Julaftonsprogram 1955

Hur en julafton firades för 62 år sedan – innan TV och Kalle Ankas jul – får man en inblick i om man studerar chefredaktören Matts Balgårds arkiv. Den konstnärlige tidningsredaktören Matts Balgård i Umeå roade sig under några år på 1950-talet med att teckna små personliga julaftonsprogram. En slags illustrerad tidsplan för hur familjejulen skulle firas.

Matts Balgård (1908-1992) var 1955 bosatt i Umeå och politisk och kulturell redaktör på Västerbottens-Kuriren (Han kom senare att bli tidningens chefredaktör). Familjen Balgård bestod 1955 förutom av pappa Matts även av hustrun Märta och fyra barn i åldern 9 till 17 år.

Ser man med dagens ögon på julaftonsprogrammet så känns det kanske främmande med Grodan Boll, mjölkhämtare, skivor ur grammofonarkivet och fäder som går till jobbet på julafton. En hel del har förändrats sedan 1950-talet men synar man teckningen närmare så är nog ett och annat sig ganska likt ändå. Julaftonen – då som nu – en dag fylld av förväntan och traditioner.

God Jul & Gott Nytt År
önskar vi på bloggen Tryckt & otryckt

 

Ett tåg kommer lastat

Västerbottens Kuriren 23/6 1951

Vid midsommartid 1951 rullade en godsvagn in på Umeå järnvägsstation fullastad med paket väl inslagna i kraftpapper, ombundna med snören. Den totala vikten på leveransen var 3,2 ton. Det som gömde sig i paketen visade sig vara böcker och andra trycksaker, den första sändningen av det s.k. ”femte exemplaret”. En månad tidigare hade ett regeringsbeslut tagits att Umeå skulle tilldelas det femte exemplaret av allt som trycktes i Sverige. I tävlan mot andra norrlandsstäder som Härnösand och Östersund hade Umeå vunnit kampen om pliktexemplaren, mycket p.g.a. att man i Umeå sedan slutet av 1940-talet börjat bygga upp ett vetenskapligt bibliotek.

De till Umeå anlända bokpaketen 1951 transporterades från järnvägsstationen vidare med lastbil upp till Västerbottens museum. Här skulle böckerna lagras i väntan på bygget av det nya stadsbiblioteket (vilket skulle ta tre år). Oro spred sig på museet och bland ansvariga för transporten, skulle golvet i museets övervåning -där böckerna skulle lagras- hålla för den stora tyngden? Det visade sig att golvet höll och ytterligare trehundra kilo tryck skulle sedan fortsättningsvis varje månad levereras till Umeå och lagras på museet. Det hela växte till ett bokberg i Västerbottens museums lokaler.

Under hösten 1951 var det så dags att börja öppna paketen. Museichefen och stadsfullmäktiges ordförande hade inte haft ro att vänta på öppningen utan hade tjuvkikat i ett av paketen. Det sägs att det som de såg inte riktigt motsvarade deras förväntningar. Paketet lär ha innehållit en arbetsbok för dykare, motbok från vin- och spritcentralen i Malmö samt en tidning med ”skillingtrycksliknande änglar som blåste i trumpet”.

Uppackning på Västerbottens museum i december 1951. Fr. v. Bernhard Bäckström, ordförande i biblioteksstyrelsen, Sven-Ola Hellmér, stadsbibliotekarie i Umeå samt Gösta Ottervik, Kungliga biblioteket. Foto: Västerbottens Kuriren.

I december 1951 kom expertis från Kungliga biblioteket – Förste bibliotekarien Gösta Ottervik – för att instruera personalen som skulle arbeta med sorteringen av trycket. De som anställts för uppgiften var ”en fil. kand. med biblioteksexamen jämte honom ett underställt skrivbiträde och vaktmästare ”. Frågan man brottades med var: Vad av alla dessa ton tryck skulle sparas och vad kunde man slänga?

66 år senare så fortsätter pliktleveranserna av allt svenskt tryck till Umeå. Numera är det Umeå universitetsbibliotek som är mottagare av sändningarna. Årligen anländer åtskilliga ton tryck till universitetsbiblioteket och idag är man betydligt fler än 3 st som tar hand om materialet. Frågan är hur det ser ut 66 år fram i tiden. Finns trycksaker då eller levereras allt digitalt?

