Ny monterutställning med äldre matematikböcker

I början av juli hålls en stor internationell konferens, med hundratals hitresta deltagare, här på universitetet: PME 42, the 42nd Annual Meeting of the International Group for the Psychology of Mathematics Education. Med anledning av detta visar vi i säkerhetsmontern i bibliotekets entré ett litet urval äldre matematikböcker från Granlundsamlingen, en av Umeå universitetsbiblioteks specialsamlingar.

Jacob Niclas Granlund föddes i Piteå församling 1818, blev docent i matematik vid Uppsala universitet och senare adjunkt vid Lunds universitet fram till sin död 1859. Granlunds bibliotek donerades först till Piteå läroverk och därefter till Umeå universitetsbibliotek 1972.

Granlundsamlingen, som till hälften utgörs av litteratur om matematik, består av sammanlagt cirka 1000 volymer, några från 1500-talet, men det stora flertalet tryckta under 1600-, 1700- och 1800-talen. Endast en bråkdel av böckerna i denna specialsamling går att hitta i våra kataloger på nätet, men kontakta oss gärna om du har frågor rörande samlingen och dess innehåll.

I och med detta närmar vi oss också semestertider vilket innebär att aktiviteten här på Tryckt & otryck går ner på lågvarv. Vi passar därför på att önska en trevlig sommar!

Äta lavar

Nyligen hade vi här på Tryckt & otryckt ett inlägg som berättade om olika slags saker, bland annat ett flertal pressade växter, som hittats i en 1600-talsbibel från Umeå universitetsbiblioteks samlingar. Här ska vi titta lite närmare på ytterligare en bok med liknande högst konkret botaniskt innehåll, men denna gång gäller det inte sådant som en tidigare ägare stoppat in i boken, utan nu handlar det i stället om växter som fanns med redan vid den ursprungliga distribueringen.

1867 hade Kongl. Patriotiska Sällskapet givit ut en bok om matsvampar och efterföljande år, 1868, kompletterade de med en bok om ett annat lämpligt nödbrödsämne, nämligen lavar: ”En stor del af dessa enkla, af många liksom föraktade växter, som tyckas alldeles sakna blommor, innehålla rikliga ämnen till näring och andra hushållsbehof; och då de derjemte äro så ytterst allmänna, att de betäcka stora sträckor af detta till utseendet så enformiga och fattiga land, vi bebo, så är det väl värdt, att just vi uppmärksamma dem för att använda dem.”

Skriften i fråga hade titeln ”Våra bästa mat-lafvar : kortfattad anvisning att igenkänna, insamla och till födoämne bereda några af våra allmännaste lafvar”. Den ska kostnadsfritt ha utdelats i 4000 exemplar till landets folk- och lantbruksskolor. Liksom den föregående boken om matsvampar utgjorde den en del av periodens upplysnings- och nyttoinriktade syn på den nationella lanthushållningen, där till exempel även hushållningssällskapen utgjorde ett viktigt element.

Bakgrunden till Kongl. Patriotiska Sällskapets skrift om lavar var allvarlig. Den utgjorde ett svar på de återkommande missväxtåren: ”Det är att hoppas, att härigenom uppmärksamheten skall allt mera rigtas på dessa nödbrödsämnen, så att de varda rätt kända och allmänt begagnade samt i sin mån bidraga att afvända eller lindra den nöd, som felslagna skördar framkalla hos en hungrande befolkning.” (I ett tidigare inlägg har vi berört en annan sådan bok.) Just de år då Kungl. Patriotiska Sällskapet gav ut sina båda skrifter om svampar respektive lavar, 1867-1868, är synnerligen beryktade nödår, något som skildras i bland annat Hans Villius och Olle Hägers dokumentär ”Ett satans år”.  I Tornedalen blev 1867 känt som Lavåret.

Boken om matsvampar innehöll ett litografiskt planschblad där de beskrivna svamparna avbildades i färg. I  boken om lavar så valdes emellertid en annan, lite ovanligare metod. På två avslutande blad finns här sex olika arter av lav inklistrade som torkade exemplar. Här visades alltså de i texten beskrivna lavarna på ett i högsta grad konkret sätt. Två år senare, 1870, gavs ”Våra bästa mat-lafvar” ut i en andra upplaga, som Kungliga biblioteket har digitaliserat, men då hade de torkade exemplaren ersatts med ett planschblad i färg.

Planschblad i 2:a uppl. (1870)

 

Bränder, vattenskador och den minsta lilla boklus

Konferensen Kulturarvsprepping vid Umeå universitetsbibliotek.

Konferensen Kulturarvsprepping. Grafik: Erik Vesterberg

Den 17-18 april arrangerade Umeå universitetsbibliotek konferensen ”Kulturarvsprepping – att vara förberedd på det värsta”. Första dagens föreläsningar var förlagda till Humanisthuset och dagen därpå fortsatte programmet i Sliperiet på Konstnärligt campus. Konferensen inleddes med att överbibliotekarie Mikael Sjögren hälsade deltagarna välkomna. Under två halvdagar hade vi därefter förmånen att få lyssna till en rad föredrag som på olika sätt berörde hur vi kan skydda och bevara vårt kulturarv.

Per Cullhed från Uppsala universitetsbibliotek, som var den förste föreläsaren, talade om historiska katastrofer och visade flera exempel där kulturarv har drabbats, men även på de insatser som gjorts för att minimera skadorna. Hans exempel sträckte sig från stadsbranden i Uppsala 1702 till mera nutida händelser som biblioteksbranden i Linköping 1996 och orkanen Gudrun 2005. Cullhed talade om hur viktigt det är att eliminera den skada som gör mest åverkan och därmed kan leda till en katastrof. Han visade på att det inte nödvändigtvis är en uppkommen brand som skapar den största skadan, utan det kan i många fall vara vattnet som används i släckningsarbetet som orsakar mest skada. Det är viktigt att i förväg ha en plan över hur material ska kunna evakueras ur lokaler och även hur man snabbt och effektivt ska kunna ta hand om fuktskadat material. Cullhed underströk också hur viktigt det är med en fungerande kommunikation i en krissituation av detta slag. Det bör finnas en katastrofplan redo som innehåller en prioriteringsordning att följa, samt en tydlig ansvarsfördelning vid en kris. Planen skall kunna besvara dessa frågor: Vad bör man prioritera först? Vem gör vad? Vem kan vad? “Det man inte har koll på blir katastrofer”, avslutade Cullhed.

