Inlägg

Från den Widestedska officinen

I Umeå universitetsbiblioteks samlingar finns många praktverk och klenoder, men det behövs inte alltid något sådant som en påkostad inkunabel för att ett bibliotekariehjärta ska börja slå lite extra hårt. Ibland kan det räcka mer än väl med betydligt mycket anspråkslösare saker. Så är det till exempel med den här bibliotekarien inför det lilla häftet på bilden ovan. Det består av bara två vik som har limmats samman i falsen och det totala sidantalet är således blott åtta sidor. Måtten är 15,5 x 9 cm. Det kan verkligen inte sägas vara annat än en mycket rudimentär tryckprodukt.

Enkelheten och de ålderdomliga typsnitten gör att man vid en första anblick kan förledas tro att häftet skulle vara äldre, men tryckåret är faktiskt så pass sent som 1850. Det var uppenbarligen inte det modernaste av den tidens tryckerier som framställde denna produkt. Kan du uttyda impressum, dvs. uppgifterna om var den har tryckts?

Det är inte helt lätt, versalerna är särskilt svårtydda i en redan från början besvärlig frakturstil, men efter en stund ser vi att där faktiskt står ”Skellefteå”.  Det handlar om ett tidigt tryck från denna norrländska kuststad. Under ortsangivelsen så läser vi dessutom ”Widestedts Officin”. Officin (från latinets officina, verkstad) är en äldre beteckning för boktryckeri. Men den Widestedt som tryckt detta häfte, vem var då det? Innan vi svarar på detta så kan det vara lämpligt med en kort historisk bakgrund.

1761 hade Norrlands första tryckeri etablerats i Gävle. År 1800 fick också läroverksstaden Härnösand en tryckpress (vilket har berörts i ett tidigare inlägg på denna blogg), men dessa både städer förblev sedan under de kommande fyra decennierna de enda norrländska tryckorterna. 1840-talet kom dock att bli en brytningstid. Mellan 1840 och 1847 fick sju norrlandsstäder egna officiner: Umeå 1840, Sundsvall 1840, Hudiksvall 1845, Östersund 1845, Söderhamn 1845, Piteå 1846 och Skellefteå 1847.

Denna utbredning av boktryckarkonsten i de nordliga provinserna under 1840-talet skedde i nära samband med lokalpressens framträdande. Mycket kort tid efter att det första tryckeriet etablerats, som längst dröjde det två år, så hade samtliga dessa städer även fått sitt första lokala tidningsorgan.

Skellefteås förste boktryckare var f.d. skomakaren Per Anton Boman (1810-1879). Han hade 1846 etablerat sig som boktryckare i Arboga och under en period försökt sig på att utge Arboga Weckoblad. Verksamheten där blev emellertid kortlivad, satsningen bar sig inte ekonomiskt, och Boman återvände hem till Västerbotten, varpå tryckeriet kom att följa med honom norrut. På detta sätt fick Skellefteå år 1847, blott två år efter att stadsprivilegierna erhållits, sitt första boktryckeri och året därpå också sin första tidning, då utgivningen av ”Fjell-Örnen” startade.

Även detta tidningsprojekt blev emellertid mycket kortlivat. En liten tid överläts tryckeriet till konstförvanten (boktryckeriarbetaren) J. E. Jernberg och ett omtag med tidningen gjordes, då som ”Nya Fjell-Örnen”, men till slut gick det inte längre. Boman fann sig tvungen att sälja tryckeriet och överge banan som boktryckare.

Det är här som dåvarande lantmäteriauskultanten Walfrid Olov Widestedt (1827-1896), han som tryckt vårt lilla häfte, kommer in i bilden. 1849 köper han boktryckeriet av Boman och flyttar det ut till sitt hemman på Alhem (Norrböle) strax utanför staden. Härifrån görs nu ytterligare ett försök att utge en lokal tidning, denna gång med namnet ”Skellefteå Tidning”. Allt detta kom dock bara att bli ett kort mellanspel i Widestedts liv. I november 1850 säljs verksamheten vidare till bokbindaren Carl Fredrik Carlberg.

Lantmätare W. O. Widestedt
(Bild: Landshövding Gustaf Lorentz Munthes arkiv)

Redan innan tryckeriet kom in i bilden hade Widestedt utbildat sig till lantmätare och det var på den banan som han nu fortsatte. Det måste ha tett sig som en avsevärt tryggare försörjning än boktryckaryrket i en liten nygrundad norrländsk kuststad. Widestedt kom år 1857 att utnämnas till kommissionslantmätare, samma titel som hans far hade burit. På 1880-talet, efter att han beviljats pensionering i förtid av hälsoskäl, så flyttade familjen till Visby och senare kom flyttlasset att gå vidare till Stockholm. Nära femtio år efter att han drivit ett tryckeri i sin norrländska födelsestad, den 6:e januari 1896, så avled den gamle lantmätaren.

Vi har fortfarande inte berört vad det enkla tryck som vi här tittar på egentligen handlar om. Titeln är alltså den sakligt upplysande ”Ny twål-bok, innehållande ett enkelt men wäl bepröfwadt sätt, att utan stor kostnad och tidspillan tilwerka en i alla afseenden god och ändamålsenligt tvål”. Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat publikationen, så den som själv vill pröva tvålreceptet kan enkelt göra det.

Tyvärr är detta det enda tryck från Widestedts officin som vi har här i Umeå. Den anspråkslösa skriften är i dag att betrakta som en raritet. ”Från den Widestedska officinen utgick en del smärre tryckalster”, skriver Gustaf Renhorn i andra delen av ”Gamla stadsbor” och tillägger, ”nu för tiden ytterst sällsynta”.

I Hjalmar Linnströms ”Svenskt boklexikon” hittar jag elva stycken sådana ”smärre tryckalster” som ska ha getts ut av den Widestedska officinen. Utöver vårt häfte om tvåltillverkning så är dessa: ”Hemligheten i Guds lustgård” (1849), ”Doctor Martini Lutheri Predikan och Förklaring öfwer Herrans Heliga Nattward” (1849), ”Sånger från China” (1849), ”Lucie Dalville” (1849), ”Att färga tyger svarta och fula” (1850), ”En ny krigsvisa, då jag från hemmet drog” (1850), ”Vägvisare mellan Haparanda och Stockholm samt Öfver-Torneå” (1850), ”Alonzo den tappre och Imogéne den sköna” (1850), ”En ny wäfbok” (1850), ”Nya ordspråksboken” (1850). Widestedt verkar ha testat marknaden med ett ämnesmässigt brett spektrum av skrifter.

Genom att på Kungliga biblioteket eftersöka trycklistorna från det Widestedtska boktryckeriet skulle det eventuellt gå att få ytterligare information om vad det var som trycktes ute på Alhem. Av de elva titlar som Linnström redovisar är det bara fyra stycken som för närvarande går att hitta i den nationella samkatalogen Libris. Vad gäller de övriga så kan vi bara hoppas att de ändå finns bevarade i något biblioteks okatalogiserade äldre samlingar. Av den biblioteksansvarige på Skellefteå museum så har jag i alla fall fått veta att de två första av de ovan uppräknande titlarna, som båda saknas i Libris, finns i deras samlingar.

Till sist, en liten detalj som jag inte kan lämna okommenterad är den förtjusande manicula (lat., liten hand) som finns på tvålhäftets titelblad. Den bidrar till det något ålderdomliga utseendet. Symbolen ☞ började dyka upp i böcker under medeltiden och blev särskilt populär med renässanshumanisterna. Sådana ritade små charmiga händer är därför vanligare än man skulle kunna tro i äldre böcker. De kan dyka upp lite titt som tätt i marginalen för att peka ut ett textställe som en tidigare läsare av någon anledning funnit särskilt intressant.

Från början var alltså maniculum någonting som ritades dit för hand och den var ofta ett tecken på läsarens närvaro, men den pekande handen kom också att införlivas i tryckteknikens grafiska repertoar. Den var då, så som den använts i detta tryck från Skellefteå, en möjlighet för en boks avsändare, inte läsaren, att fästa uppmärksamheten på något. Senare kom den stiliserade handen att framför allt kopplas till reklamens språk och det är nog därifrån, eller kanske ännu hellre som digital markör på en dataskärm, som de allra flesta känner igen den i dag.

Säg det med en rebus

Pour un fidèle amoureux, / Tu n’es point charitable

I dag är det Alla hjärtans dag och kanske går några av er och funderar på att skicka en hälsning till en viss speciell person. I våra dagar är det väl inte osannolikt att ett sådant meddelande skulle innehålla åtminstone ett par tre emojis, men den som känner sig lite mer kreativ – och dessutom vill skapa lite lagom huvudbry hos mottagaren – kan möjligen vilja testa en annan form av piktogram, nämligen den klassiska rebusen. I så fall kan inspiration hämtas i en av de böcker som Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat, nämligen ”Secretair der Liebe oder galante Hieroglyphen”.

Den här boken, tryckt i Leipzig 1808, handlar om just olika sätt att säga jag älskar dig i form av en rebus. Eller i det här fallet skulle den faktiskt säga je t’aime eftersom det rör sig om rebusar på franska. Boken har parallelltiteln ”Secretaire d’amour ou Hieroglyphes galants” och den är genomgående tryckt med tysk-fransk parallelltext.

Det första som slår en då man öppnar volymen är de tolv utsökt vackra handkolorerade planscherna där sammanlagt 86 olika rebusar finns avbildade. Tillsammans formar de korta rebusarna, ”destinés pour être présentés aux Dames par les cavalier”, ett antal avgränsade små kärleksdikter (även om förordet understryker att det inte finns några litterära anspråk). Boken innehåller utöver bildgåtorna också ett facit samt förklaringar.

Om vi får tro förordet så var den här typen av rebusar très à la mode i Frankrike vid denna tid. De återfanns på porslin, de broderades och målades på tyger och olika sorters föremål. Även övriga illustrationer, utöver rebusarna, som återfinns på bokens planschblad (girlanger, blommor och liknande) är tänkta att kunna fungera som förlagor till sådana dekorationer.

Förutom det estetiska värdet, argumenterar förordet vidare, så har denna typ av bildgåtor också en tydlig praktisk nytta, nämligen genom att de för unga personer erbjuder ett underhållande sätt att lära sig främmande språk, i detta fall franska.

Jag har tyvärr inte lyckats hitta särskilt mycket information om upphovspersonen, Emilie Berrin, men hon ska i alla fall ursprungligen ha varit från Frankrike och bosatte sig i Leipzig under 1790-talet. Där var hon engagerad i någon form av affärsverksamhet kring mode, men också verksam som produktiv skribent och författare.

Berrin uppges ha varit en av initiativtagarna till modetidskriften ”Leipziger Modemagazin” och hon utgav dessutom en rad skrifter i anknytande ämnen, med titlar som till exempel: ”Neue Strickmuster”, ”Neues Modellbuch eleganter Wäschezeichen”, ”Hieroglyphen oder Devisen der Freundschaft zum Stricken”, ”Leipziger Muster, Gardiner und Vorhänge aufzumachen”, ”Lieblingsbeschäftigung für Damen, oder Sammlung neuer Desseins zu brodiren” och ”Gründliche Anweisung für Frauen, auf alle mögliche Art Haargeflechte nach der jetzigen Mode zu fertigen”.

Numera finns ”Secretair der Liebe oder galante Hieroglyphen” bevarad i få exemplar. En av orsakerna till detta kan vara att de olika rebusarna ibland helt sonika klipptes ut ur boken som därmed förstördes. Förslag till att göra just så finns i bokens inledande text. Utklippta till små papperslappar kunde sedan rebusarna gömmas i till exempel olika sorters karameller eller också användas vid gemensamma lekar där lapparna lottades ut och varje deltagare fick försöka lösa varsin gåta, vilket såklart var särskilt roligt då innehållet kunde ge upphov till rodnande kinder. I form av lösa lappar kunde rebusarna dessutom kombineras på nya sätt.

Umeå universitetsbiblioteks exemplar av denna bok, som ingår i Ekströmsamlingen, har dock tack och lov ingen varit framme med saxen i. Några sidor i inledningen har emellertid råkat kastas om av bokbindaren vid inbindningen, men det gör mindre.

Près de toi dans un divin délire, / Je goûte mille plaisirs.

 

Digitaliserat: Om rakning

En av de böcker som nyligen digitaliserats och gjorts fritt tillgängliga av Umeå universitetsbibliotek är den lilla, anspråkslösa volym som visas på bilden nedan. Formatet är ringa 11 x 9 cm. En namnteckning och ett exlibris visar att boken har tillhört Olof Östergren. Bakom de enkla ljusblå pappärmarna döljer sig den anonymt utgivna skriften Rakknifvens bruk, vård och iståndsättande: handbok för mogne och blifvande män. I denna bok om rakningens konst, tryckt i Göteborg år 1827, finner vi, om vi får tro förordet, ”allt det, innom en ringa volum samlat, som verldens alla åldrar bidragit till ämnets upplysande i det skick, hvari vår tids vetenskaps-män och konstnärer nu åskåda det, jämte resultaterna af en egen erfarenhet, som begagnat det gamla och fölgt med sin tid”.

Steg för steg går boken igenom rakningens olika element. Den detaljerade redogörelsen är uppdelad i följande sju avdelningar: 1) De Bisaker, som vid rakningen brukas, 2) Förnämsta Instrumentet vid rakningen: Rakknifven, 3) Rakknifvens iståndsättande, då den blifvit utnött, eller af vårdslöshet fördervad, 4) Strigelns beskrifning, 5) Raknings-Operationen, 6) Rätta förhållandet emellan Skägg och Rakknif, och slutligen en 7) Chronologisk sammandragen öfversigt af alla omnämnde förrättningar.

Skriften publicerades som sagt anonymt, men författare var Johan Anders Wadman (1777-1837). Handledningen om rakning var den första bok som han gav ut, men det var inte den som gjorde honom omtalad. Det var i stället för sina bacchanaliska dikter och visor i Bellmans efterföljd, samt även ett antal lustiga anekdoter kring hans eget leverne, som Wadman i första hand var känd. Han var på sin tid en omtyckt skald och hans dikter och visor gavs ut i två delar 1830 och 1835. Någon större ekonomisk egen vinning erhöll dock Wadman aldrig genom sitt författarskap. Han dog utblottad 1837, 60 år gammal.

Även om J. A. Wadmans plats i den svenska litteraturhistorien i dag måste betraktas som i hög grad perifer, så var det annorlunda på 1800-talet. Hans dikter och sånger var då mycket populära. Decennierna efter hans död utkom hans samlade verk i flera utgåvor och i hemstaden Göteborg avtäcktes 1867 under pompa och ståt en offentlig byst i brons föreställande poeten. Därför kan ännu den som i dag besöker Göteborg promenera till Vasaparken och där, på en kulle invid Vasakyrkan, ställa sig och beundra Wadmans föredömligt släta och välrakade profil.

 

Recept för de svåra åren (kryddat med en kärlekshistoria)

Twå skålpund råa eller kokta ben sönderkrossas med en klubba eller hammare, och stötas i en jernmortel till ett pulfwer eller en massa, hwarwid likwäl iakttages att för hwar mark ben gjutes i morteln 3 till 4 skedar watten, för att hindra stöteln att blifwa warm. Om benen blifwit wäl rengjorda från kött och hafwa föga märg, gå de lätt sönder; man låter massan gå genom en sil, och hwad som blir öfwer stötes ännu en gång. Äro benen ej fullkomligt rengjorda från brosk och senor, förwandlas allt till en degaktig massa, som till geléens utdragande är äfwen så tjenlig som om benen wore pulfweriserade. Detta pulfwer eller deg lägges i en lerpanna, och därtill gjutes 3 till 4 skopor watten, hwilket, jemte salt och grönsaker, under skumning, wid sakta eld 4 till 5 timmar sammankokas. För att af benen erhålla all geléen bör man koka dem lika lång tid fyra gånger. Af en mark ben fås fyra marker gelé.

För att häraf erhålla en rätt närande soppa, kokas 1 skålpund kornmjöl med 4 lod salt i 2:ne timmar, då soppan bör utgöra en kanna, hwarefter en kappe sönderstötta potäter ilägges: efter en timmes kokning tillslås en kanna ben-gelé, hwaraf soppan blir simmig och jemn; slutligen tillägges en hackad lök och ett lod salt. Denna soppa slås öfwer brynta brödtärningar.

Så lyder ett av de spartanska recept som vi hittar i Gustafva Schartaus (1783-1849) ”Wälmenta råd i misswext-år” som nyligen har digitaliserats av Umeå UB. Boken utgavs ursprungligen år 1831. Det var en tid då felslagna skördar fortfarande med regelbundenhet ledde till nödår i det agrara Sverige. Konsekvenserna riskerade att bli katastrofala. Dryga tre decennier efter publiceringen av Schartaus upplysande skrift så innebar de ryktbara missväxtåren 1867-1868 att utbredd svält drabbade befolkningen i Norrland och delar av Finland.

I förordet läser vi att författaren med utgivandet av sitt arbete hoppas ”göra sin landsmän en redbar och medborglig tjenst”. I boken beskrivs bland annat en rad inhemska vilda växter (rötter, frön, lavar, m.m.) som kan användas vid tillagning av bröd eller på annat sätt tjäna som födoämne. Här hittar vi även anvisningar för tillagning av olika soppor och gryn, som till exempel ”Soppa, anwänd wid fattig-inrättningen i Hamburg”, ”Rumfordska soppan” och ovan beskrivna ”Ben-soppa”. Avslutningsvis ges också råd kring hur skadad och skämd säd kan räddas.

”Wälmenta råd i misswext-år” tycks ha varit en försäljningsmässig framgång. Redan året efter utgavs en andra utökad upplaga och senare översattes den även till finska. Den driftiga Gustafva Schartau gav också ut ett flertal andra köks- och hushållsrelaterade böcker och av dessa har Umeå UB tidigare digitaliserat en: ”Fullständig underrättelse om smör-och ostberedning samt mjölkhushållning; efter de bästa inhemska och utländska methoder” (1844). Den kulinariskt intresserade kan för övrigt i vår RARA-samling också finna ett tjugotal andra äldre digitaliserade kokböcker.

Till sist, när jag söker information kring Gustafva Schartau (f. Voigtländer), så överraskas jag av att upptäcka att hennes liv, eller åtminstone en viss begränsad del av hennes levnad, faktiskt har blivit ämne för en roman, Ingrid Hesslanders ”Giftomans samtycke” från 1955. Jag har inte haft möjlighet att läsa den, men enligt en beskrivning, så sägs berättelsen ge ”nytt liv åt den ödesdigra kärlekshistorien mellan fröken Gustafva Voigtländer och den häftige, nyckfulle kapten Lagercrantz”. Denne Axel Lagercrantz var Gustafvas förste man, där enlevering inledde äktenskapet och en vidlyftig rättegång avslutade det. Senare gifte hon om sig med Ivar Ejlert Barfoth Schartau. Allt det här låter såklart mycket spännande, men plötsligt verkar vi ha kommit väl långt bort från bensoppa och framgångsrik bokutgivning, så här får vi nog ändå sätta punkt.

Ett ark papper tryckt i Härnösand 1842

Här visas de båda sidorna av ett pappersark som förvaras i Umeås UB:s specialsamlingar. På vardera arksida finns åtta tryckta boksidor. Formatet är en så kallad oktav. I denna skepnad är det fortfarande bara en halvfärdig bok. Det som återstår att göra är att traska iväg till den lokala bokbindaren. Där ska arket vikas tre gånger för att sedan bindas samman i den ena långsidan (den s.k. inre falsen). Det sista momentet blir att beskära eller sprätta upp bladen. Voilà. Nu kan vi bläddra i en färdig skrift på 16 sidor. Den som själv vill testa kan ladda ner pdf:en och skriva ut den dubbelsidigt (vänd längs kortsidan).

En utgångspunkt för allt boktryck under den så kallade handpresstiden, från mitten av 1400-talet fram till första hälften av 1800-talet, var det handtillverkade pappersarket. Råmaterialet var lump, d.v.s. textilier. Exakt hur stort ett sådant ark var varierade, men bara inom vissa gränser. Under den förindustriella perioden kunde omfånget inte vara större än den handhållna form som användes vid tillverkningen. Denna behövde vara praktiskt möjlig för pappersmakaren att lyfta och hantera. Det pappersark som vi här tittar närmare på har måtten 46,5 x 39,5 cm.

Tryckuppgifterna, impressum, på titelsidan (på den översta bilden hittas den längst nere till höger) anger att arket har trycks i Härnösand 1842. Där hade år 1800 det första boktryckeriet etablerats av Carl Gustaf Nordin (1749-1812) och fram till 1840, då Umeå och Sundsvall fick sina första officiner, så var den ångermanländska lärdomsstaden den enda tryckorten norr om Gävle. År 1812 övertogs biskop Nordins tryckeri av trivialskolerektorn Jonas Svedbom (1778-1864) och det är alltså under dennes överinseende som vårt ark har tryckts.

Vad är det då för text som återfinns på detta arks boksidor? Titeln lyder ”Prediko Nobbe Jåulå Peiwen naln” vilket översatt till svenska blir ”Predikan på annandag jul”. Detta är en av de sammanlagt fyra skrifter på det nordlapska bokspråket som under åren 1839-1847 utgavs av Lars Levi Læstadius (1800-1861). Ett färdigt exemplar av boken i fråga, d.v.s. där det tryckta arket vikts och bundits, har digitaliserats av Umeå UB och går att hitta här, men då sammanbundet med ett antal andra titlar.