag minns sin studietid med glädje och känner att de hos oss fått den allra bästa tänkbara bas att stå på när nya utmaningar väntar.

Glad Kristi himmelsfärdshelg,
Anders

 

Campus Skellefteå

Idag har delar av universitetsledningen med rektor i spetsen besökt Skellefteå kommun och campus Skellefteå för ett möte med kommunledning, personal på campus Skellefteå och ENS personal i Skellefteå. Jag önskar att så många som möjligt skulle få möjlighet att spendera en dag på detta sätt och se ett blomstrande campus och lyssna till människor fyllda av idéer och framtidstankar.

Skellefteå campus huserar ungefär 2000 studenter, vilket sannerligen inte är illa. Större delen av dessa läser vid Luleå tekniska universitet och jag tror att vi faktiskt har en del att lära av Luleå i detta avseende, men vi kan också göra väldigt mycket som är avsevärt bättre än det mesta som görs idag.

Campus Skellefteå är en ypperlig spelplan där vi på många olika sätt skulle kunna samarbeta både med LTU och – framförallt – ett blomstrande och i högsta grad samarbetsvilligt företagande samt en kommun fylld av idéer och vilja.
Till hösten startar i Skellefteå en ny utbildning som ges av Samhällsvetenskapliga fakulteten. Det är ett internationellt rekryterande program i Cross Media Interaction Design (CMID) som ges av institutionen för informatik och i starkt samarbete med det lokala näringslivet.

Jag tror att vi har väldigt mycket att göra kring våra två campus i Örnsköldsvik och Skellefteå. Idag är det tyvärr ofta så att man på institutionsnivå inte ser alla möjligheter dessa campus har att ge och ganska ofta tror jag det på institutioner och även fakulteter upplevs som ett nödvändigt ont att ge utbildningar utanför Umeå. Detta måste vi naturligtvis komma ifrån och vi måste lägga upp vårt utbildningsutbud så att vi verkligen utnyttjar dessa orters styrkor. Det är här CMID är ett sådant lysande exempel. Samarbete med företag som inte finns i Umeå gör att programmet har väldigt många sökande från hela landet och även internationellt. På samma sätt kan vi utnyttja andra styrkor i både Övik och Skellefteå.

Om vi också kring dessa campus försöker se en helhet i det vi sysslar med och inte, som tyvärr så ofta är fallet, driver någon lösryckt kurs här eller ett program som fungerar i ett par år där, då kommer vi att kunna skörda många framgångar.
Jag ska på olika sätt i samtal och diskussioner återkomma till campus Skellefteå och Övik och det kommer att bli viktiga samtalsämnen i alla vår tre centrala strategiska råd, ty det här är två viktiga platser i Umeå universitets framgång.

Tills vidare – ett stort tack till Skellefteå kommun, campus Skellefteå. Och till alla er som har, har haft eller funderar på att starta verksamhet (forskning, utbildning och samverkan) i Skellefteå eller Övik kan jag bara än en gång understryka att det verkligen kommer att löna sig. Bara man ser och gör det på rätt sätt!

Ta gärna en titt på campus Skellefteås hemsida: http://www.campus.skelleftea.se
/Anders

Omfördelning av resurser

Ända sedan vi strax efter sommaren började diskutera utbildningsutbud i allmänhet och takbeloppsproblematiken i synnerhet har det förekommit många olika idéer och argument för hur ramarna till fakulteterna ska skäras ned. En metod, som ganska ofta förs fram, skulle vara att minska ramarna proportionellt, så att alla fakulteter tar lika stort ansvar för den minskning som är nödvändig 2012. Det skulle vara rättvist och det skulle garantera att hela vårt breda universitet också fortsättningsvis kan vara ”lika brett”. ”Det skulle vara väldigt dramatiskt av universitetsledningen att gå in och göra stora omfördelningar mellan fakulteterna”, som någon uttryckte det.

Jag är dock ganska kallsinnig till ”rättviseargumentet” och hoppas att vi inte ska landa där när vi slutligen kommit fram till hur ramarna ska sättas. Vad många inte tänker på är nämligen att ganska ordentliga omfördelningar av resurser och HST mellan fakulteterna har skett i det tysta under ganska lång tid. Detta utan att någon tagit ett aktivt beslut eller att det finns en strategi bakom. Det är ett betydligt sämre sätt att omfördela resurser på tycker jag.

