Spår av en bokslukare

Bakom varje bokpärm kan oväntade märkvärdigheter dölja sig. Inte sällan öppnar man en bok och finner helt andra saker än man hade räknat med. Med den här volymen förhåller det sig just precis så – även om det kanske inte handlar om det slags överraskningar som man skulle önska sig. Boken i fråga är den första tyska utgåvan av Hans Vredeman de Vries ”Perspectiva” tryckt i Amsterdam 1628. Det är ett verk med exempel på användandet av perspektiv, rikligt illustrerat med dubbelsidiga kopparstick, tänkta att kunna brukas praktiskt av olika konstnärliga yrkesgrupper. Nederländaren Vredeman de Vries var mycket inflytelserik då det kom till att sprida högrenässansens idéer till norra Europa.

Det finns ett tryckt titelblad med en fyllig titel, ”Das ander Theil der hochberümbten Kunst der Perspectiven” och så vidare, men detta föregås därtill av ett graverat titelblad (se bilden ovan). Här anges en alternativ titel: ”Perspectiva das ist: die weitberühmte Kunst einer scheinenden in oder durchsehnden Augen gesichts Punct. Inhaltende die Theorie vnd Practicke mit einer grundlichen Vnterweisung, durch Samuel Marlois.”.

En intressant detalj är att denna andra titeluppgift återfinns på en separat tryckt papperslapp vilken har klistrats in på sidan som kancellans. Förklaringen till detta är att bladet ursprungligen graverades och trycktes för en helt annan bok (Marolois ”Fortification, ou Architechture Militaire … revue, augumentee et corrigee par Albert Girard”, 1627). Antagligen framställdes då för många exemplar av titelbladet i förhållande till bokens slutliga upplaga, men genom att klistra över titelfältet med en ny titel så kunde alltså överexemplaren ändå komma till användning i ett annat sammanhang. Detta är också förklaringen till varför tryckåret i vår bok anges olika på titelsida (1628) respektive graverat titelblad (1627).

Utöver detta så lägger vi nu kanske också märke till de hål som finns i papperet en bit upp till höger och börjar ana oråd. Vad är det för något? När vi bläddrar vidare så upptäcker vi snabbt att boken är genomkorsad av en lång krökt tunnel. Volymen bär på de tydliga spåren efter angrepp från en skadeinsekt. Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat boken, så den som vill kan själv studera de mönster som bildats där insekten obekymrat färdats på tvärs genom Vredeman de Vries stramt geometriska rum.

Vad kan det ha varit för litet kryp som här varit i farten? Kanske en vanlig strimmig trägnagare? Mina högst begränsade entomologiska kunskaper tillåter tyvärr inte mer än gissningar. Ett mysterium är i alla fall att det inte verkar finnas några uppenbara in- eller utgångar i bokbandet. Kan det ha varit så (som det beskrivs i en intressant artikel i tidskriften Science) att insekten, som ägg eller larv, fanns i det trä som användes vid tillverkningen av bokens pärmar? Den skulle alltså i så fall ha kommit in i boken redan vid inbindningen. Och blev den sedan kvar i maskgången den skapat till dess att någon öppnade volymen och upptäckte vad den ställt till med? Levde den hela sitt korta liv innesluten i denna bok?

Den här sortens beteende, att borra sig ner i böcker, är förvisso någonting som vi uppmuntrar här på biblioteket i den bildliga meningen, men inte, som här, i den rent bokstavliga. (På en kommande konferens här i Umeå kommer deltagarna att få veta mer om hur sådant går att förebygga.) Ändå är det svårt att inte tycka att de mönster som skapats av den lille enträgne bokslukaren äger en viss form av skönhet.

Från den Widestedska officinen

I Umeå universitetsbiblioteks samlingar finns många praktverk och klenoder, men det behövs inte alltid något sådant som en påkostad inkunabel för att ett bibliotekariehjärta ska börja slå lite extra hårt. Ibland kan det räcka mer än väl med betydligt mycket anspråkslösare saker. Så är det till exempel med den här bibliotekarien inför det lilla häftet på bilden ovan. Det består av bara två vik som har limmats samman i falsen och det totala sidantalet är således blott åtta sidor. Måtten är 15,5 x 9 cm. Det kan verkligen inte sägas vara annat än en mycket rudimentär tryckprodukt.

Enkelheten och de ålderdomliga typsnitten gör att man vid en första anblick kan förledas tro att häftet skulle vara äldre, men tryckåret är faktiskt så pass sent som 1850. Det var uppenbarligen inte det modernaste av den tidens tryckerier som framställde denna produkt. Kan du uttyda impressum, dvs. uppgifterna om var den har tryckts?

Det är inte helt lätt, versalerna är särskilt svårtydda i en redan från början besvärlig frakturstil, men efter en stund ser vi att där faktiskt står ”Skellefteå”.  Det handlar om ett tidigt tryck från denna norrländska kuststad. Under ortsangivelsen så läser vi dessutom ”Widestedts Officin”. Officin (från latinets officina, verkstad) är en äldre beteckning för boktryckeri. Men den Widestedt som tryckt detta häfte, vem var då det? Innan vi svarar på detta så kan det vara lämpligt med en kort historisk bakgrund.

