Inlägg

En dag om specialsamlingar i Lund

Mot slutet av förra året, den 27:e november, anordnades på universitetsbiblioteket i Lund ett heldagsseminarium om specialsamlingar. Bättre sent än aldrig kommer här en sammanfattning skriven utifrån minnesanteckningar som gjordes under dagen.

Arrangemanget i Lund utgjorde en fortsättning på en serie seminarier kring specialsamlingar som fortgått sedan 2014. Dessa seminarier har blivit ett utmärkt forum för att träffa kollegor som arbetar med liknande samlingar runt om i landet och få möjlighet att diskutera gemensamma frågor och utmaningar.

Bidrag från de tre första seminarierna, som gick under samlingsnamnet Bevara för framtiden, har samlats i en skrift som finns att läsa i elektronisk form: ”Bevara för framtiden”. I samma skriftserie finns även bidragen från de två senaste seminarierna utgivna (tyvärr inte elektroniskt): ”Kulturarvsperspektiv”.  Här på bloggen Tryckt & otryckt finns också ett inlägg om det närmast föregående seminariet i Uppsala.

Den vackra biblioteksbyggnaden i Lund.

Namnet på seminariet i Lund var det skånskt klingande och, åtminstone för oss som arbetar med specialsamlingar, lite lagom provocerande ”Mög på hög? Ett heldagsseminarium om forskningen och specialsamlingarna”. Frågan om möget skulle lätt kunna avfärdas som retorisk (med det givna svaret: nej, specialsamlingarna runt om i landet utgör ett viktigt kulturarv), men den bör nog också läsas som en uppfordran gällande det tillgängliggörande arbete som kontinuerligt krävs för att samlingarna ska fortsätta att vara viktiga för den moderna forskningen.

Eva Nylander, tf. Universitetsbibliotekarie vid Lunds universitetsbibliotek, hälsade välkommen och tog avstamp i Rick Andersons artikel ”Can’t by us love: the declining importance of library books and the rising importance of special collections” och dennes distinktion mellan commodity och non-commodity documents. Utan att här gå vidare in på Andersons argumentation (ni kan själva läsa artikeln) så landar den i slutsatsen att forskningsbibliotekens arkiv och specialsamlingar, bestående av rara och unika artefakter, borde ges ökad prioritet i dagens digitaliserade nätverksmiljö, då denna typ av samlingar inte kan ersättas av kommersiella tjänster. Mögets tid är här, sammanfattade Nylander.

För dagens första bidrag, med rubriken Hög på mög! Om arkiventusiasm, tillgängliggörande och digital infrastruktur för utbildning och forskning, stod sedan Anna Nilsson-Hammar, historiker vid Lunds universitet. Hon talade utifrån sin praktiska erfarenhet av vad som var ett sammanhållande tema för detta seminarium, nämligen forskarens roll och behov i relation till specialsamlingarna.

Inledningsvis redogjorde Nilsson-Hammar för ett halvårsprojekt, genomfört för ett antal år sedan, där en utgångspunkt hade varit det faktum att studenter hellre tenderade att välja att arbeta med modernt material framför tidigmodernt material. Det finns trösklar då det gäller det äldre materialet, innehållet representerar till exempel idévärldar och världsbilder som i dag är svårbegripliga och för dem som är ovana utgör dessutom äldre handskrift och tryckt frakturstil ett hinder.

Projektet som Nilsson-Hammar arbetade med syftade därför till att stimulera och möjliggöra ett ökat användande av det tidigmoderna materialet i samlingarna på universitetsbiblioteket i Lund. Detta resulterade i webbplattformen ”Guide till UB:s specialsamlingar”, vilken var tänkt som en lättillgänglig ingång till materialet och att kunna inspirera till föreläsningar, övningar och uppsatser. Sidan är inte längre tillgänglig, men den var indelad i olika teman ungefär som det ser Lund UB:s nuvarande hemsida.

Synliggörandet av samlingarna är grundläggande, underströk Nilsson-Hammar, och det är viktigt att tillhandahålla ingångar för användarna. Detta är något som numera har blivit möjligt på helt nya sätt genom möjligheten att erbjuda olika digitala representationer av materialet. Där finns det (ofta outnyttjade) möjligheter att lägga in pedagogiska dimensioner, anpassade till undervisning, och det går att skapa tillfälliga digitala samlingar kopplade till ett specifikt kursinnehåll.

Nilsson-Hammar betonade också hur centrala de digitala resurserna har blivit för dagens forskare. Hon talade om hur hon själv ofta använder digitala representationer av fysiska samlingar från exempel Göttingen, Dresden och München. En fråga att ställa sig blir då: hur påverkar urvalet av det material som digitaliseras dagens historieskrivande? Detta var en problematik som även andra talare under dagen skulle återkomma till.

Med anledning av att det 2018 var 200 år sedan det första litografiska tryckeriet startade i Sverige så hade Universitetsbiblioteket en stor utställning i sin entré. En värld av bilder – litografin i Sverige 200 år.

Näste talare var Håkan Håkansson, idéhistoriker verksam vid universitetsbiblioteket i Lund: Under rubriken Kuriöst! Om ett förunderligt projekt och dess brister redogjorde han till att börja med för ett aktuellt forskningsprojekt där han ingår: ”Beundran och förundran i förändring – att förstå Museum Stobaeanum”. Projektet syftar till att ur olika perspektiv belysa Kilian Stobæus (1690-1742) kuriosakabinett. Denna samling med naturföremål och fornsaker skänktes till Lunds universitet 1735 och blev grunden till dess naturhistoriska museum. I dag är den fysiska samlingen spridd på många platser och en del av projektet består därför i att digitalt återskapa samlingen på Alvin, något som innebär att omkring 1000 föremål kommer att digitaliseras och ges utförlig metadata.

I den andra delen av sin presentation så vände Håkansson emellertid på det hela och problematiserade precis den typ av digitaliseringsprojekt som han nyss beskrivit, det vill säga en projekttyp som genererar riklig metadata, men där det material som digitaliseras är kvantitativt begränsat och kan sägas vara primärt riktat mot en relativt liten användargrupp. Den största delen av budgeten består av forskarnas lönekostnad. Håkansson menar att denna modell har blivit normen för svenska digitaliseringsprojekt, något som han är kritisk till. Prioritet borde riktas mot att finansiera fler projekt som är inriktade på att producera en ansenlig mängd digitala objekt. Vi pratar mycket om digitalisering i Sverige, konstaterade han, men vi gör det inte så mycket.

Liksom föregående talare betonade Håkansson att digitalisering är kanonbildande, vilket innebär att digitaliserat material i större utsträckning nyttjas i forskning än icke-digitaliserat material. De flesta av dagens forskare tillbringar sin tid ute på nätet, inte i läsesalarna. Detta betyder kort sagt att det som kulturarvsinstitutionerna väljer att digitalisera styr forskningens utveckling. Det är därför av största vikt att det digitala urvalet ges mängd och bredd. Frågan om statliga medel till storskaliga digitaliseringsprojekt borde drivas mycket hårdare, menade Håkansson.

Håkansson underströk också vikten av fungerande samarbetsformer mellan de inblandade parterna och han avslutade med tre budord riktade till finansiärer, bibliotek och forskare:

1) Finansiärer: Tänk brett, inte smalt!

2)  Bibliotek: Involvera forskare – biblioteken är deras arbetsredskap!

3) Forskare: Engagera er i biblioteken – de är era arbetsredskap!

Del av litografiutställningen.

För det sista bidraget innan det var dags för lunch stod Göran Blomqvist, verkställande direktör på Riksbankens Jubileumsfond. Han kunde med andra ord sägas representera forskningsfinansiärens perspektiv. Inledningsvis talade han om ett antal tidigare genomförda projekt, knutna till kulturarvssamlingar och minnesinstitutioner, där Riksbankens Jubileumsfond bidragit med medel.  En erfarenhet som hade gjorts i dessa sammanhang, och det var något som även Håkansson hade understrukit i föregående bidrag, var att det ofta inte finns tillräckligt utvecklade och förtroliga kontakter mellan forskningsvärlden och de organisationer som förvaltar kulturarvssamlingarna. Detta utgör ett hinder då kommer till att bygga upp forskning vid minnesinstitutionerna.

Digitalisering av kulturarvet och datadriven forskning utpekas som prioriterade områden i 2016 års forskningsproposition (Prop. 2016/17:50). Vetenskapsrådet måste ha en specifik forskningsfråga som grund för sina anslag, vilket innebär att bredare digitaliseringssatsningar, av det slag som Håkansson argumenterade för, har svårt att finna finansiering den vägen. Då det gäller anslag från Riksbankens Jubileumsfond så finns det däremot utrymme att inrymma även digitaliseringsprojekt av mer allmän karaktär. Blomqvist nämnde särskilt den årliga utlysningen för infrastrukturella satsningar som en sådan möjlighet.

Det som emellertid är svårt att få externt finansierat är arbetstiden. Digitalisering kräver också anslag som sträcker sig över en längre period; det tar helt enkelt tid att genomföra större digitaliseringsprojekt. Blomqvist påpekade att det var viktigt att söka samarbetsformer mellan minnesinstitutionerna; allt behöver inte byggas upp från grunden av var och en.

Del av litografiutställningen. Just här är det emellertid inte ett stentryck som visas, utan ett träsnitt ur Zebra- och Flod-Hästens Natural-Historia (Johan Leonard Belfrage, Lidköping 1845).

Efter lunch så var det dags för Katinka Ahlbom och Rasmus Lindgren, från Enheten för handskrifter, kartor och bilder på Kungliga biblioteket, att presentera Arken – Kungliga bibliotekets nya katalog för handskriftsaccessioner och enskilda arkiv. Bakgrunden till den nya katalogen var att KB behövde ett arkivförteckningssystem för att ersätta Ediffah. Ett avgörande krav på det nya systemet var att det skulle kunna hantera hierarkiska beskrivningsmodeller. KB valde att utgå från AToM, en webbaserad lösning med öppen källkod, och utarbeta en egen tillämpning av detta. Resultatet blev alltså Arken.

Andra söktjänster för KB:s handskrifter är nominalkatalogen, RA:s brevdatabas och realkatalogen. I Arken hittas först och främst material som accederats från 1960-talet och framåt. Utvecklarna arbetar med att få fram export av poster såväl till NAD som till Libris. Digitala objekt hanteras i Arken genom länkning, inte uppladdning. Några av fördelarna med Arken är att det är snabbt och enkelt att katalogisera i systemet, att det använder öppen källkod och öppna data (i den mån som lagen tillåter det), samt att det hanterar länkad data. Eftersom systemet bygger på öppen källkod så kommer det att vara möjligt för andra kulturarvsinstitutioner att använda mjukvaran och bygga vidare på KB:s utvecklingsarbete.

Därnäst hade turen kommit till Maria Mostadius och Atticus Pinzon Rodriguez. De representerade Biologiska museet vid Lunds universitet och talade under rubriken Is it real? 3D scanning objects for a broader public. I museets samlingar finns en stor mängd fysiska artefakter som är av intresse för internationell forskning, men vars karaktär gör att det är svårt att låna ut dem. Det är vanligt att de är ömtåliga, vilket försvårar transport, och många av dem är också unika. Somliga objekt innehåller dessutom hälsofarliga ämnen. Det här är en problematik som känns igen från arbetet med specialsamlingar där objekt vanligtvis inte heller lånas ut annat till andra institutioner.

På Biologiska museet i Lund har man därför som ett alternativ börjat 3D-skanna objekt i sina samlingar. Detta är en typ av digitalisering som bevarar information om det digitaliserade objektets form, textur, färg och storlek. Exempel på sådana digitaliserade artefakter ur museets samlingar finns uppladdade på Sketchfab. Genom dessa digitala representationer kan forskare utvinna mycket information utan att behöva ta del av originalen. Det går också att skapa fysiska reproduktioner av objekten genom 3D-skrivare. Vid behov kan 3D-skanningens representation av objektets yta också kompletteras med CT-skanning för att ge information om insidans egenskaper.  De digitala samlingar som skapas understödjer undervisning, forskning och utåtriktad verksamhet.

Seminariet avslutades av Ragni Svensson, bokhistoriker, som under rubriken Fem år med Bo Cavefors förlagsarkiv berättade om sitt avhandlingsarbete och specifikt hur hon hade använt material i Cavefors förlagsarkiv. Svenssons uppmärksammade avhandling “Cavefors: förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1952-1982″ lades fram förra året. Detta konkreta exempel på en forskares arbete med den sortens fysiska samlingar som utgör fundamentet för arkiv och specialsamlingar (även i en tid då det talas mycket om digitalt tillgängliggörande) knöt på ett passande sätt ihop en givande dag i Lund.

De digitala samlingarna flyttar ut i den publika miljön

För snart två månader sedan, i slutet av augusti, så lanserade Umeå universitetsbibliotek sin nya plattform för de digitala samlingarna, det vill säga en ny webbplats där inskannade objekt ur de egna samlingarna tillgängliggörs i digital form.

Redan nu kan man där ta del av mer än 8000 digitaliserade objekt, närmare 150 000 sidor, och ytterligare material tillkommer kontinuerligt. Inom kort kommer vi till exempel att publicera en stor och, om vi får säga det själva, mycket spännande fotosamling med koppling till en författare från Umeå. Sedan har vi också mer än tusen digitaliserade äldre böcker som står i kö för att laddas upp.

Som en del av lanseringen av denna nya plattform så har nu också en stor pekskärm placerats ute i vår publika miljö. Här kan man direkt på plats ute i biblioteket utforska den nya webbplatsen genom att klicka på skärmen.

Just nu hittar du den i vår entré, intill säkerhetsmontern, men eftersom skärmen är lätt att flytta så kan den nog senare dyka upp på andra ställen, både här inne i biblioteket och på helt andra platser. Vår tanke med detta är naturligtvis att synliggöra den nya webbplatsen och att härigenom ge nya användare en möjlighet att upptäcka materialet.

Till sist kan det här vara bra att påminna om att det trots allt bara är en ytterst liten del av våra totala samlingar som är digitaliserade och så kommer det att förbli under all överskådlig tid. Den ojämförligt största delen av allt det som finns i våra magasin måste du fortfarande beställa fram i fysisk form.

De digitaliserade objekten kan heller aldrig ersätta de materiella artefakterna, men den digitala plattformen kan förhoppningsvis fungera som en ingång även till det fysiska materialet, genom att väcka nyfikenhet och intresse, samt genom att sprida kännedom om samlingarna.

Här hittar du Umeå UB:s nya plattform för de digitala samlingarna: https://digital.ub.umu.se/.

“Med flyttbara, colorerade och utklippta figurer”

Här på universitetet har vi nyligen haft ännu en terminsstart, alltid en rolig och händelserik tid på året, men något som för många också kan innebära en intensiv jakt på lämplig bostad. På bilden här intill ser vi två studenter från förr som fått hysa in sig hos ”en lärd Professor” och konsekvensen av denna boendesituation.

Det delade boendet innebar att deras många livliga diskussioner fortgick till och med efter att de somnat. Båda studenterna talade nämligen i sömnen och i detta tillstånd fortsatte de att komma med allt eldigare argument och motargument, till dess att de blev så uppjagade att de plötsligt vaknade: ”Med någon häftighet, ur sängen sprungo de, / Begynte argumenter ge / Med vrede hotelser och snäsor / Och sist med händerna på öron, munnar, näsor, / Och böcker, stolar, bord begynte dansa kring.”

Vi hoppas naturligtvis att det inte ska behöva gå riktigt så långt för våra studenter här i Umeå.

Berättelsen återfinns i alla fall i boken “Fabler av Florian”, tryckt i Stockholm år 1824 hos Carl Deleen. Texten var en översättning från franskan och med det familjärt korta “Florian” avsågs Jean-Pierre Claris de Florian (1755-1794). Denne författare, medlem av Franska akademin, är kanske inte så känd idag, men i synnerhet under decennierna kring sekelskiftet 1700/1800 så översattes en rad av hans verk till svenska.

Florian skrev bland annat ett drygt hundratal uppskattade fabler i La Fontaines efterföljd. Den svenska samlingen från 1824, som innehåller 13 av dessa fabler, är som trycksak betraktad av särskilt intresse eftersom boken inte såldes separat, någonting som också utsägs på titelsidan: “Med flyttbara, colorerade och utklippta figurer”.

Till boken hörde alltså en uppsättning tryckta figurer som illustrerar händelser från de olika fablerna (däribland även de sömndruckna studenternas gräl) och som kunde användas för att levandegöra berättelserna. Dessutom medföljde ett fondkort med rumsinteriör och där det fanns utskurna skåror som pappfigurerna kunde placeras i. Året därpå, 1825, utgavs ytterligare en fabelsamling med likalydande titel och som också såldes tillsammans med en uppsättning figurer.

Äldre tryckta bruksobjekt av annat slag än böcker, som dessa figurer, är ofta förkomna, så därför är det extra roligt att återfinna sådant i samlingarna. Men inte heller Umeå UB:s exemplar är helt oskadat och komplett. Ett par av pappfigurerna saknar huvuden. Figurerna till fabel 5 verkar från början ha suttit ihop som de båda figurer som hör till fabel 4, men här har de alltså rivits itu. Ett par figurer har också förkommit helt. Det gäller i alla fall för fabel 6 och 8, där det ursprungligen ska vara ytterligare en figur till respektive berättelse. Det kan man se på en plansch (saknas också i vårt exemplar) som schematiskt visar de olika figurerna. I Libris anges att det totalt ska vara 17 figurer – i så fall saknas alltså ytterligare en?

Bokpärmarna, kuvertet för figurerna och kapseln där alla delar förvarades har enhetligt klätts i samma marmorerade papper. I tidningen Dagligt Allehanda annonserades den 18 december 1824 att Florians fabelsamlingar fanns ute i handeln. Detta var alltså bara några dagar innan julafton, något som användes som ett argument för försäljningen. Boken med dess kolorerade figurer beskrivs som: ”En tjenlig Julklapp för Barn”.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat sitt exemplar samt även figurerna. Gå gärna in och titta: ”Fabler af Florian”.

En ny plattform för de digitaliserade samlingarna

Vi är glada att kunna starta den här hösten med en riktigt stor nyhet. I dag lanserar Umeå universitetsbibliotek nämligen sin helt nya webbplats för digitala samlingar.

Sedan mitten av 1990-talet har biblioteket bedrivit bedrivit en omfattande digitaliseringsverksamhet där objekt ur de egna samlingarna har gjorts fritt tillgängliga i elektronisk form. Det handlar om ett stort antal äldre böcker, fotografier, arkiv- och handskriftsmaterial, m.m. Sammanlagt är det närmare en halv miljon sidor som har digitaliserats under åren.

I dag lanserar Umeå universitetsbibliotek sin helt nya webbplats för digitala samlingar.

Fram tills nu har allt detta digitaliserade material funnits utspritt på flera olika publiceringsplattformar beroende på materialtyp. Detta har har haft nackdelen att det har varit svårt att få en överblick och att sökmöjligheterna inte har varit optimala. Från och med nu kommer allting i stället att samlas på ett enda ställe.

Sökbarhet och överblickbarhet blir därmed mycket bättre. Det går snabbt och lätt att förhandsgranska ett objekt och att steglöst zooma i bilder. Det är enkelt att ladda ner bildfiler eller hela volymer som OCR-tolkade pdf:er. Detta är bara några av de många fördelarna med den nya plattformen. Det bakomliggande systemet heter Nainuwa och har utvecklats av det österrikiska företaget Treventus. Umeå universitetsbibliotek är först ut med en publik användning av denna digitala visningsplattform.

Det går snabbt och lätt att förhandsgranska ett objekt och att steglöst zooma i bilder.

Sökbarheten blir mycket bättre.

Möjligheten att få en överblick av materialet blir också mycket större på den nya plattformen. Här visas till exempel hela boken Livre de portraiture från 1642 i så kallad ”pivot view”.

På den nya webbplatsen är allt material indelat i olika samlingar. Detta skapar överskådlighet och ger oss en möjlighet att ordna och presentera objekten i vad som kan liknas vid olika utställningar. Digitalisering är i dag en viktig del för tillgängliggörandet av kulturarv och genom den nya plattformen för digitala samlingar tar Umeå universitetsbibliotek ytterligare ett steg i denna utveckling. Här kommer forskare och studenter att kunna ta del av samlingarna på nya sätt och vi hoppas naturligtvis också att många helt nya användargrupper kommer att upptäcka materialet.

På den nya webbplatsen är allt material indelat i olika samlingar.

Redan i dag vid lanseringen finns närmare 8000 fritt tillgängliga objekt uppladdade, mer än 100 000 sidor att utforska, men tanken är att mer material snabbt ska tillkomma. I ett första skede under höstterminen ska ytterligare material som redan tidigare har digitaliserats flyttas över till den nya plattformen, bland annat ca 1200 äldre böcker. Därtill sker naturligtvis också kontinuerlig ny digitalisering och plattformen kommer fortlöpande att fyllas på också med detta innehåll.

Välkommen att utforska den nya webbplatsen!

Adressen är alltså https://digital.ub.umu.se/.

Mötesplats för digitalt kulturarv

Den 25-26 april anordnades i Göteborg för sjätte året i följd konferensen ”Digikult – Nordisk mötesplats för digitalt kulturarv i praktiken”. Denna gång var dagsprogrammet förlagt till Stenhammarsalen i Konserthuset. Under två heldagar möttes mer än tvåhundra representanter från hela AMB-sektorn (dvs. arkiv, muséer och bibliotek) för att ta del av ett ambitiöst program koncentrerat kring olika aspekter av digitalt tillgängliggörande av kulturarv. Här gavs, bland annat, en lång rad presentationer av konkreta exempel på olika sorters digitala projekt, nationella såväl som internationella, och de erfarenheter som härigenom erhållits.

Digikult är en bred och välfylld konferens och jag ska inte ge mig på ett försök att sammanfatta innehållet från de båda dagarna. Här fanns något för alla och vilka delar som man särskilt fäste sig vid beror nog på vilken del av kulturarvssektorn som man kom ifrån och i vilken grad de olika föredragen anknöt till det egna dagliga arbetet. Hela konferensen filmades, så alla som i efterhand vill ta del av något bidrag kommer enkelt att kunna göra det. Även material från tidigare år finns tillgängligt på hemsidan.

Som alltid innebär den här typen av sammankomster också någonting mycket mer än att bara sitta och lyssna på en rad föredrag. Minst lika centralt är möjligheten att mötas, samtala och knyta kontakter med andra konferensdeltagare. Det digitala tillgängliggörandet av kulturarvsobjekt är inte längre någonting helt nytt. Tekniker och arbetsformer har hunnit etableras och blivit en väsentlig del av arbetet med kulturarv, men ännu finns oräkneliga gemensamma möjligheter och utmaningar. En viktig del av lösningarna ligger – som alltid – i olika former av samarbeten och erfarenhetsutbyten. Mötesplatser som Digikult utgör en betydelsefull del av detta.

Himmelska bibliotek och nördiga paradis

Konferens: Libraries in the sky: large-scale collaboration strategies and infrastructures to enhance the use of digital heritage collections.

Nasjonalbiblioteket, Oslo, 12 April 2018.

Varje dag fylls servrar runt om i världen på med ytterligare mängder av digitaliserat kulturarv (fotografier, böcker, tidningar, manuskript, kartor, arkivhandlingar, osv.). De fysiska artefakterna, som av bevarandeskäl ofta måste förvaras relativt svåråtkomligt, görs härigenom tillgängliga på helt nya sätt. Digitalisering har blivit en oundgänglig del i tillgängliggörandet av kulturarvssamlingarna.

Fram till ganska nyligen har det varit vanligt att plattformarna för digital bildvisning varit mer eller mindre lokala initiativ. Det har ofta handlat om tekniska val och lösningar, kanske konstruerade för specifika samlingar, som tagits fram av enskilda organisationer. En uppenbar risk med detta är att en senare migration till andra system kan bli komplicerad. I andra fall har lösningar skapats inom ramen för specifika forskningsprojekt där det långsiktiga förvaltandet av systemen i bästa fall kan beskrivas som osäkert. Det som i stor utsträckning har varit gemensamt är att det har saknats tekniska standarder och övergripande riktlinjer, någonting som haft som konsekvens att interaktionen mellan olika plattformar blivit svårlöslig.

Detta är såklart inte optimalt vare sig för användaren, som tvingas navigera sig fram i en vildvuxen digital djungel, eller för avsändaren, som på ett resursslösande sätt riskerar att ständigt behöva uppfinna hjulet på nytt. Situationen har beskrivits som att stora delar av det digitaliserade kulturarvet har varit inlåsta i silor mellan vilka det inte finns några möjligheter till kommunikation.

På senare tid har det emellertid börjat ske tydliga förändringar i positiv riktning. Större kollaborativa infrastrukturer har börjat växa fram. Någonting som biblioteksvärlden länge varit väldigt duktig på, nämligen utarbetandet av olika typer av internationella standarder (till exempel för metadata), håller nu också på att överföras till de mer tekniska aspekterna av digitaliseringen. Gemensamma riktlinjer och standarder avseende även dessa delar har börjat utvecklas av biblioteksaktörerna, med IIIF som det kanske tydligaste exemplet (mer om det nedan). Dessutom håller nya molntjänster på att öppna upp för bredare samarbetslösningar.

Med detta som bakgrund anordnades häromveckan konferensen ”Libraries in the sky” på Nasjonalbiblioteket i Oslo. Undertiteln löd i ungefärlig svensk översättning: ”Storskaliga samarbetsstrategier och infrastrukturer för att främja användningen av digitala kulturarvssamlingar.” Som arrangör stod IFLA RBSCS, en förkortning där IFLA (The International Federation of Library Associations and Institutions) alltså är den stora internationella biblioteksorganisationen och RBSCS (Rare Books and Special Collections Section) är dess avdelning för rart material och specialsamlingar.

Konferensen var uppdelad i fyra delar, där den första hade rubriken ”Digital Discovery of Cultural Heritage Treasures”. Vesna D. Župan var först ut och hon berättade om det 30-tal specialsamlingar, benämnda ”legacies”, som hör till Belgrads universitetsbibliotek. Dessa utgör ett konkret exempel på den typ av kulturarv vars digitala tillgängliggörande övriga konferensbidrag sedan handlade om.

Därefter var det dags för dagens svenska programpunkt, då Patrik Granholm från Kungliga biblioteket presenterade plattformen Manuscripta.se, en digital katalog över medeltida manuskript i Sverige. I dag finns där cirka 130 grekiska och 40 medeltida svenska manuskript tillgängliga, sammanlagt omkring 50 000 digitaliserade sidor. Den detaljerade beskrivningsnivån gjorde att ingen av de befintliga eller planerade svenska plattformarna för digitaliserat kulturarv kunde användas, så det blev därför nödvändigt att utarbeta en egen lösning. Grunden är ett antal mjukvaror med öppen källkod (eXist-db, IIPImage, Diva.js, Mirador). För objektbeskrivningen tillämpas Text Encoding Initiative (TEI) och för de digitaliserade bilderna används IIIF. Systemet förvaltas nu av Kungliga biblioteket och det finns planer på att så småningom kunna lägga förenklade poster i den nationella samkatalogen Libris, som då naturligtvis skulle länka vidare till den fördjupade beskrivningen på Manuscripta.se.

Dagens andra del hade fått den övergripande rubriken ”Large-scale collection development, discovery and access”. Här började Eilidh Macglone, webbarkivarie vid National Library of Scotland, med att berätta om UK Legal Deposit Web Archive och detta digitala arkivs selekterade specialsamlingar. Det handlar om det kontinuerliga insamlandet av webbsidor som görs i Storbritannien för att bevara dessa för framtiden. Den svenska motsvarigheten till detta är Kungliga bibliotekets Kulturarw3. I den brittiska versionen görs i efterhand ett aktivt urval där några av de insamlade webbsidorna får bilda specialsamlingar kring olika teman eller händelser och Macglone redogjorde specifikt för en av dessa urvalssamlingar, den som handlar om sport.

Nästa talare var Jerry Simmons (U.S. National Archives Liason to SNAC) som berättade om Social Networks and Archival Context, mera känt som SNAC. Detta är ett ambitiöst försök att lösa det som kan beskrivas som ”den arkivaliska diasporan”. Arkivhandlingar som på något sätt är kopplade till en viss person eller organisation kan som bekant vara utsprida på många olika platser, många olika arkiv, runt om i världen. För en forskare kan det därför vara mycket tidskrävande att få överblick och att spåra alla dessa olika utspridda handlingar, om det ens låter sig göras. SNAC har alltså ambitionen att erbjuda en lösning på detta. På plattformen finns i nuläget 4,2 miljoner auktoritetsposter och till dessa knyts sedan olika arkivbestånd. Det blir också möjligt att visualisera olika sorters relationer mellan poster och på så sätt blir olika former av nätverk synliga.

Siste talare innan lunch var François Vignale som presenterade ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt inom digital humaniora kallat READ-IT. Syftet är att studera läspraktiker från 1700-talet och framåt. Varför läste man? Hur läste man? Utgångspunkten är läsakten som individuell upplevelse och en utmaning är då naturligtvis att läsning är en aktivitet som lämnar få direkta spår. Projektet kommer att behöva arbeta med stora mängder data, bland annat i form av brev och dagböcker, men också sådant som målningar och fotografier. Standarder som kommer att användas är Semantic Web (RDF, SPARQL, SKOS), TEI och FRBR. Ett av målen är att projektet ska resultera i ett onlineverktyg där det bland annat ska gå att söka på en viss titel för att se vad som skrivits om denna, samt av vem och när.

Efter lunchen tog konferens tredje del vid: ”Improving access through technology: user experience and IIIF”. Här kan det vara läge att mycket kort förklara en viktig term som redan har hunnit nämnas ett par gånger i det föregående: IIIF (International Image Interoperability Framework). Det är ett ramverk som definierar ett antal API:er, alltså, någorlunda enkelt uttryckt, specifikationer kring hur applikationsprogram ska kommunicera med en viss mjukvara och därigenom kunna fungera som gränssnitt. Syftet med IIIF (utläses på engelska ”Triple-I-F”) är att åstadkomma interoperatibel teknik genom det gemensamma ramverket för visning av digitala objekt. Målsättningen är att skapa kompabilitet mellan lagringsplatser för digitala bilder. Standarden har arbetats fram i ett samarbete mellan ett antal av världens ledande forskningsbibliotek, flera stora nationalbibliotek och även icke-kommersiella plattformar.

Alexander Lyngsnes från NTNU:s universitetsbibliotek (Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet i Tromsø), presenterade de olika digitala projekt som man där arbetat med. På Gunnerus.no finns bibliotekets digitaliserade specialsamlingar, men inom ramen för plattformen Mubil laborerar man dessutom med mer innovativa och experimentella digitala lösningar, som till exempel Augumented books, Art in the library och ARK4. En grundläggande fråga för dessa tvärvetenskapliga projekt är: Hur skapar vi intresse för samlingarna? Det handlar om försök att inte förbli bunden vid den äldre codexformen och att inte bara se de digitala objekten som volymer på en virtuell bokhylla.

Nästa person att inta podiet var Matthew Mcgrattan, Head of Digital Library Solutions vid Digirati. Han har tidigare även varit verksam som Head of Technical Strategy vid Bodleian Library. Digirati är en kommersiell aktör som erbjuder digitala produkter och tjänster. De har bland annat utvecklat bildvisaren Universal Viewer, byggd på IIIF-standarden. Mcgrattan visade till att börja med tre konkreta lösningar som de tagit fram åt olika organisationer: The Indigenous Digital Archive, The Royal Society Journal Collection: Science in the making och Cardiganshire First World War Tribune (Appeals) Records. Samtliga dessa projekt har använt standarderna IIIF och W3C. Tjänsterna skapas inte som engångslösningar, underströk Mcgrattan, utan en viktig tanke att grundläggande lösningar ska gå att återanvända och vidareutveckla i framtida projekt. Alla organisationer har inte ekonomiska möjligheter att bygga nya och lokalt installerade tekniska lösningar. Utifrån detta faktum, och utifrån sina tidigare arbeten, erbjuder nu Digirati också molntjänsten Digital Library Cloud Service. Här kan alla kunder bruka en och samma grundlösning, som sedan kan anpassas för mer specifika behov.

Därefter presenterade Sara Carlstead Brumfield från Brumfield Labs och John Howard från University College Dublin ett transkriberingsprojekt som de har arbetet med tillsammans. Crowdsourcing förekommer numera som ett arbetssätt på flera digitala kulturarvsplattformar, till exempel för taggning och transkribering. Brumfield och Howard ställde den retoriska frågan om det är möjligt att bygga sådana framgångsprojekt med öppna lösningar och på detta svarade de ja, med IIIF. Ett konkret sådant exempel utgör UCD:s projekt för transkribering av brev och den lösning som Brumfield Labs utarbetat för detta. De har skapat en direkt funktionalitet mellan UCD:s digitala samlingar och sin egen plattform FromThePage, vilken erbjuder transkribering genom crowdsourcing. Lösningen bygger på interoperalitet mellan IIIF och FromThePage. På detta vis är alltså paradiset möjligt, sade Howard med en anspelning på föredragets titel, om än med tillägget att det otvivelaktigt är ett ganska nördigt paradis. En allmän poäng som underströks var också att för att nå framgång med crowdsourcing på kulturarvsområdet, så är det avgörande att lyckas kommunicera ut ett klart syfte. Värdet av det kollektiva arbetets resultat måste göras tydlig.

Konferensens fjärde och avslutande del hade rubriken “Sharing and using collections digitally”. Raphaële Mouren skulle här ha inlett med att talat om ReACH-projektet (Reproduction of Art and Cultural Heritage), men hon kunde tyvärr inte närvara. Delar av hennes presentation visades. Sista talare för dagen var därefter Rachel Di Cresce från University of Toronto Libraries och hon redogjorde bland annat för de tekniska lösningar som de utvecklat inom den samlande ramen Digital Tools for Manuscript Studies. Det handlar till exempel om olika plugins för Omeka samt utvecklingsarbete för det intressanta verktyget VisColl, vilket erbjuder möjligheter för att visualisera hur ett bundet manuskript är uppbyggt. Integration med IIIF är en grundläggande beståndsdel i samtliga dessa projekt.

Konferensen avslutades med en öppen frågestund. En av de saker som där framhävdes var att även om tekniska kunskaper såklart är centrala på det digitala kulturarvsfältet, så fortsätter kuratoriska färdigheter att vara en lika grundläggande beståndsdel, d.v.s. kunskap och kännedom om samlingarna är nödvändiga även för det digitala tillgängliggörandet. Det är viktigt, sades det vidare, att få användare att aktivt interagera med digitaliserade kulturarvet, inte bara passivt konsumera det. En annan sak som kom upp, och som varit tydlig under hela dagen, var betydelsen av att försöka bygga så framtidssäkra lösningar som möjligt. Hur ska då detta genomföras, att göra så att saker kommer att fungera även på längre sikt? Grundläggande är att skilja mjukvara och data åt. Det kan också underlättas genom att inte bygga plattformar från grunden, utan i stället så långt som möjliga bygga vidare på gemensamma lösningar, varav IIIF är en sådan. Länkade data var också en sak som här omnämndes som något som öppnar upp för nya möjligheter. Ytterligare en fråga som diskuterades var hur mindre organisationer med begränsade resurser ska kunna deltaga på det digitala området. En sådan möjlighet som föreslogs är att samarbeta med större organisationer som redan har utvecklat lösningar. Sådana samarbetslösningar har också blivit enklare genom en etablerad standard som IIIF. En annan väg är att använda någon av de färdiga molntjänster som finns på marknaden.

Sammanfattningsvis visade denna sammankomst i Oslo tydligt på bredden hos de många digitala verktygen samt de stora möjligheter som härigenom finns för tillgängliggörandet av kulturarvssamlingar. Framträdande var också den positiva utveckling som nu sker genom olika former av samarbeten, större infrastrukturer och kollektiva överenskommelser.

 

Spår av en bokslukare

Bakom varje bokpärm kan oväntade märkvärdigheter dölja sig. Inte sällan öppnar man en bok och finner helt andra saker än man hade räknat med. Med den här volymen förhåller det sig just precis så – även om det kanske inte handlar om det slags överraskningar som man skulle önska sig.

Boken i fråga är den första tyska utgåvan av Hans Vredeman de Vries ”Perspectiva” tryckt i Amsterdam 1628. Det är ett verk med exempel på användandet av perspektiv, rikligt illustrerat med dubbelsidiga kopparstick, tänkta att kunna brukas praktiskt av olika konstnärliga yrkesgrupper. Nederländaren Vredeman de Vries var mycket inflytelserik då det kom till att sprida högrenässansens idéer till norra Europa.

Det finns ett tryckt titelblad med en fyllig titel, ”Das ander Theil der hochberümbten Kunst der Perspectiven” och så vidare, men detta föregås därtill av ett graverat titelblad (se bilden ovan). Här anges en alternativ titel: ”Perspectiva das ist: die weitberühmte Kunst einer scheinenden in oder durchsehnden Augen gesichts Punct. Inhaltende die Theorie vnd Practicke mit einer grundlichen Vnterweisung, durch Samuel Marlois.”.

En intressant detalj är att denna andra titeluppgift återfinns på en separat tryckt papperslapp vilken har klistrats in på sidan som kancellans. Förklaringen till detta är att bladet ursprungligen graverades och trycktes för en helt annan bok (Marolois ”Fortification, ou Architechture Militaire … revue, augumentee et corrigee par Albert Girard”, 1627). Antagligen framställdes då för många exemplar av titelbladet i förhållande till bokens slutliga upplaga, men genom att klistra över titelfältet med en ny titel så kunde alltså överexemplaren ändå komma till användning i ett annat sammanhang. Detta är också förklaringen till varför tryckåret i vår bok anges olika på titelsida (1628) respektive graverat titelblad (1627).

Utöver detta så lägger vi nu kanske också märke till de hål som finns i papperet en bit upp till höger och börjar ana oråd. Vad är det för något? När vi bläddrar vidare så upptäcker vi snabbt att boken är genomkorsad av en lång krökt tunnel. Volymen bär på de tydliga spåren efter angrepp från en skadeinsekt. Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat boken, så den som vill kan själv studera de mönster som bildats där insekten obekymrat färdats på tvärs genom Vredeman de Vries stramt geometriska rum.

Vad kan det ha varit för litet kryp som här varit i farten? Kanske en vanlig strimmig trägnagare? Mina högst begränsade entomologiska kunskaper tillåter tyvärr inte mer än gissningar. Ett mysterium är i alla fall att det inte verkar finnas några uppenbara in- eller utgångar i bokbandet. Kan det ha varit så (som det beskrivs i en intressant artikel i tidskriften Science) att insekten, som ägg eller larv, fanns i det trä som användes vid tillverkningen av bokens pärmar? Den skulle alltså i så fall ha kommit in i boken redan vid inbindningen. Och blev den sedan kvar i maskgången den skapat till dess att någon öppnade volymen och upptäckte vad den ställt till med? Levde den hela sitt korta liv innesluten i denna bok?

Den här sortens beteende, att borra sig ner i böcker, är förvisso någonting som vi uppmuntrar här på biblioteket i den bildliga meningen, men inte, som här, i den rent bokstavliga. (På en kommande konferens här i Umeå kommer deltagarna att få veta mer om hur sådant går att förebygga.) Ändå är det svårt att inte tycka att de mönster som skapats av den lille enträgne bokslukaren äger en viss form av skönhet.

Från den Widestedska officinen

I Umeå universitetsbiblioteks samlingar finns många praktverk och klenoder, men det behövs inte alltid något sådant som en påkostad inkunabel för att ett bibliotekariehjärta ska börja slå lite extra hårt. Ibland kan det räcka mer än väl med betydligt mycket anspråkslösare saker. Så är det till exempel med den här bibliotekarien inför det lilla häftet på bilden ovan. Det består av bara två vik som har limmats samman i falsen och det totala sidantalet är således blott åtta sidor. Måtten är 15,5 x 9 cm. Det kan verkligen inte sägas vara annat än en mycket rudimentär tryckprodukt.

Enkelheten och de ålderdomliga typsnitten gör att man vid en första anblick kan förledas tro att häftet skulle vara äldre, men tryckåret är faktiskt så pass sent som 1850. Det var uppenbarligen inte det modernaste av den tidens tryckerier som framställde denna produkt. Kan du uttyda impressum, dvs. uppgifterna om var den har tryckts?

Det är inte helt lätt, versalerna är särskilt svårtydda i en redan från början besvärlig frakturstil, men efter en stund ser vi att där faktiskt står ”Skellefteå”.  Det handlar om ett tidigt tryck från denna norrländska kuststad. Under ortsangivelsen så läser vi dessutom ”Widestedts Officin”. Officin (från latinets officina, verkstad) är en äldre beteckning för boktryckeri. Men den Widestedt som tryckt detta häfte, vem var då det? Innan vi svarar på detta så kan det vara lämpligt med en kort historisk bakgrund.

1761 hade Norrlands första tryckeri etablerats i Gävle. År 1800 fick också läroverksstaden Härnösand en tryckpress (vilket har berörts i ett tidigare inlägg på denna blogg), men dessa både städer förblev sedan under de kommande fyra decennierna de enda norrländska tryckorterna. 1840-talet kom dock att bli en brytningstid. Mellan 1840 och 1847 fick sju norrlandsstäder egna officiner: Umeå 1840, Sundsvall 1840, Hudiksvall 1845, Östersund 1845, Söderhamn 1845, Piteå 1846 och Skellefteå 1847.

Denna utbredning av boktryckarkonsten i de nordliga provinserna under 1840-talet skedde i nära samband med lokalpressens framträdande. Mycket kort tid efter att det första tryckeriet etablerats, som längst dröjde det två år, så hade samtliga dessa städer även fått sitt första lokala tidningsorgan.

Skellefteås förste boktryckare var f.d. skomakaren Per Anton Boman (1810-1879). Han hade 1846 etablerat sig som boktryckare i Arboga och under en period försökt sig på att utge Arboga Weckoblad. Verksamheten där blev emellertid kortlivad, satsningen bar sig inte ekonomiskt, och Boman återvände hem till Västerbotten, varpå tryckeriet kom att följa med honom norrut. På detta sätt fick Skellefteå år 1847, blott två år efter att stadsprivilegierna erhållits, sitt första boktryckeri och året därpå också sin första tidning, då utgivningen av ”Fjell-Örnen” startade.

Även detta tidningsprojekt blev emellertid mycket kortlivat. En liten tid överläts tryckeriet till konstförvanten (boktryckeriarbetaren) J. E. Jernberg och ett omtag med tidningen gjordes, då som ”Nya Fjell-Örnen”, men till slut gick det inte längre. Boman fann sig tvungen att sälja tryckeriet och överge banan som boktryckare.

Det är här som dåvarande lantmäteriauskultanten Walfrid Olov Widestedt (1827-1896), han som tryckt vårt lilla häfte, kommer in i bilden. 1849 köper han boktryckeriet av Boman och flyttar det ut till sitt hemman på Alhem (Norrböle) strax utanför staden. Härifrån görs nu ytterligare ett försök att utge en lokal tidning, denna gång med namnet ”Skellefteå Tidning”. Allt detta kom dock bara att bli ett kort mellanspel i Widestedts liv. I november 1850 säljs verksamheten vidare till bokbindaren Carl Fredrik Carlberg.

Lantmätare W. O. Widestedt
(Bild: Landshövding Gustaf Lorentz Munthes arkiv)

Redan innan tryckeriet kom in i bilden hade Widestedt utbildat sig till lantmätare och det var på den banan som han nu fortsatte. Det måste ha tett sig som en avsevärt tryggare försörjning än boktryckaryrket i en liten nygrundad norrländsk kuststad. Widestedt kom år 1857 att utnämnas till kommissionslantmätare, samma titel som hans far hade burit. På 1880-talet, efter att han beviljats pensionering i förtid av hälsoskäl, så flyttade familjen till Visby och senare kom flyttlasset att gå vidare till Stockholm. Nära femtio år efter att han drivit ett tryckeri i sin norrländska födelsestad, den 6:e januari 1896, så avled den gamle lantmätaren.

Vi har fortfarande inte berört vad det enkla tryck som vi här tittar på egentligen handlar om. Titeln är alltså den sakligt upplysande ”Ny twål-bok, innehållande ett enkelt men wäl bepröfwadt sätt, att utan stor kostnad och tidspillan tilwerka en i alla afseenden god och ändamålsenligt tvål”. Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat publikationen, så den som själv vill pröva tvålreceptet kan enkelt göra det.

Tyvärr är detta det enda tryck från Widestedts officin som vi har här i Umeå. Den anspråkslösa skriften är i dag att betrakta som en raritet. ”Från den Widestedska officinen utgick en del smärre tryckalster”, skriver Gustaf Renhorn i andra delen av ”Gamla stadsbor” och tillägger, ”nu för tiden ytterst sällsynta”.

I Hjalmar Linnströms ”Svenskt boklexikon” hittar jag elva stycken sådana ”smärre tryckalster” som ska ha getts ut av den Widestedska officinen. Utöver vårt häfte om tvåltillverkning så är dessa: ”Hemligheten i Guds lustgård” (1849), ”Doctor Martini Lutheri Predikan och Förklaring öfwer Herrans Heliga Nattward” (1849), ”Sånger från China” (1849), ”Lucie Dalville” (1849), ”Att färga tyger svarta och fula” (1850), ”En ny krigsvisa, då jag från hemmet drog” (1850), ”Vägvisare mellan Haparanda och Stockholm samt Öfver-Torneå” (1850), ”Alonzo den tappre och Imogéne den sköna” (1850), ”En ny wäfbok” (1850), ”Nya ordspråksboken” (1850). Widestedt verkar ha testat marknaden med ett ämnesmässigt brett spektrum av skrifter.

Genom att på Kungliga biblioteket eftersöka trycklistorna från det Widestedtska boktryckeriet skulle det eventuellt gå att få ytterligare information om vad det var som trycktes ute på Alhem. Av de elva titlar som Linnström redovisar är det bara fyra stycken som för närvarande går att hitta i den nationella samkatalogen Libris. Vad gäller de övriga så kan vi bara hoppas att de ändå finns bevarade i något biblioteks okatalogiserade äldre samlingar. Av den biblioteksansvarige på Skellefteå museum så har jag i alla fall fått veta att de två första av de ovan uppräknande titlarna, som båda saknas i Libris, finns i deras samlingar.

Till sist, en liten detalj som jag inte kan lämna okommenterad är den förtjusande manicula (lat., liten hand) som finns på tvålhäftets titelblad. Den bidrar till det något ålderdomliga utseendet. Symbolen ☞ började dyka upp i böcker under medeltiden och blev särskilt populär med renässanshumanisterna. Sådana ritade små charmiga händer är därför vanligare än man skulle kunna tro i äldre böcker. De kan dyka upp lite titt som tätt i marginalen för att peka ut ett textställe som en tidigare läsare av någon anledning funnit särskilt intressant.

Från början var alltså maniculum någonting som ritades dit för hand och den var ofta ett tecken på läsarens närvaro, men den pekande handen kom också att införlivas i tryckteknikens grafiska repertoar. Den var då, så som den använts i detta tryck från Skellefteå, en möjlighet för en boks avsändare, inte läsaren, att fästa uppmärksamheten på något. Senare kom den stiliserade handen att framför allt kopplas till reklamens språk och det är nog därifrån, eller kanske ännu hellre som digital markör på en dataskärm, som de allra flesta känner igen den i dag.

En bok för den som vill lära sig teckna

I Ekströmsamlingen ingår två olika utgåvor, båda från första hälften av 1600-talet, av den italienske barockkonstnären Guercinos modellbok. Den här sortens handledningar, som inte var ovanliga vid denna tid, var tänkta att användas som hjälpmedel för den som skulle lära sig att teckna. Utifrån sådana teckningsförlagor kunde novisen steg för steg lära sig hur den mänskliga kroppens olika delar skulle avbildas. I Guercinos bok kan vi se denna progression i hur den börjar med detaljstudier av enskilda kroppsdelar – öga, öra, näsa, mun, hand, fot – innan den går vidare till större helheter.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat båda sina exemplar och därmed kan alla med en internetuppkoppling lätt jämföra dem mot varandra. Om vi slår upp den första sidan i respektive volym så möts vi av ett graverat titelblad med en allegorisk bild. Den föreställer Målarkonsten avbildad som en kvinna med en palett i ena handen och en pensel i den andra. Två puttis, små barn eller änglafigurer, håller upp målarduken på vilken vi ser en målad vapensköld. I bakgrunden skymtar ett segelfartyg ute till havs.

Motivet är alltså detsamma på respektive titelblad, men studerar man bilderna lite noggrannare så märker man att de ändå skiljer sig åt i vissa små detaljer. Det ena trycket är en omgraverad kopia. Det är alltså inte samma plåt som använts för att trycka de båda bilderna.

Texten i de avgränsade fälten på titelbladen skiljer sig som synes också åt mellan de båda exemplaren. I det ena kan vi läsa följande: ”Sereniss. Mantvae Dvci Ferdinando Gonzaghae DD. Jo. Franciscus Barberius Centen. Inuentor.”. Boken, som troligen är tryckt i Rom, är tillägnad Ferdinando Gonzaga, hertig av Mantua. Här anges vidare att det som sagt är konstnären Guercino (1591-1666), eller Giovanni Francesco Barbieri som han egentligen hette, som har tecknat originalen (inventor). I ett mindre fält längst nere till höger står dessutom: ”Oliuerius Gattus Sculpsit. 1619.” Den som 1619 överförde dessa teckningar till kopparstickets medium (sculpsit) var med andra ord Oliveiro Gatti (ca 1579-ca 1648).

Vänder vi oss sedan till det andra exemplaret så kan vi läsa följande titeluppgift på franska: ”Livre de portraitvre de Io. Franciscus Barberius, excellent paintre italien; 1642”. Här finns inte, som i den äldre utgåvan, någon information om vem som graverat kopparsticken. En intressant detalj är dessutom att någon omsorgsfullt har skrapat bort uppgiften om vem som har tryckt boken, ”de l’impression de”. Utifrån andra förekomster av samma titelblad så kan vi emellertid antaga att den borttagna texten bör ha varit ”Mariette rüe St. Jacques à l’Esperance”, men varför detta här raderats är oklart. Denna information hade kanske av någon anledning blivit inaktuell.

Om vi bläddrar vidare i böckerna så följer en uppsättning planschblad med tryckta teckningar. Bortsett från textavsnitten på titelbladen så är detta böcker som helt saknar text (utom av ett speciellt slag som vi ska återkomma till). Här finns ingen typsatt text överhuvudtaget.  Planschbladens illustrationer, förlagor för den som ska lära sig teckna, är det centrala. Den första av böckerna, den med år 1619 på titelbladet, innehåller sammanlagt 22 numrerade planschblad. Det som är omedelbart iögonfallande om man jämför dessa illustrationer med motsvarande bilder i den andra utgåvan (undantaget titelbladen) är att de där har blivit spegelvända.

En sådan omvändning hänger samman med den teknik som framställt bilderna; varje tryckprocess innebar att designen på tryckmatrisen (i detta fall: tryckplåten) spegelvändes. I detta fall verkar det rimligt att anta att trycken från en tidigare utgåva har använts som förlaga till de omgraverade kopiorna i den senare franska utgåvan. Bilderna har då för enkelhetens skull förts över till tryckplåten utan vändning och man har inte brytt sig om att de därigenom sedan spegelvänts vid trycket. Det ansågs helt enkelt inte ha någon betydelse.

Den senare utgåvan innehåller också nästan dubbelt så många planschblad som den tidigare: 40 stycken inklusive titelbladet. Den handlar således om en utökad utgåva där en andra del med planscher tillkommit efter den ursprungliga första. I Umeå UB:s exemplar av denna utgåva verkar det emellertid ändå saknas ett eller par planschblad som fanns med vid den ursprungliga inbindningen. Det finns rester som visar på att plansch 23 har rivits ut och det finns också tecken som tyder på att ett par blad på slutet har avlägsnats.

Gallica, Frankrikes nationalbiblioteks sida för digitala samlingar, finns ett annat exemplar av ”Livre de portraiture” att jämföra mot. Här är det sammanlagda antalet planscher 43, inklusive ett andra graverat titelblad för den senare delen. Noterbart är här inte bara att planscherna delvis är bundna i en annan ordning, utan också att de delvis har annan numrering. Det finns också ett flertal andra små, men intressanta skillnader (se till exempel titeln). Detta är ytterligare ett exempel på att det nästan alltid är givande att i mer detalj jämföra olika äldre tryck som vid en snabb anblick kan uppfattas som ”samma” bok. Det visar också på värdet av att det finns flera digitaliserade exemplar tillgängliga.

Slutligen, jag har sagt att detta är en bok som inte innehåller någon text, men det är som du kanske redan noterat inte riktigt sant. I den tidigare italienska utgåvan har en föregående ägare – kanske den Andreas Dominicus vars namnteckning finns på titelbladet? – på ett flertal ställen tillfört egen handskriven text. Sånt är naturligtvis alltid spännande. Det handlar i detta fall om korta versstrofer som tycks associera till motstående bild. I och med dessa verkar den ursprungliga funktionen hos denna bok, vilken alltså var att erbjuda förlagor för att lära sig teckna, ha förskjutits ut mot en annan, mer privat funktion. Genom den handskrivna texten laddas Guercinos teckningar med en ny sorts subjektiv mening.

Jag har kunnat spåra källan för åtminstone fyra av dessa strofer (plansch 11, 14, 15 och 22). De kommer alla från ett antal olika operalibretton skrivna av den italienske skalden Pietro Metastasio (1698-1782). Vi kan därigenom dra slutsatsen att den handskrivna texten rimligen måste ha tillkommit åtminstone omkring hundra år efter att boken trycktes. Kanske någon läsare av denna blogg kan lyckas identifiera källorna för ytterligare några av stroferna?

Säg det med en rebus

Pour un fidèle amoureux, / Tu n’es point charitable

I dag är det Alla hjärtans dag och kanske går några av er och funderar på att skicka en hälsning till en viss speciell person. I våra dagar är det väl inte osannolikt att ett sådant meddelande skulle innehålla åtminstone ett par tre emojis, men den som känner sig lite mer kreativ – och dessutom vill skapa lite lagom huvudbry hos mottagaren – kan möjligen vilja testa en annan form av piktogram, nämligen den klassiska rebusen. I så fall kan inspiration hämtas i en av de böcker som Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat, nämligen ”Secretair der Liebe oder galante Hieroglyphen”.

Den här boken, tryckt i Leipzig 1808, handlar om just olika sätt att säga jag älskar dig i form av en rebus. Eller i det här fallet skulle den faktiskt säga je t’aime eftersom det rör sig om rebusar på franska. Boken har parallelltiteln ”Secretaire d’amour ou Hieroglyphes galants” och den är genomgående tryckt med tysk-fransk parallelltext.

Det första som slår en då man öppnar volymen är de tolv utsökt vackra handkolorerade planscherna där sammanlagt 86 olika rebusar finns avbildade. Tillsammans formar de korta rebusarna, ”destinés pour être présentés aux Dames par les cavalier”, ett antal avgränsade små kärleksdikter (även om förordet understryker att det inte finns några litterära anspråk). Boken innehåller utöver bildgåtorna också ett facit samt förklaringar.

Om vi får tro förordet så var den här typen av rebusar très à la mode i Frankrike vid denna tid. De återfanns på porslin, de broderades och målades på tyger och olika sorters föremål. Även övriga illustrationer, utöver rebusarna, som återfinns på bokens planschblad (girlanger, blommor och liknande) är tänkta att kunna fungera som förlagor till sådana dekorationer.

Förutom det estetiska värdet, argumenterar förordet vidare, så har denna typ av bildgåtor också en tydlig praktisk nytta, nämligen genom att de för unga personer erbjuder ett underhållande sätt att lära sig främmande språk, i detta fall franska.

Jag har tyvärr inte lyckats hitta särskilt mycket information om upphovspersonen, Emilie Berrin, men hon ska i alla fall ursprungligen ha varit från Frankrike och bosatte sig i Leipzig under 1790-talet. Där var hon engagerad i någon form av affärsverksamhet kring mode, men också verksam som produktiv skribent och författare.

Berrin uppges ha varit en av initiativtagarna till modetidskriften ”Leipziger Modemagazin” och hon utgav dessutom en rad skrifter i anknytande ämnen, med titlar som till exempel: ”Neue Strickmuster”, ”Neues Modellbuch eleganter Wäschezeichen”, ”Hieroglyphen oder Devisen der Freundschaft zum Stricken”, ”Leipziger Muster, Gardiner und Vorhänge aufzumachen”, ”Lieblingsbeschäftigung für Damen, oder Sammlung neuer Desseins zu brodiren” och ”Gründliche Anweisung für Frauen, auf alle mögliche Art Haargeflechte nach der jetzigen Mode zu fertigen”.

Numera finns ”Secretair der Liebe oder galante Hieroglyphen” bevarad i få exemplar. En av orsakerna till detta kan vara att de olika rebusarna ibland helt sonika klipptes ut ur boken som därmed förstördes. Förslag till att göra just så finns i bokens inledande text. Utklippta till små papperslappar kunde sedan rebusarna gömmas i till exempel olika sorters karameller eller också användas vid gemensamma lekar där lapparna lottades ut och varje deltagare fick försöka lösa varsin gåta, vilket såklart var särskilt roligt då innehållet kunde ge upphov till rodnande kinder. I form av lösa lappar kunde rebusarna dessutom kombineras på nya sätt.

Umeå universitetsbiblioteks exemplar av denna bok, som ingår i Ekströmsamlingen, har dock tack och lov ingen varit framme med saxen i. Några sidor i inledningen har emellertid råkat kastas om av bokbindaren vid inbindningen, men det gör mindre.

Près de toi dans un divin délire, / Je goûte mille plaisirs.