Inlägg

Recept för de svåra åren (kryddat med en kärlekshistoria)

Twå skålpund råa eller kokta ben sönderkrossas med en klubba eller hammare, och stötas i en jernmortel till ett pulfwer eller en massa, hwarwid likwäl iakttages att för hwar mark ben gjutes i morteln 3 till 4 skedar watten, för att hindra stöteln att blifwa warm. Om benen blifwit wäl rengjorda från kött och hafwa föga märg, gå de lätt sönder; man låter massan gå genom en sil, och hwad som blir öfwer stötes ännu en gång. Äro benen ej fullkomligt rengjorda från brosk och senor, förwandlas allt till en degaktig massa, som till geléens utdragande är äfwen så tjenlig som om benen wore pulfweriserade. Detta pulfwer eller deg lägges i en lerpanna, och därtill gjutes 3 till 4 skopor watten, hwilket, jemte salt och grönsaker, under skumning, wid sakta eld 4 till 5 timmar sammankokas. För att af benen erhålla all geléen bör man koka dem lika lång tid fyra gånger. Af en mark ben fås fyra marker gelé.

För att häraf erhålla en rätt närande soppa, kokas 1 skålpund kornmjöl med 4 lod salt i 2:ne timmar, då soppan bör utgöra en kanna, hwarefter en kappe sönderstötta potäter ilägges: efter en timmes kokning tillslås en kanna ben-gelé, hwaraf soppan blir simmig och jemn; slutligen tillägges en hackad lök och ett lod salt. Denna soppa slås öfwer brynta brödtärningar.

Så lyder ett av de spartanska recept som vi hittar i Gustafva Schartaus (1783-1849) ”Wälmenta råd i misswext-år” som nyligen har digitaliserats av Umeå UB. Boken utgavs ursprungligen år 1831. Det var en tid då felslagna skördar fortfarande med regelbundenhet ledde till nödår i det agrara Sverige. Konsekvenserna riskerade att bli katastrofala. Dryga tre decennier efter publiceringen av Schartaus upplysande skrift så innebar de ryktbara missväxtåren 1867-1868 att utbredd svält drabbade befolkningen i Norrland och delar av Finland.

I förordet läser vi att författaren med utgivandet av sitt arbete hoppas ”göra sin landsmän en redbar och medborglig tjenst”. I boken beskrivs bland annat en rad inhemska vilda växter (rötter, frön, lavar, m.m.) som kan användas vid tillagning av bröd eller på annat sätt tjäna som födoämne. Här hittar vi även anvisningar för tillagning av olika soppor och gryn, som till exempel ”Soppa, anwänd wid fattig-inrättningen i Hamburg”, ”Rumfordska soppan” och ovan beskrivna ”Ben-soppa”. Avslutningsvis ges också råd kring hur skadad och skämd säd kan räddas.

”Wälmenta råd i misswext-år” tycks ha varit en försäljningsmässig framgång. Redan året efter utgavs en andra utökad upplaga och senare översattes den även till finska. Den driftiga Gustafva Schartau gav också ut ett flertal andra köks- och hushållsrelaterade böcker och av dessa har Umeå UB tidigare digitaliserat en: ”Fullständig underrättelse om smör-och ostberedning samt mjölkhushållning; efter de bästa inhemska och utländska methoder” (1844). Den kulinariskt intresserade kan för övrigt i vår RARA-samling också finna ett tjugotal andra äldre digitaliserade kokböcker.

Till sist, när jag söker information kring Gustafva Schartau (f. Voigtländer), så överraskas jag av att upptäcka att hennes liv, eller åtminstone en viss begränsad del av hennes levnad, faktiskt har blivit ämne för en roman, Ingrid Hesslanders ”Giftomans samtycke” från 1955. Jag har inte haft möjlighet att läsa den, men enligt en beskrivning, så sägs berättelsen ge ”nytt liv åt den ödesdigra kärlekshistorien mellan fröken Gustafva Voigtländer och den häftige, nyckfulle kapten Lagercrantz”. Denne Axel Lagercrantz var Gustafvas förste man, där enlevering inledde äktenskapet och en vidlyftig rättegång avslutade det. Senare gifte hon om sig med Ivar Ejlert Barfoth Schartau. Allt det här låter såklart mycket spännande, men plötsligt verkar vi ha kommit väl långt bort från bensoppa och framgångsrik bokutgivning, så här får vi nog ändå sätta punkt.

Ett ark papper tryckt i Härnösand 1842

Här visas de båda sidorna av ett pappersark som förvaras i Umeås UB:s specialsamlingar. På vardera arksida finns åtta tryckta boksidor. Formatet är en så kallad oktav. I denna skepnad är det fortfarande bara en halvfärdig bok. Det som återstår att göra är att traska iväg till den lokala bokbindaren. Där ska arket vikas tre gånger för att sedan bindas samman i den ena långsidan (den s.k. inre falsen). Det sista momentet blir att beskära eller sprätta upp bladen. Voilà. Nu kan vi bläddra i en färdig skrift på 16 sidor. Den som själv vill testa kan ladda ner pdf:en och skriva ut den dubbelsidigt (vänd längs kortsidan).

En utgångspunkt för allt boktryck under den så kallade handpresstiden, från mitten av 1400-talet fram till första hälften av 1800-talet, var det handtillverkade pappersarket. Råmaterialet var lump, d.v.s. textilier. Exakt hur stort ett sådant ark var varierade, men bara inom vissa gränser. Under den förindustriella perioden kunde omfånget inte vara större än den handhållna form som användes vid tillverkningen. Denna behövde vara praktiskt möjlig för pappersmakaren att lyfta och hantera. Det pappersark som vi här tittar närmare på har måtten 46,5 x 39,5 cm.

Tryckuppgifterna, impressum, på titelsidan (på den översta bilden hittas den längst nere till höger) anger att arket har trycks i Härnösand 1842. Där hade år 1800 det första boktryckeriet etablerats av Carl Gustaf Nordin (1749-1812) och fram till 1840, då Umeå och Sundsvall fick sina första officiner, så var den ångermanländska lärdomsstaden den enda tryckorten norr om Gävle. År 1812 övertogs biskop Nordins tryckeri av trivialskolerektorn Jonas Svedbom (1778-1864) och det är alltså under dennes överinseende som vårt ark har tryckts.

Vad är det då för text som återfinns på detta arks boksidor? Titeln lyder ”Prediko Nobbe Jåulå Peiwen naln” vilket översatt till svenska blir ”Predikan på annandag jul”. Detta är en av de sammanlagt fyra skrifter på det nordlapska bokspråket som under åren 1839-1847 utgavs av Lars Levi Læstadius (1800-1861). Ett färdigt exemplar av boken i fråga, d.v.s. där det tryckta arket vikts och bundits, har digitaliserats av Umeå UB och går att hitta här, men då sammanbundet med ett antal andra titlar.