Dagens andra föreläsare var Eva Ramberg från Kungliga Myntkabinettet. Hon redogjorde för konsekvenserna efter att det uppdagats att en kollega stulit föremål ur samlingarna. Ramberg berättade om den långa process som medarbetarna därmed genomgick och hur det under denna tid behövde hantera till exempel media, men även sina egna känslor kring vad som skett. Det var ögonöppnande att höra Ramberg berätta om hur stor påverkan händelsen hade haft. En stöld skiljer sig på många sätt från till exempel en brand eller en vattenskada, men det finns ändå gemensamma aspekter kring det förebyggande och efterföljande arbetet. Ramberg underströk betydelsen av att ha sitt material katalogiserat, så att det därigenom är spårbart, samt att vara noga med att fotografera föremål och att identifiera listor, register och sammanställningar. Det är också viktigt att tänka på att hålla ihop arbetsgruppen i en krissituation och att se till de individuella behoven, samtidigt som det, i det mån det går, kan det vara bra att så snart som möjligt komma igång med det vardagliga arbetet. Ramberg berättade vidare om hur de kan vara bra att personal får råd i hur man bemöter media, samt betydelsen av att ledningen kontinuerligt kommunicerar med personalen även när de inte har några nya besked att ge.

Katastrofvagnen vid Umeå universitetsbibliotek. Foto: Louise Dahlberg

Därnäst talade Sven-Eric Blom från Riksarkivet i Härnösand  om hur viktigt det är att ha en katastrofplan redo innan krisen utbryter. Han rekommenderade ett dokument som tydligt talar om vem som ansvarar för vad och vilken prioriteringsordning som material skall räddas utifrån. Han visade även upp en konkret typ av ”katastrofvagn” som man kan ha förberedd inför en sådan situation . Vagnen är indelad i olika tydligt uppmärkta kategorier. Sektionen ”Skydda” innehåller till exempelvis material som skyddar personalen såsom munskydd, handskar, osv. En annan sektion heter ”Torka” och här finns hinkar, torkpapper, m.m. En tredje sektionen heter ”Täcka/packa” och innehåller plast och täckpapp som kan användas för att täcka material eller för att packa undan det. En fjärde sektionen heter ”Värme” och här finns sådant som fläktar och skarvsladdar. En femte sektion kallas ”Övrigt” och innehåller sådant som pannlampa, batterier, skadeprotokoll, pennor, osv. I samband med denna konferens har också Umeå universitetsbibliotek, utifrån Bloms rekommendationer, förberett precis en sådan katastrofvagn (se bild) som en del i det egna förebyggande arbetet. Blom underströk också att ett viktigt sätt att förbereda sig är att regelbundet anordna praktiska övningar för personalen.

Sista föreläsare under konferensens första dag var Erika Hedhammar från Riksantikvarieämbetet. Hon berättade bland annat om hur viktigt det är att ha genomtänkta rutiner när lokaler byggs om eller renoveras. Det är annars tillfällen då olyckor lätt kan uppkomma. Hedhammar nämnde också betydelsen av att veta vad man skall göra i det första läget, då det fortfarande finns möjlighet att minimera skadan. En riskanalys bör ha gjorts och en katastrofplan ska finnas redo. Hon lyfte även något som vi skulle få höra mer om under konferensen andra dag, nämligen betydelsen av en restvärdesplan. Det är alltså bra att tänka på att ha en färdig plan som restvärdesledaren kan följa, gärna med bilder på objekt som skall prioriteras och kartor för att hitta dem.

Konstnärligt campus. Foto: Louise Dahlberg

Dag två inleddes i Sliperiets lokaler på Konstnärligt campus i Umeå. Vi lyssnade först till Carolina Gustavsson, från Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna (SFMV), som talade om konservering och de mer ”smygande katastrofer” som kan utvecklas under tid. Dessa kan uppkomma exempelvis genom en bristfällig konservering av ett material eller av att dokument inte är arkivbeständiga. Vid SFMV arbetar man med att konservera papper, textil och arkeologiska föremål, men de arbetar även med digitalisering av vårt kulturarv. I det senare fallet rengörs till exempel bilder inför skanning som sedan kan bevaras och göras tillgängliga. Att konservera föremål och utföra skyddande behandlingar är en långsam process. Som Gustavsson upplyste så ”kan man inte stressa med kulturarv.” Hon berättade också att det är många som överväger konserveringsåtgärder just i samband med en flytt. Avslutningsvis så fick Gustavsson oss alla att lova att inte använda tejp eller gem, företeelser som är ett rött skynke för konservatorer: ”Använd aldrig tejp… till någonting!” (I stället rekommenderades japanpapper.)

Nästa föreläsare var Scarlett Szpryngiel som talade om ”småkryp med aptit på kultur”, dvs. skadedjur. Dessa små oinbjudna kryp kan ta sig in i våra samlingar och på sikt förstöra föremål. Oftast sker detta som ytterligare en av de mer långsamma katastroferna, men en som kan vara nog svår att reparera då den väl fått utvecklas. Szpryngiel berättade att vi människor ofta är högst delaktiga i att krypen tar sig in i våra samlingar, detta är en konsekvens av de transporter som finns inom en organisation samt även av att vi reser mer nu än förr och på så vis sprids de.

Idag finns det ett hundratal arter av skadeinsekter som kan drabba våra samlingar. De kan skapa skador till exempel genom att de äter på föremål, att de tar sig in i föremål för att förpuppas, att de skapar så kallade flyghål när de sedan lämnar föremålet och att deras exkrement kan skapa fläckar. Szpryngiel visade även på att skadedjur kan förstöra register eller olika märkningar. Resultatet av detta kan bli en informationsförlust med potentiellt dystra konsekvenser. Ett annat vanligt bekymmer är silverfisken där Szpryngiel har skrivit en rapport om just den långsprötade silverfisken, en fasa för många organisationer i Sverige.

Exempel på skadedjur. Foto: Louise Dahlberg

Szpryngiel berättade att silverfisken äter animaliska ting samt papper och annat: ”de älskar att äta silkespapper – det är som en buffé för dem!” Men hon berättade även att utöver att tänka på vilka material man har i och intill samlingarna, så bör man även se över klimatet i lokalerna och reglera värme och luftfuktighet i relation till vilket kryp man har att göra med. 

Under dag två fick vi också ytterligare ett tillfälle att lyssna till Per Cullhed. Han talade denna gång mer specifikt om kris- och katastrofplaner, samt praktiska detaljer och tips. Cullhed betonade vikten av att eliminera just de element som kan leda till att en skada får möjlighet att utvecklas till en större katastrof. Vi fick ta del av en rad handfast råd, som att utveckla en katastrofplan, utse en katastrofledare och utforma en telefonlista. Riskinventeringar bör göras regelbundet inom en organisation för att upptäcka nya faror. Det är även viktigt att ha färdiga formulär där man kan dokumentera vad som sker med olika föremål under hanteringen. Det är också bra att tänka på att det kan ta lång tid att få ut materialet ur de skadade lokalerna och att det bör finnas en färdig plan för hur olika typer av material ska hanteras efter evakuering. Ska det frystorkas? Luftas? Hur skall det packas och märkas? Cullhed tipsade om att man kan utföra ”skrivbordsövningar” vid sin arbetsplats, så att personalen får möjlighet att tänka kring sådana rutiner. Vid denna typ av övningar får man visa och öva på hur man ska rädda ett material, hur man ska packa och dokumentera det. Det är då lämpligt att även ha inbjudna externa aktörer som kan vara till hjälp vid övningen. Cullhed berättade även om en proaktiv idé som de har testat vid Uppsala universitetsbibliotek där de har fixerat en go-pro kamera på en ställning som fotograferar deras samlingar något de finurligt kallar för ”shelfies” – en mycket god idé för att dokumentera sina samlingar.

Konferensens sista föreläsning hölls av Håkan Iseklint från räddningstjänsten i Umeå kommun. Han är utöver brandmästare även restvärdesledare och hanterar alltså restvärdesräddning efter akuta skador. Iseklint berättade att efter att räddningstjänsten gjort sin akuta insats, så tar resvärdesledaren vid och kan arbeta med att exempelvis rädda undan material från de drabbade lokalerna. Detta arbete kan underlättas mycket om det finns färdiga planer upprättade.

En gemensam nämnare för nästan alla föreläsningar under konferensen var just betydelsen av att ha en katastrofplan redo och att på så sätt faktiskt vara förberedd på det värsta. Det var två mycket givande dagar där jag tror att den inre ”preppern” växte fram i oss alla. Förhoppningsvis leder detta till ökat förebyggande arbete, i form av till exempel katastrofvagnar och katastrofplaner, för att kunna bevara vårt kulturarv.

Fynd i en bibel

I Östergrensamlingen finns en mängd fina böcker, men också ett antal trasiga böcker. I april togs Gustav II Adolfs bibel (1618) fram för att undersökas. Skicket var mycket dåligt med lösa träpärmar, trasiga och saknade blad. För att kunna arbeta med den behövde den rengöras från skräp och damm samt lite mögel. Under renblåsningen i dragskåpet gjordes det en del spännande fynd.

Det visade sig att boken någon gång under historien har använts som blompress. Rester av blommor hittades i hela boken med några blads mellanrum. En analys av växtdelarna skulle kunna ge spännande information om den epoken i bokens liv. Som bokmärken har man använt trästickor och halmstrån, vilket var vanligt förr. De mest oväntade fynden var nog ändå de fyra flugorna och spindeln samt det fina hängsmycket i blått glas som låg mellan några av bladen.

Mötesplats för digitalt kulturarv

Den 25-26 april anordnades i Göteborg för sjätte året i följd konferensen ”Digikult – Nordisk mötesplats för digitalt kulturarv i praktiken”. Denna gång var dagsprogrammet förlagt till Stenhammarsalen i Konserthuset. Under två heldagar möttes mer än tvåhundra representanter från hela AMB-sektorn (dvs. arkiv, muséer och bibliotek) för att ta del av ett ambitiöst program koncentrerat kring olika aspekter av digitalt tillgängliggörande av kulturarv. Här gavs, bland annat, en lång rad presentationer av konkreta exempel på olika sorters digitala projekt, nationella såväl som internationella, och de erfarenheter som härigenom erhållits.

Digikult är en bred och välfylld konferens och jag ska inte ge mig på ett försök att sammanfatta innehållet från de båda dagarna. Här fanns något för alla och vilka delar som man särskilt fäste sig vid beror nog på vilken del av kulturarvssektorn som man kom ifrån och i vilken grad de olika föredragen anknöt till det egna dagliga arbetet. Hela konferensen filmades, så alla som i efterhand vill ta del av något bidrag kommer enkelt att kunna göra det. Även material från tidigare år finns tillgängligt på hemsidan.

Som alltid innebär den här typen av sammankomster också någonting mycket mer än att bara sitta och lyssna på en rad föredrag. Minst lika centralt är möjligheten att mötas, samtala och knyta kontakter med andra konferensdeltagare. Det digitala tillgängliggörandet av kulturarvsobjekt är inte längre någonting helt nytt. Tekniker och arbetsformer har hunnit etableras och blivit en väsentlig del av arbetet med kulturarv, men ännu finns oräkneliga gemensamma möjligheter och utmaningar. En viktig del av lösningarna ligger – som alltid – i olika former av samarbeten och erfarenhetsutbyten. Mötesplatser som Digikult utgör en betydelsefull del av detta.

Himmelska bibliotek och nördiga paradis

Konferens: Libraries in the sky: large-scale collaboration strategies and infrastructures to enhance the use of digital heritage collections.

Nasjonalbiblioteket, Oslo, 12 April 2018.

Varje dag fylls servrar runt om i världen på med ytterligare mängder av digitaliserat kulturarv (fotografier, böcker, tidningar, manuskript, kartor, arkivhandlingar, osv.). De fysiska artefakterna, som av bevarandeskäl ofta måste förvaras relativt svåråtkomligt, görs härigenom tillgängliga på helt nya sätt. Digitalisering har blivit en oundgänglig del i tillgängliggörandet av kulturarvssamlingarna.

Fram till ganska nyligen har det varit vanligt att plattformarna för digital bildvisning varit mer eller mindre lokala initiativ. Det har ofta handlat om tekniska val och lösningar, kanske konstruerade för specifika samlingar, som tagits fram av enskilda organisationer. En uppenbar risk med detta är att en senare migration till andra system kan bli komplicerad. I andra fall har lösningar skapats inom ramen för specifika forskningsprojekt där det långsiktiga förvaltandet av systemen i bästa fall kan beskrivas som osäkert. Det som i stor utsträckning har varit gemensamt är att det har saknats tekniska standarder och övergripande riktlinjer, någonting som haft som konsekvens att interaktionen mellan olika plattformar blivit svårlöslig.

Detta är såklart inte optimalt vare sig för användaren, som tvingas navigera sig fram i en vildvuxen digital djungel, eller för avsändaren, som på ett resursslösande sätt riskerar att ständigt behöva uppfinna hjulet på nytt. Situationen har beskrivits som att stora delar av det digitaliserade kulturarvet har varit inlåsta i silor mellan vilka det inte finns några möjligheter till kommunikation.

På senare tid har det emellertid börjat ske tydliga förändringar i positiv riktning. Större kollaborativa infrastrukturer har börjat växa fram. Någonting som biblioteksvärlden länge varit väldigt duktig på, nämligen utarbetandet av olika typer av internationella standarder (till exempel för metadata), håller nu också på att överföras till de mer tekniska aspekterna av digitaliseringen. Gemensamma riktlinjer och standarder avseende även dessa delar har börjat utvecklas av biblioteksaktörerna, med IIIF som det kanske tydligaste exemplet (mer om det nedan). Dessutom håller nya molntjänster på att öppna upp för bredare samarbetslösningar.

Med detta som bakgrund anordnades häromveckan konferensen ”Libraries in the sky” på Nasjonalbiblioteket i Oslo. Undertiteln löd i ungefärlig svensk översättning: ”Storskaliga samarbetsstrategier och infrastrukturer för att främja användningen av digitala kulturarvssamlingar.” Som arrangör stod IFLA RBSCS, en förkortning där IFLA (The International Federation of Library Associations and Institutions) alltså är den stora internationella biblioteksorganisationen och RBSCS (Rare Books and Special Collections Section) är dess avdelning för rart material och specialsamlingar.

Konferensen var uppdelad i fyra delar, där den första hade rubriken ”Digital Discovery of Cultural Heritage Treasures”. Vesna D. Župan var först ut och hon berättade om det 30-tal specialsamlingar, benämnda ”legacies”, som hör till Belgrads universitetsbibliotek. Dessa utgör ett konkret exempel på den typ av kulturarv vars digitala tillgängliggörande övriga konferensbidrag sedan handlade om.

Därefter var det dags för dagens svenska programpunkt, då Patrik Granholm från Kungliga biblioteket presenterade plattformen Manuscripta.se, en digital katalog över medeltida manuskript i Sverige. I dag finns där cirka 130 grekiska och 40 medeltida svenska manuskript tillgängliga, sammanlagt omkring 50 000 digitaliserade sidor. Den detaljerade beskrivningsnivån gjorde att ingen av de befintliga eller planerade svenska plattformarna för digitaliserat kulturarv kunde användas, så det blev därför nödvändigt att utarbeta en egen lösning. Grunden är ett antal mjukvaror med öppen källkod (eXist-db, IIPImage, Diva.js, Mirador). För objektbeskrivningen tillämpas Text Encoding Initiative (TEI) och för de digitaliserade bilderna används IIIF. Systemet förvaltas nu av Kungliga biblioteket och det finns planer på att så småningom kunna lägga förenklade poster i den nationella samkatalogen Libris, som då naturligtvis skulle länka vidare till den fördjupade beskrivningen på Manuscripta.se.

Dagens andra del hade fått den övergripande rubriken ”Large-scale collection development, discovery and access”. Här började Eilidh Macglone, webbarkivarie vid National Library of Scotland, med att berätta om UK Legal Deposit Web Archive och detta digitala arkivs selekterade specialsamlingar. Det handlar om det kontinuerliga insamlandet av webbsidor som görs i Storbritannien för att bevara dessa för framtiden. Den svenska motsvarigheten till detta är Kungliga bibliotekets Kulturarw3. I den brittiska versionen görs i efterhand ett aktivt urval där några av de insamlade webbsidorna får bilda specialsamlingar kring olika teman eller händelser och Macglone redogjorde specifikt för en av dessa urvalssamlingar, den som handlar om sport.

Nästa talare var Jerry Simmons (U.S. National Archives Liason to SNAC) som berättade om Social Networks and Archival Context, mera känt som SNAC. Detta är ett ambitiöst försök att lösa det som kan beskrivas som ”den arkivaliska diasporan”. Arkivhandlingar som på något sätt är kopplade till en viss person eller organisation kan som bekant vara utsprida på många olika platser, många olika arkiv, runt om i världen. För en forskare kan det därför vara mycket tidskrävande att få överblick och att spåra alla dessa olika utspridda handlingar, om det ens låter sig göras. SNAC har alltså ambitionen att erbjuda en lösning på detta. På plattformen finns i nuläget 4,2 miljoner auktoritetsposter och till dessa knyts sedan olika arkivbestånd. Det blir också möjligt att visualisera olika sorters relationer mellan poster och på så sätt blir olika former av nätverk synliga.

Siste talare innan lunch var François Vignale som presenterade ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt inom digital humaniora kallat READ-IT. Syftet är att studera läspraktiker från 1700-talet och framåt. Varför läste man? Hur läste man? Utgångspunkten är läsakten som individuell upplevelse och en utmaning är då naturligtvis att läsning är en aktivitet som lämnar få direkta spår. Projektet kommer att behöva arbeta med stora mängder data, bland annat i form av brev och dagböcker, men också sådant som målningar och fotografier. Standarder som kommer att användas är Semantic Web (RDF, SPARQL, SKOS), TEI och FRBR. Ett av målen är att projektet ska resultera i ett onlineverktyg där det bland annat ska gå att söka på en viss titel för att se vad som skrivits om denna, samt av vem och när.

Efter lunchen tog konferens tredje del vid: ”Improving access through technology: user experience and IIIF”. Här kan det vara läge att mycket kort förklara en viktig term som redan har hunnit nämnas ett par gånger i det föregående: IIIF (International Image Interoperability Framework). Det är ett ramverk som definierar ett antal API:er, alltså, någorlunda enkelt uttryckt, specifikationer kring hur applikationsprogram ska kommunicera med en viss mjukvara och därigenom kunna fungera som gränssnitt. Syftet med IIIF (utläses på engelska ”Triple-I-F”) är att åstadkomma interoperatibel teknik genom det gemensamma ramverket för visning av digitala objekt. Målsättningen är att skapa kompabilitet mellan lagringsplatser för digitala bilder. Standarden har arbetats fram i ett samarbete mellan ett antal av världens ledande forskningsbibliotek, flera stora nationalbibliotek och även icke-kommersiella plattformar.

Alexander Lyngsnes från NTNU:s universitetsbibliotek (Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet i Tromsø), presenterade de olika digitala projekt som man där arbetat med. På Gunnerus.no finns bibliotekets digitaliserade specialsamlingar, men inom ramen för plattformen Mubil laborerar man dessutom med mer innovativa och experimentella digitala lösningar, som till exempel Augumented books, Art in the library och ARK4. En grundläggande fråga för dessa tvärvetenskapliga projekt är: Hur skapar vi intresse för samlingarna? Det handlar om försök att inte förbli bunden vid den äldre codexformen och att inte bara se de digitala objekten som volymer på en virtuell bokhylla.

Nästa person att inta podiet var Matthew Mcgrattan, Head of Digital Library Solutions vid Digirati. Han har tidigare även varit verksam som Head of Technical Strategy vid Bodleian Library. Digirati är en kommersiell aktör som erbjuder digitala produkter och tjänster. De har bland annat utvecklat bildvisaren Universal Viewer, byggd på IIIF-standarden. Mcgrattan visade till att börja med tre konkreta lösningar som de tagit fram åt olika organisationer: The Indigenous Digital Archive, The Royal Society Journal Collection: Science in the making och Cardiganshire First World War Tribune (Appeals) Records. Samtliga dessa projekt har använt standarderna IIIF och W3C. Tjänsterna skapas inte som engångslösningar, underströk Mcgrattan, utan en viktig tanke att grundläggande lösningar ska gå att återanvända och vidareutveckla i framtida projekt. Alla organisationer har inte ekonomiska möjligheter att bygga nya och lokalt installerade tekniska lösningar. Utifrån detta faktum, och utifrån sina tidigare arbeten, erbjuder nu Digirati också molntjänsten Digital Library Cloud Service. Här kan alla kunder bruka en och samma grundlösning, som sedan kan anpassas för mer specifika behov.

