eBooks on Demand (EOD)

Av den mängd äldre tryck som finns i Umeå universitetsbiblioteks samlingar och som inte står i öppna magasin har hittills ca 750 volymer digitaliserats grundat på i huvudsak tre kriterier:

  • Material med norrländsk anknytning, t.ex. reseskildringar
  • Efterfrågat äldre material
  • Ömtåligt material som lätt skadas

Utöver vårt urval kan vem som helst beställa digitalisering av önskad volym genom den europeiska tjänsten eBooks on Demand (EOD). Alla böcker i bibliotekets katalog som är tryckta före år 1920 kan mot betalning beställas som en digital kopia i pdf-format om skanning kan ske utan att boken tar skada och att ingen upphovsrätt fortfarande gäller. Alla böcker publiceras sedan fritt för alla i LIBRIS. Så här långt har drygt 200 volymer publicerats via tjänsten varav 58 äldre än 1851 vilka står i slutna magasin. För anställda vid Umeå universitet är digitaliseringen av boken kostnadsfri.

Mer om Umeå UB:s EOD-tjänst

EOD-böcker i LIBRIS (digitaliserade av Umeå UB)

Umeå UB:s specialsamlingar

En arkebusering 1799

Denna lilla almanacka (10 x 8,5 cm) från 1799 har ägts av majoren och friherren Olof Gustafsson Cederström (f: 1760) Den innehåller små noteringar som ägaren skrivit under året 1799, ett ödesdigert år för almanacksägaren.

Cederström hade sommaren 1798 varit befälhavare för fregatten Ulla Fersen som konvojerade ett stort antal svenska handelsfartyg på väg till Sydeuropa. De svenska handelsfartygen kom på denna resa att bli uppbringade av engelska fartyg och tvingad till engelsk hamn där de kvarhölls. Cederström ansågs av Kungl. Majt. ha gjort ett gravt tjänstefel då han utan strid släppte fartygen till engelsmännen. Krigsrättens dom var hård, Olof Gustafsson Cederström dömdes till döden. Efter att kung Gustav IV Adolf två gånger avslagit Cederströms nådeansökan bestämdes att avrättning skulle ske den 12 oktober 1799.

I sin fängelsecell i ”Gamla Kungshuset” noterar Cederström den 10 oktober i sin almanacka att kungen stadfäst domen och att arkebusering väntar. Cederström noterar samma dag i almanackan att han skrivit ett sista brev till hustrun (på godset Ilingetorp utanför Kalmar). Den 11 oktober finns noterat ”Går till Skrift” (nattvard) och slutligen den 12 oktober noterar han kort och gott ”Utfördes att Arquebusseras

Här förväntas anteckningarna upphöra, men…….

Den 14 oktober läser man med förvåning noteringen ”Reste från Stockholm”.

Hur kan detta komma sig? Det visade sig att Cederström på platsen för sin arkebusering fått meddelandet att kungen till slut benådat honom. Cederström fick återvända till sin fängelsecell för att två dagar senare lämna Stockholm som en fri man. Han noterar i sin almanacka den 14 oktober att ”Min Arrest i Stockholm varade uti 20 veckor och 3 dygn”.

Vad hände då sedan? Olof Gustafsson Cederström återvände hem till sin familj på godset Ilingetorp. Han återfick sin tjänst 1801 och kom att avsluta sin militära bana som överstelöjtnant. Han avled på Ilingetorp i september 1831 och efterlämnade hustru och åtta barn.

Den bevarade lilla almanackan efter Cederström har gått i arv inom släkten i flera generationer innan den på 1950-talet skänktes till vetenskapliga biblioteket i Umeå (nuvarande Umeå universitetsbibliotek). Den som donerat almanackan visar sig vara den kände umeåkonstnären Helge Linden. Den dödsdömde Cederström var Helge Lindens farmors morfar.

Recept för de svåra åren (kryddat med en kärlekshistoria)

Twå skålpund råa eller kokta ben sönderkrossas med en klubba eller hammare, och stötas i en jernmortel till ett pulfwer eller en massa, hwarwid likwäl iakttages att för hwar mark ben gjutes i morteln 3 till 4 skedar watten, för att hindra stöteln att blifwa warm. Om benen blifwit wäl rengjorda från kött och hafwa föga märg, gå de lätt sönder; man låter massan gå genom en sil, och hwad som blir öfwer stötes ännu en gång. Äro benen ej fullkomligt rengjorda från brosk och senor, förwandlas allt till en degaktig massa, som till geléens utdragande är äfwen så tjenlig som om benen wore pulfweriserade. Detta pulfwer eller deg lägges i en lerpanna, och därtill gjutes 3 till 4 skopor watten, hwilket, jemte salt och grönsaker, under skumning, wid sakta eld 4 till 5 timmar sammankokas. För att af benen erhålla all geléen bör man koka dem lika lång tid fyra gånger. Af en mark ben fås fyra marker gelé.

