Jag tillhör Thomasz Hardegen och Ludwig Schleich skrev mig

I den betydande boksamling som John Ekström (1858-1924), teckningsläraren vid Norra Real, byggde upp så återfinns ett stort antal äldre så kallade skrivböcker. Detta var en särskild genre under 1500-, 1600- och 1700-talet där professionella mästare i skrivkonsten visade upp och spred resultatet av sina färdigheter. Verken var tänkta att kunna användas som förlagor för den som själv ville lära sig skriva vackert och effektivt, samtidigt som de också fungerade som marknadsföring av skrivmästarens tjänster.

Visuellt sett är dessa skrivböcker enastående vackra. I Umeå UB:s digitala samlingar kan du finna ett flertal sådana kalligrafiböcker ur Ekströmsamlingen. Klicka dig gärna in där och bläddra i de digitaliserade versionerna.

Böckerna kännetecknas i regel av ett avlångt format och de innehåller vanligen inga eller bara ett fåtal sidor med tryckt text. I stället domineras de av tryckta planschsidor med illustrationer, efter 1500-talet nästan alltid utfört med djuptryck, som återger de snirklande och svepande penndrag som utförts av mästarens hand.

Dessa verk erbjuder ofta magnifika uppvisningar i konsten att i en enda obruten rörelse, utan att i onödan lyfta pennan från papperet, skapa en överdådig barockornamentik. Det är inte ovanligt att olika figurer och djur, även de skapade genom en enda oavbruten linje, framträder på sidorna. Detta är skrift som bild snarare än som språkmedium.

När man ser dessa reproduktioner av skriften och dess överflödande utsmyckningar, så är det lätt att börja undra om skrivmästarna verkligen kunde skriva på det här sättet. I skrivböckerna handlar det ju om en tryckt återgivning där den handskrivna förlagan i en noggrann process har överförts till en tryckplåt, men såg det ut på samma sätt då mästaren skrev med sin skurna gåspenna?

John Ekströms samlande kring skriv- och teckningskonsten hade, som tur är, ambitionen att vara, med hans egna ord, ”systematiskt för alla tider, så långt omständigheterna medgivit”. Samlingen inkluderar därför inte bara tryckta böcker, utan däri ingår bland annat även ett flertal handskrifter som utgör konkreta exempel på hand- och skönskrift från olika tidsperioder. Ett av dessa exempel är ett bokband där sammanlagt 18 handskrivna blad har bundits samman. Detta är den första sidan:

Texten lyder: ”Thomasᴣ Hardegen dem gehore ich. M Ludwig Schleich schreibe mich, zu guter schreiberey gar befürderlich”. Det talande subjektet är här handskriften själv och den berättar alltså för oss att den tillhör en person vid namn Thomasz Hardegen och att den har skrivits av en Ludwig Schleich. Den senare, Schleich, kan antas ha varit en lärare i skrivkonsten som i så fall kan ha skrivit dessa sidor som övningsförlagor till den förre, Hardegen. Jag har tyvärr inte kunnat hitta någon ytterligare information kring vilka dessa båda personer var. Kanske någon som läser detta kan lyckas bättre?

På nedre delen av sidan finns i alla fall en årsangivelse skriven med romerska siffror. Kan du uttyda året?

För dagens läsare är detta verkligen allt annat än lätt att tolka, men där står i alla fall MDLxxxviij, dvs. 1588. På de efterföljande bladen följer sedan en rad kalligrafiska exempel. Det som omedelbart slår en är den färgrikedom som här visas upp.

I de tryckta skrivböckerna så handlar det om en monokrom återgivelse av ett handskrivet original. Svart bläck som tryckts på papper. I handskriften så möter vi däremot även färger som grönt, rött och gult. På somliga ställen har bläcket bleknat något med tiden, men det är fortfarande en anslående färgprakt i jämförelse med de tryckta böckerna.

Hur hamnade denna handskrift i John Ekströms ägo? Exakt hur det gick till vet vi inte, men i en bokkatalog, Codices manu scripti saeculorum IX. ad XIX. Incunabula xylographica et typographica annorum MCCCCL ad M D, utgiven 1921 av det tyska antikvariatet Joseph Baer & Co, så hittar vi i alla fall ett tydligt spår. Som post 87 återfinner vi här: ”Schleich, L., Thomasᴣ Hardegen / dem gehore ich. M Lud/wig Schleich schreibe mich …”.

Ur Codices manu scripti saeculorum IX ad XIX, 1921. Källa: Google Books.

Objektet beskrivs som en sehr schöne Original-Schreibvorlagen och anges vara av betydelse för historieskrivningen om den tyska 1500-talskalligrafin. Vi vet inte om Ekström köpte handskriften direkt från det tyska antikvariatet eller om det fanns mellanhänder, men vi kan vara säkra på att detta var en katalogbeskrivning som skulle ha väckt hans intresse. (Även ytterligare en handskrift från samma katalog återfinns i Ekströms boksamling.)

Firma Joseph Baer & Co, på Hochstrasse 6 i Frankfurt am Main, var en affärsverksamhet med anor. Katalogen där vi återfinner den handskrift som vi här har tittat på bär det respektingivande löpnumret 675. Antikvariatet hade grundats av Joseph Baer (1767-1851) så tidigt som på 1780-talet. Firman drevs sedan vidare av hans söner, Bernhard Joseph (1799-1864), Hermann Joseph (1801-1881) och Leopold Joseph (1805-1861). Antikvariatet växte till ett av de mest betydande i hela Europa.

Simon Leopold Baer (1845-1919), Leopold Josephs son, blev den tredje generation i familjen Baer som drev antikvariatet och vid tiden då Ekströms handskrift erbjöds till försäljning så hade i sin tur dennes son, Leopold Alfred Baer (1880-1948), gått in i verksamheten. 1930-talets händelseutveckling innebar emellertid slutet för det traditionsrika antikvariatet i Frankfurt. Familjen Baer var en judisk släkt och efter nazisternas maktövertagande måste Leopold Alfred lämna Tyskland och gå i exil.

Den kalligrafiska 1500-talshandskriften, skriven av Ludwig Schleich för Thomasz Hardegen, utgör alltså en nod som pekar vidare till såväl berättelsen om en boksamlande teckningslärare i Stockholm på 1920-talet som till den om en tysk bokhandlare som på 1930-talet tvingas fly undan nazisterna.

På liknande sätt är det ofta med specialsamlingarnas artefakter och det är bland annat detta som gör dem så spännande att hantera och studera. Varje enskilt exemplar bär på sin egen unika historia, som nästan alltid leder vidare till en annan historia, som leder till ytterligare en historia, och så vidare.

* * *

Handskriften har digitaliserats av Umeå universitetsbibliotek och kan läsas här: Thomasz Hardegen dem gehore ich. M. Ludwig Schleich schriebe mich, zu guter schreiberey gar befürderlich MDLxxxviij

Är det en mikroficheläsare eller är det en mikrofiskläsare?

Ibland får vi förfrågningar som ur vårt perspektiv är lite mer överraskande än andra. Häromdagen var ett sådant tillfälle.

Då blev vi kontaktade av Sven Norman, doktorand vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, som undrade om vi hade en mikroficheläsare som de kunde få låna av oss. Lampan på deras egen läsare hade gått sönder och de behövde snabbt få tag på en ny apparat. Vad de skulle använda den till? De skulle ha den för att studera fisk.

Mikrofiche är ett lagringsformat där dokument har fotograferats av och reproducerats i mycket liten skala på tunn genomskinlig plast. På ett enda mikrofichekort kan ett mycket stort antal dokumentsidor rymmas och för att kunna läsa dessa kort behövs sedan en särskild läsapparat, mikroficheläsaren, som förstorar upp bilderna.

Denna teknik var tills för inte så länge sedan en vanlig syn på bibliotek och arkiv, men har de senaste decennierna alltmer konkurrerats ut av den digitala bildreproduktionen. Här på universitetsbiblioteket har vi numera bara ett fåtal läsare som ännu är i bruk.

Men tydligen så har dessa läsare också andra väletablerade användningsområden, varav ett är att studera tillväxten på fiskfjäll. Detta är den gängse metoden för denna typ av studier, förklarade Sven för oss. De små fiskfjällen läggs på en glasskiva som körs genom en press och detta lämnar då ett avtryck på glaset. För att kunna se detta avtryck, som påminner om ett väldigt litet fingeravtryck, läggs skivan i mikroficheläsaren.

Så länge som en fisk växer i storlek så växer också dess fjäll. Denna tillväxt kan studeras genom så kallade stria, en form av tillväxtringar eller årsringar på fjällen. Under vinterhalvåret blir avståndet mindre mellan linjerna och ett tränat öga kan snabbt se och mäta varje enskilt års tillväxt. Resultatet från fiskfjällens tillväxtringar jämförs sedan med liknande tillväxtlager hos fiskens öronstenar (som fortsätter att växa under hela levnaden) och på så sätt går det att koppla fjällens tillväxt till specifika år.

Syftet med denna forskning är bland annat att studera klimatförändringens effekter på produktionen av öring i fjällsjöar. Sven och hans forskarkollegor kommer att studera många hundra enskilda fiskar från ett 30-tal sjöar längs hela den svenska fjällkedjan, från Jämtlandsfjällen i söder till Abiskofjällen i norr. Denna undersökning av fjällöringarnas tillväxt ingår i ett övergripande forskningsprojekt om fjällsjöarnas fiskebestånd, ”Adaptiv förvaltning av fiskpopulationer i fjällen”.

Mikroficheläsare används i fler sammanhang än man kan tro och vi är glada att en av våra utrangerade apparater kunde få komma till nytta igen.

 

Text: Niklas Åkerlund

Bild: Helena Haage

En dag om specialsamlingar i Lund

Mot slutet av förra året, den 27:e november, anordnades på universitetsbiblioteket i Lund ett heldagsseminarium om specialsamlingar. Bättre sent än aldrig kommer här en sammanfattning skriven utifrån minnesanteckningar som gjordes under dagen.

Arrangemanget i Lund utgjorde en fortsättning på en serie seminarier kring specialsamlingar som fortgått sedan 2014. Dessa seminarier har blivit ett utmärkt forum för att träffa kollegor som arbetar med liknande samlingar runt om i landet och få möjlighet att diskutera gemensamma frågor och utmaningar.

Bidrag från de tre första seminarierna, som gick under samlingsnamnet Bevara för framtiden, har samlats i en skrift som finns att läsa i elektronisk form: ”Bevara för framtiden”. I samma skriftserie finns även bidragen från de två senaste seminarierna utgivna (tyvärr inte elektroniskt): ”Kulturarvsperspektiv”.  Här på bloggen Tryckt & otryckt finns också ett inlägg om det närmast föregående seminariet i Uppsala.

Den vackra biblioteksbyggnaden i Lund.

Namnet på seminariet i Lund var det skånskt klingande och, åtminstone för oss som arbetar med specialsamlingar, lite lagom provocerande ”Mög på hög? Ett heldagsseminarium om forskningen och specialsamlingarna”. Frågan om möget skulle lätt kunna avfärdas som retorisk (med det givna svaret: nej, specialsamlingarna runt om i landet utgör ett viktigt kulturarv), men den bör nog också läsas som en uppfordran gällande det tillgängliggörande arbete som kontinuerligt krävs för att samlingarna ska fortsätta att vara viktiga för den moderna forskningen.

Eva Nylander, tf. Universitetsbibliotekarie vid Lunds universitetsbibliotek, hälsade välkommen och tog avstamp i Rick Andersons artikel ”Can’t by us love: the declining importance of library books and the rising importance of special collections” och dennes distinktion mellan commodity och non-commodity documents. Utan att här gå vidare in på Andersons argumentation (ni kan själva läsa artikeln) så landar den i slutsatsen att forskningsbibliotekens arkiv och specialsamlingar, bestående av rara och unika artefakter, borde ges ökad prioritet i dagens digitaliserade nätverksmiljö, då denna typ av samlingar inte kan ersättas av kommersiella tjänster. Mögets tid är här, sammanfattade Nylander.

För dagens första bidrag, med rubriken Hög på mög! Om arkiventusiasm, tillgängliggörande och digital infrastruktur för utbildning och forskning, stod sedan Anna Nilsson-Hammar, historiker vid Lunds universitet. Hon talade utifrån sin praktiska erfarenhet av vad som var ett sammanhållande tema för detta seminarium, nämligen forskarens roll och behov i relation till specialsamlingarna.

Inledningsvis redogjorde Nilsson-Hammar för ett halvårsprojekt, genomfört för ett antal år sedan, där en utgångspunkt hade varit det faktum att studenter hellre tenderade att välja att arbeta med modernt material framför tidigmodernt material. Det finns trösklar då det gäller det äldre materialet, innehållet representerar till exempel idévärldar och världsbilder som i dag är svårbegripliga och för dem som är ovana utgör dessutom äldre handskrift och tryckt frakturstil ett hinder.

Projektet som Nilsson-Hammar arbetade med syftade därför till att stimulera och möjliggöra ett ökat användande av det tidigmoderna materialet i samlingarna på universitetsbiblioteket i Lund. Detta resulterade i webbplattformen ”Guide till UB:s specialsamlingar”, vilken var tänkt som en lättillgänglig ingång till materialet och att kunna inspirera till föreläsningar, övningar och uppsatser. Sidan är inte längre tillgänglig, men den var indelad i olika teman ungefär som det ser Lund UB:s nuvarande hemsida.

Synliggörandet av samlingarna är grundläggande, underströk Nilsson-Hammar, och det är viktigt att tillhandahålla ingångar för användarna. Detta är något som numera har blivit möjligt på helt nya sätt genom möjligheten att erbjuda olika digitala representationer av materialet. Där finns det (ofta outnyttjade) möjligheter att lägga in pedagogiska dimensioner, anpassade till undervisning, och det går att skapa tillfälliga digitala samlingar kopplade till ett specifikt kursinnehåll.

Nilsson-Hammar betonade också hur centrala de digitala resurserna har blivit för dagens forskare. Hon talade om hur hon själv ofta använder digitala representationer av fysiska samlingar från exempel Göttingen, Dresden och München. En fråga att ställa sig blir då: hur påverkar urvalet av det material som digitaliseras dagens historieskrivande? Detta var en problematik som även andra talare under dagen skulle återkomma till.

Med anledning av att det 2018 var 200 år sedan det första litografiska tryckeriet startade i Sverige så hade Universitetsbiblioteket en stor utställning i sin entré. En värld av bilder – litografin i Sverige 200 år.

Näste talare var Håkan Håkansson, idéhistoriker verksam vid universitetsbiblioteket i Lund: Under rubriken Kuriöst! Om ett förunderligt projekt och dess brister redogjorde han till att börja med för ett aktuellt forskningsprojekt där han ingår: ”Beundran och förundran i förändring – att förstå Museum Stobaeanum”. Projektet syftar till att ur olika perspektiv belysa Kilian Stobæus (1690-1742) kuriosakabinett. Denna samling med naturföremål och fornsaker skänktes till Lunds universitet 1735 och blev grunden till dess naturhistoriska museum. I dag är den fysiska samlingen spridd på många platser och en del av projektet består därför i att digitalt återskapa samlingen på Alvin, något som innebär att omkring 1000 föremål kommer att digitaliseras och ges utförlig metadata.

I den andra delen av sin presentation så vände Håkansson emellertid på det hela och problematiserade precis den typ av digitaliseringsprojekt som han nyss beskrivit, det vill säga en projekttyp som genererar riklig metadata, men där det material som digitaliseras är kvantitativt begränsat och kan sägas vara primärt riktat mot en relativt liten användargrupp. Den största delen av budgeten består av forskarnas lönekostnad. Håkansson menar att denna modell har blivit normen för svenska digitaliseringsprojekt, något som han är kritisk till. Prioritet borde riktas mot att finansiera fler projekt som är inriktade på att producera en ansenlig mängd digitala objekt. Vi pratar mycket om digitalisering i Sverige, konstaterade han, men vi gör det inte så mycket.

Liksom föregående talare betonade Håkansson att digitalisering är kanonbildande, vilket innebär att digitaliserat material i större utsträckning nyttjas i forskning än icke-digitaliserat material. De flesta av dagens forskare tillbringar sin tid ute på nätet, inte i läsesalarna. Detta betyder kort sagt att det som kulturarvsinstitutionerna väljer att digitalisera styr forskningens utveckling. Det är därför av största vikt att det digitala urvalet ges mängd och bredd. Frågan om statliga medel till storskaliga digitaliseringsprojekt borde drivas mycket hårdare, menade Håkansson.

Håkansson underströk också vikten av fungerande samarbetsformer mellan de inblandade parterna och han avslutade med tre budord riktade till finansiärer, bibliotek och forskare:

1) Finansiärer: Tänk brett, inte smalt!

2)  Bibliotek: Involvera forskare – biblioteken är deras arbetsredskap!

3) Forskare: Engagera er i biblioteken – de är era arbetsredskap!

Del av litografiutställningen.

För det sista bidraget innan det var dags för lunch stod Göran Blomqvist, verkställande direktör på Riksbankens Jubileumsfond. Han kunde med andra ord sägas representera forskningsfinansiärens perspektiv. Inledningsvis talade han om ett antal tidigare genomförda projekt, knutna till kulturarvssamlingar och minnesinstitutioner, där Riksbankens Jubileumsfond bidragit med medel.  En erfarenhet som hade gjorts i dessa sammanhang, och det var något som även Håkansson hade understrukit i föregående bidrag, var att det ofta inte finns tillräckligt utvecklade och förtroliga kontakter mellan forskningsvärlden och de organisationer som förvaltar kulturarvssamlingarna. Detta utgör ett hinder då kommer till att bygga upp forskning vid minnesinstitutionerna.

Digitalisering av kulturarvet och datadriven forskning utpekas som prioriterade områden i 2016 års forskningsproposition (Prop. 2016/17:50). Vetenskapsrådet måste ha en specifik forskningsfråga som grund för sina anslag, vilket innebär att bredare digitaliseringssatsningar, av det slag som Håkansson argumenterade för, har svårt att finna finansiering den vägen. Då det gäller anslag från Riksbankens Jubileumsfond så finns det däremot utrymme att inrymma även digitaliseringsprojekt av mer allmän karaktär. Blomqvist nämnde särskilt den årliga utlysningen för infrastrukturella satsningar som en sådan möjlighet.

Det som emellertid är svårt att få externt finansierat är arbetstiden. Digitalisering kräver också anslag som sträcker sig över en längre period; det tar helt enkelt tid att genomföra större digitaliseringsprojekt. Blomqvist påpekade att det var viktigt att söka samarbetsformer mellan minnesinstitutionerna; allt behöver inte byggas upp från grunden av var och en.

Del av litografiutställningen. Just här är det emellertid inte ett stentryck som visas, utan ett träsnitt ur Zebra- och Flod-Hästens Natural-Historia (Johan Leonard Belfrage, Lidköping 1845).