Därefter presenterade Sara Carlstead Brumfield från Brumfield Labs och John Howard från University College Dublin ett transkriberingsprojekt som de har arbetet med tillsammans. Crowdsourcing förekommer numera som ett arbetssätt på flera digitala kulturarvsplattformar, till exempel för taggning och transkribering. Brumfield och Howard ställde den retoriska frågan om det är möjligt att bygga sådana framgångsprojekt med öppna lösningar och på detta svarade de ja, med IIIF. Ett konkret sådant exempel utgör UCD:s projekt för transkribering av brev och den lösning som Brumfield Labs utarbetat för detta. De har skapat en direkt funktionalitet mellan UCD:s digitala samlingar och sin egen plattform FromThePage, vilken erbjuder transkribering genom crowdsourcing. Lösningen bygger på interoperalitet mellan IIIF och FromThePage. På detta vis är alltså paradiset möjligt, sade Howard med en anspelning på föredragets titel, om än med tillägget att det otvivelaktigt är ett ganska nördigt paradis. En allmän poäng som underströks var också att för att nå framgång med crowdsourcing på kulturarvsområdet, så är det avgörande att lyckas kommunicera ut ett klart syfte. Värdet av det kollektiva arbetets resultat måste göras tydlig.

Konferensens fjärde och avslutande del hade rubriken “Sharing and using collections digitally”. Raphaële Mouren skulle här ha inlett med att talat om ReACH-projektet (Reproduction of Art and Cultural Heritage), men hon kunde tyvärr inte närvara. Delar av hennes presentation visades. Sista talare för dagen var därefter Rachel Di Cresce från University of Toronto Libraries och hon redogjorde bland annat för de tekniska lösningar som de utvecklat inom den samlande ramen Digital Tools for Manuscript Studies. Det handlar till exempel om olika plugins för Omeka samt utvecklingsarbete för det intressanta verktyget VisColl, vilket erbjuder möjligheter för att visualisera hur ett bundet manuskript är uppbyggt. Integration med IIIF är en grundläggande beståndsdel i samtliga dessa projekt.

Konferensen avslutades med en öppen frågestund. En av de saker som där framhävdes var att även om tekniska kunskaper såklart är centrala på det digitala kulturarvsfältet, så fortsätter kuratoriska färdigheter att vara en lika grundläggande beståndsdel, d.v.s. kunskap och kännedom om samlingarna är nödvändiga även för det digitala tillgängliggörandet. Det är viktigt, sades det vidare, att få användare att aktivt interagera med digitaliserade kulturarvet, inte bara passivt konsumera det. En annan sak som kom upp, och som varit tydlig under hela dagen, var betydelsen av att försöka bygga så framtidssäkra lösningar som möjligt. Hur ska då detta genomföras, att göra så att saker kommer att fungera även på längre sikt? Grundläggande är att skilja mjukvara och data åt. Det kan också underlättas genom att inte bygga plattformar från grunden, utan i stället så långt som möjliga bygga vidare på gemensamma lösningar, varav IIIF är en sådan. Länkade data var också en sak som här omnämndes som något som öppnar upp för nya möjligheter. Ytterligare en fråga som diskuterades var hur mindre organisationer med begränsade resurser ska kunna deltaga på det digitala området. En sådan möjlighet som föreslogs är att samarbeta med större organisationer som redan har utvecklat lösningar. Sådana samarbetslösningar har också blivit enklare genom en etablerad standard som IIIF. En annan väg är att använda någon av de färdiga molntjänster som finns på marknaden.

Sammanfattningsvis visade denna sammankomst i Oslo tydligt på bredden hos de många digitala verktygen samt de stora möjligheter som härigenom finns för tillgängliggörandet av kulturarvssamlingar. Framträdande var också den positiva utveckling som nu sker genom olika former av samarbeten, större infrastrukturer och kollektiva överenskommelser.

 

Spår av en bokslukare

Bakom varje bokpärm kan oväntade märkvärdigheter dölja sig. Inte sällan öppnar man en bok och finner helt andra saker än man hade räknat med. Med den här volymen förhåller det sig just precis så – även om det kanske inte handlar om det slags överraskningar som man skulle önska sig. Boken i fråga är den första tyska utgåvan av Hans Vredeman de Vries ”Perspectiva” tryckt i Amsterdam 1628. Det är ett verk med exempel på användandet av perspektiv, rikligt illustrerat med dubbelsidiga kopparstick, tänkta att kunna brukas praktiskt av olika konstnärliga yrkesgrupper. Nederländaren Vredeman de Vries var mycket inflytelserik då det kom till att sprida högrenässansens idéer till norra Europa.

Det finns ett tryckt titelblad med en fyllig titel, ”Das ander Theil der hochberümbten Kunst der Perspectiven” och så vidare, men detta föregås därtill av ett graverat titelblad (se bilden ovan). Här anges en alternativ titel: ”Perspectiva das ist: die weitberühmte Kunst einer scheinenden in oder durchsehnden Augen gesichts Punct. Inhaltende die Theorie vnd Practicke mit einer grundlichen Vnterweisung, durch Samuel Marlois.”.

En intressant detalj är att denna andra titeluppgift återfinns på en separat tryckt papperslapp vilken har klistrats in på sidan som kancellans. Förklaringen till detta är att bladet ursprungligen graverades och trycktes för en helt annan bok (Marolois ”Fortification, ou Architechture Militaire … revue, augumentee et corrigee par Albert Girard”, 1627). Antagligen framställdes då för många exemplar av titelbladet i förhållande till bokens slutliga upplaga, men genom att klistra över titelfältet med en ny titel så kunde alltså överexemplaren ändå komma till användning i ett annat sammanhang. Detta är också förklaringen till varför tryckåret i vår bok anges olika på titelsida (1628) respektive graverat titelblad (1627).

Utöver detta så lägger vi nu kanske också märke till de hål som finns i papperet en bit upp till höger och börjar ana oråd. Vad är det för något? När vi bläddrar vidare så upptäcker vi snabbt att boken är genomkorsad av en lång krökt tunnel. Volymen bär på de tydliga spåren efter angrepp från en skadeinsekt. Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat boken, så den som vill kan själv studera de mönster som bildats där insekten obekymrat färdats på tvärs genom Vredeman de Vries stramt geometriska rum.

Vad kan det ha varit för litet kryp som här varit i farten? Kanske en vanlig strimmig trägnagare? Mina högst begränsade entomologiska kunskaper tillåter tyvärr inte mer än gissningar. Ett mysterium är i alla fall att det inte verkar finnas några uppenbara in- eller utgångar i bokbandet. Kan det ha varit så (som det beskrivs i en intressant artikel i tidskriften Science) att insekten, som ägg eller larv, fanns i det trä som användes vid tillverkningen av bokens pärmar? Den skulle alltså i så fall ha kommit in i boken redan vid inbindningen. Och blev den sedan kvar i maskgången den skapat till dess att någon öppnade volymen och upptäckte vad den ställt till med? Levde den hela sitt korta liv innesluten i denna bok?

Den här sortens beteende, att borra sig ner i böcker, är förvisso någonting som vi uppmuntrar här på biblioteket i den bildliga meningen, men inte, som här, i den rent bokstavliga. (På en kommande konferens här i Umeå kommer deltagarna att få veta mer om hur sådant går att förebygga.) Ändå är det svårt att inte tycka att de mönster som skapats av den lille enträgne bokslukaren äger en viss form av skönhet.

Från den Widestedska officinen

I Umeå universitetsbiblioteks samlingar finns många praktverk och klenoder, men det behövs inte alltid något sådant som en påkostad inkunabel för att ett bibliotekariehjärta ska börja slå lite extra hårt. Ibland kan det räcka mer än väl med betydligt mycket anspråkslösare saker. Så är det till exempel med den här bibliotekarien inför det lilla häftet på bilden ovan. Det består av bara två vik som har limmats samman i falsen och det totala sidantalet är således blott åtta sidor. Måtten är 15,5 x 9 cm. Det kan verkligen inte sägas vara annat än en mycket rudimentär tryckprodukt.

Enkelheten och de ålderdomliga typsnitten gör att man vid en första anblick kan förledas tro att häftet skulle vara äldre, men tryckåret är faktiskt så pass sent som 1850. Det var uppenbarligen inte det modernaste av den tidens tryckerier som framställde denna produkt. Kan du uttyda impressum, dvs. uppgifterna om var den har tryckts?

Det är inte helt lätt, versalerna är särskilt svårtydda i en redan från början besvärlig frakturstil, men efter en stund ser vi att där faktiskt står ”Skellefteå”.  Det handlar om ett tidigt tryck från denna norrländska kuststad. Under ortsangivelsen så läser vi dessutom ”Widestedts Officin”. Officin (från latinets officina, verkstad) är en äldre beteckning för boktryckeri. Men den Widestedt som tryckt detta häfte, vem var då det? Innan vi svarar på detta så kan det vara lämpligt med en kort historisk bakgrund.

1761 hade Norrlands första tryckeri etablerats i Gävle. År 1800 fick också läroverksstaden Härnösand en tryckpress (vilket har berörts i ett tidigare inlägg på denna blogg), men dessa både städer förblev sedan under de kommande fyra decennierna de enda norrländska tryckorterna. 1840-talet kom dock att bli en brytningstid. Mellan 1840 och 1847 fick sju norrlandsstäder egna officiner: Umeå 1840, Sundsvall 1840, Hudiksvall 1845, Östersund 1845, Söderhamn 1845, Piteå 1846 och Skellefteå 1847.

Denna utbredning av boktryckarkonsten i de nordliga provinserna under 1840-talet skedde i nära samband med lokalpressens framträdande. Mycket kort tid efter att det första tryckeriet etablerats, som längst dröjde det två år, så hade samtliga dessa städer även fått sitt första lokala tidningsorgan.

Skellefteås förste boktryckare var f.d. skomakaren Per Anton Boman (1810-1879). Han hade 1846 etablerat sig som boktryckare i Arboga och under en period försökt sig på att utge Arboga Weckoblad. Verksamheten där blev emellertid kortlivad, satsningen bar sig inte ekonomiskt, och Boman återvände hem till Västerbotten, varpå tryckeriet kom att följa med honom norrut. På detta sätt fick Skellefteå år 1847, blott två år efter att stadsprivilegierna erhållits, sitt första boktryckeri och året därpå också sin första tidning, då utgivningen av ”Fjell-Örnen” startade.

Även detta tidningsprojekt blev emellertid mycket kortlivat. En liten tid överläts tryckeriet till konstförvanten (boktryckeriarbetaren) J. E. Jernberg och ett omtag med tidningen gjordes, då som ”Nya Fjell-Örnen”, men till slut gick det inte längre. Boman fann sig tvungen att sälja tryckeriet och överge banan som boktryckare.

Det är här som dåvarande lantmäteriauskultanten Walfrid Olov Widestedt (1827-1896), han som tryckt vårt lilla häfte, kommer in i bilden. 1849 köper han boktryckeriet av Boman och flyttar det ut till sitt hemman på Alhem (Norrböle) strax utanför staden. Härifrån görs nu ytterligare ett försök att utge en lokal tidning, denna gång med namnet ”Skellefteå Tidning”. Allt detta kom dock bara att bli ett kort mellanspel i Widestedts liv. I november 1850 säljs verksamheten vidare till bokbindaren Carl Fredrik Carlberg.

Lantmätare W. O. Widestedt
(Bild: Landshövding Gustaf Lorentz Munthes arkiv)

Redan innan tryckeriet kom in i bilden hade Widestedt utbildat sig till lantmätare och det var på den banan som han nu fortsatte. Det måste ha tett sig som en avsevärt tryggare försörjning än boktryckaryrket i en liten nygrundad norrländsk kuststad. Widestedt kom år 1857 att utnämnas till kommissionslantmätare, samma titel som hans far hade burit. På 1880-talet, efter att han beviljats pensionering i förtid av hälsoskäl, så flyttade familjen till Visby och senare kom flyttlasset att gå vidare till Stockholm. Nära femtio år efter att han drivit ett tryckeri i sin norrländska födelsestad, den 6:e januari 1896, så avled den gamle lantmätaren.

Vi har fortfarande inte berört vad det enkla tryck som vi här tittar på egentligen handlar om. Titeln är alltså den sakligt upplysande ”Ny twål-bok, innehållande ett enkelt men wäl bepröfwadt sätt, att utan stor kostnad och tidspillan tilwerka en i alla afseenden god och ändamålsenligt tvål”. Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat publikationen, så den som själv vill pröva tvålreceptet kan enkelt göra det.

Tyvärr är detta det enda tryck från Widestedts officin som vi har här i Umeå. Den anspråkslösa skriften är i dag att betrakta som en raritet. ”Från den Widestedska officinen utgick en del smärre tryckalster”, skriver Gustaf Renhorn i andra delen av ”Gamla stadsbor” och tillägger, ”nu för tiden ytterst sällsynta”.