För att häraf erhålla en rätt närande soppa, kokas 1 skålpund kornmjöl med 4 lod salt i 2:ne timmar, då soppan bör utgöra en kanna, hwarefter en kappe sönderstötta potäter ilägges: efter en timmes kokning tillslås en kanna ben-gelé, hwaraf soppan blir simmig och jemn; slutligen tillägges en hackad lök och ett lod salt. Denna soppa slås öfwer brynta brödtärningar.

Så lyder ett av de spartanska recept som vi hittar i Gustafva Schartaus (1783-1849) ”Wälmenta råd i misswext-år” som nyligen har digitaliserats av Umeå UB. Boken utgavs ursprungligen år 1831. Det var en tid då felslagna skördar fortfarande med regelbundenhet ledde till nödår i det agrara Sverige. Konsekvenserna riskerade att bli katastrofala. Dryga tre decennier efter publiceringen av Schartaus upplysande skrift så innebar de ryktbara missväxtåren 1867-1868 att utbredd svält drabbade befolkningen i Norrland och delar av Finland.

I förordet läser vi att författaren med utgivandet av sitt arbete hoppas ”göra sin landsmän en redbar och medborglig tjenst”. I boken beskrivs bland annat en rad inhemska vilda växter (rötter, frön, lavar, m.m.) som kan användas vid tillagning av bröd eller på annat sätt tjäna som födoämne. Här hittar vi även anvisningar för tillagning av olika soppor och gryn, som till exempel ”Soppa, anwänd wid fattig-inrättningen i Hamburg”, ”Rumfordska soppan” och ovan beskrivna ”Ben-soppa”. Avslutningsvis ges också råd kring hur skadad och skämd säd kan räddas.

”Wälmenta råd i misswext-år” tycks ha varit en försäljningsmässig framgång. Redan året efter utgavs en andra utökad upplaga och senare översattes den även till finska. Den driftiga Gustafva Schartau gav också ut ett flertal andra köks- och hushållsrelaterade böcker och av dessa har Umeå UB tidigare digitaliserat en: ”Fullständig underrättelse om smör-och ostberedning samt mjölkhushållning; efter de bästa inhemska och utländska methoder” (1844). Den kulinariskt intresserade kan för övrigt i vår RARA-samling också finna ett tjugotal andra äldre digitaliserade kokböcker.

Till sist, när jag söker information kring Gustafva Schartau (f. Voigtländer), så överraskas jag av att upptäcka att hennes liv, eller åtminstone en viss begränsad del av hennes levnad, faktiskt har blivit ämne för en roman, Ingrid Hesslanders ”Giftomans samtycke” från 1955. Jag har inte haft möjlighet att läsa den, men enligt en beskrivning, så sägs berättelsen ge ”nytt liv åt den ödesdigra kärlekshistorien mellan fröken Gustafva Voigtländer och den häftige, nyckfulle kapten Lagercrantz”. Denne Axel Lagercrantz var Gustafvas förste man, där enlevering inledde äktenskapet och en vidlyftig rättegång avslutade det. Senare gifte hon om sig med Ivar Ejlert Barfoth Schartau. Allt det här låter såklart mycket spännande, men plötsligt verkar vi ha kommit väl långt bort från bensoppa och framgångsrik bokutgivning, så här får vi nog ändå sätta punkt.

Karo

Får vi presentera Karo, en hund som levde i mitten av 1800-talet, troligen i Västerbotten. Hunden med det klassiska hundnamnet är avporträtterad av lantmätaren och kaptenen Johan Albert Linder (1816-1878) från Umeå. Vem hundens ägare var framgår inte av teckningen, kanske var det Linders egen hund eller möjligen målade han den på uppdrag. Av bilden att döma verkar det ha varit en vacker fågelhund försedd med ett gyllene halsband. Att låta avbilda sin hund på detta sätt tyder på att hunden var uppskattad av sin ägare.

Den tecknande lantmätaren Johan Albert Linder levde större delen av sitt liv i byn Baggböle strax utanför Umeå. Han var kommissionslantmätare men även militär. Han var äldste son till komminister Johan Anders Linder (1783-1877) i Umeå. Både far och son var kända som goda tecknare och i det Linderska familjearkivet återfinns hundratals teckningar och ritningar efter far och son Linder. De hade samma initialer J.A. Linder vilket ibland gör det svårt att avgöra vem av de två som har hållit i pennan.

Letar man vidare bland Albert Linders teckningar skymtar man hunden Karo på en annan teckning daterad 1842. Här syns han avbildad med sin ”husse” vid ett besök på Flarkberget i Nysätra (Jättekyrkan i Flarken).

