Shakespeare i Umeå och Strindberg i Leeds

ur Svenska Dagbladet 7/3 1953

Margreta Söderwall (1912-2009) var ett välkänt namn i Umeå under 1950- och 1960-talet. Hon var en av dessa eldsjälar som med ideellt arbete, vilja och entusiasm lyckades skapa engagerande kultur.
Margreta var lärare i svenska och engelska vid Umeå högre allmänna läroverk. Sommaren 1951 tillbringade hon i England där hon deltog i en Shakespearekurs som gjorde ett starkt intryck på henne. När hon på hösten kom hem till Umeå samlade hon teaterintresserade elever till sig  och bildade Umeå Shakespearesällskap, en teatergrupp för skolungdomar upp till 18 år.

Under drygt 20 år var Margreta en entusiastisk ledare och regissör för teatersällskapet. Hennes Shakespeareföreställningar väckte stor uppmärksamhet med turnéer i Sverige, Finland och England. Genom åren blev det ett fyrtiotal teateruppsättningar och ca 300 teaterföreställningar.

Många var de ungdomar som under hennes ledning fick chansen att spela teater. En och annan gick även vidare mot en framtid ”på scenens tiljor”. Hans Wigren, Birgitta Egerbladh och Pia Johansson är några av de ungdomar som fortsatte med teater efter sin start i Shakespearesällskapet.

En annan som fick chansen att spela teater i Umeå Shakespearesällskap var TV-personligheten Staffan Ling. 1964 medverkade han bl.a. i föreställningen ”Muntra fruarna i Windsor”. På fotot nedan syns han som huvudrollsfiguren ”Falstaff” tillsammans med ”de muntra fruarna” spelade av Eva-Lena Janzén och Eva Vennman. Med på fotot finns även Margreta Söderwall själv.

 

Foto: Jan Hellgren

Vid Forskningsarkivet på Umeå universitetsbibliotek finns  Margreta Söderwalls arkiv. Ett arkiv välfyllt med material från föreställningar och resor med Umeå Shakespearesällskap. 1959 gjorde Margreta och de unga skådespelarna en resa till England där man turnerade med en föreställning av Strindbergs ”Folkungasagan”. Shakespearesällskapet gjorde stor succé med bl.a. utsålda föreställningar på the Civic Theatre i Leeds och med fina recensioner i pressen. På denna spännande och händelserika resa blev teatergruppen bl.a. inbjuden på teaparty hos borgmästaren i Leeds.

Margreta Söderwall lämnade Umeå 1973 och flyttade till Huddinge, bl.a. för att ta hand om sin 100-årige far. I Huddinge fortsatte hon sitt teaterengagemang genom att starta Commediagruppen –  en teatergrupp för barn och ungdomar – i vars verksamhet hon var engagerad till hon var över 80 år.

År 2001, 89 år gammal blev Margreta Söderwall hedersdoktor vid Umeå universitet bl.a. för sina insatser för ungdomsteater.

2 Kommentarer
  1. Valter Linghult says:

    Ja, jag minns Margreta och Shakespearesällskapet mycket väl. Jag deltog sju år i rad från -55 till -61. År 1959 åkte vi till England för att spela Folkkungasagan av Strindberg. Det var ett stort äventyr. Vi tog båten M/S Blenheim från Oslo till Newcastle och vidare med buss till Leeds där vi inbjöds att bo i olika engelska familjer.
    Under turnén besökte vi the Royal Shakespeare Company i Stratford on Avon där vi bl.a. såg A Midsummer Night’s Dream med den berömde Charles Laughton. Vi fick t.o.m. äran att besöka honom i hans loge!
    Vi såg även Othello med Paul Robeson. De billigaste biljetterna kostade 1kr 80 öre.
    Margretas vän recitatrisen Eva-Lisa Lennartsson och hennes son var också med. Per Myrberg är hans namn. Vid den tiden var han ännu inte etablerad skådespelare och sångare.
    Som ledare deltog även vaktmästaren Lennart Pettersson och fotografen Kurt Norberg.
    Inför avresan fick vi en liten skrift med regler och anvisningar att rätta oss efter under vistelsen i England. Här följer några utdrag:
    – Detta är ej en nöjesresa i vanlig mening. Du är inbjuden av engelska universitet att spela teater, alltså är du en representant för ditt land, din stad och din skola.
    – Det är naturligtvis förbjudet att förtära starka drycker.
    – Engelsmännen är vänliga och rara. Man tränger sig aldrig fram i köer.
    – Repetitioner och spelningar går före nöjen. I London tillåts inget nattliv. Att bege sig till East End är direkt livsfarligt. I utlandet anses svenskarna vara dumma och lättlurade.
    – Fråga gärna dina engelska vänner om England, men framhåll aldrig att vi har det mycket bättre. Betänk att detta folk har genomgått två världskrig, medan vi har haft fred och ro.
    – Flickor! Det räcker med läppstift som make-up utanför scenen! Målning kring ögonen ger sällskapet en billig prägel, vilket vi ej önskar! Skolungdom i England får ej alls sminka sig.
    Ja, du hör. Det var längesedan!
    Året var 1959. Det var just den sommaren som Ingo Johansson blev Världsmästare i boxning. Den 26 juni bodde vi på ett Youth Hostel i Leamington Spa. Vi samlades alla i en sovsal och lyssnade på reportaget från den historiska natten. Nästföljande morgon fick vi stå till svars inför ”the warden”, en barsk fd militär i engelska armén. Mot reglementet hade vi tagit oss friheten att vara uppe på natten och dessutom samlats såväl gossar som flickor i samma rum. Shocking, to say the least!
    Senare samma dag var vi några som besökte en pub där man visade matchen på TV, ett exklusivt medium för många av oss. När det framkom att vi var svenskar hyllades vi som hjältar!
    Två årsenare spelade jag titelrollen i Shakespeares drama ”Othello”
    Margreta Söderwall – en beundransvärd personlighet!
    Valter Linghult

    Svara

Lämna en kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *