Presidenten som älskar arkiven!

”Ingen nu levande president i världen älskar arkiven som jag! Ingen president i världen har tillbringat mer tid på arkiven än jag! Ingen president i världen förstår arkivens värde som jag!”

Nej det är inte Donald Trump som yttrat dessa ord utan Islands president Guðni Th Jóhannesson. Det gjorde han när han invigde de XXV Nordiska Arkivdagarna i Reykjavik den 24 maj i år. Hur vågar då Islands president påstå detta? Jo, med en bakgrund som professor i historia har han som forskare tillbringat åtskilliga timmar på Islands riksarkiv och andra arkiv.

Reykjavik 24/5

Islands president Guðni Th Jóhannesson (foto: Wikimedia)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I publiken denna dag satt 300 personer som också älskar arkiv, förstår arkivens värde och tillbringar större delen av sina liv på arkiv. Dvs de 300 arkivarierna som hade rest till Reykjavik för att under några dagar få lyssna till föreläsningar, ta del av utställningar, delta i möten, mingla och utbyta erfarenheter.

Vad kan då alla tillresta arkivarier haft att avhandla under dessa dagar? Handlade det om ordningsprinciper, arkivkartonger, hyllmeter och arkivdamm? Nej större saker än så. Det är ju dagens arkivarier som skall greppa, styra och bevara den enorma mängd av digital information som numera cirkulerar i samhället. Att som arkivarie vara en viktig del i bevarandet och upprätthållandet av demokratin och på alla tänkliga sätt tillgängliggöra, sprida och förmedla arkivens innehåll till forskare och allmänhet. Ett tungt ansvar vilar på oss arkivarier!

Under de nordiska arkivdagarna på Island fick vi t.ex. ta del av hur våra kollegor på Islands riksarkiv med stor möda hanterat allt utredningsmaterial efter den stora isländska bankkrisen 2008. Vi fick även en inblick i hur de östtyska Stasiarkiven fungerat och hur man idag med Stasiarkivens hjälp – som avskräckande exempel – vill kunna säkra demokratin. Vi fick under arkivdagarna även insikter i mer alldagliga ämnen som e-arkiv, GDPR, tekniska digitala lösningar och pågående och avslutade forskningsprojekt.

Konferensmiddag i Perlan, Reykjavik 24/5

För mig och mina kollegor som arbetar med personarkiv gäller utmaningen framöver hur man på bästa sätt kan arkivera det som sker i dagens sociala medier. Hur man skall komma åt och rädda innehållet i gamla avställda datorer där arkivbildaren lagrat material och e-post. Hur man ska kunna läsa gamla disketter och utvinna information som sparats i format som inte längre är tillgängliga och gångbara. Att helt enkelt inse att i framtiden finns inga brev och hand-/maskinskrivna dokument att arkivera.

Allt detta och lite till fick vi förmedlat till oss under dessa intensiva arkivdagar. Stärkta, peppade och kanske även lite oroade åkte vi sedan hem till våra arkivinstitutioner för att ta sig an det ansvarsfulla uppdraget som arkivarie.

Nu var det ju inte bara arkiv som gällde för oss som deltog i arrangemanget. Lite ledig tid och lite turistande unnade vi oss också. Det blev både gejsrar, islandshästar och varma utomhusbad. Det isländska vädret hann vi även bekanta oss med (det regnade en hel del).

Gullfoss vattenfall 26/5

Bad i Secret Lagoon 26/5

 

 

 

 

 

 

 

 

Vill du veta lite mer detaljer kring de Nordiska Arkivdagarna 2018 så kan du (framöver) titta in på Nordisk Arkivportal där det utlovats information och sammanfattning av dagarna.

Om tre år är det dags för de XXVI Nordiska Arkivdagarna. I september 2021 kommer Stockholm att vara värd för arrangemanget. Man undrar vilka utmaningar arkiven står inför då?

Bränder, vattenskador och den minsta lilla boklus

Konferensen Kulturarvsprepping vid Umeå universitetsbibliotek.

Konferensen Kulturarvsprepping. Grafik: Erik Vesterberg

Den 17-18 april arrangerade Umeå universitetsbibliotek konferensen ”Kulturarvsprepping – att vara förberedd på det värsta”. Första dagens föreläsningar var förlagda till Humanisthuset och dagen därpå fortsatte programmet i Sliperiet på Konstnärligt campus. Konferensen inleddes med att överbibliotekarie Mikael Sjögren hälsade deltagarna välkomna. Under två halvdagar hade vi därefter förmånen att få lyssna till en rad föredrag som på olika sätt berörde hur vi kan skydda och bevara vårt kulturarv.

Per Cullhed från Uppsala universitetsbibliotek, som var den förste föreläsaren, talade om historiska katastrofer och visade flera exempel där kulturarv har drabbats, men även på de insatser som gjorts för att minimera skadorna. Hans exempel sträckte sig från stadsbranden i Uppsala 1702 till mera nutida händelser som biblioteksbranden i Linköping 1996 och orkanen Gudrun 2005. Cullhed talade om hur viktigt det är att eliminera den skada som gör mest åverkan och därmed kan leda till en katastrof. Han visade på att det inte nödvändigtvis är en uppkommen brand som skapar den största skadan, utan det kan i många fall vara vattnet som används i släckningsarbetet som orsakar mest skada. Det är viktigt att i förväg ha en plan över hur material ska kunna evakueras ur lokaler och även hur man snabbt och effektivt ska kunna ta hand om fuktskadat material. Cullhed underströk också hur viktigt det är med en fungerande kommunikation i en krissituation av detta slag. Det bör finnas en katastrofplan redo som innehåller en prioriteringsordning att följa, samt en tydlig ansvarsfördelning vid en kris. Planen skall kunna besvara dessa frågor: Vad bör man prioritera först? Vem gör vad? Vem kan vad? “Det man inte har koll på blir katastrofer”, avslutade Cullhed.

