Språkkonsultpraktikanten gästbloggar

Som en del av min sista termin här på universitetet har jag fått göra praktik hos en språkkonsult, närmare bestämt Magdalena. Det har känts väldigt givande att få chansen att se hur en riktig språkkonsult arbetar. Jag ska också bli språkkonsult nämligen.

I vanliga fall spenderar jag mina dagar i humanisthusets korridorer. När man springer runt där är det väldigt svårt att föreställa sig hela den värld som universitetet faktiskt är. Därför har det varit intressant att få en liten inblick i en annan del av mitt eget universitet.

Under min praktik här på enheten för kommunikation och internationella relationer har jag fått uppleva väldigt många olika saker. Vissa saker är visserligen precis som vanligt. Jag har fått cykla samma väg som vanligt på morgonen. Jag har fått sörpla i mig en hel del te. Jag har fått diskutera klarspråk och mottagaranpassning. Jag har fått mikra min matlåda för att sedan äta den med ett gäng glada (men för tillfället nya) kollegor. Och jag har fått cykla samma väg hem igen på eftermiddagen.

Men sedan slutar likheterna. Jag har fått irra runt i nya byggnader, ställen på universitetet som jag inte hade en aning om att jag skulle få se. Jag har fått gå på ganska många möten med olika innehåll. Jag har fått träffa massor av nya människor, alla med sina egna kunskaper och arbetsuppgifter.

Men framför allt har jag fått skriva och korrekturläsa text! Att få arbeta med texter, och att få arbeta med att förbättra texter är en lika rolig som viktig arbetsuppgift. Att minimera risken för irritation och förvirring och att bidra till ett demokratiskt samhälle där alla kan ta del av den information som finns. Jag tycker att det är häftigt vad man kan göra och hur mycket man kan påverka, endast genom att tänka efter en gång till – vad vill egentligen mottagaren läsa om här?

Mina fem veckors praktik har för mig inneburit minnen för lång tid framöver. Även om dessa fem veckor bara är ett litet ögonblick av er verksamhet.

Tack för den här tiden! Nu återvänder jag till mina mer bekanta korridorer i humanisthuset.

Malin Norberg, gästbloggare och praktikant från Språkkonsultprogrammet.

____________________________________________________________________

Jag har under fem veckor haft turen att ha besök av en språkkonsultstudent ute på sin slutpraktik. Det är fem veckor som gått alldeles för fort. Livet som språkvårdare på ett universitet kan ibland vara ett ganska ensamt liv, och jag kommer verkligen att sakna att ha någon med samma utbildning som jag att bolla tankar och frågor med. Någon som faktiskt har både tid och intresse att analysera hur ett byte från ’måste’ till ’ska’ förändrar en text. Någon som kan granska mina egna texter djupt ner i sömmarna. Och jag tror att jag har lärt mig precis lika mycket som hon av de här veckorna. Det är nyttigt att ibland få känna på hur det är att få tillbaka en helt rödmarkerad text!

Glad grammatikdag!

Hurra, hurra, hurra! Idag är ingen vanlig dag, för idag är Grammatikdagen!

Tyvärr verkar det här ämnet ha fått ett ganska oförtjänt dåligt rykte. Grammatik känns liksom som världens tråkigaste ämne. För att inte tala om människor som tycker grammatik är intressant! Ojojoj. Grått, dammigt, tråkigt.

Lite konstigt är det allt eftersom egentligen hela vårt samhälle och vår kultur vilar på en stabil grund av grammatik (om man spetsar till det lite). Ingenting skulle liksom fungera utan ständig kommunikation. Och all kommunikation är beroende av grammatik. Utan grammatiken skulle vi helt enkelt inte kunna sätta ihop ord till något större, till något med innehåll. Vi skulle inte kunna tänka några större tankar än, i princip, ett-ordsmeningar. Och med den typen av tankar hade vi nog knappast kommit på sådana saker som att vi tänker alltså finns vi, eller att jorden snurrar kring solen. Och vi skulle allt få klara oss utan både internet och iPhone. Tänk dessutom hur tråkigt det skulle ha varit att läsa Lagerkvist (som för övrigt är världens bästa författare) eller Shakespeare eller Stieg Larsson.

Så idag ska vi tänka extra mycket på ordklasser och satsdelar. Eller så kan vi fundera på hur fantastiskt mänskligt språk egentligen är. Och hur kan det egentligen fungera? För hur fascinerande är det ändå inte att ett barn kan lära sig ett helt språk, med alla undantag och konstiga böjningar, på ungefär 5-6 år?

Eller så kan vi utmana varandra på ett grammatikkviss. Jag har gjort det och får med ansiktet färgat av skammens röda färg erkänna mitt resultat: 6 av 8. Ta gärna chansen att slå mig, men skona mig gärna från elaka kommentarer. Jag ska ägna dagen åt att friska upp mina kunskaper.

Tycker du till sist egentligen inte att grammatik är så där jättekul? Förtvivla icke! Självklart har också den här dagen ett bakverk till sin ära. Och en anledning att äta ett gott bakverk är väl aldrig fel? Här har du receptet på den smaskiga grammatikbakelsen.

Glad grammatikdag!

Problemlösning på gång!

Om du använder Internet Explorer 6, 7 eller 8 har du antagligen svårt att läsa det här. Jag har blivit uppmärksammad på problemet och skickat vidare till de personer som kan sådana saker. Min egen kompetens sträcker sig inte så långt, tyvärr.

Jag hoppas att de hittar en bra lösning snabbt! Så länge håller jag mig lugn och väntar med att skriva något nytt tills det hela är ordnat. Så riskerar ingen att missa något spännande.

Tack för ditt tålamod!

Språkvårdare på Nyhetsmorgon!

Om man någon gång läst svenska på universitetsnivå har man stött på både ett och annat ord skrivet av Lena Lind Palicki. Så plötsligt en söndag fick jag ett ansikte till alla de ord och sidor jag tragglat mig igenom! Hon såg inte alls ut som jag tänkte mig.

Hur som helst, hon säger mycket bra om språket. Så passa på att kompetensutveckla lite till eftermiddagskaffet idag, och lyssna 18 minuter på Lena.

Hon förklarar bland annat vad en språkvårdare egentligen gör, och ger tips om hur man enkelt skiljer (eller förklarar skillnaden) mellan de och dem. Och hur är det egentligen, håller språket på att utarmas? Blir vi egentligen bara sämre och sämre på att skriva?

Lena svarar på många vanliga språkvårdsfrågor. Vad tycker du om hennes svar?

S%C3%A5%20anv%C3%A4nder%20du%20spr%C3%A5ket%20r%C3%A4tt

Skrivarmöda

Ett vitt tomt dokument. En vit ruta. Markören blinkar lugnt och stilla. Tyst, tyst, tyst.

Jag drar efter andan, känner hur svetten bryter fram på pannan. Kallsvett. Tittar ut genom fönstret bredvid mig. En gång till. Jag suckar och rynkar pannan. Jag ska ju kunna det här! I tre år har jag drillats att skriva olika typer av texter till olika typer av mottagare. I tre år har jag drillats att lära andra att skriva och att tänka på sina mottagare. Här tänkte jag ta chansen att skriva intressant och spännande om klarspråk och att skriva för webben och…

Men nu är det stopp. Huvudet är tomt och svart. Prestationsångest och skrivarmöda.

Jag tror inte jag är ensam om upplevelsen. Om man har ett arbete där mycket handlar om att prestera genom text, kommer man att uppleva språkförlamningen minst en gång under livet (kanske till och med en gång om dagen). Skrivande är en process som sker i flera steg, och ett av stegen är tvivlet och mödan. Även om det inte känns så just då är det också ett positivt steg. Du tar ett steg tillbaka, ifrågasätter din text, ifrågasätter innehållet, ifrågasätter hela din tanke. Det är ett tecken på att texten måste processas ett steg till, den måste bli mer precis. Vad är det jag vill säga? Vilken poäng vill jag göra? Vad är syftet?

För mig inträffade den stora språkförlamningen här och nu. Inget kan (tydligen) ge sådan prestationsångest som att skriva ett första inlägg i en språkblogg under titeln språkkonsult. Man vet liksom att varje ord, varje punkt, varje komma kommer att granskas. Min uppgift är att hjälpa andra att skriva bra texter, då måste jag föregå med gott exempel och kunna göra detsamma själv.

I huvudet ekar allt jag predikar för andra: Din text måste ha ett syfte! Vilket är ditt syfte? Anpassa din text mot sin mottagare! Vad kan de? Varför läser de? Vad behöver de veta? Vad är de intresserade av? Vilken inställning har de till dig och det du skriver om?. Och helt plötsligt kan jag inte skriva alls.

Det viktiga är att hitta strategier för att ta sig ur språkförlamningen, och det är högst individuellt. Vissa sätter sig ner och bara skriver planlöst, andra måste ta en paus, tänka på annat. Själv tycker jag att andras kommentarer är den bästa boten. Inget är så bra som någon annans ögon, kloka synpunkter och insiktsfulla kommentarer. Helt plötsligt kan man se sin text ur helt nya vinklar, och hittar trådar att spinna vidare på som man aldrig skulle hitta på egen hand. En löprunda på det så faller det mesta på plats.

Man ska heller aldrig underskatta motivationen av en deadline. Inget är så uppfriskande för inspirationen som ett sista datum.

Den här gången lossnade det efter en klok kommentar om att jag borde skriva om skrivarmödan jag själv kände istället för något klokt om klarspråk. Om man gräver där man står hittar man ofta intressanta saker.

Ett färskt nummer av Aktum med presentation av den här bloggen gjorde dessutom min deadline smärtsamt tydlig.

Nyckelordet för en författare heter arbete, inte inspiration. Ivar Lo-Johansson