I Hjalmar Linnströms ”Svenskt boklexikon” hittar jag elva stycken sådana ”smärre tryckalster” som ska ha getts ut av den Widestedska officinen. Utöver vårt häfte om tvåltillverkning så är dessa: ”Hemligheten i Guds lustgård” (1849), ”Doctor Martini Lutheri Predikan och Förklaring öfwer Herrans Heliga Nattward” (1849), ”Sånger från China” (1849), ”Lucie Dalville” (1849), ”Att färga tyger svarta och fula” (1850), ”En ny krigsvisa, då jag från hemmet drog” (1850), ”Vägvisare mellan Haparanda och Stockholm samt Öfver-Torneå” (1850), ”Alonzo den tappre och Imogéne den sköna” (1850), ”En ny wäfbok” (1850), ”Nya ordspråksboken” (1850). Widestedt verkar ha testat marknaden med ett ämnesmässigt brett spektrum av skrifter.

Genom att på Kungliga biblioteket eftersöka trycklistorna från det Widestedtska boktryckeriet skulle det eventuellt gå att få ytterligare information om vad det var som trycktes ute på Alhem. Av de elva titlar som Linnström redovisar är det bara fyra stycken som för närvarande går att hitta i den nationella samkatalogen Libris. Vad gäller de övriga så kan vi bara hoppas att de ändå finns bevarade i något biblioteks okatalogiserade äldre samlingar. Av den biblioteksansvarige på Skellefteå museum så har jag i alla fall fått veta att de två första av de ovan uppräknande titlarna, som båda saknas i Libris, finns i deras samlingar.

Till sist, en liten detalj som jag inte kan lämna okommenterad är den förtjusande manicula (lat., liten hand) som finns på tvålhäftets titelblad. Den bidrar till det något ålderdomliga utseendet. Symbolen ☞ började dyka upp i böcker under medeltiden och blev särskilt populär med renässanshumanisterna. Sådana ritade små charmiga händer är därför vanligare än man skulle kunna tro i äldre böcker. De kan dyka upp lite titt som tätt i marginalen för att peka ut ett textställe som en tidigare läsare av någon anledning funnit särskilt intressant.

Från början var alltså maniculum någonting som ritades dit för hand och den var ofta ett tecken på läsarens närvaro, men den pekande handen kom också att införlivas i tryckteknikens grafiska repertoar. Den var då, så som den använts i detta tryck från Skellefteå, en möjlighet för en boks avsändare, inte läsaren, att fästa uppmärksamheten på något. Senare kom den stiliserade handen att framför allt kopplas till reklamens språk och det är nog därifrån, eller kanske ännu hellre som digital markör på en dataskärm, som de allra flesta känner igen den i dag.

En bok för den som vill lära sig teckna

I Ekströmsamlingen ingår två olika utgåvor, båda från första hälften av 1600-talet, av den italienske barockkonstnären Guercinos modellbok. Den här sortens handledningar, som inte var ovanliga vid denna tid, var tänkta att användas som hjälpmedel för den som skulle lära sig att teckna. Utifrån sådana teckningsförlagor kunde novisen steg för steg lära sig hur den mänskliga kroppens olika delar skulle avbildas. I Guercinos bok kan vi se denna progression i hur den börjar med detaljstudier av enskilda kroppsdelar – öga, öra, näsa, mun, hand, fot – innan den går vidare till större helheter.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat båda sina exemplar och därmed kan alla med en internetuppkoppling lätt jämföra dem mot varandra. Om vi slår upp den första sidan i respektive volym så möts vi av ett graverat titelblad med en allegorisk bild. Den föreställer Målarkonsten avbildad som en kvinna med en palett i ena handen och en pensel i den andra. Två puttis, små barn eller änglafigurer, håller upp målarduken på vilken vi ser en målad vapensköld. I bakgrunden skymtar ett segelfartyg ute till havs.

Motivet är alltså detsamma på respektive titelblad, men studerar man bilderna lite noggrannare så märker man att de ändå skiljer sig åt i vissa små detaljer. Det ena trycket är en omgraverad kopia. Det är alltså inte samma plåt som använts för att trycka de båda bilderna.

Texten i de avgränsade fälten på titelbladen skiljer sig som synes också åt mellan de båda exemplaren. I det ena kan vi läsa följande: ”Sereniss. Mantvae Dvci Ferdinando Gonzaghae DD. Jo. Franciscus Barberius Centen. Inuentor.”. Boken, som troligen är tryckt i Rom, är tillägnad Ferdinando Gonzaga, hertig av Mantua. Här anges vidare att det som sagt är konstnären Guercino (1591-1666), eller Giovanni Francesco Barbieri som han egentligen hette, som har tecknat originalen (inventor). I ett mindre fält längst nere till höger står dessutom: ”Oliuerius Gattus Sculpsit. 1619.” Den som 1619 överförde dessa teckningar till kopparstickets medium (sculpsit) var med andra ord Oliveiro Gatti (ca 1579-ca 1648).

Vänder vi oss sedan till det andra exemplaret så kan vi läsa följande titeluppgift på franska: ”Livre de portraitvre de Io. Franciscus Barberius, excellent paintre italien; 1642”. Här finns inte, som i den äldre utgåvan, någon information om vem som graverat kopparsticken. En intressant detalj är dessutom att någon omsorgsfullt har skrapat bort uppgiften om vem som har tryckt boken, ”de l’impression de”. Utifrån andra förekomster av samma titelblad så kan vi emellertid antaga att den borttagna texten bör ha varit ”Mariette rüe St. Jacques à l’Esperance”, men varför detta här raderats är oklart. Denna information hade kanske av någon anledning blivit inaktuell.

Om vi bläddrar vidare i böckerna så följer en uppsättning planschblad med tryckta teckningar. Bortsett från textavsnitten på titelbladen så är detta böcker som helt saknar text (utom av ett speciellt slag som vi ska återkomma till). Här finns ingen typsatt text överhuvudtaget.  Planschbladens illustrationer, förlagor för den som ska lära sig teckna, är det centrala. Den första av böckerna, den med år 1619 på titelbladet, innehåller sammanlagt 22 numrerade planschblad. Det som är omedelbart iögonfallande om man jämför dessa illustrationer med motsvarande bilder i den andra utgåvan (undantaget titelbladen) är att de där har blivit spegelvända.

En sådan omvändning hänger samman med den teknik som framställt bilderna; varje tryckprocess innebar att designen på tryckmatrisen (i detta fall: tryckplåten) spegelvändes. I detta fall verkar det rimligt att anta att trycken från en tidigare utgåva har använts som förlaga till de omgraverade kopiorna i den senare franska utgåvan. Bilderna har då för enkelhetens skull förts över till tryckplåten utan vändning och man har inte brytt sig om att de därigenom sedan spegelvänts vid trycket. Det ansågs helt enkelt inte ha någon betydelse.

