Inlägg

Uppdragsutbildning

I veckan fastställde rektor en ny handläggningsordning för uppdragsutbildning (https://www.aurora.umu.se/nyheter/2015/11/ny-handlaggningsordning-for-uppdragsutbildning/). Till veckan anordnar UPL ett SPA-seminarium för universitetets pedagogiskt ansvariga och så småningom lär säkert frågan dyka upp både på prefekt- och studierektorsträffar och andra sammankomster ute på fakulteterna.

Det här är förmodligen ett bra tillfälle för en nystart för uppdragsutbildningsengagemanget vid Umeå universitet. I statistiken kan det se ut som att vi har ganska stor uppdragsutbildning, men tar vi bort  polisutbildningen, Lärarhögskolan, skolledarutbildningen och en dryg handfull institutioner framförallt vid den samhällsvetenskapliga fakulteten, så är det tämligen knapert. Dessa institutioner (inte minst pedagogik, socialt arbete och juridiska institutionen) är dock viktiga exempel på hur framgångsrik uppdragsutbildning kan bedrivas och vad det kan betyda också för våra vanliga utbildningar.

Varför ska vi då ägna oss åt uppdragsutbildning? Vid samtal eller diskussioner om den här typen av utbildning är bland det första som åtminstone jag nästan alltid får höra saker som uppdragsutbildning inte är. Man säger ofta att den ska bedrivas så att den reguljära utbildningen inte påverkas negativt, att den ska bedrivas med full kostnadstäckning och att den ska följa samma kvalitetskrav som ordinarie utbildning. Det är ju inte så konstigt eftersom det är krav vi måste följa enligt förordningen, men det är ändå lite trist att så ofta börja i den lite mer negativa eller åtminstone inte särskilt utvecklingsinriktade änden. I bästa fall nämns sedan att uppdragsutbildning kan vara en del av vår samverkan med omgivande samhälle.

Jag skulle dock vilja slå ett slag för att våra samtal framöver till mycket större del utgår från hur mycket positivt uppdragsutbildning kan betyda för våra ordinarie utbildningar. Här finns det massor av saker att nämna. En given sak är förstås att uppdragsutbildning ger en institution eller ett program ett ofta helt överlägset sätt att diskutera med aCampus-20130523-DSC_0636vnämare och andra aktörer i samhället om vad de anser är viktigt ur deras perspektiv. Visst, vi har för det mesta externa representanter i våra programråd, utbildningskommittéer och fakultetsnämnder. Ofta försöker de där framföra sina synpunkter och de är både viktiga och oftast mycket kloka och bra, men jag är rädd att de i dessa sammanhang tyvärr alltför ofta drunknar i andra inlägg, åsikter och synpunkter. Kanske också att de externa representanterna i sådana grupperingar inte heller behöver känna att de både framför viktiga åsikter och samtidigt tvingas ta ett stort ansvar. Här finns naturligtvis också mycket att utveckla, men när det gäller uppdragsutbildning har vi mycket av detta helt gratis. Uppdragsgivaren, beställaren av en utbildning eller den som köper en av oss utbjuden utbildning, är såklart väldigt mån om att formulera vad företaget, myndigheten eller organisationen behöver just nu och långsiktigt. I en förhandling kring en uppdragsutbildning borde vi därför kunna få väldigt mycket skarpare förståelse för avnämarnas önskemål och behov. Därmed inte sagt att alla dessa ska in i våra reguljära utbildningar, men guldkornen och det som överensstämmer med vår syn på våra utbildningar, kan bli byggstenar till ännu bättre utbildningsprogram.

En annan positiv del av det hela är naturligtvis det ekonomiska. Inte minst nu när vi kämpar med ett utbildningsutbud som ligger långt över vårt takbelopp och vi inte kan få ersättning för all utbildning vi vill ge. Också här finns flera aspekter. Uppdragsutbildning kan inte minst i dessa tider när flera institutioner inte har det helt lätt med sin ekonomi och i värsta fall står inför övertalighetsprocesser, vara ett sätt att jämna ut intäkterna. När ordinarie utbildning går ner kan, i den bästa av världar, uppdragsutbildningen ta en större del och vice versa.

Kanske viktigare är dock möjligheten att låta uppdragsutbildning och ordinarie utbildning samspela kring utvecklingsarbete. En hygglig portfölj av uppdragsutbildningar ger ekonomiska resurser till utveckling av ordinarie utbildningar, lärares kompetensutveckling och kan – åtminstone inom en del områden – dessutom ge upphov till nya forskningsprojekt.

CampusVinter-20150207-DSC_9133Jag tror att det på många håll finns en oro för att det är väldigt krångligt och krävs väldigt mycket för att ge sig in i det här med uppdragsutbildningar. Det händer att institutioner får förfrågningar, men på grund av osäkerhet om vad man får och inte får göra inom uppdragsutbildning, inte törs ta på sig ett uppdrag. Bara i höst har det förekommit att institutioner tackat nej till miljonuppdrag då man  inte varit säker på vilka regler som gäller eller tolkat dem fel. Kan t.ex. uppdragsutbildningsstudenter sitta i samma sal och följa samma föreläsningar som ordinarie studenter? Kan vissa platser inom ett ordinarie program utlysas som uppdragsutbildning? Hur kan vi marknadsföra utbildningar vi vill ge som uppdragsutbildning? Hur vet vi vad som efterfrågas? Är det skillnad på skräddarsydda kurser och kurser inom ordinarie utbud?

En del institutioner har provat och gett några enstaka kurser över åren, men kanske aldrig riktigt fått till det flyt och den regelbundenhet som ofta behövs. När man pratar med personer och institutioner som gjort uppdragsutbildning till en mer eller mindre regelbunden del av verksamheten, så inser man dock att det inte alls behöver vara vare sig skrämmande, oroande eller innebära oöverstigliga utmaningar. Ett visst initialt arbete krävs naturligtvis, men framförallt goda kontakter med erfarna personer/institutioner och en bra stödorganisation som snabbt kan ge svar på frågor och funderingar.

Kanske är det därför vid vårt lärosäte just nu viktigast att vi tar ett litet krafttag för att:

  • Under våren vid prefekt- och studierektorsträffar och liknande bjuda in personer som kan berätta och ge goda tips och råd om uppdragsutbildning, något som kan bidra till en bättre allmän kunskap och inspiration
  • Skapa nätverk där institutioner kan mötas för att diskutera uppdragsutbildningsrelaterade frågor
  • Förstärka den stödorganisation som finns (kanske framförallt inom Externa relationer) för att ännu bättre kunna ge information, stöd och mer specialiserad kunskap dit man kan vända sig för att fråga hur man ska göra.

Själv är jag sannerligen ingen expert utan hyser väldigt rudimentära kunskaper om uppdragsutbildning, men jag är övertygad om att det är ett område vi bör förbättra oss på och attUmU-20151107_DSC_3490 det är något som verkligen – på många sätt – kan leda till en högre kvalitet för våra ordinarie utbildningar, kompetensutveckling för våra lärare och något mycket positivt för våra studenter. När vi nu har en alldeles färsk handläggningsordning bör vi alltså den som utgångspunkt för att den närmaste tiden kraftsamla lite kring detta!

Ett råd är alltså att ansvariga för prefekt-, studierektors-, programansvarig-, studieadministratörs- och andra träffar bjuder in personer att tala och ge goda exempel. Intet är så verkningsfullt som att sprida goda exempel!

/Anders

  1. Ni missar väl inte veckans USSR-seminarium om internationalisering med Gregory Neely, Fredrik Snellman och Peter Lindström: https://www.aurora.umu.se/utbildning-och-forskning/stod-till-utbildning/utbildningskvalitet/ussr-seminarium1/internationalisering-vid-umu/

Universitetets regionala utbildningsansvar

Umeå universitet har under lång tid, ända sedan dess grundande, spelat en stor och viktig roll för den regionala utvecklingen och tagit ett stort och viktigt regionalt ansvar. Hur det regionala ansvaret tett sig har skiftat genom åren, men täcker idag i princip hela universitetets bredd såväl vad gäller verksamhet, dvs forskning, utbildning, innovation och annan samverkan, som ämnesområde. Det finns naturligtvis näst intill hur mycket som helst att säga om detta stora och viktiga område. Idag tänkte jag dock inskränka mig till universitetets utbildning på grund och avancerad nivå och hur jag ser på dess roll i vårt regionala ansvar.

Vare sig vi vill det eller inte och vare sig vi tycker det är bra eller inte, så spelar universitet på en global marknad när det gäller studentrekrytering, något som skulle kunna utgöra grunden för ett eget blogginlägg. I denna konkurrens klarar sig UmU tämligen bra. I höstas var vi landets tredje mest attraktiva lärosäte mätt i antalet antagna förstahandssökande. Endast Stockholms och Uppsala universitet kom högre. Också i den internationella konkurrensen klarar vi oss bra såväl vad gäller freemovers som avgifts- och utbytesstudenter. Vi har nu ungefär 31000 studenter och varje hösttermin antas drygt fem tusen. Av dessa har, enligt universitetskanslersämbetet, knappt 70% sitt ursprung söder om de fyra nordligaste länen.

Höst på Campus - dammenUniversitetet är alltså en gigantisk magnet vad gäller att attrahera nya människor till regionen. Vår roll måste vara att ge högkvalitativa utbildningar som ger studenterna en möjlighet att under lång tid framöver verka på arbetsmarknaden. För att behålla vår position, kan vi aldrig tulla på kvaliteten för att göra några snabba quick-fixs här eller där. Det viktigaste och kanske svåraste är frågan hur vi får de personer som utbildas vid UmU att stanna kvar i regionen. Att bidra till att fylla regionens behov av högutbildad arbetskraft och bidra till en befolkningstillväxt i hela regionen.

Vi har lång erfarenhet av att på olika sätt bedriva utbildning i regionen. Under vissa tider har universitetsstyrelsen fattat beslut om att si och så många studieplatser ska förläggas till den och den orten. Under andra perioder har institutioner, fakulteter eller universitetsledning efter diskussioner med företag, kommuner eller organisationer Regionen-20120322_DSC_1635kommit överens om att starta en utbildning någonstans. Många gånger har det blivit alldeles ypperliga utbildningar med långvarigt gott söktryck, mycket gott samarbete mellan universitetet och den andra organisationen och alltså verkligen varit något som alla inblandade – studenter, universitet och extern organisation – vunnit mycket på. Alltför ofta har dock scenariot varit sådant att ofta både universitet och företag lagt väsentliga summor på att utveckla en utbildning som vid första och möjligen andra året den givits haft någorlunda gott om studenter, men som väldigt snart stått med många gapande tomma platser med resultat att utbildningen lagts ned. Det har naturligtvis lett till stor irritation hos såväl företag/kommun som universitet, lärare och – kanske inte minst – skattebetalare. Om Umeå universitet ska utveckla och starta en utbildning måste vi kunna bedöma att studentunderlaget kommer att vara hyggligt under en någorlunda lång tid framöver och att kvaliteten kan hållas hög. Det omvända vore stort slöseri med resurser och skattemedel.

Oavsett om det är bra eller inte, så är min erfarenhet att till kurser förlagda till olika orter i regionen söker nästan uteslutande studenter från närområdet. Det har naturligtvis en poäng i sig och bidrar till den regionala utvecklingen på ett viktigt sätt. Än viktigare för regionens utveckling tror jag dock det är att utnyttja universitetets förmåga att attrahera nya högutbildade personer att flytta in och stanna kvar. Det bidrar förmodligen långsiktigt positivt också till att få fler som redan bor här att utbilda sig.