1761 hade Norrlands första tryckeri etablerats i Gävle. År 1800 fick också läroverksstaden Härnösand en tryckpress (vilket har berörts i ett tidigare inlägg på denna blogg), men dessa både städer förblev sedan under de kommande fyra decennierna de enda norrländska tryckorterna. 1840-talet kom dock att bli en brytningstid. Mellan 1840 och 1847 fick sju norrlandsstäder egna officiner: Umeå 1840, Sundsvall 1840, Hudiksvall 1845, Östersund 1845, Söderhamn 1845, Piteå 1846 och Skellefteå 1847.

Denna utbredning av boktryckarkonsten i de nordliga provinserna under 1840-talet skedde i nära samband med lokalpressens framträdande. Mycket kort tid efter att det första tryckeriet etablerats, som längst dröjde det två år, så hade samtliga dessa städer även fått sitt första lokala tidningsorgan.

Skellefteås förste boktryckare var f.d. skomakaren Per Anton Boman (1810-1879). Han hade 1846 etablerat sig som boktryckare i Arboga och under en period försökt sig på att utge Arboga Weckoblad. Verksamheten där blev emellertid kortlivad, satsningen bar sig inte ekonomiskt, och Boman återvände hem till Västerbotten, varpå tryckeriet kom att följa med honom norrut. På detta sätt fick Skellefteå år 1847, blott två år efter att stadsprivilegierna erhållits, sitt första boktryckeri och året därpå också sin första tidning, då utgivningen av ”Fjell-Örnen” startade.

Även detta tidningsprojekt blev emellertid mycket kortlivat. En liten tid överläts tryckeriet till konstförvanten (boktryckeriarbetaren) J. E. Jernberg och ett omtag med tidningen gjordes, då som ”Nya Fjell-Örnen”, men till slut gick det inte längre. Boman fann sig tvungen att sälja tryckeriet och överge banan som boktryckare.

Det är här som dåvarande lantmäteriauskultanten Walfrid Olov Widestedt (1827-1896), han som tryckt vårt lilla häfte, kommer in i bilden. 1849 köper han boktryckeriet av Boman och flyttar det ut till sitt hemman på Alhem (Norrböle) strax utanför staden. Härifrån görs nu ytterligare ett försök att utge en lokal tidning, denna gång med namnet ”Skellefteå Tidning”. Allt detta kom dock bara att bli ett kort mellanspel i Widestedts liv. I november 1850 säljs verksamheten vidare till bokbindaren Carl Fredrik Carlberg.

Lantmätare W. O. Widestedt
(Bild: Landshövding Gustaf Lorentz Munthes arkiv)

Redan innan tryckeriet kom in i bilden hade Widestedt utbildat sig till lantmätare och det var på den banan som han nu fortsatte. Det måste ha tett sig som en avsevärt tryggare försörjning än boktryckaryrket i en liten nygrundad norrländsk kuststad. Widestedt kom år 1857 att utnämnas till kommissionslantmätare, samma titel som hans far hade burit. På 1880-talet, efter att han beviljats pensionering i förtid av hälsoskäl, så flyttade familjen till Visby och senare kom flyttlasset att gå vidare till Stockholm. Nära femtio år efter att han drivit ett tryckeri i sin norrländska födelsestad, den 6:e januari 1896, så avled den gamle lantmätaren.

Vi har fortfarande inte berört vad det enkla tryck som vi här tittar på egentligen handlar om. Titeln är alltså den sakligt upplysande ”Ny twål-bok, innehållande ett enkelt men wäl bepröfwadt sätt, att utan stor kostnad och tidspillan tilwerka en i alla afseenden god och ändamålsenligt tvål”. Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat publikationen, så den som själv vill pröva tvålreceptet kan enkelt göra det.

Tyvärr är detta det enda tryck från Widestedts officin som vi har här i Umeå. Den anspråkslösa skriften är i dag att betrakta som en raritet. ”Från den Widestedska officinen utgick en del smärre tryckalster”, skriver Gustaf Renhorn i andra delen av ”Gamla stadsbor” och tillägger, ”nu för tiden ytterst sällsynta”.

I Hjalmar Linnströms ”Svenskt boklexikon” hittar jag elva stycken sådana ”smärre tryckalster” som ska ha getts ut av den Widestedska officinen. Utöver vårt häfte om tvåltillverkning så är dessa: ”Hemligheten i Guds lustgård” (1849), ”Doctor Martini Lutheri Predikan och Förklaring öfwer Herrans Heliga Nattward” (1849), ”Sånger från China” (1849), ”Lucie Dalville” (1849), ”Att färga tyger svarta och fula” (1850), ”En ny krigsvisa, då jag från hemmet drog” (1850), ”Vägvisare mellan Haparanda och Stockholm samt Öfver-Torneå” (1850), ”Alonzo den tappre och Imogéne den sköna” (1850), ”En ny wäfbok” (1850), ”Nya ordspråksboken” (1850). Widestedt verkar ha testat marknaden med ett ämnesmässigt brett spektrum av skrifter.

Genom att på Kungliga biblioteket eftersöka trycklistorna från det Widestedtska boktryckeriet skulle det eventuellt gå att få ytterligare information om vad det var som trycktes ute på Alhem. Av de elva titlar som Linnström redovisar är det bara fyra stycken som för närvarande går att hitta i den nationella samkatalogen Libris. Vad gäller de övriga så kan vi bara hoppas att de ändå finns bevarade i något biblioteks okatalogiserade äldre samlingar. Av den biblioteksansvarige på Skellefteå museum så har jag i alla fall fått veta att de två första av de ovan uppräknande titlarna, som båda saknas i Libris, finns i deras samlingar.

Till sist, en liten detalj som jag inte kan lämna okommenterad är den förtjusande manicula (lat., liten hand) som finns på tvålhäftets titelblad. Den bidrar till det något ålderdomliga utseendet. Symbolen ☞ började dyka upp i böcker under medeltiden och blev särskilt populär med renässanshumanisterna. Sådana ritade små charmiga händer är därför vanligare än man skulle kunna tro i äldre böcker. De kan dyka upp lite titt som tätt i marginalen för att peka ut ett textställe som en tidigare läsare av någon anledning funnit särskilt intressant.

Från början var alltså maniculum någonting som ritades dit för hand och den var ofta ett tecken på läsarens närvaro, men den pekande handen kom också att införlivas i tryckteknikens grafiska repertoar. Den var då, så som den använts i detta tryck från Skellefteå, en möjlighet för en boks avsändare, inte läsaren, att fästa uppmärksamheten på något. Senare kom den stiliserade handen att framför allt kopplas till reklamens språk och det är nog därifrån, eller kanske ännu hellre som digital markör på en dataskärm, som de allra flesta känner igen den i dag.

En bok för den som vill lära sig teckna

I Ekströmsamlingen ingår två olika utgåvor, båda från första hälften av 1600-talet, av den italienske barockkonstnären Guercinos modellbok. Den här sortens handledningar, som inte var ovanliga vid denna tid, var tänkta att användas som hjälpmedel för den som skulle lära sig att teckna. Utifrån sådana teckningsförlagor kunde novisen steg för steg lära sig hur den mänskliga kroppens olika delar skulle avbildas. I Guercinos bok kan vi se denna progression i hur den börjar med detaljstudier av enskilda kroppsdelar – öga, öra, näsa, mun, hand, fot – innan den går vidare till större helheter.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat båda sina exemplar och därmed kan alla med en internetuppkoppling lätt jämföra dem mot varandra. Om vi slår upp den första sidan i respektive volym så möts vi av ett graverat titelblad med en allegorisk bild. Den föreställer Målarkonsten avbildad som en kvinna med en palett i ena handen och en pensel i den andra. Två puttis, små barn eller änglafigurer, håller upp målarduken på vilken vi ser en målad vapensköld. I bakgrunden skymtar ett segelfartyg ute till havs.

Motivet är alltså detsamma på respektive titelblad, men studerar man bilderna lite noggrannare så märker man att de ändå skiljer sig åt i vissa små detaljer. Det ena trycket är en omgraverad kopia. Det är alltså inte samma plåt som använts för att trycka de båda bilderna.

Texten i de avgränsade fälten på titelbladen skiljer sig som synes också åt mellan de båda exemplaren. I det ena kan vi läsa följande: ”Sereniss. Mantvae Dvci Ferdinando Gonzaghae DD. Jo. Franciscus Barberius Centen. Inuentor.”. Boken, som troligen är tryckt i Rom, är tillägnad Ferdinando Gonzaga, hertig av Mantua. Här anges vidare att det som sagt är konstnären Guercino (1591-1666), eller Giovanni Francesco Barbieri som han egentligen hette, som har tecknat originalen (inventor). I ett mindre fält längst nere till höger står dessutom: ”Oliuerius Gattus Sculpsit. 1619.” Den som 1619 överförde dessa teckningar till kopparstickets medium (sculpsit) var med andra ord Oliveiro Gatti (ca 1579-ca 1648).

Vänder vi oss sedan till det andra exemplaret så kan vi läsa följande titeluppgift på franska: ”Livre de portraitvre de Io. Franciscus Barberius, excellent paintre italien; 1642”. Här finns inte, som i den äldre utgåvan, någon information om vem som graverat kopparsticken. En intressant detalj är dessutom att någon omsorgsfullt har skrapat bort uppgiften om vem som har tryckt boken, ”de l’impression de”. Utifrån andra förekomster av samma titelblad så kan vi emellertid antaga att den borttagna texten bör ha varit ”Mariette rüe St. Jacques à l’Esperance”, men varför detta här raderats är oklart. Denna information hade kanske av någon anledning blivit inaktuell.

Om vi bläddrar vidare i böckerna så följer en uppsättning planschblad med tryckta teckningar. Bortsett från textavsnitten på titelbladen så är detta böcker som helt saknar text (utom av ett speciellt slag som vi ska återkomma till). Här finns ingen typsatt text överhuvudtaget.  Planschbladens illustrationer, förlagor för den som ska lära sig teckna, är det centrala. Den första av böckerna, den med år 1619 på titelbladet, innehåller sammanlagt 22 numrerade planschblad. Det som är omedelbart iögonfallande om man jämför dessa illustrationer med motsvarande bilder i den andra utgåvan (undantaget titelbladen) är att de där har blivit spegelvända.

En sådan omvändning hänger samman med den teknik som framställt bilderna; varje tryckprocess innebar att designen på tryckmatrisen (i detta fall: tryckplåten) spegelvändes. I detta fall verkar det rimligt att anta att trycken från en tidigare utgåva har använts som förlaga till de omgraverade kopiorna i den senare franska utgåvan. Bilderna har då för enkelhetens skull förts över till tryckplåten utan vändning och man har inte brytt sig om att de därigenom sedan spegelvänts vid trycket. Det ansågs helt enkelt inte ha någon betydelse.

