En ask med oväntat innehåll

Den 3 februari 1884 var en otursdag för greve Adolf Mörner på Mölnbacka bruk i Värmland. Under skidåkning i parken vid sitt gods körde han i en nerförsbacke rakt in i en björk och krossade sitt högra underben. Greven blev sedan liggande i flera månader med inflammerat och värkande ben. I mars 1884 tvingades man göra en operation och flera benbitar plockades ut. Benet läkte sakta, huden lossnade, benbitar ”värkte ut” och rosfeber tillstötte. I maj 1884 skedde så en förbättring och greve Mörner kunde åter sitta uppe. Han återvände sedan så sakta till vardagen men kom att förbli handikappad resten av livet efter sin skidolycka.

Adolf Mörner (1849-1894)

Vad har nu denna olyckliga skidtur att göra med norrländska personarkiv? Jo, kopplingen heter Eva Dahlstedt, den legendariska ”doktorinnan” på Österåsens sanatorium, vars personarkiv idag återfinns på Umeå universitetsbibliotek. Eva var dotter till Adolf Mörner och uppvuxen på Mölnbacka. Hon var bara 1 år när olyckan inträffade men historien finns bevarad tack vare hennes föräldrars sparade dagböcker och brev.

När jag för några år sedan ordnade och förtecknade Eva Dahlstedts arkiv så fann jag bland alla hennes släktpapper en liten blommig plåtask. När jag öppnade asken gjorde jag en oväntad upptäckt. Asken visade sig innehålla de benskärvor som man avlägsnat vid Adolf Mörners operation i mars 1884. En form av reliker som Eva sparat efter sin far i alla år. Hon skriver i sina noteringar om innehållet i asken att hon inte ”nänts kasta bort dem”. Det kunde inte heller jag vid ordnandet av arkivet. Så idag ligger asken med benbitarna i Eva Dahlstedts personarkiv. I volym 65:81 finns de arkiverade tillsammans med Adolf Mörners betyg, militära handlingar, visitkort m.m. ”Minne från benbrott” fick asken lite diskret heta i förteckningen.

Eva Mörner-Dahlstedt (1883-1972)

”Benskärfvor ur Adolf Mörners ben Mars 1884”

 

 

 

 

 

 

 

 

Julkappor i mängd

Så här i julhälsningstider kan det vara lämpligt att göra ett nedslag i arkiven efter gamla jul- och nyårskort. Många färgglada julkort från förr med tomtar, granar och Jesusbarn finns ofta sparade bland arkivkorrespondensen.

En person som verkar ha samlat på äldre vykort var konstnären och författaren Gunnar Erkner (1929-2013) ur vars personarkiv vi plockat fram några exempel. Här finns bl.a. sparat till eftervärlden ett julkort som sändes för ungefär 100 år sedan. Det är en julhälsning från Beda till väninnan Elin Vedin i Docksta .

Beda skickar sin ”Hjärtliga julhälsning” samt ”en önskan om julklappar i mengd”, eller står det inte rent av ”julkappor i mengd”? Är det en felskrivning eller kan det möjligen ha varit så att en ny kappa stod överst på Elins önskelista denna jul?

I Gunnar Erkners vykortssamling finns också ett litet nyårskort, även det poststämplat i Docksta, där Hulda tillönskar sin morfar ”ett gått nytt år”. Motivet är en liten nyårsgosse med penningsäckar, champagne, lyckobringande fyrklöver och hästsko. Kan man uttrycka sin önskan om ett lyckosamt nytt år tydligare?

  

Gunnar Erkner var född i Husum utanför Örnsköldsvik 1929. Han gick på Konstfackskolan i Stockholm under 1950-talet och kom att bli känd som tecknare och illustratör. Efter 25 år i Stockholm flyttade han till Skagshamn, ett f.d. fiskeläge nära Örnsköldsvik. I Skagshamn hade han sedan sin bostad och ateljé i ca 30 år.
Gunnar Erkner kom själv att teckna och designa en del julkort som sedan blev tryckta. Bland annat finns i hans arkiv detta egenhändigt tecknade julkort från 1955.

Ytterligare ett exempel på Erkners egen julkonst är hans julsaga om de ”10 små julegubbarna” från 1963. Ett litet 16-sidigt häfte med den tecknade berättelsen om tio små julegubbar som springer ”med uppsluppna rop in till Tomtebo stop”. På vägen försvinner tomtarna en efter en tills det bara finns en endaste tomte kvar. Den tecknade och rimmade berättelsen är gjord av Gunnar Erkner (som vid den tiden hette Gunnar Ericsson).

  

Julsagan är tryckt i digelhandpress i en upplaga av 200 exemplar och troligtvis svår att få tag på idag. Är du nyfiken på Erkners julsaga eller annat som Gunnar Ericsson-Erkner producerat under sex decennier som konstnär och författare, så är du välkommen att studera hans efterlämnade handlingar (9 hyllmeter) här på Umeå universitetsbibliotek.

Med dessa julhälsningar från förra århundradet önskar bloggen Tryckt & Otryckt:
en God Jul & ett Gott Nytt År!

 

Den 6 december 1835

Dagarna är korta i december, inte minst här uppe i norr. Atmosfären har fångats väl i teckningen ovan. Vi ser ett skogslandskap i månsken. Tung snö tynger granarnas grenar. I bildens nedre del finns vad som verkar vara en hästdragen släde och möjligen skymtas strax framför även ett andra ekipage som försvinner in mellan träden. Längst bak i följet anas något som ser ut att vara en person, kanske tolkandes på skidor. Trots måne och snö så domineras scenen av det täta vintermörkret, någonstans i spektrumet mellan det blåa och det svarta.

Under teckningen finns noteringen ”Den 6te Dec 1835”. En söndag, den andra advent, för snart tvåhundra år sedan. Den stämningsfulla bilden ingår i ett album som tillhört Johan Albert Linder (1816-1878), komminister Johan Anders och Fredrica Linders äldste son. Han studerade vid den aktuella tiden vid gymnasiet i Härnösand och de flesta av de andra teckningarna i albumet är porträtt föreställande lärare vid skolan och studiekamrater, många med en bok i handen. Av de åtskilliga lager kläder som bärs förstår man att kylan gjorde sig påmind även inomhus.

Hela Johan Albert Linders album med teckningar har digitaliserats av Umeå universitetsbibliotek och hittas här: Minnen från gymnasium i Härnösand 1835 – 1836.

50 år med ”Open access”

Forskarsalen i Umeå universitetsbibliotek (ca 1970) ur en reklambroschyr för Klintens ytbehandling .

Dags att uppmärksamma ett jubileum! Det är nu i december femtio år sedan Umeå universitetsbibliotek flyttade in i sina nuvarande lokaler på Campusområdet. Biblioteket hade fram till dess huserat i samma lokaler som stadsbiblioteket i deras byggnad på Kungsgatan 80.

Stadsbiblioteket/universitetsbiblioteket på Kungsgatan 80.

Våren 1967 hade spaden satts i marken för det blivande biblioteket på Campus. Här skulle byggas en stor, ljus och modern biblioteksbyggnad för universitetets forskare och studenter. Byggandet hade föregåtts av studieresor till europeiska bibliotek där man hittat inspiration och nytänkande, framförallt universitetsbiblioteket i Bonn blev något av en förebild för Umeåbiblioteket. Huset byggdes i gult tegel för att smälta in med angränsande byggnader. Invändigt var det nya biblioteket tänkt att ge besökaren en känsla av fabriksbyggnad; högt i tak med rå betong och tegelytor, avsaknaden av innertak gjorde att hela ventilationsanläggningen låg synlig. Den ”brutalistiska” arkitekturen skulle sedan lättas upp med en inredning i färgerna grönt och vitt.

Forskarsalen i det nya universitetsbiblioteket.

Hösten 1968 flyttades alla universitetsbibliotekets böcker (3.500 hyllmeter) från stadsbiblioteket i centrum till de nybyggda väl tilltagna lokalerna på Campus. Biblioteket hade närmare 50 anställda som under hösten hade fullt upp med uppackning och uppställningar. Den stora öppna forskarsalen skulle rymma ca 200.000 böcker. Som första svenska universitetsbibliotek skulle man här även tillåta s.k. ”open access”, d.v.s. att låntagarna själva skulle få botanisera bland hyllorna och hämta fram de böcker de ville läsa och låna. Lite orolig var nog överbibliotekarien Paul Sjögren som såg en fara i att allt skulle stå öppet och tillgängligt i hyllorna. Skulle det verkligen gå att hålla ordning på alla studenter och tankspridda forskare? Vad skulle hända om någon av böckerna hamnade på villovägar?!

Överbibliotekarien i sitt gamla arbetsrum på Stadsbiblioteket

Den 2 december 1968 var det så dags att ta emot de första besökarna. Man mjukstartade med att öppna låneexpedition. Först i kön som låntagare var enligt källorna ”ekon. stud. Ulf Sören Persson”. Några dagar senare var det dags att ta den nya Forskarsalen i anspråk. En 2.400 kvadratmeter stor sal med fräscha vita bokhyllor och med grön heltäckningsmatta och möblemang. Många av bokhyllorna gapade tomma i väntan på att framöver fyllas med ny litteratur.

Tredje steget i öppnandet av biblioteket skedde i början av mars 1969 då universitetsbibliotekets kursläsesal – landets största – var klar att användas. Här erbjöds 450 läsplatser på en yta av 48 x 24 m. (Det skulle visa sig efter några år att kursläsesalen hade lite väl tilltagen yta, så delar av utrymmet kom framöver att användas till annat).

Kursläsesalen i det nya biblioteket

Idag femtio år senare är universitetsbiblioteket kvar i samma lokaler, även om det byggts om och till under åren. De gröna mattorna finns kvar men ligger sedan många år gömda under ett nytt golv som lagts ovanpå. Inga bokhyllor gapar tomma längre utan nu diskuteras på nytt en ev. om- och tillbyggnad av biblioteket. Till universitetsbiblioteket hör idag även det Medicinska biblioteket på Norrlands universitetssjukhus och biblioteket på Konstnärligt Campus. Ser man till personalstyrkan så har den sedan 1968 mer än fördubblats och bokbeståndet har mer än tiodubblats. Man talar även idag om ”open access” till litteraturen, men numera handlar det inte om att fritt få söka i bokhyllorna utan att istället fritt få tillgång till vetenskapligt material på nätet.

Umeå universitetsbibliotek idag.

Till sist måste det erkännas att överbibliotekarien Paul Sjögren 1968 hade rätt i sina farhågor; det har nämligen försvunnit en och annan bok i biblioteket.

Källa: Umeå universitetsbiblioteks arkiv

De osynliga systrarna

Får vi presenta familjen Glas i Umeå, här förevigade på ett familjefoto från ca år 1900. På bilden ser vi Karl Erik Glas (f: 1851) adjunkt i matematik vid läroverket i Umeå, hans hustru Rosa Scharin-Glas (f: 1858) och döttrarna Tyra (f: 1885) och Astrid (f: 1892). Familjen tillhörde vid den här tiden några av stadens mer respekterade familjer. Karl Erik Glas var bl.a. ledamot i bank- och skolstyrelser och riddare av Vasaorden. Hans hustru Rosa var dotter till en av stadens mest framgångsrika företagare. Deras äldsta dotter Tyra kom att utbilda sig till hushållslärare, senare verksam vid folkskoleseminariet i Umeå och hennes lillasyster Astrid (gift Väring) kom att bli journalist och författare. Astrid Väring kom bl.a. att skriva romaner om sin släkts levnadsöden men blev kanske mest känd och uppmärksammad för romanen ”I som här inträden”(1944), en bok om missförhållanden inom den svenska mentalsjukvården.

Tittar man närmare på fotot av familjen Glas så verkar fotot vara skadat. Man får intrycket av att något blivit avrivet på vänstra sidan. Skymtar man inte en barnhand och ytterligare någon person där? Det visar sig vid närmare efterforskning att familjen Glas hade två döttrar till, Ragnhild (f: 1886) och Dagmar (f: 1888). Båda döttrarna kom att utveckla psykisk ohälsa och vårdades och ”gömdes” i hemmet. När deras mor Rosa dog 1921 placerades de båda döttrarna på Östersunds hospital för att senare bli överförda till Umedalens mentalsjukhus. Dagmar kom att tillbringa resten av sitt liv intagen på mentalsjukhus, medan systern Ragnhild periodvis kom att kunna bo ute i samhället.

Frågan man ställer sig när man ser familjefotot är om det är en ren tillfällighet att fotografiet har gått sönder på vänster sida eller om man medvetet osynliggjort de sjuka döttrarna? Någon klarhet i detta kan vi inte få då ägaren av fotot – Astrid Väring – är död sedan 40 år tillbaka. Fotot ingår idag i Astrid Värings personarkiv på Umeå universitetsbibliotek. Väringarkivet innehåller närmare 400 foton som nu har digitaliserats och finns att studera bland Umeå universitetsbiblioteks digitala samlingar. Astrids fotosamling innehåller många spännande foton från ett svunnet Umeå.

Lördag 10 november är det Arkivens dag på Västerbottens museum. Då finns chans att studera ytterligare foton ur Astrid Värings fotosamling. Välkomna dit!

Till sist vill vi ge en liten upprättelse till Ragnhild och Dagmar Glas och presenterar här ett foto av alla systrarna Glas, även det hämtat ur Astrid Värings arkiv.

Systrarna Glas 1906. Fr.v. Tyra, Astrid, Ragnhild och Dagmar

 

De digitala samlingarna flyttar ut i den publika miljön

För snart två månader sedan, i slutet av augusti, så lanserade Umeå universitetsbibliotek sin nya plattform för de digitala samlingarna, det vill säga en ny webbplats där inskannade objekt ur de egna samlingarna tillgängliggörs i digital form.

Redan nu kan man där ta del av mer än 8000 digitaliserade objekt, närmare 150 000 sidor, och ytterligare material tillkommer kontinuerligt. Inom kort kommer vi till exempel att publicera en stor och, om vi får säga det själva, mycket spännande fotosamling med koppling till en författare från Umeå. Sedan har vi också mer än tusen digitaliserade äldre böcker som står i kö för att laddas upp.

Som en del av lanseringen av denna nya plattform så har nu också en stor pekskärm placerats ute i vår publika miljö. Här kan man direkt på plats ute i biblioteket utforska den nya webbplatsen genom att klicka på skärmen.

Just nu hittar du den i vår entré, intill säkerhetsmontern, men eftersom skärmen är lätt att flytta så kan den nog senare dyka upp på andra ställen, både här inne i biblioteket och på helt andra platser. Vår tanke med detta är naturligtvis att synliggöra den nya webbplatsen och att härigenom ge nya användare en möjlighet att upptäcka materialet.

Till sist kan det här vara bra att påminna om att det trots allt bara är en ytterst liten del av våra totala samlingar som är digitaliserade och så kommer det att förbli under all överskådlig tid. Den ojämförligt största delen av allt det som finns i våra magasin måste du fortfarande beställa fram i fysisk form.

De digitaliserade objekten kan heller aldrig ersätta de materiella artefakterna, men den digitala plattformen kan förhoppningsvis fungera som en ingång även till det fysiska materialet, genom att väcka nyfikenhet och intresse, samt genom att sprida kännedom om samlingarna.

Här hittar du Umeå UB:s nya plattform för de digitala samlingarna: https://digital.ub.umu.se/.

Rönnog – akrobatisk poet med rötterna i Umeå

Två städer känner jag mig hemma i: New York och Umeå.” så inleder författaren Rönnog Seaberg sin text ”Sången om Umeå”. Ett hittills opublicerat manuskript från 1990-talet som idag återfinns i Rönnog Seabergs författararkiv på Umeå universitetsbibliotek. Många ställer sig säkert frågan: Vem är Rönnog Seaberg? En helt naturlig fråga då det inte rör sig om någon av våra mest storsäljande svenska författare.

Rönnog var född 1932 i Karlskrona och växte upp i Umeå på 1940-talet, adressen var Östra Kyrkogatan 10 B. Som flicka hette hon Kreuger i efternamn och hennes pappa var matematiklärare på läroverket i Umeå.

1959 lämnade Rönnog Sverige för att flytta till USA med sin amerikanske man konstnären Steve Seaberg. I sitt nya hemland började Rönnog sin författarbana och kom genom åren att skriva poesi, noveller och romaner både på engelska och på svenska. Hon skrev om livet i USA, om rasproblem och om hur det var att vara invandrare m.m. Av hennes böcker finns ett tiotal utgivna på svenska. Rönnog och Steve kom att adopterade tre svarta barn och levde större delen av sitt liv i Atlanta i USA. Med jämna mellanrum besökte Rönnog sitt gamla hemland Sverige och sin gamla hemstad Umeå. Rönnog Seaberg avled 75 år gammal i Atlanta 2007.

Vid 64 års ålder gav sig Rönnog i kast med något helt nytt. Tillsammans med maken Steve introducerade paret en form av akrobatisk diktuppläsning. Det hela startade under Atlanta OS 1996 där Rönnog var inbjuden att läsa poesi. För att synas och höras bättre lyfte maken (f.d. akrobat) upp henne på sina axlar.

Denna diktläsning gav inspiration till fler uppläsningar med mer och mer avancerad akrobatik. I gruppen Seaberg Acrobatic Poetry turnerade sedan Rönnog och Steve Seaberg i USA och Europa som diktuppläsande akrobater. Två viga pensionärer som balanserande och poserande framförde Rönnogs egen poesi. Hennes dikter hade titlar som Tvångstankarvals, Fågelinfluensa, Tsunamiskallar m.m. Att Rönnog som ung skolflicka hatade gymnastik kunde man inte tro när man såg henne uppträda på ålderns höst, balanserande på sin mans rygg eller hängande upp och ner läsande sina dikter.

Att Rönnog inte var en dussinmänniska och att hennes liv inte var alltför lätt i den amerikanska södern förstår man om man läser om henne i en alldeles nyutkommen bok ”Umeå / Atlanta t o r.”

I boken skriver Rönnogs gode vän Gunnar Balgård om hennes liv och författarskap. Här publiceras även flera av hennes tidigare inte utgivna manuskript (hämtade ur Rönnogs arkiv på Umeå universitetsbibliotek). Här återfinns bl.a. ”Sången om Umeå” med minnen från hennes uppväxt i staden på 1940-talet, men även minnen från besök i Skellefteå och texter om vardagslivet i den amerikanska södern. En intressant läsning!

I Rönnogs arkiv finns en mängd små illustrerade och handskrivna häften som använts vid olika framträdanden. I häftet ”Gåshud” från 2003 hittar man bl.a. följande text med tillhörande akrobatisk ställning :

Avslutar med några poetiska rader ur Rönnogs ”Sången om Umeå” om sin barndoms Umeå på 1940-talet:

Vi gick på söndagspromenader till vattenkvarnen
och hängde förgäves på bommarna på Gammliavägen
i försök att komma upp någonstans.
Veckotidningarna doftade.
Inga bananer, inget ris och inga flingor utom snöflingorna
förstås.

Läs mer om Rönnogs Seabergs arkiv på Umeå universitetsbibliotek
Läs mer om den nyutgivna boken ”Umeå/Atlanta t o r” (utgiven av h:ströms förlag)

Är det inte en ambrotyp vi har i samlingarna?

Foto: Åsa Bergqvist

Västerbottens museum anordnade nyligen en intressant och matnyttig fotografiworkshop för arkivarier och andra som jobbar med äldre foton. Kunnig och inspirerande ledare var Lina Ålenius, intendent och fotokonservator vid Malmö museer. Som deltagare fick man under workshopen lära sig identifiera och hantera fotografiskt material från det tidiga 1800-talets daguerreotyper och framåt. Här fick vi lära om tidiga färgfoton vars tekniker hade vackra namn som chrystoleum och autokromer. Andra vackra ord som silverspeglingar och silverfiskar visade sig däremot ha en dålig klang om man jobbar med att förvara fotografier åt eftervärlden. Doften av ättika i arkivet skall framöver signalera att det i arkivet finns acetatfilm som håller på att brytas ner. Vi fick även lära oss om syrafri förvaring, om vikten av bomullshandskar vid hantering av fotografier och om passande klimat för förvaring av fotomaterialet. Även om man inte har tillgång till kylmagasin eller klimatanpassade arkivlokaler så kan man ändå alltid försöka göra det lite, lite bättre för fotografiernas fortlevnad i arkiven.

Inspirerad av all ny kunskap botaniserade jag efter workshopen bland universitetsbibliotekets arkivsamlingar och kunde till min glädje hitta både autokromer, ferrotyper och skioptikonbilder bland fotosamlingarna. Bl.a. hittades ett foto som jag identifierade som en ambrotyp (ett glasnegativ som svartlackerats på baksidan för att få den negativa sidan att uppfattas som positiv). Fotot i fråga återfinns i författarinnan Astrid Värings arkiv. Enligt uppgift i arkivet skall fotot föreställa Astrid Värings moster –  Anna Åbom f: 1846 i Umeå. Att döma av åldern på den unga flickan så bör fotot vara taget ca 1860.

Anna Åbom f:1846

Baksidan av glasplåten

Ett annat fynd , även det ur Astrid Värings arkiv, är ett fotografi taget i en s.k. Bosco-automat, en tidig fotoautomat patenterad i Hamburg 1890. Själva fotot är framkallat på en plåtbricka (en ferrotyp). Uppställd framför Bosco-automaten tog man sitt porträtt och efter tre minuters väntan fick man sitt plåtfoto ur automaten. Personerna på fotot är Astrid Värings föräldrar Rosa och Karl-Erik Glas från Umeå. Fotot är troligen tagen på 1890-talet i samband med någon resa.

 

Efterforskningen bland gamla fotografier i arkivet fortsätter och vem vet bland alla gamla fotosamlingar kanske där även göms någon unik daguerreotyp? Skattjakten fortsätter!

 

 

Den blonde ynglingen tackar för sig

Västerbottens Folkblad 16/9 1988

För trettio år sedan kunde man läsa i lokalpressen om den ”lilla optiska skivan” som ”rymmer tusentals mer information än den tunga kyrkboken”. Det handlade då om Skellefteås gamla kyrkböcker som databasregistrerats och samlats på CD. Den som förmedlade nyheten var den unge mannen t.v. på bilden – Mats Danielsson – då anställd som ”ADB-ansvarig” på Umeå universitets forskningsarkiv. Ett arkiv som var ganska nystartat och som med hjälp av ny teknik skulle underlätta forskning i arkivmaterial. Den unge Mats var väl lämpad för jobbet med utbildning både inom historia och datavetenskap. Han hade påbörjat doktorandstudier i historia, forskat i arkiv och behärskade programmering och att bygga databaser. En drömprins som från demografiska databasen tidigt handplockades till Forskningsarkivet av den driftige professorn och ”innovatören” Egil Johansson. På Forskningsarkivet blev Mats sedan kvar – ända till nu, då han övergår från yrkesliv till pensionärsliv.

På Campus 1999

Den blonde ynglingen på bilden känns lika ung och blond än idag. Han har nu basat över Forskningsarkivet i över 20 år. Med orubbligt lugn, intresse, lyhördhet och engagemang har han lotsat arkivet framåt genom åren. Hans gedigna kunskaper och vänliga sätt har imponerat och charmat både akademiker, studenter, släktforskare och IT-folk. Att ha ”många bollar i luften” är ett slitet uttryck men passar bra in på Mats. En riktigt god jonglör som inte missat många bollar under årens lopp. Lika engagerad i IT-frågor och omvärldsbevakning som avdelningens väl och ve.
Mats drygt 35-åriga arbete i arkiv/teknikbranschen rymmer många teknikförändringar och det har känts tryggt att ha en avdelningschef som varit med från 1980-talets mikroficher och tidiga datorer till dagens molntjänster och digitala lösningar. Många är de projekt han varit inblandad i igenom åren – både inhemska och internationella – det har rört sig om databasprojekt, webbprojekt, digitaliseringsprojekt m.m.

Det stora projektet för Mats just nu är ett privat flyttprojekt eftersom han kommer att lämna ”det norrländska rummet ” för det västsvenska. Till Tjörn går resan för nytt boende och väl unnad fritid.
Vi grånade kollegor sitter kvar i Umeå och undrar: Du blonde yngling, hur kunde åren gå så fort? Och all information du lagrat i ditt eget minne hur arkiverar vi den?
Ett är säkert: Vi kommer att sakna dig Mats!

P.S. Med Mats försvinner även begreppet Forskningsarkivet. Fr.o.m. september byter avdelningen namn till Umeå universitetsbiblioteks avdelning för arkiv- och specialsamlingar. Den nya avdelningen rymmer förutom arkiv, även universitetsbibliotekets specialsamlingar och bokbinderi. Mer om detta framöver.

En ny plattform för de digitaliserade samlingarna

Vi är glada att kunna starta den här hösten med en riktigt stor nyhet. I dag lanserar Umeå universitetsbibliotek nämligen sin helt nya webbplats för digitala samlingar.

Sedan mitten av 1990-talet har biblioteket bedrivit bedrivit en omfattande digitaliseringsverksamhet där objekt ur de egna samlingarna har gjorts fritt tillgängliga i elektronisk form. Det handlar om ett stort antal äldre böcker, fotografier, arkiv- och handskriftsmaterial, m.m. Sammanlagt är det närmare en halv miljon sidor som har digitaliserats under åren.

I dag lanserar Umeå universitetsbibliotek sin helt nya webbplats för digitala samlingar.

Fram tills nu har allt detta digitaliserade material funnits utspritt på flera olika publiceringsplattformar beroende på materialtyp. Detta har har haft nackdelen att det har varit svårt att få en överblick och att sökmöjligheterna inte har varit optimala. Från och med nu kommer allting i stället att samlas på ett enda ställe.

Sökbarhet och överblickbarhet blir därmed mycket bättre. Det går snabbt och lätt att förhandsgranska ett objekt och att steglöst zooma i bilder. Det är enkelt att ladda ner bildfiler eller hela volymer som OCR-tolkade pdf:er. Detta är bara några av de många fördelarna med den nya plattformen. Det bakomliggande systemet heter Nainuwa och har utvecklats av det österrikiska företaget Treventus. Umeå universitetsbibliotek är först ut med en publik användning av denna digitala visningsplattform.

Det går snabbt och lätt att förhandsgranska ett objekt och att steglöst zooma i bilder.

Sökbarheten blir mycket bättre.

Möjligheten att få en överblick av materialet blir också mycket större på den nya plattformen. Här visas till exempel hela boken Livre de portraiture från 1642 i så kallad ”pivot view”.

På den nya webbplatsen är allt material indelat i olika samlingar. Detta skapar överskådlighet och ger oss en möjlighet att ordna och presentera objekten i vad som kan liknas vid olika utställningar. Digitalisering är i dag en viktig del för tillgängliggörandet av kulturarv och genom den nya plattformen för digitala samlingar tar Umeå universitetsbibliotek ytterligare ett steg i denna utveckling. Här kommer forskare och studenter att kunna ta del av samlingarna på nya sätt och vi hoppas naturligtvis också att många helt nya användargrupper kommer att upptäcka materialet.

På den nya webbplatsen är allt material indelat i olika samlingar.

Redan i dag vid lanseringen finns närmare 8000 fritt tillgängliga objekt uppladdade, mer än 100 000 sidor att utforska, men tanken är att mer material snabbt ska tillkomma. I ett första skede under höstterminen ska ytterligare material som redan tidigare har digitaliserats flyttas över till den nya plattformen, bland annat ca 1200 äldre böcker. Därtill sker naturligtvis också kontinuerlig ny digitalisering och plattformen kommer fortlöpande att fyllas på också med detta innehåll.

Välkommen att utforska den nya webbplatsen!

Adressen är alltså https://digital.ub.umu.se/.