En förutsättning för att vi ska fortsätta vara den magnet vi idag är, är dock att vi kan fortsätta vara det stora internationella forskningsuniversitet vi är idag och långsiktigt är Regionen-20121222-DSC_6575det då endast kvaliteten i det vi gör som spelar någon roll. Både inom forskning och utbildning. Vårt fokus måste därför vara att utveckla och driva utbildningar som vi tror kan hålla en långsiktigt mycket hög kvalitet. Det gör att studenter fortsätter lockas till regionen och här får en god utbildning. Det svåra och det område där både universitetet och regionen har väldigt mycket att göra och framförallt borde lägga sitt krut på, är att av dessa studenter få väldigt många fler än idag att stanna kvar i regionen. Då gäller det, tror jag, att få studenterna att upptäcka fördelarna med vår del av landet. Få studenterna att se att här finns det möjligheter för framtiden. Ett av de, enligt mig, bästa sätten att göra det på är att på ett mycket tidigt stadium i utbildningen knyta upp studenterna till kommun, företag eller annan organisation. Att erbjuda studiebesök, praktik, verksamhetsförlagd utbildning, möjlighet att skriva uppsatser och examensarbeten och att känna att här – i den här kommunen, vid det här företaget – har jag mycket goda möjligheter att få jobb eller att kunna starta mitt eget företag när min utbildning är slut.

Det här är ingenting som gör sig självt utan det kräver mycket idogt och systematiskt arbete inte minst av kommuner och företag, men det ger också mycket bättre möjligheter att få kompetent arbetskraft och en nyinflyttning av högutbildade. Det ger också arbetsgivare möjlighet att påverka och bidra till utbildningarnas utveckling. Också för universitetet finns stora vinster: Att på ett bra sätt tillsammans med det omgivande samhället kunna utveckla våra utbildningar så det blir än bättre. Personligen är jag övertygad om att det är mycket viktigare för den regionala utvecklingen att lägga kraft och energi på detta, än att träta om en ny utbildning med 20 studenter ska starta här eller där. Med lite olika modeller jobbar vi redan i liten skala så här bl.a. vad gäller ingenjörsutbildningar mot främst Örnsköldsvik. Vi diskuterar också en modell vad gäller socionomer och även den regionaliserade läkarutbildningen kan på sätt och vis sägas vara ett exempel på detta.

Något jag inte tagit upp här är ett annat viktigt område, nämligen fort- och vidareutbildning. Där handlar det ofta om jämförelsevis kortare utbildningar eller kurser och personer som har ett socialt liv som gör det mycket svårt att flytta till en högskole- eller universitetsort. I detta sammanhang spelar därför nät, flex och andra Regionen-20120322_DSC_1594distributionsformer för utbildning en ännu viktigare roll. Här har Umeå universitet en mycket lång tradition och erfarenhet. Kompetensen är såvitt jag kan bedöma mycket hög i jämförelse med många andra lärosäten och vi är i dagsläget ett av de allra största svenska universiteten på området. Det är såklart också en viktig del av vårt regionala ansvar, men när det kommer till den typen av utbildning spelar tid och plats väsentligt mycket mindre roll. Inte bara för var studenten sitter utan också för vilket lärosäte den väljer att läsa vid. Om en kommun önskar en specifik vidareutbildning för en viss yrkeskategori, så är självklart Umeå universitet väldigt glada om vi tillfrågas och ställer väldigt gärna upp med att utveckla och driva en sådan. Om den ska ges inom ordinarie utbud och inte som uppdragsutbildning är dock en förutsättning som vi inte kan tulla på att vi ser möjlighet till att ge en långsiktig utbildning med mycket hög kvalitet där skattemedel används på ett klokt sätt. Bedömer vi inte att så är fallet är det kanske bättre att ett annat lärosäte ger utbildningen eller att man beställer den som uppdragsutbildning hos oss. Kanske passar den bättre in i Mittuniversitetets, Luleå tekniska universitets, Lunds universitets eller Harvards upplägg. Vi har en mängd lärosäten bara i Sverige och alla kan och ska inte ge allt. Dock är det viktigt att påpeka att Umeå universitet sedan länge alltså ger och utvecklar mängder av goda sådana utbildningar. Bara som ett exempel kan fort- och vidareutbildning inom lärarutbildningens område nämnas. Där ger vi fristående magisterutbildning för lärare på distans med flexibla former, utbildar yrkeslärare, lärare i hem- och konsumentkunskap, bild, musik och slöjd på distans för hela landet och ger delvis även den kompletterande pedagogiska utbildningen på distans. Till detta kan läggas ett antal kortkurser på distans för vidareutbildning av verksamma lärare inom allt från ”läs- och skriv”, naturvetenskapernas didaktik till ”it och lärande”. Detta exempel bara från ett av vårt fullbreddsuniversitets områden. De initiativ som tas måste dock vara långsiktiga, hållbara och passa in i vår utbildningsportfölj. Det vinner hela regionen på i längden.

Sammanfattningsvis tror jag alltså att universitetet tillsammans med regionens företag, kommuner och andra organisationer snarast måste intensifiera arbetet med att få studenter som genom universitetet dras till regionen och utbildas att stanna kvar i regionen och bidra till dess utveckling. Detta tror jag görs bäst genom att studenterna tidigt och under hela utbildningen får möjlighet att upptäcka allt fantastiskt och alla möjligheter som finns i landets norra delar!Regionen-DSC_0202

 

 

Fakultetsöverskridande utbildningar

Campus

Ett samlat campus med medicin, teknik, humaniora, samhälls-, natur- och utbildningsvetenskap

Umeå universitet har en kombination av bredd och djup som få andra lärosäten. Det finns en både fysisk och andlig närhet mellan så vitt skilda discipliner som neurokirurgi, fri konst, teknisk fysik, arkitektur, museologi, juridik och sociolog, bara för att ta några exempel. Med medicin, teknik, naturvetenskap, samhällskunskap, humaniora och utbildningsvetenskap samlat inom ett av Sveriges vackraste campus, med en knapp kilometer till arkitektur, design och fri konst och med en femtioårig tradition av prestigelöshet och samarbete över ämnesgränser har universitetet en unik möjlighet att skapa gränsöverskridande utbildningar som kan möta samhällets stora framtidsutmaningar. Lägg därtill Umeås långa erfarenhet av och relativt höga kompetens inom distans-, nät- och flexutbildningar, så är utgångsläget synnerligen gynnsamt.