Den senare utgåvan innehåller också nästan dubbelt så många planschblad som den tidigare: 40 stycken inklusive titelbladet. Den handlar således om en utökad utgåva där en andra del med planscher tillkommit efter den ursprungliga första. I Umeå UB:s exemplar av denna utgåva verkar det emellertid ändå saknas ett eller par planschblad som fanns med vid den ursprungliga inbindningen. Det finns rester som visar på att plansch 23 har rivits ut och det finns också tecken som tyder på att ett par blad på slutet har avlägsnats.

Gallica, Frankrikes nationalbiblioteks sida för digitala samlingar, finns ett annat exemplar av ”Livre de portraiture” att jämföra mot. Här är det sammanlagda antalet planscher 43, inklusive ett andra graverat titelblad för den senare delen. Noterbart är här inte bara att planscherna delvis är bundna i en annan ordning, utan också att de delvis har annan numrering. Det finns också ett flertal andra små, men intressanta skillnader (se till exempel titeln). Detta är ytterligare ett exempel på att det nästan alltid är givande att i mer detalj jämföra olika äldre tryck som vid en snabb anblick kan uppfattas som ”samma” bok. Det visar också på värdet av att det finns flera digitaliserade exemplar tillgängliga.

Slutligen, jag har sagt att detta är en bok som inte innehåller någon text, men det är som du kanske redan noterat inte riktigt sant. I den tidigare italienska utgåvan har en föregående ägare – kanske den Andreas Dominicus vars namnteckning finns på titelbladet? – på ett flertal ställen tillfört egen handskriven text. Sånt är naturligtvis alltid spännande. Det handlar i detta fall om korta versstrofer som tycks associera till motstående bild. I och med dessa verkar den ursprungliga funktionen hos denna bok, vilken alltså var att erbjuda förlagor för att lära sig teckna, ha förskjutits ut mot en annan, mer privat funktion. Genom den handskrivna texten laddas Guercinos teckningar med en ny sorts subjektiv mening.

Jag har kunnat spåra källan för åtminstone fyra av dessa strofer (plansch 11, 14, 15 och 22). De kommer alla från ett antal olika operalibretton skrivna av den italienske skalden Pietro Metastasio (1698-1782). Vi kan därigenom dra slutsatsen att den handskrivna texten rimligen måste ha tillkommit åtminstone omkring hundra år efter att boken trycktes. Kanske någon läsare av denna blogg kan lyckas identifiera källorna för ytterligare några av stroferna?

Säg det med en rebus

Pour un fidèle amoureux, / Tu n’es point charitable

I dag är det Alla hjärtans dag och kanske går några av er och funderar på att skicka en hälsning till en viss speciell person. I våra dagar är det väl inte osannolikt att ett sådant meddelande skulle innehålla åtminstone ett par tre emojis, men den som känner sig lite mer kreativ – och dessutom vill skapa lite lagom huvudbry hos mottagaren – kan möjligen vilja testa en annan form av piktogram, nämligen den klassiska rebusen. I så fall kan inspiration hämtas i en av de böcker som Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat, nämligen ”Secretair der Liebe oder galante Hieroglyphen”.

Den här boken, tryckt i Leipzig 1808, handlar om just olika sätt att säga jag älskar dig i form av en rebus. Eller i det här fallet skulle den faktiskt säga je t’aime eftersom det rör sig om rebusar på franska. Boken har parallelltiteln ”Secretaire d’amour ou Hieroglyphes galants” och den är genomgående tryckt med tysk-fransk parallelltext.

Det första som slår en då man öppnar volymen är de tolv utsökt vackra handkolorerade planscherna där sammanlagt 86 olika rebusar finns avbildade. Tillsammans formar de korta rebusarna, ”destinés pour être présentés aux Dames par les cavalier”, ett antal avgränsade små kärleksdikter (även om förordet understryker att det inte finns några litterära anspråk). Boken innehåller utöver bildgåtorna också ett facit samt förklaringar.

Om vi får tro förordet så var den här typen av rebusar très à la mode i Frankrike vid denna tid. De återfanns på porslin, de broderades och målades på tyger och olika sorters föremål. Även övriga illustrationer, utöver rebusarna, som återfinns på bokens planschblad (girlanger, blommor och liknande) är tänkta att kunna fungera som förlagor till sådana dekorationer.

Förutom det estetiska värdet, argumenterar förordet vidare, så har denna typ av bildgåtor också en tydlig praktisk nytta, nämligen genom att de för unga personer erbjuder ett underhållande sätt att lära sig främmande språk, i detta fall franska.

Jag har tyvärr inte lyckats hitta särskilt mycket information om upphovspersonen, Emilie Berrin, men hon ska i alla fall ursprungligen ha varit från Frankrike och bosatte sig i Leipzig under 1790-talet. Där var hon engagerad i någon form av affärsverksamhet kring mode, men också verksam som produktiv skribent och författare.

Berrin uppges ha varit en av initiativtagarna till modetidskriften ”Leipziger Modemagazin” och hon utgav dessutom en rad skrifter i anknytande ämnen, med titlar som till exempel: ”Neue Strickmuster”, ”Neues Modellbuch eleganter Wäschezeichen”, ”Hieroglyphen oder Devisen der Freundschaft zum Stricken”, ”Leipziger Muster, Gardiner und Vorhänge aufzumachen”, ”Lieblingsbeschäftigung für Damen, oder Sammlung neuer Desseins zu brodiren” och ”Gründliche Anweisung für Frauen, auf alle mögliche Art Haargeflechte nach der jetzigen Mode zu fertigen”.

Numera finns ”Secretair der Liebe oder galante Hieroglyphen” bevarad i få exemplar. En av orsakerna till detta kan vara att de olika rebusarna ibland helt sonika klipptes ut ur boken som därmed förstördes. Förslag till att göra just så finns i bokens inledande text. Utklippta till små papperslappar kunde sedan rebusarna gömmas i till exempel olika sorters karameller eller också användas vid gemensamma lekar där lapparna lottades ut och varje deltagare fick försöka lösa varsin gåta, vilket såklart var särskilt roligt då innehållet kunde ge upphov till rodnande kinder. I form av lösa lappar kunde rebusarna dessutom kombineras på nya sätt.

Umeå universitetsbiblioteks exemplar av denna bok, som ingår i Ekströmsamlingen, har dock tack och lov ingen varit framme med saxen i. Några sidor i inledningen har emellertid råkat kastas om av bokbindaren vid inbindningen, men det gör mindre.

Près de toi dans un divin délire, / Je goûte mille plaisirs.

 

Konsten att skriva vackert

I vår säkerhetsmonter i bibliotekets entré visas just nu ett litet urval av en speciell sorts böcker. Boktryckarkonstens genombrott i Europa innebar inte att handskriften försvann. Expanderande verksamhetsområden som till exempel handel och juridik ställde krav på en god och effektiv handstil och från omkring mitten av 1500-talet så framträdde i detta sammanhang en helt ny genre av böcker, så kallade skrivböcker eller skrivförlagor.

I dessa verk instruerade och exemplifierade så kallade skrivmästare om sätt att skriva snabbt, läsligt och vackert. Här kunde lärare i skrivkonsten, genom boktryckarkonsten, på ett helt nytt sätt undervisa många personer samtidigt på distans, och detta på samma gång som de marknadsförde sig själva och sina tjänster.

Denna typ av böcker är udda i många bemärkelser. De ser inte riktigt ut som vi är vana att böcker ska se ut. För det första har de ofta det lite säregna avlånga format som syns hos alla de verk som här visas. Det är också böcker som består mer av bilder än tryckt text. Det är en hybridgenre där tryckkonst och handskrift möts: böckerna består till största delen av tryckta bilder föreställande handskriven text.

Det här var bruksböcker, de skulle användas på ett handfast sätt, och därför är de idag ovanliga. De bevarande exemplaren av enskilda titlar av skrivböcker skiljer sig ofta åt på olika sätt. Planschbladens ordning och antal kan till exempel variera. Ofta är dessa böcker inte heller sammansatta på vanligt sätt, det vill säga bundna i vikta ark, utan istället hopsydda som lösa blad, något som hänger ihop med att planschbladen (vanligen med gravyrer) trycktes på annat sätt än tryckt text.

Umeå universitetsbibliotek äger en omfattande och viktig samling av sådana skrivböcker. De ingår i Ekströmsamlingen. Teckningsläraren John Ekström (1858-1924) byggde upp en stor boksamling koncentrerad kring två mycket specifika ämnen, tecknings- och skrivundervisning, och i dag finns alltså denna unika samling här i Umeå.

Nedan följer lite utförligare information om just de fyra böcker som visas i denna utställning. Bläddra gärna i de digitaliserade versionerna. Det är vackra böcker, eller hur? För den som vill veta mer om dessa och andra böcker i Ekströmsamlingen rekommenderas Ove Hagelins utförliga katalog ”The art of writing and drawing : a selection of one hundred books from the Ekström Collection”.

○   ○   ○

Opera di frate Vespasiano Amphiareo da Ferrara dell’ord. minore conventvale …

Vespasiano Amphiareo da Ferrara (ca1500-1553)

Venetia, 1564.

48 blad, med 85 träsnitt.

Åtminstone femton upplagor av Amphiareos skrivbok, hans enda, publicerades under 1500-talet, den första år 1548. Den innehåller, förutom de många vackra bilderna på olika bokstavsformer, också instruktioner för hur en penna skulle skäras till samt recept på bläck. Vespasiano Amphiareo tillhörde Franciskanerorden och var verksam som skrivmästare i Venedig. Han härstammade från den adliga släkten Albertacci som dog ut med honom.

I Ekströmsamlingen finns ytterligare en upplaga av denna bok, med tryckåret 1596 på titelbladet (visas på bilden ovan), och denna finns digitaliserad i vår RARA-samling. Lägg märke till teckningen på den sista sidan.

Johann Neudörffers des eltern Gründliche Fundamental: und circularische Austheilung und Aufreissung der alten romanischen Versalien.

Neudörffer, Johann (1497-1563)

Nürnberg, [1660?]

13 planschblad. Kopparstick.

Johann Neudörffer d.ä., från Nürnberg, var sin tids mest betydande och inflytelserika skrivmästare. Just detta arbete är tryckt och utgivet postumt, av Johann Hofmann, omkring hundra år efter Neudörffers död. Två bokstäver på varje plåt från A till Z. Varje bokstav är omgiven av utsirad bård av blommor, fåglar, djur och andra figurer vars respektive namn börjar på någon av bokstäverna på sidan. Till varje sida finns också två ordspråk.

Denna bok finns digitaliserad i vår RARA-samling.

Gründliche Anweisung zur Schreib-Kunst sammt Etlichen Alphabethen sowohl der Current- und Cantzley- als auch Fractur und Lateinischen Schriften Denen Lehrbegierigen zum Beste verfertigt

Paritius, Georg Heinrich (1675-1725)

Verlegt von Joh. Christoph Weigeln in Nürnberg Anno 1709, 1709

14 planschblad. Kopparstick.

Georg Heinrich Paritius var en skrivmästare från Regensburg. Det arbete som visas här, Gründliche Anweisung, publicerades första gången av Christoph Weigel 1703, följd av en latinsk upplaga samma år. Weigel, förläggare från Nürnberg, gav ut ett flertal skrivböcker under tidigt 1700-tal.

Denna bok finns digitaliserad i vår RARA-samling.

Anvisning til skrifkonsten

Fougt, Henric (1720-1782)

Stockholm, 1753

9 planschblad. Kopparstick.

Henric Fougt var lärjunge till Linné för vilken han också disputerade år 1745. Anonymt publicerade han 1753 denna lilla handbok i skrivkonsten för unga människor. Den trycktes på Kungliga Tryckeriet av Peter Momma med vars dotter Fougt gifte sig 1761. Senare skulle Fougt överta titeln som Kungl. boktryckare och, efter hans död 1782, så var det hustrun Elsa Fougt som under tre decennier drev verksamheten. Henric Fougt är i dag bland annat känd för att han var den som introducerade typsnittet antikva i Sverige – mindre känt är att han föddes i Lövånger, knappa tio mil norr om Umeå.

Denna bok finns digitaliserad i vår RARA-samling.

 

 

Digitaliserat: Om rakning

En av de böcker som nyligen digitaliserats och gjorts fritt tillgängliga av Umeå universitetsbibliotek är den lilla, anspråkslösa volym som visas på bilden nedan. Formatet är ringa 11 x 9 cm. En namnteckning och ett exlibris visar att boken har tillhört Olof Östergren. Bakom de enkla ljusblå pappärmarna döljer sig den anonymt utgivna skriften Rakknifvens bruk, vård och iståndsättande: handbok för mogne och blifvande män. I denna bok om rakningens konst, tryckt i Göteborg år 1827, finner vi, om vi får tro förordet, ”allt det, innom en ringa volum samlat, som verldens alla åldrar bidragit till ämnets upplysande i det skick, hvari vår tids vetenskaps-män och konstnärer nu åskåda det, jämte resultaterna af en egen erfarenhet, som begagnat det gamla och fölgt med sin tid”.

Steg för steg går boken igenom rakningens olika element. Den detaljerade redogörelsen är uppdelad i följande sju avdelningar: 1) De Bisaker, som vid rakningen brukas, 2) Förnämsta Instrumentet vid rakningen: Rakknifven, 3) Rakknifvens iståndsättande, då den blifvit utnött, eller af vårdslöshet fördervad, 4) Strigelns beskrifning, 5) Raknings-Operationen, 6) Rätta förhållandet emellan Skägg och Rakknif, och slutligen en 7) Chronologisk sammandragen öfversigt af alla omnämnde förrättningar.

Skriften publicerades som sagt anonymt, men författare var Johan Anders Wadman (1777-1837). Handledningen om rakning var den första bok som han gav ut, men det var inte den som gjorde honom omtalad. Det var i stället för sina bacchanaliska dikter och visor i Bellmans efterföljd, samt även ett antal lustiga anekdoter kring hans eget leverne, som Wadman i första hand var känd. Han var på sin tid en omtyckt skald och hans dikter och visor gavs ut i två delar 1830 och 1835. Någon större ekonomisk egen vinning erhöll dock Wadman aldrig genom sitt författarskap. Han dog utblottad 1837, 60 år gammal.

Även om J. A. Wadmans plats i den svenska litteraturhistorien i dag måste betraktas som i hög grad perifer, så var det annorlunda på 1800-talet. Hans dikter och sånger var då mycket populära. Decennierna efter hans död utkom hans samlade verk i flera utgåvor och i hemstaden Göteborg avtäcktes 1867 under pompa och ståt en offentlig byst i brons föreställande poeten. Därför kan ännu den som i dag besöker Göteborg promenera till Vasaparken och där, på en kulle invid Vasakyrkan, ställa sig och beundra Wadmans föredömligt släta och välrakade profil.

 

Vårt äldsta dokument

Det äldsta dokument som Umeå universitetsbibliotek har i sitt arkiv är en del av ett medeltidspsalterium från 1300-1400-talet. Det ingår i teckningsläraren John Ekströms samling, som donerades från Statens psykologisk-pedagogiska bibliotek till Umeå universitetsbibliotek 1999.

Psalterier var bönböcker som innehöll Psaltaren – en av Gamla Testamentets böcker bestående av 150 psalmer – och andra böner, som till exempel helgonlitanior. Munkar och präster borde kunna psalteriums innehåll utantill. Under större del av medeltiden, särskilt innan tideböcker dök upp under senmedeltiden, var psalteriet oftast den enda bok som en lekman hade och också den vanligaste boken som användes för att lära sig att läsa.

