Ut i det gröna

Nu tar vi några veckors semester här på Tryckt & otryckt, lämnar våra samlingar och går ut i det gröna. Vi önskar alla läsare en riktigt skön sommar med ett antal bilder ur vad som brukar räknas som det kanske främsta av alla svenska botaniska planschverk, Palmstruchs Svensk botanik.

Vitsippa.

Sten Lindroths ofta citerade omdöme om detta arbete lyder: ”sannolikt de bästa växtbilder som presterats i vårt land innan en senare tids mekaniska reproduktionsmetoder för alltid sänkte de botaniska illustrationsverkens nivå”.

Kabbleka.

Bokverket Svensk botanik utkom under åren 1802-1843. Det distribuerades i lösa häften som tillsammans kom att bilda elva band, varav det sista är särskilt ovanligt på grund av att hela restupplagan förstördes i en brand 1840. Utgivningen initierades av ryttmästaren Johan Wilhelm Palmstruch (1770-1811) och Kungl. vetenskapsakademien åtog sig att överse verket och borga för dess kvalitet. De tidiga volymernas planscher tecknades av Palmstruch och graverades av Carl Wilhelm Venus (1770-1851). De tryckta bilderna kolorerades sedan för hand av personer, ofta kvinnor, som i dag är anonyma.

Blåklint.

I den textdel som åtföljer varje bild så kan man läsa om växternas praktiska användningsområden. Visste du till exempel att maskrosors rötter ”skurne, torkade och brände” kan nyttjas som kaffe?

Förgätmigej.

När Palmstruch dog 1811, bara 41 år gammal, så hade endast sex volymer, 432 planscher inalles, hunnit utges. Förlagsrätten förvärvades av Gustaf Johan Billberg (1772-1884) som utgav ytterligare tre volymer, men därefter fick Vetenskapsakademien ta över ansvaret och försöka fullborda arbetet.

Mjölkört.

Likt så många andra ambitiösa bokprojekt av det här slaget, ett exempel i våra dagar är Nationalnyckeln, så kom utgivningen Svensk botanik att präglas av finansiella svårigheter. Detta gäller i synnerhet tiden efter Palmstruch, vilken av Lindroth kärnfullt har beskrivits som ”en långdragen lidandeshistoria.” Resultatet av hela detta utdragna arbete blev i alla fall en uppsättning väldigt vackra böcker.

Röllika.

Svensk botanik finns digitaliserad på Projekt Runeberg, undantaget den elfte volymen, så gå gärna i och titta där. Men även om alla de möjligheter till tillgängliggörande som den digitala tekniken erbjuder onekligen är fantastiska, så är det ändå någonting helt annat att ta del av det tryckta originalet.

Kattfot.

Tjänsten för beställningar ur våra specialsamlingar (liksom för våra arkiv) har sommarstängt, men öppnar igen den 12 augusti och då går det bra att beställa fram till exempel Svensk botanik och studera verket (även den elfte volymen) i vår bevakade läsesal.

Hundkäx.

Det är trots allt en väsentlig skillnad mellan att ta del av den digitala reproduktionen av böcker på en skärm och att studera de handkolorerade originalplanscherna, att se lystern i färgerna, att känna papperets kvalitet, att uppleva bokbandet i sina händer. En digitaliserad version av en äldre bok förhåller sig ofrånkomligen till originalet på samma sätt som ett fotografi av en prästkrage förhåller sig till en prästkrage ute i naturen.

Prästkrage.

Till sist, ytterligare några blommor, men denna gång fotograferade av en kollega på väg till jobbet i går morse. Trevlig sommar!

Förgätmigej. (Foto: Katti Ottosson)

Kråkvicker. (Foto: Katti Ottosson)

Rödblära. (Foto: Katti Ottosson)

Röllika. (Foto: Katti Ottosson)

Väddklint (Foto: Katti Ottosson)

 

 

Litteratur:

Dal, Björn. Med kolorerade figurer: handkoloreringen i Sverige under 1700- och 1800-talen (2001).

Lindroth, Sten. Kungl. svenska vetenskapsakademiens historia 1739-1818. 2, Tiden 1783-1818 (1967).

Lindroth, Sten.  Svensk lärdomshistoria. Gustavianska tiden (1981).

Mannen vid skrivpulpeten

Vems inträngande blick är det som möter oss då vi betraktar detta kopparstick från 1600-talet?

Den skäggprydde äldre mannen sitter vid en skrivpulpet och i sin högra hand håller han en penna. Det känns som att vi alldeles nyss vi stigit in i rummet och avbrutit honom i arbetet. Han har lyft pennan från papperet och verkar nu invänta ett svar från oss: vad är vårt ärende? Framför honom ligger ett ark där vi kan läsa: ”Christus ist mein Leben, und Sterben ist mein Gewin”. Det är aposteln Paulus ord. På pulpeten finns ett antal skrivutensilier och ett kranium. Över pulpeten reser sig ett krucifix och på ett bokstöd intill står en står en bok uppslagen.

Året är 1644 och mannen på bilden heter Arnold Möller (1581-1655). Om hans härkomst och var han fick sin utbildning vet vi nästan ingenting, men vid 63 års ålder, den tid då detta porträtt tillkom, så är han sedan länge en välrenommerad skriv- och räknemästare i hemstaden Lübeck. Han har varit gift tre gånger och han har hunnit få sammanlagt elva barn, varav åtta vid denna tid fortfarande är i livet. Kläderna som han bär på porträttet signalerar välstånd, men likväl så har stora utgifter inneburit att de senaste åren förmörkats av ekonomiska bekymmer. Likaså har hans söners uppehälle förorsakat honom oro. Den åldrade Möller har emellertid förtröstan i sin gudstro. I den uppslagna boken på bilden kan vi läsa hans valspråk, hämtat från Psaltaren: Deus adiutor meus. Gud är min borg.

Deus adiutor meus.

Möller var en företagsam och initiativrik person. Utöver att vara lärare i skrivkonsten och aritmetik, så var han även upphovsman till en rad verk på högtyska inom samma ämnen. Han utgav under sin levnad fyra räkneböcker (1623, 1635, 1647 och 1653) och tre skrivböcker (1629, 1647/48? och 1647/48?). Böckerna bör ha varit en god extra inkomstkälla, men i synnerhet tryckningen och utgivning av de två sena skrivböckerna blev utdragen och kostsam. Detta var troligen den största orsaken till de ekonomiska problem som ansatte Möller under hans sista år. I förordet till Schriebkunstspiegel beklagar han sig över de många bekymmer som kopparstickarna och gravyrtryckarna förorsakat honom.

… nachlässiger unbeförderlicher Kupfferstecher halber und auß mangel getreuer fleissiger Kupferdrucker die man nicht allhier wie an etlichen andern örten stets haben …

Det är vid denna tid som vi möter honom på vårt kopparstick. Porträttet återfinns i ett exemplar av Möllers skrivbok Schreibkunstspiegel, troligen färdigtryckt i hans eget hus någon gång under 1640-talets sista år. Den mäter 17 x 22 centimeter i ett avlångt kvartoformat. Detta är i dag en sällsynt bok, men i Ekströmsamlingen på Umeå universitetsbibliotek förekommer så många som tre exemplar av Schreibkunstspiegel, i vad som tycks vara två olika utgåvor.

Umeå UB:s tre exemplar av Schreibkunstspiegel. Ekström Oct 00144: 1, Ekström Oct 00144: 2, Ekström Oct 00145.

Då det gäller äldre tryck är det alltid intressant att jämföra olika exemplar, i princip är inget exemplar det andra likt. Detta blir inte minst tydligt då det gäller skrivböcker. Eftersom detta är en genre som vanligen till större delen består av tryckta planscher, träsnitt eller gravyrer, så är det regel snarare än undantag att olika exemplar på påtagliga sätt skiljer sig åt i uppbyggnaden. Ark med tryckt text måste vanligtvis följa i en viss ordning för att innehållet ska bli begripligt och saknade sidor skapar luckor, men en sådan bestämd ordningsföljd är mindre nödvändig då det gäller bildplanscher. Planscher kan också tas bort eller läggas till utan att det påverkar läsbarheten. En jämförelse av de tre exemplaren av Schreibkunstspiegel i Ekströmsamlingen, som alla har digitaliserats, visar mycket riktigt på ett flertal sådana skillnader. Den som vill kan studera detta närmare i den här pdf:en.

Året då vi möter Möller sittande i sitt arbetsrum är en dramatisk tid i Europa. I Sverige har den unga och redan mycket omtalade drottningen Kristina tagit över regeringsmakten efter förmyndarregeringen. Hennes far, den beryktade krigarkonungen Gustav II Adolf, hade stupat på slagfältet vid Lützen tolv år tidigare. På den europeiska kontinenten härjar fortfarande det stora krig som nu pågått i snart trettio år. Den gamla hansestaden Lübeck har emellertid lyckats förbli neutralt och i Arnold Möllers böcker finns inga direkta hänvisningar till kriget. Samtidigt tycker åtminstone jag att man kan känna att porträttet av Möller präglas av ett stort allvar. Det har också påpekats hur iögonfallande det är att det i Möllers böcker inte förekommer några lyckliga eller glädjefulla yttranden (Kühl 2000, s. 120).

Bilden med Möller vid skrivpulpeten är skuret av kopparstickaren Dirick Diricksen (1613-1653) från Hamburg. Porträttet flankeras av fyra mindre bilder med personifikationer av skrivkonsten (orthographia), fliten (diligentia), räknekonsten (arithmetica) och erfarenheten (experientia).

Orthographia, skrivkonsten.

I den uppslagna volymen i bokstället syns på den vänstra sidan en magisk kvadrat som anger Möllers födelseår. Summan av spalterna, raderna och diagonalerna blir vilken väg man än läser 1581. På den högra sidan finns en annan magisk kvadrat, denna gång i formen av ett kvarnhjul, Arnold Möllers vapenmärke. Möller är lågtyska för mjölnare och kvarnhjulet återkommer på många ställen i boken. Titta gärna efter dem i den digitaliserade versionen. Det kan vara ett sommarpussel för lediga dagar: hur många sådana hjul kan du hitta?

Kvarnhjul.

I kvarnhjulet som syns i den uppslagna boken på porträttet är det magiska talet 63, vilket bildtexten längre ner på sidan förklarar vara författarens ålder vid bildens tillkomst. Schreibkunstspiegel är full av den här sortens klurigheter. På titelsidan finns ett kronogram som anger året 1644, ett kronogram på A2r anger 1648 och på den andra titelsidan ett som anger 1649. Räknemästaren Möller var uppenbart mycket förtjust i siffergåtor av det här slaget. Även på hans epitafium i Katarinakyrkan i Lübeck är levnadsåren skrivna i formen av en magisk kvadrat.

I de olika utgåvorna av Möllers böcker ska det enligt uppgift finnas sammanlagt fem olika porträtt av honom (Kühl 2000, s. 132). I ett av Ekströmsamlingens tre exemplar av Schreibkunstspiegel finns alltså det porträtt av Diricksen som vi tittat på ovan, men i ett av de andra exemplaren hittar vi i stället ett porträtt tecknat av konstnären Frans Hals (1582-1666) från Haarlem och skuret av kopparstickaren Lukas Kilian (1579-1637) från Augsburg. (Den senare har även porträtterat såväl Gustav II Adolf som drottning Kristina; porträttet av drottningen i 1646 års Bibel, den så kallade Kristinabibeln, är till exempel hans verk.) En magisk kvadrat daterar detta porträtt till 1629 och bilden framställdes troligen i samband med utgivningen av Möllers första skrivbok: Kunst- und nütlizch Vorschrifftenbüchleinn … (1629).

Lukas Kilians kopparstick i Ekström Oct 00145.

Der Bibliothek der Franckeschen Stiftungen i Halle har digitaliserat ett exemplar av den andra av Möllers två sena skrivböcker Schreib-Stüblein, och där finner vi en variant av Diricksens porträtt. Denna bok är tryck i ett annat format än Schreibkunstspiegel, stor oktav, så det är naturligt att det här behövdes en annan gravyr.

Det är kanske sant, som det har påpekats, att det i Möllers arbeten inte finns några lyckliga uttalanden, men samtidigt så är Schreibkunstspiegel ett verk som nästan svämmar över av fantasirikedom och skaparglädje. Varje sida är till bredden fylld av ornament, fyndigheter och små detaljer att fördjupa sig i. Här finns också hyllningsdikter tillägnade Möller, skrivna av bland andra Johannes Rist och Georg Philipp Harsdörffer, samt en rad inlevelsefulla brevmallar. Det är en verklig fröjd att bläddra i dessa så vackra och innehållsrika böcker. Överallt finns någonting nytt att upptäcka och det går nästan att känna den förtjusning som Möller måste ha upplevt då han planlade och arbetade med underlagen till sina verk. Jag vill gärna tro att han under dessa stunder var mycket lycklig.

