Rönnog – akrobatisk poet med rötterna i Umeå

Två städer känner jag mig hemma i: New York och Umeå.” så inleder författaren Rönnog Seaberg sin text ”Sången om Umeå”. Ett hittills opublicerat manuskript från 1990-talet som idag återfinns i Rönnog Seabergs författararkiv på Umeå universitetsbibliotek. Många ställer sig säkert frågan: Vem är Rönnog Seaberg? En helt naturlig fråga då det inte rör sig om någon av våra mest storsäljande svenska författare.

Rönnog var född 1932 i Karlskrona och växte upp i Umeå på 1940-talet, adressen var Östra Kyrkogatan 10 B. Som flicka hette hon Kreuger i efternamn och hennes pappa var matematiklärare på läroverket i Umeå.

1959 lämnade Rönnog Sverige för att flytta till USA med sin amerikanske man konstnären Steve Seaberg. I sitt nya hemland började Rönnog sin författarbana och kom genom åren att skriva poesi, noveller och romaner både på engelska och på svenska. Hon skrev om livet i USA, om rasproblem och om hur det var att vara invandrare m.m. Av hennes böcker finns ett tiotal utgivna på svenska. Rönnog och Steve kom att adopterade tre svarta barn och levde större delen av sitt liv i Atlanta i USA. Med jämna mellanrum besökte Rönnog sitt gamla hemland Sverige och sin gamla hemstad Umeå. Rönnog Seaberg avled 75 år gammal i Atlanta 2007.

Vid 64 års ålder gav sig Rönnog i kast med något helt nytt. Tillsammans med maken Steve introducerade paret en form av akrobatisk diktuppläsning. Det hela startade under Atlanta OS 1996 där Rönnog var inbjuden att läsa poesi. För att synas och höras bättre lyfte maken (f.d. akrobat) upp henne på sina axlar.

Denna diktläsning gav inspiration till fler uppläsningar med mer och mer avancerad akrobatik. I gruppen Seaberg Acrobatic Poetry turnerade sedan Rönnog och Steve Seaberg i USA och Europa som diktuppläsande akrobater. Två viga pensionärer som balanserande och poserande framförde Rönnogs egen poesi. Hennes dikter hade titlar som Tvångstankarvals, Fågelinfluensa, Tsunamiskallar m.m. Att Rönnog som ung skolflicka hatade gymnastik kunde man inte tro när man såg henne uppträda på ålderns höst, balanserande på sin mans rygg eller hängande upp och ner läsande sina dikter.

Att Rönnog inte var en dussinmänniska och att hennes liv inte var alltför lätt i den amerikanska södern förstår man om man läser om henne i en alldeles nyutkommen bok ”Umeå / Atlanta t o r.”

I boken skriver Rönnogs gode vän Gunnar Balgård om hennes liv och författarskap. Här publiceras även flera av hennes tidigare inte utgivna manuskript (hämtade ur Rönnogs arkiv på Umeå universitetsbibliotek). Här återfinns bl.a. ”Sången om Umeå” med minnen från hennes uppväxt i staden på 1940-talet, men även minnen från besök i Skellefteå och texter om vardagslivet i den amerikanska södern. En intressant läsning!

I Rönnogs arkiv finns en mängd små illustrerade och handskrivna häften som använts vid olika framträdanden. I häftet ”Gåshud” från 2003 hittar man bl.a. följande text med tillhörande akrobatisk ställning :

Avslutar med några poetiska rader ur Rönnogs ”Sången om Umeå” om sin barndoms Umeå på 1940-talet:

Vi gick på söndagspromenader till vattenkvarnen
och hängde förgäves på bommarna på Gammliavägen
i försök att komma upp någonstans.
Veckotidningarna doftade.
Inga bananer, inget ris och inga flingor utom snöflingorna
förstås.

Läs mer om Rönnogs Seabergs arkiv på Umeå universitetsbibliotek
Läs mer om den nyutgivna boken ”Umeå/Atlanta t o r” (utgiven av h:ströms förlag)

“Med flyttbara, colorerade och utklippta figurer”

Här på universitetet har vi nyligen haft ännu en terminsstart, alltid en rolig och händelserik tid på året, men något som för många också kan innebära en intensiv jakt på lämplig bostad. På bilden här intill ser vi två studenter från förr som fått hysa in sig hos ”en lärd Professor” och konsekvensen av denna boendesituation.

Det delade boendet innebar att deras många livliga diskussioner fortgick till och med efter att de somnat. Båda studenterna talade nämligen i sömnen och i detta tillstånd fortsatte de att komma med allt eldigare argument och motargument, till dess att de blev så uppjagade att de plötsligt vaknade: ”Med någon häftighet, ur sängen sprungo de, / Begynte argumenter ge / Med vrede hotelser och snäsor / Och sist med händerna på öron, munnar, näsor, / Och böcker, stolar, bord begynte dansa kring.”

Vi hoppas naturligtvis att det inte ska behöva gå riktigt så långt för våra studenter här i Umeå.