Diagrammen nedan visar vad som hänt med den ekonomiska tilldelningen inom grundutbildningen respektive antalet helårsstudenter, HST,  för varje fakultet den senaste tioårsperioden. Det första diagrammet visar ekonomiska ramar och det andra antalet HST (klicka på diagrammen så förstoras de). De beskriver vilken andel varje fakultet hade i början och slutet av det senaste decenniet.

Vi ser t ex att TekNat år 2000 hade 23 procent av alla HST, medan den fakulteten 2010 endast hade 18%. USE och humanistiska fakulteten har också minskat sina andelar medan Samfak och Medfak ökat andelarna.  Tittar vi på de ekonomiska ramarna, så skulle, om ”rättviseargumentet” hållit över de här åren, USE ha haft ytterligare 80 miljoner i tilldelning år 2010. TekNat skulle ha haft ytterligare 65 miljoner och Samfak och Medfak vardera borde fått mellan 70 och 80 miljoner mindre 2010. Vilken nivå anser vi vara ”rättvis” och den vi skulle utgå från om vi skulle skära proportionellt? 2001 eller 2010?

Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Vi har ett komplext och svårt arbete framför oss. Kortsiktigt för att sätta ramarna inför 2012 års budget och långsiktigt det ack så mycket viktigare och än komplexare arbetet med att formulera strategier för vårt långsiktiga utbildningsutbud.

Innan vi fortsätter med dessa tankeövningar hoppas jag dock att vi alla får njuta av en riktigt skön och glad påsk. En helg och som förhoppningsvis för alla innehåller stunder av avkoppling, kontemplation och energipåfyllnad. Själv ska jag nu genast kasta mig över boken ”Why beauty is truth – a history of symmetry” (finns också i kortversion som pod: http://itunes.apple.com/us/podcast/why-beauty-is-truth-a-short/id253689673) .

Glad påsk!

Pedagogisk meritering

”Ständigt står han i dialog med studenter och kolleger om undervisningens innehåll och upplägg, han är hela tiden öppen för nya initiativ och idéer och beredd att ompröva tidigare upplägg.” Så beskrivs Svante Norrhem i humanistiska fakultetens motivering till fakultetens pedagogiska pris 2011. Är det inte så vi önskar att vi alla som lärare kunde vara? Och är det inte en sådan inställning  både vi som enskilda lärare och institutioner, fakulteter och universitet som helhet måste sträva mot?

Våren närmar sig och därmed fakulteters och studentkårers utseende av pedagogiska pristagare. Att uppmärksamma och premiera goda pedagoger och lärare är mycket viktiga inslag i vår verksamhet. Det är tyvärr på alltför många instituioner och fakulteter som  utbildning och undervisning kommer i andra hand. Här har vi mycket att göra för att åstadkomma miljöer där gränserna mellan forskning, utbildning och samverkan suddas ut mer och mer. Miljöer, där det är en självklarhet för de mest framgångsrika forskarna att undervisa också på kurser på grundläggande nivå, och där det är en självklarhet att de allra bästa pedagogerna också deltar i forskningsprojekt eller samverkansprojekt med företag och myndigheter.

Att premiera och uppmärksamma duktiga pedagoger är något som diskuterats under många år. Jag tror de flesta fakulteter haft formuleringar kring detta på sina handlingsplaner under en följd av år, men nu äntligen känns det som att det börjar röra en del på sig. Humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna är kanske de som kommit längst. Om jag förstått det rätt, så har samfak sneglat på vad man gör vid t.ex. Lunds universitet (se här). Framförallt samfak i Lund, men även Tekniska högskolan där. Humfak diskuterar en annan modell.
Personligen är jag ganska inspirerad av varianter på Lunds tankar. Mycket förenklat och kort uttryckt kan man kanske säga att det är ett slags ”docent-spår” fast för den pedagogiska sidan. Det stimulerar pedagogisk utveckling, individen premieras, men jag tror också att en institution med många ”excellenta lärare” bör premieras. Här vet jag att det finns olika syn på om detta är rätt väg att gå. Definitivt har vi grunder för många goda diskussioner.

Dessa frågor, med utgångspunkt i samfaks arbete, kommer att diskuteras vid utbildningsstrategiska rådets nästa möte den 11 maj. Jag tycker det är viktigt att vi här hittar ett universitetsgemensamt system i stället för att varje fakultet bygger upp sitt eget. Jag tror också det är viktigare att vi någorlunda snart kan besluta om att införa någonting än att vi p.g.a. mindre oenigheter drar på frågan i ytterligare fem år.

Om ni känner starkt för dessa frågor, så passa på att diskutera med er fakultets representanter i utbidlningsstrategiska rådet innan den 11 maj! Eller kommentera här!

/Anders