Inlägg

Jag tillhör Thomasz Hardegen och Ludwig Schleich skrev mig

I den betydande boksamling som John Ekström (1858-1924), teckningsläraren vid Norra Real, byggde upp så återfinns ett stort antal äldre så kallade skrivböcker. Detta var en särskild genre under 1500-, 1600- och 1700-talet där professionella mästare i skrivkonsten visade upp och spred resultatet av sina färdigheter. Verken var tänkta att kunna användas som förlagor för den som själv ville lära sig skriva vackert och effektivt, samtidigt som de också fungerade som marknadsföring av skrivmästarens tjänster.

Visuellt sett är dessa skrivböcker enastående vackra. I Umeå UB:s digitala samlingar kan du finna ett flertal sådana kalligrafiböcker ur Ekströmsamlingen. Klicka dig gärna in där och bläddra i de digitaliserade versionerna.

Böckerna kännetecknas i regel av ett avlångt format och de innehåller vanligen inga eller bara ett fåtal sidor med tryckt text. I stället domineras de av tryckta planschsidor med illustrationer, efter 1500-talet nästan alltid utfört med djuptryck, som återger de snirklande och svepande penndrag som utförts av mästarens hand.

Dessa verk erbjuder ofta magnifika uppvisningar i konsten att i en enda obruten rörelse, utan att i onödan lyfta pennan från papperet, skapa en överdådig barockornamentik. Det är inte ovanligt att olika figurer och djur, även de skapade genom en enda oavbruten linje, framträder på sidorna. Detta är skrift som bild snarare än som språkmedium.

När man ser dessa reproduktioner av skriften och dess överflödande utsmyckningar, så är det lätt att börja undra om skrivmästarna verkligen kunde skriva på det här sättet. I skrivböckerna handlar det ju om en tryckt återgivning där den handskrivna förlagan i en noggrann process har överförts till en tryckplåt, men såg det ut på samma sätt då mästaren skrev med sin skurna gåspenna?

John Ekströms samlande kring skriv- och teckningskonsten hade, som tur är, ambitionen att vara, med hans egna ord, ”systematiskt för alla tider, så långt omständigheterna medgivit”. Samlingen inkluderar därför inte bara tryckta böcker, utan däri ingår bland annat även ett flertal handskrifter som utgör konkreta exempel på hand- och skönskrift från olika tidsperioder. Ett av dessa exempel är ett bokband där sammanlagt 18 handskrivna blad har bundits samman. Detta är den första sidan:

Texten lyder: ”Thomasᴣ Hardegen dem gehore ich. M Ludwig Schleich schreibe mich, zu guter schreiberey gar befürderlich”. Det talande subjektet är här handskriften själv och den berättar alltså för oss att den tillhör en person vid namn Thomasz Hardegen och att den har skrivits av en Ludwig Schleich. Den senare, Schleich, kan antas ha varit en lärare i skrivkonsten som i så fall kan ha skrivit dessa sidor som övningsförlagor till den förre, Hardegen. Jag har tyvärr inte kunnat hitta någon ytterligare information kring vilka dessa båda personer var. Kanske någon som läser detta kan lyckas bättre?

På nedre delen av sidan finns i alla fall en årsangivelse skriven med romerska siffror. Kan du uttyda året?

För dagens läsare är detta verkligen allt annat än lätt att tolka, men där står i alla fall MDLxxxviij, dvs. 1588. På de efterföljande bladen följer sedan en rad kalligrafiska exempel. Det som omedelbart slår en är den färgrikedom som här visas upp.

I de tryckta skrivböckerna så handlar det om en monokrom återgivelse av ett handskrivet original. Svart bläck som tryckts på papper. I handskriften så möter vi däremot även färger som grönt, rött och gult. På somliga ställen har bläcket bleknat något med tiden, men det är fortfarande en anslående färgprakt i jämförelse med de tryckta böckerna.

Hur hamnade denna handskrift i John Ekströms ägo? Exakt hur det gick till vet vi inte, men i en bokkatalog, Codices manu scripti saeculorum IX. ad XIX. Incunabula xylographica et typographica annorum MCCCCL ad M D, utgiven 1921 av det tyska antikvariatet Joseph Baer & Co, så hittar vi i alla fall ett tydligt spår. Som post 87 återfinner vi här: ”Schleich, L., Thomasᴣ Hardegen / dem gehore ich. M Lud/wig Schleich schreibe mich …”.

Ur Codices manu scripti saeculorum IX ad XIX, 1921. Källa: Google Books.

Objektet beskrivs som en sehr schöne Original-Schreibvorlagen och anges vara av betydelse för historieskrivningen om den tyska 1500-talskalligrafin. Vi vet inte om Ekström köpte handskriften direkt från det tyska antikvariatet eller om det fanns mellanhänder, men vi kan vara säkra på att detta var en katalogbeskrivning som skulle ha väckt hans intresse. (Även ytterligare en handskrift från samma katalog återfinns i Ekströms boksamling.)

Firma Joseph Baer & Co, på Hochstrasse 6 i Frankfurt am Main, var en affärsverksamhet med anor. Katalogen där vi återfinner den handskrift som vi här har tittat på bär det respektingivande löpnumret 675. Antikvariatet hade grundats av Joseph Baer (1767-1851) så tidigt som på 1780-talet. Firman drevs sedan vidare av hans söner, Bernhard Joseph (1799-1864), Hermann Joseph (1801-1881) och Leopold Joseph (1805-1861). Antikvariatet växte till ett av de mest betydande i hela Europa.

Simon Leopold Baer (1845-1919), Leopold Josephs son, blev den tredje generation i familjen Baer som drev antikvariatet och vid tiden då Ekströms handskrift erbjöds till försäljning så hade i sin tur dennes son, Leopold Alfred Baer (1880-1948), gått in i verksamheten. 1930-talets händelseutveckling innebar emellertid slutet för det traditionsrika antikvariatet i Frankfurt. Familjen Baer var en judisk släkt och efter nazisternas maktövertagande måste Leopold Alfred lämna Tyskland och gå i exil.

Den kalligrafiska 1500-talshandskriften, skriven av Ludwig Schleich för Thomasz Hardegen, utgör alltså en nod som pekar vidare till såväl berättelsen om en boksamlande teckningslärare i Stockholm på 1920-talet som till den om en tysk bokhandlare som på 1930-talet tvingas fly undan nazisterna.

På liknande sätt är det ofta med specialsamlingarnas artefakter och det är bland annat detta som gör dem så spännande att hantera och studera. Varje enskilt exemplar bär på sin egen unika historia, som nästan alltid leder vidare till en annan historia, som leder till ytterligare en historia, och så vidare.

* * *

Handskriften har digitaliserats av Umeå universitetsbibliotek och kan läsas här: Thomasz Hardegen dem gehore ich. M. Ludwig Schleich schriebe mich, zu guter schreiberey gar befürderlich MDLxxxviij

Från Wittenberg till Skellefteå

I dag har det gått precis 500 år sedan Martin Luther, enligt traditionen, spikade upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Denna händelse den 31 oktober 1517 har setts som startskottet för ett historiskt förlopp som kom att innebära stora omvälvningar och den romersk-katolska kyrkans uppsplittring. I Sverige ledde det till att den medeltida katolska kyrkan omvandlades till den evangelisk-lutherska statskyrkan, något som satte djupgående prägel på hela samhällsutvecklingen.

Reformationsrörelsen tog effektivt boktryckarkonsten i sin tjänst för att sprida sitt budskap och det tryckta ordet blev ett medel för masspridning av information och propaganda. Umeå universitetsbibliotek smygstartade Reformationsåret 2017 redan förra hösten, då vi i säkerhetsmontern i vår entré visade ett urval äldre böcker som på olika sätt hade en koppling till reformationen. En av dessa utställda böcker var en stor volym tryckt på 1550-talet i den tyska stad som var reformationens epicentrum, Wittenberg, och som sedan snabbt hade färdats 200 mil norrut, till Europas nordligaste delar, för att där hamnat i en församling vid den norrländska kusten.

I sitt nuvarande skick har exemplaret förlorat en del av sin forna glans, men det är ändå inte svårt att se att detta en gång i tiden har varit ett anslående bokband. Måtten är respektingivande 33 x 22 x 10 cm. Det vitgarvade skinnbandet bör en gång i tiden ha ägt en imponerande lyster och den heltäckande blindpressade dekoren på pärmarna, med dessa många mönster och figurer, måste ha fascinerat betraktaren. Tidens tand har emellertid satt sina spår; det har trots allt gått nästan ett halvt årtusende sedan den här boken tillverkades.

Skinnet har solkats och lyser inte längre lika vitt. Skador gör att det här och där går att se de underliggande gedigna träskivor som utgör pärmarnas fundament. De två spännen som har använts för att stänga ihop bandet saknas. Vid det skavda rygghuvudet skymtas fragment av handskriven text, manuskript av pergament som har skurits sönder för att vid inbindningen användas som material till bokens kapitälband. Här döljer sig alltså rester av text som är ännu äldre än den tryckta inlagan, något som inte är ovanligt i bokband från den här tiden.

Om vi öppnar volymen så kan vi läsa titeln ”Tomvs sextvs omnivm opervm reverendi domini Martini Lvtheri” vilken berättar att detta är del sex av Luthers samlade verk. Längre ner finns också uppgiften att boken är tryckt i Wittenberg av boktryckaren Peter Seitz år 1555, nio år efter Luthers död.

Titelsidan är som synes även utsmyckad med en ståtlig träsnittsbordyr, vars upphovsman troligen är Lucas Cranach d.y. Här ses Luther, vars ansiktsdrag spreds och blev välbekanta genom den tryckta bildens mångfaldigande, knäböjande till höger om den korsfäste Jesus. Mannen till vänster, också knäböjande, föreställer en av Sachsens kurfurstar omkring denna tid, även om den exakta identiteten inte är helt säkerställd. Träsnittsmotivet trycktes första gången 1546 i en utgåva av Luthers översättning av Nya testamentet och återanvändes därefter flera gånger, bland annat i andra bibelutgåvor, men som synes också vid utgivningen av Luthers samlade verk.

Denna bok har, innan den kom hit till Umeå UB, ingått i Skellefteå landsförsamlings boksamling. Kan vi då säga något ytterligare om hur och när exemplaret kom till Skellefteå? På titelbladet finner vi en informativ anteckning på latin skriven med bläck:

Här får vi veta att boken köpts år 1559 av Andreas Olai (1512-1569) med hemorten ”Schelletta”, en äldre stavning för Skellefteå. Redan fyra år efter att boken tryckts i Wittenberg så fanns den följaktligen uppe i norra Västerbotten.

Andreas Olai (morfar till den beryktade Johannes Bureus) var född i Uppsala, men blev så småningom kyrkoherde uppe i Skellefteå. I de mycket intressanta anteckningar som han gjorde i församlingens kyrkobok från denna tid (och som i dag finns digitaliserad i SVAR och Digitalt Arkiv) så känner vi igen handstilen på vår Lutherboks titelsida. Genom detta exemplar kan vi sålunda på ett mycket handfast sätt närma oss det förflutna, såväl reformationens Wittenberg som en enskild prästman i Norrland på 1550-talet.