Man får nog säga att hunden Karo i Västerbotten 1842 av teckningarna att döma verkar ha levt ett gott hundliv.

Ett ark papper tryckt i Härnösand 1842

Här visas de båda sidorna av ett pappersark som förvaras i Umeås UB:s specialsamlingar. På vardera arksida finns åtta tryckta boksidor. Formatet är en så kallad oktav. I denna skepnad är det fortfarande bara en halvfärdig bok. Det som återstår att göra är att traska iväg till den lokala bokbindaren. Där ska arket vikas tre gånger för att sedan bindas samman i den ena långsidan (den s.k. inre falsen). Det sista momentet blir att beskära eller sprätta upp bladen. Voilà. Nu kan vi bläddra i en färdig skrift på 16 sidor. Den som själv vill testa kan ladda ner pdf:en och skriva ut den dubbelsidigt (vänd längs kortsidan).

En utgångspunkt för allt boktryck under den så kallade handpresstiden, från mitten av 1400-talet fram till första hälften av 1800-talet, var det handtillverkade pappersarket. Råmaterialet var lump, d.v.s. textilier. Exakt hur stort ett sådant ark var varierade, men bara inom vissa gränser. Under den förindustriella perioden kunde omfånget inte vara större än den handhållna form som användes vid tillverkningen. Denna behövde vara praktiskt möjlig för pappersmakaren att lyfta och hantera. Det pappersark som vi här tittar närmare på har måtten 46,5 x 39,5 cm.

Tryckuppgifterna, impressum, på titelsidan (på den översta bilden hittas den längst nere till höger) anger att arket har trycks i Härnösand 1842. Där hade år 1800 det första boktryckeriet etablerats av Carl Gustaf Nordin (1749-1812) och fram till 1840, då Umeå och Sundsvall fick sina första officiner, så var den ångermanländska lärdomsstaden den enda tryckorten norr om Gävle. År 1812 övertogs biskop Nordins tryckeri av trivialskolerektorn Jonas Svedbom (1778-1864) och det är alltså under dennes överinseende som vårt ark har tryckts.

Vad är det då för text som återfinns på detta arks boksidor? Titeln lyder ”Prediko Nobbe Jåulå Peiwen naln” vilket översatt till svenska blir ”Predikan på annandag jul”. Detta är en av de sammanlagt fyra skrifter på det nordlapska bokspråket som under åren 1839-1847 utgavs av Lars Levi Læstadius (1800-1861). Ett färdigt exemplar av boken i fråga, d.v.s. där det tryckta arket vikts och bundits, har digitaliserats av Umeå UB och går att hitta här, men då sammanbundet med ett antal andra titlar.

Musikhälsningar från Sibirien

Detta är inte vilket musikkapell som helst. Fotot är taget i det sibiriska fånglägret i Dauria under första världskriget. Sex ungerska krigsfångar poserar här tillsammans med en rysk fångvaktare. I de ryska fånglägren fanns vid den här tiden närmare en miljon krigsfångar, företrädesvis från Österrike-Ungern och Tyskland. Trots eländiga omständigheter i de ryska fånglägren så tillät man i vissa läger fångarna att bilda musik- och teatergrupper. I något fångläger fanns även tillgång till bibliotek.

Just detta foto är ett vykort där mannen längst till vänster (Lakatos Gyuszi) på baksidan av kortet skrivit hem till sin mor för att be henne publicera bilden i den ungerska bildtidningen Tolnai Világlapja.

Vykortet återfinns idag i arkeologen Gustaf Hallströms arkiv vid Forskningsarkivet. Gustaf Hallström deltog som hjälparbetare och ledare för Röda Korsets hjälptåg till ryska fångläger under åren 1915-1916. Genom Röda Korsets försorg rullade under första världskriget på de ryska järnvägarna drygt tusen svenska godsvagnar med livsmedel, kläder, läkemedel m.m. På tågen fanns även svenska hjälparbetare som förmedlade gåvorna direkt till fångarna i Ryssland. Gustaf Hallströms Röda Kors-tåg stannade under våren 1916 till i lägret i Dauria och det måste ha varit i samband med det besöket som han fick med sig vykortet.

Vad hände då med vykortet?  Blev det aldrig överlämnat till Lakatos Gyuszis mor?
Efterforskningar visar att bilden faktiskt blev publicerad i den ungerska bildtidningen i augusti 1916. Om Gustaf Hallström var en länk till detta eller om fotot hamnade i tidningen genom någon annans försorg förtäljer inte historien.

Ett tack till Hanna Zipernovszky, Umeå och Lena Raudauer, Freiburg som hjälpt till med efterforskningen kring publiceringen.