Inlägg

Vad händer med nätkurser och e-lärande?

Umeå universitets utbildningsutbud har förändrats ganska radikalt de senaste åren. Inte minst inom hum-samområdet har antalet studenter minskat rejält. Basutbildningar, som i princip andra aktörer skulle och kanske borde kunna ansvara för, har skurits ned, medan utbildningar på avancerad nivå har ökat. Det här har vi alla sett och hört ganska länge nu. En fråga som inte sällan dyker upp är vad som hänt med vårt stora engagemang inom nät- och distansutbildning. Har det helt försvunnit? Varför har vi skurit ned så mycket på det? Mitt svar har brukat vara att om det ärBild1 så att det skett en markant minskning på nätkurser, så kanske det hänger samman med att det framförallt var nätdistribuerade kurser som växte åren före 2010 väldigt snabbt både i antal kurser och antal studenter och att det i vissa fall kan ha fört med sig att kvaliteten inte alltid hängde med. När man nu tvingas plocka bort kurser, så har de därför kanske varit de som legat nära till hands att börja med. En del nätkurser kom kanske till i tron att det skulle vara billigare att utveckla och driva sådana. Min, och många andras, erfarenhet är dock, att det i många fall är mer kostsamt att utveckla riktigt bra nätkurser eller nätinslag för campuskurser.

Nu ser det dock ut som att minskningen av nätkurser inte alls varit särskilt dramatisk. Vårt totala kursutbud sedan 2010 har minskat med ungefär 6% medan våra nätkurser minskat med ungefär 7%. Vi har nu ett tjugotal färre nätkurser jämfört med 2010. Samtidigt har den genomsnittliga prestationsgraden (genomströmningen) på nätkurser ökat från 52% till 63%. Mycket glädjande!

Diagram

Bryter man ned det här på fakultetsnivå, så blir det dock mer dramatiskt och naturligtvis är det därifrån mycket av den diskussion som nu kanske finns kommer. TekNat har ökat antalet nätkurser med 27% samtidigt som samhällsvetenskapliga fakulteten har minskat antalet nätkurser med hela 41% sedan 2010. Medfak har minskat (6%) och humfak ökat (7%).

Men vad vill då Umeå universitet med nätkurser, blended learning, e-lärande, flexutbildningar, MOOCs och liknande fenomen. Vi vill naturligtvis mycket! Umeå universitet har en mycket lång tradition av distansutbildning och därmed av att utveckla och bedriva utbildning på andra sätt än traditionell campusutbildning. Det har handlat om allt från föreläsningsanteckningar, frågor- och svar och annat via fax till avancerat utvecklade kurser i t.ex. Second Life. Också idag pågår såklart massor av utveckling inom i princip alla områden av e-lärande.

Vad som dock saknas är en strategi för vad vi som universitet vill med e-lärandet. Ska vi göra satsningar, samordna resurser och utveckla stöd till de som utvecklar och driver e-utbildningar i någon form, så kan vi kanske inte springa på alla bollar samtidigt. Precis som med så mycket kring utveckling och framtidsstrategier vid universitetet, så tror inte jag på att en universitetsledning direkt sitter och pekar ut vilka områden vi ska satsa på eller exakt vilken väg vi ska gå. Att e-lärande är viktigt och är något vi ska fortsätta göra satsningar på råder det ingen tvekan om, men vi ska göra det klokt och på ett hållbart sätt. Med det som bakgrund tillsatte rektor i våras en arbetsgrupp med uppdrag att ta fram ett förslag till e-lärandestrategi för Umeå universitet. Gruppen leds av Katarina Winka (UPL) och består i övrigt av representanter från de tre studentkårerna, fakulteterna, meriterade- och excellenta lärare och Universitetspedagogik och lärandestöd. Gruppen ska till den 30 november ha kommit med ett förslag till strategi. Detta förslag ska sedan hanteras inom förvaltningen och universitetsledningen framförallt med avseende på ekonomiska, juridiska och tekniska frågor. Förhoppningen är att vi i god tid inför arbetet med budgeten för 2016 ska ha fattat beslut om en strategi och därmed också kan få en ordentlig skjuts genom ekonomisk stimulans.

Många kan tycka att vi snabbt borde ha hoppat på olika tåg och gjort rejäla satsningar. Dessa kan jag väl lugna med att vi naturligtvis är högst involverade i mycket av det allra senaste. Vi är inblandade i MOOC-utveckling tillsammans med andra universitet, vi för intensiva diskussioner om digital examination och har på det området precis i dagarna startat ett pilotförsök vid läkarutbildningen, men vad som är viktigt är att om vi ska göra något i större skala, så finns det några saker som är viktiga att komma ihåg. För det första: När vi gör något inom utbildningsområdet, så måste pedagogiken och ämnesinnehållet alltid komma i första hand och tekniken i andra (men helst väldigt tätt sammanknutna naturligtvis). Tekniken måste hjälpa och stödja pedagogiken och inte tvärtom. Däremot kan det ofta vara så att ny teknik får oss att tänka nytt också pedagogiskt, så det bör naturligtvis handla om en god symbios. Detta kräver dock ofta en hel del eftertanke och att genast hoppa på den senaste tekniken leder sällan till något riktigt bra för vår utbildnings kvalitet (annat än om det görs i mycket små försök naturligtvis). För det andra: det måste vara lärare, forskare och studenter som avgör vad som bäst gynnar utbildningen och vad som ger högst kvalitet i framtiden.

Med detta som utgångspunkt – utbildningens kvalitet och övertygelsen om att det är lärare, forskare och studenter som är bäst lämpade att avgöra – ser vi nu mycket fram emot resultatet från e-lärande-strategi-gruppen i november. Jag får säkerligen anledning att återkomma till detta ämne därefter, men innan dess blir det på det här området förmodligen också något inlägg om just digital examination, eftersom det är en av de frågor som kommer att diskuteras under utbildningsstrategiska rådets (USSR:s) internat i början av november.

En spännande nutid och framtid är det allt vi verkar i!

 

Vad gör vi i stället? Satsar framåt!

Om bara några dagar kommer budgetpropositionen. Den kommer att innehålla en hel del nyheter vad gäller grundutbildningsfinansiering. Inga nya medel är att vänta, men däremot en hel del omfördelningar mellan olika lärosäten och olika områden inom lärosätena. Mycket av det vi sett ser ut att gå väl i linje med det vi vid vårt universitet jobbat med under det senaste året – och kanske kan det mesta sammanfattas med vad vi sagt i drygt ett år nu: ”mindre men bättre”.

Vid veckans chefs- och prefektträff berättades om en del förändringar som är på gång i medelstilldelningen för grundutbildningen lokalt inom universitetet. Detta hänger såklart ihop med vad vi har att förvänta oss av budgetpropositionen, men ännu viktigare är kanske att det hänger ihop med de diskussioner om vårt utbildningsutbud som vi haft under det gångna året . Vi vet att vi står inför en period då vi inte längre kommer att växa. Takbelopp och studentkullar sätter stopp för det. Det betyder tuffare tider på institutioner och fakulteter, men jag tycker det är viktigt att vi ser det på ett positivt sätt. Nu har vi en verklig chans (och piska) att göra nödvändiga förändringar i vårt utbud.

Vid chefs- och prefektträffen nämndes några exempel på förändringar i medelstilldelningen. Det kan handla om att fakulteter får en viss del (10–15%) av sin tilldelning utifrån hur ”duktiga” man är på t.ex. internationalisering, utbildning på avancerad nivå, samverkansinslag i utbildningarna och forskningsanknytning i utbildningarna. Något annat som aviserats från statsmakterna och som också med stor sannolikhet kommer att slå igenom lokalt, är s.k. ”inaktiva studenter”: Nedskärningar i tilldelning utifrån ett lärosätes andel studenter som registrerar sig på kurser men aldrig tar några poäng under året. Det här kan komma att drabba Umeå lite värre än andra lärosäten eftersom vi har en relativt stor volym på nät- och distanskurser.

Om det nu talas en hel del om omprioriteringar och neddragningar, så är det viktigt att komma ihåg att sådant inte är ekvivalent med stagnation i utvecklingsarbetet. Tvärtom är det nu kanske viktigare än någonsin att utveckla, förbättra och spetsa vårt utbildningsutbud. Men det kommer att kräva prioriteringar och strategiskt tänkande på alla nivåer. Ibland också riktigt svåra prioriteringar.

Ibland nås jag av frågor om vi nu inte längre ska satsa på nät- och distansutbildning. Inget kunde vara mer fel tycker jag. Vi är stora på detta område och vi ska naturligtvis utnyttja vår erfarenhet och vår storlek till att bli ännu bättre. Det är också så att vi inte på något enkelt sätt längre kan skilja på nät- och campusutbildning. Universitetsledningens inriktning är här solklar. Vi ska jobba mer och mer mot flexutbildning, där campus- och nätutbildning går i ett. Där stora delar av campusutbildningen distribueras via nätet, där man kan läsa samma utbildning i t.ex. Umeå, Skellefteå och Örnsköldsvik. Här krävs mycket utveckling och jobb, men vi har all chans i världen att lyckas väl.

Vi har som sagt idag en stor volym nät- och distans-kurser. En del av dessa är fantastiskt bra och tillhör de kurser eller utbildningar som har den allra högsta kvaliteten vid vårt lärosäte. Andra är betydligt sämre och håller en både teknisk och pedagogisk nivå som har mycket att önska. Budskapet är alltså inte att sluta utveckla nätkurser utan tvärtom; lägga ned det dåliga men verkligen satsa på och utveckla det som är eller kan bli riktigt bra. Och framförallt i tanken av flex! Vi ska vara tydliga med att skilja på själva utbildningarna och på distributionsformen.

Ett annat område där vi verkligen har chans att växa och där vi både kan och behöver ta marknadsandelar är uppdragsutbildningen. Idag är vi, bortsett från två ganska speciella (polis- och rektorsutbildningarna) inte särskilt duktiga på detta område, men där är vi i gott sällskap av väldigt många andra lärosäten. När först takbeloppet sätter tillväxtgränser och sedan studentkullarna går ner, får vi svårt att växa på vår ”huvudmarknad”. Däremot har vi världens chans att nu utveckla och börja erbjuda ett gott utbud av uppdragsutbildning. Fortbildning och livslångt lärande är här viktiga ord.

Så, även om det kan tyckas pratas mycket om neddragningar, så är det nu vi ska satsa framåt och spetsa vårt utbud. Nät, flex, avancerad nivå, internationalisering, forskningsanknytning och samverkansinslag i utbildningarna – där har vi mycket att jobba med och det är detta som – på en universitetsgemensam nivå – ska garantera en ljus och god framtid för Umeå universitet. Sedan är det naturligtvis viktigt att komma ihåg att ett stort strategiskt arbete vilar på dekaner och fakulteter. Inom en fakultet måste man också kunna erbjuda sådant som inte optimerar alla dessa kriterier samtidigt, men som kan vara grunden för att helheten ska bli bra!

Nu får vi se fram emot en spännande budgetproposition på tisdag. Till dess: Trevlig helg,

Anders

Oro för den avancerade nivån

Alldeles snart kommer läsårets nya studenter till våra olika campus liksom till nät- och distanskurser. Som de flesta säkert sett, så har vi också i år nytt rekord i antalet antagna studenter. Jag ska återkomma till detta i ett senare blogginlägg när vi sett hur många studenter som faktiskt påbörjar sina studier hos oss.

Något man redan nu med säkerhet kan konstatera är dock att vår avancerade nivå inte är någon framgångssaga. Vår utveckling har varit sämre än de lärosäten vi brukar jämföra oss med. Sedan Bolognareformen genomfördes och vi fick de första siffrorna för registrerade studenter på avancerad nivå har vi endast ökat antalet studenter med 32 procent. Stockholms universitet har under samma tidsperiod nästan fördubblat antalet studenter som läser på avancerad nivå, en ökning med 97 procent.

