Skrivarmöda

Ett vitt tomt dokument. En vit ruta. Markören blinkar lugnt och stilla. Tyst, tyst, tyst.

Jag drar efter andan, känner hur svetten bryter fram på pannan. Kallsvett. Tittar ut genom fönstret bredvid mig. En gång till. Jag suckar och rynkar pannan. Jag ska ju kunna det här! I tre år har jag drillats att skriva olika typer av texter till olika typer av mottagare. I tre år har jag drillats att lära andra att skriva och att tänka på sina mottagare. Här tänkte jag ta chansen att skriva intressant och spännande om klarspråk och att skriva för webben och…

Men nu är det stopp. Huvudet är tomt och svart. Prestationsångest och skrivarmöda.

Jag tror inte jag är ensam om upplevelsen. Om man har ett arbete där mycket handlar om att prestera genom text, kommer man att uppleva språkförlamningen minst en gång under livet (kanske till och med en gång om dagen). Skrivande är en process som sker i flera steg, och ett av stegen är tvivlet och mödan. Även om det inte känns så just då är det också ett positivt steg. Du tar ett steg tillbaka, ifrågasätter din text, ifrågasätter innehållet, ifrågasätter hela din tanke. Det är ett tecken på att texten måste processas ett steg till, den måste bli mer precis. Vad är det jag vill säga? Vilken poäng vill jag göra? Vad är syftet?

För mig inträffade den stora språkförlamningen här och nu. Inget kan (tydligen) ge sådan prestationsångest som att skriva ett första inlägg i en språkblogg under titeln språkkonsult. Man vet liksom att varje ord, varje punkt, varje komma kommer att granskas. Min uppgift är att hjälpa andra att skriva bra texter, då måste jag föregå med gott exempel och kunna göra detsamma själv.

I huvudet ekar allt jag predikar för andra: Din text måste ha ett syfte! Vilket är ditt syfte? Anpassa din text mot sin mottagare! Vad kan de? Varför läser de? Vad behöver de veta? Vad är de intresserade av? Vilken inställning har de till dig och det du skriver om?. Och helt plötsligt kan jag inte skriva alls.

Det viktiga är att hitta strategier för att ta sig ur språkförlamningen, och det är högst individuellt. Vissa sätter sig ner och bara skriver planlöst, andra måste ta en paus, tänka på annat. Själv tycker jag att andras kommentarer är den bästa boten. Inget är så bra som någon annans ögon, kloka synpunkter och insiktsfulla kommentarer. Helt plötsligt kan man se sin text ur helt nya vinklar, och hittar trådar att spinna vidare på som man aldrig skulle hitta på egen hand. En löprunda på det så faller det mesta på plats.

Man ska heller aldrig underskatta motivationen av en deadline. Inget är så uppfriskande för inspirationen som ett sista datum.

Den här gången lossnade det efter en klok kommentar om att jag borde skriva om skrivarmödan jag själv kände istället för något klokt om klarspråk. Om man gräver där man står hittar man ofta intressanta saker.

Ett färskt nummer av Aktum med presentation av den här bloggen gjorde dessutom min deadline smärtsamt tydlig.

Nyckelordet för en författare heter arbete, inte inspiration. Ivar Lo-Johansson

 

2 Kommentarer
  1. Susanne Sjöberg says:

    Tror att språkprojektet kommer att uppskattas och fylla ett behov hos många. Kul också med bloggformen som känns lätt att ta till sig.

    Svara
  2. Magdalena Munther says:

    Tack Susanne! Jag hoppas också på att det kan vara ett lite mer ”lättsamt” sätt att sätta fokus på språkfrågor. Jag hoppas ju också på att genom den här bloggen fånga upp olika frågor och funderingar som kan driva projektet vidare. Jag ser ju genom mina språkkonsultögon, och de behöver hjälp från andra för att se andra perspektiv.

    Svara

Trackbacks & Pingbacks

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *