Från Wittenberg till Skellefteå

I dag har det gått precis 500 år sedan Martin Luther, enligt traditionen, spikade upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Denna händelse den 31 oktober 1517 har setts som startskottet för ett historiskt förlopp som kom att innebära stora omvälvningar och den romersk-katolska kyrkans uppsplittring. I Sverige ledde det till att den medeltida katolska kyrkan omvandlades till den evangelisk-lutherska statskyrkan, något som satte djupgående prägel på hela samhällsutvecklingen.

Reformationsrörelsen tog effektivt boktryckarkonsten i sin tjänst för att sprida sitt budskap och det tryckta ordet blev ett medel för masspridning av information och propaganda. Umeå universitetsbibliotek smygstartade Reformationsåret 2017 redan förra hösten, då vi i säkerhetsmontern i vår entré visade ett urval äldre böcker som på olika sätt hade en koppling till reformationen. En av dessa utställda böcker var en stor volym tryckt på 1550-talet i den tyska stad som var reformationens epicentrum, Wittenberg, och som sedan snabbt hade färdats 200 mil norrut, till Europas nordligaste delar, för att där hamnat i en församling vid den norrländska kusten.

I sitt nuvarande skick har exemplaret förlorat en del av sin forna glans, men det är ändå inte svårt att se att detta en gång i tiden har varit ett anslående bokband. Måtten är respektingivande 33 x 22 x 10 cm. Det vitgarvade skinnbandet bör en gång i tiden ha ägt en imponerande lyster och den heltäckande blindpressade dekoren på pärmarna, med dessa många mönster och figurer, måste ha fascinerat betraktaren. Tidens tand har emellertid satt sina spår; det har trots allt gått nästan ett halvt årtusende sedan den här boken tillverkades.

Skinnet har solkats och lyser inte längre lika vitt. Skador gör att det här och där går att se de underliggande gedigna träskivor som utgör pärmarnas fundament. De två spännen som har använts för att stänga ihop bandet saknas. Vid det skavda rygghuvudet skymtas fragment av handskriven text, manuskript av pergament som har skurits sönder för att vid inbindningen användas som material till bokens kapitälband. Här döljer sig alltså rester av text som är ännu äldre än den tryckta inlagan, något som inte är ovanligt i bokband från den här tiden.

Om vi öppnar volymen så kan vi läsa titeln ”Tomvs sextvs omnivm opervm reverendi domini Martini Lvtheri” vilken berättar att detta är del sex av Luthers samlade verk. Längre ner finns också uppgiften att boken är tryckt i Wittenberg av boktryckaren Peter Seitz år 1555, nio år efter Luthers död.

Titelsidan är som synes även utsmyckad med en ståtlig träsnittsbordyr, vars upphovsman troligen är Lucas Cranach d.y. Här ses Luther, vars ansiktsdrag spreds och blev välbekanta genom den tryckta bildens mångfaldigande, knäböjande till höger om den korsfäste Jesus. Mannen till vänster, också knäböjande, föreställer en av Sachsens kurfurstar omkring denna tid, även om den exakta identiteten inte är helt säkerställd. Träsnittsmotivet trycktes första gången 1546 i en utgåva av Luthers översättning av Nya testamentet och återanvändes därefter flera gånger, bland annat i andra bibelutgåvor, men som synes också vid utgivningen av Luthers samlade verk.

Denna bok har, innan den kom hit till Umeå UB, ingått i Skellefteå landsförsamlings boksamling. Kan vi då säga något ytterligare om hur och när exemplaret kom till Skellefteå? På titelbladet finner vi en informativ anteckning på latin skriven med bläck:

Här får vi veta att boken köpts år 1559 av Andreas Olai (1512-1569) med hemorten ”Schelletta”, en äldre stavning för Skellefteå. Redan fyra år efter att boken tryckts i Wittenberg så fanns den följaktligen uppe i norra Västerbotten.

Andreas Olai (morfar till den beryktade Johannes Bureus) var född i Uppsala, men blev så småningom kyrkoherde uppe i Skellefteå. I de mycket intressanta anteckningar som han gjorde i församlingens kyrkobok från denna tid (och som i dag finns digitaliserad i SVAR och Digitalt Arkiv) så känner vi igen handstilen på vår Lutherboks titelsida. Genom detta exemplar kan vi sålunda på ett mycket handfast sätt närma oss det förflutna, såväl reformationens Wittenberg som en enskild prästman i Norrland på 1550-talet.

 

En dag om specialsamlingar i Uppsala

Tisdag förra veckan, den 17 oktober, hölls seminariedagen ”Specialsamlingar i Sverige” på Gustavianum i Uppsala. Det var det andra seminariet i en serie med samma namn, vilken arrangeras som ett samarbete mellan Göteborgs universitetsbibliotek, Lunds universitetsbibliotek och Uppsala universitetsbibliotek. Dessa dagar utgör en fortsättning på en tidigare anordnad seminarieserie kring specialsamlingar, då under namnet ”Bevara för framtiden”. Bidragen från denna föregående serie finns samlade i en publikation som är fritt tillgänglig i elektronisk version.

Någon ställer sig kanske här den helt rimliga frågan: vad är en specialsamling? Ett kort svar på detta är att det handlar om urskiljbara samlingar som på något sätt är åtskilda från ett biblioteks övriga samlingar av den anledningen att materialet är unikt, sällsynt, har en gemensam proveniens eller i övrigt anses ha ett särskilt värde, först och främst ur en kulturarvsaspekt. Det handlar även om att objekten i denna sorts samlingar ofta är ömtåliga och därför kräver en särskild förvaring och hantering. Många gånger rör det sig om äldre material, om än inte nödvändigtvis. Långtidsbevarande är en viktig aspekt då det kommer till specialsamlingar.

Den här oktoberdagen i Uppsala inledde Maria Schildt, från institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet, med att, under rubriken Musik och materiell kultur. Att arbeta med musikaliers omusikaliska egenskaper, tala om Dübensamlingen och visa på hur vi genom dess objekt kan utvinna kunskap som går utöver det rent musikaliska innehållet i notmaterialet. Det handlar till exempel om hur kulturella uttryck spreds mellan de europeiska hoven under 1600-talet och hur dessa uttryck genomgick anpassningar beroende på kontext. För att så utförligt som möjligt kunna klarlägga dessa informationsflöden så är de materiella egenskaperna hos samlingens artefakter väsentliga, till exempel papperets vattenmärken för datering.

Dimitrios Iordanoglou, från institutionen för lingvistik och filologi vid Uppsala universitet, talade därefter under rubriken Homeros from the hylla? Vad är en klassisk text och var finns den egentligen? Med Iliaden som utgångspunkt så redogjorde han för de grundläggande skillnader, samt påföljande för- och nackdelar, som inom textkritiken finns mellan den stemmatiska metoden, med dess grundläggande strävan efter att härleda en enda urtext, och ett metodval som i stället väljer att publicera så kallade multitexter, som till exempel i Homer Multitext Project.

Sedan hade turen att inta podiet kommit till Erik Hamberg, Uppsala universitetsbibliotek, och han berättade om Rudbeckarnas böcker i Leufstabruk. Genom en nummerangivelse som finns antecknad i vissa av de böcker som ingår i biblioteket på Lövstabruks herrgård så kan dessa exemplar kopplas till motsvarande poster i den tryckta katalog som utgavs i samband med bokauktionen efter Olof Rudbeck d.y.:s död. Ett 60-tal böcker har därigenom identifierats som förvärvade av Charles De Geer vid detta tillfälle, varav ett 30-tal inom ämnet biologi. Somliga av dessa exemplar uppvisar sotskador som går att koppla till stadsbranden i Uppsala 1702. En del av böckerna i Leufstabiblioteket bands om i början på 1900-talet, något som innebar att de tidigare försättsbladen ersattes och även att vissa marginaler beskars hårt. Därmed försvann information som annars hade gjort det möjligt att eventuellt knyta ytterligare exemplar till Rudbeck d.y. En nyttig påminnelse om betydelsen av att bevara böcker i deras rådande skick.

Efter lunch var det dags för Annie Mattsson, från institutionen för litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, att tala under rubriken Kunskap, makt, materialitet. Svenska arkiv på 1700-talet. Detta är också namnet på ett forskningsprojekt där Mattsson ingår som en av deltagarna.  I modern forskning har inte bara arkivalierna, utan allt oftare även arkivorganisationerna i sig själva kommit att bli föremål för studier. Det tidigmoderna 1700-talet var en guldålder för etableringen av olika verksamhetsarkiv. De administrativa praktikerna genomgick en professionaliseringsprocess samtidigt som de statliga arkivpraktikerna spreds till civilsamhället. Mattson har studerat praktikerna i ett sådant enskilt arkiv, nämligen Kungliga Poliskammarens arkiv, och i synnerhet har hon där undersökt notarierollen. Idealet, som eftersträvades genom upprättandet av system och standardisering, var att notarien skulle skriva ned, men utan att lämna individuella spår. Mattsson visade på hur den enskilda notarien, individuellt identifierbar, trots detta framträder i arkivet på olika sätt, ibland genom så skenbart obetydliga detaljer som till exempel de olika trådar som användes för att binda samman handlingar.

Sist av alla denna dag talade Per Widén, från institutionen för idé- och lärdomshistoria och institutionen för konstvetenskap vid Uppsala universitet, under rubriken Att skilja på sak och person. Eller inte. Han redogjorde för hur den konstsamling som Carl A Hård donerade till Uppsala universitet kom att delas upp i olika delar och hur dessa delar sedan har kommit att katalogiseras på olika sätt. Detta exemplifierade något som jag tror att alla som arbetar med denna typ av samlingar känner igen, nämligen hur historiska orsaker, ofta högst prosaiska sådana, bär på förklaringen till varför samlingar är ordnade och katalogiserade på ett visst sätt. Widén avslutade med att understryka vikten av att på något sätt bevara och tillgängliggöra all tillgänglig information. Utförlig metadata är grundläggande, särskilt eftersom vi i dag inte vet vad som kommer att intressera morgondagens forskare.

Moderator för seminariet var professor Mattias Lundberg, från institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet. Under den avslutande diskussionen så påtalades att en gemensam insikt som kunde dras ifrån samtliga föredrag är den stora mängd information som finns lagrad i materialiteten hos bibliotekens och arkivens samlingar. Ett slutord från auditoriet var också konstaterandet att en viktig del av den kunskap som finns rörande olika samlingar existerar som en levande tradition som förs vidare mellan generationer av bibliotekarier och arkivarier. Det är inte minst ur en sådan aspekt som det blir särskilt viktigt med dagar som denna i Uppsala, de erbjuder en möjlighet att utbyta erfarenheter, både gällande hantering och forskaranvändning, och att skapa kontaktnät kring specialsamlingar.

En almanacka för år 1796

En del böcker i Umeå universitetsbiblioteks specialsamlingar är så stora och otympliga att de endast med besvär kan plockas ned från hyllan av en ensam person. Andra, som den på bilden härintill, är betydligt lättare att hantera. Volymen bredvid tändsticksasken är en så kallad portmonnä-almanacka som ingår i Östergrensamlingen. Måtten är blygsamma 4,5 x 7,5 cm. Det är alltså en bok som det går alldeles utmärkt att förvara i en portmonnä. Eller, varför inte, bära instucken i en dold ficka på en klänning av frasande siden. Det här rör sig nämligen, som innehållet visar, om en sammansatt tryckprodukt från 1790-talet riktad mot en i första hand kvinnlig målgrupp.

Den första delen av den lilla boken består av ”Stockholms almanacka året 1796”, tryckt i Stockholm av J. P. Lindh. I Klemming och  Eneströms bibliografi över svensk kalendarisk litteratur (II, s. 26) kan vi läsa följande: ”Under 1700-talet och början av 1800-talet var det ej ovanligt att, att Stockholms almanach sönderskars, hopklistrades och inbands i miniatyrformat (28 sidor). Den kallades då vanligen Fruntimmers-almanach. Stundom pryddes dessa med exemplar även med kopparstick. Någongång inhäftades almanachan i dansböcker, virkböcker, o.d.”

Det är exakt en sådan ”fruntimmersalmanacka” som vi här har att göra med. Ursprungligen var alltså den almanacka som ingår i denna bok tryckt i sin helhet på en och samma sida, men denna har sedan skurits ner i mindre delar. Häri har också lagts till fem inklistrade kolorerade uppslag med bilder som visar det senaste inom det franskinfluerade hatt- och hårmodet.

Efter detta inledande kalendariska avsnitt så följer därtill skriften ”Namnkunniga fruntimmer” (tryckt av Johan Christopher Holmberg 1794-1795) på dryga hundra sidor. Här redogörs i alfabetisk ordning för en lång rad berömda kvinnor, från antiken till samtiden, som på olika sätt ansågs vara intressanta eller förebildliga. Till exempel återges den sedelärande historien om hur grevinnan de Saint Balmont läxade upp en man med dåligt hyfs. Vi kan väl anta att detta var en anekdot som fick den okända person som en gång var denna lilla almanackas första ägare att dra på munnen.

”Grefwinnan de Saint Balmont, hade på sina gods fått inqwartering af en Cavalerie-Officer, som uppförde sig ganska illa. Hon skref honom derföre en Billet til, hwaruti hon utmante honom på duel, undertecknade sig Chevalier de S. Balmont. Förklädd i mans-kläder infant hon sig på den utsatta mötesplatsen, och fäktade så tappert, at Officeren måste fälla gewär för henne. Då hon återgaf honom sin wärja, sade hon: Min herre, Ni har trott Er fäkta emot Chevalier de S. Balmont; men jag är endast hans swägerska: lär nu häraf, att wisa mer höflighet och aktning för Fruntimmer.”

 

Shakespeare i Umeå och Strindberg i Leeds

ur Svenska Dagbladet 7/3 1953

Margreta Söderwall (1912-2009) var ett välkänt namn i Umeå under 1950- och 1960-talet. Hon var en av dessa eldsjälar som med ideellt arbete, vilja och entusiasm lyckades skapa engagerande kultur.
Margreta var lärare i svenska och engelska vid Umeå högre allmänna läroverk. Sommaren 1951 tillbringade hon i England där hon deltog i en Shakespearekurs som gjorde ett starkt intryck på henne. När hon på hösten kom hem till Umeå samlade hon teaterintresserade elever till sig  och bildade Umeå Shakespearesällskap, en teatergrupp för skolungdomar upp till 18 år.

Under drygt 20 år var Margreta en entusiastisk ledare och regissör för teatersällskapet. Hennes Shakespeareföreställningar väckte stor uppmärksamhet med turnéer i Sverige, Finland och England. Genom åren blev det ett fyrtiotal teateruppsättningar och ca 300 teaterföreställningar.

Många var de ungdomar som under hennes ledning fick chansen att spela teater. En och annan gick även vidare mot en framtid ”på scenens tiljor”. Hans Wigren, Birgitta Egerbladh och Pia Johansson är några av de ungdomar som fortsatte med teater efter sin start i Shakespearesällskapet.

En annan som fick chansen att spela teater i Umeå Shakespearesällskap var TV-personligheten Staffan Ling. 1964 medverkade han bl.a. i föreställningen ”Muntra fruarna i Windsor”. På fotot nedan syns han som huvudrollsfiguren ”Falstaff” tillsammans med ”de muntra fruarna” spelade av Eva-Lena Janzén och Eva Vennman. Med på fotot finns även Margreta Söderwall själv.

 

Foto: Jan Hellgren

Vid Forskningsarkivet på Umeå universitetsbibliotek finns  Margreta Söderwalls arkiv. Ett arkiv välfyllt med material från föreställningar och resor med Umeå Shakespearesällskap. 1959 gjorde Margreta och de unga skådespelarna en resa till England där man turnerade med en föreställning av Strindbergs ”Folkungasagan”. Shakespearesällskapet gjorde stor succé med bl.a. utsålda föreställningar på the Civic Theatre i Leeds och med fina recensioner i pressen. På denna spännande och händelserika resa blev teatergruppen bl.a. inbjuden på teaparty hos borgmästaren i Leeds.

Margreta Söderwall lämnade Umeå 1973 och flyttade till Huddinge, bl.a. för att ta hand om sin 100-årige far. I Huddinge fortsatte hon sitt teaterengagemang genom att starta Commediagruppen –  en teatergrupp för barn och ungdomar – i vars verksamhet hon var engagerad till hon var över 80 år.

År 2001, 89 år gammal blev Margreta Söderwall hedersdoktor vid Umeå universitet bl.a. för sina insatser för ungdomsteater.

Innan böckerna vände oss ryggen

Hur förvarar du dina böcker: liggande eller stående, utåt eller inåt? De flesta av oss är nog vana att våra böcker placeras stående i bokhyllan med ryggen utåt, men det har inte alltid varit det konventionella sättet. De första tryckta böckerna, 1400-talets inkunabler, var ofta folianter, det vill säga de hade ett stort format och kunde alltså vara både tunga och otympliga. Dessa volymer förvarades för det mesta liggande. De var dessutom påkostade statusobjekt som gärna fick synas. Dagens coffee table books har gamla anor.

Det var först under den senare delen av 1400-talet som det började bli vanligare att böcker förvarades stående, men då var det brukliga inte att de placerades som nu med ryggen utåt, utan i stället stod de oftast med snittet utåt. Någon ryggtitel fanns det följaktligen inte något behov av. För att kunna identifiera volymer som förvarades liggande eller stående med ryggen inåt, var det i stället logiskt att titeln, eller snarare en förkortad titel, skrevs med bläck på det utåtvända snittet. Detta kan ses på till exempel Hans Holbeins porträtt av Erasmus från 1523. Det var ju snittet, inte ryggen, som först mötte den som letade efter en viss bok.

Först från och med den senare delen av 1500-talet så började det bli mer gängse att förvara böcker på det som vi i dag betraktar som normalt. Nu vändes böckerna, ryggen ställdes utåt i hyllan och ryggtiteln tillkommer. Men detta ändrade bruk var inget som skedde över en natt. Fortfarande långt in på 1600-talet var det vanligt att böcker stod eller låg i hyllan med utåtvänt snitt, vilket till exempel syns på Guercinos porträtt av Francesco Righetti från 1620-talet.

På fotografierna ovan syns några böcker ur Umeå UB:s specialsamlingar som har titeln eller annan identifikator skriven på snittet, någonting som alltså tyder på att de har förvarats på annat sätt än stående med ryggen utåt. På den översta bilden visas det nedre snittet på Olaus Magnus ”Historia de gentibus septentrionalibus” (Historia om de nordiska folken). Detta berömda verk utkom första gången i Rom 1555, men här rör det sig om en utgåva tryckt i Basel 1567. På snittet har någon tydligt präntat: ”OLAUS”.

På den nästföljande bilden syns fyra foliovolymer innehållande delar av Magdeburgcenturierna. Varje del av detta stora kyrkohistoriska verk, utgivet i Basel, omfattar ett centuria, ett århundrade, och denna uppgift finns som synes skrivet med bläck på de främre snitten. Delarna som visas på bilden är tryckta 1562-1574.