Digitaliserat: Om rakning

En av de böcker som nyligen digitaliserats och gjorts fritt tillgängliga av Umeå universitetsbibliotek är den lilla, anspråkslösa volym som visas på bilden nedan. Formatet är ringa 11 x 9 cm. En namnteckning och ett exlibris visar att boken har tillhört Olof Östergren. Bakom de enkla ljusblå pappärmarna döljer sig den anonymt utgivna skriften Rakknifvens bruk, vård och iståndsättande: handbok för mogne och blifvande män. I denna bok om rakningens konst, tryckt i Göteborg år 1827, finner vi, om vi får tro förordet, ”allt det, innom en ringa volum samlat, som verldens alla åldrar bidragit till ämnets upplysande i det skick, hvari vår tids vetenskaps-män och konstnärer nu åskåda det, jämte resultaterna af en egen erfarenhet, som begagnat det gamla och fölgt med sin tid”.

Steg för steg går boken igenom rakningens olika element. Den detaljerade redogörelsen är uppdelad i följande sju avdelningar: 1) De Bisaker, som vid rakningen brukas, 2) Förnämsta Instrumentet vid rakningen: Rakknifven, 3) Rakknifvens iståndsättande, då den blifvit utnött, eller af vårdslöshet fördervad, 4) Strigelns beskrifning, 5) Raknings-Operationen, 6) Rätta förhållandet emellan Skägg och Rakknif, och slutligen en 7) Chronologisk sammandragen öfversigt af alla omnämnde förrättningar.

Skriften publicerades som sagt anonymt, men författare var Johan Anders Wadman (1777-1837). Handledningen om rakning var den första bok som han gav ut, men det var inte den som gjorde honom omtalad. Det var i stället för sina bacchanaliska dikter och visor i Bellmans efterföljd, samt även ett antal lustiga anekdoter kring hans eget leverne, som Wadman i första hand var känd. Han var på sin tid en omtyckt skald och hans dikter och visor gavs ut i två delar 1830 och 1835. Någon större ekonomisk egen vinning erhöll dock Wadman aldrig genom sitt författarskap. Han dog utblottad 1837, 60 år gammal.

Även om J. A. Wadmans plats i den svenska litteraturhistorien i dag måste betraktas som i hög grad perifer, så var det annorlunda på 1800-talet. Hans dikter och sånger var då mycket populära. Decennierna efter hans död utkom hans samlade verk i flera utgåvor och i hemstaden Göteborg avtäcktes 1867 under pompa och ståt en offentlig byst i brons föreställande poeten. Därför kan ännu den som i dag besöker Göteborg promenera till Vasaparken och där, på en kulle invid Vasakyrkan, ställa sig och beundra Wadmans föredömligt släta och välrakade profil.

 

Vårt äldsta dokument

Det äldsta dokument som Umeå universitetsbibliotek har i sitt arkiv är en del av ett medeltidspsalterium från 1300-1400-talet. Det ingår i teckningsläraren John Ekströms samling, som donerades från Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek till Umeå universitetsbibliotek 1999.

Psalterier var bönböcker som innehöll Psaltaren – en av Gamla Testamentets böcker bestående av 150 psalmer – och andra böner, som till exempel helgonlitanior. Munkar och präster borde kunna psalteriums innehåll utantill. Under större del av medeltiden, särskilt innan tideböcker dök upp under senmedeltiden, var psalteriet oftast den enda bok som en lekman hade och också den vanligaste boken som användes för att lära sig att läsa.

Vår handskrift har tolv sidor kvar och i dessa finns bland annat psalmerna 9 och 54 från Psaltaren. Psalteriet är skrivet på pergament i förnäm gotisk bokskrift (kallad textualis formata). Psalterier var ofta ”illuminerade”, det vill säga prydda med olika utsmyckningar och bilder för att illustrera texten. Våra bevarade sidor saknar bilder men har rödlagda initialer, som var typiska för psalterier

Tant Ivonny

Ivonny Lindqvist lekterapeut på Umeå lasarett.  1960-tal.

Vid 98 års ålder har Ivonny Lindqvist nyligen gått ur tiden. Ivonny var den svenska lekterapins ”grand old lady”.

Det hela startade på barnkliniken vid Umeå lasarett 1956 när Ivonny – utbildad förskollärare – ombads av en barnläkare att besöka sjuka barn för att leka och läsa sagor för dem. Ivonny förväntade sig att möta barn som hade ont i öronen, opererat blindtarmen eller låg med brutna armar och ben. Det hon mötte var i stället cancersjuka barn, traumatiserade barn, barn fastbundna i sängarna (för att de inte skulle klia sig) och mängder av barn som låg på vuxenavdelningar där ingen hänsyn togs till att de var barn.

Den första patienten som hon besökte 1956 var en cancersjuk 5-årig pojke som legat på sjukhuset i ett och ett halvt år. – Den pojken blev min förste och bäste lärare brukade Ivonny säga. Han visade sig inte vara intresserad av sagor och leksaker utan ville i stället få ta del av det som fanns utanför sjukhuset. Ivonny kom att besöka honom regelbundet och tog vid besöken med sig is, snö, tussilago och videkissar – lite av världen utanför.  Att bara öppna fönstret och låta honom lyssna på stadens olika ljud var en viktig del vid besöken.

”Tant Ivonny”- som hon kallades av barnen – blev kvar på Umeå lasarett, fick så småningom en anställning och kom att utveckla lekterapiverksamheten inte bara i Umeå, utan i hela Sverige. Hennes arbetssätt och syn på verksamheten kom att stå modell för lekterapierna vid de svenska sjukhusen. Hon författade böcker i ämnet, hon undervisade och var inbjuden att föreläsa runt om i världen. Mer än 50 000 människor i 25 länder lär har hört henne föreläsa på engelska, ett språk som hon själv lärde sig först i 40-årsåldern.

Med doktorshatt 1980.

1980 blev hon utnämnd till medicine hedersdoktor vid Umeå universitet för sin pionjärinsats inom lekterapiområdet. Lektanten hade nu blivit hedersdoktor.

Den som vill veta mer om Ivonny och hennes insatser för lekterapin kan ta del av hennes personarkiv som idag finns på Forskningsarkivet. Här kan man studera Ivonnys sparade föredragsmanus, artiklar, tidningsklipp och fotografier från en mer än 40-årig verksamhet inom den svenska och internationella lekterapin.

En fråga som Ivonny ofta fick svara på var den om hennes ovanliga förnamn. Hon kunde då berätta att hon fått det efter sin far, lokföraren Ivan från Vännäs. Han ville att dottern skulle ha ett namn efter honom, så då fick det blir Ivonny.