Ännu mera elände

Våren 2018 anordnade Umeå universitetsbibliotek den uppskattade konferensen ”Kulturarvsprepping – att vara förberedd på det mesta”. Temat var katastrofberedskap och hur kulturarvssamlingar kan skyddas. Förra veckan, torsdag 13 juni, fick detta en uppföljning i form av en kursdag, ”Ännu mera elände”, inriktad på praktiska moment.

Deltagarna fick bland annat tillfälle att genomföra en rad handfasta övningar kring smuts och vatten på riktigt material – böcker, lösa papper, negativ, foton, osv. Utöver personal här på universitetsbiblioteket deltog också personal från ett antal andra institutioner inom ABM-sektorn i Umeå. Inbjuden föreläsare och övningsledare, med lång erfarenhet i ämnet, var Sven-Eric Blom från Riksarkivet i Härnösand.

Vi är nu ännu bättre förberedda på sådant vi hoppas aldrig kommer att hända.

Text: Niklas Åkerlund

Foto: Åsa Bergqvist

Den röda poesiboken

Författaren och konstnären Siv Cedering debuterade med diktsamlingen ”Dawn” när hon var 16 år gammal. Utgivningen saknar bokförlag, men trycktes av Tybring-Gjedde i Oslo 1956. Samma år hade hon deltagit i en skrivarkurs för Allen Ginsburg, en av beatnikgenerationens förgrundsgestalter. Bara tre år tidigare hade hon med familjen flyttat till San Francisco från Överkalix. Skrivarkursen blev betydelsefull och Siv har i ett inledningstal till Ginsburg 1992 beskrivit hur hans dikt ”Howl” hade stor inverkan på hennes författarskap. Men allting har ju en början och denna början finns att finna i en liten röd poesiskrivbok.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I Sivs digra arkiv på Umeå universitetsbibliotek, finns denna poesiskrivbok som Siv fick i julklapp av sin faster, oklart vilket år.  Dikterna är noggrannt handskrivna med stora bokstäver. Förmodligen är de renskrivna i efterhand, eftersom det inte är en barnhand som hållit i pennan. Utifrån handstilen är det nog Siv själv. Den sista dikten i boken är daterad 1952, året innan hon flyttar till USA. Bland de första dikterna i boken finns en diktsvit om årstiderna daterad den 16 november 1947. Siv är åtta år gammal. Så här beskriver hon årstiden sommar:

Nu är de när de ljuva dagarna
Jag ej i skolan går
Med blommor uti hagarna
Jag springer på bara tår

I Sivs omfattande produktion av poesi och prosa kan man i många exempel hitta hennes nära relation till det svenska språket och till sin hembygd Överkalix och Kalixälven.
I dikten nedan kan man förstå att denna relation kom i tidig ålder och som sedan följde henne livet ut.

Komm, min lilla vän
Och ta mig i din hand
Komm med mig ut att skåda
Vårt härliga Norrland
(1951)

Siv Cedering (1939-2007)

Den 25 maj kl 13-16 anordnas en dag om Siv Cedering på Umeå universitetsbibliotek. Här kommer ett urval av hennes dikter att läsas av poeten Matilda Södergran, som också står för översättningarna. Medverkar gör också Gunnar Balgård och Erik Jonsson som samtalar om hennes författarskap.
Se programmet här: Från Överkalix till Long Island

När vi svenskar spolade Euron

Söndagen den 26 maj är det val till Europaparlamentet, det sjätte EU-valet för oss svenskar sedan vi folkomröstade om EU-medlemskap 1994. Tiden går ju som bekant fort och det är lätt att glömma de olika turerna som har varit kring vårt EU-medlemskap de senaste 25 åren. Minns ni folkomröstningarna 1994 (om medlemskap) och 2003 (om EMU) ? Minns ni grupperingarna för och emot, slagorden, kandidaterna och minns ni toalettpapperet..?