Berättelsen återfinns i alla fall i boken “Fabler av Florian”, tryckt i Stockholm år 1824 hos Carl Deleen. Texten var en översättning från franskan och med det familjärt korta “Florian” avsågs Jean-Pierre Claris de Florian (1755-1794). Denne författare, medlem av Franska akademin, är kanske inte så känd idag, men i synnerhet under decennierna kring sekelskiftet 1700/1800 så översattes en rad av hans verk till svenska.

Florian skrev bland annat ett drygt hundratal uppskattade fabler i La Fontaines efterföljd. Den svenska samlingen från 1824, som innehåller 13 av dessa fabler, är som trycksak betraktad av särskilt intresse eftersom boken inte såldes separat, någonting som också utsägs på titelsidan: “Med flyttbara, colorerade och utklippta figurer”.

Till boken hörde alltså en uppsättning tryckta figurer som illustrerar händelser från de olika fablerna (däribland även de sömndruckna studenternas gräl) och som kunde användas för att levandegöra berättelserna. Dessutom medföljde ett fondkort med rumsinteriör och där det fanns utskurna skåror som pappfigurerna kunde placeras i. Året därpå, 1825, utgavs ytterligare en fabelsamling med likalydande titel och som också såldes tillsammans med en uppsättning figurer.

Äldre tryckta bruksobjekt av annat slag än böcker, som dessa figurer, är ofta förkomna, så därför är det extra roligt att återfinna sådant i samlingarna. Men inte heller Umeå UB:s exemplar är helt oskadat och komplett. Ett par av pappfigurerna saknar huvuden. Figurerna till fabel 5 verkar från början ha suttit ihop som de båda figurer som hör till fabel 4, men här har de alltså rivits itu. Ett par figurer har också förkommit helt. Det gäller i alla fall för fabel 6 och 8, där det ursprungligen ska vara ytterligare en figur till respektive berättelse. Det kan man se på en plansch (saknas också i vårt exemplar) som schematiskt visar de olika figurerna. I Libris anges att det totalt ska vara 17 figurer – i så fall saknas alltså ytterligare en?

Bokpärmarna, kuvertet för figurerna och kapseln där alla delar förvarades har enhetligt klätts i samma marmorerade papper. I tidningen Dagligt Allehanda annonserades den 18 december 1824 att Florians fabelsamlingar fanns ute i handeln. Detta var alltså bara några dagar innan julafton, något som användes som ett argument för försäljningen. Boken med dess kolorerade figurer beskrivs som: ”En tjenlig Julklapp för Barn”.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat sitt exemplar samt även figurerna. Gå gärna in och titta: ”Fabler af Florian”.

Är det inte en ambrotyp vi har i samlingarna?

Foto: Åsa Bergqvist

Västerbottens museum anordnade nyligen en intressant och matnyttig fotografiworkshop för arkivarier och andra som jobbar med äldre foton. Kunnig och inspirerande ledare var Lina Ålenius, intendent och fotokonservator vid Malmö museer. Som deltagare fick man under workshopen lära sig identifiera och hantera fotografiskt material från det tidiga 1800-talets daguerreotyper och framåt. Här fick vi lära om tidiga färgfoton vars tekniker hade vackra namn som chrystoleum och autokromer. Andra vackra ord som silverspeglingar och silverfiskar visade sig däremot ha en dålig klang om man jobbar med att förvara fotografier åt eftervärlden. Doften av ättika i arkivet skall framöver signalera att det i arkivet finns acetatfilm som håller på att brytas ner. Vi fick även lära oss om syrafri förvaring, om vikten av bomullshandskar vid hantering av fotografier och om passande klimat för förvaring av fotomaterialet. Även om man inte har tillgång till kylmagasin eller klimatanpassade arkivlokaler så kan man ändå alltid försöka göra det lite, lite bättre för fotografiernas fortlevnad i arkiven.

Inspirerad av all ny kunskap botaniserade jag efter workshopen bland universitetsbibliotekets arkivsamlingar och kunde till min glädje hitta både autokromer, ferrotyper och skioptikonbilder bland fotosamlingarna. Bl.a. hittades ett foto som jag identifierade som en ambrotyp (ett glasnegativ som svartlackerats på baksidan för att få den negativa sidan att uppfattas som positiv). Fotot i fråga återfinns i författarinnan Astrid Värings arkiv. Enligt uppgift i arkivet skall fotot föreställa Astrid Värings moster –  Anna Åbom f: 1846 i Umeå. Att döma av åldern på den unga flickan så bör fotot vara taget ca 1860.

Anna Åbom f:1846

Baksidan av glasplåten

Ett annat fynd , även det ur Astrid Värings arkiv, är ett fotografi taget i en s.k. Bosco-automat, en tidig fotoautomat patenterad i Hamburg 1890. Själva fotot är framkallat på en plåtbricka (en ferrotyp). Uppställd framför Bosco-automaten tog man sitt porträtt och efter tre minuters väntan fick man sitt plåtfoto ur automaten. Personerna på fotot är Astrid Värings föräldrar Rosa och Karl-Erik Glas från Umeå. Fotot är troligen tagen på 1890-talet i samband med någon resa.

 

Efterforskningen bland gamla fotografier i arkivet fortsätter och vem vet bland alla gamla fotosamlingar kanske där även göms någon unik daguerreotyp? Skattjakten fortsätter!