De politiska påskäggen 1902

Konstnären Helmer Osslund är mest känd för sitt landskapsmåleri och sina uttrycksfulla personporträtt. Hans måleri brukar inte förknippas med något större samhällsengagemang. Ett litet försök till politiskt måleri verkar Helmer trots allt ha provat på i början av 1900-talet. I hans syster Frida Åslunds arkiv återfinns nämligen ett påskkort från år 1902 som Helmer är upphovsman till.

Kortet är skickat till Frida som då var lärarinna i byn ”Vägskälet” strax söder om Gävle. Motivet är ett klassiskt påskmotiv med tuppar, hönor och ägg, men tittar man närmare på kortets text så är det inte några vanliga påsktuppar som är avbildade och hönsgården visar sig vara den svenska riksdagen.

På påskkortet ser man två hönor värpa ”rösträttsförslag” omringade av tre granna tuppar. Tupparna visar sig vara riksdagsmän som fäller kommentarer om ”rötägg” och vilka som kan vara ”pappor till äggen”. Kortet är signerat Helmer Osslund och tryckt på Solléns förlag.

Att identifiera tupparna så här drygt hundra år senare är inte helt enkelt. Möjligen kan tuppen till vänster vara Hjalmar Hammarskjöld som var justitieminister 1902 och som i mars detta år för riksdagen presenterat ett rösträttsförslag. Tupparna till höger tillhörde av allt att döma andra kammaren, där mannen med mustasch antingen kan vara Sixten von Friesen, ledare för liberala samlingspartiet eller Hjalmar Branting den kände stridbare socialdemokraten. Både von Friesen och Branting kan nog räknas som ”stadstuppar” då de var välkända Stockholmspolitiker och ivriga rösträttskämpar vid den här tiden. Tuppen till höger borde då vara ”bondtuppen” och har vissa likheter med en av lantmannapartiets starkaste män vid den här tiden – Ivar Månsson i Trää, även han i aktiv i rösträttsfrågan vid sekelskiftet.

Hammarskjölds rösträttsförslag kom för övrigt att röstas ned i riksdagen under våren och en tredagars storstrejk för allmän rösträtt kom att bryta ut i maj 1902.

Var stod då Helmer Osslund i frågan om allmän rösträtt? Hade han själv rösträtt vid den här tiden? Det krävdes ju både inkomst och fast bostad för att – som man – få rösta i början av 1900-talet, villkor som kanske Helmer inte uppnådde som fattig kringflackande konstnär i början på seklet.

Det skulle också vara intressant att veta om idén till kortet kommit från Osslund själv eller om det är ett beställningsverk? Läser man hälsningen till Frida så handlar det mer om form och färg än om politik: ”Kära Frida! Du skulle väl också ha ett par bondtuppar av mitt fabrikat. Snillrikt och vackert – inte sant. Men sådant är bluslifvet [?] nu för tiden – grant ska de vara – kosta hva de vill! Du helsas hjärtligen från din broder Tjop”.

”Tjop” var det smeknamn som Helmer hade inom familjen. Lite nyfiket undrar man varför han kallades så? Kanske får man svaret på smeknamnet och synen på allmän rösträtt om man forskar vidare i personarkiven efter Helmer Osslund och Frida Åslund som finns här på Umeå universitetsbibliotek.

Är du nyfiken på mer detaljer kring Helmer Osslund och hans brevväxling med sina syskon rekommenderas publikationen Helmer Osslund och hans syskon (Scriptum 48). Den är författad av konstvetaren Edith Eriksson och bygger på hennes forskning i syskonen Åslund/Osslunds efterlämnade korrespondens.

Med denna lilla färggranna historielektion önskar vi på Arkiv och samlingar en Glad Påsk!

Frida Åslund och Helmer Osslund tillsammans med Helmers son Nils. Foto 1910-tal. (Ur Helmer Osslunds arkiv)

Är det en mikroficheläsare eller är det en mikrofiskläsare?

Ibland får vi förfrågningar som ur vårt perspektiv är lite mer överraskande än andra. Häromdagen var ett sådant tillfälle.

Då blev vi kontaktade av Sven Norman, doktorand vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, som undrade om vi hade en mikroficheläsare som de kunde få låna av oss. Lampan på deras egen läsare hade gått sönder och de behövde snabbt få tag på en ny apparat. Vad de skulle använda den till? De skulle ha den för att studera fisk.

Mikrofiche är ett lagringsformat där dokument har fotograferats av och reproducerats i mycket liten skala på tunn genomskinlig plast. På ett enda mikrofichekort kan ett mycket stort antal dokumentsidor rymmas och för att kunna läsa dessa kort behövs sedan en särskild läsapparat, mikroficheläsaren, som förstorar upp bilderna.

Denna teknik var tills för inte så länge sedan en vanlig syn på bibliotek och arkiv, men har de senaste decennierna alltmer konkurrerats ut av den digitala bildreproduktionen. Här på universitetsbiblioteket har vi numera bara ett fåtal läsare som ännu är i bruk.

Men tydligen så har dessa läsare också andra väletablerade användningsområden, varav ett är att studera tillväxten på fiskfjäll. Detta är den gängse metoden för denna typ av studier, förklarade Sven för oss. De små fiskfjällen läggs på en glasskiva som körs genom en press och detta lämnar då ett avtryck på glaset. För att kunna se detta avtryck, som påminner om ett väldigt litet fingeravtryck, läggs skivan i mikroficheläsaren.

Så länge som en fisk växer i storlek så växer också dess fjäll. Denna tillväxt kan studeras genom så kallade stria, en form av tillväxtringar eller årsringar på fjällen. Under vinterhalvåret blir avståndet mindre mellan linjerna och ett tränat öga kan snabbt se och mäta varje enskilt års tillväxt. Resultatet från fiskfjällens tillväxtringar jämförs sedan med liknande tillväxtlager hos fiskens öronstenar (som fortsätter att växa under hela levnaden) och på så sätt går det att koppla fjällens tillväxt till specifika år.

Syftet med denna forskning är bland annat att studera klimatförändringens effekter på produktionen av öring i fjällsjöar. Sven och hans forskarkollegor kommer att studera många hundra enskilda fiskar från ett 30-tal sjöar längs hela den svenska fjällkedjan, från Jämtlandsfjällen i söder till Abiskofjällen i norr. Denna undersökning av fjällöringarnas tillväxt ingår i ett övergripande forskningsprojekt om fjällsjöarnas fiskebestånd, ”Adaptiv förvaltning av fiskpopulationer i fjällen”.

Mikroficheläsare används i fler sammanhang än man kan tro och vi är glada att en av våra utrangerade apparater kunde få komma till nytta igen.

 

Text: Niklas Åkerlund

Bild: Helena Haage

Svenskarna i sekelskiftets Paris


Vilka var de svenskar som flyttade till Paris vid sekelskiftet 1900? Ofta har vi en bild av att det främst var konstnärer som lämnade Sverige vid den här tiden för ett nytt liv i Paris. Var det verkligen så?

Nu finns det forskning gjord på detta område. Genom studier i svenska och franska arkiv har Tom Ericsson – professor emeritus i historia vid Umeå universitet – analyserat migrationen från Sverige till Paris från 1880-talet fram till första världskrigets utbrott.
I Ericssons studie får vi bl.a. svar på vilka svenskar det var som emigrerade till Paris, vilka motiv man hade och var i Paris man bosatte sig? Allt detta och mycket mera kring utvandringen till Paris finns nu samlat i en 153-sidig publikation utgiven av Umeå universitetsbibliotek.

Svenskarna i sekelskiftets Paris är den första publikationen i Umeå universitetsbiblioteks nya skriftserie Post scriptum. Den nya skriftserien får ses som en uppföljare till den mellan åren 1988-2013 utgivna publikationsserien Scriptum. Forskningsarkivet vid Umeå universitetsbibliotek gav under 25 år ut 55 publikationer i serien Scriptum. Då Forskningsarkivet 2018 upphört som egen avdelning är det istället Arkiv och specialsamlingar som axlar manteln för utgivningen. Tanken med den nya serien är att fortsätta med utgivning av publikationer kring arkiv och arkivforskning, men framöver även breddat med aktuell forskning kring äldre tryckta samlingar/specialsamlingar.

Paris, Rue de Constantine. Foto: Wikimedia Commons

I boken Svenskarna i sekelskiftets Paris kan du läsa om hantverkare, pigor, företagare och sjukgymnaster(!) som alla reste till Paris för att där börja nya liv, tjäna pengar och finna nya vägar att förkovra sig. Läs om Konrad och Olivia Helin, Carl Gustaf Nordling och Herman Bergström som alla av olika skäl flyttade till Paris och om hur livet för svenskarna tedde sig i både enkla och fashionabla kvarter i den franska huvudstaden.

En digital version av Svenskarna i sekelskiftets Paris finns publicerad i det Digitala Vetenskapliga arkivet (DIVA). Hela publikationen (153 sid) kan du läsa digitalt här.

En mindre tryckt upplaga finns även av publikationen. Om du är intresserad av en tryckt version kontaktar du Umeå universitetsbibliotek, Arkiv och specialsamlingar. Priset för den tryckta publikationen är 100 kr + porto.

Vatten i arkiven

För en sen tid sedan publicerade Riksarkivet på sin nyhetssida en arkivguide för vattenforskare.

Arkivguiden ger en översiktlig information om vilka arkivkällor som finns, vilka arkivinstitutioner man kan vända sig till och hur man går till väga vid arkivforskning. I arkivguiden finner man även länkar till söktjänster.
Guiden är framtagen av ett antal länsstyrelser och är resultat av erfarenheter från arkivstudier inom projekten Kulturmiljö och vattenförvaltning i Södra Östersjöns vattendistrikt och Vattenförvaltning och Kulturmiljö.

I universitetsbibliotekets samlingar kan man finna ett par arkiv som tydligt berör ämnet:

Projektarkiv 5. Sjö – och älvregleringsrapporter i Riksantikvarieämbetets regi 1942-1980
Under vattenkraftbyggnadsepoken genomfördes av Riksantikvarieämbetet kulturhistoriska inventeringar för att rädda en del av de kulturhistoriska värdena. Projektarkiv 5. Sjö- och älvregleringsrapporter innehåller en översikt med kartor över funna lämningar och foton av miljöer och landskap.

Stora Lule älv. Edeforsen med Tallholmen och Laxholmen (jämför kartan nedan). Foto Riksantikvarieämbetet 1959.

Handskrift 24. Vattenbyggnadsingenjör Johan Fredrik Cornells arkiv.
Vattenbyggnadsingenjör Johan Fredrik Cornell föddes i Tuna församling i Medelpad. Åren 1870-95 var han chef för byggnader och flottning i Ljungan med biflöden och samtidigt generalentreprenör för flottningen där från 1884. I arkivet återfinns bl.a. en del ritningar  som har digitaliserats och publicerats. Arkivet innehåller material från hans arbete med älvregleringar, brobyggnader och vägar i Norrland.

Edeforsen. Karta ur Johan Fredrik Cornells arkiv (volym 24:13)

En ask med oväntat innehåll

Den 3 februari 1884 var en otursdag för greve Adolf Mörner på Mölnbacka bruk i Värmland. Under skidåkning i parken vid sitt gods körde han i en nerförsbacke rakt in i en björk och krossade sitt högra underben. Greven blev sedan liggande i flera månader med inflammerat och värkande ben. I mars 1884 tvingades man göra en operation och flera benbitar plockades ut. Benet läkte sakta, huden lossnade, benbitar ”värkte ut” och rosfeber tillstötte. I maj 1884 skedde så en förbättring och greve Mörner kunde åter sitta uppe. Han återvände sedan så sakta till vardagen men kom att förbli handikappad resten av livet efter sin skidolycka.

Adolf Mörner (1849-1894)

Vad har nu denna olyckliga skidtur att göra med norrländska personarkiv? Jo, kopplingen heter Eva Dahlstedt, den legendariska ”doktorinnan” på Österåsens sanatorium, vars personarkiv idag återfinns på Umeå universitetsbibliotek. Eva var dotter till Adolf Mörner och uppvuxen på Mölnbacka. Hon var bara 1 år när olyckan inträffade men historien finns bevarad tack vare hennes föräldrars sparade dagböcker och brev.

När jag för några år sedan ordnade och förtecknade Eva Dahlstedts arkiv så fann jag bland alla hennes släktpapper en liten blommig plåtask. När jag öppnade asken gjorde jag en oväntad upptäckt. Asken visade sig innehålla de benskärvor som man avlägsnat vid Adolf Mörners operation i mars 1884. En form av reliker som Eva sparat efter sin far i alla år. Hon skriver i sina noteringar om innehållet i asken att hon inte ”nänts kasta bort dem”. Det kunde inte heller jag vid ordnandet av arkivet. Så idag ligger asken med benbitarna i Eva Dahlstedts personarkiv. I volym 65:81 finns de arkiverade tillsammans med Adolf Mörners betyg, militära handlingar, visitkort m.m. ”Minne från benbrott” fick asken lite diskret heta i förteckningen.

Eva Mörner-Dahlstedt (1883-1972)

”Benskärfvor ur Adolf Mörners ben Mars 1884”

 

 

 

 

 

 

 

 

Julkappor i mängd

Så här i julhälsningstider kan det vara lämpligt att göra ett nedslag i arkiven efter gamla jul- och nyårskort. Många färgglada julkort från förr med tomtar, granar och Jesusbarn finns ofta sparade bland arkivkorrespondensen.

En person som verkar ha samlat på äldre vykort var konstnären och författaren Gunnar Erkner (1929-2013) ur vars personarkiv vi plockat fram några exempel. Här finns bl.a. sparat till eftervärlden ett julkort som sändes för ungefär 100 år sedan. Det är en julhälsning från Beda till väninnan Elin Vedin i Docksta .

Beda skickar sin ”Hjärtliga julhälsning” samt ”en önskan om julklappar i mengd”, eller står det inte rent av ”julkappor i mengd”? Är det en felskrivning eller kan det möjligen ha varit så att en ny kappa stod överst på Elins önskelista denna jul?

I Gunnar Erkners vykortssamling finns också ett litet nyårskort, även det poststämplat i Docksta, där Hulda tillönskar sin morfar ”ett gått nytt år”. Motivet är en liten nyårsgosse med penningsäckar, champagne, lyckobringande fyrklöver och hästsko. Kan man uttrycka sin önskan om ett lyckosamt nytt år tydligare?

  

Gunnar Erkner var född i Husum utanför Örnsköldsvik 1929. Han gick på Konstfackskolan i Stockholm under 1950-talet och kom att bli känd som tecknare och illustratör. Efter 25 år i Stockholm flyttade han till Skagshamn, ett f.d. fiskeläge nära Örnsköldsvik. I Skagshamn hade han sedan sin bostad och ateljé i ca 30 år.
Gunnar Erkner kom själv att teckna och designa en del julkort som sedan blev tryckta. Bland annat finns i hans arkiv detta egenhändigt tecknade julkort från 1955.

Ytterligare ett exempel på Erkners egen julkonst är hans julsaga om de ”10 små julegubbarna” från 1963. Ett litet 16-sidigt häfte med den tecknade berättelsen om tio små julegubbar som springer ”med uppsluppna rop in till Tomtebo stop”. På vägen försvinner tomtarna en efter en tills det bara finns en endaste tomte kvar. Den tecknade och rimmade berättelsen är gjord av Gunnar Erkner (som vid den tiden hette Gunnar Ericsson).

  

Julsagan är tryckt i digelhandpress i en upplaga av 200 exemplar och troligtvis svår att få tag på idag. Är du nyfiken på Erkners julsaga eller annat som Gunnar Ericsson-Erkner producerat under sex decennier som konstnär och författare, så är du välkommen att studera hans efterlämnade handlingar (9 hyllmeter) här på Umeå universitetsbibliotek.

Med dessa julhälsningar från förra århundradet önskar bloggen Tryckt & Otryckt:
en God Jul & ett Gott Nytt År!

 

Den 6 december 1835

Dagarna är korta i december, inte minst här uppe i norr. Atmosfären har fångats väl i teckningen ovan. Vi ser ett skogslandskap i månsken. Tung snö tynger granarnas grenar. I bildens nedre del finns vad som verkar vara en hästdragen släde och möjligen skymtas strax framför även ett andra ekipage som försvinner in mellan träden. Längst bak i följet anas något som ser ut att vara en person, kanske tolkandes på skidor. Trots måne och snö så domineras scenen av det täta vintermörkret, någonstans i spektrumet mellan det blåa och det svarta.

Under teckningen finns noteringen ”Den 6te Dec 1835”. En söndag, den andra advent, för snart tvåhundra år sedan. Den stämningsfulla bilden ingår i ett album som tillhört Johan Albert Linder (1816-1878), komminister Johan Anders och Fredrica Linders äldste son. Han studerade vid den aktuella tiden vid gymnasiet i Härnösand och de flesta av de andra teckningarna i albumet är porträtt föreställande lärare vid skolan och studiekamrater, många med en bok i handen. Av de åtskilliga lager kläder som bärs förstår man att kylan gjorde sig påmind även inomhus.

Hela Johan Albert Linders album med teckningar har digitaliserats av Umeå universitetsbibliotek och hittas här: Minnen från gymnasium i Härnösand 1835 – 1836.

50 år med ”Open access”

Forskarsalen i Umeå universitetsbibliotek (ca 1970) ur en reklambroschyr för Klintens ytbehandling .

Dags att uppmärksamma ett jubileum! Det är nu i december femtio år sedan Umeå universitetsbibliotek flyttade in i sina nuvarande lokaler på Campusområdet. Biblioteket hade fram till dess huserat i samma lokaler som stadsbiblioteket i deras byggnad på Kungsgatan 80.

Stadsbiblioteket/universitetsbiblioteket på Kungsgatan 80.

Våren 1967 hade spaden satts i marken för det blivande biblioteket på Campus. Här skulle byggas en stor, ljus och modern biblioteksbyggnad för universitetets forskare och studenter. Byggandet hade föregåtts av studieresor till europeiska bibliotek där man hittat inspiration och nytänkande, framförallt universitetsbiblioteket i Bonn blev något av en förebild för Umeåbiblioteket. Huset byggdes i gult tegel för att smälta in med angränsande byggnader. Invändigt var det nya biblioteket tänkt att ge besökaren en känsla av fabriksbyggnad; högt i tak med rå betong och tegelytor, avsaknaden av innertak gjorde att hela ventilationsanläggningen låg synlig. Den ”brutalistiska” arkitekturen skulle sedan lättas upp med en inredning i färgerna grönt och vitt.

Forskarsalen i det nya universitetsbiblioteket.

Hösten 1968 flyttades alla universitetsbibliotekets böcker (3.500 hyllmeter) från stadsbiblioteket i centrum till de nybyggda väl tilltagna lokalerna på Campus. Biblioteket hade närmare 50 anställda som under hösten hade fullt upp med uppackning och uppställningar. Den stora öppna forskarsalen skulle rymma ca 200.000 böcker. Som första svenska universitetsbibliotek skulle man här även tillåta s.k. ”open access”, d.v.s. att låntagarna själva skulle få botanisera bland hyllorna och hämta fram de böcker de ville läsa och låna. Lite orolig var nog överbibliotekarien Paul Sjögren som såg en fara i att allt skulle stå öppet och tillgängligt i hyllorna. Skulle det verkligen gå att hålla ordning på alla studenter och tankspridda forskare? Vad skulle hända om någon av böckerna hamnade på villovägar?!

Överbibliotekarien i sitt gamla arbetsrum på Stadsbiblioteket

Den 2 december 1968 var det så dags att ta emot de första besökarna. Man mjukstartade med att öppna låneexpedition. Först i kön som låntagare var enligt källorna ”ekon. stud. Ulf Sören Persson”. Några dagar senare var det dags att ta den nya Forskarsalen i anspråk. En 2.400 kvadratmeter stor sal med fräscha vita bokhyllor och med grön heltäckningsmatta och möblemang. Många av bokhyllorna gapade tomma i väntan på att framöver fyllas med ny litteratur.

Tredje steget i öppnandet av biblioteket skedde i början av mars 1969 då universitetsbibliotekets kursläsesal – landets största – var klar att användas. Här erbjöds 450 läsplatser på en yta av 48 x 24 m. (Det skulle visa sig efter några år att kursläsesalen hade lite väl tilltagen yta, så delar av utrymmet kom framöver att användas till annat).

Kursläsesalen i det nya biblioteket

Idag femtio år senare är universitetsbiblioteket kvar i samma lokaler, även om det byggts om och till under åren. De gröna mattorna finns kvar men ligger sedan många år gömda under ett nytt golv som lagts ovanpå. Inga bokhyllor gapar tomma längre utan nu diskuteras på nytt en ev. om- och tillbyggnad av biblioteket. Till universitetsbiblioteket hör idag även det Medicinska biblioteket på Norrlands universitetssjukhus och biblioteket på Konstnärligt Campus. Ser man till personalstyrkan så har den sedan 1968 mer än fördubblats och bokbeståndet har mer än tiodubblats. Man talar även idag om ”open access” till litteraturen, men numera handlar det inte om att fritt få söka i bokhyllorna utan att istället fritt få tillgång till vetenskapligt material på nätet.

Umeå universitetsbibliotek idag.

Till sist måste det erkännas att överbibliotekarien Paul Sjögren 1968 hade rätt i sina farhågor; det har nämligen försvunnit en och annan bok i biblioteket.

Källa: Umeå universitetsbiblioteks arkiv

De osynliga systrarna

Får vi presenta familjen Glas i Umeå, här förevigade på ett familjefoto från ca år 1900. På bilden ser vi Karl Erik Glas (f: 1851) adjunkt i matematik vid läroverket i Umeå, hans hustru Rosa Scharin-Glas (f: 1858) och döttrarna Tyra (f: 1885) och Astrid (f: 1892). Familjen tillhörde vid den här tiden några av stadens mer respekterade familjer. Karl Erik Glas var bl.a. ledamot i bank- och skolstyrelser och riddare av Vasaorden. Hans hustru Rosa var dotter till en av stadens mest framgångsrika företagare. Deras äldsta dotter Tyra kom att utbilda sig till hushållslärare, senare verksam vid folkskoleseminariet i Umeå och hennes lillasyster Astrid (gift Väring) kom att bli journalist och författare. Astrid Väring kom bl.a. att skriva romaner om sin släkts levnadsöden men blev kanske mest känd och uppmärksammad för romanen ”I som här inträden”(1944), en bok om missförhållanden inom den svenska mentalsjukvården.

Tittar man närmare på fotot av familjen Glas så verkar fotot vara skadat. Man får intrycket av att något blivit avrivet på vänstra sidan. Skymtar man inte en barnhand och ytterligare någon person där? Det visar sig vid närmare efterforskning att familjen Glas hade två döttrar till, Ragnhild (f: 1886) och Dagmar (f: 1888). Båda döttrarna kom att utveckla psykisk ohälsa och vårdades och ”gömdes” i hemmet. När deras mor Rosa dog 1921 placerades de båda döttrarna på Östersunds hospital för att senare bli överförda till Umedalens mentalsjukhus. Dagmar kom att tillbringa resten av sitt liv intagen på mentalsjukhus, medan systern Ragnhild periodvis kom att kunna bo ute i samhället.

Frågan man ställer sig när man ser familjefotot är om det är en ren tillfällighet att fotografiet har gått sönder på vänster sida eller om man medvetet osynliggjort de sjuka döttrarna? Någon klarhet i detta kan vi inte få då ägaren av fotot – Astrid Väring – är död sedan 40 år tillbaka. Fotot ingår idag i Astrid Värings personarkiv på Umeå universitetsbibliotek. Väringarkivet innehåller närmare 400 foton som nu har digitaliserats och finns att studera bland Umeå universitetsbiblioteks digitala samlingar. Astrids fotosamling innehåller många spännande foton från ett svunnet Umeå.

Lördag 10 november är det Arkivens dag på Västerbottens museum. Då finns chans att studera ytterligare foton ur Astrid Värings fotosamling. Välkomna dit!

Till sist vill vi ge en liten upprättelse till Ragnhild och Dagmar Glas och presenterar här ett foto av alla systrarna Glas, även det hämtat ur Astrid Värings arkiv.

Systrarna Glas 1906. Fr.v. Tyra, Astrid, Ragnhild och Dagmar

 

De digitala samlingarna flyttar ut i den publika miljön

För snart två månader sedan, i slutet av augusti, så lanserade Umeå universitetsbibliotek sin nya plattform för de digitala samlingarna, det vill säga en ny webbplats där inskannade objekt ur de egna samlingarna tillgängliggörs i digital form.

Redan nu kan man där ta del av mer än 8000 digitaliserade objekt, närmare 150 000 sidor, och ytterligare material tillkommer kontinuerligt. Inom kort kommer vi till exempel att publicera en stor och, om vi får säga det själva, mycket spännande fotosamling med koppling till en författare från Umeå. Sedan har vi också mer än tusen digitaliserade äldre böcker som står i kö för att laddas upp.

Som en del av lanseringen av denna nya plattform så har nu också en stor pekskärm placerats ute i vår publika miljö. Här kan man direkt på plats ute i biblioteket utforska den nya webbplatsen genom att klicka på skärmen.

Just nu hittar du den i vår entré, intill säkerhetsmontern, men eftersom skärmen är lätt att flytta så kan den nog senare dyka upp på andra ställen, både här inne i biblioteket och på helt andra platser. Vår tanke med detta är naturligtvis att synliggöra den nya webbplatsen och att härigenom ge nya användare en möjlighet att upptäcka materialet.

Till sist kan det här vara bra att påminna om att det trots allt bara är en ytterst liten del av våra totala samlingar som är digitaliserade och så kommer det att förbli under all överskådlig tid. Den ojämförligt största delen av allt det som finns i våra magasin måste du fortfarande beställa fram i fysisk form.

De digitaliserade objekten kan heller aldrig ersätta de materiella artefakterna, men den digitala plattformen kan förhoppningsvis fungera som en ingång även till det fysiska materialet, genom att väcka nyfikenhet och intresse, samt genom att sprida kännedom om samlingarna.

Här hittar du Umeå UB:s nya plattform för de digitala samlingarna: https://digital.ub.umu.se/.