Inlägg

Digitaliserat: Om kakelugnar

Nu i dagarna har en omtyckt och förträfflig uppfinning fyllt 250 år, nämligen den svenska kakelugnen. Stora mängder ved förbrukades av järnbruken och andra näringar under 1700-talet, samtidigt som också hushållens uppvärmning krävde stora vedresurser. Problemet var att mycket av den genererade värmen inte kunde behållas på något energieffektivt sätt och som en följd av detta blev skog en bristvara på många platser runt om i landet. I denna situation uppdrog riksrådet åt Carl Johan Cronstedt (1709-1779), dåvarande president i Kammarkollegium, och generalmajoren Fabian Wrede (1724-1795) att, genom förbättring av existerande eldstäder, försöka finna en teknisk lösning på problemet, eller som Cronstedt skriver: ”huru Kakelugnar och Eldstäder i allmänhet måtte til weds besparning i byggnads sättet förbättras”.

Hösten 1767 kunde den nya eldstadstypen presenteras. Principen för kakelugnseldning var känd sedan tidigare, men Cronstedt och Wredes lösning med dess förlängda rökgångar innebar en snillrik vidareutveckling av äldre teknik. Röken cirkulerade här i ett vertikalt rökkanalsystem inne i murstocken och på detta sätt kunde värmen bevaras mycket längre än i tidigare svenska eldstäder, något som innebar ”ansenlig Weds besparning i både stora och små Hushåll”. Det kunde röra sig om upp emot en halvering av vedmängden. Den bränslesnåla kakelugnen, som dessutom var möjlig att serietillverka, kom på detta sätt att innebära en revolution för uppvärmningen av de svenska hemmen. I dag ses Cronstedt och Wredes 1700-talskonstruktion som ett tidigt exempel på hållbar design.

Beskrifning på ny inrättning af kakelugnar til weds besparning (1767)

Cronstedt utgav skriften ”Beskrifning på ny inrättning af kakelugnar til weds besparning” (1767) där den nya kakelugnslösningen presenterades i fem olika modeller. Beskrivningarna utgavs även i en utökad utgåva år 1775. Då hade Cronstedts kompletterat sitt arbete med ytterligare två typer av kakelugnar. Dessutom utgavs verket denna gång, under den övergripande titeln ”Samling af beskrifningar på åtskilliga eldstäder, inrättade til besparing af wed”, tillsammans med ännu en skrift i samma ämne, ”Beskrifning öfwer åtskilliga på flera ställen werkstälde inrätningar af eldstäder til weds besparing och flere förmoners winnande” av arkitekten Erik Palmstedt (1741-1803). Där Cronstedts beskrivningar i första hand behandlat kakelugnskonstruktioner för ”bättre rum”, förklarar Carl Sparre i förordet till detta nya arbete, så är Palmstedts beskrivningar tänkta att ”blifwa angelägen för Landthushållare, och desutom ej mindre tiena i städerne och på landet för köks-spisars, bryggeriers och wissa Fabriques-werkstäders bätre inrättande til weds besparande”.

Umeå universitetsbibliotek har digitaliserat både den första utgåvan från 1767 (tyvärr med två planschblad saknandes) och den väsentligt utökade från 1775 (komplett).

En kakelugn, som eldas på framsidan

En kakelugn som eldas på framsidan, med en afsats framföre

Spis med 4 rörgångar och 2:ne små ugnar at grädda och steka uti

P1:s program Vetenskapsradion Historia sände nyligen ett avsnitt om Carl Johan Cronstedt och kakelugnen som kan rekommenderas för den som vill veta mer. Dessutom har det i höst också utgivits en ny bok om Cronstedt, författad av Linnéa Rollenhagen Tilly.

Då du kunde handla pergamenthandskrifter på NK

Den 24 november 1918 kunde man i Svenska Dagbladet läsa om en utställning i Nordiska Kompaniets ljusgård. Den välkända firmans fashionabla varuhus på Hamngatan, ritat av Ferdinand Boberg, hade haft sin pampiga invigning bara tre år tidigare och nu kunde kunderna lagom till den förestående julruschen ta del av en exposition där man visade, som det står i tidningen, ”en rik och som det synes utsökt samling antika böcker, som under de sista åren hopbragts från utlandets antikvitetsmarknad”.

Vid denna tid sålde Nordiska Kompaniets bokavdelning inte uteslutande nya böcker, utan man hade även en viss antikvarisk verksamhet. I samband med utställningen utgavs en illustrerad bokkatalog på dryga åttio sidor och det var alltså bland annat ett urval av dessa böcker som fanns utställda i ljusgården. Här kunde du till exempel köpa den engelska förstaupplagan av Oscar Wildes Salome, med illustrationer av Aubrey Beardsley, för 140 kronor. Om inte det lockade, så kunde kanske årgång 1791 av tyska Journal des Luxus und der Moden med dess vackra kopparstick vara något? 150 kronor fick du i så fall vara beredd att betala. Eller är du mer inne på handskrifter? Då hade du kunnat titta närmare på de vackert illustrerade pergamenthandskrifterna från 1400- och 1500-talet. Här fanns något för alla (som hade råd).

Andrahandsförsäljningen av böcker har historiskt sett haft två huvudsakliga kanaler, bokauktioner och antikvariat. För båda dessa verksamheter har spridandet av tryckta kataloger varit viktiga. Antikvariaten var dessutom en bransch som var tidigt ute med att utveckla postorderverksamhet och antikvariatshandlare av alla de slag har under det förra seklet skickat ut mängder med olika listor och kataloger. Först under de senaste decennierna har denna strida ström av utskick kraftigt avtagit och detta hänger såklart samman med att den kvantitativa merparten av denna form av bokförmedling flyttat till nya kanaler på nätet. I dag är det bara en handfull svenska antikvariat som fortfarande ger ut tryckta kataloger och dessa är då ägnade åt de mer rara objekten.

För en tid sedan donerade Svenska Antikvariatföreningen sin ansenliga samling med antikvariatskataloger till Umeå universitetsbibliotek. Första delen av arbetet med att katalogisera dem blev klart i somras och beståndet är nu sökbart i Libris. Katalogerna i SVAF:s samling täcker in 150 år av svensk bokhandelshistoria, från mitten av 1800-talet till dags dato, och genom dessa kan vi få en bild av en viktig del av den svenska andrahandsmarknaden för böcker under denna period. Umeå UB har digitaliserat ett litet urval tidiga kataloger i samlingen, bland annat alltså Nordiska Kompaniets katalog från 1918.

Ur Aftonbladet 21/12 1918

 

 

eBooks on Demand (EOD)

Av den mängd äldre tryck som finns i Umeå universitetsbiblioteks samlingar och som inte står i öppna magasin har hittills ca 750 volymer digitaliserats grundat på i huvudsak tre kriterier:

  • Material med norrländsk anknytning, t.ex. reseskildringar
  • Efterfrågat äldre material
  • Ömtåligt material som lätt skadas

Utöver vårt urval kan vem som helst beställa digitalisering av önskad volym genom den europeiska tjänsten eBooks on Demand (EOD). Alla böcker i bibliotekets katalog som är tryckta före år 1920 kan mot betalning beställas som en digital kopia i pdf-format om skanning kan ske utan att boken tar skada och att ingen upphovsrätt fortfarande gäller. Alla böcker publiceras sedan fritt för alla i LIBRIS. Så här långt har drygt 200 volymer publicerats via tjänsten varav 58 äldre än 1851 vilka står i slutna magasin. För anställda vid Umeå universitet är digitaliseringen av boken kostnadsfri.

Mer om Umeå UB:s EOD-tjänst

EOD-böcker i LIBRIS (digitaliserade av Umeå UB)

Umeå UB:s specialsamlingar

Recept för de svåra åren (kryddat med en kärlekshistoria)

Twå skålpund råa eller kokta ben sönderkrossas med en klubba eller hammare, och stötas i en jernmortel till ett pulfwer eller en massa, hwarwid likwäl iakttages att för hwar mark ben gjutes i morteln 3 till 4 skedar watten, för att hindra stöteln att blifwa warm. Om benen blifwit wäl rengjorda från kött och hafwa föga märg, gå de lätt sönder; man låter massan gå genom en sil, och hwad som blir öfwer stötes ännu en gång. Äro benen ej fullkomligt rengjorda från brosk och senor, förwandlas allt till en degaktig massa, som till geléens utdragande är äfwen så tjenlig som om benen wore pulfweriserade. Detta pulfwer eller deg lägges i en lerpanna, och därtill gjutes 3 till 4 skopor watten, hwilket, jemte salt och grönsaker, under skumning, wid sakta eld 4 till 5 timmar sammankokas. För att af benen erhålla all geléen bör man koka dem lika lång tid fyra gånger. Af en mark ben fås fyra marker gelé.

För att häraf erhålla en rätt närande soppa, kokas 1 skålpund kornmjöl med 4 lod salt i 2:ne timmar, då soppan bör utgöra en kanna, hwarefter en kappe sönderstötta potäter ilägges: efter en timmes kokning tillslås en kanna ben-gelé, hwaraf soppan blir simmig och jemn; slutligen tillägges en hackad lök och ett lod salt. Denna soppa slås öfwer brynta brödtärningar.

Så lyder ett av de spartanska recept som vi hittar i Gustafva Schartaus (1783-1849) ”Wälmenta råd i misswext-år” som nyligen har digitaliserats av Umeå UB. Boken utgavs ursprungligen år 1831. Det var en tid då felslagna skördar fortfarande med regelbundenhet ledde till nödår i det agrara Sverige. Konsekvenserna riskerade att bli katastrofala. Dryga tre decennier efter publiceringen av Schartaus upplysande skrift så innebar de ryktbara missväxtåren 1867-1868 att utbredd svält drabbade befolkningen i Norrland och delar av Finland.

I förordet läser vi att författaren med utgivandet av sitt arbete hoppas ”göra sin landsmän en redbar och medborglig tjenst”. I boken beskrivs bland annat en rad inhemska vilda växter (rötter, frön, lavar, m.m.) som kan användas vid tillagning av bröd eller på annat sätt tjäna som födoämne. Här hittar vi även anvisningar för tillagning av olika soppor och gryn, som till exempel ”Soppa, anwänd wid fattig-inrättningen i Hamburg”, ”Rumfordska soppan” och ovan beskrivna ”Ben-soppa”. Avslutningsvis ges också råd kring hur skadad och skämd säd kan räddas.

”Wälmenta råd i misswext-år” tycks ha varit en försäljningsmässig framgång. Redan året efter utgavs en andra utökad upplaga och senare översattes den även till finska. Den driftiga Gustafva Schartau gav också ut ett flertal andra köks- och hushållsrelaterade böcker och av dessa har Umeå UB tidigare digitaliserat en: ”Fullständig underrättelse om smör-och ostberedning samt mjölkhushållning; efter de bästa inhemska och utländska methoder” (1844). Den kulinariskt intresserade kan för övrigt i vår RARA-samling också finna ett tjugotal andra äldre digitaliserade kokböcker.

Till sist, när jag söker information kring Gustafva Schartau (f. Voigtländer), så överraskas jag av att upptäcka att hennes liv, eller åtminstone en viss begränsad del av hennes levnad, faktiskt har blivit ämne för en roman, Ingrid Hesslanders ”Giftomans samtycke” från 1955. Jag har inte haft möjlighet att läsa den, men enligt en beskrivning, så sägs berättelsen ge ”nytt liv åt den ödesdigra kärlekshistorien mellan fröken Gustafva Voigtländer och den häftige, nyckfulle kapten Lagercrantz”. Denne Axel Lagercrantz var Gustafvas förste man, där enlevering inledde äktenskapet och en vidlyftig rättegång avslutade det. Senare gifte hon om sig med Ivar Ejlert Barfoth Schartau. Allt det här låter såklart mycket spännande, men plötsligt verkar vi ha kommit väl långt bort från bensoppa och framgångsrik bokutgivning, så här får vi nog ändå sätta punkt.

Nydigitaliserat: Om biodling

Två äldre tryck på det ädla ämnet biskötsel har nyligen införlivats i Umeå universitetsbiblioteks specialsamlingar och dessutom har båda volymerna nu digitaliserats. De sakligt informativa skrifterna från början av 1800-talet kan sägas vara typiska för periodens nyttoinriktade och naturvetenskapliga strömningar. Det här var den tid då till exempel de svenska hushållningssällskapen såg dagens ljus.  Information spreds för att främja och effektivisera de svenska landsbygdsnäringarna.

Den första av de digitaliserade böckerna är ”Biskötsel, lämpad i synnerhet till medlersta delen af Swerige” (1800). Bakom titelsidans författarakronym L.J.Ö. dolde sig Lars Joseph Öberg (1761-1821). Han ville med sin skrift ”meddela några, på säker erfarenhet och tillförlitliga intyg grundade, reglor, till efterrättelse för en Biskötare”.  Det fanns förvisso redan flera svenska skrifter om biodling, men utöver att dessa blivit svåra att få tag i, så var de dessutom i första hand skrivna för förhållanden i de södra delarna i landet. Här kunde Öbergs observationer, som alltså gällde för de medlersta delarna av riket, tillföra någonting nytt: ”Man måste medgifwa, att Swenska klimatet, Skåne undantagit, icke kan anses så beqwämligt för Biskötsel som andra warmare länders; men likwäl bewisar erfarenheten, att den, med kännedom och iakttagande af någon större noggranhet än den som fordras i mildare luftstrek, rätt wäl lyckats ända opp i Gestrikland.”

Den andra boken är ”Om biskötseln” (1833) skriven av friherre Wilhelm Reinholdt Leuhusen (1768-1853). Denne Leuhusen, som för övrigt var vän till Fredrika Bremer, hade som ung deltagit i Gustav III:s ryska krig och sårats under slaget vid Uttismalm. Då ter sig biodlandet som en stillsammare syssla. I det inledande stycket berättar författaren om hur intresset hade väckts i unga år vid läsningen av Johan Fisherströms då nyss utkomna ”Ekonomiska Dictionär”. Ett problem var emellertid att den unge Wilhelm inte hade några bin, men det gick att lösa, åtminstone hjälpligt: ”Brist på bi gaf anledning att uppsöka jordhumlor, flytta dem och hela deras boning i trägården, inrymde i en glasburk täckt med måssa och löf.”

Båda volymerna har ett enkelt blått pappersomslag och på respektive titelsida finns en ägarstämpel som lyder ”J:Strokirk”. Släkten Strokirk kom till Sverige på 1600-talet och ”J” kan väl i detta fall möjligen antas vara brukspatronen Jeppe Storkirk på Ölsboda (1789-1856). Nog går det att föreställa sig bikupor på hans välskötta gods. Någon som läser detta och känner igen stämpeln kan kanske bekräfta proveniensen?

Avslutningsvis kan det nämnas att Umeå UB tidigare har digitaliserat ytterligare två böcker om biodling: Mårten Triewalds “Tractat om Bij” (1728), eller som dess fulla titel lyder ”Nödig tractat om bij, deras natur, egenskaper, skiötzel och nytta …”, och A. P. Halld’ns ”Ett och annat om biskötseln” (1880). Den förstnämnda, Triewalds skrift från 1728, är en riktig klassiker och utgör den första svenska monografin inom ämnet.