Digitaliserat: Om kakelugnar

Nu i dagarna har en omtyckt och förträfflig uppfinning fyllt 250 år, nämligen den svenska kakelugnen. Stora mängder ved förbrukades av järnbruken och andra näringar under 1700-talet, samtidigt som också hushållens uppvärmning krävde stora vedresurser. Problemet var att mycket av den genererade värmen inte kunde behållas på något energieffektivt sätt och som en följd av detta blev skog en bristvara på många platser runt om i landet. I denna situation uppdrog riksrådet åt Carl Johan Cronstedt (1709-1779), dåvarande president i Kammarkollegium, och generalmajoren Fabian Wrede (1724-1795) att, genom förbättring av existerande eldstäder, försöka finna en teknisk lösning på problemet, eller som Cronstedt skriver: ”huru Kakelugnar och Eldstäder i allmänhet måtte til weds besparning i byggnads sättet förbättras”.

Hösten 1767 kunde den nya eldstadstypen presenteras. Principen för kakelugnseldning var känd sedan tidigare, men Cronstedt och Wredes lösning med dess förlängda rökgångar innebar en snillrik vidareutveckling av äldre teknik. Röken cirkulerade här i ett vertikalt rökkanalsystem inne i murstocken och på detta sätt kunde värmen bevaras mycket längre än i tidigare svenska eldstäder, något som innebar ”ansenlig Weds besparning i både stora och små Hushåll”. Det kunde röra sig om upp emot en halvering av vedmängden. Den bränslesnåla kakelugnen, som dessutom var möjlig att serietillverka, kom på detta sätt att innebära en revolution för uppvärmningen av de svenska hemmen. I dag ses Cronstedt och Wredes 1700-talskonstruktion som ett tidigt exempel på hållbar design.

Beskrifning på ny inrättning af kakelugnar til weds besparning (1767)

Cronstedt utgav skriften ”Beskrifning på ny inrättning af kakelugnar til weds besparning” (1767) där den nya kakelugnslösningen presenterades i fem olika modeller. Beskrivningarna utgavs även i en utökad utgåva år 1775. Då hade Cronstedts kompletterat sitt arbete med ytterligare två typer av kakelugnar. Dessutom utgavs verket denna gång, under den övergripande titeln ”Samling af beskrifningar på åtskilliga eldstäder, inrättade til besparing af wed”, tillsammans med ännu en skrift i samma ämne, ”Beskrifning öfwer åtskilliga på flera ställen werkstälde inrätningar af eldstäder til weds besparing och flere förmoners winnande” av arkitekten Erik Palmstedt (1741-1803). Där Cronstedts beskrivningar i första hand behandlat kakelugnskonstruktioner för ”bättre rum”, förklarar Carl Sparre i förordet till detta nya arbete, så är Palmstedts beskrivningar tänkta att ”blifwa angelägen för Landthushållare, och desutom ej mindre tiena i städerne och på landet för köks-spisars, bryggeriers och wissa Fabriques-werkstäders bätre inrättande til weds besparande”.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat både den första utgåvan från 1767 (tyvärr med två planschblad saknandes) och den väsentligt utökade från 1775 (komplett).

En kakelugn, som eldas på framsidan

En kakelugn som eldas på framsidan, med en afsats framföre

Spis med 4 rörgångar och 2:ne små ugnar at grädda och steka uti

P1:s program Vetenskapsradion Historia sände nyligen ett avsnitt om Carl Johan Cronstedt och kakelugnen som kan rekommenderas för den som vill veta mer. Dessutom har det i höst också utgivits en ny bok om Cronstedt, författad av Linnéa Rollenhagen Tilly.

Då du kunde handla pergamenthandskrifter på NK

Den 24 november 1918 kunde man i Svenska Dagbladet läsa om en utställning i Nordiska Kompaniets ljusgård. Den välkända firmans fashionabla varuhus på Hamngatan, ritat av Ferdinand Boberg, hade haft sin pampiga invigning bara tre år tidigare och nu kunde kunderna lagom till den förestående julruschen ta del av en exposition där man visade, som det står i tidningen, ”en rik och som det synes utsökt samling antika böcker, som under de sista åren hopbragts från utlandets antikvitetsmarknad”.

Vid denna tid sålde Nordiska Kompaniets bokavdelning inte uteslutande nya böcker, utan man hade även en viss antikvarisk verksamhet. I samband med utställningen utgavs en illustrerad bokkatalog på dryga åttio sidor och det var alltså bland annat ett urval av dessa böcker som fanns utställda i ljusgården. Här kunde du till exempel köpa den engelska förstaupplagan av Oscar Wildes Salome, med illustrationer av Aubrey Beardsley, för 140 kronor. Om inte det lockade, så kunde kanske årgång 1791 av tyska Journal des Luxus und der Moden med dess vackra kopparstick vara något? 150 kronor fick du i så fall vara beredd att betala. Eller är du mer inne på handskrifter? Då hade du kunnat titta närmare på de vackert illustrerade pergamenthandskrifterna från 1400- och 1500-talet. Här fanns något för alla (som hade råd).

Andrahandsförsäljningen av böcker har historiskt sett haft två huvudsakliga kanaler, bokauktioner och antikvariat. För båda dessa verksamheter har spridandet av tryckta kataloger varit viktiga. Antikvariaten var dessutom en bransch som var tidigt ute med att utveckla postorderverksamhet och antikvariatshandlare av alla de slag har under det förra seklet skickat ut mängder med olika listor och kataloger. Först under de senaste decennierna har denna strida ström av utskick kraftigt avtagit och detta hänger såklart samman med att den kvantitativa merparten av denna form av bokförmedling flyttat till nya kanaler på nätet. I dag är det bara en handfull svenska antikvariat som fortfarande ger ut tryckta kataloger och dessa är då ägnade åt de mer rara objekten.

För en tid sedan donerade Svenska Antikvariatföreningen sin ansenliga samling med antikvariatskataloger till Umeå universitetsbibliotek. Första delen av arbetet med att katalogisera dem blev klart i somras och beståndet är nu sökbart i Libris. Katalogerna i SVAF:s samling täcker in 150 år av svensk bokhandelshistoria, från mitten av 1800-talet till dags dato, och genom dessa kan vi få en bild av en viktig del av den svenska andrahandsmarknaden för böcker under denna period. Umeå UB har digitaliserat ett litet urval tidiga kataloger i samlingen, bland annat alltså Nordiska Kompaniets katalog från 1918.

Ur Aftonbladet 21/12 1918

 

 

Från Wittenberg till Skellefteå

I dag har det gått precis 500 år sedan Martin Luther, enligt traditionen, spikade upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Denna händelse den 31 oktober 1517 har setts som startskottet för ett historiskt förlopp som kom att innebära stora omvälvningar och den romersk-katolska kyrkans uppsplittring. I Sverige ledde det till att den medeltida katolska kyrkan omvandlades till den evangelisk-lutherska statskyrkan, något som satte djupgående prägel på hela samhällsutvecklingen.

Reformationsrörelsen tog effektivt boktryckarkonsten i sin tjänst för att sprida sitt budskap och det tryckta ordet blev ett medel för masspridning av information och propaganda. Umeå universitetsbibliotek smygstartade Reformationsåret 2017 redan förra hösten, då vi i säkerhetsmontern i vår entré visade ett urval äldre böcker som på olika sätt hade en koppling till reformationen. En av dessa utställda böcker var en stor volym tryckt på 1550-talet i den tyska stad som var reformationens epicentrum, Wittenberg, och som sedan snabbt hade färdats 200 mil norrut, till Europas nordligaste delar, för att där hamnat i en församling vid den norrländska kusten.

I sitt nuvarande skick har exemplaret förlorat en del av sin forna glans, men det är ändå inte svårt att se att detta en gång i tiden har varit ett anslående bokband. Måtten är respektingivande 33 x 22 x 10 cm. Det vitgarvade skinnbandet bör en gång i tiden ha ägt en imponerande lyster och den heltäckande blindpressade dekoren på pärmarna, med dessa många mönster och figurer, måste ha fascinerat betraktaren. Tidens tand har emellertid satt sina spår; det har trots allt gått nästan ett halvt årtusende sedan den här boken tillverkades.

Skinnet har solkats och lyser inte längre lika vitt. Skador gör att det här och där går att se de underliggande gedigna träskivor som utgör pärmarnas fundament. De två spännen som har använts för att stänga ihop bandet saknas. Vid det skavda rygghuvudet skymtas fragment av handskriven text, manuskript av pergament som har skurits sönder för att vid inbindningen användas som material till bokens kapitälband. Här döljer sig alltså rester av text som är ännu äldre än den tryckta inlagan, något som inte är ovanligt i bokband från den här tiden.