Vår handskrift har tolv sidor kvar och i dessa finns bland annat psalmerna 9 och 54 från Psaltaren. Psalteriet är skrivet på pergament i förnäm gotisk bokskrift (kallad textualis formata). Psalterier var ofta ”illuminerade”, det vill säga prydda med olika utsmyckningar och bilder för att illustrera texten. Våra bevarade sidor saknar bilder men har rödlagda initialer, som var typiska för psalterier

Digitaliserat: Om kakelugnar

Nu i dagarna har en omtyckt och förträfflig uppfinning fyllt 250 år, nämligen den svenska kakelugnen. Stora mängder ved förbrukades av järnbruken och andra näringar under 1700-talet, samtidigt som också hushållens uppvärmning krävde stora vedresurser. Problemet var att mycket av den genererade värmen inte kunde behållas på något energieffektivt sätt och som en följd av detta blev skog en bristvara på många platser runt om i landet. I denna situation uppdrog riksrådet åt Carl Johan Cronstedt (1709-1779), dåvarande president i Kammarkollegium, och generalmajoren Fabian Wrede (1724-1795) att, genom förbättring av existerande eldstäder, försöka finna en teknisk lösning på problemet, eller som Cronstedt skriver: ”huru Kakelugnar och Eldstäder i allmänhet måtte til weds besparning i byggnads sättet förbättras”.

Hösten 1767 kunde den nya eldstadstypen presenteras. Principen för kakelugnseldning var känd sedan tidigare, men Cronstedt och Wredes lösning med dess förlängda rökgångar innebar en snillrik vidareutveckling av äldre teknik. Röken cirkulerade här i ett vertikalt rökkanalsystem inne i murstocken och på detta sätt kunde värmen bevaras mycket längre än i tidigare svenska eldstäder, något som innebar ”ansenlig Weds besparning i både stora och små Hushåll”. Det kunde röra sig om upp emot en halvering av vedmängden. Den bränslesnåla kakelugnen, som dessutom var möjlig att serietillverka, kom på detta sätt att innebära en revolution för uppvärmningen av de svenska hemmen. I dag ses Cronstedt och Wredes 1700-talskonstruktion som ett tidigt exempel på hållbar design.

Beskrifning på ny inrättning af kakelugnar til weds besparning (1767)

Cronstedt utgav skriften ”Beskrifning på ny inrättning af kakelugnar til weds besparning” (1767) där den nya kakelugnslösningen presenterades i fem olika modeller. Beskrivningarna utgavs även i en utökad utgåva år 1775. Då hade Cronstedts kompletterat sitt arbete med ytterligare två typer av kakelugnar. Dessutom utgavs verket denna gång, under den övergripande titeln ”Samling af beskrifningar på åtskilliga eldstäder, inrättade til besparing af wed”, tillsammans med ännu en skrift i samma ämne, ”Beskrifning öfwer åtskilliga på flera ställen werkstälde inrätningar af eldstäder til weds besparing och flere förmoners winnande” av arkitekten Erik Palmstedt (1741-1803). Där Cronstedts beskrivningar i första hand behandlat kakelugnskonstruktioner för ”bättre rum”, förklarar Carl Sparre i förordet till detta nya arbete, så är Palmstedts beskrivningar tänkta att ”blifwa angelägen för Landthushållare, och desutom ej mindre tiena i städerne och på landet för köks-spisars, bryggeriers och wissa Fabriques-werkstäders bätre inrättande til weds besparande”.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat både den första utgåvan från 1767 (tyvärr med två planschblad saknandes) och den väsentligt utökade från 1775 (komplett).

En kakelugn, som eldas på framsidan

En kakelugn som eldas på framsidan, med en afsats framföre

Spis med 4 rörgångar och 2:ne små ugnar at grädda och steka uti

P1:s program Vetenskapsradion Historia sände nyligen ett avsnitt om Carl Johan Cronstedt och kakelugnen som kan rekommenderas för den som vill veta mer. Dessutom har det i höst också utgivits en ny bok om Cronstedt, författad av Linnéa Rollenhagen Tilly.

Då du kunde handla pergamenthandskrifter på NK

Den 24 november 1918 kunde man i Svenska Dagbladet läsa om en utställning i Nordiska Kompaniets ljusgård. Den välkända firmans fashionabla varuhus på Hamngatan, ritat av Ferdinand Boberg, hade haft sin pampiga invigning bara tre år tidigare och nu kunde kunderna lagom till den förestående julruschen ta del av en exposition där man visade, som det står i tidningen, ”en rik och som det synes utsökt samling antika böcker, som under de sista åren hopbragts från utlandets antikvitetsmarknad”.

Vid denna tid sålde Nordiska Kompaniets bokavdelning inte uteslutande nya böcker, utan man hade även en viss antikvarisk verksamhet. I samband med utställningen utgavs en illustrerad bokkatalog på dryga åttio sidor och det var alltså bland annat ett urval av dessa böcker som fanns utställda i ljusgården. Här kunde du till exempel köpa den engelska förstaupplagan av Oscar Wildes Salome, med illustrationer av Aubrey Beardsley, för 140 kronor. Om inte det lockade, så kunde kanske årgång 1791 av tyska Journal des Luxus und der Moden med dess vackra kopparstick vara något? 150 kronor fick du i så fall vara beredd att betala. Eller är du mer inne på handskrifter? Då hade du kunnat titta närmare på de vackert illustrerade pergamenthandskrifterna från 1400- och 1500-talet. Här fanns något för alla (som hade råd).

Andrahandsförsäljningen av böcker har historiskt sett haft två huvudsakliga kanaler, bokauktioner och antikvariat. För båda dessa verksamheter har spridandet av tryckta kataloger varit viktiga. Antikvariaten var dessutom en bransch som var tidigt ute med att utveckla postorderverksamhet och antikvariatshandlare av alla de slag har under det förra seklet skickat ut mängder med olika listor och kataloger. Först under de senaste decennierna har denna strida ström av utskick kraftigt avtagit och detta hänger såklart samman med att den kvantitativa merparten av denna form av bokförmedling flyttat till nya kanaler på nätet. I dag är det bara en handfull svenska antikvariat som fortfarande ger ut tryckta kataloger och dessa är då ägnade åt de mer rara objekten.

