De osynliga systrarna

Får vi presenta familjen Glas i Umeå, här förevigade på ett familjefoto från ca år 1900. På bilden ser vi Karl Erik Glas (f: 1851) adjunkt i matematik vid läroverket i Umeå, hans hustru Rosa Scharin-Glas (f: 1858) och döttrarna Tyra (f: 1885) och Astrid (f: 1892). Familjen tillhörde vid den här tiden några av stadens mer respekterade familjer. Karl Erik Glas var bl.a. ledamot i bank- och skolstyrelser och riddare av Vasaorden. Hans hustru Rosa var dotter till en av stadens mest framgångsrika företagare. Deras äldsta dotter Tyra kom att utbilda sig till hushållslärare, senare verksam vid folkskoleseminariet i Umeå och hennes lillasyster Astrid (gift Väring) kom att bli journalist och författare. Astrid Väring kom bl.a. att skriva romaner om sin släkts levnadsöden men blev kanske mest känd och uppmärksammad för romanen ”I som här inträden”(1944), en bok om missförhållanden inom den svenska mentalsjukvården.

Tittar man närmare på fotot av familjen Glas så verkar fotot vara skadat. Man får intrycket av att något blivit avrivet på vänstra sidan. Skymtar man inte en barnhand och ytterligare någon person där? Det visar sig vid närmare efterforskning att familjen Glas hade två döttrar till, Ragnhild (f: 1886) och Dagmar (f: 1888). Båda döttrarna kom att utveckla psykisk ohälsa och vårdades och ”gömdes” i hemmet. När deras mor Rosa dog 1921 placerades de båda döttrarna på Östersunds hospital för att senare bli överförda till Umedalens mentalsjukhus. Dagmar kom att tillbringa resten av sitt liv intagen på mentalsjukhus, medan systern Ragnhild periodvis kom att kunna bo ute i samhället.

Frågan man ställer sig när man ser familjefotot är om det är en ren tillfällighet att fotografiet har gått sönder på vänster sida eller om man medvetet osynliggjort de sjuka döttrarna? Någon klarhet i detta kan vi inte få då ägaren av fotot – Astrid Väring – är död sedan 40 år tillbaka. Fotot ingår idag i Astrid Värings personarkiv på Umeå universitetsbibliotek. Väringarkivet innehåller närmare 400 foton som nu har digitaliserats och finns att studera bland Umeå universitetsbiblioteks digitala samlingar. Astrids fotosamling innehåller många spännande foton från ett svunnet Umeå.

Lördag 10 november är det Arkivens dag på Västerbottens museum. Då finns chans att studera ytterligare foton ur Astrid Värings fotosamling. Välkomna dit!

Till sist vill vi ge en liten upprättelse till Ragnhild och Dagmar Glas och presenterar här ett foto av alla systrarna Glas, även det hämtat ur Astrid Värings arkiv.

Systrarna Glas 1906. Fr.v. Tyra, Astrid, Ragnhild och Dagmar

 

De digitala samlingarna flyttar ut i den publika miljön

För snart två månader sedan, i slutet av augusti, så lanserade Umeå universitetsbibliotek sin nya plattform för de digitala samlingarna, det vill säga en ny webbplats där inskannade objekt ur de egna samlingarna tillgängliggörs i digital form.

Redan nu kan man där ta del av mer än 8000 digitaliserade objekt, närmare 150 000 sidor, och ytterligare material tillkommer kontinuerligt. Inom kort kommer vi till exempel att publicera en stor och, om vi får säga det själva, mycket spännande fotosamling med koppling till en författare från Umeå. Sedan har vi också mer än tusen digitaliserade äldre böcker som står i kö för att laddas upp.

Som en del av lanseringen av denna nya plattform så har nu också en stor pekskärm placerats ute i vår publika miljö. Här kan man direkt på plats ute i biblioteket utforska den nya webbplatsen genom att klicka på skärmen.

Just nu hittar du den i vår entré, intill säkerhetsmontern, men eftersom skärmen är lätt att flytta så kan den nog senare dyka upp på andra ställen, både här inne i biblioteket och på helt andra platser. Vår tanke med detta är naturligtvis att synliggöra den nya webbplatsen och att härigenom ge nya användare en möjlighet att upptäcka materialet.

Till sist kan det här vara bra att påminna om att det trots allt bara är en ytterst liten del av våra totala samlingar som är digitaliserade och så kommer det att förbli under all överskådlig tid. Den ojämförligt största delen av allt det som finns i våra magasin måste du fortfarande beställa fram i fysisk form.

De digitaliserade objekten kan heller aldrig ersätta de materiella artefakterna, men den digitala plattformen kan förhoppningsvis fungera som en ingång även till det fysiska materialet, genom att väcka nyfikenhet och intresse, samt genom att sprida kännedom om samlingarna.

Här hittar du Umeå UB:s nya plattform för de digitala samlingarna: https://digital.ub.umu.se/.

Rönnog – akrobatisk poet med rötterna i Umeå

Två städer känner jag mig hemma i: New York och Umeå.” så inleder författaren Rönnog Seaberg sin text ”Sången om Umeå”. Ett hittills opublicerat manuskript från 1990-talet som idag återfinns i Rönnog Seabergs författararkiv på Umeå universitetsbibliotek. Många ställer sig säkert frågan: Vem är Rönnog Seaberg? En helt naturlig fråga då det inte rör sig om någon av våra mest storsäljande svenska författare.

Rönnog var född 1932 i Karlskrona och växte upp i Umeå på 1940-talet, adressen var Östra Kyrkogatan 10 B. Som flicka hette hon Kreuger i efternamn och hennes pappa var matematiklärare på läroverket i Umeå.

1959 lämnade Rönnog Sverige för att flytta till USA med sin amerikanske man konstnären Steve Seaberg. I sitt nya hemland började Rönnog sin författarbana och kom genom åren att skriva poesi, noveller och romaner både på engelska och på svenska. Hon skrev om livet i USA, om rasproblem och om hur det var att vara invandrare m.m. Av hennes böcker finns ett tiotal utgivna på svenska. Rönnog och Steve kom att adopterade tre svarta barn och levde större delen av sitt liv i Atlanta i USA. Med jämna mellanrum besökte Rönnog sitt gamla hemland Sverige och sin gamla hemstad Umeå. Rönnog Seaberg avled 75 år gammal i Atlanta 2007.

Vid 64 års ålder gav sig Rönnog i kast med något helt nytt. Tillsammans med maken Steve introducerade paret en form av akrobatisk diktuppläsning. Det hela startade under Atlanta OS 1996 där Rönnog var inbjuden att läsa poesi. För att synas och höras bättre lyfte maken (f.d. akrobat) upp henne på sina axlar.

Denna diktläsning gav inspiration till fler uppläsningar med mer och mer avancerad akrobatik. I gruppen Seaberg Acrobatic Poetry turnerade sedan Rönnog och Steve Seaberg i USA och Europa som diktuppläsande akrobater. Två viga pensionärer som balanserande och poserande framförde Rönnogs egen poesi. Hennes dikter hade titlar som Tvångstankarvals, Fågelinfluensa, Tsunamiskallar m.m. Att Rönnog som ung skolflicka hatade gymnastik kunde man inte tro när man såg henne uppträda på ålderns höst, balanserande på sin mans rygg eller hängande upp och ner läsande sina dikter.

Att Rönnog inte var en dussinmänniska och att hennes liv inte var alltför lätt i den amerikanska södern förstår man om man läser om henne i en alldeles nyutkommen bok ”Umeå / Atlanta t o r.”

I boken skriver Rönnogs gode vän Gunnar Balgård om hennes liv och författarskap. Här publiceras även flera av hennes tidigare inte utgivna manuskript (hämtade ur Rönnogs arkiv på Umeå universitetsbibliotek). Här återfinns bl.a. ”Sången om Umeå” med minnen från hennes uppväxt i staden på 1940-talet, men även minnen från besök i Skellefteå och texter om vardagslivet i den amerikanska södern. En intressant läsning!

I Rönnogs arkiv finns en mängd små illustrerade och handskrivna häften som använts vid olika framträdanden. I häftet ”Gåshud” från 2003 hittar man bl.a. följande text med tillhörande akrobatisk ställning :

Avslutar med några poetiska rader ur Rönnogs ”Sången om Umeå” om sin barndoms Umeå på 1940-talet:

Vi gick på söndagspromenader till vattenkvarnen
och hängde förgäves på bommarna på Gammliavägen
i försök att komma upp någonstans.
Veckotidningarna doftade.
Inga bananer, inget ris och inga flingor utom snöflingorna
förstås.

Läs mer om Rönnogs Seabergs arkiv på Umeå universitetsbibliotek
Läs mer om den nyutgivna boken ”Umeå/Atlanta t o r” (utgiven av h:ströms förlag)

Är det inte en ambrotyp vi har i samlingarna?

Foto: Åsa Bergqvist

Västerbottens museum anordnade nyligen en intressant och matnyttig fotografiworkshop för arkivarier och andra som jobbar med äldre foton. Kunnig och inspirerande ledare var Lina Ålenius, intendent och fotokonservator vid Malmö museer. Som deltagare fick man under workshopen lära sig identifiera och hantera fotografiskt material från det tidiga 1800-talets daguerreotyper och framåt. Här fick vi lära om tidiga färgfoton vars tekniker hade vackra namn som chrystoleum och autokromer. Andra vackra ord som silverspeglingar och silverfiskar visade sig däremot ha en dålig klang om man jobbar med att förvara fotografier åt eftervärlden. Doften av ättika i arkivet skall framöver signalera att det i arkivet finns acetatfilm som håller på att brytas ner. Vi fick även lära oss om syrafri förvaring, om vikten av bomullshandskar vid hantering av fotografier och om passande klimat för förvaring av fotomaterialet. Även om man inte har tillgång till kylmagasin eller klimatanpassade arkivlokaler så kan man ändå alltid försöka göra det lite, lite bättre för fotografiernas fortlevnad i arkiven.

Inspirerad av all ny kunskap botaniserade jag efter workshopen bland universitetsbibliotekets arkivsamlingar och kunde till min glädje hitta både autokromer, ferrotyper och skioptikonbilder bland fotosamlingarna. Bl.a. hittades ett foto som jag identifierade som en ambrotyp (ett glasnegativ som svartlackerats på baksidan för att få den negativa sidan att uppfattas som positiv). Fotot i fråga återfinns i författarinnan Astrid Värings arkiv. Enligt uppgift i arkivet skall fotot föreställa Astrid Värings moster –  Anna Åbom f: 1846 i Umeå. Att döma av åldern på den unga flickan så bör fotot vara taget ca 1860.

Anna Åbom f:1846

Baksidan av glasplåten

Ett annat fynd , även det ur Astrid Värings arkiv, är ett fotografi taget i en s.k. Bosco-automat, en tidig fotoautomat patenterad i Hamburg 1890. Själva fotot är framkallat på en plåtbricka (en ferrotyp). Uppställd framför Bosco-automaten tog man sitt porträtt och efter tre minuters väntan fick man sitt plåtfoto ur automaten. Personerna på fotot är Astrid Värings föräldrar Rosa och Karl-Erik Glas från Umeå. Fotot är troligen tagen på 1890-talet i samband med någon resa.

 

Efterforskningen bland gamla fotografier i arkivet fortsätter och vem vet bland alla gamla fotosamlingar kanske där även göms någon unik daguerreotyp? Skattjakten fortsätter!

 

 

Den blonde ynglingen tackar för sig

Västerbottens Folkblad 16/9 1988

För trettio år sedan kunde man läsa i lokalpressen om den ”lilla optiska skivan” som ”rymmer tusentals mer information än den tunga kyrkboken”. Det handlade då om Skellefteås gamla kyrkböcker som databasregistrerats och samlats på CD. Den som förmedlade nyheten var den unge mannen t.v. på bilden – Mats Danielsson – då anställd som ”ADB-ansvarig” på Umeå universitets forskningsarkiv. Ett arkiv som var ganska nystartat och som med hjälp av ny teknik skulle underlätta forskning i arkivmaterial. Den unge Mats var väl lämpad för jobbet med utbildning både inom historia och datavetenskap. Han hade påbörjat doktorandstudier i historia, forskat i arkiv och behärskade programmering och att bygga databaser. En drömprins som från demografiska databasen tidigt handplockades till Forskningsarkivet av den driftige professorn och ”innovatören” Egil Johansson. På Forskningsarkivet blev Mats sedan kvar – ända till nu, då han övergår från yrkesliv till pensionärsliv.

På Campus 1999

Den blonde ynglingen på bilden känns lika ung och blond än idag. Han har nu basat över Forskningsarkivet i över 20 år. Med orubbligt lugn, intresse, lyhördhet och engagemang har han lotsat arkivet framåt genom åren. Hans gedigna kunskaper och vänliga sätt har imponerat och charmat både akademiker, studenter, släktforskare och IT-folk. Att ha ”många bollar i luften” är ett slitet uttryck men passar bra in på Mats. En riktigt god jonglör som inte missat många bollar under årens lopp. Lika engagerad i IT-frågor och omvärldsbevakning som avdelningens väl och ve.
Mats drygt 35-åriga arbete i arkiv/teknikbranschen rymmer många teknikförändringar och det har känts tryggt att ha en avdelningschef som varit med från 1980-talets mikroficher och tidiga datorer till dagens molntjänster och digitala lösningar. Många är de projekt han varit inblandad i igenom åren – både inhemska och internationella – det har rört sig om databasprojekt, webbprojekt, digitaliseringsprojekt m.m.

Det stora projektet för Mats just nu är ett privat flyttprojekt eftersom han kommer att lämna ”det norrländska rummet ” för det västsvenska. Till Tjörn går resan för nytt boende och väl unnad fritid.
Vi grånade kollegor sitter kvar i Umeå och undrar: Du blonde yngling, hur kunde åren gå så fort? Och all information du lagrat i ditt eget minne hur arkiverar vi den?
Ett är säkert: Vi kommer att sakna dig Mats!

P.S. Med Mats försvinner även begreppet Forskningsarkivet. Fr.o.m. september byter avdelningen namn till Umeå universitetsbiblioteks avdelning för arkiv- och specialsamlingar. Den nya avdelningen rymmer förutom arkiv, även universitetsbibliotekets specialsamlingar och bokbinderi. Mer om detta framöver.

En ny plattform för de digitaliserade samlingarna

Vi är glada att kunna starta den här hösten med en riktigt stor nyhet. I dag lanserar Umeå universitetsbibliotek nämligen sin helt nya webbplats för digitala samlingar.

Sedan mitten av 1990-talet har biblioteket bedrivit bedrivit en omfattande digitaliseringsverksamhet där objekt ur de egna samlingarna har gjorts fritt tillgängliga i elektronisk form. Det handlar om ett stort antal äldre böcker, fotografier, arkiv- och handskriftsmaterial, m.m. Sammanlagt är det närmare en halv miljon sidor som har digitaliserats under åren.

I dag lanserar Umeå universitetsbibliotek sin helt nya webbplats för digitala samlingar.

Fram tills nu har allt detta digitaliserade material funnits utspritt på flera olika publiceringsplattformar beroende på materialtyp. Detta har har haft nackdelen att det har varit svårt att få en överblick och att sökmöjligheterna inte har varit optimala. Från och med nu kommer allting i stället att samlas på ett enda ställe.

Sökbarhet och överblickbarhet blir därmed mycket bättre. Det går snabbt och lätt att förhandsgranska ett objekt och att steglöst zooma i bilder. Det är enkelt att ladda ner bildfiler eller hela volymer som OCR-tolkade pdf:er. Detta är bara några av de många fördelarna med den nya plattformen. Det bakomliggande systemet heter Nainuwa och har utvecklats av det österrikiska företaget Treventus. Umeå universitetsbibliotek är först ut med en publik användning av denna digitala visningsplattform.

Det går snabbt och lätt att förhandsgranska ett objekt och att steglöst zooma i bilder.

Sökbarheten blir mycket bättre.

Möjligheten att få en överblick av materialet blir också mycket större på den nya plattformen. Här visas till exempel hela boken Livre de portraiture från 1642 i så kallad ”pivot view”.

På den nya webbplatsen är allt material indelat i olika samlingar. Detta skapar överskådlighet och ger oss en möjlighet att ordna och presentera objekten i vad som kan liknas vid olika utställningar. Digitalisering är i dag en viktig del för tillgängliggörandet av kulturarv och genom den nya plattformen för digitala samlingar tar Umeå universitetsbibliotek ytterligare ett steg i denna utveckling. Här kommer forskare och studenter att kunna ta del av samlingarna på nya sätt och vi hoppas naturligtvis också att många helt nya användargrupper kommer att upptäcka materialet.

På den nya webbplatsen är allt material indelat i olika samlingar.

Redan i dag vid lanseringen finns närmare 8000 fritt tillgängliga objekt uppladdade, mer än 100 000 sidor att utforska, men tanken är att mer material snabbt ska tillkomma. I ett första skede under höstterminen ska ytterligare material som redan tidigare har digitaliserats flyttas över till den nya plattformen, bland annat ca 1200 äldre böcker. Därtill sker naturligtvis också kontinuerlig ny digitalisering och plattformen kommer fortlöpande att fyllas på också med detta innehåll.

Välkommen att utforska den nya webbplatsen!

Adressen är alltså https://digital.ub.umu.se/.

Presidenten som älskar arkiven!

”Ingen nu levande president i världen älskar arkiven som jag! Ingen president i världen har tillbringat mer tid på arkiven än jag! Ingen president i världen förstår arkivens värde som jag!”

Nej det är inte Donald Trump som yttrat dessa ord utan Islands president Guðni Th Jóhannesson. Det gjorde han när han invigde de XXV Nordiska Arkivdagarna i Reykjavik den 24 maj i år. Hur vågar då Islands president påstå detta? Jo, med en bakgrund som professor i historia har han som forskare tillbringat åtskilliga timmar på Islands riksarkiv och andra arkiv.

Reykjavik 24/5

Islands president Guðni Th Jóhannesson (foto: Wikimedia)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I publiken denna dag satt 300 personer som också älskar arkiv, förstår arkivens värde och tillbringar större delen av sina liv på arkiv. Dvs de 300 arkivarierna som hade rest till Reykjavik för att under några dagar få lyssna till föreläsningar, ta del av utställningar, delta i möten, mingla och utbyta erfarenheter.

Vad kan då alla tillresta arkivarier haft att avhandla under dessa dagar? Handlade det om ordningsprinciper, arkivkartonger, hyllmeter och arkivdamm? Nej större saker än så. Det är ju dagens arkivarier som skall greppa, styra och bevara den enorma mängd av digital information som numera cirkulerar i samhället. Att som arkivarie vara en viktig del i bevarandet och upprätthållandet av demokratin och på alla tänkliga sätt tillgängliggöra, sprida och förmedla arkivens innehåll till forskare och allmänhet. Ett tungt ansvar vilar på oss arkivarier!

Under de nordiska arkivdagarna på Island fick vi t.ex. ta del av hur våra kollegor på Islands riksarkiv med stor möda hanterat allt utredningsmaterial efter den stora isländska bankkrisen 2008. Vi fick även en inblick i hur de östtyska Stasiarkiven fungerat och hur man idag med Stasiarkivens hjälp – som avskräckande exempel – vill kunna säkra demokratin. Vi fick under arkivdagarna även insikter i mer alldagliga ämnen som e-arkiv, GDPR, tekniska digitala lösningar och pågående och avslutade forskningsprojekt.

Konferensmiddag i Perlan, Reykjavik 24/5

För mig och mina kollegor som arbetar med personarkiv gäller utmaningen framöver hur man på bästa sätt kan arkivera det som sker i dagens sociala medier. Hur man skall komma åt och rädda innehållet i gamla avställda datorer där arkivbildaren lagrat material och e-post. Hur man ska kunna läsa gamla disketter och utvinna information som sparats i format som inte längre är tillgängliga och gångbara. Att helt enkelt inse att i framtiden finns inga brev och hand-/maskinskrivna dokument att arkivera.

Allt detta och lite till fick vi förmedlat till oss under dessa intensiva arkivdagar. Stärkta, peppade och kanske även lite oroade åkte vi sedan hem till våra arkivinstitutioner för att ta sig an det ansvarsfulla uppdraget som arkivarie.

Nu var det ju inte bara arkiv som gällde för oss som deltog i arrangemanget. Lite ledig tid och lite turistande unnade vi oss också. Det blev både gejsrar, islandshästar och varma utomhusbad. Det isländska vädret hann vi även bekanta oss med (det regnade en hel del).

Gullfoss vattenfall 26/5

Bad i Secret Lagoon 26/5

 

 

 

 

 

 

 

 

Vill du veta lite mer detaljer kring de Nordiska Arkivdagarna 2018 så kan du (framöver) titta in på Nordisk Arkivportal där det utlovats information och sammanfattning av dagarna.

Om tre år är det dags för de XXVI Nordiska Arkivdagarna. I september 2021 kommer Stockholm att vara värd för arrangemanget. Man undrar vilka utmaningar arkiven står inför då?

Bränder, vattenskador och den minsta lilla boklus

Konferensen Kulturarvsprepping vid Umeå universitetsbibliotek.

Konferensen Kulturarvsprepping. Grafik: Erik Vesterberg

Den 17-18 april arrangerade Umeå universitetsbibliotek konferensen ”Kulturarvsprepping – att vara förberedd på det värsta”. Första dagens föreläsningar var förlagda till Humanisthuset och dagen därpå fortsatte programmet i Sliperiet på Konstnärligt campus. Konferensen inleddes med att överbibliotekarie Mikael Sjögren hälsade deltagarna välkomna. Under två halvdagar hade vi därefter förmånen att få lyssna till en rad föredrag som på olika sätt berörde hur vi kan skydda och bevara vårt kulturarv.

Per Cullhed från Uppsala universitetsbibliotek, som var den förste föreläsaren, talade om historiska katastrofer och visade flera exempel där kulturarv har drabbats, men även på de insatser som gjorts för att minimera skadorna. Hans exempel sträckte sig från stadsbranden i Uppsala 1702 till mera nutida händelser som biblioteksbranden i Linköping 1996 och orkanen Gudrun 2005. Cullhed talade om hur viktigt det är att eliminera den skada som gör mest åverkan och därmed kan leda till en katastrof. Han visade på att det inte nödvändigtvis är en uppkommen brand som skapar den största skadan, utan det kan i många fall vara vattnet som används i släckningsarbetet som orsakar mest skada. Det är viktigt att i förväg ha en plan över hur material ska kunna evakueras ur lokaler och även hur man snabbt och effektivt ska kunna ta hand om fuktskadat material. Cullhed underströk också hur viktigt det är med en fungerande kommunikation i en krissituation av detta slag. Det bör finnas en katastrofplan redo som innehåller en prioriteringsordning att följa, samt en tydlig ansvarsfördelning vid en kris. Planen skall kunna besvara dessa frågor: Vad bör man prioritera först? Vem gör vad? Vem kan vad? “Det man inte har koll på blir katastrofer”, avslutade Cullhed.