Dagens andra föreläsare var Eva Ramberg från Kungliga Myntkabinettet. Hon redogjorde för konsekvenserna efter att det uppdagats att en kollega stulit föremål ur samlingarna. Ramberg berättade om den långa process som medarbetarna därmed genomgick och hur det under denna tid behövde hantera till exempel media, men även sina egna känslor kring vad som skett. Det var ögonöppnande att höra Ramberg berätta om hur stor påverkan händelsen hade haft. En stöld skiljer sig på många sätt från till exempel en brand eller en vattenskada, men det finns ändå gemensamma aspekter kring det förebyggande och efterföljande arbetet. Ramberg underströk betydelsen av att ha sitt material katalogiserat, så att det därigenom är spårbart, samt att vara noga med att fotografera föremål och att identifiera listor, register och sammanställningar. Det är också viktigt att tänka på att hålla ihop arbetsgruppen i en krissituation och att se till de individuella behoven, samtidigt som det, i det mån det går, kan det vara bra att så snart som möjligt komma igång med det vardagliga arbetet. Ramberg berättade vidare om hur de kan vara bra att personal får råd i hur man bemöter media, samt betydelsen av att ledningen kontinuerligt kommunicerar med personalen även när de inte har några nya besked att ge.

Katastrofvagnen vid Umeå universitetsbibliotek. Foto: Louise Dahlberg

Därnäst talade Sven-Eric Blom från Riksarkivet i Härnösand  om hur viktigt det är att ha en katastrofplan redo innan krisen utbryter. Han rekommenderade ett dokument som tydligt talar om vem som ansvarar för vad och vilken prioriteringsordning som material skall räddas utifrån. Han visade även upp en konkret typ av ”katastrofvagn” som man kan ha förberedd inför en sådan situation . Vagnen är indelad i olika tydligt uppmärkta kategorier. Sektionen ”Skydda” innehåller till exempelvis material som skyddar personalen såsom munskydd, handskar, osv. En annan sektion heter ”Torka” och här finns hinkar, torkpapper, m.m. En tredje sektionen heter ”Täcka/packa” och innehåller plast och täckpapp som kan användas för att täcka material eller för att packa undan det. En fjärde sektionen heter ”Värme” och här finns sådant som fläktar och skarvsladdar. En femte sektion kallas ”Övrigt” och innehåller sådant som pannlampa, batterier, skadeprotokoll, pennor, osv. I samband med denna konferens har också Umeå universitetsbibliotek, utifrån Bloms rekommendationer, förberett precis en sådan katastrofvagn (se bild) som en del i det egna förebyggande arbetet. Blom underströk också att ett viktigt sätt att förbereda sig är att regelbundet anordna praktiska övningar för personalen.

Sista föreläsare under konferensens första dag var Erika Hedhammar från Riksantikvarieämbetet. Hon berättade bland annat om hur viktigt det är att ha genomtänkta rutiner när lokaler byggs om eller renoveras. Det är annars tillfällen då olyckor lätt kan uppkomma. Hedhammar nämnde också betydelsen av att veta vad man skall göra i det första läget, då det fortfarande finns möjlighet att minimera skadan. En riskanalys bör ha gjorts och en katastrofplan ska finnas redo. Hon lyfte även något som vi skulle få höra mer om under konferensen andra dag, nämligen betydelsen av en restvärdesplan. Det är alltså bra att tänka på att ha en färdig plan som restvärdesledaren kan följa, gärna med bilder på objekt som skall prioriteras och kartor för att hitta dem.

Konstnärligt campus. Foto: Louise Dahlberg

Dag två inleddes i Sliperiets lokaler på Konstnärligt campus i Umeå. Vi lyssnade först till Carolina Gustavsson, från Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna (SFMV), som talade om konservering och de mer ”smygande katastrofer” som kan utvecklas under tid. Dessa kan uppkomma exempelvis genom en bristfällig konservering av ett material eller av att dokument inte är arkivbeständiga. Vid SFMV arbetar man med att konservera papper, textil och arkeologiska föremål, men de arbetar även med digitalisering av vårt kulturarv. I det senare fallet rengörs till exempel bilder inför skanning som sedan kan bevaras och göras tillgängliga. Att konservera föremål och utföra skyddande behandlingar är en långsam process. Som Gustavsson upplyste så ”kan man inte stressa med kulturarv.” Hon berättade också att det är många som överväger konserveringsåtgärder just i samband med en flytt. Avslutningsvis så fick Gustavsson oss alla att lova att inte använda tejp eller gem, företeelser som är ett rött skynke för konservatorer: ”Använd aldrig tejp… till någonting!” (I stället rekommenderades japanpapper.)

Nästa föreläsare var Scarlett Szpryngiel som talade om ”småkryp med aptit på kultur”, dvs. skadedjur. Dessa små oinbjudna kryp kan ta sig in i våra samlingar och på sikt förstöra föremål. Oftast sker detta som ytterligare en av de mer långsamma katastroferna, men en som kan vara nog svår att reparera då den väl fått utvecklas. Szpryngiel berättade att vi människor ofta är högst delaktiga i att krypen tar sig in i våra samlingar, detta är en konsekvens av de transporter som finns inom en organisation samt även av att vi reser mer nu än förr och på så vis sprids de.

Idag finns det ett hundratal arter av skadeinsekter som kan drabba våra samlingar. De kan skapa skador till exempel genom att de äter på föremål, att de tar sig in i föremål för att förpuppas, att de skapar så kallade flyghål när de sedan lämnar föremålet och att deras exkrement kan skapa fläckar. Szpryngiel visade även på att skadedjur kan förstöra register eller olika märkningar. Resultatet av detta kan bli en informationsförlust med potentiellt dystra konsekvenser. Ett annat vanligt bekymmer är silverfisken där Szpryngiel har skrivit en rapport om just den långsprötade silverfisken, en fasa för många organisationer i Sverige.

Exempel på skadedjur. Foto: Louise Dahlberg

Szpryngiel berättade att silverfisken äter animaliska ting samt papper och annat: ”de älskar att äta silkespapper – det är som en buffé för dem!” Men hon berättade även att utöver att tänka på vilka material man har i och intill samlingarna, så bör man även se över klimatet i lokalerna och reglera värme och luftfuktighet i relation till vilket kryp man har att göra med. 

Under dag två fick vi också ytterligare ett tillfälle att lyssna till Per Cullhed. Han talade denna gång mer specifikt om kris- och katastrofplaner, samt praktiska detaljer och tips. Cullhed betonade vikten av att eliminera just de element som kan leda till att en skada får möjlighet att utvecklas till en större katastrof. Vi fick ta del av en rad handfast råd, som att utveckla en katastrofplan, utse en katastrofledare och utforma en telefonlista. Riskinventeringar bör göras regelbundet inom en organisation för att upptäcka nya faror. Det är även viktigt att ha färdiga formulär där man kan dokumentera vad som sker med olika föremål under hanteringen. Det är också bra att tänka på att det kan ta lång tid att få ut materialet ur de skadade lokalerna och att det bör finnas en färdig plan för hur olika typer av material ska hanteras efter evakuering. Ska det frystorkas? Luftas? Hur skall det packas och märkas? Cullhed tipsade om att man kan utföra ”skrivbordsövningar” vid sin arbetsplats, så att personalen får möjlighet att tänka kring sådana rutiner. Vid denna typ av övningar får man visa och öva på hur man ska rädda ett material, hur man ska packa och dokumentera det. Det är då lämpligt att även ha inbjudna externa aktörer som kan vara till hjälp vid övningen. Cullhed berättade även om en proaktiv idé som de har testat vid Uppsala universitetsbibliotek där de har fixerat en go-pro kamera på en ställning som fotograferar deras samlingar något de finurligt kallar för ”shelfies” – en mycket god idé för att dokumentera sina samlingar.

Konferensens sista föreläsning hölls av Håkan Iseklint från räddningstjänsten i Umeå kommun. Han är utöver brandmästare även restvärdesledare och hanterar alltså restvärdesräddning efter akuta skador. Iseklint berättade att efter att räddningstjänsten gjort sin akuta insats, så tar resvärdesledaren vid och kan arbeta med att exempelvis rädda undan material från de drabbade lokalerna. Detta arbete kan underlättas mycket om det finns färdiga planer upprättade.

En gemensam nämnare för nästan alla föreläsningar under konferensen var just betydelsen av att ha en katastrofplan redo och att på så sätt faktiskt vara förberedd på det värsta. Det var två mycket givande dagar där jag tror att den inre ”preppern” växte fram i oss alla. Förhoppningsvis leder detta till ökat förebyggande arbete, i form av till exempel katastrofvagnar och katastrofplaner, för att kunna bevara vårt kulturarv.

Mötesplats för digitalt kulturarv

Den 25-26 april anordnades i Göteborg för sjätte året i följd konferensen ”Digikult – Nordisk mötesplats för digitalt kulturarv i praktiken”. Denna gång var dagsprogrammet förlagt till Stenhammarsalen i Konserthuset. Under två heldagar möttes mer än tvåhundra representanter från hela AMB-sektorn (dvs. arkiv, muséer och bibliotek) för att ta del av ett ambitiöst program koncentrerat kring olika aspekter av digitalt tillgängliggörande av kulturarv. Här gavs, bland annat, en lång rad presentationer av konkreta exempel på olika sorters digitala projekt, nationella såväl som internationella, och de erfarenheter som härigenom erhållits.

Digikult är en bred och välfylld konferens och jag ska inte ge mig på ett försök att sammanfatta innehållet från de båda dagarna. Här fanns något för alla och vilka delar som man särskilt fäste sig vid beror nog på vilken del av kulturarvssektorn som man kom ifrån och i vilken grad de olika föredragen anknöt till det egna dagliga arbetet. Hela konferensen filmades, så alla som i efterhand vill ta del av något bidrag kommer enkelt att kunna göra det. Även material från tidigare år finns tillgängligt på hemsidan.

Som alltid innebär den här typen av sammankomster också någonting mycket mer än att bara sitta och lyssna på en rad föredrag. Minst lika centralt är möjligheten att mötas, samtala och knyta kontakter med andra konferensdeltagare. Det digitala tillgängliggörandet av kulturarvsobjekt är inte längre någonting helt nytt. Tekniker och arbetsformer har hunnit etableras och blivit en väsentlig del av arbetet med kulturarv, men ännu finns oräkneliga gemensamma möjligheter och utmaningar. En viktig del av lösningarna ligger – som alltid – i olika former av samarbeten och erfarenhetsutbyten. Mötesplatser som Digikult utgör en betydelsefull del av detta.

Cuno – arkivariernas arkivarie

Cuno Bernhardsson. Foto: Johan Gunséus

Efter drygt 40 år inom arkivbranschen är det så dags för vår kollega Cuno Bernhardsson att gå i pension. Den 27 april 2018 är sista arbetsdagen för Cuno efter ett långt yrkesliv som arkivarie.

Cuno hade tidigt en passion för historieämnet. Han kunde sina kungalängder, när och var de stora slagen stod och annat som vi läste om i historieböckerna. Att få jobba med historia var något av en önskedröm för den unge Cuno. Önskedrömmen blev så småningom sann efter att han i Umeå och Uppsala studerat historia, etnologi m.m.
1977 var det dags att ge sig ut i yrkeslivet – första anhalt på arkivbanan blev ett jobb på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Året därpå återvände han till Norrland och Umeå för en anställning vid Folkrörelsearkivet i Västerbotten. Det hann bli 26 år på Folkrörelsearkivet innan han 2004 tillträdde tjänsten som förste arkivarie vid Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek.

Cuno i arbete på Folkrörelsearkivet 1980.

Cuno betraktas av många som arkivariernas arkivarie med sin stora passion för arkiv och arkivforskning. Otaliga är de arkiv han har fördjupat sig i och otaliga är de arkiv han själv ordnat och förtecknat. Många norrländska kulturpersonligheter har han genom åren hunnit bekantat sig med – både i verkligheten och i arkiven. Genom att ordna deras arkiv vet han idag det mesta om landshövding Gustaf Rosén, teckningslärarinnan Maja Beskow och statistikprofessorn Gunnar Kulldorff. Undrar man något om Hushållningssällskapet i Västerbotten eller flottningen i Umeälven är det självklart Cuno man skall fråga, han har ordnat arkiven. Stor gedigen kunskap, sinne för detaljer och gott ordningssinne utmärker en god arkivarie, Cuno uppfyller det med råge.

Något annat som utmärker Cuno är hans förunderliga förmåga att få kontakt med folk och som resultat av detta hans stora kontaktnät. Cuno känner alla och alla känner Cuno! Han är dessutom en god berättare som gärna delar med sig av sina förvärvade kunskaper, både till kollegor och som föreläsare. Många intressanta historier om levnadsöden och händelser från förr har vi kollegor fått oss till skänks vid fikabordet. Vem skall nu förmedla alla historier ur det förflutna – om sheriffen från Edsele, om Garibaldi från Ragunda och om vad som hände på festplatsen i Sikfors?

Vem skall nu förvärva alla kända och okända norrländska kulturpersonligheters arkiv? Vem skall vi nu fråga om vilket arkiv man skall söka i om man är ute efter det och det? Vem skall nu ordna våra resor och studiebesök i Arkivnätverket? Vem skall nu marknadsföra arkiven och tipsa tidningar och massmedia? Vem skall nu…. Inte undra på att vi är lite fundersamma över framtiden vi som blir kvar på Forskningsarkivet.

När Cuno nu blir arkivarie emeritus önskar vi honom en lång skön sommar i Edsele och hälsar honom välkommen som fri arkivkonsult till hösten! För det är väl så vi får se dig i framtiden, eller hur?

I Umeå universitets personaltidning Aktum publicerades hösten 2017 en läsvärd artikel om Cuno. Du hittar den här.

 

Himmelska bibliotek och nördiga paradis

Konferens: Libraries in the sky: large-scale collaboration strategies and infrastructures to enhance the use of digital heritage collections.

Nasjonalbiblioteket, Oslo, 12 April 2018.

Varje dag fylls servrar runt om i världen på med ytterligare mängder av digitaliserat kulturarv (fotografier, böcker, tidningar, manuskript, kartor, arkivhandlingar, osv.). De fysiska artefakterna, som av bevarandeskäl ofta måste förvaras relativt svåråtkomligt, görs härigenom tillgängliga på helt nya sätt. Digitalisering har blivit en oundgänglig del i tillgängliggörandet av kulturarvssamlingarna.

Fram till ganska nyligen har det varit vanligt att plattformarna för digital bildvisning varit mer eller mindre lokala initiativ. Det har ofta handlat om tekniska val och lösningar, kanske konstruerade för specifika samlingar, som tagits fram av enskilda organisationer. En uppenbar risk med detta är att en senare migration till andra system kan bli komplicerad. I andra fall har lösningar skapats inom ramen för specifika forskningsprojekt där det långsiktiga förvaltandet av systemen i bästa fall kan beskrivas som osäkert. Det som i stor utsträckning har varit gemensamt är att det har saknats tekniska standarder och övergripande riktlinjer, någonting som haft som konsekvens att interaktionen mellan olika plattformar blivit svårlöslig.

Detta är såklart inte optimalt vare sig för användaren, som tvingas navigera sig fram i en vildvuxen digital djungel, eller för avsändaren, som på ett resursslösande sätt riskerar att ständigt behöva uppfinna hjulet på nytt. Situationen har beskrivits som att stora delar av det digitaliserade kulturarvet har varit inlåsta i silor mellan vilka det inte finns några möjligheter till kommunikation.

På senare tid har det emellertid börjat ske tydliga förändringar i positiv riktning. Större kollaborativa infrastrukturer har börjat växa fram. Någonting som biblioteksvärlden länge varit väldigt duktig på, nämligen utarbetandet av olika typer av internationella standarder (till exempel för metadata), håller nu också på att överföras till de mer tekniska aspekterna av digitaliseringen. Gemensamma riktlinjer och standarder avseende även dessa delar har börjat utvecklas av biblioteksaktörerna, med IIIF som det kanske tydligaste exemplet (mer om det nedan). Dessutom håller nya molntjänster på att öppna upp för bredare samarbetslösningar.

Med detta som bakgrund anordnades häromveckan konferensen ”Libraries in the sky” på Nasjonalbiblioteket i Oslo. Undertiteln löd i ungefärlig svensk översättning: ”Storskaliga samarbetsstrategier och infrastrukturer för att främja användningen av digitala kulturarvssamlingar.” Som arrangör stod IFLA RBSCS, en förkortning där IFLA (The International Federation of Library Associations and Institutions) alltså är den stora internationella biblioteksorganisationen och RBSCS (Rare Books and Special Collections Section) är dess avdelning för rart material och specialsamlingar.

Konferensen var uppdelad i fyra delar, där den första hade rubriken ”Digital Discovery of Cultural Heritage Treasures”. Vesna D. Župan var först ut och hon berättade om det 30-tal specialsamlingar, benämnda ”legacies”, som hör till Belgrads universitetsbibliotek. Dessa utgör ett konkret exempel på den typ av kulturarv vars digitala tillgängliggörande övriga konferensbidrag sedan handlade om.

Därefter var det dags för dagens svenska programpunkt, då Patrik Granholm från Kungliga biblioteket presenterade plattformen Manuscripta.se, en digital katalog över medeltida manuskript i Sverige. I dag finns där cirka 130 grekiska och 40 medeltida svenska manuskript tillgängliga, sammanlagt omkring 50 000 digitaliserade sidor. Den detaljerade beskrivningsnivån gjorde att ingen av de befintliga eller planerade svenska plattformarna för digitaliserat kulturarv kunde användas, så det blev därför nödvändigt att utarbeta en egen lösning. Grunden är ett antal mjukvaror med öppen källkod (eXist-db, IIPImage, Diva.js, Mirador). För objektbeskrivningen tillämpas Text Encoding Initiative (TEI) och för de digitaliserade bilderna används IIIF. Systemet förvaltas nu av Kungliga biblioteket och det finns planer på att så småningom kunna lägga förenklade poster i den nationella samkatalogen Libris, som då naturligtvis skulle länka vidare till den fördjupade beskrivningen på Manuscripta.se.

Dagens andra del hade fått den övergripande rubriken ”Large-scale collection development, discovery and access”. Här började Eilidh Macglone, webbarkivarie vid National Library of Scotland, med att berätta om UK Legal Deposit Web Archive och detta digitala arkivs selekterade specialsamlingar. Det handlar om det kontinuerliga insamlandet av webbsidor som görs i Storbritannien för att bevara dessa för framtiden. Den svenska motsvarigheten till detta är Kungliga bibliotekets Kulturarw3. I den brittiska versionen görs i efterhand ett aktivt urval där några av de insamlade webbsidorna får bilda specialsamlingar kring olika teman eller händelser och Macglone redogjorde specifikt för en av dessa urvalssamlingar, den som handlar om sport.

Nästa talare var Jerry Simmons (U.S. National Archives Liason to SNAC) som berättade om Social Networks and Archival Context, mera känt som SNAC. Detta är ett ambitiöst försök att lösa det som kan beskrivas som ”den arkivaliska diasporan”. Arkivhandlingar som på något sätt är kopplade till en viss person eller organisation kan som bekant vara utsprida på många olika platser, många olika arkiv, runt om i världen. För en forskare kan det därför vara mycket tidskrävande att få överblick och att spåra alla dessa olika utspridda handlingar, om det ens låter sig göras. SNAC har alltså ambitionen att erbjuda en lösning på detta. På plattformen finns i nuläget 4,2 miljoner auktoritetsposter och till dessa knyts sedan olika arkivbestånd. Det blir också möjligt att visualisera olika sorters relationer mellan poster och på så sätt blir olika former av nätverk synliga.

Siste talare innan lunch var François Vignale som presenterade ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt inom digital humaniora kallat READ-IT. Syftet är att studera läspraktiker från 1700-talet och framåt. Varför läste man? Hur läste man? Utgångspunkten är läsakten som individuell upplevelse och en utmaning är då naturligtvis att läsning är en aktivitet som lämnar få direkta spår. Projektet kommer att behöva arbeta med stora mängder data, bland annat i form av brev och dagböcker, men också sådant som målningar och fotografier. Standarder som kommer att användas är Semantic Web (RDF, SPARQL, SKOS), TEI och FRBR. Ett av målen är att projektet ska resultera i ett onlineverktyg där det bland annat ska gå att söka på en viss titel för att se vad som skrivits om denna, samt av vem och när.

Efter lunchen tog konferens tredje del vid: ”Improving access through technology: user experience and IIIF”. Här kan det vara läge att mycket kort förklara en viktig term som redan har hunnit nämnas ett par gånger i det föregående: IIIF (International Image Interoperability Framework). Det är ett ramverk som definierar ett antal API:er, alltså, någorlunda enkelt uttryckt, specifikationer kring hur applikationsprogram ska kommunicera med en viss mjukvara och därigenom kunna fungera som gränssnitt. Syftet med IIIF (utläses på engelska ”Triple-I-F”) är att åstadkomma interoperatibel teknik genom det gemensamma ramverket för visning av digitala objekt. Målsättningen är att skapa kompabilitet mellan lagringsplatser för digitala bilder. Standarden har arbetats fram i ett samarbete mellan ett antal av världens ledande forskningsbibliotek, flera stora nationalbibliotek och även icke-kommersiella plattformar.

Alexander Lyngsnes från NTNU:s universitetsbibliotek (Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet i Tromsø), presenterade de olika digitala projekt som man där arbetat med. På Gunnerus.no finns bibliotekets digitaliserade specialsamlingar, men inom ramen för plattformen Mubil laborerar man dessutom med mer innovativa och experimentella digitala lösningar, som till exempel Augumented books, Art in the library och ARK4. En grundläggande fråga för dessa tvärvetenskapliga projekt är: Hur skapar vi intresse för samlingarna? Det handlar om försök att inte förbli bunden vid den äldre codexformen och att inte bara se de digitala objekten som volymer på en virtuell bokhylla.

Nästa person att inta podiet var Matthew Mcgrattan, Head of Digital Library Solutions vid Digirati. Han har tidigare även varit verksam som Head of Technical Strategy vid Bodleian Library. Digirati är en kommersiell aktör som erbjuder digitala produkter och tjänster. De har bland annat utvecklat bildvisaren Universal Viewer, byggd på IIIF-standarden. Mcgrattan visade till att börja med tre konkreta lösningar som de tagit fram åt olika organisationer: The Indigenous Digital Archive, The Royal Society Journal Collection: Science in the making och Cardiganshire First World War Tribune (Appeals) Records. Samtliga dessa projekt har använt standarderna IIIF och W3C. Tjänsterna skapas inte som engångslösningar, underströk Mcgrattan, utan en viktig tanke att grundläggande lösningar ska gå att återanvända och vidareutveckla i framtida projekt. Alla organisationer har inte ekonomiska möjligheter att bygga nya och lokalt installerade tekniska lösningar. Utifrån detta faktum, och utifrån sina tidigare arbeten, erbjuder nu Digirati också molntjänsten Digital Library Cloud Service. Här kan alla kunder bruka en och samma grundlösning, som sedan kan anpassas för mer specifika behov.

Därefter presenterade Sara Carlstead Brumfield från Brumfield Labs och John Howard från University College Dublin ett transkriberingsprojekt som de har arbetet med tillsammans. Crowdsourcing förekommer numera som ett arbetssätt på flera digitala kulturarvsplattformar, till exempel för taggning och transkribering. Brumfield och Howard ställde den retoriska frågan om det är möjligt att bygga sådana framgångsprojekt med öppna lösningar och på detta svarade de ja, med IIIF. Ett konkret sådant exempel utgör UCD:s projekt för transkribering av brev och den lösning som Brumfield Labs utarbetat för detta. De har skapat en direkt funktionalitet mellan UCD:s digitala samlingar och sin egen plattform FromThePage, vilken erbjuder transkribering genom crowdsourcing. Lösningen bygger på interoperalitet mellan IIIF och FromThePage. På detta vis är alltså paradiset möjligt, sade Howard med en anspelning på föredragets titel, om än med tillägget att det otvivelaktigt är ett ganska nördigt paradis. En allmän poäng som underströks var också att för att nå framgång med crowdsourcing på kulturarvsområdet, så är det avgörande att lyckas kommunicera ut ett klart syfte. Värdet av det kollektiva arbetets resultat måste göras tydlig.

Konferensens fjärde och avslutande del hade rubriken “Sharing and using collections digitally”. Raphaële Mouren skulle här ha inlett med att talat om ReACH-projektet (Reproduction of Art and Cultural Heritage), men hon kunde tyvärr inte närvara. Delar av hennes presentation visades. Sista talare för dagen var därefter Rachel Di Cresce från University of Toronto Libraries och hon redogjorde bland annat för de tekniska lösningar som de utvecklat inom den samlande ramen Digital Tools for Manuscript Studies. Det handlar till exempel om olika plugins för Omeka samt utvecklingsarbete för det intressanta verktyget VisColl, vilket erbjuder möjligheter för att visualisera hur ett bundet manuskript är uppbyggt. Integration med IIIF är en grundläggande beståndsdel i samtliga dessa projekt.

Konferensen avslutades med en öppen frågestund. En av de saker som där framhävdes var att även om tekniska kunskaper såklart är centrala på det digitala kulturarvsfältet, så fortsätter kuratoriska färdigheter att vara en lika grundläggande beståndsdel, d.v.s. kunskap och kännedom om samlingarna är nödvändiga även för det digitala tillgängliggörandet. Det är viktigt, sades det vidare, att få användare att aktivt interagera med digitaliserade kulturarvet, inte bara passivt konsumera det. En annan sak som kom upp, och som varit tydlig under hela dagen, var betydelsen av att försöka bygga så framtidssäkra lösningar som möjligt. Hur ska då detta genomföras, att göra så att saker kommer att fungera även på längre sikt? Grundläggande är att skilja mjukvara och data åt. Det kan också underlättas genom att inte bygga plattformar från grunden, utan i stället så långt som möjliga bygga vidare på gemensamma lösningar, varav IIIF är en sådan. Länkade data var också en sak som här omnämndes som något som öppnar upp för nya möjligheter. Ytterligare en fråga som diskuterades var hur mindre organisationer med begränsade resurser ska kunna deltaga på det digitala området. En sådan möjlighet som föreslogs är att samarbeta med större organisationer som redan har utvecklat lösningar. Sådana samarbetslösningar har också blivit enklare genom en etablerad standard som IIIF. En annan väg är att använda någon av de färdiga molntjänster som finns på marknaden.

Sammanfattningsvis visade denna sammankomst i Oslo tydligt på bredden hos de många digitala verktygen samt de stora möjligheter som härigenom finns för tillgängliggörandet av kulturarvssamlingar. Framträdande var också den positiva utveckling som nu sker genom olika former av samarbeten, större infrastrukturer och kollektiva överenskommelser.

 

Det sista som lämnar oss är hoppet

Vi sitter en fredagseftermiddag vid  kaffebordet i UBs fikarum. Vi pratar om mycket, en del av oss har åsikter om vissa matchers halvgarderingar på stryktipset. Nu tippas det direkt i den smarta mobilen. På ett litet kick är resultatet Svenska Spel tillhanda. 

Annat var det på 30-talet. I akterna från Hallströms advokatbyrå dyker det upp ett ärende: ett klagomål på Postverket som sölat med utdelningen och på så sätt förhindrat att en rad med tolv rätt av tolv inte kommit fram  till Tipstjänst i tid. Tolv rätt gav ca 4000 kr i vinst. 1935 motsvarade det ca 122000 kr. Ganska mycket pengar även då.

En man i inlandet, Axel Berg i Sorsele, vill ha hjälp av Hallströms advokatbyrå för att stämma Postverket på motsvarande belopp som vinsten skulle ha gett, då  han inte fått de blanka otippade spelkupongerna i tid. Mannen kontaktar även Handelsdepartementet och pressen till advokat Hallströms irritation.

Tipskuponger ska vara Tipstjänst tillhanda senast klockan tolv speldagen. I det här fallet  lördagen den 26 januari klockan 12.00. Axel Berg vill hävda att bara kupongerna är sända med brev och kvitto dagen innan så räcker det för att vara med i dragningen. Det visar sig inte stämma, det är som Tipstjänst säger som gäller. Han postar sitt brev  sent på kvällen den 25 januari.

Axel Berg argumenterar för sin sak att stämma Postverket på den uteblivna vinsten med argumentet att de varit söliga i sin befordran av de blanka tipskupongerna tidigare i början av veckan, hade de varit i tid hade han ju kunnat skicka in dem i tid. Nu kom kupongerna fram till honom fredag den 25 januari. Han postade sina kuponger sent på den kvällen, de kom inte fram i tid till klockan tolv dagen därpå.

Tipstjänst vidhåller att ingen kupong kommit i tid till dragning. Protesten från Axel Berg hjälpte inte och vad jag kan utröna så stämde han inte Postverket på ett belopp motsvarande tipsvinsten på 122000 kr för att de varit långsamma i sin utdelning av post. Idag 83 år senare är postgången kanske lite långsammare än då, tipsvinsterna är högre förvisso, och utbudet för att rasera sin privatekonomi på spel betydligt större,  men våren är sen och jag undrar vem vi ska ställa till svars för det?

När Krakan kom till Ytterrödå 1844

Umeåprästen Johan Anders Linder (1783-1877) var en av stadens mer tongivande personer under 1800-talet. Han var förutom präst en kulturarbetare av rang med kunskaper inom arkitektur, teckning, jordbruk, musik, teater, natur, dialekter, seder och bruk. I hans arkiv finns spåren av en synnerligen aktiv och allsidig man. Studerar man hans bevarade brevsamling hittar man brev från många prästkollegor och myndighetspersoner men här finns även några brev från byn Ytterrödå undertecknade ”bondesonen Anders Carlsson”. I några bevarade brev från 1840-talet redovisar Anders Carlsson till Linder uppgifter om när flyttfåglarna anländer och lämnar byn Ytterrödå. Vad Linder skulle använda uppgifterna till vet vi tyvärr inte. Kanske var det någon form av rapportering som Linder skulle sammanställa. Ett exempel på Anders Carlssons inskickade brev till Linder är denna från våren 1844.

Enligt brevet är det ”krakan” som anländer först på våren. Krakan bör väl vara kråkan (flyttfågel?). Tittar man i Ordbok öfver Svenska Allmoge-språket (Rietz) från 1860-talet ser man att just i Västerbotten är kraka en lokal benämning för kråka. Längre ner i brevet över flyttfåglarnas ankomst hittar man den 24 april att ”Wriänner” har anlänt till Ytterrödå. Gissningsvis bör det vara ”vri-and” i pluralform. I Rietz ordbok över allmogespråket finns ”vri-and” upptagen som ett västerbottniskt ord för fågelarten Anas penelope (Bläsand). Den fågel som på våren 1844 anlände sist till Ytterrödå är ”Swätter”. Om en amatör får gissa kanske det kan vara Svärtan? Någon Swätter hittar man tyvärr inte om man letar i ordboken över allmoge-språket.

En intressant detalj om språkforskaren Johan Ernst Rietzs Ordbok öfver Svenska Allmogespråket är att Rietz har haft meddelare runt om i Sverige som levererat material till ordboken. För Västerbottens del var det just vår egen Johan Anders Linder som var meddelare. Rietz tackar Linder speciellt i förordet till ordboken för att han varit den som lämnat den största mängden dialektord till ordboken. Rietz riktar sitt tack till Linder som den ”gamle, vördnadsvärde och lärde språkforskaren” som under många år ”gjort de noggrannaste anteckningar”. Kanhända de lokala fågelnamnen från Ytterrödå levererats från Linder till Rietz?

För att återgå till Anders Carlssons brev undrar en lekman om det inte saknas någon fågel i uppräkningen? Jo om man läser vidare så finns det ytterligare en flyttfågel som anlänt enl hörsägen.

Hur länge stannade då fåglarna kvar i Ytterrödå 1844? Ja det finns det också anteckningar om i Linders arkiv. Krakan kom först på våren och lämnade sist på hösten. Wriännren flög vidare den 20 september och när Swättern gav sig av får vi tyvärr aldrig veta. För som Anders Carlsson skriver ”Det är swårare att se dem fara ått och fram om hösta”.

Inspirerade av anteckningarna för 174 år sedan är det nu bara att ge sig ut och spana efter bläsänderna, svärtan och tranan. När kan de tänkas anlända i år denna kalla och fortfarande snörika vår?

”Sibyllan och Statsministern och hela konkarongen”

Detta är inledningen på ett brev skrivet någon gång 1973/1974. Brevet återfinns idag i riksdagsmannen och statsrådet Gösta Skoglunds arkiv på Folkrörelsearkivet i Umeå. Vem den ”hembygdens dotter” som västerbottningarna skulle få vara ”nalta hev av” (lite stolt över) avslöjas lite längre fram i texten.

Den händelse som nämns i början av brevet – invigningen av hushållsseminariet – utspelade sig den 12 maj 1955. Den dagen var det i Umeå högtidlig invigning av en ny byggnad för Seminariet för huslig utbildning. Man hade slagit på stort och till festligheterna bjudit in både statsminister Tage Erlander och prinsessan Sibylla (Hertiginnan av Västerbotten). Riksdagsman Gösta Skoglund var skolstyrelsens ordförande och något av en ”general” för invigningen. Invigningsprogrammet innehöll stråkensemble och körsång samt tal av Erlander och Skoglund. I programmet fanns även plats för lite poetisk uppläsning. En ”prolog” skulle framföras och till att författa den hade man valt en mycket uppmärksammad ung västerbottensförfattare. Kunde man skriva storslagna romaner så kunde man säkert även skriva poesi, så resonerade man och kontaktade Sara Lidman som tackade ja till inbjudan (Det är alltså Sara Lidman som har författat det inledande brevet till Skoglund).

Sara Lidman 1955 (fotot tagit vid ett annat tillfälle)

Tydligen ångrade Sara sig när det var dags att författa prologen. I Gösta Skoglunds arkiv finns ett brev från Sara skrivet i februari 1955. I brevet till Skoglund meddelar hon kort och gott: ”Jag kan inte skriva den där prologen. Jag kan inte… Jag är inte poet för fem öre.” Hon vill dra sig ur uppdraget och ser sig som en ”svikerska” både mot Skoglund och mot ”feministen uti mig” som ”vill visa karlarna att vi nog duger”. Hon föreslår istället att man skall tillfråga författarkollegan Stina Aronsson  ”eller om alla kvinnor sviker” fråga författaren Eyvind Jonsson ”han bara skakar på ärmen så kommer det en prolog”. Sara avslutar brevet med att hon hoppas att Skoglund blir ”ordentligt arg och säger fruntimmer är hopplösa! För det är vi ofta” (Klicka här och läs hela brevet).

Att det verkligen var stor vånda för Sara att skriva prologen förstår man när man läser ett annat Sarabrev, denna gång till goda vännen Mona Dan-Bergman. I mars 1955 skriver Sara till Mona: ”I Umeå skall ett skolköksseminarium invigas och jag måste med en prolog bevisa att jag är hela Västerbottens egen lilla delsbostinta annars slår de ihjäl mig”. Ja, stackars Sara!

Sång till Brödet
Kanske blev Skoglund ordentligt arg eller så lyckades han med övertalning. Den 12 maj 1955 var Sara trots allt på plats vid invigningen och läste sin prolog ”Sång till Brödet” som började med raderna:

Giv oss idag vårt dagliga –
Giv att vi vördar bröd som liv –

Västerbottens Kuriren 1955-05-13

Läser man lokaltidningarna dagen efter invigningen så förstår man att Sara och hennes prolog hade gjort ett starkt intryck. En av lokaltidningarna skrev lyriskt: ”Hennes stämma förvandlade auditoriet till en tyst härskara av andäktigt lyssnande. En tystnad fylld av högaktningsfull, innerlig beundran lämnade plats för hennes ord
Den andra lokaltidningen var lika hänförd och poetisk: ”Den konstnärliga inlevelse som hon gav uttryck åt var av så sublim art att det dröjde liksom länge innan man riktigt fattat att denna säregna upplevelse endast förunnades en snabbt flyktande stund”.
Hela texten till prologen publicerades även i en av tidningarna dagen efter invigningen. Man kan nog tala om att Saras framträdande blev en succé.

Någon vecka efter invigningen skriver Sara på nytt till Gösta Skoglund och då är det andra tongångar: ”Gode Broder, jag tackar Dig hjärtligt som tvang mig vara med om dessa underbara dagar i Umeå. 1000 tack.” Hon redovisar i brevet sina kostnader för dagen med utlägg för resor och sedan tillägger hon: ”och så blev det ett besök hos frissan (om Du vet vad det betyder?!)” 150 kr blir slutsumman för utläggen och Sara avslutar ”Har Landstinget råd med det?

Till sina föräldrar skriver Sara efter framträdandet i Umeå: ”Ni ville höra om Umeå, det var skojigt där på alla sätt. Byllan och statsministern tackade vänligast för prologen och det var ju snällt så jobbig som den var att tota ihop.

Kan det möjligen vara så att prologen blev Saras första och enda försök som poet? Det skulle handla om andra typer av tal och uppläsningar för Sara Lidman framöver. Undrar om ”Byllan”, statsministern och Skoglund var lika entusiastiska över dem?

Tack till Folkrörelsearkivet i Västerbotten för kopiorna ur Gösta Skoglunds arkiv. Övriga brev som nämns i texten återfinns i Sara Lidmans arkiv på Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek.

