Inlägg

Fynd i en bibel

I Östergrensamlingen finns en mängd fina böcker, men också ett antal trasiga böcker. I april togs Gustav II Adolfs bibel (1618) fram för att undersökas. Skicket var mycket dåligt med lösa träpärmar, trasiga och saknade blad. För att kunna arbeta med den behövde den rengöras från skräp och damm samt lite mögel. Under renblåsningen i dragskåpet gjordes det en del spännande fynd.

Det visade sig att boken någon gång under historien har använts som blompress. Rester av blommor hittades i hela boken med några blads mellanrum. En analys av växtdelarna skulle kunna ge spännande information om den epoken i bokens liv. Som bokmärken har man använt trästickor och halmstrån, vilket var vanligt förr. De mest oväntade fynden var nog ändå de fyra flugorna och spindeln samt det fina hängsmycket i blått glas som låg mellan några av bladen.

Spår av en bokslukare

Bakom varje bokpärm kan oväntade märkvärdigheter dölja sig. Inte sällan öppnar man en bok och finner helt andra saker än man hade räknat med. Med den här volymen förhåller det sig just precis så – även om det kanske inte handlar om det slags överraskningar som man skulle önska sig.

Boken i fråga är den första tyska utgåvan av Hans Vredeman de Vries ”Perspectiva” tryckt i Amsterdam 1628. Det är ett verk med exempel på användandet av perspektiv, rikligt illustrerat med dubbelsidiga kopparstick, tänkta att kunna brukas praktiskt av olika konstnärliga yrkesgrupper. Nederländaren Vredeman de Vries var mycket inflytelserik då det kom till att sprida högrenässansens idéer till norra Europa.

Det finns ett tryckt titelblad med en fyllig titel, ”Das ander Theil der hochberümbten Kunst der Perspectiven” och så vidare, men detta föregås därtill av ett graverat titelblad (se bilden ovan). Här anges en alternativ titel: ”Perspectiva das ist: die weitberühmte Kunst einer scheinenden in oder durchsehnden Augen gesichts Punct. Inhaltende die Theorie vnd Practicke mit einer grundlichen Vnterweisung, durch Samuel Marlois.”.

En intressant detalj är att denna andra titeluppgift återfinns på en separat tryckt papperslapp vilken har klistrats in på sidan som kancellans. Förklaringen till detta är att bladet ursprungligen graverades och trycktes för en helt annan bok (Marolois ”Fortification, ou Architechture Militaire … revue, augumentee et corrigee par Albert Girard”, 1627). Antagligen framställdes då för många exemplar av titelbladet i förhållande till bokens slutliga upplaga, men genom att klistra över titelfältet med en ny titel så kunde alltså överexemplaren ändå komma till användning i ett annat sammanhang. Detta är också förklaringen till varför tryckåret i vår bok anges olika på titelsida (1628) respektive graverat titelblad (1627).

Utöver detta så lägger vi nu kanske också märke till de hål som finns i papperet en bit upp till höger och börjar ana oråd. Vad är det för något? När vi bläddrar vidare så upptäcker vi snabbt att boken är genomkorsad av en lång krökt tunnel. Volymen bär på de tydliga spåren efter angrepp från en skadeinsekt. Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat boken, så den som vill kan själv studera de mönster som bildats där insekten obekymrat färdats på tvärs genom Vredeman de Vries stramt geometriska rum.

Vad kan det ha varit för litet kryp som här varit i farten? Kanske en vanlig strimmig trägnagare? Mina högst begränsade entomologiska kunskaper tillåter tyvärr inte mer än gissningar. Ett mysterium är i alla fall att det inte verkar finnas några uppenbara in- eller utgångar i bokbandet. Kan det ha varit så (som det beskrivs i en intressant artikel i tidskriften Science) att insekten, som ägg eller larv, fanns i det trä som användes vid tillverkningen av bokens pärmar? Den skulle alltså i så fall ha kommit in i boken redan vid inbindningen. Och blev den sedan kvar i maskgången den skapat till dess att någon öppnade volymen och upptäckte vad den ställt till med? Levde den hela sitt korta liv innesluten i denna bok?

Den här sortens beteende, att borra sig ner i böcker, är förvisso någonting som vi uppmuntrar här på biblioteket i den bildliga meningen, men inte, som här, i den rent bokstavliga. (På en kommande konferens här i Umeå kommer deltagarna att få veta mer om hur sådant går att förebygga.) Ändå är det svårt att inte tycka att de mönster som skapats av den lille enträgne bokslukaren äger en viss form av skönhet.

En bok för den som vill lära sig teckna

I Ekströmsamlingen ingår två olika utgåvor, båda från första hälften av 1600-talet, av den italienske barockkonstnären Guercinos modellbok. Den här sortens handledningar, som inte var ovanliga vid denna tid, var tänkta att användas som hjälpmedel för den som skulle lära sig att teckna. Utifrån sådana teckningsförlagor kunde novisen steg för steg lära sig hur den mänskliga kroppens olika delar skulle avbildas. I Guercinos bok kan vi se denna progression i hur den börjar med detaljstudier av enskilda kroppsdelar – öga, öra, näsa, mun, hand, fot – innan den går vidare till större helheter.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat båda sina exemplar och därmed kan alla med en internetuppkoppling lätt jämföra dem mot varandra. Om vi slår upp den första sidan i respektive volym så möts vi av ett graverat titelblad med en allegorisk bild. Den föreställer Målarkonsten avbildad som en kvinna med en palett i ena handen och en pensel i den andra. Två puttis, små barn eller änglafigurer, håller upp målarduken på vilken vi ser en målad vapensköld. I bakgrunden skymtar ett segelfartyg ute till havs.

Motivet är alltså detsamma på respektive titelblad, men studerar man bilderna lite noggrannare så märker man att de ändå skiljer sig åt i vissa små detaljer. Det ena trycket är en omgraverad kopia. Det är alltså inte samma plåt som använts för att trycka de båda bilderna.

Texten i de avgränsade fälten på titelbladen skiljer sig som synes också åt mellan de båda exemplaren. I det ena kan vi läsa följande: ”Sereniss. Mantvae Dvci Ferdinando Gonzaghae DD. Jo. Franciscus Barberius Centen. Inuentor.”. Boken, som troligen är tryckt i Rom, är tillägnad Ferdinando Gonzaga, hertig av Mantua. Här anges vidare att det som sagt är konstnären Guercino (1591-1666), eller Giovanni Francesco Barbieri som han egentligen hette, som har tecknat originalen (inventor). I ett mindre fält längst nere till höger står dessutom: ”Oliuerius Gattus Sculpsit. 1619.” Den som 1619 överförde dessa teckningar till kopparstickets medium (sculpsit) var med andra ord Oliveiro Gatti (ca 1579-ca 1648).

Vänder vi oss sedan till det andra exemplaret så kan vi läsa följande titeluppgift på franska: ”Livre de portraitvre de Io. Franciscus Barberius, excellent paintre italien; 1642”. Här finns inte, som i den äldre utgåvan, någon information om vem som graverat kopparsticken. En intressant detalj är dessutom att någon omsorgsfullt har skrapat bort uppgiften om vem som har tryckt boken, ”de l’impression de”. Utifrån andra förekomster av samma titelblad så kan vi emellertid antaga att den borttagna texten bör ha varit ”Mariette rüe St. Jacques à l’Esperance”, men varför detta här raderats är oklart. Denna information hade kanske av någon anledning blivit inaktuell.

Om vi bläddrar vidare i böckerna så följer en uppsättning planschblad med tryckta teckningar. Bortsett från textavsnitten på titelbladen så är detta böcker som helt saknar text (utom av ett speciellt slag som vi ska återkomma till). Här finns ingen typsatt text överhuvudtaget.  Planschbladens illustrationer, förlagor för den som ska lära sig teckna, är det centrala. Den första av böckerna, den med år 1619 på titelbladet, innehåller sammanlagt 22 numrerade planschblad. Det som är omedelbart iögonfallande om man jämför dessa illustrationer med motsvarande bilder i den andra utgåvan (undantaget titelbladen) är att de där har blivit spegelvända.

En sådan omvändning hänger samman med den teknik som framställt bilderna; varje tryckprocess innebar att designen på tryckmatrisen (i detta fall: tryckplåten) spegelvändes. I detta fall verkar det rimligt att anta att trycken från en tidigare utgåva har använts som förlaga till de omgraverade kopiorna i den senare franska utgåvan. Bilderna har då för enkelhetens skull förts över till tryckplåten utan vändning och man har inte brytt sig om att de därigenom sedan spegelvänts vid trycket. Det ansågs helt enkelt inte ha någon betydelse.

Den senare utgåvan innehåller också nästan dubbelt så många planschblad som den tidigare: 40 stycken inklusive titelbladet. Den handlar således om en utökad utgåva där en andra del med planscher tillkommit efter den ursprungliga första. I Umeå UB:s exemplar av denna utgåva verkar det emellertid ändå saknas ett eller par planschblad som fanns med vid den ursprungliga inbindningen. Det finns rester som visar på att plansch 23 har rivits ut och det finns också tecken som tyder på att ett par blad på slutet har avlägsnats.

Gallica, Frankrikes nationalbiblioteks sida för digitala samlingar, finns ett annat exemplar av ”Livre de portraiture” att jämföra mot. Här är det sammanlagda antalet planscher 43, inklusive ett andra graverat titelblad för den senare delen. Noterbart är här inte bara att planscherna delvis är bundna i en annan ordning, utan också att de delvis har annan numrering. Det finns också ett flertal andra små, men intressanta skillnader (se till exempel titeln). Detta är ytterligare ett exempel på att det nästan alltid är givande att i mer detalj jämföra olika äldre tryck som vid en snabb anblick kan uppfattas som ”samma” bok. Det visar också på värdet av att det finns flera digitaliserade exemplar tillgängliga.

Slutligen, jag har sagt att detta är en bok som inte innehåller någon text, men det är som du kanske redan noterat inte riktigt sant. I den tidigare italienska utgåvan har en föregående ägare – kanske den Andreas Dominicus vars namnteckning finns på titelbladet? – på ett flertal ställen tillfört egen handskriven text. Sånt är naturligtvis alltid spännande. Det handlar i detta fall om korta versstrofer som tycks associera till motstående bild. I och med dessa verkar den ursprungliga funktionen hos denna bok, vilken alltså var att erbjuda förlagor för att lära sig teckna, ha förskjutits ut mot en annan, mer privat funktion. Genom den handskrivna texten laddas Guercinos teckningar med en ny sorts subjektiv mening.

Jag har kunnat spåra källan för åtminstone fyra av dessa strofer (plansch 11, 14, 15 och 22). De kommer alla från ett antal olika operalibretton skrivna av den italienske skalden Pietro Metastasio (1698-1782). Vi kan därigenom dra slutsatsen att den handskrivna texten rimligen måste ha tillkommit åtminstone omkring hundra år efter att boken trycktes. Kanske någon läsare av denna blogg kan lyckas identifiera källorna för ytterligare några av stroferna?