Det handlar inte om att plocka ihop några ämnen här och där och skapa några roliga, men kanske lite halvflummiga utbildningar. Det kan många göra. Nej, styrkan hos Umeå ligger i en hög höjd, god forskning och stor kompetens inom alla intressanta områden. Det handlar om att bygga utbildningar utifrån stark och välrenommerad forskning med lärare och forskare som brinner både för sina egna ämnen och för att samarbeta i nya spännande kombinationer. Sådana finns det gott om vid Umeå universitet.

Fakultetsöverskridande utbildningar finns en hel del redan idag såklart, men de är tyvärr inte så många som man skulle kunna önska och, vad värre är, i en tid när universitetet de senaste åren minskat sitt utbildningsutbud ordentligt, är det inte ovanligt att samarbeten mellan institutioner är det som får stryka på foten i ett tidigt skede. Vid samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteterna har antalet helårsstudenter minskat med 11 respektive 13 procent mellan 2010 och 2013. Teknisk-naturvetenskapliga och medicinska fakulteterna har under samma tid ökat med två respektive sex procent, men också vid de två senare har inte minst det fristående kursutbudet fått stryka på foten rätt rejält. HSTförändr09-13Ibland har det handlat om kurser som inte varit avgörande för den egna fakultetens program, men väl spelat en viktig roll i en bredd i andra fakulteters utbud. Bara för att ta ett, bland många, exempel, kan man nämna rättsmedicin som varit en populär kurs inom juristutbildningen och som satt Umeås juristutbildning på kartan, men som kanske inte varit allra högst prioriterad inom medicinska fakultetens program. Enstaka fall såsom detta kan ofta lösas genom dialog och överenskommelser, men det tuffa läge som många institutioner nu befinner sig i gynnar definitivt inte nyutveckling av ämnes- och fakultetsöverskridande utbildningar.

Det arbete som sedan 2010 pågått med att stöpa om utbildningsutbudet och som delvis varit kopplat till minskningen av antalet utbildningsplatser har nu börjat ge resultat. Antalet helårsstudenter på avancerad nivå har ökat med 15% mellan 2009 och 2013. Antalet kurser med färre än 10 studenter har vid samhällsvetenskapliga och medicinska fakulteterna minskat med 8-9%, prestationsgraden har gått rakt uppåt och den internationella mobiliteten har, om än något för blygsamt, ökat. Arbetet med detta fortsätter naturligtvis på institutioner och fakulteter, men samtidigt är det dags att gripa an nya utmaningar och initiera nästa steg i omstöpningen av vårt utbildningsutbud.

En av dessa utmaningar och ett av dessa steg som kommer att initieras i höst handlar just om ämnesöverskridande utbildningar. Universitetsledningen har därför för avsikt att, när universitetets takbelopp höjs och nya medel tillförs utbildningen, avsätta en pott för just fakultetsöverskridande utbildningar. Att ekonomiskt stimulera utvecklingen av nya sådana. Hur detta ska ske, vilka kriterierna för att få ta del av sådana medel ska vara och hur de ska utformas för att få högsta möjliga kvalitet i kombination med nytänkande är naturligtvis inte någon enkel sak. Här är det viktigt att de kriterier det slutligen stannar vid är väl förankrade och har kommit underifrån – från institutioner och fakulteter. Utbildningsstrategiska rådet, liksom universitetsledningen kommer därför under hösten att inleda sådana diskussioner med målet att så snart som möjligt, utan att stressa fram ett mindre bra resultat, jobba med detta och slutligen nå fram till något som stärker Umeå universitet, men, än viktigare, också framtidens samhälle.

Om du som läsare av detta har några tankar, idéer eller åskter om hur detta skulle kunna göras, så får du väldigt gärna kommentera här eller på annat sätt höra av dig till mig eller din ”närmaste representant” i utbildningsstrategiska rådet (utbildningsledare, pro- eller vicedekan t.ex).

Nu inleder vi nästa steg i formeringen av framtidens utbildningsutbud!

Nät- och flexutbildning. Receptarieprogrammet som exempel

Emellanåt blossar det upp debatter kring nät- eller flexutbildningar. Under våren har vi i lokala medier kunnat följa insändare, debattartiklar och reportage om bland annat nätinslag i vårdutbildningarna. Ibland låter man på mer eller mindre fint sätt insinuera att nätutbildningar eller inslag av nätundervisning skulle hålla betydligt lägre kvalitet än traditionell utbildning och vara ett sätt att spara pengar. Lokalt på Umeå universitet har jag under det senaste året ofta fått frågor om varför universitetsledningen valt att skära ned på nätutbildning och istället prioritera fyra andra områden.

Idag kom ett nytt kvalitetsutvärderingsbeslut från Högskoleverket. Den här gången gällde det statsvetenskap (och närliggande områden) och receptarie/farmaci. Umeå universitet var det enda lärosäte i landet där receptarieprogrammet och kandidatexamen i farmaci fick högsta omdömet: mycket hög kvalitet. Det är såklart alltid glädjande när våra utbildningar får det betyget, men att just receptarieprogrammet fick det och dessutom var ensamt i landet är extra roligt just därför att det är en helt igenom nätburen utbildning. Det visar att kvaliteten i en utbildning inte alls behöver ha med distributionsform att göra.

