Inlägg

Digitaliserat: Om kakelugnar

Nu i dagarna har en omtyckt och förträfflig uppfinning fyllt 250 år, nämligen den svenska kakelugnen. Stora mängder ved förbrukades av järnbruken och andra näringar under 1700-talet, samtidigt som också hushållens uppvärmning krävde stora vedresurser. Problemet var att mycket av den genererade värmen inte kunde behållas på något energieffektivt sätt och som en följd av detta blev skog en bristvara på många platser runt om i landet. I denna situation uppdrog riksrådet åt Carl Johan Cronstedt (1709-1779), dåvarande president i Kammarkollegium, och generalmajoren Fabian Wrede (1724-1795) att, genom förbättring av existerande eldstäder, försöka finna en teknisk lösning på problemet, eller som Cronstedt skriver: ”huru Kakelugnar och Eldstäder i allmänhet måtte til weds besparning i byggnads sättet förbättras”.

Hösten 1767 kunde den nya eldstadstypen presenteras. Principen för kakelugnseldning var känd sedan tidigare, men Cronstedt och Wredes lösning med dess förlängda rökgångar innebar en snillrik vidareutveckling av äldre teknik. Röken cirkulerade här i ett vertikalt rökkanalsystem inne i murstocken och på detta sätt kunde värmen bevaras mycket längre än i tidigare svenska eldstäder, något som innebar ”ansenlig Weds besparning i både stora och små Hushåll”. Det kunde röra sig om upp emot en halvering av vedmängden. Den bränslesnåla kakelugnen, som dessutom var möjlig att serietillverka, kom på detta sätt att innebära en revolution för uppvärmningen av de svenska hemmen. I dag ses Cronstedt och Wredes 1700-talskonstruktion som ett tidigt exempel på hållbar design.

Beskrifning på ny inrättning af kakelugnar til weds besparning (1767)

Cronstedt utgav skriften ”Beskrifning på ny inrättning af kakelugnar til weds besparning” (1767) där den nya kakelugnslösningen presenterades i fem olika modeller. Beskrivningarna utgavs även i en utökad utgåva år 1775. Då hade Cronstedts kompletterat sitt arbete med ytterligare två typer av kakelugnar. Dessutom utgavs verket denna gång, under den övergripande titeln ”Samling af beskrifningar på åtskilliga eldstäder, inrättade til besparing af wed”, tillsammans med ännu en skrift i samma ämne, ”Beskrifning öfwer åtskilliga på flera ställen werkstälde inrätningar af eldstäder til weds besparing och flere förmoners winnande” av arkitekten Erik Palmstedt (1741-1803). Där Cronstedts beskrivningar i första hand behandlat kakelugnskonstruktioner för ”bättre rum”, förklarar Carl Sparre i förordet till detta nya arbete, så är Palmstedts beskrivningar tänkta att ”blifwa angelägen för Landthushållare, och desutom ej mindre tiena i städerne och på landet för köks-spisars, bryggeriers och wissa Fabriques-werkstäders bätre inrättande til weds besparande”.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat både den första utgåvan från 1767 (tyvärr med två planschblad saknandes) och den väsentligt utökade från 1775 (komplett).

En kakelugn, som eldas på framsidan

En kakelugn som eldas på framsidan, med en afsats framföre

Spis med 4 rörgångar och 2:ne små ugnar at grädda och steka uti

P1:s program Vetenskapsradion Historia sände nyligen ett avsnitt om Carl Johan Cronstedt och kakelugnen som kan rekommenderas för den som vill veta mer. Dessutom har det i höst också utgivits en ny bok om Cronstedt, författad av Linnéa Rollenhagen Tilly.

En almanacka för år 1796

En del böcker i Umeå universitetsbiblioteks specialsamlingar är så stora och otympliga att de endast med besvär kan plockas ned från hyllan av en ensam person. Andra, som den på bilden härintill, är betydligt lättare att hantera. Volymen bredvid tändsticksasken är en så kallad portmonnä-almanacka som ingår i Östergrensamlingen. Måtten är blygsamma 4,5 x 7,5 cm. Det är alltså en bok som det går alldeles utmärkt att förvara i en portmonnä. Eller, varför inte, bära instucken i en dold ficka på en klänning av frasande siden. Det här rör sig nämligen, som innehållet visar, om en sammansatt tryckprodukt från 1790-talet riktad mot en i första hand kvinnlig målgrupp.

Den första delen av den lilla boken består av ”Stockholms almanacka året 1796”, tryckt i Stockholm av J. P. Lindh. I Klemming och  Eneströms bibliografi över svensk kalendarisk litteratur (II, s. 26) kan vi läsa följande: ”Under 1700-talet och början av 1800-talet var det ej ovanligt att, att Stockholms almanach sönderskars, hopklistrades och inbands i miniatyrformat (28 sidor). Den kallades då vanligen Fruntimmers-almanach. Stundom pryddes dessa med exemplar även med kopparstick. Någongång inhäftades almanachan i dansböcker, virkböcker, o.d.”

Det är exakt en sådan ”fruntimmersalmanacka” som vi här har att göra med. Ursprungligen var alltså den almanacka som ingår i denna bok tryckt i sin helhet på en och samma sida, men denna har sedan skurits ner i mindre delar. Häri har också lagts till fem inklistrade kolorerade uppslag med bilder som visar det senaste inom det franskinfluerade hatt- och hårmodet.

Efter detta inledande kalendariska avsnitt så följer därtill skriften ”Namnkunniga fruntimmer” (tryckt av Johan Christopher Holmberg 1794-1795) på dryga hundra sidor. Här redogörs i alfabetisk ordning för en lång rad berömda kvinnor, från antiken till samtiden, som på olika sätt ansågs vara intressanta eller förebildliga. Till exempel återges den sedelärande historien om hur grevinnan de Saint Balmont läxade upp en man med dåligt hyfs. Vi kan väl anta att detta var en anekdot som fick den okända person som en gång var denna lilla almanackas första ägare att dra på munnen.

”Grefwinnan de Saint Balmont, hade på sina gods fått inqwartering af en Cavalerie-Officer, som uppförde sig ganska illa. Hon skref honom derföre en Billet til, hwaruti hon utmante honom på duel, undertecknade sig Chevalier de S. Balmont. Förklädd i mans-kläder infant hon sig på den utsatta mötesplatsen, och fäktade så tappert, at Officeren måste fälla gewär för henne. Då hon återgaf honom sin wärja, sade hon: Min herre, Ni har trott Er fäkta emot Chevalier de S. Balmont; men jag är endast hans swägerska: lär nu häraf, att wisa mer höflighet och aktning för Fruntimmer.”