Det sista som lämnar oss är hoppet

Vi sitter en fredagseftermiddag vid  kaffebordet i UBs fikarum. Vi pratar om mycket, en del av oss har åsikter om vissa matchers halvgarderingar på stryktipset. Nu tippas det direkt i den smarta mobilen. På ett litet kick är resultatet Svenska Spel tillhanda. 

Annat var det på 30-talet. I akterna från Hallströms advokatbyrå dyker det upp ett ärende: ett klagomål på Postverket som sölat med utdelningen och på så sätt förhindrat att en rad med tolv rätt av tolv inte kommit fram  till Tipstjänst i tid. Tolv rätt gav ca 4000 kr i vinst. 1935 motsvarade det ca 122000 kr. Ganska mycket pengar även då.

En man i inlandet, Axel Berg i Sorsele, vill ha hjälp av Hallströms advokatbyrå för att stämma Postverket på motsvarande belopp som vinsten skulle ha gett, då  han inte fått de blanka otippade spelkupongerna i tid. Mannen kontaktar även Handelsdepartementet och pressen till advokat Hallströms irritation.

Tipskuponger ska vara Tipstjänst tillhanda senast klockan tolv speldagen. I det här fallet  lördagen den 26 januari klockan 12.00. Axel Berg vill hävda att bara kupongerna är sända med brev och kvitto dagen innan så räcker det för att vara med i dragningen. Det visar sig inte stämma, det är som Tipstjänst säger som gäller. Han postar sitt brev  sent på kvällen den 25 januari.

Axel Berg argumenterar för sin sak att stämma Postverket på den uteblivna vinsten med argumentet att de varit söliga i sin befordran av de blanka tipskupongerna tidigare i början av veckan, hade de varit i tid hade han ju kunnat skicka in dem i tid. Nu kom kupongerna fram till honom fredag den 25 januari. Han postade sina kuponger sent på den kvällen, de kom inte fram i tid till klockan tolv dagen därpå.

Tipstjänst vidhåller att ingen kupong kommit i tid till dragning. Protesten från Axel Berg hjälpte inte och vad jag kan utröna så stämde han inte Postverket på ett belopp motsvarande tipsvinsten på 122000 kr för att de varit långsamma i sin utdelning av post. Idag 83 år senare är postgången kanske lite långsammare än då, tipsvinsterna är högre förvisso, och utbudet för att rasera sin privatekonomi på spel betydligt större,  men våren är sen och jag undrar vem vi ska ställa till svars för det?

När Krakan kom till Ytterrödå 1844

Umeåprästen Johan Anders Linder (1783-1877) var en av stadens mer tongivande personer under 1800-talet. Han var förutom präst en kulturarbetare av rang med kunskaper inom arkitektur, teckning, jordbruk, musik, teater, natur, dialekter, seder och bruk. I hans arkiv finns spåren av en synnerligen aktiv och allsidig man. Studerar man hans bevarade brevsamling hittar man brev från många prästkollegor och myndighetspersoner men här finns även några brev från byn Ytterrödå undertecknade ”bondesonen Anders Carlsson”. I några bevarade brev från 1840-talet redovisar Anders Carlsson till Linder uppgifter om när flyttfåglarna anländer och lämnar byn Ytterrödå. Vad Linder skulle använda uppgifterna till vet vi tyvärr inte. Kanske var det någon form av rapportering som Linder skulle sammanställa. Ett exempel på Anders Carlssons inskickade brev till Linder är denna från våren 1844.

Enligt brevet är det ”krakan” som anländer först på våren. Krakan bör väl vara kråkan (flyttfågel?). Tittar man i Ordbok öfver Svenska Allmoge-språket (Rietz) från 1860-talet ser man att just i Västerbotten är kraka en lokal benämning för kråka. Längre ner i brevet över flyttfåglarnas ankomst hittar man den 24 april att ”Wriänner” har anlänt till Ytterrödå. Gissningsvis bör det vara ”vri-and” i pluralform. I Rietz ordbok över allmogespråket finns ”vri-and” upptagen som ett västerbottniskt ord för fågelarten Anas penelope (Bläsand). Den fågel som på våren 1844 anlände sist till Ytterrödå är ”Swätter”. Om en amatör får gissa kanske det kan vara Svärtan? Någon Swätter hittar man tyvärr inte om man letar i ordboken över allmoge-språket.

En intressant detalj om språkforskaren Johan Ernst Rietzs Ordbok öfver Svenska Allmogespråket är att Rietz har haft meddelare runt om i Sverige som levererat material till ordboken. För Västerbottens del var det just vår egen Johan Anders Linder som var meddelare. Rietz tackar Linder speciellt i förordet till ordboken för att han varit den som lämnat den största mängden dialektord till ordboken. Rietz riktar sitt tack till Linder som den ”gamle, vördnadsvärde och lärde språkforskaren” som under många år ”gjort de noggrannaste anteckningar”. Kanhända de lokala fågelnamnen från Ytterrödå levererats från Linder till Rietz?

För att återgå till Anders Carlssons brev undrar en lekman om det inte saknas någon fågel i uppräkningen? Jo om man läser vidare så finns det ytterligare en flyttfågel som anlänt enl hörsägen.

Hur länge stannade då fåglarna kvar i Ytterrödå 1844? Ja det finns det också anteckningar om i Linders arkiv. Krakan kom först på våren och lämnade sist på hösten. Wriännren flög vidare den 20 september och när Swättern gav sig av får vi tyvärr aldrig veta. För som Anders Carlsson skriver ”Det är swårare att se dem fara ått och fram om hösta”.

Inspirerade av anteckningarna för 174 år sedan är det nu bara att ge sig ut och spana efter bläsänderna, svärtan och tranan. När kan de tänkas anlända i år denna kalla och fortfarande snörika vår?

”Sibyllan och Statsministern och hela konkarongen”

Detta är inledningen på ett brev skrivet någon gång 1973/1974. Brevet återfinns idag i riksdagsmannen och statsrådet Gösta Skoglunds arkiv på Folkrörelsearkivet i Umeå. Vem den ”hembygdens dotter” som västerbottningarna skulle få vara ”nalta hev av” (lite stolt över) avslöjas lite längre fram i texten.

Den händelse som nämns i början av brevet – invigningen av hushållsseminariet – utspelade sig den 12 maj 1955. Den dagen var det i Umeå högtidlig invigning av en ny byggnad för Seminariet för huslig utbildning. Man hade slagit på stort och till festligheterna bjudit in både statsminister Tage Erlander och prinsessan Sibylla (Hertiginnan av Västerbotten). Riksdagsman Gösta Skoglund var skolstyrelsens ordförande och något av en ”general” för invigningen. Invigningsprogrammet innehöll stråkensemble och körsång samt tal av Erlander och Skoglund. I programmet fanns även plats för lite poetisk uppläsning. En ”prolog” skulle framföras och till att författa den hade man valt en mycket uppmärksammad ung västerbottensförfattare. Kunde man skriva storslagna romaner så kunde man säkert även skriva poesi, så resonerade man och kontaktade Sara Lidman som tackade ja till inbjudan (Det är alltså Sara Lidman som har författat det inledande brevet till Skoglund).

Sara Lidman 1955 (fotot tagit vid ett annat tillfälle)

Tydligen ångrade Sara sig när det var dags att författa prologen. I Gösta Skoglunds arkiv finns ett brev från Sara skrivet i februari 1955. I brevet till Skoglund meddelar hon kort och gott: ”Jag kan inte skriva den där prologen. Jag kan inte… Jag är inte poet för fem öre.” Hon vill dra sig ur uppdraget och ser sig som en ”svikerska” både mot Skoglund och mot ”feministen uti mig” som ”vill visa karlarna att vi nog duger”. Hon föreslår istället att man skall tillfråga författarkollegan Stina Aronsson  ”eller om alla kvinnor sviker” fråga författaren Eyvind Jonsson ”han bara skakar på ärmen så kommer det en prolog”. Sara avslutar brevet med att hon hoppas att Skoglund blir ”ordentligt arg och säger fruntimmer är hopplösa! För det är vi ofta” (Klicka här och läs hela brevet).

Att det verkligen var stor vånda för Sara att skriva prologen förstår man när man läser ett annat Sarabrev, denna gång till goda vännen Mona Dan-Bergman. I mars 1955 skriver Sara till Mona: ”I Umeå skall ett skolköksseminarium invigas och jag måste med en prolog bevisa att jag är hela Västerbottens egen lilla delsbostinta annars slår de ihjäl mig”. Ja, stackars Sara!

Sång till Brödet
Kanske blev Skoglund ordentligt arg eller så lyckades han med övertalning. Den 12 maj 1955 var Sara trots allt på plats vid invigningen och läste sin prolog ”Sång till Brödet” som började med raderna:

Giv oss idag vårt dagliga –
Giv att vi vördar bröd som liv –

Västerbottens Kuriren 1955-05-13

Läser man lokaltidningarna dagen efter invigningen så förstår man att Sara och hennes prolog hade gjort ett starkt intryck. En av lokaltidningarna skrev lyriskt: ”Hennes stämma förvandlade auditoriet till en tyst härskara av andäktigt lyssnande. En tystnad fylld av högaktningsfull, innerlig beundran lämnade plats för hennes ord
Den andra lokaltidningen var lika hänförd och poetisk: ”Den konstnärliga inlevelse som hon gav uttryck åt var av så sublim art att det dröjde liksom länge innan man riktigt fattat att denna säregna upplevelse endast förunnades en snabbt flyktande stund”.
Hela texten till prologen publicerades även i en av tidningarna dagen efter invigningen. Man kan nog tala om att Saras framträdande blev en succé.

Någon vecka efter invigningen skriver Sara på nytt till Gösta Skoglund och då är det andra tongångar: ”Gode Broder, jag tackar Dig hjärtligt som tvang mig vara med om dessa underbara dagar i Umeå. 1000 tack.” Hon redovisar i brevet sina kostnader för dagen med utlägg för resor och sedan tillägger hon: ”och så blev det ett besök hos frissan (om Du vet vad det betyder?!)” 150 kr blir slutsumman för utläggen och Sara avslutar ”Har Landstinget råd med det?

Till sina föräldrar skriver Sara efter framträdandet i Umeå: ”Ni ville höra om Umeå, det var skojigt där på alla sätt. Byllan och statsministern tackade vänligast för prologen och det var ju snällt så jobbig som den var att tota ihop.

Kan det möjligen vara så att prologen blev Saras första och enda försök som poet? Det skulle handla om andra typer av tal och uppläsningar för Sara Lidman framöver. Undrar om ”Byllan”, statsministern och Skoglund var lika entusiastiska över dem?

Tack till Folkrörelsearkivet i Västerbotten för kopiorna ur Gösta Skoglunds arkiv. Övriga brev som nämns i texten återfinns i Sara Lidmans arkiv på Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek.

…och till sist här kommer ”Sång till Brödet”

Västerbottens Folkblad 1955-05-13

 

Forskaren som dräng i Sápmi

En decemberdag 1908 fotograferade arkeologen och etnografen Gustaf Hallström dessa två samer med sina hundar. Fotot är taget i Norra Jämtland, närmare bestämt Blomhöjden, där Hallström befann sig på en ”forskningsexpedition” för att studera samer och samisk kultur. Hallström hade för att få en djupare inblick i den samiska vardagen anmält sig som ”lappdräng” och hade under en period tillsammans med några samer skidat, drivit renhjordar och arbetat med renskiljningar. Hans arbetssätt kan man kalla för deltagande observation, en metod som Hallström gärna använde sig av i sin forskning.

Gustaf Hallström var vid tidpunkten 28 år, bosatt i Stockholm och anställd vid Riksmuseets etnografiska avdelning. Han var den typ av forskare som älskade att bege sig ut på äventyrliga expeditioner, gärna i Norrland. På sina forskningsresor studerade Gustaf fornlämningar, hällristningar och gjorde etnografiska studier av samer. Norra Skandinavien och Ryssland kom att bli hans främsta forskningsområden.

Hallström var en observerande och dokumenterande man. Han var fotointresserad och hade på sina resor med sig kamerautrustning (förmodligen tung och med ömtåliga glasplåtar). Han förde dagbok under många av sina forskningsresor och hade alltid ett noteringsblock till hands där han gjorde anteckningar.

”Kommandon åt hundarna” anteckningar av Gustaf Hallström från resan 1908

Studerar man Hallströms dagbok och fotojournal från 1908 så får man fram följande information kring fotot med samerna och hundarna: Bilden är tagen den 5 december, klockan är ca 14.00 och det har under hela dagen varit dimma i området. På 10 meters håll fotar Hallström sina samiska arbetskompisar Nils Johan och Lars Mattias med deras hundar. Dagens rendrivning är avslutad och Hallström har tillsammans med Nils Johan och Lars Mattias åkt skidor hela dagen. Ett utmärkt glid har Gustaf haft men medger: ”det går för fort o man ser ej för sig utan jag stupat gång på gång”. På vägen hem hinner han inte riktigt hänga med sina mer vana kollegor, han gör kullerbyttor i nedförsbackarna och tar till slut av sig skidorna och promenerar sista biten. På kvällen bjuder Hallström sina vänner på kaffe och det blir allmän ”tvagning” och rakning.

Hallström köper under resans gång många samiska föremål – både till sig själv och för museets räkning. Ett lite ovanligare inköp på denna resa är lapphunden ”Birne” (troligen en av hundarna på fotot ovan). Gustaf köper Birne för 30 kr av Lars Mattias och får hunden levererad till Stockholm några månader senare när arbetet med rendrivningen är avklarad. Birne ”förstår bara lappska” men finner sig tydligen väl tillrätta hos den nya familjen och blir en uppskattad familjemedlem på Kummelnäs utanför Stockholm dit familjen Hallström nu har flyttat.

Gustaf Hallström och Birne, Kummelnäs 1910

Den som vill ta del av mer detaljer från Jämtlandsresan 1908 kan studera Gustafs dagbok – den finns digitaliserad och även renskriven. Man kan även studera några av de ca 50 fotografier som finns bevarade från denna resa. Blir man nyfiken på mer kring Hallström och hans äventyr så finns flera av hans forskningsdagböcker digitaliserade, eller varför inte botanisera i Hallströms stora fotosamling där över 7000 fotografier finns digitala och sökbara.

Det är ett stort och spännande arkiv som han lämnat efter sig denne äventyrlige och dokumenterande forskare, allt idag förvarat på Forskningsarkivet, Umeå universitetsbibliotek.

 

 

 

God fastlag!


När fick du en fastlagshälsning sist?  Den 24/2 1903 (som var fettisdag) skickades denna hälsning i ett brev från en ung Mollie Faustman (1883-1966) till sin goda vän Astrid Berg (1881-1986). Brevhälsningen återfinns idag på Forskningsarkivet i Astrid Berg Hallströms personarkiv. Mollie och Astrid var ungdomsvänner och skrev under många år brev till varandra. Idag finns närmare tvåhundra av Mollie Faustmans brev sparade i Astrids arkiv.

Mollie Faustman kom med åren att bli en välkänd konstnär, författare och kåsör. Hon målade, gav ut bilderböcker och skrev kåserier, bl.a. i DN under signaturen Vagabonde. Fastlagsbrevet till Astrid 1903 är i sig ett konstnärligt kåseri där Mollie berättar om uppvaktande kavaljerer, om baler, om att vara barnvakt och planer inför sommaren m.m.

Del av Mollies brev 1903-02-24

Mollie Faustman verkar ha varit en flitig brevskrivare då det bara i Forskningsarkivet finns närmare 400 brev författade av Mollie. Förutom i Astrid Hallströms arkiv så hittar man närmare 150 Molliebrev i de konstintresserade makarna Helge och Eva Dahlstedts arkiv. Dahlstedts lärde känna Mollie på 1910-talet och höll sedan kontakt livet ut. Ur Helge Dahlstedts brevsamling är följande teckning hämtad ur ett Molliebrev daterat 1 juni 1915:

Den vilande mannen är Mollie Faustmans dåvarande make konstnären Gösta Törneqvist

I samma brev finns även en teckning om en kommande målartur till Harö i Stockholms skärgård där Mollie med sin svåger konstnären Rolf Trolle och inhyrd modell skall tillbringa en förhoppningsvis kreativ tid. Mollie skriver i brevet att hon längtar efter att få måla mycket, hoppas att modellen inte förkyler sig och att ”ej chockera byn för mycket”.

ur brev till Helge och Eva Dahlstedt 1/6 1915

Mollie kom senare i livet även att rita Helge Dahlstedts Ex Libris. Det slutgiltiga förslaget skickar hon i ett brev till Helge 1942.

Mollie Faustman var förutom en flitig brevskrivare, en modig, färgstark och slagfärdig kvinna. Hon vågade ta strid mot manssamhället, drev kampanj mot skandaltidningen Fäderneslandet, var pacifist och stor motståndare till atomvapen.

Om nyfikenheten väcks att läsa mer om Mollie Faustman rekommenderas Lena Kårelands Mollie Faustmanbiografi Jordens salt (2013) eller specialnumret om Mollie Faustman i Wendelavisan nr 19/2002.

Till sist kanske det är dags att visa hur brevskrivaren Mollie Faustman såg ut? (Fotografierna ur Helge Dahlstedts arkiv)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

God Fastlag på er alla!

 

Livets pris

Fredag 9 februari har den dokumentära långfilmen ”Livets pris” premiär på biografen Zita i Stockholm. Dagen efter visas den på Folkets Bio i Umeå. Filmen – som är gjord av Åsa Faringer – handlar om Sara Lidmans tid i Sydafrika i början av 1960-talet. En afrikaresa som Sara tänkt sig som en studie- och författarresa men som i stället slutade med utvisning från Sydafrika på grund av brott mot landets sedlighetslagar.

Som grund för filmen har Åsa Faringer haft materialet i Sara Lidmans arkiv – främst Saras dagböcker och brev. Med hjälp av dagböckerna har afrikaresan kunnat återberättas med Saras egna ord. De handskrivna dagböckerna berättar dag för dag om resans upplevelser, om apartheidsystemet hon möter i Sydafrika, om lokalbefolkningen, om nya vänner och om kärleken – kärleken till Peter, den mörkhyade ANC-anhängaren. En kärlekshistoria som resulterar i att paret blir gripna av sydafrikansk polis och åtalade.

Sara Lidmans afrikadagböcker från 1960-1961

I Saras arkiv finns även samlat tidningsklipp från den aktuella tiden som ger en bild av den uppmärksamhet som kärlekshistorien väckte i Sverige. Saras Lidman blev snabbt förstasidesnyhet i de svenska kvälls- och veckotidningarna under våren 1961.

De starka upplevelserna i Sydafrika 1960-1961 behövde Sara Lidman skriva av sig och redan hösten 1961 kunde romanen ”Jag och min son” ges ut. Handlingen är förlagd till Sydafrika och var den första av Saras romaner som inte utspelade sig i norrländsk miljö. Boken sålde stort, mycket säkert på grund av den uppmärksamhet som Sara Lidman fått i pressen under våren.

Nu nästan 60 år senare är det dags att återberätta afrikahistorien, denna gång med Saras egna ord. Har du inte möjlighet att se filmen ”Livets pris” på bio så kommer en SVT-version av filmen i mars. Håll utkik i TV-tablåerna!

 

 

 

Vårt äldsta dokument

Det äldsta dokument som Umeå universitetsbibliotek har i sitt arkiv är en del av ett medeltidspsalterium från 1300-1400-talet. Det ingår i teckningsläraren John Ekströms samling, som donerades från Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek till Umeå universitetsbibliotek 1999.

Psalterier var bönböcker som innehöll Psaltaren – en av Gamla Testamentets böcker bestående av 150 psalmer – och andra böner, som till exempel helgonlitanior. Munkar och präster borde kunna psalteriums innehåll utantill. Under större del av medeltiden, särskilt innan tideböcker dök upp under senmedeltiden, var psalteriet oftast den enda bok som en lekman hade och också den vanligaste boken som användes för att lära sig att läsa.

Vår handskrift har tolv sidor kvar och i dessa finns bland annat psalmerna 9 och 54 från Psaltaren. Psalteriet är skrivet på pergament i förnäm gotisk bokskrift (kallad textualis formata). Psalterier var ofta ”illuminerade”, det vill säga prydda med olika utsmyckningar och bilder för att illustrera texten. Våra bevarade sidor saknar bilder men har rödlagda initialer, som var typiska för psalterier

Tant Ivonny

Ivonny Lindqvist lekterapeut på Umeå lasarett.  1960-tal.

Vid 98 års ålder har Ivonny Lindqvist nyligen gått ur tiden. Ivonny var den svenska lekterapins ”grand old lady”.

Det hela startade på barnkliniken vid Umeå lasarett 1956 när Ivonny – utbildad förskollärare – ombads av en barnläkare att besöka sjuka barn för att leka och läsa sagor för dem. Ivonny förväntade sig att möta barn som hade ont i öronen, opererat blindtarmen eller låg med brutna armar och ben. Det hon mötte var i stället cancersjuka barn, traumatiserade barn, barn fastbundna i sängarna (för att de inte skulle klia sig) och mängder av barn som låg på vuxenavdelningar där ingen hänsyn togs till att de var barn.

Den första patienten som hon besökte 1956 var en cancersjuk 5-årig pojke som legat på sjukhuset i ett och ett halvt år. – Den pojken blev min förste och bäste lärare brukade Ivonny säga. Han visade sig inte vara intresserad av sagor och leksaker utan ville i stället få ta del av det som fanns utanför sjukhuset. Ivonny kom att besöka honom regelbundet och tog vid besöken med sig is, snö, tussilago och videkissar – lite av världen utanför.  Att bara öppna fönstret och låta honom lyssna på stadens olika ljud var en viktig del vid besöken.

”Tant Ivonny”- som hon kallades av barnen – blev kvar på Umeå lasarett, fick så småningom en anställning och kom att utveckla lekterapiverksamheten inte bara i Umeå, utan i hela Sverige. Hennes arbetssätt och syn på verksamheten kom att stå modell för lekterapierna vid de svenska sjukhusen. Hon författade böcker i ämnet, hon undervisade och var inbjuden att föreläsa runt om i världen. Mer än 50 000 människor i 25 länder lär har hört henne föreläsa på engelska, ett språk som hon själv lärde sig först i 40-årsåldern.

Med doktorshatt 1980.

1980 blev hon utnämnd till medicine hedersdoktor vid Umeå universitet för sin pionjärinsats inom lekterapiområdet. Lektanten hade nu blivit hedersdoktor.

Den som vill veta mer om Ivonny och hennes insatser för lekterapin kan ta del av hennes personarkiv som idag finns på Forskningsarkivet. Här kan man studera Ivonnys sparade föredragsmanus, artiklar, tidningsklipp och fotografier från en mer än 40-årig verksamhet inom den svenska och internationella lekterapin.

En fråga som Ivonny ofta fick svara på var den om hennes ovanliga förnamn. Hon kunde då berätta att hon fått det efter sin far, lokföraren Ivan från Vännäs. Han ville att dottern skulle ha ett namn efter honom, så då fick det blir Ivonny.

Julaftonsprogram 1955

Hur en julafton firades för 62 år sedan – innan TV och Kalle Ankas jul – får man en inblick i om man studerar chefredaktören Matts Balgårds arkiv. Den konstnärlige tidningsredaktören Matts Balgård i Umeå roade sig under några år på 1950-talet med att teckna små personliga julaftonsprogram. En slags illustrerad tidsplan för hur familjejulen skulle firas.

Matts Balgård (1908-1992) var 1955 bosatt i Umeå och politisk och kulturell redaktör på Västerbottens-Kuriren (Han kom senare att bli tidningens chefredaktör). Familjen Balgård bestod 1955 förutom av pappa Matts även av hustrun Märta och fyra barn i åldern 9 till 17 år.

Ser man med dagens ögon på julaftonsprogrammet så känns det kanske främmande med Grodan Boll, mjölkhämtare, skivor ur grammofonarkivet och fäder som går till jobbet på julafton. En hel del har förändrats sedan 1950-talet men synar man teckningen närmare så är nog ett och annat sig ganska likt ändå. Julaftonen – då som nu – en dag fylld av förväntan och traditioner.

God Jul & Gott Nytt År
önskar vi på bloggen Tryckt & otryckt

 

Ett tåg kommer lastat

Västerbottens Kuriren 23/6 1951

Vid midsommartid 1951 rullade en godsvagn in på Umeå järnvägsstation fullastad med paket väl inslagna i kraftpapper, ombundna med snören. Den totala vikten på leveransen var 3,2 ton. Det som gömde sig i paketen visade sig vara böcker och andra trycksaker, den första sändningen av det s.k. ”femte exemplaret”. En månad tidigare hade ett regeringsbeslut tagits att Umeå skulle tilldelas det femte exemplaret av allt som trycktes i Sverige. I tävlan mot andra norrlandsstäder som Härnösand och Östersund hade Umeå vunnit kampen om pliktexemplaren, mycket p.g.a. att man i Umeå sedan slutet av 1940-talet börjat bygga upp ett vetenskapligt bibliotek.

De till Umeå anlända bokpaketen 1951 transporterades från järnvägsstationen vidare med lastbil upp till Västerbottens museum. Här skulle böckerna lagras i väntan på bygget av det nya stadsbiblioteket (vilket skulle ta tre år). Oro spred sig på museet och bland ansvariga för transporten, skulle golvet i museets övervåning -där böckerna skulle lagras- hålla för den stora tyngden? Det visade sig att golvet höll och ytterligare trehundra kilo tryck skulle sedan fortsättningsvis varje månad levereras till Umeå och lagras på museet. Det hela växte till ett bokberg i Västerbottens museums lokaler.

Under hösten 1951 var det så dags att börja öppna paketen. Museichefen och stadsfullmäktiges ordförande hade inte haft ro att vänta på öppningen utan hade tjuvkikat i ett av paketen. Det sägs att det som de såg inte riktigt motsvarade deras förväntningar. Paketet lär ha innehållit en arbetsbok för dykare, motbok från vin- och spritcentralen i Malmö samt en tidning med ”skillingtrycksliknande änglar som blåste i trumpet”.

Uppackning på Västerbottens museum i december 1951. Fr. v. Bernhard Bäckström, ordförande i biblioteksstyrelsen, Sven-Ola Hellmér, stadsbibliotekarie i Umeå samt Gösta Ottervik, Kungliga biblioteket. Foto: Västerbottens Kuriren.

I december 1951 kom expertis från Kungliga biblioteket – Förste bibliotekarien Gösta Ottervik – för att instruera personalen som skulle arbeta med sorteringen av trycket. De som anställts för uppgiften var ”en fil. kand. med biblioteksexamen jämte honom ett underställt skrivbiträde och vaktmästare ”. Frågan man brottades med var: Vad av alla dessa ton tryck skulle sparas och vad kunde man slänga?

66 år senare så fortsätter pliktleveranserna av allt svenskt tryck till Umeå. Numera är det Umeå universitetsbibliotek som är mottagare av sändningarna. Årligen anländer åtskilliga ton tryck till universitetsbiblioteket och idag är man betydligt fler än 3 st som tar hand om materialet. Frågan är hur det ser ut 66 år fram i tiden. Finns trycksaker då eller levereras allt digitalt?

En liten fråga återstår: Vad är det som syns genom fönstren på bilden från museet 1951? Det var tydligen mer än bokberg som lagrades på museet vid den här tiden.

Källor: Västerbottens Kuriren och Västerbottens Folkblad 1951, arkivet efter Stiftelsen Vetenskapliga biblioteket i Umeå samt boken Akademin i Storskogen författad av Gunnar Westin.