Alla som på ett eller annat sätt haft lite insyn i utvecklingen av receptarieprogrammet, inte minst vi som under olika perioder suttit nära budgetarbetet vid den teknisk-naturvetenskapliga fakulteten, vet att utvecklingen minsann inte varit gratis. Tvärtom skulle jag nog säga att en ganska ansenlig mängd utvecklingsmedel pumpats in. Ett stort och tungt arbete har också utförts av många, inte minst Martin Burman och Hanna Fick. Detta antyder också något jag vet att det finns många skilda åsikter om, men där jag själv känner mig ganska övertygad, nämligen att nätutbildning inte är billigare eller kräver mindre resurser än traditionell distribution. Snarare tvärtom. Min slutsats är därför att nätutbildning kan vara betydligt bättre än traditionell utbildning men det krävs då också både resurser och ett stort utvecklingsarbete (inklusive kunskap såklart). Det kräver förmodligen också en öppenhet och nyfikenhet och vilja att tänka om hos de lärare som är involverade i utbildningarna när de väl är utvecklade. Sedan ska man såklart komma ihåg att också de allra bästa utbildningar, vare sig det rör sig om nät- eller campusutbildningar, tillfälligvis kan få svackor. Det kan bero på alltifrån problem med teknik, speciella omständigheter hos en enskild lärare eller en väldigt speciell studentgrupp. Det är ju så mycket som ska fungera för att vår utbildning ska bli riktigt, riktigt bra.

I inledningen nämnde jag också att jag det senaste året ganska ofta mötts av frågan om varför den förra universitetsledningen var så positiv och satsade så stort på nätutbildning medan den nya bara verkar vilja skära ned på den. Hur ska lärare förhålla sig till det och hur ska man klara av så snabba svängningar? Först vill jag då säga att något tal om att lägga ned eller minska på en utbildning just för att den är nätburen har aldrig vare sig tänkts eller uttalats från vare sig mig eller någon annan i unviversitetsledningen. Tvärtom har det, i de få fall vi faktiskt engagerat oss i en specifik utbilding, handlat just om att vi velat se en utveckling av nätinslag och flexutbildning. När vi pratat minskning och omformning av vårt utbildningsutbud, så har det uteslutande handlat om kvalitet och om de fyra kriterier som vi gemensamt med fakultetsledningarna kommit fram till: internationalisering, avancerad nivå, samverkansinslag och forskningsanknytning.

Och ändå tycks frågan ha bitit sig fast: ”Varför motarbetar universitetsledningen nätburen utbildning?”. Jag har naturligtvis inget svar på den frågan eftersom det inte är så, utan kan bara spekulera i varför den ställs. Jag tror de allra flesta av oss kan vara överens om att vår nätutbildning håller väldigt skiftande kvalitet. Förmodligen mycket större spännvidd än våra traditionella kurser. Som vi fått bekräftat idag, kan nätutbildning hos oss hålla den allra högsta tänkbara kvalitet, men det finns också många kurser som nog faktiskt inte är de vi vill skryta med i första hand. Det är också så att i våra programutbildningar är andelen nätinslag, tyvärr, väsentligt lägre än bland de fristående kurserna.

I arbetet med att omforma vårt utbud, har universitetsledningen varit mycket tydlig med att fakulteterna måste – utifrån de fyra kriterierna – skaffa sina egna strategier. Vi ska naturligtvis inte bara behålla utbildningar som är på avancerad nivå, har stora internationaliseringsinslag, är mycket forskningsanknytna och dessutom har stora samverkansinslag. I så fall skulle vi snart inte ha mycket utbildning kvar. De flesta fakulteter har jobbat mycket mycket seriöst med detta. Jag tror att de ofta kommit fram till att en bredd och en mix är viktig att behålla, men att det också i många fall är viktigare att prioritera programutbildningar framför fristående kurser, ofta utbildningar på kandidat- eller masternivå framför utbildningar som leder till högskoleexamen. Och slutligen tror jag mig veta att de flesta fakulteter dessutom gjort en slags kvalitetsgenomgång. I detta arbete tror jag tyvärr att fristående kurser på nätet kommit sämre ut än kurser som på ett eller annat sätt ingår i progaramutbildningar. Men – och det är viktigt att komma ihåg – det har i sig naturligtvis inte något att göra med själva distributionsformen.

Kanske är det bara så att vår nätutbildning fått frodas och växa ganska fritt och att det då där blivit en större andel kurser som inte riktigt passar in i vårt huvudutbud. Den som tagit del av vårt nya visionsdokument, UmU2020, som nu ska ligga till grund för kommande verksamhetsplanering, har redan sett att ambitionen när det gäller flex- och nätutbildning fortfarande är mycket hög. Inte minst på grund av att denna distributionsform gynnar både en breddad rekrytering, fortbildning senare i livet och vårt regionala ansvar. Men, den fyller också en mycket viktig funktion för våra ”traditionella campusstudenter”.

Med detta vill jag bara säga att nät- och flexutbildning är ett för universitetsledningen mycket prioriterat område. Men kvalitet måste stå i centrum och utveckling kostar mycket pengar. Den som tror att man ska lägga över utbildningen på nätet för att spara resurser, den är i mina ögon helt fel ute och en sådan syn är mycket kortsiktig.

Glad sommar, Anders

Vad gör vi i stället? Satsar framåt!

Om bara några dagar kommer budgetpropositionen. Den kommer att innehålla en hel del nyheter vad gäller grundutbildningsfinansiering. Inga nya medel är att vänta, men däremot en hel del omfördelningar mellan olika lärosäten och olika områden inom lärosätena. Mycket av det vi sett ser ut att gå väl i linje med det vi vid vårt universitet jobbat med under det senaste året – och kanske kan det mesta sammanfattas med vad vi sagt i drygt ett år nu: ”mindre men bättre”.

Vid veckans chefs- och prefektträff berättades om en del förändringar som är på gång i medelstilldelningen för grundutbildningen lokalt inom universitetet. Detta hänger såklart ihop med vad vi har att förvänta oss av budgetpropositionen, men ännu viktigare är kanske att det hänger ihop med de diskussioner om vårt utbildningsutbud som vi haft under det gångna året . Vi vet att vi står inför en period då vi inte längre kommer att växa. Takbelopp och studentkullar sätter stopp för det. Det betyder tuffare tider på institutioner och fakulteter, men jag tycker det är viktigt att vi ser det på ett positivt sätt. Nu har vi en verklig chans (och piska) att göra nödvändiga förändringar i vårt utbud.