Om vi öppnar volymen så kan vi läsa titeln ”Tomvs sextvs omnivm opervm reverendi domini Martini Lvtheri” vilken berättar att detta är del sex av Luthers samlade verk. Längre ner finns också uppgiften att boken är tryckt i Wittenberg av boktryckaren Peter Seitz år 1555, nio år efter Luthers död.

Titelsidan är som synes även utsmyckad med en ståtlig träsnittsbordyr, vars upphovsman troligen är Lucas Cranach d.y. Här ses Luther, vars ansiktsdrag spreds och blev välbekanta genom den tryckta bildens mångfaldigande, knäböjande till höger om den korsfäste Jesus. Mannen till vänster, också knäböjande, föreställer en av Sachsens kurfurstar omkring denna tid, även om den exakta identiteten inte är helt säkerställd. Träsnittsmotivet trycktes första gången 1546 i en utgåva av Luthers översättning av Nya testamentet och återanvändes därefter flera gånger, bland annat i andra bibelutgåvor, men som synes också vid utgivningen av Luthers samlade verk.

Denna bok har, innan den kom hit till Umeå UB, ingått i Skellefteå landsförsamlings boksamling. Kan vi då säga något ytterligare om hur och när exemplaret kom till Skellefteå? På titelbladet finner vi en informativ anteckning på latin skriven med bläck:

Här får vi veta att boken köpts år 1559 av Andreas Olai (1512-1569) med hemorten ”Schelletta”, en äldre stavning för Skellefteå. Redan fyra år efter att boken tryckts i Wittenberg så fanns den följaktligen uppe i norra Västerbotten.

Andreas Olai (morfar till den beryktade Johannes Bureus) var född i Uppsala, men blev så småningom kyrkoherde uppe i Skellefteå. I de mycket intressanta anteckningar som han gjorde i församlingens kyrkobok från denna tid (och som i dag finns digitaliserad i SVAR och Digitalt Arkiv) så känner vi igen handstilen på vår Lutherboks titelsida. Genom detta exemplar kan vi sålunda på ett mycket handfast sätt närma oss det förflutna, såväl reformationens Wittenberg som en enskild prästman i Norrland på 1550-talet.

 

En dag om specialsamlingar i Uppsala

Tisdag förra veckan, den 17 oktober, hölls seminariedagen ”Specialsamlingar i Sverige” på Gustavianum i Uppsala. Det var det andra seminariet i en serie med samma namn, vilken arrangeras som ett samarbete mellan Göteborgs universitetsbibliotek, Lunds universitetsbibliotek och Uppsala universitetsbibliotek. Dessa dagar utgör en fortsättning på en tidigare anordnad seminarieserie kring specialsamlingar, då under namnet ”Bevara för framtiden”. Bidragen från denna föregående serie finns samlade i en publikation som är fritt tillgänglig i elektronisk version.

Någon ställer sig kanske här den helt rimliga frågan: vad är en specialsamling? Ett kort svar på detta är att det handlar om urskiljbara samlingar som på något sätt är åtskilda från ett biblioteks övriga samlingar av den anledningen att materialet är unikt, sällsynt, har en gemensam proveniens eller i övrigt anses ha ett särskilt värde, först och främst ur en kulturarvsaspekt. Det handlar även om att objekten i denna sorts samlingar ofta är ömtåliga och därför kräver en särskild förvaring och hantering. Många gånger rör det sig om äldre material, om än inte nödvändigtvis. Långtidsbevarande är en viktig aspekt då det kommer till specialsamlingar.

Den här oktoberdagen i Uppsala inledde Maria Schildt, från institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet, med att, under rubriken Musik och materiell kultur. Att arbeta med musikaliers omusikaliska egenskaper, tala om Dübensamlingen och visa på hur vi genom dess objekt kan utvinna kunskap som går utöver det rent musikaliska innehållet i notmaterialet. Det handlar till exempel om hur kulturella uttryck spreds mellan de europeiska hoven under 1600-talet och hur dessa uttryck genomgick anpassningar beroende på kontext. För att så utförligt som möjligt kunna klarlägga dessa informationsflöden så är de materiella egenskaperna hos samlingens artefakter väsentliga, till exempel papperets vattenmärken för datering.

Dimitrios Iordanoglou, från institutionen för lingvistik och filologi vid Uppsala universitet, talade därefter under rubriken Homeros from the hylla? Vad är en klassisk text och var finns den egentligen? Med Iliaden som utgångspunkt så redogjorde han för de grundläggande skillnader, samt påföljande för- och nackdelar, som inom textkritiken finns mellan den stemmatiska metoden, med dess grundläggande strävan efter att härleda en enda urtext, och ett metodval som i stället väljer att publicera så kallade multitexter, som till exempel i Homer Multitext Project.

Sedan hade turen att inta podiet kommit till Erik Hamberg, Uppsala universitetsbibliotek, och han berättade om Rudbeckarnas böcker i Leufstabruk. Genom en nummerangivelse som finns antecknad i vissa av de böcker som ingår i biblioteket på Lövstabruks herrgård så kan dessa exemplar kopplas till motsvarande poster i den tryckta katalog som utgavs i samband med bokauktionen efter Olof Rudbeck d.y.:s död. Ett 60-tal böcker har därigenom identifierats som förvärvade av Charles De Geer vid detta tillfälle, varav ett 30-tal inom ämnet biologi. Somliga av dessa exemplar uppvisar sotskador som går att koppla till stadsbranden i Uppsala 1702. En del av böckerna i Leufstabiblioteket bands om i början på 1900-talet, något som innebar att de tidigare försättsbladen ersattes och även att vissa marginaler beskars hårt. Därmed försvann information som annars hade gjort det möjligt att eventuellt knyta ytterligare exemplar till Rudbeck d.y. En nyttig påminnelse om betydelsen av att bevara böcker i deras rådande skick.

Efter lunch var det dags för Annie Mattsson, från institutionen för litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, att tala under rubriken Kunskap, makt, materialitet. Svenska arkiv på 1700-talet. Detta är också namnet på ett forskningsprojekt där Mattsson ingår som en av deltagarna.  I modern forskning har inte bara arkivalierna, utan allt oftare även arkivorganisationerna i sig själva kommit att bli föremål för studier. Det tidigmoderna 1700-talet var en guldålder för etableringen av olika verksamhetsarkiv. De administrativa praktikerna genomgick en professionaliseringsprocess samtidigt som de statliga arkivpraktikerna spreds till civilsamhället. Mattson har studerat praktikerna i ett sådant enskilt arkiv, nämligen Kungliga Poliskammarens arkiv, och i synnerhet har hon där undersökt notarierollen. Idealet, som eftersträvades genom upprättandet av system och standardisering, var att notarien skulle skriva ned, men utan att lämna individuella spår. Mattsson visade på hur den enskilda notarien, individuellt identifierbar, trots detta framträder i arkivet på olika sätt, ibland genom så skenbart obetydliga detaljer som till exempel de olika trådar som användes för att binda samman handlingar.

Sist av alla denna dag talade Per Widén, från institutionen för idé- och lärdomshistoria och institutionen för konstvetenskap vid Uppsala universitet, under rubriken Att skilja på sak och person. Eller inte. Han redogjorde för hur den konstsamling som Carl A Hård donerade till Uppsala universitet kom att delas upp i olika delar och hur dessa delar sedan har kommit att katalogiseras på olika sätt. Detta exemplifierade något som jag tror att alla som arbetar med denna typ av samlingar känner igen, nämligen hur historiska orsaker, ofta högst prosaiska sådana, bär på förklaringen till varför samlingar är ordnade och katalogiserade på ett visst sätt. Widén avslutade med att understryka vikten av att på något sätt bevara och tillgängliggöra all tillgänglig information. Utförlig metadata är grundläggande, särskilt eftersom vi i dag inte vet vad som kommer att intressera morgondagens forskare.

Moderator för seminariet var professor Mattias Lundberg, från institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet. Under den avslutande diskussionen så påtalades att en gemensam insikt som kunde dras ifrån samtliga föredrag är den stora mängd information som finns lagrad i materialiteten hos bibliotekens och arkivens samlingar. Ett slutord från auditoriet var också konstaterandet att en viktig del av den kunskap som finns rörande olika samlingar existerar som en levande tradition som förs vidare mellan generationer av bibliotekarier och arkivarier. Det är inte minst ur en sådan aspekt som det blir särskilt viktigt med dagar som denna i Uppsala, de erbjuder en möjlighet att utbyta erfarenheter, både gällande hantering och forskaranvändning, och att skapa kontaktnät kring specialsamlingar.

En almanacka för år 1796

En del böcker i Umeå universitetsbiblioteks specialsamlingar är så stora och otympliga att de endast med besvär kan plockas ned från hyllan av en ensam person. Andra, som den på bilden härintill, är betydligt lättare att hantera. Volymen bredvid tändsticksasken är en så kallad portmonnä-almanacka som ingår i Östergrensamlingen. Måtten är blygsamma 4,5 x 7,5 cm. Det är alltså en bok som det går alldeles utmärkt att förvara i en portmonnä. Eller, varför inte, bära instucken i en dold ficka på en klänning av frasande siden. Det här rör sig nämligen, som innehållet visar, om en sammansatt tryckprodukt från 1790-talet riktad mot en i första hand kvinnlig målgrupp.

Den första delen av den lilla boken består av ”Stockholms almanacka året 1796”, tryckt i Stockholm av J. P. Lindh. I Klemming och  Eneströms bibliografi över svensk kalendarisk litteratur (II, s. 26) kan vi läsa följande: ”Under 1700-talet och början av 1800-talet var det ej ovanligt att, att Stockholms almanach sönderskars, hopklistrades och inbands i miniatyrformat (28 sidor). Den kallades då vanligen Fruntimmers-almanach. Stundom pryddes dessa med exemplar även med kopparstick. Någongång inhäftades almanachan i dansböcker, virkböcker, o.d.”

Det är exakt en sådan ”fruntimmersalmanacka” som vi här har att göra med. Ursprungligen var alltså den almanacka som ingår i denna bok tryckt i sin helhet på en och samma sida, men denna har sedan skurits ner i mindre delar. Häri har också lagts till fem inklistrade kolorerade uppslag med bilder som visar det senaste inom det franskinfluerade hatt- och hårmodet.

Efter detta inledande kalendariska avsnitt så följer därtill skriften ”Namnkunniga fruntimmer” (tryckt av Johan Christopher Holmberg 1794-1795) på dryga hundra sidor. Här redogörs i alfabetisk ordning för en lång rad berömda kvinnor, från antiken till samtiden, som på olika sätt ansågs vara intressanta eller förebildliga. Till exempel återges den sedelärande historien om hur grevinnan de Saint Balmont läxade upp en man med dåligt hyfs. Vi kan väl anta att detta var en anekdot som fick den okända person som en gång var denna lilla almanackas första ägare att dra på munnen.

”Grefwinnan de Saint Balmont, hade på sina gods fått inqwartering af en Cavalerie-Officer, som uppförde sig ganska illa. Hon skref honom derföre en Billet til, hwaruti hon utmante honom på duel, undertecknade sig Chevalier de S. Balmont. Förklädd i mans-kläder infant hon sig på den utsatta mötesplatsen, och fäktade så tappert, at Officeren måste fälla gewär för henne. Då hon återgaf honom sin wärja, sade hon: Min herre, Ni har trott Er fäkta emot Chevalier de S. Balmont; men jag är endast hans swägerska: lär nu häraf, att wisa mer höflighet och aktning för Fruntimmer.”

 

Innan böckerna vände oss ryggen

Hur förvarar du dina böcker: liggande eller stående, utåt eller inåt? De flesta av oss är nog vana att våra böcker placeras stående i bokhyllan med ryggen utåt, men det har inte alltid varit det konventionella sättet. De första tryckta böckerna, 1400-talets inkunabler, var ofta folianter, det vill säga de hade ett stort format och kunde alltså vara både tunga och otympliga. Dessa volymer förvarades för det mesta liggande. De var dessutom påkostade statusobjekt som gärna fick synas. Dagens coffee table books har gamla anor.

Det var först under den senare delen av 1400-talet som det började bli vanligare att böcker förvarades stående, men då var det brukliga inte att de placerades som nu med ryggen utåt, utan i stället stod de oftast med snittet utåt. Någon ryggtitel fanns det följaktligen inte något behov av. För att kunna identifiera volymer som förvarades liggande eller stående med ryggen inåt, var det i stället logiskt att titeln, eller snarare en förkortad titel, skrevs med bläck på det utåtvända snittet. Detta kan ses på till exempel Hans Holbeins porträtt av Erasmus från 1523. Det var ju snittet, inte ryggen, som först mötte den som letade efter en viss bok.

Först från och med den senare delen av 1500-talet så började det bli mer gängse att förvara böcker på det som vi i dag betraktar som normalt. Nu vändes böckerna, ryggen ställdes utåt i hyllan och ryggtiteln tillkommer. Men detta ändrade bruk var inget som skedde över en natt. Fortfarande långt in på 1600-talet var det vanligt att böcker stod eller låg i hyllan med utåtvänt snitt, vilket till exempel syns på Guercinos porträtt av Francesco Righetti från 1620-talet.

På fotografierna ovan syns några böcker ur Umeå UB:s specialsamlingar som har titeln eller annan identifikator skriven på snittet, någonting som alltså tyder på att de har förvarats på annat sätt än stående med ryggen utåt. På den översta bilden visas det nedre snittet på Olaus Magnus ”Historia de gentibus septentrionalibus” (Historia om de nordiska folken). Detta berömda verk utkom första gången i Rom 1555, men här rör det sig om en utgåva tryckt i Basel 1567. På snittet har någon tydligt präntat: ”OLAUS”.

På den nästföljande bilden syns fyra foliovolymer innehållande delar av Magdeburgcenturierna. Varje del av detta stora kyrkohistoriska verk, utgivet i Basel, omfattar ett centuria, ett århundrade, och denna uppgift finns som synes skrivet med bläck på de främre snitten. Delarna som visas på bilden är tryckta 1562-1574.

 

eBooks on Demand (EOD)

Av den mängd äldre tryck som finns i Umeå universitetsbiblioteks samlingar och som inte står i öppna magasin har hittills ca 750 volymer digitaliserats grundat på i huvudsak tre kriterier:

  • Material med norrländsk anknytning, t.ex. reseskildringar
  • Efterfrågat äldre material
  • Ömtåligt material som lätt skadas

Utöver vårt urval kan vem som helst beställa digitalisering av önskad volym genom den europeiska tjänsten eBooks on Demand (EOD). Alla böcker i bibliotekets katalog som är tryckta före år 1920 kan mot betalning beställas som en digital kopia i pdf-format om skanning kan ske utan att boken tar skada och att ingen upphovsrätt fortfarande gäller. Alla böcker publiceras sedan fritt för alla i LIBRIS. Så här långt har drygt 200 volymer publicerats via tjänsten varav 58 äldre än 1851 vilka står i slutna magasin. För anställda vid Umeå universitet är digitaliseringen av boken kostnadsfri.

Mer om Umeå UB:s EOD-tjänst

EOD-böcker i LIBRIS (digitaliserade av Umeå UB)

Umeå UB:s specialsamlingar

Recept för de svåra åren (kryddat med en kärlekshistoria)

Twå skålpund råa eller kokta ben sönderkrossas med en klubba eller hammare, och stötas i en jernmortel till ett pulfwer eller en massa, hwarwid likwäl iakttages att för hwar mark ben gjutes i morteln 3 till 4 skedar watten, för att hindra stöteln att blifwa warm. Om benen blifwit wäl rengjorda från kött och hafwa föga märg, gå de lätt sönder; man låter massan gå genom en sil, och hwad som blir öfwer stötes ännu en gång. Äro benen ej fullkomligt rengjorda från brosk och senor, förwandlas allt till en degaktig massa, som till geléens utdragande är äfwen så tjenlig som om benen wore pulfweriserade. Detta pulfwer eller deg lägges i en lerpanna, och därtill gjutes 3 till 4 skopor watten, hwilket, jemte salt och grönsaker, under skumning, wid sakta eld 4 till 5 timmar sammankokas. För att af benen erhålla all geléen bör man koka dem lika lång tid fyra gånger. Af en mark ben fås fyra marker gelé.

För att häraf erhålla en rätt närande soppa, kokas 1 skålpund kornmjöl med 4 lod salt i 2:ne timmar, då soppan bör utgöra en kanna, hwarefter en kappe sönderstötta potäter ilägges: efter en timmes kokning tillslås en kanna ben-gelé, hwaraf soppan blir simmig och jemn; slutligen tillägges en hackad lök och ett lod salt. Denna soppa slås öfwer brynta brödtärningar.

Så lyder ett av de spartanska recept som vi hittar i Gustafva Schartaus (1783-1849) ”Wälmenta råd i misswext-år” som nyligen har digitaliserats av Umeå UB. Boken utgavs ursprungligen år 1831. Det var en tid då felslagna skördar fortfarande med regelbundenhet ledde till nödår i det agrara Sverige. Konsekvenserna riskerade att bli katastrofala. Dryga tre decennier efter publiceringen av Schartaus upplysande skrift så innebar de ryktbara missväxtåren 1867-1868 att utbredd svält drabbade befolkningen i Norrland och delar av Finland.

I förordet läser vi att författaren med utgivandet av sitt arbete hoppas ”göra sin landsmän en redbar och medborglig tjenst”. I boken beskrivs bland annat en rad inhemska vilda växter (rötter, frön, lavar, m.m.) som kan användas vid tillagning av bröd eller på annat sätt tjäna som födoämne. Här hittar vi även anvisningar för tillagning av olika soppor och gryn, som till exempel ”Soppa, anwänd wid fattig-inrättningen i Hamburg”, ”Rumfordska soppan” och ovan beskrivna ”Ben-soppa”. Avslutningsvis ges också råd kring hur skadad och skämd säd kan räddas.

”Wälmenta råd i misswext-år” tycks ha varit en försäljningsmässig framgång. Redan året efter utgavs en andra utökad upplaga och senare översattes den även till finska. Den driftiga Gustafva Schartau gav också ut ett flertal andra köks- och hushållsrelaterade böcker och av dessa har Umeå UB tidigare digitaliserat en: ”Fullständig underrättelse om smör-och ostberedning samt mjölkhushållning; efter de bästa inhemska och utländska methoder” (1844). Den kulinariskt intresserade kan för övrigt i vår RARA-samling också finna ett tjugotal andra äldre digitaliserade kokböcker.

Till sist, när jag söker information kring Gustafva Schartau (f. Voigtländer), så överraskas jag av att upptäcka att hennes liv, eller åtminstone en viss begränsad del av hennes levnad, faktiskt har blivit ämne för en roman, Ingrid Hesslanders ”Giftomans samtycke” från 1955. Jag har inte haft möjlighet att läsa den, men enligt en beskrivning, så sägs berättelsen ge ”nytt liv åt den ödesdigra kärlekshistorien mellan fröken Gustafva Voigtländer och den häftige, nyckfulle kapten Lagercrantz”. Denne Axel Lagercrantz var Gustafvas förste man, där enlevering inledde äktenskapet och en vidlyftig rättegång avslutade det. Senare gifte hon om sig med Ivar Ejlert Barfoth Schartau. Allt det här låter såklart mycket spännande, men plötsligt verkar vi ha kommit väl långt bort från bensoppa och framgångsrik bokutgivning, så här får vi nog ändå sätta punkt.

Ett ark papper tryckt i Härnösand 1842

Här visas de båda sidorna av ett pappersark som förvaras i Umeås UB:s specialsamlingar. På vardera arksida finns åtta tryckta boksidor. Formatet är en så kallad oktav. I denna skepnad är det fortfarande bara en halvfärdig bok. Det som återstår att göra är att traska iväg till den lokala bokbindaren. Där ska arket vikas tre gånger för att sedan bindas samman i den ena långsidan (den s.k. inre falsen). Det sista momentet blir att beskära eller sprätta upp bladen. Voilà. Nu kan vi bläddra i en färdig skrift på 16 sidor. Den som själv vill testa kan ladda ner pdf:en och skriva ut den dubbelsidigt (vänd längs kortsidan).

En utgångspunkt för allt boktryck under den så kallade handpresstiden, från mitten av 1400-talet fram till första hälften av 1800-talet, var det handtillverkade pappersarket. Råmaterialet var lump, d.v.s. textilier. Exakt hur stort ett sådant ark var varierade, men bara inom vissa gränser. Under den förindustriella perioden kunde omfånget inte vara större än den handhållna form som användes vid tillverkningen. Denna behövde vara praktiskt möjlig för pappersmakaren att lyfta och hantera. Det pappersark som vi här tittar närmare på har måtten 46,5 x 39,5 cm.

Tryckuppgifterna, impressum, på titelsidan (på den översta bilden hittas den längst nere till höger) anger att arket har trycks i Härnösand 1842. Där hade år 1800 det första boktryckeriet etablerats av Carl Gustaf Nordin (1749-1812) och fram till 1840, då Umeå och Sundsvall fick sina första officiner, så var den ångermanländska lärdomsstaden den enda tryckorten norr om Gävle. År 1812 övertogs biskop Nordins tryckeri av trivialskolerektorn Jonas Svedbom (1778-1864) och det är alltså under dennes överinseende som vårt ark har tryckts.

Vad är det då för text som återfinns på detta arks boksidor? Titeln lyder ”Prediko Nobbe Jåulå Peiwen naln” vilket översatt till svenska blir ”Predikan på annandag jul”. Detta är en av de sammanlagt fyra skrifter på det nordlapska bokspråket som under åren 1839-1847 utgavs av Lars Levi Læstadius (1800-1861). Ett färdigt exemplar av boken i fråga, d.v.s. där det tryckta arket vikts och bundits, har digitaliserats av Umeå UB och går att hitta här, men då sammanbundet med ett antal andra titlar.

Nydigitaliserat: Om biodling

Två äldre tryck på det ädla ämnet biskötsel har nyligen införlivats i Umeå universitetsbiblioteks specialsamlingar och dessutom har båda volymerna nu digitaliserats. De sakligt informativa skrifterna från början av 1800-talet kan sägas vara typiska för periodens nyttoinriktade och naturvetenskapliga strömningar. Det här var den tid då till exempel de svenska hushållningssällskapen såg dagens ljus.  Information spreds för att främja och effektivisera de svenska landsbygdsnäringarna.

Den första av de digitaliserade böckerna är ”Biskötsel, lämpad i synnerhet till medlersta delen af Swerige” (1800). Bakom titelsidans författarakronym L.J.Ö. dolde sig Lars Joseph Öberg (1761-1821). Han ville med sin skrift ”meddela några, på säker erfarenhet och tillförlitliga intyg grundade, reglor, till efterrättelse för en Biskötare”.  Det fanns förvisso redan flera svenska skrifter om biodling, men utöver att dessa blivit svåra att få tag i, så var de dessutom i första hand skrivna för förhållanden i de södra delarna i landet. Här kunde Öbergs observationer, som alltså gällde för de medlersta delarna av riket, tillföra någonting nytt: ”Man måste medgifwa, att Swenska klimatet, Skåne undantagit, icke kan anses så beqwämligt för Biskötsel som andra warmare länders; men likwäl bewisar erfarenheten, att den, med kännedom och iakttagande af någon större noggranhet än den som fordras i mildare luftstrek, rätt wäl lyckats ända opp i Gestrikland.”

Den andra boken är ”Om biskötseln” (1833) skriven av friherre Wilhelm Reinholdt Leuhusen (1768-1853). Denne Leuhusen, som för övrigt var vän till Fredrika Bremer, hade som ung deltagit i Gustav III:s ryska krig och sårats under slaget vid Uttismalm. Då ter sig biodlandet som en stillsammare syssla. I det inledande stycket berättar författaren om hur intresset hade väckts i unga år vid läsningen av Johan Fisherströms då nyss utkomna ”Ekonomiska Dictionär”. Ett problem var emellertid att den unge Wilhelm inte hade några bin, men det gick att lösa, åtminstone hjälpligt: ”Brist på bi gaf anledning att uppsöka jordhumlor, flytta dem och hela deras boning i trägården, inrymde i en glasburk täckt med måssa och löf.”

Båda volymerna har ett enkelt blått pappersomslag och på respektive titelsida finns en ägarstämpel som lyder ”J:Strokirk”. Släkten Strokirk kom till Sverige på 1600-talet och ”J” kan väl i detta fall möjligen antas vara brukspatronen Jeppe Storkirk på Ölsboda (1789-1856). Nog går det att föreställa sig bikupor på hans välskötta gods. Någon som läser detta och känner igen stämpeln kan kanske bekräfta proveniensen?

Avslutningsvis kan det nämnas att Umeå UB tidigare har digitaliserat ytterligare två böcker om biodling: Mårten Triewalds “Tractat om Bij” (1728), eller som dess fulla titel lyder ”Nödig tractat om bij, deras natur, egenskaper, skiötzel och nytta …”, och A. P. Halld’ns ”Ett och annat om biskötseln” (1880). Den förstnämnda, Triewalds skrift från 1728, är en riktig klassiker och utgör den första svenska monografin inom ämnet.