…och till sist här kommer ”Sång till Brödet”

Västerbottens Folkblad 1955-05-13

 

Forskaren som dräng i Sápmi

En decemberdag 1908 fotograferade arkeologen och etnografen Gustaf Hallström dessa två samer med sina hundar. Fotot är taget i Norra Jämtland, närmare bestämt Blomhöjden, där Hallström befann sig på en ”forskningsexpedition” för att studera samer och samisk kultur. Hallström hade för att få en djupare inblick i den samiska vardagen anmält sig som ”lappdräng” och hade under en period tillsammans med några samer skidat, drivit renhjordar och arbetat med renskiljningar. Hans arbetssätt kan man kalla för deltagande observation, en metod som Hallström gärna använde sig av i sin forskning.

Gustaf Hallström var vid tidpunkten 28 år, bosatt i Stockholm och anställd vid Riksmuseets etnografiska avdelning. Han var den typ av forskare som älskade att bege sig ut på äventyrliga expeditioner, gärna i Norrland. På sina forskningsresor studerade Gustaf fornlämningar, hällristningar och gjorde etnografiska studier av samer. Norra Skandinavien och Ryssland kom att bli hans främsta forskningsområden.

Hallström var en observerande och dokumenterande man. Han var fotointresserad och hade på sina resor med sig kamerautrustning (förmodligen tung och med ömtåliga glasplåtar). Han förde dagbok under många av sina forskningsresor och hade alltid ett noteringsblock till hands där han gjorde anteckningar.

”Kommandon åt hundarna” anteckningar av Gustaf Hallström från resan 1908

Studerar man Hallströms dagbok och fotojournal från 1908 så får man fram följande information kring fotot med samerna och hundarna: Bilden är tagen den 5 december, klockan är ca 14.00 och det har under hela dagen varit dimma i området. På 10 meters håll fotar Hallström sina samiska arbetskompisar Nils Johan och Lars Mattias med deras hundar. Dagens rendrivning är avslutad och Hallström har tillsammans med Nils Johan och Lars Mattias åkt skidor hela dagen. Ett utmärkt glid har Gustaf haft men medger: ”det går för fort o man ser ej för sig utan jag stupat gång på gång”. På vägen hem hinner han inte riktigt hänga med sina mer vana kollegor, han gör kullerbyttor i nedförsbackarna och tar till slut av sig skidorna och promenerar sista biten. På kvällen bjuder Hallström sina vänner på kaffe och det blir allmän ”tvagning” och rakning.

Hallström köper under resans gång många samiska föremål – både till sig själv och för museets räkning. Ett lite ovanligare inköp på denna resa är lapphunden ”Birne” (troligen en av hundarna på fotot ovan). Gustaf köper Birne för 30 kr av Lars Mattias och får hunden levererad till Stockholm några månader senare när arbetet med rendrivningen är avklarad. Birne ”förstår bara lappska” men finner sig tydligen väl tillrätta hos den nya familjen och blir en uppskattad familjemedlem på Kummelnäs utanför Stockholm dit familjen Hallström nu har flyttat.

Gustaf Hallström och Birne, Kummelnäs 1910

Den som vill ta del av mer detaljer från Jämtlandsresan 1908 kan studera Gustafs dagbok – den finns digitaliserad och även renskriven. Man kan även studera några av de ca 50 fotografier som finns bevarade från denna resa. Blir man nyfiken på mer kring Hallström och hans äventyr så finns flera av hans forskningsdagböcker digitaliserade, eller varför inte botanisera i Hallströms stora fotosamling där över 7000 fotografier finns digitala och sökbara.

Det är ett stort och spännande arkiv som han lämnat efter sig denne äventyrlige och dokumenterande forskare, allt idag förvarat på Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek.

 

 

 

God fastlag!


När fick du en fastlagshälsning sist?  Den 24/2 1903 (som var fettisdag) skickades denna hälsning i ett brev från en ung Mollie Faustman (1883-1966) till sin goda vän Astrid Berg (1881-1986). Brevhälsningen återfinns idag på Forskningsarkivet i Astrid Berg Hallströms personarkiv. Mollie och Astrid var ungdomsvänner och skrev under många år brev till varandra. Idag finns närmare tvåhundra av Mollie Faustmans brev sparade i Astrids arkiv.

Mollie Faustman kom med åren att bli en välkänd konstnär, författare och kåsör. Hon målade, gav ut bilderböcker och skrev kåserier, bl.a. i DN under signaturen Vagabonde. Fastlagsbrevet till Astrid 1903 är i sig ett konstnärligt kåseri där Mollie berättar om uppvaktande kavaljerer, om baler, om att vara barnvakt och planer inför sommaren m.m.

Del av Mollies brev 1903-02-24

Mollie Faustman verkar ha varit en flitig brevskrivare då det bara i Forskningsarkivet finns närmare 400 brev författade av Mollie. Förutom i Astrid Hallströms arkiv så hittar man närmare 150 Molliebrev i de konstintresserade makarna Helge och Eva Dahlstedts arkiv. Dahlstedts lärde känna Mollie på 1910-talet och höll sedan kontakt livet ut. Ur Helge Dahlstedts brevsamling är följande teckning hämtad ur ett Molliebrev daterat 1 juni 1915:

Den vilande mannen är Mollie Faustmans dåvarande make konstnären Gösta Törneqvist

I samma brev finns även en teckning om en kommande målartur till Harö i Stockholms skärgård där Mollie med sin svåger konstnären Rolf Trolle och inhyrd modell skall tillbringa en förhoppningsvis kreativ tid. Mollie skriver i brevet att hon längtar efter att få måla mycket, hoppas att modellen inte förkyler sig och att ”ej chockera byn för mycket”.

ur brev till Helge och Eva Dahlstedt 1/6 1915

Mollie kom senare i livet även att rita Helge Dahlstedts Ex Libris. Det slutgiltiga förslaget skickar hon i ett brev till Helge 1942.

Mollie Faustman var förutom en flitig brevskrivare, en modig, färgstark och slagfärdig kvinna. Hon vågade ta strid mot manssamhället, drev kampanj mot skandaltidningen Fäderneslandet, var pacifist och stor motståndare till atomvapen.

Om nyfikenheten väcks att läsa mer om Mollie Faustman rekommenderas Lena Kårelands Mollie Faustmanbiografi Jordens salt (2013) eller specialnumret om Mollie Faustman i Wendelavisan nr 19/2002.

Till sist kanske det är dags att visa hur brevskrivaren Mollie Faustman såg ut? (Fotografierna ur Helge Dahlstedts arkiv)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

God Fastlag på er alla!