Dagens andra föreläsare var Eva Ramberg från Kungliga Myntkabinettet. Hon redogjorde för konsekvenserna efter att det uppdagats att en kollega stulit föremål ur samlingarna. Ramberg berättade om den långa process som medarbetarna därmed genomgick och hur det under denna tid behövde hantera till exempel media, men även sina egna känslor kring vad som skett. Det var ögonöppnande att höra Ramberg berätta om hur stor påverkan händelsen hade haft. En stöld skiljer sig på många sätt från till exempel en brand eller en vattenskada, men det finns ändå gemensamma aspekter kring det förebyggande och efterföljande arbetet. Ramberg underströk betydelsen av att ha sitt material katalogiserat, så att det därigenom är spårbart, samt att vara noga med att fotografera föremål och att identifiera listor, register och sammanställningar. Det är också viktigt att tänka på att hålla ihop arbetsgruppen i en krissituation och att se till de individuella behoven, samtidigt som det, i det mån det går, kan det vara bra att så snart som möjligt komma igång med det vardagliga arbetet. Ramberg berättade vidare om hur de kan vara bra att personal får råd i hur man bemöter media, samt betydelsen av att ledningen kontinuerligt kommunicerar med personalen även när de inte har några nya besked att ge.

Katastrofvagnen vid Umeå universitetsbibliotek. Foto: Louise Dahlberg

Därnäst talade Sven-Eric Blom från Riksarkivet i Härnösand  om hur viktigt det är att ha en katastrofplan redo innan krisen utbryter. Han rekommenderade ett dokument som tydligt talar om vem som ansvarar för vad och vilken prioriteringsordning som material skall räddas utifrån. Han visade även upp en konkret typ av ”katastrofvagn” som man kan ha förberedd inför en sådan situation . Vagnen är indelad i olika tydligt uppmärkta kategorier. Sektionen ”Skydda” innehåller till exempelvis material som skyddar personalen såsom munskydd, handskar, osv. En annan sektion heter ”Torka” och här finns hinkar, torkpapper, m.m. En tredje sektionen heter ”Täcka/packa” och innehåller plast och täckpapp som kan användas för att täcka material eller för att packa undan det. En fjärde sektionen heter ”Värme” och här finns sådant som fläktar och skarvsladdar. En femte sektion kallas ”Övrigt” och innehåller sådant som pannlampa, batterier, skadeprotokoll, pennor, osv. I samband med denna konferens har också Umeå universitetsbibliotek, utifrån Bloms rekommendationer, förberett precis en sådan katastrofvagn (se bild) som en del i det egna förebyggande arbetet. Blom underströk också att ett viktigt sätt att förbereda sig är att regelbundet anordna praktiska övningar för personalen.

Sista föreläsare under konferensens första dag var Erika Hedhammar från Riksantikvarieämbetet. Hon berättade bland annat om hur viktigt det är att ha genomtänkta rutiner när lokaler byggs om eller renoveras. Det är annars tillfällen då olyckor lätt kan uppkomma. Hedhammar nämnde också betydelsen av att veta vad man skall göra i det första läget, då det fortfarande finns möjlighet att minimera skadan. En riskanalys bör ha gjorts och en katastrofplan ska finnas redo. Hon lyfte även något som vi skulle få höra mer om under konferensen andra dag, nämligen betydelsen av en restvärdesplan. Det är alltså bra att tänka på att ha en färdig plan som restvärdesledaren kan följa, gärna med bilder på objekt som skall prioriteras och kartor för att hitta dem.

Konstnärligt campus. Foto: Louise Dahlberg

Dag två inleddes i Sliperiets lokaler på Konstnärligt campus i Umeå. Vi lyssnade först till Carolina Gustavsson, från Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna (SFMV), som talade om konservering och de mer ”smygande katastrofer” som kan utvecklas under tid. Dessa kan uppkomma exempelvis genom en bristfällig konservering av ett material eller av att dokument inte är arkivbeständiga. Vid SFMV arbetar man med att konservera papper, textil och arkeologiska föremål, men de arbetar även med digitalisering av vårt kulturarv. I det senare fallet rengörs till exempel bilder inför skanning som sedan kan bevaras och göras tillgängliga. Att konservera föremål och utföra skyddande behandlingar är en långsam process. Som Gustavsson upplyste så ”kan man inte stressa med kulturarv.” Hon berättade också att det är många som överväger konserveringsåtgärder just i samband med en flytt. Avslutningsvis så fick Gustavsson oss alla att lova att inte använda tejp eller gem, företeelser som är ett rött skynke för konservatorer: ”Använd aldrig tejp… till någonting!” (I stället rekommenderades japanpapper.)

Nästa föreläsare var Scarlett Szpryngiel som talade om ”småkryp med aptit på kultur”, dvs. skadedjur. Dessa små oinbjudna kryp kan ta sig in i våra samlingar och på sikt förstöra föremål. Oftast sker detta som ytterligare en av de mer långsamma katastroferna, men en som kan vara nog svår att reparera då den väl fått utvecklas. Szpryngiel berättade att vi människor ofta är högst delaktiga i att krypen tar sig in i våra samlingar, detta är en konsekvens av de transporter som finns inom en organisation samt även av att vi reser mer nu än förr och på så vis sprids de.

Idag finns det ett hundratal arter av skadeinsekter som kan drabba våra samlingar. De kan skapa skador till exempel genom att de äter på föremål, att de tar sig in i föremål för att förpuppas, att de skapar så kallade flyghål när de sedan lämnar föremålet och att deras exkrement kan skapa fläckar. Szpryngiel visade även på att skadedjur kan förstöra register eller olika märkningar. Resultatet av detta kan bli en informationsförlust med potentiellt dystra konsekvenser. Ett annat vanligt bekymmer är silverfisken där Szpryngiel har skrivit en rapport om just den långsprötade silverfisken, en fasa för många organisationer i Sverige.

Exempel på skadedjur. Foto: Louise Dahlberg

Szpryngiel berättade att silverfisken äter animaliska ting samt papper och annat: ”de älskar att äta silkespapper – det är som en buffé för dem!” Men hon berättade även att utöver att tänka på vilka material man har i och intill samlingarna, så bör man även se över klimatet i lokalerna och reglera värme och luftfuktighet i relation till vilket kryp man har att göra med. 

Under dag två fick vi också ytterligare ett tillfälle att lyssna till Per Cullhed. Han talade denna gång mer specifikt om kris- och katastrofplaner, samt praktiska detaljer och tips. Cullhed betonade vikten av att eliminera just de element som kan leda till att en skada får möjlighet att utvecklas till en större katastrof. Vi fick ta del av en rad handfast råd, som att utveckla en katastrofplan, utse en katastrofledare och utforma en telefonlista. Riskinventeringar bör göras regelbundet inom en organisation för att upptäcka nya faror. Det är även viktigt att ha färdiga formulär där man kan dokumentera vad som sker med olika föremål under hanteringen. Det är också bra att tänka på att det kan ta lång tid att få ut materialet ur de skadade lokalerna och att det bör finnas en färdig plan för hur olika typer av material ska hanteras efter evakuering. Ska det frystorkas? Luftas? Hur skall det packas och märkas? Cullhed tipsade om att man kan utföra ”skrivbordsövningar” vid sin arbetsplats, så att personalen får möjlighet att tänka kring sådana rutiner. Vid denna typ av övningar får man visa och öva på hur man ska rädda ett material, hur man ska packa och dokumentera det. Det är då lämpligt att även ha inbjudna externa aktörer som kan vara till hjälp vid övningen. Cullhed berättade även om en proaktiv idé som de har testat vid Uppsala universitetsbibliotek där de har fixerat en go-pro kamera på en ställning som fotograferar deras samlingar något de finurligt kallar för ”shelfies” – en mycket god idé för att dokumentera sina samlingar.

Konferensens sista föreläsning hölls av Håkan Iseklint från räddningstjänsten i Umeå kommun. Han är utöver brandmästare även restvärdesledare och hanterar alltså restvärdesräddning efter akuta skador. Iseklint berättade att efter att räddningstjänsten gjort sin akuta insats, så tar resvärdesledaren vid och kan arbeta med att exempelvis rädda undan material från de drabbade lokalerna. Detta arbete kan underlättas mycket om det finns färdiga planer upprättade.

En gemensam nämnare för nästan alla föreläsningar under konferensen var just betydelsen av att ha en katastrofplan redo och att på så sätt faktiskt vara förberedd på det värsta. Det var två mycket givande dagar där jag tror att den inre ”preppern” växte fram i oss alla. Förhoppningsvis leder detta till ökat förebyggande arbete, i form av till exempel katastrofvagnar och katastrofplaner, för att kunna bevara vårt kulturarv.

Mötesplats för digitalt kulturarv

Den 25-26 april anordnades i Göteborg för sjätte året i följd konferensen ”Digikult – Nordisk mötesplats för digitalt kulturarv i praktiken”. Denna gång var dagsprogrammet förlagt till Stenhammarsalen i Konserthuset. Under två heldagar möttes mer än tvåhundra representanter från hela AMB-sektorn (dvs. arkiv, muséer och bibliotek) för att ta del av ett ambitiöst program koncentrerat kring olika aspekter av digitalt tillgängliggörande av kulturarv. Här gavs, bland annat, en lång rad presentationer av konkreta exempel på olika sorters digitala projekt, nationella såväl som internationella, och de erfarenheter som härigenom erhållits.

Digikult är en bred och välfylld konferens och jag ska inte ge mig på ett försök att sammanfatta innehållet från de båda dagarna. Här fanns något för alla och vilka delar som man särskilt fäste sig vid beror nog på vilken del av kulturarvssektorn som man kom ifrån och i vilken grad de olika föredragen anknöt till det egna dagliga arbetet. Hela konferensen filmades, så alla som i efterhand vill ta del av något bidrag kommer enkelt att kunna göra det. Även material från tidigare år finns tillgängligt på hemsidan.

Som alltid innebär den här typen av sammankomster också någonting mycket mer än att bara sitta och lyssna på en rad föredrag. Minst lika centralt är möjligheten att mötas, samtala och knyta kontakter med andra konferensdeltagare. Det digitala tillgängliggörandet av kulturarvsobjekt är inte längre någonting helt nytt. Tekniker och arbetsformer har hunnit etableras och blivit en väsentlig del av arbetet med kulturarv, men ännu finns oräkneliga gemensamma möjligheter och utmaningar. En viktig del av lösningarna ligger – som alltid – i olika former av samarbeten och erfarenhetsutbyten. Mötesplatser som Digikult utgör en betydelsefull del av detta.

Cuno – arkivariernas arkivarie

Cuno Bernhardsson. Foto: Johan Gunséus

Efter drygt 40 år inom arkivbranschen är det så dags för vår kollega Cuno Bernhardsson att gå i pension. Den 27 april 2018 är sista arbetsdagen för Cuno efter ett långt yrkesliv som arkivarie.

Cuno hade tidigt en passion för historieämnet. Han kunde sina kungalängder, när och var de stora slagen stod och annat som vi läste om i historieböckerna. Att få jobba med historia var något av en önskedröm för den unge Cuno. Önskedrömmen blev så småningom sann efter att han i Umeå och Uppsala studerat historia, etnologi m.m.
1977 var det dags att ge sig ut i yrkeslivet – första anhalt på arkivbanan blev ett jobb på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Året därpå återvände han till Norrland och Umeå för en anställning vid Folkrörelsearkivet i Västerbotten. Det hann bli 26 år på Folkrörelsearkivet innan han 2004 tillträdde tjänsten som förste arkivarie vid Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek.

Cuno i arbete på Folkrörelsearkivet 1980.

Cuno betraktas av många som arkivariernas arkivarie med sin stora passion för arkiv och arkivforskning. Otaliga är de arkiv han har fördjupat sig i och otaliga är de arkiv han själv ordnat och förtecknat. Många norrländska kulturpersonligheter har han genom åren hunnit bekantat sig med – både i verkligheten och i arkiven. Genom att ordna deras arkiv vet han idag det mesta om landshövding Gustaf Rosén, teckningslärarinnan Maja Beskow och statistikprofessorn Gunnar Kulldorff. Undrar man något om Hushållningssällskapet i Västerbotten eller flottningen i Umeälven är det självklart Cuno man skall fråga, han har ordnat arkiven. Stor gedigen kunskap, sinne för detaljer och gott ordningssinne utmärker en god arkivarie, Cuno uppfyller det med råge.

Något annat som utmärker Cuno är hans förunderliga förmåga att få kontakt med folk och som resultat av detta hans stora kontaktnät. Cuno känner alla och alla känner Cuno! Han är dessutom en god berättare som gärna delar med sig av sina förvärvade kunskaper, både till kollegor och som föreläsare. Många intressanta historier om levnadsöden och händelser från förr har vi kollegor fått oss till skänks vid fikabordet. Vem skall nu förmedla alla historier ur det förflutna – om sheriffen från Edsele, om Garibaldi från Ragunda och om vad som hände på festplatsen i Sikfors?

Vem skall nu förvärva alla kända och okända norrländska kulturpersonligheters arkiv? Vem skall vi nu fråga om vilket arkiv man skall söka i om man är ute efter det och det? Vem skall nu ordna våra resor och studiebesök i Arkivnätverket? Vem skall nu marknadsföra arkiven och tipsa tidningar och massmedia? Vem skall nu…. Inte undra på att vi är lite fundersamma över framtiden vi som blir kvar på Forskningsarkivet.

När Cuno nu blir arkivarie emeritus önskar vi honom en lång skön sommar i Edsele och hälsar honom välkommen som fri arkivkonsult till hösten! För det är väl så vi får se dig i framtiden, eller hur?

I Umeå universitets personaltidning Aktum publicerades hösten 2017 en läsvärd artikel om Cuno. Du hittar den här.