Toapapperet med Euro-sedlar kanske inte ingick i Nej-sidans officiella marknadsföring inför EMU-omröstningen 2003, men denna tysktillverkade produkt var nog tilltalande att inhandla för en Euro-skeptiker.

En Euro-toarulle finns idag bevarad på Umeå universitetsbibliotek, placerad i ett av våra personarkiv. Rullen har tillhört politikern och ekonomiprofessorn Sören Wibe (1946-2010) vars arkiv sedan några år tillbaka finns på universitetsbiblioteket. Sören Wibe var under 20 år en av Sveriges främsta EU-motståndare och synnerligen aktiv vid de båda EU-folkomröstningarna. Han var trots sitt EU-motstånd en av de första svenskar som tog plats i EU-parlamentet. Mellan åren 1995-1999 fanns han på plats i Bryssel som EU-parlamentariker för socialdemokraterna. Han kom 2008 att lämna socialdemokraterna för att ansluta sig till det numera avsomnade EU-kritiska partiet Junilistan. Wibe var under några år Junilistans partiledare.

Sören Wibe var känd som en synnerligen debattglad och självständig politiker, men tyvärr hann han aldrig riktigt fullfölja sitt engagemang då han avled i december 2010 endast 64 år gammal.

I Sören Wibes arkiv finns en hel del EU-historia samlat, främst från Nej-sidan. Här finns valbroschyrer, affischer, pins, brev, protokoll, tidningsklipp och annat. Är man intresserad av Wibes ståndpunkter och argumentation så finns många av hans manuskript till tal och debattartiklar bevarade i arkivet.

Man kan inte låta bli att undra var Sören Wibe skulle ha stått idag och vilket parti han skulle ha engagerat sig i? Vad skulle han tycka om dagens EU, om Brexit och om de alltmer högernationalistiska strömningarna? Ett är nog säkert han skulle ha höjt sin röst och sagt sin mening!

De politiska påskäggen 1902

Konstnären Helmer Osslund är mest känd för sitt landskapsmåleri och sina uttrycksfulla personporträtt. Hans måleri brukar inte förknippas med något större samhällsengagemang. Ett litet försök till politiskt måleri verkar Helmer trots allt ha provat på i början av 1900-talet. I hans syster Frida Åslunds arkiv återfinns nämligen ett påskkort från år 1902 som Helmer är upphovsman till.

Kortet är skickat till Frida som då var lärarinna i byn ”Vägskälet” strax söder om Gävle. Motivet är ett klassiskt påskmotiv med tuppar, hönor och ägg, men tittar man närmare på kortets text så är det inte några vanliga påsktuppar som är avbildade och hönsgården visar sig vara den svenska riksdagen.

På påskkortet ser man två hönor värpa ”rösträttsförslag” omringade av tre granna tuppar. Tupparna visar sig vara riksdagsmän som fäller kommentarer om ”rötägg” och vilka som kan vara ”pappor till äggen”. Kortet är signerat Helmer Osslund och tryckt på Solléns förlag.

Att identifiera tupparna så här drygt hundra år senare är inte helt enkelt. Möjligen kan tuppen till vänster vara Hjalmar Hammarskjöld som var justitieminister 1902 och som i mars detta år för riksdagen presenterat ett rösträttsförslag. Tupparna till höger tillhörde av allt att döma andra kammaren, där mannen med mustasch antingen kan vara Sixten von Friesen, ledare för liberala samlingspartiet eller Hjalmar Branting den kände stridbare socialdemokraten. Både von Friesen och Branting kan nog räknas som ”stadstuppar” då de var välkända Stockholmspolitiker och ivriga rösträttskämpar vid den här tiden. Tuppen till höger borde då vara ”bondtuppen” och har vissa likheter med en av lantmannapartiets starkaste män vid den här tiden – Ivar Månsson i Trää, även han i aktiv i rösträttsfrågan vid sekelskiftet.

Hammarskjölds rösträttsförslag kom för övrigt att röstas ned i riksdagen under våren och en tredagars storstrejk för allmän rösträtt kom att bryta ut i maj 1902.

Var stod då Helmer Osslund i frågan om allmän rösträtt? Hade han själv rösträtt vid den här tiden? Det krävdes ju både inkomst och fast bostad för att – som man – få rösta i början av 1900-talet, villkor som kanske Helmer inte uppnådde som fattig kringflackande konstnär i början på seklet.

Det skulle också vara intressant att veta om idén till kortet kommit från Osslund själv eller om det är ett beställningsverk? Läser man hälsningen till Frida så handlar det mer om form och färg än om politik: ”Kära Frida! Du skulle väl också ha ett par bondtuppar av mitt fabrikat. Snillrikt och vackert – inte sant. Men sådant är bluslifvet [?] nu för tiden – grant ska de vara – kosta hva de vill! Du helsas hjärtligen från din broder Tjop”.

”Tjop” var det smeknamn som Helmer hade inom familjen. Lite nyfiket undrar man varför han kallades så? Kanske får man svaret på smeknamnet och synen på allmän rösträtt om man forskar vidare i personarkiven efter Helmer Osslund och Frida Åslund som finns här på Umeå universitetsbibliotek.

Är du nyfiken på mer detaljer kring Helmer Osslund och hans brevväxling med sina syskon rekommenderas publikationen Helmer Osslund och hans syskon (Scriptum 48). Den är författad av konstvetaren Edith Eriksson och bygger på hennes forskning i syskonen Åslund/Osslunds efterlämnade korrespondens.

Med denna lilla färggranna historielektion önskar vi på Arkiv och samlingar en Glad Påsk!

Frida Åslund och Helmer Osslund tillsammans med Helmers son Nils. Foto 1910-tal. (Ur Helmer Osslunds arkiv)

Är det en mikroficheläsare eller är det en mikrofiskläsare?

Ibland får vi förfrågningar som ur vårt perspektiv är lite mer överraskande än andra. Häromdagen var ett sådant tillfälle.

Då blev vi kontaktade av Sven Norman, doktorand vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, som undrade om vi hade en mikroficheläsare som de kunde få låna av oss. Lampan på deras egen läsare hade gått sönder och de behövde snabbt få tag på en ny apparat. Vad de skulle använda den till? De skulle ha den för att studera fisk.

Mikrofiche är ett lagringsformat där dokument har fotograferats av och reproducerats i mycket liten skala på tunn genomskinlig plast. På ett enda mikrofichekort kan ett mycket stort antal dokumentsidor rymmas och för att kunna läsa dessa kort behövs sedan en särskild läsapparat, mikroficheläsaren, som förstorar upp bilderna.

Denna teknik var tills för inte så länge sedan en vanlig syn på bibliotek och arkiv, men har de senaste decennierna alltmer konkurrerats ut av den digitala bildreproduktionen. Här på universitetsbiblioteket har vi numera bara ett fåtal läsare som ännu är i bruk.

Men tydligen så har dessa läsare också andra väletablerade användningsområden, varav ett är att studera tillväxten på fiskfjäll. Detta är den gängse metoden för denna typ av studier, förklarade Sven för oss. De små fiskfjällen läggs på en glasskiva som körs genom en press och detta lämnar då ett avtryck på glaset. För att kunna se detta avtryck, som påminner om ett väldigt litet fingeravtryck, läggs skivan i mikroficheläsaren.

Så länge som en fisk växer i storlek så växer också dess fjäll. Denna tillväxt kan studeras genom så kallade stria, en form av tillväxtringar eller årsringar på fjällen. Under vinterhalvåret blir avståndet mindre mellan linjerna och ett tränat öga kan snabbt se och mäta varje enskilt års tillväxt. Resultatet från fiskfjällens tillväxtringar jämförs sedan med liknande tillväxtlager hos fiskens öronstenar (som fortsätter att växa under hela levnaden) och på så sätt går det att koppla fjällens tillväxt till specifika år.

Syftet med denna forskning är bland annat att studera klimatförändringens effekter på produktionen av öring i fjällsjöar. Sven och hans forskarkollegor kommer att studera många hundra enskilda fiskar från ett 30-tal sjöar längs hela den svenska fjällkedjan, från Jämtlandsfjällen i söder till Abiskofjällen i norr. Denna undersökning av fjällöringarnas tillväxt ingår i ett övergripande forskningsprojekt om fjällsjöarnas fiskebestånd, ”Adaptiv förvaltning av fiskpopulationer i fjällen”.

Mikroficheläsare används i fler sammanhang än man kan tro och vi är glada att en av våra utrangerade apparater kunde få komma till nytta igen.

 

Text: Niklas Åkerlund

Bild: Helena Haage

Svenskarna i sekelskiftets Paris


Vilka var de svenskar som flyttade till Paris vid sekelskiftet 1900? Ofta har vi en bild av att det främst var konstnärer som lämnade Sverige vid den här tiden för ett nytt liv i Paris. Var det verkligen så?

Nu finns det forskning gjord på detta område. Genom studier i svenska och franska arkiv har Tom Ericsson – professor emeritus i historia vid Umeå universitet – analyserat migrationen från Sverige till Paris från 1880-talet fram till första världskrigets utbrott.
I Ericssons studie får vi bl.a. svar på vilka svenskar det var som emigrerade till Paris, vilka motiv man hade och var i Paris man bosatte sig? Allt detta och mycket mera kring utvandringen till Paris finns nu samlat i en 153-sidig publikation utgiven av Umeå universitetsbibliotek.

Svenskarna i sekelskiftets Paris är den första publikationen i Umeå universitetsbiblioteks nya skriftserie Post scriptum. Den nya skriftserien får ses som en uppföljare till den mellan åren 1988-2013 utgivna publikationsserien Scriptum. Forskningsarkivet vid Umeå universitetsbibliotek gav under 25 år ut 55 publikationer i serien Scriptum. Då Forskningsarkivet 2018 upphört som egen avdelning är det istället Arkiv och specialsamlingar som axlar manteln för utgivningen. Tanken med den nya serien är att fortsätta med utgivning av publikationer kring arkiv och arkivforskning, men framöver även breddat med aktuell forskning kring äldre tryckta samlingar/specialsamlingar.

Paris, Rue de Constantine. Foto: Wikimedia Commons

I boken Svenskarna i sekelskiftets Paris kan du läsa om hantverkare, pigor, företagare och sjukgymnaster(!) som alla reste till Paris för att där börja nya liv, tjäna pengar och finna nya vägar att förkovra sig. Läs om Konrad och Olivia Helin, Carl Gustaf Nordling och Herman Bergström som alla av olika skäl flyttade till Paris och om hur livet för svenskarna tedde sig i både enkla och fashionabla kvarter i den franska huvudstaden.

En digital version av Svenskarna i sekelskiftets Paris finns publicerad i det Digitala Vetenskapliga arkivet (DIVA). Hela publikationen (153 sid) kan du läsa digitalt här.

En mindre tryckt upplaga finns även av publikationen. Om du är intresserad av en tryckt version kontaktar du Umeå universitetsbibliotek, Arkiv och specialsamlingar. Priset för den tryckta publikationen är 100 kr + porto.

Vatten i arkiven

För en sen tid sedan publicerade Riksarkivet på sin nyhetssida en arkivguide för vattenforskare.

Arkivguiden ger en översiktlig information om vilka arkivkällor som finns, vilka arkivinstitutioner man kan vända sig till och hur man går till väga vid arkivforskning. I arkivguiden finner man även länkar till söktjänster.
Guiden är framtagen av ett antal länsstyrelser och är resultat av erfarenheter från arkivstudier inom projekten Kulturmiljö och vattenförvaltning i Södra Östersjöns vattendistrikt och Vattenförvaltning och Kulturmiljö.

I universitetsbibliotekets samlingar kan man finna ett par arkiv som tydligt berör ämnet:

Projektarkiv 5. Sjö – och älvregleringsrapporter i Riksantikvarieämbetets regi 1942-1980
Under vattenkraftbyggnadsepoken genomfördes av Riksantikvarieämbetet kulturhistoriska inventeringar för att rädda en del av de kulturhistoriska värdena. Projektarkiv 5. Sjö- och älvregleringsrapporter innehåller en översikt med kartor över funna lämningar och foton av miljöer och landskap.

Stora Lule älv. Edeforsen med Tallholmen och Laxholmen (jämför kartan nedan). Foto Riksantikvarieämbetet 1959.

Handskrift 24. Vattenbyggnadsingenjör Johan Fredrik Cornells arkiv.
Vattenbyggnadsingenjör Johan Fredrik Cornell föddes i Tuna församling i Medelpad. Åren 1870-95 var han chef för byggnader och flottning i Ljungan med biflöden och samtidigt generalentreprenör för flottningen där från 1884. I arkivet återfinns bl.a. en del ritningar  som har digitaliserats och publicerats. Arkivet innehåller material från hans arbete med älvregleringar, brobyggnader och vägar i Norrland.

Edeforsen. Karta ur Johan Fredrik Cornells arkiv (volym 24:13)

En ask med oväntat innehåll

Den 3 februari 1884 var en otursdag för greve Adolf Mörner på Mölnbacka bruk i Värmland. Under skidåkning i parken vid sitt gods körde han i en nerförsbacke rakt in i en björk och krossade sitt högra underben. Greven blev sedan liggande i flera månader med inflammerat och värkande ben. I mars 1884 tvingades man göra en operation och flera benbitar plockades ut. Benet läkte sakta, huden lossnade, benbitar ”värkte ut” och rosfeber tillstötte. I maj 1884 skedde så en förbättring och greve Mörner kunde åter sitta uppe. Han återvände sedan så sakta till vardagen men kom att förbli handikappad resten av livet efter sin skidolycka.

Adolf Mörner (1849-1894)

Vad har nu denna olyckliga skidtur att göra med norrländska personarkiv? Jo, kopplingen heter Eva Dahlstedt, den legendariska ”doktorinnan” på Österåsens sanatorium, vars personarkiv idag återfinns på Umeå universitetsbibliotek. Eva var dotter till Adolf Mörner och uppvuxen på Mölnbacka. Hon var bara 1 år när olyckan inträffade men historien finns bevarad tack vare hennes föräldrars sparade dagböcker och brev.

När jag för några år sedan ordnade och förtecknade Eva Dahlstedts arkiv så fann jag bland alla hennes släktpapper en liten blommig plåtask. När jag öppnade asken gjorde jag en oväntad upptäckt. Asken visade sig innehålla de benskärvor som man avlägsnat vid Adolf Mörners operation i mars 1884. En form av reliker som Eva sparat efter sin far i alla år. Hon skriver i sina noteringar om innehållet i asken att hon inte ”nänts kasta bort dem”. Det kunde inte heller jag vid ordnandet av arkivet. Så idag ligger asken med benbitarna i Eva Dahlstedts personarkiv. I volym 65:81 finns de arkiverade tillsammans med Adolf Mörners betyg, militära handlingar, visitkort m.m. ”Minne från benbrott” fick asken lite diskret heta i förteckningen.

Eva Mörner-Dahlstedt (1883-1972)

”Benskärfvor ur Adolf Mörners ben Mars 1884”

 

 

 

 

 

 

 

 

Julkappor i mängd

Så här i julhälsningstider kan det vara lämpligt att göra ett nedslag i arkiven efter gamla jul- och nyårskort. Många färgglada julkort från förr med tomtar, granar och Jesusbarn finns ofta sparade bland arkivkorrespondensen.

En person som verkar ha samlat på äldre vykort var konstnären och författaren Gunnar Erkner (1929-2013) ur vars personarkiv vi plockat fram några exempel. Här finns bl.a. sparat till eftervärlden ett julkort som sändes för ungefär 100 år sedan. Det är en julhälsning från Beda till väninnan Elin Vedin i Docksta .

Beda skickar sin ”Hjärtliga julhälsning” samt ”en önskan om julklappar i mengd”, eller står det inte rent av ”julkappor i mengd”? Är det en felskrivning eller kan det möjligen ha varit så att en ny kappa stod överst på Elins önskelista denna jul?

I Gunnar Erkners vykortssamling finns också ett litet nyårskort, även det poststämplat i Docksta, där Hulda tillönskar sin morfar ”ett gått nytt år”. Motivet är en liten nyårsgosse med penningsäckar, champagne, lyckobringande fyrklöver och hästsko. Kan man uttrycka sin önskan om ett lyckosamt nytt år tydligare?

  

Gunnar Erkner var född i Husum utanför Örnsköldsvik 1929. Han gick på Konstfackskolan i Stockholm under 1950-talet och kom att bli känd som tecknare och illustratör. Efter 25 år i Stockholm flyttade han till Skagshamn, ett f.d. fiskeläge nära Örnsköldsvik. I Skagshamn hade han sedan sin bostad och ateljé i ca 30 år.
Gunnar Erkner kom själv att teckna och designa en del julkort som sedan blev tryckta. Bland annat finns i hans arkiv detta egenhändigt tecknade julkort från 1955.

Ytterligare ett exempel på Erkners egen julkonst är hans julsaga om de ”10 små julegubbarna” från 1963. Ett litet 16-sidigt häfte med den tecknade berättelsen om tio små julegubbar som springer ”med uppsluppna rop in till Tomtebo stop”. På vägen försvinner tomtarna en efter en tills det bara finns en endaste tomte kvar. Den tecknade och rimmade berättelsen är gjord av Gunnar Erkner (som vid den tiden hette Gunnar Ericsson).

  

Julsagan är tryckt i digelhandpress i en upplaga av 200 exemplar och troligtvis svår att få tag på idag. Är du nyfiken på Erkners julsaga eller annat som Gunnar Ericsson-Erkner producerat under sex decennier som konstnär och författare, så är du välkommen att studera hans efterlämnade handlingar (9 hyllmeter) här på Umeå universitetsbibliotek.

Med dessa julhälsningar från förra århundradet önskar bloggen Tryckt & Otryckt:
en God Jul & ett Gott Nytt År!

 

Den 6 december 1835

Dagarna är korta i december, inte minst här uppe i norr. Atmosfären har fångats väl i teckningen ovan. Vi ser ett skogslandskap i månsken. Tung snö tynger granarnas grenar. I bildens nedre del finns vad som verkar vara en hästdragen släde och möjligen skymtas strax framför även ett andra ekipage som försvinner in mellan träden. Längst bak i följet anas något som ser ut att vara en person, kanske tolkandes på skidor. Trots måne och snö så domineras scenen av det täta vintermörkret, någonstans i spektrumet mellan det blåa och det svarta.

Under teckningen finns noteringen ”Den 6te Dec 1835”. En söndag, den andra advent, för snart tvåhundra år sedan. Den stämningsfulla bilden ingår i ett album som tillhört Johan Albert Linder (1816-1878), komminister Johan Anders och Fredrica Linders äldste son. Han studerade vid den aktuella tiden vid gymnasiet i Härnösand och de flesta av de andra teckningarna i albumet är porträtt föreställande lärare vid skolan och studiekamrater, många med en bok i handen. Av de åtskilliga lager kläder som bärs förstår man att kylan gjorde sig påmind även inomhus.

Hela Johan Albert Linders album med teckningar har digitaliserats av Umeå universitetsbibliotek och hittas här: Minnen från gymnasium i Härnösand 1835 – 1836.