 

 

Litteratur: Kühl, Jürgen. ”Arnold Möller (1581-1655): Leben und Wirken eines lübecker Schreib- und Rechenmeisters der Barockzeit”, i Der Wagen: ein lübeckisches Jahrbuch (2000), s. 110-137.

Ännu mera elände

Våren 2018 anordnade Umeå universitetsbibliotek den uppskattade konferensen ”Kulturarvsprepping – att vara förberedd på det mesta”. Temat var katastrofberedskap och hur kulturarvssamlingar kan skyddas. Förra veckan, torsdag 13 juni, fick detta en uppföljning i form av en kursdag, ”Ännu mera elände”, inriktad på praktiska moment.

Deltagarna fick bland annat tillfälle att genomföra en rad handfasta övningar kring smuts och vatten på riktigt material – böcker, lösa papper, negativ, foton, osv. Utöver personal här på universitetsbiblioteket deltog också personal från ett antal andra institutioner inom ABM-sektorn i Umeå. Inbjuden föreläsare och övningsledare, med lång erfarenhet i ämnet, var Sven-Eric Blom från Riksarkivet i Härnösand.

Vi är nu ännu bättre förberedda på sådant vi hoppas aldrig kommer att hända.

Text: Niklas Åkerlund

Foto: Åsa Bergqvist

Seminarium om europeiska skrivböcker

I slutet av förra veckan, den 18 april, höll professor Marc Smith, från Ecolé nationale des chartes i Paris, ett seminarium här på biblioteket betitlat ”Script, languages and nations: European writing books, 16th-19th c.”. Seminariet var samarrangerat av Historia med utbildningsvetenskaplig inriktning och Avdelningen för arkiv och specialsamlingar (Umeå universitetsbibliotek).

Professor Marc Smith från École nationale des chartes.

Detta seminarium skedde i samband med att professor Smith besökte Umeå för att under ett par intensiva dagar detaljstudera de franska skrivböckerna i Ekströmsamlingen. I första hand undersökte han de materiella aspekterna hos dessa enskilda exemplar, såsom t.ex. papperets vattenstämplar, för att klargöra deras tillkomsthistoria.

Smith arbetar för närvarande på en bibliografisk katalog och historik över franska skrivmanualer i en europeisk kontext, någonting som hittills har saknats. Katalogen är tänkt att publiceras både som en elektronisk databas och som en tryckt volym. I arbetet med denna sammanställning har Smith tidigare besökt bland annat The Newberry Library, Colombia University Library och The Houghton Library, vilka liksom Umeå universitetsbibliotek har betydande samlingar med äldre skrivböcker.

En sammanfattning av innehållet i Smiths mycket intressanta föredrag lyder som följer:

Scripts, languages and nations: European writing books, 16th-19th c.
In the early modern period, the basics of handwriting were taught by schoolmasters, but more expert and especially professional hands required proper instruction by a master in the art of writing. Writing masters mainly produced models with pen and ink for their own pupils, but many, in collaboration with engravers, also published copybooks containing instructions and calligraphic models, both as publicity and as a means of self-instruction. Thousands of editions are preserved, offering abundant material for the study of handwriting, teaching methods, and social and institutional parameters. Central political institutions played a defining role in the development of scripts, and these, together with the languages for which they were used, carried a strong sense of national identity — albeit counterbalanced by international trends and the wide circulation of models.

På plattformen för Umeå UB:s digitala samlingar kan du titta närmare på ett urval skrivmanualer ur Ekströmsamlingen.

Jag tillhör Thomasz Hardegen och Ludwig Schleich skrev mig

I den betydande boksamling som John Ekström (1858-1924), teckningsläraren vid Norra Real, byggde upp så återfinns ett stort antal äldre så kallade skrivböcker. Detta var en särskild genre under 1500-, 1600- och 1700-talet där professionella mästare i skrivkonsten visade upp och spred resultatet av sina färdigheter. Verken var tänkta att kunna användas som förlagor för den som själv ville lära sig skriva vackert och effektivt, samtidigt som de också fungerade som marknadsföring av skrivmästarens tjänster.

Visuellt sett är dessa skrivböcker enastående vackra. I Umeå UB:s digitala samlingar kan du finna ett flertal sådana kalligrafiböcker ur Ekströmsamlingen. Klicka dig gärna in där och bläddra i de digitaliserade versionerna.

Böckerna kännetecknas i regel av ett avlångt format och de innehåller vanligen inga eller bara ett fåtal sidor med tryckt text. I stället domineras de av tryckta planschsidor med illustrationer, efter 1500-talet nästan alltid utfört med djuptryck, som återger de snirklande och svepande penndrag som utförts av mästarens hand.

Dessa verk erbjuder ofta magnifika uppvisningar i konsten att i en enda obruten rörelse, utan att i onödan lyfta pennan från papperet, skapa en överdådig barockornamentik. Det är inte ovanligt att olika figurer och djur, även de skapade genom en enda oavbruten linje, framträder på sidorna. Detta är skrift som bild snarare än som språkmedium.

När man ser dessa reproduktioner av skriften och dess överflödande utsmyckningar, så är det lätt att börja undra om skrivmästarna verkligen kunde skriva på det här sättet. I skrivböckerna handlar det ju om en tryckt återgivning där den handskrivna förlagan i en noggrann process har överförts till en tryckplåt, men såg det ut på samma sätt då mästaren skrev med sin skurna gåspenna?

John Ekströms samlande kring skriv- och teckningskonsten hade, som tur är, ambitionen att vara, med hans egna ord, ”systematiskt för alla tider, så långt omständigheterna medgivit”. Samlingen inkluderar därför inte bara tryckta böcker, utan däri ingår bland annat även ett flertal handskrifter som utgör konkreta exempel på hand- och skönskrift från olika tidsperioder. Ett av dessa exempel är ett bokband där sammanlagt 18 handskrivna blad har bundits samman. Detta är den första sidan:

Texten lyder: ”Thomasᴣ Hardegen dem gehore ich. M Ludwig Schleich schreibe mich, zu guter schreiberey gar befürderlich”. Det talande subjektet är här handskriften själv och den berättar alltså för oss att den tillhör en person vid namn Thomasz Hardegen och att den har skrivits av en Ludwig Schleich. Den senare, Schleich, kan antas ha varit en lärare i skrivkonsten som i så fall kan ha skrivit dessa sidor som övningsförlagor till den förre, Hardegen. Jag har tyvärr inte kunnat hitta någon ytterligare information kring vilka dessa båda personer var. Kanske någon som läser detta kan lyckas bättre?

På nedre delen av sidan finns i alla fall en årsangivelse skriven med romerska siffror. Kan du uttyda året?

För dagens läsare är detta verkligen allt annat än lätt att tolka, men där står i alla fall MDLxxxviij, dvs. 1588. På de efterföljande bladen följer sedan en rad kalligrafiska exempel. Det som omedelbart slår en är den färgrikedom som här visas upp.

I de tryckta skrivböckerna så handlar det om en monokrom återgivelse av ett handskrivet original. Svart bläck som tryckts på papper. I handskriften så möter vi däremot även färger som grönt, rött och gult. På somliga ställen har bläcket bleknat något med tiden, men det är fortfarande en anslående färgprakt i jämförelse med de tryckta böckerna.

Hur hamnade denna handskrift i John Ekströms ägo? Exakt hur det gick till vet vi inte, men i en bokkatalog, Codices manu scripti saeculorum IX. ad XIX. Incunabula xylographica et typographica annorum MCCCCL ad M D, utgiven 1921 av det tyska antikvariatet Joseph Baer & Co, så hittar vi i alla fall ett tydligt spår. Som post 87 återfinner vi här: ”Schleich, L., Thomasᴣ Hardegen / dem gehore ich. M Lud/wig Schleich schreibe mich …”.

Ur Codices manu scripti saeculorum IX ad XIX, 1921. Källa: Google Books.

Objektet beskrivs som en sehr schöne Original-Schreibvorlagen och anges vara av betydelse för historieskrivningen om den tyska 1500-talskalligrafin. Vi vet inte om Ekström köpte handskriften direkt från det tyska antikvariatet eller om det fanns mellanhänder, men vi kan vara säkra på att detta var en katalogbeskrivning som skulle ha väckt hans intresse. (Även ytterligare en handskrift från samma katalog återfinns i Ekströms boksamling.)

Firma Joseph Baer & Co, på Hochstrasse 6 i Frankfurt am Main, var en affärsverksamhet med anor. Katalogen där vi återfinner den handskrift som vi här har tittat på bär det respektingivande löpnumret 675. Antikvariatet hade grundats av Joseph Baer (1767-1851) så tidigt som på 1780-talet. Firman drevs sedan vidare av hans söner, Bernhard Joseph (1799-1864), Hermann Joseph (1801-1881) och Leopold Joseph (1805-1861). Antikvariatet växte till ett av de mest betydande i hela Europa.

Simon Leopold Baer (1845-1919), Leopold Josephs son, blev den tredje generation i familjen Baer som drev antikvariatet och vid tiden då Ekströms handskrift erbjöds till försäljning så hade i sin tur dennes son, Leopold Alfred Baer (1880-1948), gått in i verksamheten. 1930-talets händelseutveckling innebar emellertid slutet för det traditionsrika antikvariatet i Frankfurt. Familjen Baer var en judisk släkt och efter nazisternas maktövertagande måste Leopold Alfred lämna Tyskland och gå i exil.

Den kalligrafiska 1500-talshandskriften, skriven av Ludwig Schleich för Thomasz Hardegen, utgör alltså en nod som pekar vidare till såväl berättelsen om en boksamlande teckningslärare i Stockholm på 1920-talet som till den om en tysk bokhandlare som på 1930-talet tvingas fly undan nazisterna.

På liknande sätt är det ofta med specialsamlingarnas artefakter och det är bland annat detta som gör dem så spännande att hantera och studera. Varje enskilt exemplar bär på sin egen unika historia, som nästan alltid leder vidare till en annan historia, som leder till ytterligare en historia, och så vidare.

* * *

Handskriften har digitaliserats av Umeå universitetsbibliotek och kan läsas här: Thomasz Hardegen dem gehore ich. M. Ludwig Schleich schriebe mich, zu guter schreiberey gar befürderlich MDLxxxviij

Är det en mikroficheläsare eller är det en mikrofiskläsare?

Ibland får vi förfrågningar som ur vårt perspektiv är lite mer överraskande än andra. Häromdagen var ett sådant tillfälle.

Då blev vi kontaktade av Sven Norman, doktorand vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, som undrade om vi hade en mikroficheläsare som de kunde få låna av oss. Lampan på deras egen läsare hade gått sönder och de behövde snabbt få tag på en ny apparat. Vad de skulle använda den till? De skulle ha den för att studera fisk.

Mikrofiche är ett lagringsformat där dokument har fotograferats av och reproducerats i mycket liten skala på tunn genomskinlig plast. På ett enda mikrofichekort kan ett mycket stort antal dokumentsidor rymmas och för att kunna läsa dessa kort behövs sedan en särskild läsapparat, mikroficheläsaren, som förstorar upp bilderna.

Denna teknik var tills för inte så länge sedan en vanlig syn på bibliotek och arkiv, men har de senaste decennierna alltmer konkurrerats ut av den digitala bildreproduktionen. Här på universitetsbiblioteket har vi numera bara ett fåtal läsare som ännu är i bruk.

Men tydligen så har dessa läsare också andra väletablerade användningsområden, varav ett är att studera tillväxten på fiskfjäll. Detta är den gängse metoden för denna typ av studier, förklarade Sven för oss. De små fiskfjällen läggs på en glasskiva som körs genom en press och detta lämnar då ett avtryck på glaset. För att kunna se detta avtryck, som påminner om ett väldigt litet fingeravtryck, läggs skivan i mikroficheläsaren.

Så länge som en fisk växer i storlek så växer också dess fjäll. Denna tillväxt kan studeras genom så kallade stria, en form av tillväxtringar eller årsringar på fjällen. Under vinterhalvåret blir avståndet mindre mellan linjerna och ett tränat öga kan snabbt se och mäta varje enskilt års tillväxt. Resultatet från fiskfjällens tillväxtringar jämförs sedan med liknande tillväxtlager hos fiskens öronstenar (som fortsätter att växa under hela levnaden) och på så sätt går det att koppla fjällens tillväxt till specifika år.

Syftet med denna forskning är bland annat att studera klimatförändringens effekter på produktionen av öring i fjällsjöar. Sven och hans forskarkollegor kommer att studera många hundra enskilda fiskar från ett 30-tal sjöar längs hela den svenska fjällkedjan, från Jämtlandsfjällen i söder till Abiskofjällen i norr. Denna undersökning av fjällöringarnas tillväxt ingår i ett övergripande forskningsprojekt om fjällsjöarnas fiskebestånd, ”Adaptiv förvaltning av fiskpopulationer i fjällen”.

Mikroficheläsare används i fler sammanhang än man kan tro och vi är glada att en av våra utrangerade apparater kunde få komma till nytta igen.

 

Text: Niklas Åkerlund

Bild: Helena Haage

En dag om specialsamlingar i Lund

Mot slutet av förra året, den 27:e november, anordnades på universitetsbiblioteket i Lund ett heldagsseminarium om specialsamlingar. Bättre sent än aldrig kommer här en sammanfattning skriven utifrån minnesanteckningar som gjordes under dagen.

Arrangemanget i Lund utgjorde en fortsättning på en serie seminarier kring specialsamlingar som fortgått sedan 2014. Dessa seminarier har blivit ett utmärkt forum för att träffa kollegor som arbetar med liknande samlingar runt om i landet och få möjlighet att diskutera gemensamma frågor och utmaningar.

Bidrag från de tre första seminarierna, som gick under samlingsnamnet Bevara för framtiden, har samlats i en skrift som finns att läsa i elektronisk form: ”Bevara för framtiden”. I samma skriftserie finns även bidragen från de två senaste seminarierna utgivna (tyvärr inte elektroniskt): ”Kulturarvsperspektiv”.  Här på bloggen Tryckt & otryckt finns också ett inlägg om det närmast föregående seminariet i Uppsala.

Den vackra biblioteksbyggnaden i Lund.

Namnet på seminariet i Lund var det skånskt klingande och, åtminstone för oss som arbetar med specialsamlingar, lite lagom provocerande ”Mög på hög? Ett heldagsseminarium om forskningen och specialsamlingarna”. Frågan om möget skulle lätt kunna avfärdas som retorisk (med det givna svaret: nej, specialsamlingarna runt om i landet utgör ett viktigt kulturarv), men den bör nog också läsas som en uppfordran gällande det tillgängliggörande arbete som kontinuerligt krävs för att samlingarna ska fortsätta att vara viktiga för den moderna forskningen.

Eva Nylander, tf. Universitetsbibliotekarie vid Lunds universitetsbibliotek, hälsade välkommen och tog avstamp i Rick Andersons artikel ”Can’t by us love: the declining importance of library books and the rising importance of special collections” och dennes distinktion mellan commodity och non-commodity documents. Utan att här gå vidare in på Andersons argumentation (ni kan själva läsa artikeln) så landar den i slutsatsen att forskningsbibliotekens arkiv och specialsamlingar, bestående av rara och unika artefakter, borde ges ökad prioritet i dagens digitaliserade nätverksmiljö, då denna typ av samlingar inte kan ersättas av kommersiella tjänster. Mögets tid är här, sammanfattade Nylander.

För dagens första bidrag, med rubriken Hög på mög! Om arkiventusiasm, tillgängliggörande och digital infrastruktur för utbildning och forskning, stod sedan Anna Nilsson-Hammar, historiker vid Lunds universitet. Hon talade utifrån sin praktiska erfarenhet av vad som var ett sammanhållande tema för detta seminarium, nämligen forskarens roll och behov i relation till specialsamlingarna.

Inledningsvis redogjorde Nilsson-Hammar för ett halvårsprojekt, genomfört för ett antal år sedan, där en utgångspunkt hade varit det faktum att studenter hellre tenderade att välja att arbeta med modernt material framför tidigmodernt material. Det finns trösklar då det gäller det äldre materialet, innehållet representerar till exempel idévärldar och världsbilder som i dag är svårbegripliga och för dem som är ovana utgör dessutom äldre handskrift och tryckt frakturstil ett hinder.

Projektet som Nilsson-Hammar arbetade med syftade därför till att stimulera och möjliggöra ett ökat användande av det tidigmoderna materialet i samlingarna på universitetsbiblioteket i Lund. Detta resulterade i webbplattformen ”Guide till UB:s specialsamlingar”, vilken var tänkt som en lättillgänglig ingång till materialet och att kunna inspirera till föreläsningar, övningar och uppsatser. Sidan är inte längre tillgänglig, men den var indelad i olika teman ungefär som det ser Lund UB:s nuvarande hemsida.

Synliggörandet av samlingarna är grundläggande, underströk Nilsson-Hammar, och det är viktigt att tillhandahålla ingångar för användarna. Detta är något som numera har blivit möjligt på helt nya sätt genom möjligheten att erbjuda olika digitala representationer av materialet. Där finns det (ofta outnyttjade) möjligheter att lägga in pedagogiska dimensioner, anpassade till undervisning, och det går att skapa tillfälliga digitala samlingar kopplade till ett specifikt kursinnehåll.

Nilsson-Hammar betonade också hur centrala de digitala resurserna har blivit för dagens forskare. Hon talade om hur hon själv ofta använder digitala representationer av fysiska samlingar från exempel Göttingen, Dresden och München. En fråga att ställa sig blir då: hur påverkar urvalet av det material som digitaliseras dagens historieskrivande? Detta var en problematik som även andra talare under dagen skulle återkomma till.

Med anledning av att det 2018 var 200 år sedan det första litografiska tryckeriet startade i Sverige så hade Universitetsbiblioteket en stor utställning i sin entré. En värld av bilder – litografin i Sverige 200 år.

Näste talare var Håkan Håkansson, idéhistoriker verksam vid universitetsbiblioteket i Lund: Under rubriken Kuriöst! Om ett förunderligt projekt och dess brister redogjorde han till att börja med för ett aktuellt forskningsprojekt där han ingår: ”Beundran och förundran i förändring – att förstå Museum Stobaeanum”. Projektet syftar till att ur olika perspektiv belysa Kilian Stobæus (1690-1742) kuriosakabinett. Denna samling med naturföremål och fornsaker skänktes till Lunds universitet 1735 och blev grunden till dess naturhistoriska museum. I dag är den fysiska samlingen spridd på många platser och en del av projektet består därför i att digitalt återskapa samlingen på Alvin, något som innebär att omkring 1000 föremål kommer att digitaliseras och ges utförlig metadata.

I den andra delen av sin presentation så vände Håkansson emellertid på det hela och problematiserade precis den typ av digitaliseringsprojekt som han nyss beskrivit, det vill säga en projekttyp som genererar riklig metadata, men där det material som digitaliseras är kvantitativt begränsat och kan sägas vara primärt riktat mot en relativt liten användargrupp. Den största delen av budgeten består av forskarnas lönekostnad. Håkansson menar att denna modell har blivit normen för svenska digitaliseringsprojekt, något som han är kritisk till. Prioritet borde riktas mot att finansiera fler projekt som är inriktade på att producera en ansenlig mängd digitala objekt. Vi pratar mycket om digitalisering i Sverige, konstaterade han, men vi gör det inte så mycket.

Liksom föregående talare betonade Håkansson att digitalisering är kanonbildande, vilket innebär att digitaliserat material i större utsträckning nyttjas i forskning än icke-digitaliserat material. De flesta av dagens forskare tillbringar sin tid ute på nätet, inte i läsesalarna. Detta betyder kort sagt att det som kulturarvsinstitutionerna väljer att digitalisera styr forskningens utveckling. Det är därför av största vikt att det digitala urvalet ges mängd och bredd. Frågan om statliga medel till storskaliga digitaliseringsprojekt borde drivas mycket hårdare, menade Håkansson.

Håkansson underströk också vikten av fungerande samarbetsformer mellan de inblandade parterna och han avslutade med tre budord riktade till finansiärer, bibliotek och forskare:

1) Finansiärer: Tänk brett, inte smalt!

2)  Bibliotek: Involvera forskare – biblioteken är deras arbetsredskap!

3) Forskare: Engagera er i biblioteken – de är era arbetsredskap!

Del av litografiutställningen.

För det sista bidraget innan det var dags för lunch stod Göran Blomqvist, verkställande direktör på Riksbankens Jubileumsfond. Han kunde med andra ord sägas representera forskningsfinansiärens perspektiv. Inledningsvis talade han om ett antal tidigare genomförda projekt, knutna till kulturarvssamlingar och minnesinstitutioner, där Riksbankens Jubileumsfond bidragit med medel.  En erfarenhet som hade gjorts i dessa sammanhang, och det var något som även Håkansson hade understrukit i föregående bidrag, var att det ofta inte finns tillräckligt utvecklade och förtroliga kontakter mellan forskningsvärlden och de organisationer som förvaltar kulturarvssamlingarna. Detta utgör ett hinder då kommer till att bygga upp forskning vid minnesinstitutionerna.

Digitalisering av kulturarvet och datadriven forskning utpekas som prioriterade områden i 2016 års forskningsproposition (Prop. 2016/17:50). Vetenskapsrådet måste ha en specifik forskningsfråga som grund för sina anslag, vilket innebär att bredare digitaliseringssatsningar, av det slag som Håkansson argumenterade för, har svårt att finna finansiering den vägen. Då det gäller anslag från Riksbankens Jubileumsfond så finns det däremot utrymme att inrymma även digitaliseringsprojekt av mer allmän karaktär. Blomqvist nämnde särskilt den årliga utlysningen för infrastrukturella satsningar som en sådan möjlighet.

Det som emellertid är svårt att få externt finansierat är arbetstiden. Digitalisering kräver också anslag som sträcker sig över en längre period; det tar helt enkelt tid att genomföra större digitaliseringsprojekt. Blomqvist påpekade att det var viktigt att söka samarbetsformer mellan minnesinstitutionerna; allt behöver inte byggas upp från grunden av var och en.

Del av litografiutställningen. Just här är det emellertid inte ett stentryck som visas, utan ett träsnitt ur Zebra- och Flod-Hästens Natural-Historia (Johan Leonard Belfrage, Lidköping 1845).

Efter lunch så var det dags för Katinka Ahlbom och Rasmus Lindgren, från Enheten för handskrifter, kartor och bilder på Kungliga biblioteket, att presentera Arken – Kungliga bibliotekets nya katalog för handskriftsaccessioner och enskilda arkiv. Bakgrunden till den nya katalogen var att KB behövde ett arkivförteckningssystem för att ersätta Ediffah. Ett avgörande krav på det nya systemet var att det skulle kunna hantera hierarkiska beskrivningsmodeller. KB valde att utgå från AToM, en webbaserad lösning med öppen källkod, och utarbeta en egen tillämpning av detta. Resultatet blev alltså Arken.

Andra söktjänster för KB:s handskrifter är nominalkatalogen, RA:s brevdatabas och realkatalogen. I Arken hittas först och främst material som accederats från 1960-talet och framåt. Utvecklarna arbetar med att få fram export av poster såväl till NAD som till Libris. Digitala objekt hanteras i Arken genom länkning, inte uppladdning. Några av fördelarna med Arken är att det är snabbt och enkelt att katalogisera i systemet, att det använder öppen källkod och öppna data (i den mån som lagen tillåter det), samt att det hanterar länkad data. Eftersom systemet bygger på öppen källkod så kommer det att vara möjligt för andra kulturarvsinstitutioner att använda mjukvaran och bygga vidare på KB:s utvecklingsarbete.

Därnäst hade turen kommit till Maria Mostadius och Atticus Pinzon Rodriguez. De representerade Biologiska museet vid Lunds universitet och talade under rubriken Is it real? 3D scanning objects for a broader public. I museets samlingar finns en stor mängd fysiska artefakter som är av intresse för internationell forskning, men vars karaktär gör att det är svårt att låna ut dem. Det är vanligt att de är ömtåliga, vilket försvårar transport, och många av dem är också unika. Somliga objekt innehåller dessutom hälsofarliga ämnen. Det här är en problematik som känns igen från arbetet med specialsamlingar där objekt vanligtvis inte heller lånas ut annat till andra institutioner.

På Biologiska museet i Lund har man därför som ett alternativ börjat 3D-skanna objekt i sina samlingar. Detta är en typ av digitalisering som bevarar information om det digitaliserade objektets form, textur, färg och storlek. Exempel på sådana digitaliserade artefakter ur museets samlingar finns uppladdade på Sketchfab. Genom dessa digitala representationer kan forskare utvinna mycket information utan att behöva ta del av originalen. Det går också att skapa fysiska reproduktioner av objekten genom 3D-skrivare. Vid behov kan 3D-skanningens representation av objektets yta också kompletteras med CT-skanning för att ge information om insidans egenskaper.  De digitala samlingar som skapas understödjer undervisning, forskning och utåtriktad verksamhet.

Seminariet avslutades av Ragni Svensson, bokhistoriker, som under rubriken Fem år med Bo Cavefors förlagsarkiv berättade om sitt avhandlingsarbete och specifikt hur hon hade använt material i Cavefors förlagsarkiv. Svenssons uppmärksammade avhandling “Cavefors: förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1952-1982″ lades fram förra året. Detta konkreta exempel på en forskares arbete med den sortens fysiska samlingar som utgör fundamentet för arkiv och specialsamlingar (även i en tid då det talas mycket om digitalt tillgängliggörande) knöt på ett passande sätt ihop en givande dag i Lund.

Med en inte fullt så enkel tulipan

I dag, den 15 januari, är det Tulpanens dag, instiftad av branschorganisationen Blomsterfrämjandet. Några krav på att bara därför springa och köpa en blomma finns såklart inte, men jag tänkte att vi alla fall kunde ta det som en förevändning att titta lite närmare på en bok som ingår i Umeå universitetsbiblioteks specialsamlingar. Det handlar närmare bestämt om två serier botaniska gravyrer från 1600-talet som har samlats och bundits samman i ett samtida mjukt pergamentband.

Den första serien har den nederländska titeln Verscheyde nieuwe Tulpen, en andere Bloemen (Olika nya tulpaner och andra blommor), den andra har den latinska Novæ et exquisitæ florum icons. Var och en av sviterna är komplett och består av 16 blad, med en graverad titelsida inkluderad. Båda är tryckta i Amsterdam, gedruckt tot Amsterdam, av Frederik de Wit (1629-1706), by Frederick de Widt inde Calverstraet by dem Dam, inde Witte Pas-Caert.

Den första serien saknar angivelse om tryckår, men bör vara tryckt vid ungefär samma tid som den andra serien med tryckåret 1662. Kartografen Fredrik de Wit var en av den nederländska stormaktstidens mest kända handlare i kartor, tryck och konst. 1655 gav han sin affärsverksamhet på Kalverstraat namnet ”De Witte Pascaert” (Den vita kartan). Då detta namn återfinns i impressum, tryckuppgifterna på den första seriens titelsida, så vet vi att den i alla fall inte kan vara tryckt innan dess.

1600-talet var en ekonomisk och kulturell guldålder för Republiken Förenade Nederländerna som 1581 hade frigjort sig från Spanien. Amsterdam blev en världsledande handelsmetropol. Universitetet i Leiden, grundat 1575, växte och blev ett av Europas högst ansedda lärosäten. Filosoferna Descartes och Spinoza hörde till dem som verkade i den unga republiken och detta var också den tid då konstnärer som Rembrandt och Vermeer var verksamma. Det var dessutom en tid som nyligen hade upptäckt en för det kristna Europa helt ny och underskön blomma: tulpanen.

Tulpanen har sitt vilda ursprung i Centralasien och de första exemplar som kom till Västeuropa gjorde det, via Turkiet, i mitten av 1500-talet. Första gången som blomman kom till den nederländska republiken var så vitt man vet omkring 1565-70. Tulpanen var olik alla andra i denna del av världen kända blommor. Intensiteten i färgerna väckte hänförelse. Basen på den tidens holländska varieteter var vit eller gul, men de hade också sprakande strimmor i nyanser av rött eller mörklila som löpte uppför mittnerven på varje kronblad och ibland bildade en bård runt kanterna.

De tulpaner som hade högst anseende i Republiken Förenade Nederländerna såg alltså inte alls ut som de enhetliga och enfärgade varieteter som vi kan köpa i affären i dag. (En ironi är att det eftertraktade utseendet hos 1600-talets tulpaner egentligen kom sig av att blommorna var sjuka, smittade av det så kallade mosaikviruset.)

Tulpaner, i synnerhet vissa sällsynta varieteter som ansågs särskilt vackra, blev hett eftertraktade och blomsterlökarna kunde i kretsar av kännare betinga astronomiska priser. Detta ledde så småningom till att allt fler människor i affärslivets marginaler började spekulera i handel med tulpanlökar. Priserna kom snabbt att rusa uppåt även på mer oansenliga och vanliga tulpaner. Under december 1636 och januari 1637 kulminerade tulpanmanin i Republiken Förenade Nederländerna. Den överhettade marknaden saknade såväl stabilitet som förutsägbarhet och det hela slutade ofrånkomligen med en stor krasch.

I det närmaste över en natt gick botten ur tulpanmarknaden. Alla de spekulanter med drömmar om snabba pengar som hade investerat allt de ägde i blomsterlökar fann nu att det inte längre fanns några köpare. Bubblan hade spruckit och många stod vid ruinens brant. Jan Brueghel d.y. (1601-1678) har målat en tavla, Allegori över tulpanmanin, som satiriskt skildrar dessa händelser.

Jan Brueghel d.y. (1601-1678), Allegori över tulpanmanin. Källa: Wikipedia. Public domain.

De båda serierna med botaniska bilder som finns i Umeå universitetsbiblioteks samlingar är som sagt tryckta i Amsterdam, en tid efter att tulpanmanin hade kulminerat, men här finns faktiskt också en svensk koppling. Detta genom kopparstickaren och gravören Jeremias Falck (ca 1616-1677), konstnären som ligger bakom dessa båda sviter med gravyrer.

Falck var troligen född i Danzig (nuvarande Gdańsk) där han kom in på banan som kopparstickare, sannolikt under inflytande från Willem Hondius. En period, 1639-46, studerade Falck i Paris, troligen som elev till Cornelius Blomaert och Abraham Bosse. 1649 kom Jeremias Falck till Stockholm och året därpå utnämndes han till hovkopparstickare vid drottning Kristinas hov.

Åtminstone fram till 1655 verkade Falck i Stockholm innan han återvände till kontinenten och bland annat kom att vistas i Amsterdam under en period. Det verkar rimligt att antaga att det var då han graverade de vackra blomstergravyrer som vi här har tittat på.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat båda sviterna och de hittas här: Verscheyde nieuwe Tulpen, en andere Bloemen och Novæ et exquisitæ florum icon.

 

Litteratur:

Dash, M. (2001). Tulpanmani: terminshandel, finanskris och den åtråvärda tulpanlöken. Stockholm: Svenska förlaget.

Block, J.C. (1890). Jeremias Falck, sein Leben und seine Werke: mit vollständigem alphabetischen und chronologischen Register sämmtlicher Blätter, sowie Reproductionen nach des Künstlers besten Stichen. Danzig : G. Ehrke.

 

50 år med ”Open access”

Forskarsalen i Umeå universitetsbibliotek (ca 1970) ur en reklambroschyr för Klintens ytbehandling .

Dags att uppmärksamma ett jubileum! Det är nu i december femtio år sedan Umeå universitetsbibliotek flyttade in i sina nuvarande lokaler på Campusområdet. Biblioteket hade fram till dess huserat i samma lokaler som stadsbiblioteket i deras byggnad på Kungsgatan 80.

Stadsbiblioteket/universitetsbiblioteket på Kungsgatan 80.

Våren 1967 hade spaden satts i marken för det blivande biblioteket på Campus. Här skulle byggas en stor, ljus och modern biblioteksbyggnad för universitetets forskare och studenter. Byggandet hade föregåtts av studieresor till europeiska bibliotek där man hittat inspiration och nytänkande, framförallt universitetsbiblioteket i Bonn blev något av en förebild för Umeåbiblioteket. Huset byggdes i gult tegel för att smälta in med angränsande byggnader. Invändigt var det nya biblioteket tänkt att ge besökaren en känsla av fabriksbyggnad; högt i tak med rå betong och tegelytor, avsaknaden av innertak gjorde att hela ventilationsanläggningen låg synlig. Den ”brutalistiska” arkitekturen skulle sedan lättas upp med en inredning i färgerna grönt och vitt.

Forskarsalen i det nya universitetsbiblioteket.

Hösten 1968 flyttades alla universitetsbibliotekets böcker (3.500 hyllmeter) från stadsbiblioteket i centrum till de nybyggda väl tilltagna lokalerna på Campus. Biblioteket hade närmare 50 anställda som under hösten hade fullt upp med uppackning och uppställningar. Den stora öppna forskarsalen skulle rymma ca 200.000 böcker. Som första svenska universitetsbibliotek skulle man här även tillåta s.k. ”open access”, d.v.s. att låntagarna själva skulle få botanisera bland hyllorna och hämta fram de böcker de ville läsa och låna. Lite orolig var nog överbibliotekarien Paul Sjögren som såg en fara i att allt skulle stå öppet och tillgängligt i hyllorna. Skulle det verkligen gå att hålla ordning på alla studenter och tankspridda forskare? Vad skulle hända om någon av böckerna hamnade på villovägar?!

Överbibliotekarien i sitt gamla arbetsrum på Stadsbiblioteket

Den 2 december 1968 var det så dags att ta emot de första besökarna. Man mjukstartade med att öppna låneexpedition. Först i kön som låntagare var enligt källorna ”ekon. stud. Ulf Sören Persson”. Några dagar senare var det dags att ta den nya Forskarsalen i anspråk. En 2.400 kvadratmeter stor sal med fräscha vita bokhyllor och med grön heltäckningsmatta och möblemang. Många av bokhyllorna gapade tomma i väntan på att framöver fyllas med ny litteratur.

Tredje steget i öppnandet av biblioteket skedde i början av mars 1969 då universitetsbibliotekets kursläsesal – landets största – var klar att användas. Här erbjöds 450 läsplatser på en yta av 48 x 24 m. (Det skulle visa sig efter några år att kursläsesalen hade lite väl tilltagen yta, så delar av utrymmet kom framöver att användas till annat).

Kursläsesalen i det nya biblioteket

Idag femtio år senare är universitetsbiblioteket kvar i samma lokaler, även om det byggts om och till under åren. De gröna mattorna finns kvar men ligger sedan många år gömda under ett nytt golv som lagts ovanpå. Inga bokhyllor gapar tomma längre utan nu diskuteras på nytt en ev. om- och tillbyggnad av biblioteket. Till universitetsbiblioteket hör idag även det Medicinska biblioteket på Norrlands universitetssjukhus och biblioteket på Konstnärligt Campus. Ser man till personalstyrkan så har den sedan 1968 mer än fördubblats och bokbeståndet har mer än tiodubblats. Man talar även idag om ”open access” till litteraturen, men numera handlar det inte om att fritt få söka i bokhyllorna utan att istället fritt få tillgång till vetenskapligt material på nätet.

Umeå universitetsbibliotek idag.

Till sist måste det erkännas att överbibliotekarien Paul Sjögren 1968 hade rätt i sina farhågor; det har nämligen försvunnit en och annan bok i biblioteket.

Källa: Umeå universitetsbiblioteks arkiv

De digitala samlingarna flyttar ut i den publika miljön

För snart två månader sedan, i slutet av augusti, så lanserade Umeå universitetsbibliotek sin nya plattform för de digitala samlingarna, det vill säga en ny webbplats där inskannade objekt ur de egna samlingarna tillgängliggörs i digital form.

Redan nu kan man där ta del av mer än 8000 digitaliserade objekt, närmare 150 000 sidor, och ytterligare material tillkommer kontinuerligt. Inom kort kommer vi till exempel att publicera en stor och, om vi får säga det själva, mycket spännande fotosamling med koppling till en författare från Umeå. Sedan har vi också mer än tusen digitaliserade äldre böcker som står i kö för att laddas upp.

Som en del av lanseringen av denna nya plattform så har nu också en stor pekskärm placerats ute i vår publika miljö. Här kan man direkt på plats ute i biblioteket utforska den nya webbplatsen genom att klicka på skärmen.

Just nu hittar du den i vår entré, intill säkerhetsmontern, men eftersom skärmen är lätt att flytta så kan den nog senare dyka upp på andra ställen, både här inne i biblioteket och på helt andra platser. Vår tanke med detta är naturligtvis att synliggöra den nya webbplatsen och att härigenom ge nya användare en möjlighet att upptäcka materialet.

Till sist kan det här vara bra att påminna om att det trots allt bara är en ytterst liten del av våra totala samlingar som är digitaliserade och så kommer det att förbli under all överskådlig tid. Den ojämförligt största delen av allt det som finns i våra magasin måste du fortfarande beställa fram i fysisk form.

De digitaliserade objekten kan heller aldrig ersätta de materiella artefakterna, men den digitala plattformen kan förhoppningsvis fungera som en ingång även till det fysiska materialet, genom att väcka nyfikenhet och intresse, samt genom att sprida kännedom om samlingarna.

Här hittar du Umeå UB:s nya plattform för de digitala samlingarna: https://digital.ub.umu.se/.