För en tid sedan donerade Svenska Antikvariatföreningen sin ansenliga samling med antikvariatskataloger till Umeå universitetsbibliotek. Första delen av arbetet med att katalogisera dem blev klart i somras och beståndet är nu sökbart i Libris. Katalogerna i SVAF:s samling täcker in 150 år av svensk bokhandelshistoria, från mitten av 1800-talet till dags dato, och genom dessa kan vi få en bild av en viktig del av den svenska andrahandsmarknaden för böcker under denna period. Umeå UB har digitaliserat ett litet urval tidiga kataloger i samlingen, bland annat alltså Nordiska Kompaniets katalog från 1918.

Ur Aftonbladet 21/12 1918

 

 

Från Wittenberg till Skellefteå

I dag har det gått precis 500 år sedan Martin Luther, enligt traditionen, spikade upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Denna händelse den 31 oktober 1517 har setts som startskottet för ett historiskt förlopp som kom att innebära stora omvälvningar och den romersk-katolska kyrkans uppsplittring. I Sverige ledde det till att den medeltida katolska kyrkan omvandlades till den evangelisk-lutherska statskyrkan, något som satte djupgående prägel på hela samhällsutvecklingen.

Reformationsrörelsen tog effektivt boktryckarkonsten i sin tjänst för att sprida sitt budskap och det tryckta ordet blev ett medel för masspridning av information och propaganda. Umeå universitetsbibliotek smygstartade Reformationsåret 2017 redan förra hösten, då vi i säkerhetsmontern i vår entré visade ett urval äldre böcker som på olika sätt hade en koppling till reformationen. En av dessa utställda böcker var en stor volym tryckt på 1550-talet i den tyska stad som var reformationens epicentrum, Wittenberg, och som sedan snabbt hade färdats 200 mil norrut, till Europas nordligaste delar, för att där hamnat i en församling vid den norrländska kusten.

I sitt nuvarande skick har exemplaret förlorat en del av sin forna glans, men det är ändå inte svårt att se att detta en gång i tiden har varit ett anslående bokband. Måtten är respektingivande 33 x 22 x 10 cm. Det vitgarvade skinnbandet bör en gång i tiden ha ägt en imponerande lyster och den heltäckande blindpressade dekoren på pärmarna, med dessa många mönster och figurer, måste ha fascinerat betraktaren. Tidens tand har emellertid satt sina spår; det har trots allt gått nästan ett halvt årtusende sedan den här boken tillverkades.

Skinnet har solkats och lyser inte längre lika vitt. Skador gör att det här och där går att se de underliggande gedigna träskivor som utgör pärmarnas fundament. De två spännen som har använts för att stänga ihop bandet saknas. Vid det skavda rygghuvudet skymtas fragment av handskriven text, manuskript av pergament som har skurits sönder för att vid inbindningen användas som material till bokens kapitälband. Här döljer sig alltså rester av text som är ännu äldre än den tryckta inlagan, något som inte är ovanligt i bokband från den här tiden.

Om vi öppnar volymen så kan vi läsa titeln ”Tomvs sextvs omnivm opervm reverendi domini Martini Lvtheri” vilken berättar att detta är del sex av Luthers samlade verk. Längre ner finns också uppgiften att boken är tryckt i Wittenberg av boktryckaren Peter Seitz år 1555, nio år efter Luthers död.

Titelsidan är som synes även utsmyckad med en ståtlig träsnittsbordyr, vars upphovsman troligen är Lucas Cranach d.y. Här ses Luther, vars ansiktsdrag spreds och blev välbekanta genom den tryckta bildens mångfaldigande, knäböjande till höger om den korsfäste Jesus. Mannen till vänster, också knäböjande, föreställer en av Sachsens kurfurstar omkring denna tid, även om den exakta identiteten inte är helt säkerställd. Träsnittsmotivet trycktes första gången 1546 i en utgåva av Luthers översättning av Nya testamentet och återanvändes därefter flera gånger, bland annat i andra bibelutgåvor, men som synes också vid utgivningen av Luthers samlade verk.

Denna bok har, innan den kom hit till Umeå UB, ingått i Skellefteå landsförsamlings boksamling. Kan vi då säga något ytterligare om hur och när exemplaret kom till Skellefteå? På titelbladet finner vi en informativ anteckning på latin skriven med bläck:

Här får vi veta att boken köpts år 1559 av Andreas Olai (1512-1569) med hemorten ”Schelletta”, en äldre stavning för Skellefteå. Redan fyra år efter att boken tryckts i Wittenberg så fanns den följaktligen uppe i norra Västerbotten.

Andreas Olai (morfar till den beryktade Johannes Bureus) var född i Uppsala, men blev så småningom kyrkoherde uppe i Skellefteå. I de mycket intressanta anteckningar som han gjorde i församlingens kyrkobok från denna tid (och som i dag finns digitaliserad i SVAR och Digitalt Arkiv) så känner vi igen handstilen på vår Lutherboks titelsida. Genom detta exemplar kan vi sålunda på ett mycket handfast sätt närma oss det förflutna, såväl reformationens Wittenberg som en enskild prästman i Norrland på 1550-talet.