Ett försök att knyta ihop en säck

Nu sitter jag på tåget på väg tillbaka mot Umeå. Det känns lite overkligt. Det känns ännu mer overkligt att tänka på att jag för nästan prick ett år sedan tackade JA till min plats som utbytesstudent i Guanajuato! Ett JA som hade föregåtts av så mycket velande och osäkerhet. Men som blev lite mer övertygat när På-Spåret-resan åkte till Mexico City när jag var som mest velig (ja, jag fattar mina viktiga beslut här i livet på rimliga grunder). Men ett JA som jag inte har ångrat en enda dag sedan jag kom till Mexiko. Ett JA som ledde till så mycket mer än jag vågade hoppas på!

För ett år sedan anade jag inte att jag skulle sitta på tåget och vara flera nära vänner rikare. Vänner som känns lika nära som mina nära vänner i Sverige, trots att jag bara har känt mina mexikovänner i några månader. Att jag skulle ha nära relationer på spanska till och med, kan jag ens det språket? Jag trodde aldrig att jag skulle titta på sista-minuten-biljetter till Mexiko mindre än en vecka efter hemkomst, bara för att jag saknade Mexiko och alla där så himla mycket (skulle jag åka tillbaka imorgon skulle jag kunna få riktigt billiga biljetter!). Misstänkte inte att jag febrilt skulle försöka komma på anledningar till att komma tillbaka: jag kanske måste plugga mer spanska, jag kanske kan hitta ett sommarjobb eller kanske ett exjobb där? Fattade inte att utbytesterminen skulle ge mig så många nya verktyg för att få ett bättre och trivsammare liv i Umeå. Jag trodde inte heller att jag skulle ha svårt att skriva ett sista blogginlägg för att allt jag skulle försöka skriva antingen skulle låta så overkligt överglättigt eller oärligt.

Så jag slutar nog här. Slutar med att säga att jag är tacksam, tacksam över att På Spåret åkte till Mexico City, tacksam över att jag bestämde mig för att tacka JA. Tacksam över att jag fick den termin jag fick. Tacksam över att det känns som att mitt Mexikoäventyr bara har börjat, trots att jag har åkt hem från min utbytestermin. Men jag har kvar mina vänner, jag har kvar möjligheten att åka tillbaka, jag har kvar möjligheten att få långväga besök. Det var en intensiv och fantastisk början, jag hoppas att resten av mitt Mexikoäventyr ska få fortsätta på det fantastiska spåret.

Dagens bilder blir från tillfällen som alla har någon avskedskaraktär:

Karaokekväll

Blobb

Antik

D.F.-frukost

Noringa

Hejdå, tack för denna tid!

 

 

 

 

Min vardag i Guanajuato

De senaste veckorna har bestått mest av att leva mitt Guanajuatoliv, istället för att resa runt på massa annat. Det har varit väldigt skönt tycker jag! Och det är inte direkt som att det fattas saker för mig att göra på plats.

Här är ett axplock av vad jag har haft för mig på sistone. Jag har:

Upplevt konsert med symfoniorkester och cellosolist:

Konsert

Testat nya barer med utbytesstudentgänget:

Utgång med utbytesstudenter

Provat nya frukter (mamey!):

Mamey

Haft pizzahäng med klassen (strax innan hade vi spelat basket, därav mina träningskläder. Klassen kom till basketen direkt från lektioner och alla hade glömt sina gympaskor, därav bristen på träningskläder hos dem. Jag kände mig lite (ganska mycket) malplacerad när jag satt i linne funktionsmaterial på pizzahäng/fest, därav tjocktröja på trots värmen i rummet.):

Pizzakväll

Hängt på kemikonferens istället för flera vanliga lektioner:Kemikonferens

Haft heldagar av caféplugg:

Caféplugg

Spelat i basketturnering på skolans idrottsdag:

Basketturnering

Hängt med klassen och hejat på andra lag på skolans idrottsdag:

Hejarklack

Hängt på mexikansk afton på skolan för att fira Mexiko självständighetsdag i förskott:

Mexikansk afton

Dansat salsa inpå småtimmarna:

Salsa

Och gjort mycket annat.

Jag inser att jag har varit här ganska länge nu, jag har nästan gått i skolan i en och en halv månad redan! Det ger mig en lätt panik över att jag snart ska åka hem. Det gör också att jag inser att jag kanske inte längre kan glida lika mycket på att jag är en utbytesstudent på lektionerna.

En stor del av betyget här beror på hur aktiv man är på lektionerna, alltså hur mycket frågor man svarar på och ställer. Jag tycker i princip att det är en jättebra idé eftersom inte alla presterar bäst under skriftliga-provsituationer, men det är synd att jag presterar så himla dåligt under aktiv-på-lektionerna-situationerna här. Häromdagen ville en lärare hjälpa mig, och frågade mig rakt ut om jag ville ha poäng för aktivitet på lektionen, och så fick jag en fråga till bara mig. Jag fattade frågan men hade inte fattat vad han tidigare hade sagt under sin tio minuter långa förklaring till hur man skulle lösa frågan, vilket gjorde det hela bökigt att svara på. Mitt spanskavokabulär är inte riktigt så välutvecklat att jag kan säga något lite lagom vagt heller, så förmodligen var det enda jag lyckades visa under den frågestunden att jag inte hade fattat någonting överhuvudtaget.

Något som i alla fall känns skönt i sådana situationer är att jag känner ett otroligt stöd från min klass, och när jag satt där under grillningen av min lärare (okej, den extremt tålmodiga tystnaden som betydde att jag hade väldigt, väldigt långt tid på mig att hitta på ett svar, som jag ändå inte kunde grunda på något vettigt) så tänkte jag samtidigt på hur flera av dem tidigare har sagt snälla och uppmuntrande saker efter jag har gjort halvtaffliga försök att vara aktiv på lektionerna. Då kändes grillningen mycket mer uthärdlig.

De senaste dagarna har jag flera gånger fått frågan vad som är det bästa med Mexiko. Då kan jag utan att tveka svara Människorna. Gång på gång imponeras jag över hur öppna folk är här, och hur nyfikna de är på andra människor. Jag har känt mig insläppt och välkomnad av min klass från dag ett, och har aldrig behövt kämpa för att få synas eller för att få vara med, vilket jag var beredd på att göra. När jag hade varit här i en månad pratade jag med en i klassen för första gången, och han berättade att han hade velat prata med mig länge, men att jag alltid hade varit så upptagen. Det var ju liksom så många som ville prata med mig. Det är en otrolig kontrast mot de berättelser jag har hört från vänner som har varit utbytesstudenter i Sverige! Då har folk på sin höjd varit artiga och trevliga i skolan, men utbytesstudenterna har behövt mycket tålamod innan de har blivit insläppta i gäng och sammanhang på riktigt. Jag hoppas verkligen att jag hinner bli tillräckligt mycket mexikan här för att få ta med mig den här naturliga öppenheten när det blir dags för mig att åka härifrån! Men innan dess ska jag ta tillvara på den här chansen jag har att få vara mitt bland dessa fantastiska människor, som dessutom fortfarande har tålamod nog att prata långsamt med mig och förklara ord efter ord. Hej så länge!

Läxberg och dans

I lördags blev jag bjuden på 100-årskalas, av en vän som nästan är släkt med födelsedagsbarnet. Eftersom jag och några till just den helgen tänkte turista till den staden där festen var så räknades vi som tillräckligt närstående för att också bli inbjudna. Det var en fantastiskt rolig upplevelse att få vara med på en stor mexikansk familjefest! Jag gissar att antalet gäster var typ 150, i åldrar från noll till hundra. Maten bestod av tortillas som gräddades på beställning, tillsammans med röror av olika slag. Fantastiskt gott! Ett liveband spelade, folk i alla åldrar dansade. Vissa gånger var det jättesnygg salsa, andra gånger var det 10-åringar och 70-åringar som tillsammans och var för sig hoppade och skuttade och sprätte på benen i mitten av dansgolvet. Jag blev instruerad i att dansa några traditionella mexikanska danser, som tydligen ”alla” kan här. Tequilan flödade, barnen lekte i hoppborgen, tårtan var jättestor. Födelsedagsbarnet självt satt i sin rullstol och njöt förhoppningsvis av festen han också. Det var ganska stor skillnad mot min egen farmors 90-årskalas där ”bara” den närmaste familjen var samlad för en stillsam middag och trevliga utflykter i närområdet.

 100-årsfest!

100-årsfest!

100-årsfestens tortillabagerska.

Tortillabagerska i full fart.

Den lättjefulla helgen fick sitt bakslag veckan som följde, då läxberget var större och tyngre än tidigare veckor. Efter en natt då jag hade pluggat till tre på morgonen, sovit alldeles för lite samt dragit på mig en matförgiftning kände jag mig ynkligare än någonsin. När vi dessutom fick en läsa-artikel-läxa som jag visste skulle ta över den lediga kväll och långa natt jag såg fram emot ett och ett halvt dygn senare så ville jag bara gråta.

MEN, jag tog mig igenom mina läxor med hedern i behåll, läste artikeln på halva tiden jämfört med förra gången jag läste en liknande artikel, fick sova fler timmar än väntat och kunde till och med svara på frågor om artikeln på lektionen. Stolt som en tupp och lättad som jag vet inte vad kunde jag sedan vara med på min institutions välkomstfest igår kväll. Festen var en del av de olika programmens nollning, och senare på kvällen dök folk från alla årskurser upp, bland annat min klass. Alla ville lära Den Blonda Tjejen (alltså mig) att dansa Banda, vilket jag var väldigt glad över eftersom det är roligt att dansa och jag gärna ville lära mig. Och det var ju inte direkt som att jag kunde få folk att dansa med mig på grund av min oerhörda kompetens på dansgolvet. Det var kul att få umgås mer med min klass utanför skolan, och skönt att få uttrycka sig lite i dans också istället för alla ord som jag så ofta hakar upp mig på.

Välkomstfest för årets nollor.

Utdelning av t-shirts på nollornas välkomstfest.

Jag har nu varit här i drygt en månad, och trivs himla bra. Vissa saker är kämpiga, särskilt språkrelaterade sådana, men utan lite kamp så hade det ju inte varit lika mycket av ett äventyr! Och hittills har mina kamper inte varit värre än att de är värda den tillfredsställelse man får av att ta sig igenom dem. Är det nu så att du är sugen på att åka till Guanajuato redan i vår så har jag sett att den platsen fortfarande finns tillgänglig! Men det gäller att rappa på lite, för på måndag är sista dagen att söka. Här finns mer info om det. Jag kan verkligen rekommendera dig att utmana din spanska och ta chansen att få komma till den här fantastiskt fina staden och lära känna Mexiko inifrån!

Guanajuato