Vid chefs- och prefektträffen nämndes några exempel på förändringar i medelstilldelningen. Det kan handla om att fakulteter får en viss del (10–15%) av sin tilldelning utifrån hur ”duktiga” man är på t.ex. internationalisering, utbildning på avancerad nivå, samverkansinslag i utbildningarna och forskningsanknytning i utbildningarna. Något annat som aviserats från statsmakterna och som också med stor sannolikhet kommer att slå igenom lokalt, är s.k. ”inaktiva studenter”: Nedskärningar i tilldelning utifrån ett lärosätes andel studenter som registrerar sig på kurser men aldrig tar några poäng under året. Det här kan komma att drabba Umeå lite värre än andra lärosäten eftersom vi har en relativt stor volym på nät- och distanskurser.

Om det nu talas en hel del om omprioriteringar och neddragningar, så är det viktigt att komma ihåg att sådant inte är ekvivalent med stagnation i utvecklingsarbetet. Tvärtom är det nu kanske viktigare än någonsin att utveckla, förbättra och spetsa vårt utbildningsutbud. Men det kommer att kräva prioriteringar och strategiskt tänkande på alla nivåer. Ibland också riktigt svåra prioriteringar.

Ibland nås jag av frågor om vi nu inte längre ska satsa på nät- och distansutbildning. Inget kunde vara mer fel tycker jag. Vi är stora på detta område och vi ska naturligtvis utnyttja vår erfarenhet och vår storlek till att bli ännu bättre. Det är också så att vi inte på något enkelt sätt längre kan skilja på nät- och campusutbildning. Universitetsledningens inriktning är här solklar. Vi ska jobba mer och mer mot flexutbildning, där campus- och nätutbildning går i ett. Där stora delar av campusutbildningen distribueras via nätet, där man kan läsa samma utbildning i t.ex. Umeå, Skellefteå och Örnsköldsvik. Här krävs mycket utveckling och jobb, men vi har all chans i världen att lyckas väl.

Vi har som sagt idag en stor volym nät- och distans-kurser. En del av dessa är fantastiskt bra och tillhör de kurser eller utbildningar som har den allra högsta kvaliteten vid vårt lärosäte. Andra är betydligt sämre och håller en både teknisk och pedagogisk nivå som har mycket att önska. Budskapet är alltså inte att sluta utveckla nätkurser utan tvärtom; lägga ned det dåliga men verkligen satsa på och utveckla det som är eller kan bli riktigt bra. Och framförallt i tanken av flex! Vi ska vara tydliga med att skilja på själva utbildningarna och på distributionsformen.

Ett annat område där vi verkligen har chans att växa och där vi både kan och behöver ta marknadsandelar är uppdragsutbildningen. Idag är vi, bortsett från två ganska speciella (polis- och rektorsutbildningarna) inte särskilt duktiga på detta område, men där är vi i gott sällskap av väldigt många andra lärosäten. När först takbeloppet sätter tillväxtgränser och sedan studentkullarna går ner, får vi svårt att växa på vår ”huvudmarknad”. Däremot har vi världens chans att nu utveckla och börja erbjuda ett gott utbud av uppdragsutbildning. Fortbildning och livslångt lärande är här viktiga ord.

Så, även om det kan tyckas pratas mycket om neddragningar, så är det nu vi ska satsa framåt och spetsa vårt utbud. Nät, flex, avancerad nivå, internationalisering, forskningsanknytning och samverkansinslag i utbildningarna – där har vi mycket att jobba med och det är detta som – på en universitetsgemensam nivå – ska garantera en ljus och god framtid för Umeå universitet. Sedan är det naturligtvis viktigt att komma ihåg att ett stort strategiskt arbete vilar på dekaner och fakulteter. Inom en fakultet måste man också kunna erbjuda sådant som inte optimerar alla dessa kriterier samtidigt, men som kan vara grunden för att helheten ska bli bra!

Nu får vi se fram emot en spännande budgetproposition på tisdag. Till dess: Trevlig helg,

Anders

Oro för den avancerade nivån

Alldeles snart kommer läsårets nya studenter till våra olika campus liksom till nät- och distanskurser. Som de flesta säkert sett, så har vi också i år nytt rekord i antalet antagna studenter. Jag ska återkomma till detta i ett senare blogginlägg när vi sett hur många studenter som faktiskt påbörjar sina studier hos oss.

Något man redan nu med säkerhet kan konstatera är dock att vår avancerade nivå inte är någon framgångssaga. Vår utveckling har varit sämre än de lärosäten vi brukar jämföra oss med. Sedan Bolognareformen genomfördes och vi fick de första siffrorna för registrerade studenter på avancerad nivå har vi endast ökat antalet studenter med 32 procent. Stockholms universitet har under samma tidsperiod nästan fördubblat antalet studenter som läser på avancerad nivå, en ökning med 97 procent.

 

 

 

 

 

 

Med en svag avancerad nivå äventyrar vi såväl vår forskarutbildning som vår grundutbildning. Om kräftgången fortsätter och vi inte kan uppehålla avancerade kurser inom fler områden, kommer med stor sannolikhet många studenter inte längre att söka sig till Umeå universitet för att påbörja grundutbildning heller. Vi hamnar i en division tillsammans med mindre högskolor. En division där vi knappast vill spela.
Jag är övertygad om att just den avancerade nivån kommer att bli ett viktigt kriterium i den nya typen av ekonomisk fördelning till fakulteterna från och med 2013. Om detta återkommer jag också senare.

Helt klart är att ett stort arbete ligger framför oss. Universitetsledningen och utbildningsstrategiska rådet kommer att lägga stor vikt vid detta, men precis som med alla utbildningsfrågor är det ute på institutioner och fakulteter det betydelsefullaste arbetet utförs och det är därför viktigt att alla institutioner under hösten kommer igång med ett strategiskt arbete kring den avancerade nivån.

/Anders

 

Utbildningsutbud i styrelsen och glad sommar

Den gågnga veckan var hektisk. På torsdagen hanterades flera tunga och viktiga ärenden i universitetsstyrelsen och på fredagen träffade universitets-ledningen utbildningsdepartementet för dialog. Vid båda dessa tillfällen var utbildningsutbudet uppe till diskussion.
I universitetsstyrelsen presenterade jag och budgetchef Per Ragnarsson strategierna för vårt framtida utbildningsutbud. De kriterier som diskuterades i styrelsen och som under början av hösten ska konkretiseras är de som i vår diskuterats i såväl utbildningsstrategiska rådet som ledningsrådet. Det gäller internationalisering, samverkansinslag i utbildnignarna, anställningsbarhet, ”program framför fristående kurser”, ”kurser som är förutsättningar för högre nivå och viktiga för program” och ”kurser på avancerad nivå”.
Styrelsen var noga med att kriterierna ska bli mät- och uppfölningsbara och det är en del av den tidiga höstens jobb. Dessa kriterier kommer inte att påverka fakulteternas ekonomiska ramar i budgeten för 2012, men däremot för 2013 och 2014.

Ett prioriteringsarbete bör såklart dock inledas omgående på fakulteter och institutioner.
I detta sammanhang tycker jag det är viktigt att påminna om dekaners, fakultetsnämnders och prefekters roll som ledare och hur viktigt det är att dessa gör långsiktiga strategier för sina respektive områden. Från central nivå kan och ska det inte pekas ut eller styras exakt vilka kurser eller program som man ska skära i. I vissa fall kan kurser som går tvärs emot de ovan nämnda kriterierna vara av högsta strategiska vikt. Prioriteringsarbetet måste göras av personer nära verksamheten och det är viktigt att komma ihåg att det är just ramar som det beslutas om på central nivå.

Till de ovan nämnda kriterierna ska läggas förändringar som kommer i budgetpropsitionen den 20/9. Där kan vi från departementet vänta oss att vi inte kommer att få räkna av HST för s.k. nollpresterare (studenter som registrerar sig men inte presterar några HPR). En effektivisering i lärarutbildningen har aviserats.

Nu närmar vi oss dock sommar och semester. Det här bli det sista blogginlägget för den här terminen och jag vill avsluta med att önska alla en riktigt skön och glad sommar. Samtidigt vill jag tacka alla som bidragit med så många konstruktiva och intressanta diskussioner och åsikter. Det må vara som kommentarer här, via epost eller när vi setts.
Må vi nu njuta av ledighet, ladda våra batterier och återkomma med fullt engagemang när den sköna sommaren börjar klinga av i stillsam höst,
Anders

Vårt universitets bredd

Rektor besöker under vårterminen universitetets samtliga institutioner. Med på dessa besök följer ibland prorektor och ibland någon av oss tre vicerektorer. Vid besöken träffar vi först institutionsledningen och sedan institutionens hela personal. Det är verkligen tillfredsställande att se vilken entusiasm, vilka utvecklingsplaner och vilken kompetens det finns över hela vårt universitet.

Förra veckan hade jag förmånen att under en och samma dag få delta i besök vid tre vitt skilda institutioner: Ekonomisk historia, Odontologi och Umeå marina forskningscentrum i Norrbyn. Inte minst under en sådan dag blir det vädigt påtagligt vilken bredd, vilka skilda förutsättningar och vilka olika behov vi har vid vårt universitet.

När en av våra större frågor nu är hur vårt framtida utbildningsutbud ska se ut, så är det viktigt att komma ihåg detta. Jag är övertygad om att vårt universitets bredd är viktigt i konkurrensen om de bästa studenterna och dessutom är det en nödvändighet om vi ska hänga med i utvecklingen av framtidens utbildningar. Framtidens utbildningar som jag tror i mycket större grad än idag, kommer att innehålla inslag från flera fakulteter.
Det enklaste vore kanske att säga att vi endast ska prioritera campusförlagda programutbildningar på hög nivå som leder till väldefinierade och högt eftersökta jobb.

Men det är inte så vi ska ha det. Vi ska skapa ett utbildningsutbud som både bejakar alla våra fakulteter och utnyttjar våra resurser på allra bästa sätt för att ge studenterna den högsta tänkbara kvaliteten. Det är komplexiteten och svårigheterna i detta som är vår utmaning, men det är också det som gör vårt arbete så intressant och på sikt kommer att ge Umeå universitet en framskjuten plats!
/Anders
PS. För övrigt har vi för många kurser med för få studenter 🙂

Utbildningsstrategiska rådet

Idag har det utbildningsstrategiska rådet träffats. På rådets möten finns pro- eller vicedekan och utbildningsledare från varje fakultet, kanslichef och rektor för USE samt rektorsrådet Staffan Uvell och Kurt-Allan Andersson med. Rådets möten har alltid präglats av mycket stor öppenhet, aktiva och goda diskussioner och kloka åsikter. Här är det alltid nära mellan glada skratt och intelligenta debattinlägg. För mig är det alltid en fröjd att gå både till och från rådet. Jag tror att utbildningsstrategiska rådet spelar en mycket viktig roll i arbetet med att skapa en ökad förståelse för våra fakulteters olikheter och en ökad samsyn kring vad som är viktigt för universitetet som helhet. Åtminstone hittills har jag sett mycket lite, för att inte säga ingenting, av revirtänkande men väldigt mycket av nyfikenhet för hur andra fakulteter tacklar problem och utvecklingsmöjligheter.

Vid dagens möte beslutades bland annat att den i fjol genomförda studiebarometern ska genomföras vartannat år.  Det var roligt att höra att samtliga fakulteter och även studentkårerna jobbat eller ligger i startgroparna för att jobba med den genomförda barometern och att den därför spelar roll i bland annat fakulteternas kvalitetsarbete. Jag hoppas att barometern också används i alla institutioners kvalitetsarbete.
Hösten 2012 kommer nästa undersökning att äga rum. Upplägget kommer att likna fjolårets på så sätt att fakulteterna ansvarar för utskick och insamling och att sammanställningen genomförs centralt. För att öka svarsfrekvensen ska enkäten genomföras på schemalagd tid. Det kanske viktigaste med den här typen av undersökningar är dock återkopplingen. Studiebarometern kommer att diskuteras i dialoger mellan universitets- och faklutetsledning i början av höstterminen och det är min förhoppning att också fakulteterna har dialoger med sina institutioner kring barometern.

En viktig punkt under dagen var en preesentation av samhällsvetenskapliga fakultetens arbete med ett pedagogiskt meriteringssystem. På presentationen följde en god diskussion. Fakultetsföreträdarna tar nu hem diskussionen till sig så att vi vid nästa möte kan fatta beslut om vi ska gå vidare mot ett universitetsövergripande system. Jag tror på ett sådant system, men jag tror också att det universitetsgemensamma bör vara på en ganska övergripande nivå och att varje fakultet sedan kan anpassa detaljer utifrån sina förutsättningar och kulturer.

Vi hade idag också en fortsatt diskussion kring utbildningsutbudet. Det stora arbetet handlar om hur vårt långsiktiga utbud ska se ut, men primärt måste vi också kunna sätta ramar till fakulteterna i och med takbeloppsproblematiken. Jag tycker vi i rådet haft goda diskussioner och många viktiga inspel har kommit. Det finns en relativt stor enighet om vad som ska prioriteras i första hand och vad som är av lägre prioritet. I slutändan är jag ändå ganska övertygad om att utbildningsrådet inte är det som kan eller ska komma med skarpa förslag till hur vi ska skära i ramarna. Jag tror inte rådet orkar med det. Trots det är det viktigt med våra diskussioner, ty de spelar en stor roll både för framtiden och för universitetsledningens slutliga ställningstagande kring de eknomiska ramarna till respekktiva område.

Nästa gång träffas rådet i början av juni. Kontakta gärna era pro-/vicedekaner eller utbildningsledare om ni vill höra mer om rådets diskussioner eller vill föra in frågor som ni tror är viktiga för rådet. Eller skriv en kommentar här. Jag önskar alla anställda kunde få ha den stora förmånen att delta i denna positiva och kloka församling.

I övrigt hoppas jag alla njuter av värmen och hinner med att njuta av vårt vackra och trevliga campus i riktig vårskrud!
/Anders

PS. Som väl alla har sett, så beslutade igår HSV ge oss examensrätt för yrkeslärarutbildningen. Mycket glädjande! Nu ser vi med spänning fram emot kommande beslut kring lärarutbildningen under juni.

 

Omfördelning av resurser

Ända sedan vi strax efter sommaren började diskutera utbildningsutbud i allmänhet och takbeloppsproblematiken i synnerhet har det förekommit många olika idéer och argument för hur ramarna till fakulteterna ska skäras ned. En metod, som ganska ofta förs fram, skulle vara att minska ramarna proportionellt, så att alla fakulteter tar lika stort ansvar för den minskning som är nödvändig 2012. Det skulle vara rättvist och det skulle garantera att hela vårt breda universitet också fortsättningsvis kan vara ”lika brett”. ”Det skulle vara väldigt dramatiskt av universitetsledningen att gå in och göra stora omfördelningar mellan fakulteterna”, som någon uttryckte det.

Jag är dock ganska kallsinnig till ”rättviseargumentet” och hoppas att vi inte ska landa där när vi slutligen kommit fram till hur ramarna ska sättas. Vad många inte tänker på är nämligen att ganska ordentliga omfördelningar av resurser och HST mellan fakulteterna har skett i det tysta under ganska lång tid. Detta utan att någon tagit ett aktivt beslut eller att det finns en strategi bakom. Det är ett betydligt sämre sätt att omfördela resurser på tycker jag.

Diagrammen nedan visar vad som hänt med den ekonomiska tilldelningen inom grundutbildningen respektive antalet helårsstudenter, HST,  för varje fakultet den senaste tioårsperioden. Det första diagrammet visar ekonomiska ramar och det andra antalet HST (klicka på diagrammen så förstoras de). De beskriver vilken andel varje fakultet hade i början och slutet av det senaste decenniet.

Vi ser t ex att TekNat år 2000 hade 23 procent av alla HST, medan den fakulteten 2010 endast hade 18%. USE och humanistiska fakulteten har också minskat sina andelar medan Samfak och Medfak ökat andelarna.  Tittar vi på de ekonomiska ramarna, så skulle, om ”rättviseargumentet” hållit över de här åren, USE ha haft ytterligare 80 miljoner i tilldelning år 2010. TekNat skulle ha haft ytterligare 65 miljoner och Samfak och Medfak vardera borde fått mellan 70 och 80 miljoner mindre 2010. Vilken nivå anser vi vara ”rättvis” och den vi skulle utgå från om vi skulle skära proportionellt? 2001 eller 2010?

Jag har sagt det förut, men det tål att upprepas: Vi har ett komplext och svårt arbete framför oss. Kortsiktigt för att sätta ramarna inför 2012 års budget och långsiktigt det ack så mycket viktigare och än komplexare arbetet med att formulera strategier för vårt långsiktiga utbildningsutbud.

Innan vi fortsätter med dessa tankeövningar hoppas jag dock att vi alla får njuta av en riktigt skön och glad påsk. En helg och som förhoppningsvis för alla innehåller stunder av avkoppling, kontemplation och energipåfyllnad. Själv ska jag nu genast kasta mig över boken ”Why beauty is truth – a history of symmetry” (finns också i kortversion som pod: http://itunes.apple.com/us/podcast/why-beauty-is-truth-a-short/id253689673) .

Glad påsk!