 

 

 

 

 

 

Med en svag avancerad nivå äventyrar vi såväl vår forskarutbildning som vår grundutbildning. Om kräftgången fortsätter och vi inte kan uppehålla avancerade kurser inom fler områden, kommer med stor sannolikhet många studenter inte längre att söka sig till Umeå universitet för att påbörja grundutbildning heller. Vi hamnar i en division tillsammans med mindre högskolor. En division där vi knappast vill spela.
Jag är övertygad om att just den avancerade nivån kommer att bli ett viktigt kriterium i den nya typen av ekonomisk fördelning till fakulteterna från och med 2013. Om detta återkommer jag också senare.

Helt klart är att ett stort arbete ligger framför oss. Universitetsledningen och utbildningsstrategiska rådet kommer att lägga stor vikt vid detta, men precis som med alla utbildningsfrågor är det ute på institutioner och fakulteter det betydelsefullaste arbetet utförs och det är därför viktigt att alla institutioner under hösten kommer igång med ett strategiskt arbete kring den avancerade nivån.

/Anders

 

Omfördelning av resurser

Ända sedan vi strax efter sommaren började diskutera utbildningsutbud i allmänhet och takbeloppsproblematiken i synnerhet har det förekommit många olika idéer och argument för hur ramarna till fakulteterna ska skäras ned. En metod, som ganska ofta förs fram, skulle vara att minska ramarna proportionellt, så att alla fakulteter tar lika stort ansvar för den minskning som är nödvändig 2012. Det skulle vara rättvist och det skulle garantera att hela vårt breda universitet också fortsättningsvis kan vara ”lika brett”. ”Det skulle vara väldigt dramatiskt av universitetsledningen att gå in och göra stora omfördelningar mellan fakulteterna”, som någon uttryckte det.

Jag är dock ganska kallsinnig till ”rättviseargumentet” och hoppas att vi inte ska landa där när vi slutligen kommit fram till hur ramarna ska sättas. Vad många inte tänker på är nämligen att ganska ordentliga omfördelningar av resurser och HST mellan fakulteterna har skett i det tysta under ganska lång tid. Detta utan att någon tagit ett aktivt beslut eller att det finns en strategi bakom. Det är ett betydligt sämre sätt att omfördela resurser på tycker jag.

Diagrammen nedan visar vad som hänt med den ekonomiska tilldelningen inom grundutbildningen respektive antalet helårsstudenter, HST,  för varje fakultet den senaste tioårsperioden. Det första diagrammet visar ekonomiska ramar och det andra antalet HST (klicka på diagrammen så förstoras de). De beskriver vilken andel varje fakultet hade i början och slutet av det senaste decenniet.

Vi ser t ex att TekNat år 2000 hade 23 procent av alla HST, medan den fakulteten 2010 endast hade 18%. USE och humanistiska fakulteten har också minskat sina andelar medan Samfak och Medfak ökat andelarna.  Tittar vi på de ekonomiska ramarna, så skulle, om ”rättviseargumentet” hållit över de här åren, USE ha haft ytterligare 80 miljoner i tilldelning år 2010. TekNat skulle ha haft ytterligare 65 miljoner och Samfak och Medfak vardera borde fått mellan 70 och 80 miljoner mindre 2010. Vilken nivå anser vi vara ”rättvis” och den vi skulle utgå från om vi skulle skära proportionellt? 2001 eller 2010?

Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Vi har ett komplext och svårt arbete framför oss. Kortsiktigt för att sätta ramarna inför 2012 års budget och långsiktigt det ack så mycket viktigare och än komplexare arbetet med att formulera strategier för vårt långsiktiga utbildningsutbud.

Innan vi fortsätter med dessa tankeövningar hoppas jag dock att vi alla får njuta av en riktigt skön och glad påsk. En helg och som förhoppningsvis för alla innehåller stunder av avkoppling, kontemplation och energipåfyllnad. Själv ska jag nu genast kasta mig över boken ”Why beauty is truth – a history of symmetry” (finns också i kortversion som pod: http://itunes.apple.com/us/podcast/why-beauty-is-truth-a-short/id253689673) .

Glad påsk!