En liten fråga återstår: Vad är det som syns genom fönstren på bilden från museet 1951? Det var tydligen mer än bokberg som lagrades på museet vid den här tiden.

Källor: Västerbottens Kuriren och Västerbottens Folkblad 1951, arkivet efter Stiftelsen Vetenskapliga biblioteket i Umeå samt boken Akademin i Storskogen författad av Gunnar Westin.

Digitaliserat: Om kakelugnar

Nu i dagarna har en omtyckt och förträfflig uppfinning fyllt 250 år, nämligen den svenska kakelugnen. Stora mängder ved förbrukades av järnbruken och andra näringar under 1700-talet, samtidigt som också hushållens uppvärmning krävde stora vedresurser. Problemet var att mycket av den genererade värmen inte kunde behållas på något energieffektivt sätt och som en följd av detta blev skog en bristvara på många platser runt om i landet. I denna situation uppdrog riksrådet åt Carl Johan Cronstedt (1709-1779), dåvarande president i Kammarkollegium, och generalmajoren Fabian Wrede (1724-1795) att, genom förbättring av existerande eldstäder, försöka finna en teknisk lösning på problemet, eller som Cronstedt skriver: ”huru Kakelugnar och Eldstäder i allmänhet måtte til weds besparning i byggnads sättet förbättras”.

Hösten 1767 kunde den nya eldstadstypen presenteras. Principen för kakelugnseldning var känd sedan tidigare, men Cronstedt och Wredes lösning med dess förlängda rökgångar innebar en snillrik vidareutveckling av äldre teknik. Röken cirkulerade här i ett vertikalt rökkanalsystem inne i murstocken och på detta sätt kunde värmen bevaras mycket längre än i tidigare svenska eldstäder, något som innebar ”ansenlig Weds besparning i både stora och små Hushåll”. Det kunde röra sig om upp emot en halvering av vedmängden. Den bränslesnåla kakelugnen, som dessutom var möjlig att serietillverka, kom på detta sätt att innebära en revolution för uppvärmningen av de svenska hemmen. I dag ses Cronstedt och Wredes 1700-talskonstruktion som ett tidigt exempel på hållbar design.

Beskrifning på ny inrättning af kakelugnar til weds besparning (1767)

Cronstedt utgav skriften ”Beskrifning på ny inrättning af kakelugnar til weds besparning” (1767) där den nya kakelugnslösningen presenterades i fem olika modeller. Beskrivningarna utgavs även i en utökad utgåva år 1775. Då hade Cronstedts kompletterat sitt arbete med ytterligare två typer av kakelugnar. Dessutom utgavs verket denna gång, under den övergripande titeln ”Samling af beskrifningar på åtskilliga eldstäder, inrättade til besparing af wed”, tillsammans med ännu en skrift i samma ämne, ”Beskrifning öfwer åtskilliga på flera ställen werkstälde inrätningar af eldstäder til weds besparing och flere förmoners winnande” av arkitekten Erik Palmstedt (1741-1803). Där Cronstedts beskrivningar i första hand behandlat kakelugnskonstruktioner för ”bättre rum”, förklarar Carl Sparre i förordet till detta nya arbete, så är Palmstedts beskrivningar tänkta att ”blifwa angelägen för Landthushållare, och desutom ej mindre tiena i städerne och på landet för köks-spisars, bryggeriers och wissa Fabriques-werkstäders bätre inrättande til weds besparande”.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat både den första utgåvan från 1767 (tyvärr med två planschblad saknandes) och den väsentligt utökade från 1775 (komplett).

En kakelugn, som eldas på framsidan

En kakelugn som eldas på framsidan, med en afsats framföre

Spis med 4 rörgångar och 2:ne små ugnar at grädda och steka uti

P1:s program Vetenskapsradion Historia sände nyligen ett avsnitt om Carl Johan Cronstedt och kakelugnen som kan rekommenderas för den som vill veta mer. Dessutom har det i höst också utgivits en ny bok om Cronstedt, författad av Linnéa Rollenhagen Tilly.