Efter lunch så var det dags för Katinka Ahlbom och Rasmus Lindgren, från Enheten för handskrifter, kartor och bilder på Kungliga biblioteket, att presentera Arken – Kungliga bibliotekets nya katalog för handskriftsaccessioner och enskilda arkiv. Bakgrunden till den nya katalogen var att KB behövde ett arkivförteckningssystem för att ersätta Ediffah. Ett avgörande krav på det nya systemet var att det skulle kunna hantera hierarkiska beskrivningsmodeller. KB valde att utgå från AToM, en webbaserad lösning med öppen källkod, och utarbeta en egen tillämpning av detta. Resultatet blev alltså Arken.

Andra söktjänster för KB:s handskrifter är nominalkatalogen, RA:s brevdatabas och realkatalogen. I Arken hittas först och främst material som accederats från 1960-talet och framåt. Utvecklarna arbetar med att få fram export av poster såväl till NAD som till Libris. Digitala objekt hanteras i Arken genom länkning, inte uppladdning. Några av fördelarna med Arken är att det är snabbt och enkelt att katalogisera i systemet, att det använder öppen källkod och öppna data (i den mån som lagen tillåter det), samt att det hanterar länkad data. Eftersom systemet bygger på öppen källkod så kommer det att vara möjligt för andra kulturarvsinstitutioner att använda mjukvaran och bygga vidare på KB:s utvecklingsarbete.

Därnäst hade turen kommit till Maria Mostadius och Atticus Pinzon Rodriguez. De representerade Biologiska museet vid Lunds universitet och talade under rubriken Is it real? 3D scanning objects for a broader public. I museets samlingar finns en stor mängd fysiska artefakter som är av intresse för internationell forskning, men vars karaktär gör att det är svårt att låna ut dem. Det är vanligt att de är ömtåliga, vilket försvårar transport, och många av dem är också unika. Somliga objekt innehåller dessutom hälsofarliga ämnen. Det här är en problematik som känns igen från arbetet med specialsamlingar där objekt vanligtvis inte heller lånas ut annat till andra institutioner.

På Biologiska museet i Lund har man därför som ett alternativ börjat 3D-skanna objekt i sina samlingar. Detta är en typ av digitalisering som bevarar information om det digitaliserade objektets form, textur, färg och storlek. Exempel på sådana digitaliserade artefakter ur museets samlingar finns uppladdade på Sketchfab. Genom dessa digitala representationer kan forskare utvinna mycket information utan att behöva ta del av originalen. Det går också att skapa fysiska reproduktioner av objekten genom 3D-skrivare. Vid behov kan 3D-skanningens representation av objektets yta också kompletteras med CT-skanning för att ge information om insidans egenskaper.  De digitala samlingar som skapas understödjer undervisning, forskning och utåtriktad verksamhet.

Seminariet avslutades av Ragni Svensson, bokhistoriker, som under rubriken Fem år med Bo Cavefors förlagsarkiv berättade om sitt avhandlingsarbete och specifikt hur hon hade använt material i Cavefors förlagsarkiv. Svenssons uppmärksammade avhandling “Cavefors: förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1952-1982″ lades fram förra året. Detta konkreta exempel på en forskares arbete med den sortens fysiska samlingar som utgör fundamentet för arkiv och specialsamlingar (även i en tid då det talas mycket om digitalt tillgängliggörande) knöt på ett passande sätt ihop en givande dag i Lund.

Med en inte fullt så enkel tulipan

I dag, den 15 januari, är det Tulpanens dag, instiftad av branschorganisationen Blomsterfrämjandet. Några krav på att bara därför springa och köpa en blomma finns såklart inte, men jag tänkte att vi alla fall kunde ta det som en förevändning att titta lite närmare på en bok som ingår i Umeå universitetsbiblioteks specialsamlingar. Det handlar närmare bestämt om två serier botaniska gravyrer från 1600-talet som har samlats och bundits samman i ett samtida mjukt pergamentband.

Den första serien har den nederländska titeln Verscheyde nieuwe Tulpen, en andere Bloemen (Olika nya tulpaner och andra blommor), den andra har den latinska Novæ et exquisitæ florum icons. Var och en av sviterna är komplett och består av 16 blad, med en graverad titelsida inkluderad. Båda är tryckta i Amsterdam, gedruckt tot Amsterdam, av Frederik de Wit (1629-1706), by Frederick de Widt inde Calverstraet by dem Dam, inde Witte Pas-Caert.

Den första serien saknar angivelse om tryckår, men bör vara tryckt vid ungefär samma tid som den andra serien med tryckåret 1662. Kartografen Fredrik de Wit var en av den nederländska stormaktstidens mest kända handlare i kartor, tryck och konst. 1655 gav han sin affärsverksamhet på Kalverstraat namnet ”De Witte Pascaert” (Den vita kartan). Då detta namn återfinns i impressum, tryckuppgifterna på den första seriens titelsida, så vet vi att den i alla fall inte kan vara tryckt innan dess.

1600-talet var en ekonomisk och kulturell guldålder för Republiken Förenade Nederländerna som 1581 hade frigjort sig från Spanien. Amsterdam blev en världsledande handelsmetropol. Universitetet i Leiden, grundat 1575, växte och blev ett av Europas högst ansedda lärosäten. Filosoferna Descartes och Spinoza hörde till dem som verkade i den unga republiken och detta var också den tid då konstnärer som Rembrandt och Vermeer var verksamma. Det var dessutom en tid som nyligen hade upptäckt en för det kristna Europa helt ny och underskön blomma: tulpanen.

Tulpanen har sitt vilda ursprung i Centralasien och de första exemplar som kom till Västeuropa gjorde det, via Turkiet, i mitten av 1500-talet. Första gången som blomman kom till den nederländska republiken var så vitt man vet omkring 1565-70. Tulpanen var olik alla andra i denna del av världen kända blommor. Intensiteten i färgerna väckte hänförelse. Basen på den tidens holländska varieteter var vit eller gul, men de hade också sprakande strimmor i nyanser av rött eller mörklila som löpte uppför mittnerven på varje kronblad och ibland bildade en bård runt kanterna.

De tulpaner som hade högst anseende i Republiken Förenade Nederländerna såg alltså inte alls ut som de enhetliga och enfärgade varieteter som vi kan köpa i affären i dag. (En ironi är att det eftertraktade utseendet hos 1600-talets tulpaner egentligen kom sig av att blommorna var sjuka, smittade av det så kallade mosaikviruset.)

Tulpaner, i synnerhet vissa sällsynta varieteter som ansågs särskilt vackra, blev hett eftertraktade och blomsterlökarna kunde i kretsar av kännare betinga astronomiska priser. Detta ledde så småningom till att allt fler människor i affärslivets marginaler började spekulera i handel med tulpanlökar. Priserna kom snabbt att rusa uppåt även på mer oansenliga och vanliga tulpaner. Under december 1636 och januari 1637 kulminerade tulpanmanin i Republiken Förenade Nederländerna. Den överhettade marknaden saknade såväl stabilitet som förutsägbarhet och det hela slutade ofrånkomligen med en stor krasch.

I det närmaste över en natt gick botten ur tulpanmarknaden. Alla de spekulanter med drömmar om snabba pengar som hade investerat allt de ägde i blomsterlökar fann nu att det inte längre fanns några köpare. Bubblan hade spruckit och många stod vid ruinens brant. Jan Brueghel d.y. (1601-1678) har målat en tavla, Allegori över tulpanmanin, som satiriskt skildrar dessa händelser.

Jan Brueghel d.y. (1601-1678), Allegori över tulpanmanin. Källa: Wikipedia. Public domain.

De båda serierna med botaniska bilder som finns i Umeå universitetsbiblioteks samlingar är som sagt tryckta i Amsterdam, en tid efter att tulpanmanin hade kulminerat, men här finns faktiskt också en svensk koppling. Detta genom kopparstickaren och gravören Jeremias Falck (ca 1616-1677), konstnären som ligger bakom dessa båda sviter med gravyrer.

Falck var troligen född i Danzig (nuvarande Gdańsk) där han kom in på banan som kopparstickare, sannolikt under inflytande från Willem Hondius. En period, 1639-46, studerade Falck i Paris, troligen som elev till Cornelius Blomaert och Abraham Bosse. 1649 kom Jeremias Falck till Stockholm och året därpå utnämndes han till hovkopparstickare vid drottning Kristinas hov.

Åtminstone fram till 1655 verkade Falck i Stockholm innan han återvände till kontinenten och bland annat kom att vistas i Amsterdam under en period. Det verkar rimligt att antaga att det var då han graverade de vackra blomstergravyrer som vi här har tittat på.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat båda sviterna och de hittas här: Verscheyde nieuwe Tulpen, en andere Bloemen och Novæ et exquisitæ florum icon.

 

Litteratur:

Dash, M. (2001). Tulpanmani: terminshandel, finanskris och den åtråvärda tulpanlöken. Stockholm: Svenska förlaget.

Block, J.C. (1890). Jeremias Falck, sein Leben und seine Werke: mit vollständigem alphabetischen und chronologischen Register sämmtlicher Blätter, sowie Reproductionen nach des Künstlers besten Stichen. Danzig : G. Ehrke.

 

50 år med ”Open access”

Forskarsalen i Umeå universitetsbibliotek (ca 1970) ur en reklambroschyr för Klintens ytbehandling .

Dags att uppmärksamma ett jubileum! Det är nu i december femtio år sedan Umeå universitetsbibliotek flyttade in i sina nuvarande lokaler på Campusområdet. Biblioteket hade fram till dess huserat i samma lokaler som stadsbiblioteket i deras byggnad på Kungsgatan 80.

Stadsbiblioteket/universitetsbiblioteket på Kungsgatan 80.

Våren 1967 hade spaden satts i marken för det blivande biblioteket på Campus. Här skulle byggas en stor, ljus och modern biblioteksbyggnad för universitetets forskare och studenter. Byggandet hade föregåtts av studieresor till europeiska bibliotek där man hittat inspiration och nytänkande, framförallt universitetsbiblioteket i Bonn blev något av en förebild för Umeåbiblioteket. Huset byggdes i gult tegel för att smälta in med angränsande byggnader. Invändigt var det nya biblioteket tänkt att ge besökaren en känsla av fabriksbyggnad; högt i tak med rå betong och tegelytor, avsaknaden av innertak gjorde att hela ventilationsanläggningen låg synlig. Den ”brutalistiska” arkitekturen skulle sedan lättas upp med en inredning i färgerna grönt och vitt.

Forskarsalen i det nya universitetsbiblioteket.

Hösten 1968 flyttades alla universitetsbibliotekets böcker (3.500 hyllmeter) från stadsbiblioteket i centrum till de nybyggda väl tilltagna lokalerna på Campus. Biblioteket hade närmare 50 anställda som under hösten hade fullt upp med uppackning och uppställningar. Den stora öppna forskarsalen skulle rymma ca 200.000 böcker. Som första svenska universitetsbibliotek skulle man här även tillåta s.k. ”open access”, d.v.s. att låntagarna själva skulle få botanisera bland hyllorna och hämta fram de böcker de ville läsa och låna. Lite orolig var nog överbibliotekarien Paul Sjögren som såg en fara i att allt skulle stå öppet och tillgängligt i hyllorna. Skulle det verkligen gå att hålla ordning på alla studenter och tankspridda forskare? Vad skulle hända om någon av böckerna hamnade på villovägar?!

Överbibliotekarien i sitt gamla arbetsrum på Stadsbiblioteket

Den 2 december 1968 var det så dags att ta emot de första besökarna. Man mjukstartade med att öppna låneexpedition. Först i kön som låntagare var enligt källorna ”ekon. stud. Ulf Sören Persson”. Några dagar senare var det dags att ta den nya Forskarsalen i anspråk. En 2.400 kvadratmeter stor sal med fräscha vita bokhyllor och med grön heltäckningsmatta och möblemang. Många av bokhyllorna gapade tomma i väntan på att framöver fyllas med ny litteratur.

Tredje steget i öppnandet av biblioteket skedde i början av mars 1969 då universitetsbibliotekets kursläsesal – landets största – var klar att användas. Här erbjöds 450 läsplatser på en yta av 48 x 24 m. (Det skulle visa sig efter några år att kursläsesalen hade lite väl tilltagen yta, så delar av utrymmet kom framöver att användas till annat).

Kursläsesalen i det nya biblioteket

Idag femtio år senare är universitetsbiblioteket kvar i samma lokaler, även om det byggts om och till under åren. De gröna mattorna finns kvar men ligger sedan många år gömda under ett nytt golv som lagts ovanpå. Inga bokhyllor gapar tomma längre utan nu diskuteras på nytt en ev. om- och tillbyggnad av biblioteket. Till universitetsbiblioteket hör idag även det Medicinska biblioteket på Norrlands universitetssjukhus och biblioteket på Konstnärligt Campus. Ser man till personalstyrkan så har den sedan 1968 mer än fördubblats och bokbeståndet har mer än tiodubblats. Man talar även idag om ”open access” till litteraturen, men numera handlar det inte om att fritt få söka i bokhyllorna utan att istället fritt få tillgång till vetenskapligt material på nätet.

Umeå universitetsbibliotek idag.

Till sist måste det erkännas att överbibliotekarien Paul Sjögren 1968 hade rätt i sina farhågor; det har nämligen försvunnit en och annan bok i biblioteket.

Källa: Umeå universitetsbiblioteks arkiv

De digitala samlingarna flyttar ut i den publika miljön

För snart två månader sedan, i slutet av augusti, så lanserade Umeå universitetsbibliotek sin nya plattform för de digitala samlingarna, det vill säga en ny webbplats där inskannade objekt ur de egna samlingarna tillgängliggörs i digital form.

Redan nu kan man där ta del av mer än 8000 digitaliserade objekt, närmare 150 000 sidor, och ytterligare material tillkommer kontinuerligt. Inom kort kommer vi till exempel att publicera en stor och, om vi får säga det själva, mycket spännande fotosamling med koppling till en författare från Umeå. Sedan har vi också mer än tusen digitaliserade äldre böcker som står i kö för att laddas upp.

Som en del av lanseringen av denna nya plattform så har nu också en stor pekskärm placerats ute i vår publika miljö. Här kan man direkt på plats ute i biblioteket utforska den nya webbplatsen genom att klicka på skärmen.

Just nu hittar du den i vår entré, intill säkerhetsmontern, men eftersom skärmen är lätt att flytta så kan den nog senare dyka upp på andra ställen, både här inne i biblioteket och på helt andra platser. Vår tanke med detta är naturligtvis att synliggöra den nya webbplatsen och att härigenom ge nya användare en möjlighet att upptäcka materialet.

Till sist kan det här vara bra att påminna om att det trots allt bara är en ytterst liten del av våra totala samlingar som är digitaliserade och så kommer det att förbli under all överskådlig tid. Den ojämförligt största delen av allt det som finns i våra magasin måste du fortfarande beställa fram i fysisk form.

De digitaliserade objekten kan heller aldrig ersätta de materiella artefakterna, men den digitala plattformen kan förhoppningsvis fungera som en ingång även till det fysiska materialet, genom att väcka nyfikenhet och intresse, samt genom att sprida kännedom om samlingarna.

Här hittar du Umeå UB:s nya plattform för de digitala samlingarna: https://digital.ub.umu.se/.

Ett avlägset och underligt landskap

Fem allvarliga män står uppställda i en halvcirkel. På bordet framför dem ligger en människokropp vriden så att den uppskurna bukens innanmäte exponeras för bildens betraktare. Den dödas huvud är täckt av ett tunt tyg och genom det kan ansiktsdragen anas. En kirurgisk kniv vilar på likets ena lår. Centralt i bilden återfinns en möbel där ett antal anatomiska instrument står uppställda på hyllorna. Den vänstra kanten flankeras av en flådd manskropp och den högra av ett skelett. Högst upp i bilden finns en jordglob och på den syns en stor landmassa med texten: “AMERI”.

Anatomische Tafeln, mit denselben welche Daniel Bucretius hinzugethan, und aller beygefeugten Erklärung (1656).

Så kan i korthet den graverade titelsidan till den första tyska utgåvan av Giulio Casserios (1552-1616) anatomiska tavlor, “Anatomische Tafeln, mit denselben welche Daniel Bucretius hinzugethan, und aller beygefeugten Erklärung” (1656), beskrivas. Samma grundscen, ett antal män uppställda kring ett blottställt lik, känner vi igen från andra av periodens anatomiska verk. Utan tvekan mest berömd i detta sammanhang är den graverade titelsidan till Andreas Vesalius (1514-1564) anatomiska portalverk “De humani corpori fabricus” (1543).

De humani corporis fabrica (1543). Bild: Wikipedia. Public domain.

I jämförelse med detta magnifika träsnitts myllrande scen, så är innehållet på den motsvarande titelsidan i “Anatomische tafeln” betydligt mer avskalat. Den konstnärliga kvaliteten kan inte sägas vara mer än medelmåttig. Utförandet känns ganska taffligt, krasst sagt, men det gör definitivt inte bilden ointressant.

Detalj från graverad titelsida. Skelett.

Den här bokens tillkomsthistoria är förhållandevis komplicerad med många inblandade personer, men jag ska ändå göra ett försök att kortfattat sammanfatta den. Den italienske anatomen Giulio Casserio, född i Piacenza, var verksam vid det traditionsrika universitetet i Padua. Han gav ut två verk under sin livstid, “De vocis auditusque organis” (1600-1601) och “Pentaestheion” (1609).

Därutöver planerade Casserio också ett större anatomiskt verk, omfattande hela människokroppen, och som en del av detta lät han beställa en mängd detaljerade anatomiska planscher som ritades av den italienska konstnären Odoardo Fialetti (1573-1638, senmanierist och elev till Tintoretto) och graverades av Fransceco Valesio (f. ca. 1560). Trots att arbetet fortgick i omkring två decennier så var det ambitiösa projektet ännu opublicerat vid Casserios bortgång 1616.

Detalj från graverad titelsida. “Muskelmannen”, ett exempel på det som med en konsthistorisk term kallas écorché (från franskans verb écorcher, flå). Konstnärliga motiv kunde vara den grekiska mytologins Marsayas eller den kristna aposteln Bartolomaios som båda flåddes levande.

Efterträdare på Casserios lärostol i Padua var flamländaren Adrian van den Spiegel (1578-1625). Vid sin död hade också denne opublicerade manus och det blev den som i sin tur efterträdde honom, Daniel Bucretius (även känd som Daniel Rindfleisch, d. 1631), som kom att ombesörja deras utgivning. Bucretius hade dessutom förvärvat Casserios tryckplåtar av dennes arvingar och det var så det kom sig att tre olika postuma verk kunde ges ut i Venedig år 1627, vilka samtliga innehöll illustrationer framställda efter Casserios anvisningar: Spiegels “De humani corporis fabrica libri decem” och “De formato foetu”, samt även Casserios “Tabulae anatomicae”.

Samtliga sidor i Anatomische Tafeln, mit denselben welche Daniel Bucretius hinzugethan, und aller beygefeugten Erklärung (1656). S.k. ”pivot view” i Umeå universitetsbiblioteks digitala samlingar.

Casserios anatomiska tavlor utkom i flera utgåvor. Illustrationerna hade från början producerats i folioformat, men 1632 graverade Matthäus Merian (1593-1650) om dem i det mindre kvartoformatet. Det är dessa plåtar som slutligen ligger till grund till Simon Pauliis (1603-1680) tyska kvartoutgåva från 1656, den bok där vi också finner det graverade titelblad som vi här tittar närmare på.

Simon Paulii var en dansk anatom och botanist, i dag antagligen mest känd för att han gav ut den första illustrerade örtboken i Skandinavien, “Flora danica” (1648). Jag har inte hittat någon uppgift om vem som graverade titelbladet i Casserioutgåvan. Kanske var det den ”A. Frölich” (Andreas Frölich?) som låg bakom porträttet av Paulii som finns längre fram i samma bok?

Männen som står uppställda kring den dissekerade kroppen föreställer några av den tidens främsta anatomer, från vänster till höger: Thomas Bartholin, Jean Riolan, Simon Paulii, Giulio Casserio, Johannes Vessling. Denna illustration har emellertid en tidigare förlaga och personerna var utbytbara. Första gången som den här scenen användes var i Jean Riolans “Encheiridium anatomicum et pathologicum” (1649), men då var det Guy Patin, Johannes Vessling, Jean Riolan, Adriaan van Valkenburgh och Albert Kyper som avbildades.

Graverad titelsida. Encheiridium anatomicum et pathologicum (1649). Bild: Wellcome Collection. CC BY 4.0.

Senare återkommer samma bild också i andra verk, bland annat i den andra upplagan av Sibout Hemsterhuis “Messis aurea exhibens anatomica” (1659) och där har figuren längst ute till höger raderats och graverats om. Tysken Kyper har fått stryka på foten och har ersatts av en annan person som inte är namngiven, men som har sagts föreställa Olof Rudbeck d.ä. (1630-1702). Detta skulle i så fall vara det första kända porträttet av honom.

Det är alltså en variant av denna bild som vi hittar även i “Anatomische Tafeln” från 1656, men som sagt med ytterligare ett delvis annat persongalleri. Detta var en storhetstid för anatomin. 1500- och 1600-talet var den tid då grunderna lades till en modern vetenskap om kroppen. Renässansen och den tidigmoderna tiden gav en ny bild av människans fysiska insida.

Det är i detta perspektiv som jordgloben och landmassan med texten AMERI längst uppe på bilden kan förstås. Amerika var fortfarande till stora delar okänt land för de europeiska utforskarna. Anatomerna skulle på samma sätt som de stora upptäcktsresandena ses som heroiska utforskare av nya världar. Jonathan Sawday skriver i ”The body emblazoned” (1986) följande om parallellerna mellan de anatomiska undersökningarna och de stora geografiska upptäcktsresorna under samma tid:

“Like the Columbian explorers, these early discoverers dotted their names, like place-names on a map, over the terrain which they encountered. In their voyages, they expressed the intersection of the body and the world at every point, claiming for the body an affinity with the complex design of the universe. This congruence equated scientific endeavour with the triumphant discoveries of the explorers, cartographers, navigators, and early colonialists. And in the production of the new map of the body, a new figure was also to be glimpsed – the scientist as heroic voyager and intrepid discoverer. The body was a remote and strange terrain into which the discoverer voyaged.”

”… a remote and strange terrain into which the discoverer voyaged.” Detalj från graverad titelsida. Jordglob.

Likt upptäcktsresorna så hade dissektionskulturen mörka baksidor: våld, makt, kolonialism. De kroppar som användes för de anatomiska studierna kom ofta från personer som hade dömts till döden. Efter att ha avrättats så hamnade de på anatomens bord. På den graverade titelsidan i ”Anatomische Tafeln” är det den nakna kroppen som likt den Nya Världen ligger blottad för anatomens/upptäckarens olika instrument. Här går det naturligtvis att spåra en hel rad underliggande maktdiskurser. Om man i dag känner att det vilar en lätt kuslig stämning över bilden så är det därför kanske inte helt utan grund.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat hela denna bok och den kan läsas här: “Anatomische Tafeln, mit denselben welche Daniel Bucretius hinzugethan, und aller beygefeugten Erklärung”.

 

Litteratur:

Ciobanu, E.A.A. (2013). Fashioning iconicity within the early modern ”Apolline discipline” of anatomy. Analele Universitatii Ovidius Constanta, Seria Filologie, 24(2), s.17–28.

Hagelin, Ove (1987). The art of writing and drawing: a selection of one hundred books from the Ekström Collection. Stockholm: Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek (The National Library for Psychology and Education) (SPPB).

Riva, A et al. (2001). Iulius Casserius (1552-1616): the self-made anatomist of Padua’s golden age. The Anatomical record, 265(4), s.168–75.

Roberts, K. B. & Tomlinson, J. D. (1992). The fabric of the body: European traditions of anatomical illustration. Oxford: Clarendon.

Sawday, Jonathan (1995). The body emblazoned: dissection and the human body in Renaissance culture. London: Routledge.

“Med flyttbara, colorerade och utklippta figurer”

Här på universitetet har vi nyligen haft ännu en terminsstart, alltid en rolig och händelserik tid på året, men något som för många också kan innebära en intensiv jakt på lämplig bostad. På bilden här intill ser vi två studenter från förr som fått hysa in sig hos ”en lärd Professor” och konsekvensen av denna boendesituation.

Det delade boendet innebar att deras många livliga diskussioner fortgick till och med efter att de somnat. Båda studenterna talade nämligen i sömnen och i detta tillstånd fortsatte de att komma med allt eldigare argument och motargument, till dess att de blev så uppjagade att de plötsligt vaknade: ”Med någon häftighet, ur sängen sprungo de, / Begynte argumenter ge / Med vrede hotelser och snäsor / Och sist med händerna på öron, munnar, näsor, / Och böcker, stolar, bord begynte dansa kring.”

Vi hoppas naturligtvis att det inte ska behöva gå riktigt så långt för våra studenter här i Umeå.

Berättelsen återfinns i alla fall i boken “Fabler av Florian”, tryckt i Stockholm år 1824 hos Carl Deleen. Texten var en översättning från franskan och med det familjärt korta “Florian” avsågs Jean-Pierre Claris de Florian (1755-1794). Denne författare, medlem av Franska akademin, är kanske inte så känd idag, men i synnerhet under decennierna kring sekelskiftet 1700/1800 så översattes en rad av hans verk till svenska.

Florian skrev bland annat ett drygt hundratal uppskattade fabler i La Fontaines efterföljd. Den svenska samlingen från 1824, som innehåller 13 av dessa fabler, är som trycksak betraktad av särskilt intresse eftersom boken inte såldes separat, någonting som också utsägs på titelsidan: “Med flyttbara, colorerade och utklippta figurer”.

Till boken hörde alltså en uppsättning tryckta figurer som illustrerar händelser från de olika fablerna (däribland även de sömndruckna studenternas gräl) och som kunde användas för att levandegöra berättelserna. Dessutom medföljde ett fondkort med rumsinteriör och där det fanns utskurna skåror som pappfigurerna kunde placeras i. Året därpå, 1825, utgavs ytterligare en fabelsamling med likalydande titel och som också såldes tillsammans med en uppsättning figurer.

Äldre tryckta bruksobjekt av annat slag än böcker, som dessa figurer, är ofta förkomna, så därför är det extra roligt att återfinna sådant i samlingarna. Men inte heller Umeå UB:s exemplar är helt oskadat och komplett. Ett par av pappfigurerna saknar huvuden. Figurerna till fabel 5 verkar från början ha suttit ihop som de båda figurer som hör till fabel 4, men här har de alltså rivits itu. Ett par figurer har också förkommit helt. Det gäller i alla fall för fabel 6 och 8, där det ursprungligen ska vara ytterligare en figur till respektive berättelse. Det kan man se på en plansch (saknas också i vårt exemplar) som schematiskt visar de olika figurerna. I Libris anges att det totalt ska vara 17 figurer – i så fall saknas alltså ytterligare en?

Bokpärmarna, kuvertet för figurerna och kapseln där alla delar förvarades har enhetligt klätts i samma marmorerade papper. I tidningen Dagligt Allehanda annonserades den 18 december 1824 att Florians fabelsamlingar fanns ute i handeln. Detta var alltså bara några dagar innan julafton, något som användes som ett argument för försäljningen. Boken med dess kolorerade figurer beskrivs som: ”En tjenlig Julklapp för Barn”.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat sitt exemplar samt även figurerna. Gå gärna in och titta: ”Fabler af Florian”.

En ny plattform för de digitaliserade samlingarna

Vi är glada att kunna starta den här hösten med en riktigt stor nyhet. I dag lanserar Umeå universitetsbibliotek nämligen sin helt nya webbplats för digitala samlingar.

Sedan mitten av 1990-talet har biblioteket bedrivit bedrivit en omfattande digitaliseringsverksamhet där objekt ur de egna samlingarna har gjorts fritt tillgängliga i elektronisk form. Det handlar om ett stort antal äldre böcker, fotografier, arkiv- och handskriftsmaterial, m.m. Sammanlagt är det närmare en halv miljon sidor som har digitaliserats under åren.

I dag lanserar Umeå universitetsbibliotek sin helt nya webbplats för digitala samlingar.

Fram tills nu har allt detta digitaliserade material funnits utspritt på flera olika publiceringsplattformar beroende på materialtyp. Detta har har haft nackdelen att det har varit svårt att få en överblick och att sökmöjligheterna inte har varit optimala. Från och med nu kommer allting i stället att samlas på ett enda ställe.

Sökbarhet och överblickbarhet blir därmed mycket bättre. Det går snabbt och lätt att förhandsgranska ett objekt och att steglöst zooma i bilder. Det är enkelt att ladda ner bildfiler eller hela volymer som OCR-tolkade pdf:er. Detta är bara några av de många fördelarna med den nya plattformen. Det bakomliggande systemet heter Nainuwa och har utvecklats av det österrikiska företaget Treventus. Umeå universitetsbibliotek är först ut med en publik användning av denna digitala visningsplattform.

Det går snabbt och lätt att förhandsgranska ett objekt och att steglöst zooma i bilder.

Sökbarheten blir mycket bättre.

Möjligheten att få en överblick av materialet blir också mycket större på den nya plattformen. Här visas till exempel hela boken Livre de portraiture från 1642 i så kallad ”pivot view”.

På den nya webbplatsen är allt material indelat i olika samlingar. Detta skapar överskådlighet och ger oss en möjlighet att ordna och presentera objekten i vad som kan liknas vid olika utställningar. Digitalisering är i dag en viktig del för tillgängliggörandet av kulturarv och genom den nya plattformen för digitala samlingar tar Umeå universitetsbibliotek ytterligare ett steg i denna utveckling. Här kommer forskare och studenter att kunna ta del av samlingarna på nya sätt och vi hoppas naturligtvis också att många helt nya användargrupper kommer att upptäcka materialet.

På den nya webbplatsen är allt material indelat i olika samlingar.

Redan i dag vid lanseringen finns närmare 8000 fritt tillgängliga objekt uppladdade, mer än 100 000 sidor att utforska, men tanken är att mer material snabbt ska tillkomma. I ett första skede under höstterminen ska ytterligare material som redan tidigare har digitaliserats flyttas över till den nya plattformen, bland annat ca 1200 äldre böcker. Därtill sker naturligtvis också kontinuerlig ny digitalisering och plattformen kommer fortlöpande att fyllas på också med detta innehåll.

Välkommen att utforska den nya webbplatsen!

Adressen är alltså https://digital.ub.umu.se/.

Ny monterutställning med äldre matematikböcker

I början av juli hålls en stor internationell konferens, med hundratals hitresta deltagare, här på universitetet: PME 42, the 42nd Annual Meeting of the International Group for the Psychology of Mathematics Education. Med anledning av detta visar vi i säkerhetsmontern i bibliotekets entré ett litet urval äldre matematikböcker från Granlundsamlingen, en av Umeå universitetsbiblioteks specialsamlingar.

Jacob Niclas Granlund föddes i Piteå församling 1818, blev docent i matematik vid Uppsala universitet och senare adjunkt vid Lunds universitet fram till sin död 1859. Granlunds bibliotek donerades först till Piteå läroverk och därefter till Umeå universitetsbibliotek 1972.

Granlundsamlingen, som till hälften utgörs av litteratur om matematik, består av sammanlagt cirka 1000 volymer, några från 1500-talet, men det stora flertalet tryckta under 1600-, 1700- och 1800-talen. Endast en bråkdel av böckerna i denna specialsamling går att hitta i våra kataloger på nätet, men kontakta oss gärna om du har frågor rörande samlingen och dess innehåll.

I och med detta närmar vi oss också semestertider vilket innebär att aktiviteten här på Tryckt & otryck går ner på lågvarv. Vi passar därför på att önska en trevlig sommar!