Vad händer med nätkurser och e-lärande?

Umeå universitets utbildningsutbud har förändrats ganska radikalt de senaste åren. Inte minst inom hum-samområdet har antalet studenter minskat rejält. Basutbildningar, som i princip andra aktörer skulle och kanske borde kunna ansvara för, har skurits ned, medan utbildningar på avancerad nivå har ökat. Det här har vi alla sett och hört ganska länge nu. En fråga som inte sällan dyker upp är vad som hänt med vårt stora engagemang inom nät- och distansutbildning. Har det helt försvunnit? Varför har vi skurit ned så mycket på det? Mitt svar har brukat vara att om det ärBild1 så att det skett en markant minskning på nätkurser, så kanske det hänger samman med att det framförallt var nätdistribuerade kurser som växte åren före 2010 väldigt snabbt både i antal kurser och antal studenter och att det i vissa fall kan ha fört med sig att kvaliteten inte alltid hängde med. När man nu tvingas plocka bort kurser, så har de därför kanske varit de som legat nära till hands att börja med. En del nätkurser kom kanske till i tron att det skulle vara billigare att utveckla och driva sådana. Min, och många andras, erfarenhet är dock, att det i många fall är mer kostsamt att utveckla riktigt bra nätkurser eller nätinslag för campuskurser.

Nu ser det dock ut som att minskningen av nätkurser inte alls varit särskilt dramatisk. Vårt totala kursutbud sedan 2010 har minskat med ungefär 6% medan våra nätkurser minskat med ungefär 7%. Vi har nu ett tjugotal färre nätkurser jämfört med 2010. Samtidigt har den genomsnittliga prestationsgraden (genomströmningen) på nätkurser ökat från 52% till 63%. Mycket glädjande!

Diagram

Bryter man ned det här på fakultetsnivå, så blir det dock mer dramatiskt och naturligtvis är det därifrån mycket av den diskussion som nu kanske finns kommer. TekNat har ökat antalet nätkurser med 27% samtidigt som samhällsvetenskapliga fakulteten har minskat antalet nätkurser med hela 41% sedan 2010. Medfak har minskat (6%) och humfak ökat (7%).

Men vad vill då Umeå universitet med nätkurser, blended learning, e-lärande, flexutbildningar, MOOCs och liknande fenomen. Vi vill naturligtvis mycket! Umeå universitet har en mycket lång tradition av distansutbildning och därmed av att utveckla och bedriva utbildning på andra sätt än traditionell campusutbildning. Det har handlat om allt från föreläsningsanteckningar, frågor- och svar och annat via fax till avancerat utvecklade kurser i t.ex. Second Life. Också idag pågår såklart massor av utveckling inom i princip alla områden av e-lärande.

Vad som dock saknas är en strategi för vad vi som universitet vill med e-lärandet. Ska vi göra satsningar, samordna resurser och utveckla stöd till de som utvecklar och driver e-utbildningar i någon form, så kan vi kanske inte springa på alla bollar samtidigt. Precis som med så mycket kring utveckling och framtidsstrategier vid universitetet, så tror inte jag på att en universitetsledning direkt sitter och pekar ut vilka områden vi ska satsa på eller exakt vilken väg vi ska gå. Att e-lärande är viktigt och är något vi ska fortsätta göra satsningar på råder det ingen tvekan om, men vi ska göra det klokt och på ett hållbart sätt. Med det som bakgrund tillsatte rektor i våras en arbetsgrupp med uppdrag att ta fram ett förslag till e-lärandestrategi för Umeå universitet. Gruppen leds av Katarina Winka (UPL) och består i övrigt av representanter från de tre studentkårerna, fakulteterna, meriterade- och excellenta lärare och Universitetspedagogik och lärandestöd. Gruppen ska till den 30 november ha kommit med ett förslag till strategi. Detta förslag ska sedan hanteras inom förvaltningen och universitetsledningen framförallt med avseende på ekonomiska, juridiska och tekniska frågor. Förhoppningen är att vi i god tid inför arbetet med budgeten för 2016 ska ha fattat beslut om en strategi och därmed också kan få en ordentlig skjuts genom ekonomisk stimulans.

Många kan tycka att vi snabbt borde ha hoppat på olika tåg och gjort rejäla satsningar. Dessa kan jag väl lugna med att vi naturligtvis är högst involverade i mycket av det allra senaste. Vi är inblandade i MOOC-utveckling tillsammans med andra universitet, vi för intensiva diskussioner om digital examination och har på det området precis i dagarna startat ett pilotförsök vid läkarutbildningen, men vad som är viktigt är att om vi ska göra något i större skala, så finns det några saker som är viktiga att komma ihåg. För det första: När vi gör något inom utbildningsområdet, så måste pedagogiken och ämnesinnehållet alltid komma i första hand och tekniken i andra (men helst väldigt tätt sammanknutna naturligtvis). Tekniken måste hjälpa och stödja pedagogiken och inte tvärtom. Däremot kan det ofta vara så att ny teknik får oss att tänka nytt också pedagogiskt, så det bör naturligtvis handla om en god symbios. Detta kräver dock ofta en hel del eftertanke och att genast hoppa på den senaste tekniken leder sällan till något riktigt bra för vår utbildnings kvalitet (annat än om det görs i mycket små försök naturligtvis). För det andra: det måste vara lärare, forskare och studenter som avgör vad som bäst gynnar utbildningen och vad som ger högst kvalitet i framtiden.

Med detta som utgångspunkt – utbildningens kvalitet och övertygelsen om att det är lärare, forskare och studenter som är bäst lämpade att avgöra – ser vi nu mycket fram emot resultatet från e-lärande-strategi-gruppen i november. Jag får säkerligen anledning att återkomma till detta ämne därefter, men innan dess blir det på det här området förmodligen också något inlägg om just digital examination, eftersom det är en av de frågor som kommer att diskuteras under utbildningsstrategiska rådets (USSR:s) internat i början av november.

En spännande nutid och framtid är det allt vi verkar i!

 

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *