Tant Ivonny

Ivonny Lindqvist lekterapeut på Umeå lasarett.  1960-tal.

Vid 98 års ålder har Ivonny Lindqvist nyligen gått ur tiden. Ivonny var den svenska lekterapins ”grand old lady”.

Det hela startade på barnkliniken vid Umeå lasarett 1956 när Ivonny – utbildad förskollärare – ombads av en barnläkare att besöka sjuka barn för att leka och läsa sagor för dem. Ivonny förväntade sig att möta barn som hade ont i öronen, opererat blindtarmen eller låg med brutna armar och ben. Det hon mötte var i stället cancersjuka barn, traumatiserade barn, barn fastbundna i sängarna (för att de inte skulle klia sig) och mängder av barn som låg på vuxenavdelningar där ingen hänsyn togs till att de var barn.

Den första patienten som hon besökte 1956 var en cancersjuk 5-årig pojke som legat på sjukhuset i ett och ett halvt år. – Den pojken blev min förste och bäste lärare brukade Ivonny säga. Han visade sig inte vara intresserad av sagor och leksaker utan ville i stället få ta del av det som fanns utanför sjukhuset. Ivonny kom att besöka honom regelbundet och tog vid besöken med sig is, snö, tussilago och videkissar – lite av världen utanför.  Att bara öppna fönstret och låta honom lyssna på stadens olika ljud var en viktig del vid besöken.

”Tant Ivonny”- som hon kallades av barnen – blev kvar på Umeå lasarett, fick så småningom en anställning och kom att utveckla lekterapiverksamheten inte bara i Umeå, utan i hela Sverige. Hennes arbetssätt och syn på verksamheten kom att stå modell för lekterapierna vid de svenska sjukhusen. Hon författade böcker i ämnet, hon undervisade och var inbjuden att föreläsa runt om i världen. Mer än 50 000 människor i 25 länder lär har hört henne föreläsa på engelska, ett språk som hon själv lärde sig först i 40-årsåldern.

Med doktorshatt 1980.

1980 blev hon utnämnd till medicine hedersdoktor vid Umeå universitet för sin pionjärinsats inom lekterapiområdet. Lektanten hade nu blivit hedersdoktor.

Den som vill veta mer om Ivonny och hennes insatser för lekterapin kan ta del av hennes personarkiv som idag finns på Forskningsarkivet. Här kan man studera Ivonnys sparade föredragsmanus, artiklar, tidningsklipp och fotografier från en mer än 40-årig verksamhet inom den svenska och internationella lekterapin.

En fråga som Ivonny ofta fick svara på var den om hennes ovanliga förnamn. Hon kunde då berätta att hon fått det efter sin far, lokföraren Ivan från Vännäs. Han ville att dottern skulle ha ett namn efter honom, så då fick det blir Ivonny.

Julaftonsprogram 1955

Hur en julafton firades för 62 år sedan – innan TV och Kalle Ankas jul – får man en inblick i om man studerar chefredaktören Matts Balgårds arkiv. Den konstnärlige tidningsredaktören Matts Balgård i Umeå roade sig under några år på 1950-talet med att teckna små personliga julaftonsprogram. En slags illustrerad tidsplan för hur familjejulen skulle firas.

Matts Balgård (1908-1992) var 1955 bosatt i Umeå och politisk och kulturell redaktör på Västerbottens-Kuriren (Han kom senare att bli tidningens chefredaktör). Familjen Balgård bestod 1955 förutom av pappa Matts även av hustrun Märta och fyra barn i åldern 9 till 17 år.

Ser man med dagens ögon på julaftonsprogrammet så känns det kanske främmande med Grodan Boll, mjölkhämtare, skivor ur grammofonarkivet och fäder som går till jobbet på julafton. En hel del har förändrats sedan 1950-talet men synar man teckningen närmare så är nog ett och annat sig ganska likt ändå. Julaftonen – då som nu – en dag fylld av förväntan och traditioner.

God Jul & Gott Nytt År
önskar vi på bloggen Tryckt & otryckt

 

Ett tåg kommer lastat

Västerbottens Kuriren 23/6 1951

Vid midsommartid 1951 rullade en godsvagn in på Umeå järnvägsstation fullastad med paket väl inslagna i kraftpapper, ombundna med snören. Den totala vikten på leveransen var 3,2 ton. Det som gömde sig i paketen visade sig vara böcker och andra trycksaker, den första sändningen av det s.k. ”femte exemplaret”. En månad tidigare hade ett regeringsbeslut tagits att Umeå skulle tilldelas det femte exemplaret av allt som trycktes i Sverige. I tävlan mot andra norrlandsstäder som Härnösand och Östersund hade Umeå vunnit kampen om pliktexemplaren, mycket p.g.a. att man i Umeå sedan slutet av 1940-talet börjat bygga upp ett vetenskapligt bibliotek.

De till Umeå anlända bokpaketen 1951 transporterades från järnvägsstationen vidare med lastbil upp till Västerbottens museum. Här skulle böckerna lagras i väntan på bygget av det nya stadsbiblioteket (vilket skulle ta tre år). Oro spred sig på museet och bland ansvariga för transporten, skulle golvet i museets övervåning -där böckerna skulle lagras- hålla för den stora tyngden? Det visade sig att golvet höll och ytterligare trehundra kilo tryck skulle sedan fortsättningsvis varje månad levereras till Umeå och lagras på museet. Det hela växte till ett bokberg i Västerbottens museums lokaler.

Under hösten 1951 var det så dags att börja öppna paketen. Museichefen och stadsfullmäktiges ordförande hade inte haft ro att vänta på öppningen utan hade tjuvkikat i ett av paketen. Det sägs att det som de såg inte riktigt motsvarade deras förväntningar. Paketet lär ha innehållit en arbetsbok för dykare, motbok från vin- och spritcentralen i Malmö samt en tidning med ”skillingtrycksliknande änglar som blåste i trumpet”.

Uppackning på Västerbottens museum i december 1951. Fr. v. Bernhard Bäckström, ordförande i biblioteksstyrelsen, Sven-Ola Hellmér, stadsbibliotekarie i Umeå samt Gösta Ottervik, Kungliga biblioteket. Foto: Västerbottens Kuriren.

I december 1951 kom expertis från Kungliga biblioteket – Förste bibliotekarien Gösta Ottervik – för att instruera personalen som skulle arbeta med sorteringen av trycket. De som anställts för uppgiften var ”en fil. kand. med biblioteksexamen jämte honom ett underställt skrivbiträde och vaktmästare ”. Frågan man brottades med var: Vad av alla dessa ton tryck skulle sparas och vad kunde man slänga?

66 år senare så fortsätter pliktleveranserna av allt svenskt tryck till Umeå. Numera är det Umeå universitetsbibliotek som är mottagare av sändningarna. Årligen anländer åtskilliga ton tryck till universitetsbiblioteket och idag är man betydligt fler än 3 st som tar hand om materialet. Frågan är hur det ser ut 66 år fram i tiden. Finns trycksaker då eller levereras allt digitalt?

En liten fråga återstår: Vad är det som syns genom fönstren på bilden från museet 1951? Det var tydligen mer än bokberg som lagrades på museet vid den här tiden.

Källor: Västerbottens Kuriren och Västerbottens Folkblad 1951, arkivet efter Stiftelsen Vetenskapliga biblioteket i Umeå samt boken Akademin i Storskogen författad av Gunnar Westin.

Rapporter och souvenirer från finska vinterkriget

Armbindel och flagga Centrala Finlandshjälpen

Finlands 100 år av självständighet uppmärksammas just nu med en utställning på Umeå universitetsbibliotek. Här visas material ur våra samlingar under benämningen ”100 nyanser av Finland. I utställningen återfinns bl.a. handlingar från Centrala Finlandshjälpen (CF) en svensk hjälporganisation som i början av andra världskriget samlade in och transporterade livsmedel, kläder och annan proviant till Finland. CF hade även som uppgift att organisera den stora flyktingströmmen som kom via Finland i början av kriget.

En av CF:s hjälparbetare var affärsmannen Svante Lundell (1894-1971) från Skellefteå. Han var under finska vinterkriget engagerad som transportchef för CF med kontor i Haparanda. I Svante Lundells arkiv på Forskningsarkivet kan man ta del del av hans vardag under finska vinterkriget 1939-1940.

Lundells noggrant förda dagliga rapporter innehåller uppgifter om den mängd varor som varje dag kom transporterade till Haparanda och som därifrån sedan skickades vidare till Finland. Här passerade åtskilliga fullastade järnvägsvagnar med förnödenheter som tvål, mat och kläder men även vagnar med bilar, tobak och cognac. Under de fyra första månaderna 1940 lastade Lundell och hans medhjälpare i Haparanda över 3 000 000 kilo gods till det krigsdrabbade Finland. Tusentals flyktingar hann man även med att hjälpa innan Finlandshjälpen avvecklade sin verksamhet i Haparanda.

Ur dagsrapport 10 februari 1940

Bläddrar man vidare bland handlingarna i Svante Lundells arkiv så hittar man även en fyra sidor lång förteckning från 1942 över ”krigssouvenirer” från kriget mellan Finland och Ryssland. Bland souvenirerna återfinns gevär, granater, gasmasker, flygblad, fanor m.m. I souvenirlistan hittar man även bl.a. ”tavla, Lenin med 11 skotthål”, ”brev från dödsdömd ryss” och ”fackföreningsbok ukrainare”.

Första sidan av listan över ”krigssouvenirer”

Souvenirförteckningen väcker blandade känslor och funderingar om hur och var man kommit över ”souvenirerna” och var de återfinns idag. Ett är i alla fall säkert, bland Lundells handlingar i arkivet gömmer sig inga granater och gasmasker men däremot ett och annat dokument av finsk/ryskt ursprung.
Ett av Lundells mer ”exklusiva fynd” från finska vinterkriget är en handskrift från 1600-talet upphittat i ett vattenfyllt dike i Petsamo 1940. Vid närmare efterforskning skulle det visa sig att skriften härrörde från ett ryskt grekisk-ortodoxt kloster. Klosterhandskriften är sedan några år digitaliserad och finns att ta del av här.

Det visar sig alltså att det inte bara är de stora anrika biblioteken som har sina krigsbyten, det gömmer sig ett och annat även på Umeå universitetsbibliotek.

Efter 30 miljoner sökningar …

… och nästan 20 års drift har nu den fria resursen med folkräkningen 1890 nått sitt slut. Men den lever vidare i nya former.

Vi berättar här lite mer om vad som hänt i detta fantastiskt roliga och uppskattade projekt.

17 mars 1998 publicerade Forskningsarkivet den första delen av Folkräkningen 1890 som en fri resurs på nätet. Det blev en dundersucce! Efter en artikel i lokaltidningen blev anstormningen massiv och vår server kraschade. Snart var den uppe igen och de tiotusentals sökningarna första dygnet blev till miljontals sökningar årligen i takt med att allt mer material blev tillgängligt.

Folkräkningens hemsida som den såg ut 1999

Med ”Anno 1890” fanns det plötsligt ett snabbt sätt ”att få en fot ner i myllan av förfäderna” som en släktforskare uttryckte det. Här fanns hela befolkningen samlad familjevis med uppgifter om namn, by, yrke, födelseår och -plats – allt enkelt sökbart utifrån alla dessa uppgifter. Dessutom med tydliga kopplingar in i kyrkobokföringen (då tillgänglig på mikrokort) och för ett årtal tillräckligt nära nutid så att grunddata om tidigare generationer ofta var känd och kunde användas direkt i sökningarna.

Under flera år hade då ett omfattande registreringsarbete med hundratals sysselsatta pågått runt om i landet under ledning av SVAR/Arkion. Publiceringen kom när den behövdes som bäst – viktig både för de som arbetade med registreringen men också för de kommuner som bidrog med arbetsplatser.

Två år senare, år 2000 fanns fem kompletta län tillgängliga, fyra norrlandslän och Värmland, och SVAR/Arkion förberedde en större satsning på en kommersiellt tillgänglig arkivportal där folkräkningen 1890 skulle ingå som en viktig del.  En portal som sedan växt dramatiskt – och idag innefattar mer än 100 miljoner skannade bilder, folkräkningarna 1860-1910 som sökbara databaser och mycket mer. 2002 kom första CD-skivan med Folkräkningen 1890, följd av andra senare.

Av större intresse för den akademiska forskningen var arbetet med att göra folkräkningarna tillgängliga för internationella jämförelser. 2008 fanns en första del tillgänglig i ett internationellt samarbete (https://www.nappdata.org/napp/) med Minnesota Population Center vid University of Minnesota, ett arbete som sedan utvecklats i flera olika etapper med andra samarbetspartners i projekten Swecens I och II (https://riksarkivet.se/swecens) och Swedpop (https://snd.gu.se/sv/sk-och-bestll-data/studiesamlingar/swedpop) .

För allmänheten blir nu folkräkningarna tillsammans med övrigt digitaliserat källmaterial  i Riksarkivets arkivportal (https://sok.riksarkivet.se/svar-digitala-forskarsalen) tillgängligt utan kostnad från årsskiftet 2018.

Vi känner nu att vi nu efter nästan 20 års drift kan stänga ner Folkräkningen 1890 hos oss.

Tack för all feedback och för en härlig tid!

En skamlig utställning

Har du hört talas om Arkivens dag? Den dag på året då arkiven visar upp sig lite extra. Arkivens dag är ett årligt nordiskt arrangemang som alltid går av stapeln andra lördagen i november. I Umeå satsar vi i år lite extra och bjuder inte bara på en dag – utan tre arkivdagar!

Platsen för årets ”Arkivens helg” i Umeå är Utopiagallerian. Under tiden 10-12 november finns Forskningsarkivet, Folkrörelsearkivet och Västerbottens museum på plats i Utopia. Ni kommer att möta engagerade arkivarier och arkivutställningen SKAM! En utställning om skamliga drifter, skamliga yrken, skamliga sjukdomar m.m. Allt som visas i utställningen är hämtat ur Umeås arkiv.

Som en liten försmak bjuder vi på något ur utställningen :

Hal som en ål (Backenmördaren 1927)

Tillhör du den rätta rasen ?

Väl mött på Utopia Arkivhelgen 10-12 november!

 

En dag om specialsamlingar i Uppsala

Tisdag förra veckan, den 17 oktober, hölls seminariedagen ”Specialsamlingar i Sverige” på Gustavianum i Uppsala. Det var det andra seminariet i en serie med samma namn, vilken arrangeras som ett samarbete mellan Göteborgs universitetsbibliotek, Lunds universitetsbibliotek och Uppsala universitetsbibliotek. Dessa dagar utgör en fortsättning på en tidigare anordnad seminarieserie kring specialsamlingar, då under namnet ”Bevara för framtiden”. Bidragen från denna föregående serie finns samlade i en publikation som är fritt tillgänglig i elektronisk version.

Någon ställer sig kanske här den helt rimliga frågan: vad är en specialsamling? Ett kort svar på detta är att det handlar om urskiljbara samlingar som på något sätt är åtskilda från ett biblioteks övriga samlingar av den anledningen att materialet är unikt, sällsynt, har en gemensam proveniens eller i övrigt anses ha ett särskilt värde, först och främst ur en kulturarvsaspekt. Det handlar även om att objekten i denna sorts samlingar ofta är ömtåliga och därför kräver en särskild förvaring och hantering. Många gånger rör det sig om äldre material, om än inte nödvändigtvis. Långtidsbevarande är en viktig aspekt då det kommer till specialsamlingar.

Den här oktoberdagen i Uppsala inledde Maria Schildt, från institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet, med att, under rubriken Musik och materiell kultur. Att arbeta med musikaliers omusikaliska egenskaper, tala om Dübensamlingen och visa på hur vi genom dess objekt kan utvinna kunskap som går utöver det rent musikaliska innehållet i notmaterialet. Det handlar till exempel om hur kulturella uttryck spreds mellan de europeiska hoven under 1600-talet och hur dessa uttryck genomgick anpassningar beroende på kontext. För att så utförligt som möjligt kunna klarlägga dessa informationsflöden så är de materiella egenskaperna hos samlingens artefakter väsentliga, till exempel papperets vattenmärken för datering.

Dimitrios Iordanoglou, från institutionen för lingvistik och filologi vid Uppsala universitet, talade därefter under rubriken Homeros from the hylla? Vad är en klassisk text och var finns den egentligen? Med Iliaden som utgångspunkt så redogjorde han för de grundläggande skillnader, samt påföljande för- och nackdelar, som inom textkritiken finns mellan den stemmatiska metoden, med dess grundläggande strävan efter att härleda en enda urtext, och ett metodval som i stället väljer att publicera så kallade multitexter, som till exempel i Homer Multitext Project.

Sedan hade turen att inta podiet kommit till Erik Hamberg, Uppsala universitetsbibliotek, och han berättade om Rudbeckarnas böcker i Leufstabruk. Genom en nummerangivelse som finns antecknad i vissa av de böcker som ingår i biblioteket på Lövstabruks herrgård så kan dessa exemplar kopplas till motsvarande poster i den tryckta katalog som utgavs i samband med bokauktionen efter Olof Rudbeck d.y.:s död. Ett 60-tal böcker har därigenom identifierats som förvärvade av Charles De Geer vid detta tillfälle, varav ett 30-tal inom ämnet biologi. Somliga av dessa exemplar uppvisar sotskador som går att koppla till stadsbranden i Uppsala 1702. En del av böckerna i Leufstabiblioteket bands om i början på 1900-talet, något som innebar att de tidigare försättsbladen ersattes och även att vissa marginaler beskars hårt. Därmed försvann information som annars hade gjort det möjligt att eventuellt knyta ytterligare exemplar till Rudbeck d.y. En nyttig påminnelse om betydelsen av att bevara böcker i deras rådande skick.

Efter lunch var det dags för Annie Mattsson, från institutionen för litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, att tala under rubriken Kunskap, makt, materialitet. Svenska arkiv på 1700-talet. Detta är också namnet på ett forskningsprojekt där Mattsson ingår som en av deltagarna.  I modern forskning har inte bara arkivalierna, utan allt oftare även arkivorganisationerna i sig själva kommit att bli föremål för studier. Det tidigmoderna 1700-talet var en guldålder för etableringen av olika verksamhetsarkiv. De administrativa praktikerna genomgick en professionaliseringsprocess samtidigt som de statliga arkivpraktikerna spreds till civilsamhället. Mattson har studerat praktikerna i ett sådant enskilt arkiv, nämligen Kungliga Poliskammarens arkiv, och i synnerhet har hon där undersökt notarierollen. Idealet, som eftersträvades genom upprättandet av system och standardisering, var att notarien skulle skriva ned, men utan att lämna individuella spår. Mattsson visade på hur den enskilda notarien, individuellt identifierbar, trots detta framträder i arkivet på olika sätt, ibland genom så skenbart obetydliga detaljer som till exempel de olika trådar som användes för att binda samman handlingar.

Sist av alla denna dag talade Per Widén, från institutionen för idé- och lärdomshistoria och institutionen för konstvetenskap vid Uppsala universitet, under rubriken Att skilja på sak och person. Eller inte. Han redogjorde för hur den konstsamling som Carl A Hård donerade till Uppsala universitet kom att delas upp i olika delar och hur dessa delar sedan har kommit att katalogiseras på olika sätt. Detta exemplifierade något som jag tror att alla som arbetar med denna typ av samlingar känner igen, nämligen hur historiska orsaker, ofta högst prosaiska sådana, bär på förklaringen till varför samlingar är ordnade och katalogiserade på ett visst sätt. Widén avslutade med att understryka vikten av att på något sätt bevara och tillgängliggöra all tillgänglig information. Utförlig metadata är grundläggande, särskilt eftersom vi i dag inte vet vad som kommer att intressera morgondagens forskare.

Moderator för seminariet var professor Mattias Lundberg, från institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet. Under den avslutande diskussionen så påtalades att en gemensam insikt som kunde dras ifrån samtliga föredrag är den stora mängd information som finns lagrad i materialiteten hos bibliotekens och arkivens samlingar. Ett slutord från auditoriet var också konstaterandet att en viktig del av den kunskap som finns rörande olika samlingar existerar som en levande tradition som förs vidare mellan generationer av bibliotekarier och arkivarier. Det är inte minst ur en sådan aspekt som det blir särskilt viktigt med dagar som denna i Uppsala, de erbjuder en möjlighet att utbyta erfarenheter, både gällande hantering och forskaranvändning, och att skapa kontaktnät kring specialsamlingar.

Shakespeare i Umeå och Strindberg i Leeds

ur Svenska Dagbladet 7/3 1953

Margreta Söderwall (1912-2009) var ett välkänt namn i Umeå under 1950- och 1960-talet. Hon var en av dessa eldsjälar som med ideellt arbete, vilja och entusiasm lyckades skapa engagerande kultur.
Margreta var lärare i svenska och engelska vid Umeå högre allmänna läroverk. Sommaren 1951 tillbringade hon i England där hon deltog i en Shakespearekurs som gjorde ett starkt intryck på henne. När hon på hösten kom hem till Umeå samlade hon teaterintresserade elever till sig  och bildade Umeå Shakespearesällskap, en teatergrupp för skolungdomar upp till 18 år.

Under drygt 20 år var Margreta en entusiastisk ledare och regissör för teatersällskapet. Hennes Shakespeareföreställningar väckte stor uppmärksamhet med turnéer i Sverige, Finland och England. Genom åren blev det ett fyrtiotal teateruppsättningar och ca 300 teaterföreställningar.

Många var de ungdomar som under hennes ledning fick chansen att spela teater. En och annan gick även vidare mot en framtid ”på scenens tiljor”. Hans Wigren, Birgitta Egerbladh och Pia Johansson är några av de ungdomar som fortsatte med teater efter sin start i Shakespearesällskapet.

En annan som fick chansen att spela teater i Umeå Shakespearesällskap var TV-personligheten Staffan Ling. 1964 medverkade han bl.a. i föreställningen ”Muntra fruarna i Windsor”. På fotot nedan syns han som huvudrollsfiguren ”Falstaff” tillsammans med ”de muntra fruarna” spelade av Eva-Lena Janzén och Eva Vennman. Med på fotot finns även Margreta Söderwall själv.

 

Foto: Jan Hellgren

Vid Forskningsarkivet på Umeå universitetsbibliotek finns  Margreta Söderwalls arkiv. Ett arkiv välfyllt med material från föreställningar och resor med Umeå Shakespearesällskap. 1959 gjorde Margreta och de unga skådespelarna en resa till England där man turnerade med en föreställning av Strindbergs ”Folkungasagan”. Shakespearesällskapet gjorde stor succé med bl.a. utsålda föreställningar på the Civic Theatre i Leeds och med fina recensioner i pressen. På denna spännande och händelserika resa blev teatergruppen bl.a. inbjuden på teaparty hos borgmästaren i Leeds.

Margreta Söderwall lämnade Umeå 1973 och flyttade till Huddinge, bl.a. för att ta hand om sin 100-årige far. I Huddinge fortsatte hon sitt teaterengagemang genom att starta Commediagruppen –  en teatergrupp för barn och ungdomar – i vars verksamhet hon var engagerad till hon var över 80 år.

År 2001, 89 år gammal blev Margreta Söderwall hedersdoktor vid Umeå universitet bl.a. för sina insatser för ungdomsteater.

eBooks on Demand (EOD)

Av den mängd äldre tryck som finns i Umeå universitetsbiblioteks samlingar och som inte står i öppna magasin har hittills ca 750 volymer digitaliserats grundat på i huvudsak tre kriterier:

  • Material med norrländsk anknytning, t.ex. reseskildringar
  • Efterfrågat äldre material
  • Ömtåligt material som lätt skadas

Utöver vårt urval kan vem som helst beställa digitalisering av önskad volym genom den europeiska tjänsten eBooks on Demand (EOD). Alla böcker i bibliotekets katalog som är tryckta före år 1920 kan mot betalning beställas som en digital kopia i pdf-format om skanning kan ske utan att boken tar skada och att ingen upphovsrätt fortfarande gäller. Alla böcker publiceras sedan fritt för alla i LIBRIS. Så här långt har drygt 200 volymer publicerats via tjänsten varav 58 äldre än 1851 vilka står i slutna magasin. För anställda vid Umeå universitet är digitaliseringen av boken kostnadsfri.

Mer om Umeå UB:s EOD-tjänst

EOD-böcker i LIBRIS (digitaliserade av Umeå UB)

Umeå UB:s specialsamlingar

En arkebusering 1799

Denna lilla almanacka (10 x 8,5 cm) från 1799 har ägts av majoren och friherren Olof Gustafsson Cederström (f: 1760) Den innehåller små noteringar som ägaren skrivit under året 1799, ett ödesdigert år för almanacksägaren.

Cederström hade sommaren 1798 varit befälhavare för fregatten Ulla Fersen som konvojerade ett stort antal svenska handelsfartyg på väg till Sydeuropa. De svenska handelsfartygen kom på denna resa att bli uppbringade av engelska fartyg och tvingad till engelsk hamn där de kvarhölls. Cederström ansågs av Kungl. Majt. ha gjort ett gravt tjänstefel då han utan strid släppte fartygen till engelsmännen. Krigsrättens dom var hård, Olof Gustafsson Cederström dömdes till döden. Efter att kung Gustav IV Adolf två gånger avslagit Cederströms nådeansökan bestämdes att avrättning skulle ske den 12 oktober 1799.

I sin fängelsecell i ”Gamla Kungshuset” noterar Cederström den 10 oktober i sin almanacka att kungen stadfäst domen och att arkebusering väntar. Cederström noterar samma dag i almanackan att han skrivit ett sista brev till hustrun (på godset Ilingetorp utanför Kalmar). Den 11 oktober finns noterat ”Går till Skrift” (nattvard) och slutligen den 12 oktober noterar han kort och gott ”Utfördes att Arquebusseras

Här förväntas anteckningarna upphöra, men…….

Den 14 oktober läser man med förvåning noteringen ”Reste från Stockholm”.

Hur kan detta komma sig? Det visade sig att Cederström på platsen för sin arkebusering fått meddelandet att kungen till slut benådat honom. Cederström fick återvända till sin fängelsecell för att två dagar senare lämna Stockholm som en fri man. Han noterar i sin almanacka den 14 oktober att ”Min Arrest i Stockholm varade uti 20 veckor och 3 dygn”.

Vad hände då sedan? Olof Gustafsson Cederström återvände hem till sin familj på godset Ilingetorp. Han återfick sin tjänst 1801 och kom att avsluta sin militära bana som överstelöjtnant. Han avled på Ilingetorp i september 1831 och efterlämnade hustru och åtta barn.

Den bevarade lilla almanackan efter Cederström har gått i arv inom släkten i flera generationer innan den på 1950-talet skänktes till vetenskapliga biblioteket i Umeå (nuvarande Umeå universitetsbibliotek). Den som donerat almanackan visar sig vara den kände umeåkonstnären Helge Linden. Den dödsdömde Cederström var Helge Lindens farmors morfar.