Den röda poesiboken

Författaren och konstnären Siv Cedering debuterade med diktsamlingen ”Dawn” när hon var 16 år gammal. Utgivningen saknar bokförlag, men trycktes av Tybring-Gjedde i Oslo 1956. Samma år hade hon deltagit i en skrivarkurs för Allen Ginsburg, en av beatnikgenerationens förgrundsgestalter. Bara tre år tidigare hade hon med familjen flyttat till San Francisco från Överkalix. Skrivarkursen blev betydelsefull och Siv har i ett inledningstal till Ginsburg 1992 beskrivit hur hans dikt ”Howl” hade stor inverkan på hennes författarskap. Men allting har ju en början och denna början finns att finna i en liten röd poesiskrivbok.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Sivs digra arkiv på Umeå universitetsbibliotek, finns denna poesiskrivbok som Siv fick i julklapp av sin faster, oklart vilket år.  Dikterna är noggrannt handskrivna med stora bokstäver. Förmodligen är de renskrivna i efterhand, eftersom det inte är en barnhand som hållit i pennan. Utifrån handstilen är det nog Siv själv. Den sista dikten i boken är daterad 1952, året innan hon flyttar till USA. Bland de första dikterna i boken finns en diktsvit om årstiderna daterad den 16 november 1947. Siv är åtta år gammal. Så här beskriver hon årstiden sommar:

Nu är de när de ljuva dagarna
Jag ej i skolan går
Med blommor uti hagarna
Jag springer på bara tår

I Sivs omfattande produktion av poesi och prosa kan man i många exempel hitta hennes nära relation till det svenska språket och till sin hembygd Överkalix och Kalixälven.
I dikten nedan kan man förstå att denna relation kom i tidig ålder och som sedan följde henne livet ut.

Komm, min lilla vän
Och ta mig i din hand
Komm med mig ut att skåda
Vårt härliga Norrland
(1951)

Siv Cedering (1939-2007)

Den 25 maj kl 13-16 anordnas en dag om Siv Cedering på Umeå universitetsbibliotek. Här kommer ett urval av hennes dikter att läsas av poeten Matilda Södergran, som också står för översättningarna. Medverkar gör också Gunnar Balgård och Erik Jonsson som samtalar om hennes författarskap.
Se programmet här: Från Överkalix till Long Island

När vi svenskar spolade Euron

Söndagen den 26 maj är det val till Europaparlamentet, det sjätte EU-valet för oss svenskar sedan vi folkomröstade om EU-medlemskap 1994. Tiden går ju som bekant fort och det är lätt att glömma de olika turerna som har varit kring vårt EU-medlemskap de senaste 25 åren. Minns ni folkomröstningarna 1994 (om medlemskap) och 2003 (om EMU) ? Minns ni grupperingarna för och emot, slagorden, kandidaterna och minns ni toalettpapperet..?

Toapapperet med Euro-sedlar kanske inte ingick i Nej-sidans officiella marknadsföring inför EMU-omröstningen 2003, men denna tysktillverkade produkt var nog tilltalande att inhandla för en Euro-skeptiker.

En Euro-toarulle finns idag bevarad på Umeå universitetsbibliotek, placerad i ett av våra personarkiv. Rullen har tillhört politikern och ekonomiprofessorn Sören Wibe (1946-2010) vars arkiv sedan några år tillbaka finns på universitetsbiblioteket. Sören Wibe var under 20 år en av Sveriges främsta EU-motståndare och synnerligen aktiv vid de båda EU-folkomröstningarna. Han var trots sitt EU-motstånd en av de första svenskar som tog plats i EU-parlamentet. Mellan åren 1995-1999 fanns han på plats i Bryssel som EU-parlamentariker för socialdemokraterna. Han kom 2008 att lämna socialdemokraterna för att ansluta sig till det numera avsomnade EU-kritiska partiet Junilistan. Wibe var under några år Junilistans partiledare.

Sören Wibe var känd som en synnerligen debattglad och självständig politiker, men tyvärr hann han aldrig riktigt fullfölja sitt engagemang då han avled i december 2010 endast 64 år gammal.

I Sören Wibes arkiv finns en hel del EU-historia samlat, främst från Nej-sidan. Här finns valbroschyrer, affischer, pins, brev, protokoll, tidningsklipp och annat. Är man intresserad av Wibes ståndpunkter och argumentation så finns många av hans manuskript till tal och debattartiklar bevarade i arkivet.

Man kan inte låta bli att undra var Sören Wibe skulle ha stått idag och vilket parti han skulle ha engagerat sig i? Vad skulle han tycka om dagens EU, om Brexit och om de alltmer högernationalistiska strömningarna? Ett är nog säkert han skulle ha höjt sin röst och sagt sin mening!