Den senare utgåvan innehåller också nästan dubbelt så många planschblad som den tidigare: 40 stycken inklusive titelbladet. Den handlar således om en utökad utgåva där en andra del med planscher tillkommit efter den ursprungliga första. I Umeå UB:s exemplar av denna utgåva verkar det emellertid ändå saknas ett eller par planschblad som fanns med vid den ursprungliga inbindningen. Det finns rester som visar på att plansch 23 har rivits ut och det finns också tecken som tyder på att ett par blad på slutet har avlägsnats.

Gallica, Frankrikes nationalbiblioteks sida för digitala samlingar, finns ett annat exemplar av ”Livre de portraiture” att jämföra mot. Här är det sammanlagda antalet planscher 43, inklusive ett andra graverat titelblad för den senare delen. Noterbart är här inte bara att planscherna delvis är bundna i en annan ordning, utan också att de delvis har annan numrering. Det finns också ett flertal andra små, men intressanta skillnader (se till exempel titeln). Detta är ytterligare ett exempel på att det nästan alltid är givande att i mer detalj jämföra olika äldre tryck som vid en snabb anblick kan uppfattas som ”samma” bok. Det visar också på värdet av att det finns flera digitaliserade exemplar tillgängliga.

Slutligen, jag har sagt att detta är en bok som inte innehåller någon text, men det är som du kanske redan noterat inte riktigt sant. I den tidigare italienska utgåvan har en föregående ägare – kanske den Andreas Dominicus vars namnteckning finns på titelbladet? – på ett flertal ställen tillfört egen handskriven text. Sånt är naturligtvis alltid spännande. Det handlar i detta fall om korta versstrofer som tycks associera till motstående bild. I och med dessa verkar den ursprungliga funktionen hos denna bok, vilken alltså var att erbjuda förlagor för att lära sig teckna, ha förskjutits ut mot en annan, mer privat funktion. Genom den handskrivna texten laddas Guercinos teckningar med en ny sorts subjektiv mening.

Jag har kunnat spåra källan för åtminstone fyra av dessa strofer (plansch 11, 14, 15 och 22). De kommer alla från ett antal olika operalibretton skrivna av den italienske skalden Pietro Metastasio (1698-1782). Vi kan därigenom dra slutsatsen att den handskrivna texten rimligen måste ha tillkommit åtminstone omkring hundra år efter att boken trycktes. Kanske någon läsare av denna blogg kan lyckas identifiera källorna för ytterligare några av stroferna?

Säg det med en rebus

Pour un fidèle amoureux, / Tu n’es point charitable

I dag är det Alla hjärtans dag och kanske går några av er och funderar på att skicka en hälsning till en viss speciell person. I våra dagar är det väl inte osannolikt att ett sådant meddelande skulle innehålla åtminstone ett par tre emojis, men den som känner sig lite mer kreativ – och dessutom vill skapa lite lagom huvudbry hos mottagaren – kan möjligen vilja testa en annan form av piktogram, nämligen den klassiska rebusen. I så fall kan inspiration hämtas i en av de böcker som Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat, nämligen ”Secretair der Liebe oder galante Hieroglyphen”.

Den här boken, tryckt i Leipzig 1808, handlar om just olika sätt att säga jag älskar dig i form av en rebus. Eller i det här fallet skulle den faktiskt säga je t’aime eftersom det rör sig om rebusar på franska. Boken har parallelltiteln ”Secretaire d’amour ou Hieroglyphes galants” och den är genomgående tryckt med tysk-fransk parallelltext.

Det första som slår en då man öppnar volymen är de tolv utsökt vackra handkolorerade planscherna där sammanlagt 86 olika rebusar finns avbildade. Tillsammans formar de korta rebusarna, ”destinés pour être présentés aux Dames par les cavalier”, ett antal avgränsade små kärleksdikter (även om förordet understryker att det inte finns några litterära anspråk). Boken innehåller utöver bildgåtorna också ett facit samt förklaringar.

Om vi får tro förordet så var den här typen av rebusar très à la mode i Frankrike vid denna tid. De återfanns på porslin, de broderades och målades på tyger och olika sorters föremål. Även övriga illustrationer, utöver rebusarna, som återfinns på bokens planschblad (girlanger, blommor och liknande) är tänkta att kunna fungera som förlagor till sådana dekorationer.

Förutom det estetiska värdet, argumenterar förordet vidare, så har denna typ av bildgåtor också en tydlig praktisk nytta, nämligen genom att de för unga personer erbjuder ett underhållande sätt att lära sig främmande språk, i detta fall franska.

Jag har tyvärr inte lyckats hitta särskilt mycket information om upphovspersonen, Emilie Berrin, men hon ska i alla fall ursprungligen ha varit från Frankrike och bosatte sig i Leipzig under 1790-talet. Där var hon engagerad i någon form av affärsverksamhet kring mode, men också verksam som produktiv skribent och författare.

Berrin uppges ha varit en av initiativtagarna till modetidskriften ”Leipziger Modemagazin” och hon utgav dessutom en rad skrifter i anknytande ämnen, med titlar som till exempel: ”Neue Strickmuster”, ”Neues Modellbuch eleganter Wäschezeichen”, ”Hieroglyphen oder Devisen der Freundschaft zum Stricken”, ”Leipziger Muster, Gardiner und Vorhänge aufzumachen”, ”Lieblingsbeschäftigung für Damen, oder Sammlung neuer Desseins zu brodiren” och ”Gründliche Anweisung für Frauen, auf alle mögliche Art Haargeflechte nach der jetzigen Mode zu fertigen”.

Numera finns ”Secretair der Liebe oder galante Hieroglyphen” bevarad i få exemplar. En av orsakerna till detta kan vara att de olika rebusarna ibland helt sonika klipptes ut ur boken som därmed förstördes. Förslag till att göra just så finns i bokens inledande text. Utklippta till små papperslappar kunde sedan rebusarna gömmas i till exempel olika sorters karameller eller också användas vid gemensamma lekar där lapparna lottades ut och varje deltagare fick försöka lösa varsin gåta, vilket såklart var särskilt roligt då innehållet kunde ge upphov till rodnande kinder. I form av lösa lappar kunde rebusarna dessutom kombineras på nya sätt.

Umeå universitetsbiblioteks exemplar av denna bok, som ingår i Ekströmsamlingen, har dock tack och lov ingen varit framme med saxen i. Några sidor i inledningen har emellertid råkat kastas om av bokbindaren vid inbindningen, men det gör mindre.

Près de toi dans un divin délire, / Je goûte mille plaisirs.